Site start
13feb2018
- Site Introduction
- Site Library 1-10
- 1. Children of the Universe
- 2. The Flower
- 3. Where Horizons Meet
- 4. The King and the Boy
- 5. Behind Waves, the story
- 6. Behind Waves poetry
- 7. A Bottle of Sand
- 8. Cliff-path Walking
- Contents
- Entry 1: Water...
- Entry 2: Mr. Stone...
- Entry 3: Lean On...
- Entry 4: A Lion...
- Entry 5: Spooky...
- Entry 6: Deep Sea...
- Entry 7: Silent Day...
- Entry 8: Ultimate Illusion...
- Entry 9: Dinner...
- Entry 10: Nothing...
- Entry 11: Lunch...
- Entry 12: Sunshine...
- Entry 13: Directions...
- Entry 14: “Life”...
- Entry 15: “Existence”...
- Entry 16: “Me”...
- Entry 17: Back to Town...
- Cover back
- 9. The Soul of the Forest
- 10. Född Dum (Born Dumb)
- Site Library 11-20
- Site End
13feb2018
So finally, I have one new
major update to announce!
Finally I’ve been able to add a third
book chapter to this saga series :
“The Skyjland Saga”
Click here for direct access.
Li Sam
Site intro
18feb2017
– 0:100/1 –
This site is the home of Li Sam Writing
Here I publish my stories, poetry, fiction and
tales, and thoughts about the nature of the self, us,
and being. In my way I bring insights and awareness
of life as it appears and how to avoid getting trapped
in an illusion.
The writings presented are all original, copyright-
protected and owned by me, Li Sam Bjork. Further,
there is no other source for the material than Li Sam
herself. So in a lot of senses this site works very
much the same as if you were presented to Li Sam in
person… so very much welcome!
As in life, all and everything are connected and the
same with Li Sam’s writing. If you take your time
you will learn about Li and her life story, as well as
your life story at the same time, too… where I, you
and all of us are heading.
Site Introduction
Site intro
18feb2017
– 0:100/2 –
Life and living are mysterious and here you can
learn from the unknown opposite and inverse side of
life and what else there might be preventing you
from reaching your full life potential.
Here on this site I
teach about the
phenomenon of
identity and us
existing, all those
things that makes us
alive and living and
guide us to a better,
healthier
understanding.
I coach to widen our
circles. For example,
you may find
yourself searching
and/or wondering
about the soul, then
you can meet with
life here and learn about its magic.
The way psychology have tried and are trying to
force life into archetypes, rather than relying on the
field the other way around, allowing life to lead, can
only make our life circles shrink.
Site intro
18feb2017
– 0:100/3 –
Like a story, life comes from somewhere and with
this writing you find here, you just don’t connect by
the cover. Whatever touches you most likely is there
for a reason.
The spiritual approach
which you will find in
almost all writing will,
if you allow it to, guide
you across borders and
beyond to the other side
to where horizons meet
and to where life has its
home and origin.
Big words, perhaps, but
that’s for the reader to
discover and decide.
In conclusion it has to be
said that this is not a
religious site, contrary!
This site doesn’t allow for
any aspect of religion at all.
However: Fantasy and the
reality of Feng Shui, Li and
Yin Yang is within here.
Li Sam
About me
18feb2017
– 0:110/1 –
Welcome!
My name is Li Sam and this
is my writing site, which I’m
the soul initiator, designer,
author and owner of.
I’m Swedish, born 1951 and
still doing my best to enjoy
life. Because of my dyslexia I
haven’t always been writing,
it took time. However, where
the school failed, I didn’t, so
eventually I got it right.
It all started in 1992 with a story I wrote in Swedish
(not published), just to see if I could and later on in
2003 I tried the same in English. To finish that stunt
I of course needed a professional editor, as grammar
still doesn’t work with me. It doesn’t bother me now
though after a lot of practicing. Some, which you will
find here, as a sort of final statement I guess.
My life experience is quite extensive, having been
involved in lots of things. And my nature is such that
I continuously tend to add to that, getting involved.
I’m not going to tell about my earlier “previous life”,
but if you take the time to read Behind Waves, you
will learn why. Something happened… mildly put.
About Me
About me
18feb2017
– 0:110/2 –
It all began 2002 with me getting seriously ill and
to manage I needed to find out about myself, who I
was and my position in life—where I belonged—and
if so, who I belonged as, when approaching society.
In connection to that search I
learned myself about Systemic
Constellations, which later on,
2012 to 2016, led to a number
of workshops and educational
programs, learning from some
of the very best internationally
known facilitators that was.
However, it became more and
more apparent to me that this,
the phenomenological side of
living, had nothing to do with
psychology, a trade which all
these facilitators represented.
And instead, the phenomenon
which they relied on, revealed
how very wrong they were.
So I made this my “Earth” distinction to ground and
to separate from the psychology/psychiatry side of
Systemic Constellations and to keep these very real
and live energies original and clean from intrusions
being tampered with, as the others constantly did.
About me
18feb2017
– 0:110/3 –
We can learn from our fears as these energies
(the phenomenon “the field”) which we all possess
has another opposite and inverse side, too. To show
and be perceived properly is essential to us, in the
same way being presented true and honest is, too.
Within society, family, friends and work we all have
a justification in our personality and being and if we
deny or suppress that, we not only distance from all
them others, we also distance from ourselves and us
being. And that’s not just sadly bad for our health
and well-being, it easily can turn lethal, too.
That and more I aim to visualize and share insights
on here on this site, to improve self-confidence and
to make our lives and living prosper.
About me
18feb2017
– 0:110/4 –
Another thing I’ve learned during my process of
self-awareness is that I don’t mind being alone, even
though I enjoy people. So if I end up alone with this
site or whatever else I get myself involved in, I don’t
mind. However, I do invite curious souls and if you
feel like supporting me and to make this site
improve, please feel free to contact me.
Stories and tales are essential to me and I have this
little piece that I would like to share with you to sort
of end this section about me with.
The child within us we never should abandon,
diminish or put aside. That
integrity of a child should
never be violated or broken.
Life—you and me—we both
have a story to tell and it’s
not just about the past and
all them others we’ve met.
Life, as time, has another
opposite inverse side for us
to explore, which are part
of our lives stories, too.
Looking back we can see the future as from the other
side. And if we trust that child within us, we will
never need to hide entering our future.
Li Sam
Library
18feb2017
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Life is strange: there are so many question—two of
the very basic ones being about how life once started
and gender.
What’s confusing are not the questions themselves,
instead it’s all their varied answers. But life didn’t
emerge out of chaos, and gender was there already
from the beginning and without any questions ever
had being asked. And if we should ask, the only
answer ever needed is:
We all are children of the universe.
![[x]](index_htm_files/close.png "Close")
... It was Saturday, the best day of the week because
her dad was home from work. Amy longed for these
mornings. After she had quietly opened her parents’
bedroom door, she made her way slowly to her
father’s bedside, trying hard not to wake her
mother. This morning, as every Saturday morning,
belonged to Amy and her dad...
In this gentle tale, a young girl befriends a
special flower, taking her father with her on
a journey of understanding.
Did life happen by chance or was it somehow
planned, just as birth can be? To find answers
about our existence we have to search far
beyond the obvious and deep within.
We all look at ourselves and living differently, but
from afar our existence are the same energy, life
as such doesn’t differ. The child within can cover
the distance. It see us through past and future and
guides us where to go.
Life in ancient times may have been different
then, but some of their issues are still valid,
bothering us still today.
This fairytale in all its simplicity tells about life
and us humans in a both specific and general way,
where identity and our true selves—who we
are—turn into question, ...as a little boy out
shopping with his mother and wanting her to
buy him a dress instead of trousers and a shirt.
This story is based on a true event and its complex
implications.
It’s about transsexualism.
This emotional journey will take you beyond what
is generally understood, and even farther beyond
what modern science has included in its
understanding. Keep in mind though that it is
based on real events. In fact, what happens in this
book is happening to others right now.
These fourteen poems are very much connected to
the previous story 5 “Behind Waves” and all of
them are very essential to the story.
Even though these poems were written as a part
of the story, they also have a story of their own to
tell, providing the larger picture.
To recognize oneself when looking in a mirror and
be able to share emotions is a must and is what
these poems and poetry story tells about.
This is a short story and it’s about a boy and his
grandmother and how small insignificant things,
a coincident, a thought, can last and be passed on
through generations like forever.
The story isn’t just fantasy, the boy, grandmother
and the bottle of sand happened and I happened
to be there. The event got stuck in my mind, so
later on I wrote this story down as a sort of
reaction to what I saw and felt happened.
This blog story series has seventeen entries,
which happened during a period of three weeks’
out cliff-path walking from January 21 to
February 13, 2009.
When I got the idea I wasn’t too keen to reveal my
location at first, so I kept it a secret till the last
entry, if you wonder about that.
What those my thoughts were is still difficult to
say, so I will leave that to you to discover.
This story, a kind of fairytale in fact, tells about a
girl who have a hard time being bullied and with
no friends around. And it tells about how things
sometimes can change in a magical way.
Once upon a time, as in this fairytale, is actually
not that long back in time at all. But still, those
ancient forests may scare us even today, and even
if heavily reduced in size. However, fears of the
forest can change by just going there for a visit.
This story is the first I wrote back in 1995. At that
time I wanted to find out if I was able to write, so
initially this story which I had in mind was a test.
But when starting writing I couldn’t stop and in
the end I really liked the story as it turned out. So
why not publish it on this site, too, for any of my
Swedish readers.
One odd thing with this story is that it involves a
painting which you can have a look at on the front
cover. A quite special and “magic” painting in fact.
14
15
16
17
18
19
20
Library
13feb2018
11
12
13
This saga is kind of contemporary and it
begins when you start reading. Even if the
past is there at the beginning, the future
is, too. It tells about people that found a
way to create their own society and it is
not just any people...
Once Upon A Time
1
As this saga continues it will take you to a
place beyond imagination. We only think
of societies we are aware of, but here we
enter another kind of awareness where
science and fantasy merge. Possibilities
which them others not discovered yet...
White City
2
In war as well in peace, arms of various
kinds are needed... and earn money from.
Who’s’ in power spending all that money,
is another thing needed to monitor and
keep track on. As from now, both these
things are done the enchanting way...
Arms Fair
3
Book 1
jun2005
– 001:000/I –
Contents Page
Foreword.................................................
1
Children of the Universe, introduction..
2
Children of the Universe, the tale……….
3-5
About the tale……………………………………
6
About life……………………………………….
7
About death……………………………………
8
About God……………………………………..
8-9
Final word………………………………………..
10
Book 1
jun2005
– 001:001/1 –
— Foreword —
In one and many ways, this is how it all started.
And I would like to think that this is how I “me”
started to exist, too.
About “Across Borders” and this I “me” and all
happening, this tale is both easy and impossible
to understand at the same time.
With this I “me” as the impossible part and the
easy part is us meeting, which I guess those of
you that have met me can agree on.
“So who are we? Would we like to meet?”
In case, and with this universal tale in mind,
“Where in universe?” and “When in life?”
“So where are we?” and
“When in time are we present?”
Some of the answers you will find hidden in-
between the lines, but well within reach if you
open your mind and honestly want to know.
“So where am I?” and “When in time am I?”
If you reach out towards the sky, find your star
and trust life as in this tale, that’s how we meet.
Li Sam
– 001:001/2 –
Children of the Universe
Life is strange: there are so many
question—two of the very basic ones being
about how life once started and gender.
What’s confusing are not the questions
themselves, instead it’s all their varied
answers. But life didn’t emerge out of chaos,
and gender was there already from the
beginning and without any questions ever
had being asked. And if we should ask, the
only answer ever needed is:
We all are children of the universe.
– 001:001/3 –
. . .
From the very beginning there were earth,
water and heaven. At that point our planet
Earth didn’t exist. It was just there as a mass,
floating around in space without meaning or
the notice of anyone.
When the first beams of sunlight found their
way to its surface, Earth emerged as a newborn
child. She turned and danced around the sun,
showing herself from all angles. The sunlight
made her feel warm and happy. At night she
rested, and when morning slowly woke her
again, she showed herself more beautiful than
the day before. No one questioned her existence
and no one ever questioned that she was a she.
Very soon after our mother Earth began to
produce life, and her beauty increased even
more. But life didn’t just happen out of
nothing; the sun wasn’t the cause alone. All the
stars far away saw with wonderment what was
happening—they hadn’t seen anything like this
before.
– 001:001/4 –
Stars surrounded our mother Earth as in a
theatre, expectantly waiting for her next turn.
And with every turn, their friendly relationship
grew stronger. With the attention she was
shown, she felt like sparks were lighting a fire
surrounding her, and soon after love occurred.
All the stars gathering around her made the sky
open, letting energy flow. Even from afar her
love reflected increasing and eternal beauty.
The starlight brightened the night, and Earth
allowed beams of light from all over to find
their way to her heart. The starlight made Earth
pregnant and bonds of love emerged as signs of
the Zodiac across the sky.
Our mother Earth nurtured every beam that
touched her, even from the tiniest little star far
away, and she made them grow. The energy she
felt touched her soul and made her more
beautiful than ever before.
At daybreak she turned to the sun, making life
aware. At night, stars tucked life in, providing
comfort while sleeping. Wherever she turned,
light as in a marriage gently caressed her soul,
– 001:001/5 –
promising eternal faithfulness. And as a mother
in a universal, loving relationship, Earth made
life a home.
Mother Earth feeds our bodies. The sun
enlightens our minds, making us see. And like a
father teaching his children, stars guide both
you and me. In life we sparkle as the children of
the universe we are, and like stars shimmering
in the sky, we will never be forgotten.
. . .
Li Sam
June 2005
– 001:001/6 –
About this tale
I wrote this small piece in June 2005, a period
in my life where I was very uncertain if I was
going to survive the year or not. It was not
about me being life-threatening ill or risk
having an accident or such; instead this I felt
went far deeper to an emotional level, where I
felt that something within me was in a process
of shutting down.
However, there was this spark, like an ancient
light from afar looking down at me as I wrote.
I didn’t know the term systemic constellations
then, but still and in a bigger picture, which
Earth constellations represents, this ancient
kind of tale has something to say.
Whatever this piece is or could be regarded as,
sometimes, and in mysterious ways, things you
write and have no idea about, later on turn out
true. And why not? In my search for the truth
in me, this tale was one of the first that popped
up in my mind.
– 001:001/7 –
The way this tale tells about life is universal in
all aspects and why not embrace it as that. A
universal saga from far back in time when all
life started and became aware.
As I was writing, my thoughts were all over the
place connecting to whatever. Thoughts, which
I would like to share with you here, about the
path I was walking.
So here it is, the beginning of a journey.
About Life
There are things about life which we wonder
about because we don’t quite understand them.
And there are things we don't want to know.
If we don't learn about our fears and denials,
doesn't that make us blind and unable to be
even aware of what we're missing?
People have problems in life for lots of reasons
and often awareness and understanding can be
the guiding star to find out what in life they are
looking for and how to get there.
– 001:001/8 –
About Death
In life, there are many more things about death
we don’t understand and wonder about. And
again, there are things we don't want to know.
If we learn about our fears of death, might we
not gain something rather than losing?
Sometimes people die for no obvious reason
and some of them take their lives while young.
Can that guiding star guide us in death, too?
About God
God is a friend of mine. I don't need a special
house or any church to go to and I don't need to
pray to connect. My God isn't like that. My God
is with me all times, wherever. And as a child of
the universe God provided me a body and made
me alive. The body I was given wasn't me, but
the soul God made me was and still is.
Even if my body were wrong, for whatever
reason, I'm proud of that character, the role I
had to play. When one day late in life that
character became aware of me, he took me by
the hand, leading me to the light I could follow.
– 001:001/9 –
That light was created for me, illuminating
paths through the universe we shouldn't miss.
As people we often forget about our true selves
and only think of our bodily parts, expectations
and how others want us to be.
Whatever disabilities we have, the soul is free.
God is life, and those star beams that once
made us, that light are we.
…
Then I also started to wonder where all our life
journeys ends? Because if there’s a beginning
there have to be an end, right?
Will Earth vanish in the same kind of magical
manner it once emerged? But something can’t
vanish into nothing, can it? Or if it can...,
nothing can’t vanish into itself. Or can it?
As I see it, whenever and wherever an ending
occur, it will always be the beginning of a new
story or an eternal tale like this perhaps, right?
– 001:001/10 –
— Closing Words —
Whatever this tale is, I’m not going to close it.
Death is one thing and you may forget about
me and this tale, which is okay. Even so and
that’s it, I’m happy.
From across borders (a place I sometimes visit)
I see this “Children of the Universe” tale as very
real, alive and present, forever and today.
So in the end I will be sticking around after all.
Where and whenever we meet doesn’t matter,
as that me I am will not vanish. And perhaps…
beyond, where horizons meet, like in a highway
intersection, our lights will cross. Even if just a
slight touch, mother Earth will sense it!
Love, Li Sam
Book 1
jun2005
Children
of the
Universe
The beginning of it
all and everything
This is the entry to
“Across Borders” it’s
from here our lives
and living first
started.
We all know that our
children, the first
green grass showing
and that the first
spring flowers are
all unique, and it’s
there where we
meet.
Welcome!
Book 2
jul2002
– 002:001/1 –
— Dedication —
I dedicate this little fairytale story to life and all
that’s living, especially children.
Often we forget small living things as if it
doesn’t matter whether they’re dead or alive.
And sometimes in triumph we collect for profit
what once was a free spirt, without a thought
for the consequences. Where life ceases to exist,
hardcopies of the past take over.
What we seldom realize is that our memories
are what keep the past alive. It’s there, within
us, that the real values of life are be brought
into the future.
Fairytales are like riddles telling us that what
children see as the truth, we never should
diminish, ignore or treat as forgotten.
Li Sam
– 002:001/2 –
— Foreword —
This story was originally written summer 2002
and first publish in a book format 2008. The
cover art and other illustrations that may
appear are all made by Lisa Maynard.
The reason for this story is manifold and it’s
still one of my favorites, as it takes on life at its
core. This story is not meant to lecture what to
believe or what to regard as true or not. Instead
it’s meant to draw your own conclusions.
If you make the same conclusions as me, the
author, doesn’t really matter. What matter is
how you perceive the story and how it might fit
in with your realities as you experience them.
Then I of course hope that you will enjoy the
story.
However, there are a lot of issues brought up
in-between the lines in this story. Later on I
will address these issues as Story Insights,
referring to this site Earth constellation
activities for those of you interested.
Li Sam
– 002:001/3 –
The Flower
Chapter 1
In a village on the outskirts of a big city (well, in
this little tale it could be any city really), the
rising sun had begun painting the grey sky
bright blue at the horizon. A little girl named
Amy slowly woke and turned her head towards
her bedroom window. She lay there quite still
in her bed, waiting expectantly. As the first
sunbeam found its way inside, she quickly rose.
As silently as possible, she tiptoed out in the
corridor and snuck into her parents’ bedroom.
– 002:001/4 –
It was Saturday, the best day of the week
because her dad was home from work. Amy
longed for these mornings. After she had
quietly opened her parents’ bedroom door, she
made her way slowly to her father’s bedside,
trying hard not to wake her mother. This
morning, as every Saturday morning, belonged
to Amy and her dad.
As far back as Amy could remember, her father
had gotten up early on Saturdays and taken her
downstairs to the kitchen for a breakfast just
for the two of them. Amy was now four years
old, and from the day she had gotten her own
bedroom Saturday mornings had developed
into a contest to see which of them could wake
the other one first. Nowadays, she always won.
Even if her parents were awake when she came
in, they pretended to be sleeping; they both
enjoyed the sound of small feet creeping in and
their daughter’s tiny voice close to her father’s
ear.
"Daddy, Daddy, the sun is up!" Amy whispered,
gently shaking his arm, which he had put
outside the bed covers for her.
He slowly opened one eye to look straight at
her, and he smiled. Amy put her small finger in
– 002:001/5 –
front of her mouth signaling for him to be very
quiet, and he crawled gently from his bed. Then
they both tiptoed out into the hallway, closing
the bedroom door silently behind them.
As usual, when the bedroom door was closed
the big chase to the kitchen began, led by Amy
jumping and laughing. Once settled in the
kitchen they immediately started to discuss
what they should do that day. The sun rose
quickly. Sparkling sunbeams were crossing the
kitchen window like arrows, and one by one
they lit up the air around them. Amy and her
dad peeked out through the window. It was
early spring, and it seemed to be the beginning
of a very nice day.
Amy was at a charming age. She was old
enough to have passed the baby stage and, now
more than ever, was developing her
personality. But she was young enough still to
have an open mind and clear thoughts, very
characteristic for a curious kid discovering life.
Her tiny body was healthy and strong, and she
had a child’s pretty face and long blond hair
just below her shoulders.
Amy’s father looked very much as many fathers
do: a little tall but not oddly so, a tad bit skinny,
– 002:001/6 –
and of course handsome. At least Amy and her
Mother thought so. He had short graying hair,
and most times he dressed casually, like he’d
rather be out hiking with his family than taking
part in the work-a-day world.
That day both Amy and her father were still in
their pajamas. After checking the weather
conditions from the kitchen window they
opened the door a bit to their small back
garden. On the doorstep they stood for a while
feeling the outside air heating up with the sun.
The smell in the air and the sound of the
songbirds outside promised that the first really
warm spring day was here. It hadn't been
raining all week, the weather had slowly
improved day by day until the sky was clear
blue, and this brilliant Saturday there was not a
cloud as far as they could see.
Amy’s father smiled gently at her. "I
know¬—we can have an outdoor breakfast. We
can take everything we need, walk up in the
forest, and have a breakfast picnic there."
"Yes, yes!" Amy agreed, jumping around.
“Okay, what do we need to take with us?” Amy’s
father asked, looking around the kitchen with a
mock puzzled expression.
– 002:001/7 –
Amy was quick to rise to the occasion. “I know,
I know!” she cried happily, looking up at her
father’s eyes.
He let Amy hold his hand tightly as she jumped
up and down beside him. He bent down to her
and said with a smile, “Okay, show me!” And
she most happily did.
Amy and her father were used to exploring the
kitchen together. As far back as she could
remember, her father had carried her around in
one arm, and with the other he had picked
things out of the fridge, taking out mugs and
plates from cupboards and sets of cutlery from
drawers. Whatever her father did to make them
breakfast, Amy was there with him, always
watching. And when she got older, Amy
enjoyed helping prepare breakfast with him.
Now they had a new challenge: they were going
out to have a breakfast picnic! Amy took her
father by the hand seriously, leading him
around the kitchen to point out what to take.
“We need cocoa for me and coffee for you,”
Amy pointed out.
“Yes, that’s right.” her father answered with a
confirming nod back at her.
– 002:001/8 –
For every item Amy pointed out, her father
commented approvingly in the same way. After
they had packed most of her suggestions, he
chose the last items they needed and took his
time explaining why they needed them and
where everything was. He showed her even the
items she was not supposed to touch, like
knives, and he thoroughly explained why she
was not allowed to touch them. Amy trusted
her father, and it was with a true understanding
that she agreed to do as he told her. Their
mutual trust made no scolding necessary.
In a basket they had packed a big blanket to
spread out on the ground and jackets in case
they had misjudged the weather. They topped
those with muffins, cut fruit in a bowl, juice,
water, milk, two mugs, some plates, cutlery,
and napkins. In a vacuum jug, they had poured
hot water for making their cocoa and coffee.
When they were ready to leave their house, the
sun was well over the treetops. They could feel
a pleasant heat from it. The air still was a bit
cool, but that didn’t matter. The crispy-dry,
light air, all the birds singing, and the first fresh
smell from flowers opening up all around
served as an extra sweater keeping them warm.
– 002:001/9 –
As they went out of their house, through the
garden, and onto the sidewalk of their street,
Amy was holding the other end of the basket
handle, pretending to help her father carry it.
Both of them were more jumping their way to
the forest than walking.
“What is that?” Amy asked, pointing at a small
bird hopping from branch to branch inside a
hedge they just were passing.
“It’s a house sparrow,” her father replied.
“What is he doing there?” Amy asked happily
with eyes as big as saucers. She had seen
sparrows before in their garden and in other
places, too, but never in a hedge like that.
“I’m not sure if it’s a he or a she, but I think it’s
searching for a place to build a nest for this
summer. You know these little birds are very
clever: they build nests in places where other
animals can’t find them or get to them,” he told
her while showing her the big, sharp thorns
growing on branches inside the hedge.
“And these tiny buds will soon be leaves
growing out from every branch, covering the
nest so no one can find it later on.”
Amy listened closely, her clever mind moving
– 002:001/10 –
from each explanation to another question.
“Why doesn’t the bird get hurt on those big
thorns?” she asked.
“Well, I don’t know really, but I guess the bird
is small and quick enough to pass through
without getting hurt.”
Amy was amazed by the little sparrow hopping
quickly around inside the hedge. Even though
her father couldn’t completely answer all her
questions, she was happy with what answers
she got. So they continued their walk together
to the forest.
As they walked, they talked. Amy could ask her
father anything without him getting bored or
irritated. Farther up the road, she stopped
again, looking down at the sidewalk just in
front of her. A strange, colorful, tiny creature
was crawling on the ground, trying to get
somewhere.
“What is that?” Amy asked, laughing at the
funny way this little creature was moving
forward.
“It’s a caterpillar,” he told her, joining in on his
daughter’s giggling.
“What is he doing?” she asked, still laughing.
– 002:001/11 –
“It is crawling around like a baby, like you did
before you could walk. And do you know
what?” he asked in a revealing tone, trying to
get all of Amy’s attention. “When it’s old
enough, it will pop up into a butterfly, just like
popcorn we cook back home, you know.”
Amy laughed loudly, looking happily up at her
father, who was showing her by placing his
hands together and opening them wide,
imitating the popping sound she knew.
“No!” Amy said with a glittering, doubtful joy
spreading over her face.
“Oh, yes,” he repeated with every happy noise
his daughter produced. Each time he also
repeated more vividly his imitation of popping
corn kernels in a pan.
Amy laughed even more. She so loved her
father playing with her like that.
There was no one else out as it still was early.
The forest was not far from their house, and a
path wide enough for both of them to walk side
by side led into it from the end of their street. It
was part of a multi-acre park, and to be this
close to a village it was rather unspoiled. There
was a pattern of paths crossing it, but all were
– 002:001/12 –
rather badly kept, so not many people
wandered them. Amy and her father tried to go
here when the weather was fine. Their strolls
always led to something that caught Amy’s
attention and spurred her questions.
Once in the forest, they didn't have to go far to
find an open field with old hardwood trees
standing on one end up a slope facing south.
Their path crossed the field in the middle, but it
was not difficult for them to make their way to
the slope. The high trees surrounding them
were a protection from the chilly wind. And the
sun now was washing heat over them like small
waves softly rolling up on a beach. This day
became more and more promising the higher
the sun rose in the sky, and it was a very happy
father and daughter there searching for a place
on the slope to spread their blanket.
The old leaves on the ground were crisp and
dry, and they crackled under their feet. The
grass had just begun to grow, and they could
see small islands of young green blades sticking
up through this carpet of old, light-brown
leaves. The dry leaves created a welcome
protective shield from the still-cold earth
below. As they spread their blanket in the exact
– 002:001/13 –
middle of the slope, Amy jumped on every inch
of it until no more cracking could be heard.
After she had made sure she’d cracked all of the
leaves under the blanket, she and her father
started to unpack their breakfast basket. Amy
unpacked the muffins, and her father started to
make the cocoa and coffee.
They both took the time to really enjoy their
breakfast in the sun. They looked around at the
signs of spring, listened to birds, and Amy
asked her father about every new thing she saw
and every new bird she heard. In his usual
pleasant manner, he answered all her questions
to make her happy. And if it wasn’t Amy doing
the asking, it was her father.
“What is that?” he asked, pointing to an ant
trying to cross over their blanket.
Amy knew what it was, as she had seen ants
before in their garden. Now it was her turn to
explain. “It’s an ant,” she was quick to say.
“What is he doing?” her father asked,
continuing to look puzzled and pretending not
to know.
“He is looking for something to eat,” was Amy’s
confident reply.
– 002:001/14 –
Her father blurted, “Oh, no, he is coming to
snatch my muffin!” He mimicked fear, moving
away from the ant and holding his muffin high.
“No, no! Ants don’t eat big muffins,” Amy told
her dad while laughing.
“He’s coming for my coffee, then?” he asked,
holding his mug of coffee high in his other
hand.
“No, no. Ants don’t drink coffee,” Amy replied,
laughing even more.
Wherever the ant went in its attempts to cross
the blanket, Amy’s father moved away in fear. If
it wasn’t their breakfast, the ant might have
been after him to bite him. Amy laughed loudly
when the ant was approaching her father, and
he pretended not to see so the play would
continue. For a while, the little ant provided full
breakfast entertainment before it reached an
edge of the blanket and disappeared among the
leaves.
After they had finished eating and had packed
everything back in their basket, Amy started to
watch other insects doing all sorts of things as
they popped up on the leaves surrounding the
blanket. For a while their blanket was like a raft
– 002:001/15 –
floating on a leaf sea, and the insects popping
up were like fishes saying hello to them.
This little game kept Amy momentarily
occupied, but soon she was discovering new
things out there in the sea of leaves. Amy’s
father enjoyed resting on the blanket in the
warm sun and crispy clear air as his little
daughter walked among the leaves entertaining
herself. Her imagination kept her busy, so he
didn’t need to follow her around.
Amy went from place to place talking to herself,
singing and making whatever kinds of noises
crossed her mind. Her father had been listening
to her for some while now, hearing her giggling
and laughing at something. Her laughter
increased, so after a while he slowly sat up,
curious as to what had caught her attention and
kept her occupied for so long.
Not far from the blanket, Amy was bending
down on her knees, slowly lifting a leaf and
peeping under it, giggling and laughing. She
would gently let the leaf down and then lift it
up again and start this same procedure over.
Her father couldn't remember seeing Amy so
cheerful before. It looked as if she were in the
middle of a hide-and-seek game. Slowly, he
– 002:001/16 –
moved nearer to see what she was playing with.
"What are you doing?" he asked, smiling.
Amy, still on her knees, looked up at her father
with a happy smile all over her face. “I'm
playing with the flower," she answered, and she
gestured for him to bend down to have a peek.
He lay flat on the ground to look at the leaf.
Then Amy slowly lifted it again. As she did, a
little, bright pink flower popped up and seemed
to peek back at him. When Amy gently put
down the leaf again, the flower bent in a
friendly bow, and it looked as if it were hiding.
He couldn't help giggling with his daughter as
she once again lifted the leaf and, after a peek,
put the leaf back over the flower.
As he watched her play this game, Amy’s father
tried to identify the flower; he thought he knew
most of the flowers in the neighborhood but he
couldn't recognize this one. "I wonder what
kind of flower it is," he said as they looked at it
one more time.
Amy just shook her head quietly.
"It must have a name,” he said with a twinkle in
his eye. “I know . . . We have a big book about
flowers at home. We can bring the book here
– 002:001/17 –
and see if we can find out its name."
Amy immediately accepted her father’s
proposal. They both stood up, and Amy fetched
a nearby stick that her father asked for. He
stuck the stick straight in the ground to mark
the flower’s location. Amy was so enthusiastic
about the flower and finding out what its name
was that they hurried back home to fetch the
book.
When they arrived home Amy’s mother had
just gotten up and was eating her breakfast in
the kitchen. She looked a bit surprised to see
them back home so early.
"Mummy, Mummy, we found a flower and
Daddy and I are going to find out its name,"
Amy said as she rushed into her mother’s arms.
Amy’s mother lifted up her little girl and went
out in the hallway, looking a bit puzzled at her
husband as he closed the front door behind
him. He just repeated what their daughter said
and snuck into the kitchen, putting leftovers
from their picnic back in the fridge and leaving
the basket and the bag with the blanket in a
corner nearby. He then quickly proceeded into
the living room, deliberately avoiding his wife
for further explanation. He got the book, took
– 002:001/18 –
their little daughter from his wife’s arms into
his with a mysterious smile, and rushed out,
with Amy laughing and waving “bye-bye” back
at her mother.
Amy was still laughing when her father put her
down outside the house, but she quieted down
and shushed her father just as he was shushing
her. They didn’t want to let her mother know
too much—the flower was their secret. They
skipped back to the forest just as they had when
they’d left it, jumping and hiding sometimes so
no one could see where they were going.
When they found their special stick, Amy
eagerly bent down to see if the flower still was
there. Her father lay on the ground next to her
with the book in front of him.
For Amy, this was a new game. Her father
turned a page, she lifted the leaf, and they both
looked first at the flower under the leaf, then at
a picture in the book, and then at the flower
again. Each time they compared the flower with
a picture they both shook their heads. The book
was thick with a lot of pictures in it, but they
couldn't find any picture that matched the little
flower under the leaf. Amy looked at her
confused father and he looked back at her.
– 002:001/19 –
"I just can't find it here. This must be a very
special flower you found." He wasn't sure if he
was mistaken, but that flower just wasn’t
pictured.
Amy looked with wonder at her father in the
same way he was wondering what to do next.
"I think we will have to ask a gardener or
someone who knows about flowers,” he told
her. “If this is such a rare flower that it's not in
this book, we’ll have to tell other people about
it."
"Why do we have to tell other people?" Amy
asked, a bit concerned, as this was to be their
secret.
Amy’s father looked thoughtfully back at her,
trying to figure out a way to explain their
obligation as citizens to report unusual and rare
findings to authorities. After he considered it,
he explained that the flower she had found was
like meeting a new friend, and that other
people, who also liked flowers, would very
much like to meet their new flower friend, too.
Amy was satisfied with her father’s explanation,
so they both stood up, leaving the flower as
before: covered by the leaf and with the stick in
– 002:001/20 –
the ground to mark its place.
This time after they walked back home, Amy
rushed to her mother to tell all about her newly
found friend. It was no secret anymore. Amy’s
father went to look in the telephone book for
someone to verify if the flower was rare or not.
He found a lot of gardeners and one garden
society not far away—he thought that maybe
the garden society would be best to try first.
Surprisingly, the telephone number for the
society chairman was listed, so, after glancing
at the clock, Amy’s father called it. And his
good luck continued when the society chairman
himself answered. Amy’s father explained their
discovery as the society chairman listened
politely, trying to get a picture of who was
calling and how much he knew about flowers in
the area. The chairman explained that they had
the neighborhood very well covered and he
himself knew the forest rather well where the
flower was supposed to be growing. However,
he was a little puzzled when he heard about the
book they had used to try to identify the
flower—it was rather new and regarded as a
complete work.
"Anyway, I have an opening this afternoon and
– 002:001/21 –
I haven't been to that part of the forest for a
while, so why don’t I come over and have a
look?" the society chairman said.
They agreed to meet a couple of hours later.
Amy’s father told Amy and his wife about the
conversation, and of course Amy got excited
and jumped around, talking about her new
flower friend even more.
Time moves slowly for a little girl waiting for a
visitor to arrive. But as expected, at the agreed
time the doorbell rang. Amy’s father opened the
door with her peeking out curiously from
around his legs. He and the visiting gentleman
shook hands, and then the chairman bent down
a bit to greet Amy, who was now hiding behind
her daddy’s legs. The society chairman was a
nice-seeming, elderly gentleman, well dressed
for an afternoon walk in the forest. Amy’s
father helped her put on her jacket, and then he
asked the chairman, “Should I bring the book?”
"You can bring it if you like; it might be useful,"
the chairman answered. He was thinking, “That
way I can find the flower in the book for them.”
With the book under Amy’s father’s arm, they
left the house and walked up the road to the
forest. Amy was still a bit shy with the
– 002:001/22 –
chairman and stayed close to her father,
holding him by the hand all the way.
When they reached the open field and saw the
slope, both the father and his little girl pointed
out the place where the flower was. As they
reached the marking stick, the chairman bent
down. Amy, who wasn’t that shy anymore,
gently lifted the leaf to let him have a look. The
chairman smiled at her and then looked under
the leaf. It was indeed an unusual flower that
peeked out from under the leaf at him. The
chairman started. He had been dead certain
that he knew all existing flowers in the country
by memory, but he couldn't place this one.
After peering at that flower on his knees for a
couple of minutes, the chairman looked up and
told them that he wasn’t sure, but he thought
that the little flower was extremely rare. He
explained to them that he knew of similar
flowers, but this little flower wasn’t of the same
species.
He bent down again to have another look. He
carefully lifted the leaf away from the flower,
which slowly straightened up a bit. He also
moved some other leaves away, revealing the
dry, brown dirt underneath.
– 002:001/23 –
The flower was not big, but it had a special
demeanor to it that made it interesting. Its
petals were bright pink and were shaped like a
bell, but with its edges bent inwards. A dark
yellow spot on the petals’ bottom edges was
surrounded by a near-white ring, and that
made the flower seem like it was looking back
at you. Its stalk was about three-inches long,
and there were only five tiny leaves growing off
the bottom of the stalk near the ground.
The chairman looked around the ground
nearby and asked if they had found any more
flowers of the same kind. But both Amy and her
father shook their heads. “We hadn't been
searching for more flowers,” Amy’s father
replied.
The chairman carefully replaced the leaves
covering the flower and stood up. He now had a
more serious look on his face. He asked them
not to tell anyone about this discovery until he
had had a chance to investigate more. As they
walked back, the chairman explained that if the
flower were as rare as he thought, they had to
take measures to protect it from being
destroyed. For example, experts should be
brought in to examine it and the area
– 002:001/24 –
surrounding it.
Amy listened to her father’s and the chairman’s
serious discussion, and then she got a bit shy
again. She kept near her dad all the way back
home. Once there, the chairman promised to
keep them informed about the outcome of his
investigation, and then they parted in front of
the house.
Amy immediately ran inside to tell her mother
what had happened. Then her father completed
the story, with the details of all the chairman
had said. He sat in the living room and placed
his daughter on his knee, and they both smiled
at each other, with the little girl laughing
happily as her father tickled her stomach and
told her that their little flower friend probably
was going to be famous.
Book 2
jul2002
– 002:002/1 –
Chapter 2
The next Sunday morning as Amy and her
parents were having breakfast, they could hear
cars driving up the road, stopping and turning
their engines off near the path into the forest.
They all got a bit curious, as it was still early
and few cars drove up this little blind alley. So
after breakfast Amy’s father went outside to
have a look. He could see at least three cars
parked near the path into the forest. He ducked
back in and called for Amy: “Let’s go and see
what’s happening.” Of course Amy wanted to,
so they quickly dressed, and out they went.
When they reached the path into the forest,
they could see five cars parked there, almost
blocking the entrance. “That’s the car belonging
to the garden society chairman we met
yesterday,” said her father. “There are probably
a lot of people visiting our little flower friend.
Let’s go have a look.”
When they walked out into the open field, some
of the newcomers were bent on their knees
around the little flower, and others were
– 002:002/2 –
carefully searching the grounds nearby.
As Amy and her father drew closer, one man
searching the grounds came toward them. He
announced with a stern countenance, “Don’t
come any farther. This is a restricted area.”
As he spoke, the other people on the slope
looked up to see who the new arrivals were. The
flower society chairman was among those
surrounding the flower. Recognizing Amy and
her father, he walked down to meet them. He
greeted Amy’s father kindly and bent down to
say hello to Amy. But she had grown shy again
because of all the people around so she hid
behind her father’s right leg.
“I’m sorry I haven’t been able to call you yet,”
he continued, “but I’ve been extremely busy
contacting the people you see here. They’re
examining the flower and the grounds for more
of the same species.”
The chairman brought Amy and her father with
him into the inner circle and showed them
around, explaining what they had found so far
and what they were planning to do next. “These
are botanists from around the country. No one
yet has been able to identify the flower as
belonging to any known existing species. We’ll
– 002:002/3 –
have to investigate more. There will probably
be a lot more people involved in this, when all
is said and done.”
The chairman then excused himself by saying
that he had to continue his work. So Amy and
her father walked down the slope and back to
the path in the middle of the field. For a while
they stood looking at the people working on the
slope. They couldn't hear what was being said,
but they could see that all of them were very
excited.
Amy pulled her father's jacket sleeve to get his
attention. “Why can't we go and visit our flower
friend?” she asked him earnestly.
He lifted her in his arms, smiling as they
walked home and he tried to explain. “The
people we saw there need to find out where the
little flower came from and if there are more
flowers under the leaves nearby. They don't
want us to walk around there in case we might
stomp on one,” he said.
Amy looked at her father with a serious and sad
expression. "I wouldn't stomp on my friends,"
she said.
Her father looked back at her and smiled
– 002:002/4 –
understandingly. "Of course not—you would
never do a thing like that."
He tickled his daughter on the stomach, trying
to cheer her up. And Amy, who loved her father
very much, laughed as he jumped around with
her in his arms for a few steps. When he put her
down, they went hand in hand back home
cheerfully, chatting as usual, skipping along at
times.
Once they got home, change started happening
quickly. Cars were driving up and down the
road in front of their house, and neighbors were
talking about what was happening up there in
the forest. On the evening news on TV, people
were discussing the discovery of a new plant
and showing close-up pictures of the little
flower. The garden society chairman was
interviewed as the person who had discovered
the flower. Sitting there watching, Amy’s
mother expressed her dismay that the
chairman received all the credit for the
discovery. “It was Amy who first discovered the
flower!” she said.
The next day was Monday. Amy’s father had to
go to work, and her mother dropped Amy off
– 002:002/5 –
and picked her up at a nearby day care center
while she worked part-time. Amy didn't think
much about the flower at day care because she
was fully occupied with playing with the girls
and boys there. She started to talk about the
flower only when she got home, when she heard
and saw the traffic on the road.
Traffic had started very early that morning,
with big trucks joining the cars on the road by
the path. When Amy’s father left for work,
several of them had already driven up and back
again. The little path through the forest to the
flower in that open field was obviously in the
process of being turned into a road, and the
workers there seemed to be in a hurry.
Building a road sometimes seems to take ages,
but this roadwork was something else. It all
started with a couple of huge trucks that
literally carved their way into the forest over
the path, leaving behind a wide, flat surface.
That bigger path was then filled and evened out
with coarse gravel from a seemingly never-
ending chain of trucks.
The little girl’s father visited the road site after
work on Tuesday to ask what was going on.
Workers told him that the road was leading up
– 002:002/6 –
to the open field and that the park and parking
lot they were building there was to be finished
on Friday that very same week. Obviously this
ambitious plan was no joke, as the following
days were to prove. The traffic of cars, trucks,
and people involved in this project appeared to
double each day that passed. The effort and
money being spent on it seemed to not be an
issue.
For Amy’s family and all the neighbors, this
roadwork and attention on their street made for
an exciting time. Yet Amy hadn't forgotten the
little flower, and she knew that the new road
leading right up to it would introduce even
more people to her little pink friend.
Finally it was Friday, and the road up to the
field was going to be finished later that
afternoon. When Amy’s father came home from
work, they had planned to see the flower again.
Amy had come home earlier with her mother
and was very excited, waiting impatiently.
When her father finally walked in the door,
Amy’s mother dressed her in warm outdoor
clothes while he put his work things away in a
corner in the study. Then they both left the
– 002:002/7 –
house in a hurry, smiling at each other in
anticipation as they walked up the road.
The new road was finished, but a few workers
were still there cleaning the worksite. Others
were putting up road signs showing the way to
the open field in the forest. Reporters were
standing under lights with cameras rolling, all
talking about the new flower and the site that
had been built for it. The amount of attention
the little flower was getting was almost
overwhelming. Even local politicians and
ministers were involved. The very street names
had been changed, and the new road and
parking lot up in the forest were named after a
famous man from a big city nearby. Amy’s
father read all the new signs for his daughter as
they passed them and explained to her that
their small village was now famous all over the
country.
The new road was wide with a sidewalk on one
side, so they walked up that, giggling about
being the first people to use it. When they came
to where the former open field had been, they
saw that it was now divided into two parts: one
was a big parking lot and the other, where the
little flower lived, had been turned into a park.
– 002:002/8 –
A rather high fence surrounded the park,
preventing people and animals living in the
forest from getting near the flower. A wide gate
at the end of the road, close to the parking lot,
marked the entrance to the park.
Amy and her father looked around as they
slowly walked hand-in-hand towards the park
gate. Even though the park construction had
not yet been completely finished, they could see
that it had all been very neatly done. Right next
to the park gate stood a wagon that looked
more like a small house, selling coffee, tea,
sausages, and sweets. Amy and her father
walked up to the park gate where another,
smaller house-like wagon had been erected on
the other side. A sign on the wagon wall
announced that a part of the entrance fee for
the park was to support the state’s efforts to
preserve areas of special interest, rare plants,
etc.
The entry fee was not high, but it wasn’t cheap,
either. Amy’s father had promised his daughter
they would see the flower, so he paid the fee,
and in they went. The park was built along the
slope, with small paths wandering around and
occasional benches along their sides. A long
– 002:002/9 –
path encircled the park with a round paved
area in the middle. In between they had left the
slope as it originally had looked. Low, iron
fences surrounded these natural islands, with
“DO NOT ENTER” signs on each one. In the
very center of the middle paved area, the little
flower was standing alone on display in a low
flowerbed.
Lots of people were walking around admiring
the park and the flower, but the park was not
crowded. Many of the visitors carried cameras
around their necks. Signs scattered
intermittently told about the park, the flower,
and its benefactors, pointing out that the park
was built by the country garden society and
sponsored by the state. The signs said the
flower was discovered and named after a
famous professor from the main state
university of agricultural and environmental
research and that the flower was the only one of
its kind; no other flowers had been found in the
area. At the end of the sign there was a long list
naming benefactors with titles such as
minister, professor, lord, etc.
The little girl and her father hurried to the
flower. Many people were surrounding the
– 002:002/10 –
flowerbed, and a park guard was placed nearby
to keep order. Amy and her father found an
empty space between two men with big
cameras. The flowerbed was surrounded by a
circle of thick chain hung on six stone pillars.
The ground around the flower was cleared of all
leaves, grass, and weeds, and the little flower
stood alone in the middle, looking more
beautiful than ever. It was stretching straight
up and had grown at least twice as tall as when
they had last seen it. The five tiny leaves at the
bottom of the stalk had not changed much in
size, but their color had become a brighter
green now. The biggest change, though, was the
flower petals. They had opened, and the
previously bright pink color was changing to
white.
Amy and her father stood looking at the flower
together with all the cameramen taking
pictures. The cameramen were stretching,
bending, and moving around to get the best
picture. Amy's father was amazed at all the
people coming to see the little flower and all the
excitement it caused. And as he stood there
looking around at them all, he felt Amy pulling
his jacket sleeve to get his attention. He looked
– 002:002/11 –
down to see her pointing at the flower with a
sad look on her face.
"Daddy, the flower is sad," she said quietly,
looking a bit upset.
He looked with surprise down at his daughter,
not knowing what to say.
"The flower has no friends," Amy continued,
looking even sadder than before.
Amy’s father was stunned. He lifted his eyes
from his daughter and looked at the flower,
trying to figure out what on earth she meant.
He did not notice Amy sneaking out from the
circle of people.
Amy quickly ran to the nearest spot where she
could find some old leaves. She grabbed a small
pile with both her hands. Quick as lightning,
she ran back to the flowerbed, passing between
people’s legs, where her father still stood
puzzled by what she had said. She ran under
the chain to the flower standing there alone in
the center of the flowerbed and lifted her arms,
letting her load of dry leaves fall evenly over the
flower to cover it.
The flower bent down in a gesture of gratitude
as detritus fell from Amy’s hands. When her
– 002:002/12 –
hands were empty, she stood there next to the
flower with a happy look on her face.
Of course the people standing around started to
shout at her. “Hey there, stop that … Oh god, do
something, she’s killing it! … Get out of there
right now, you stupid kid! … Can someone take
that brat away from there?”
The park guard stationed nearby stepped over
the fence and grabbed Amy by the arms, lifting
her up and back over the chain. Amy kicked
and screamed angrily. Everything happened so
fast. Amy’s father, now suddenly awakened
from his puzzled moment, relieved the park
guard of his screaming and kicking daughter.
As he did so, he got a sharp scolding from the
guard for her behavior. “You can be prosecuted
for things like this! You’re responsible for your
kid and you’re gonna pay!” the guard told him
angrily.
People around agreed loudly with the guard.
Amy silently burrowed closer into her father’s
arms. But she was not hiding or ashamed for
what she had done. Amy was certain she had
done right, and she sought the comfort of her
father protecting her, standing up for her in
front of all those nasty people shouting at them.
– 002:002/13 –
As Amy’s father stood there holding his child
and puzzling over what had just happened, the
park guard radioed for assistance. Soon, park
officials from each direction jogged over and
carefully picked away, leaf by leaf, the grass and
weeds covering up the flower. They cleared the
area entirely, and the little flower started to rise
again. Evidently it was not harmed in any way.
The park officials now surrounded Amy and her
dad and told them harshly, “Both of you have to
leave the park, and you’re banned from here
forever!”
Amy’s father slowly carried her away from the
crowd. After they had left the flowerbed, the
spectators gathered around the flower again.
Amy’s father didn't turn back or say anything;
instead he let the child rest silently in his arms
with her head on his chest.
As he walked away from the crowd, Amy’s
father gradually started to understand what his
daughter had meant by what she’d done.
Looking back at the park, now and then he
could see glimpses of the little flower between
people’s legs. It was not happily peeping back
at him as he had seen before when Amy had
lifted the leaf that had been giving it shelter.
– 002:002/14 –
Instead, he saw the flower stretching up and
looking around for something to cover it up
again. He felt like the little flower was trying to
reach higher and higher, looking farther away
for someone friendly to protect it. But all the
flower could see were angry feet and legs
surrounding it like a fence, preventing any
contact at all.
As they walked down the slope and out of the
park, Amy’s father couldn't see any friendly
faces in the park anymore. Even though people
were smiling, their smiles looked more like
greedy leers to him. The heavy chain around
the flowerbed that had previously appeared
beautiful in its simplicity now seemed like a
chain that would hold a slave to a post. The
photographers became hungry dogs gathering
around a piece of meat, ripping a bite off the
little flower’s soul with every snap of their
cameras. The park guards were more like
prison guards, poisoning the air with their very
presence.
But the flower was no criminal, and she (as he
now thought of it) should never be exploited
like this. All her dignity had been stripped
away. Her image was being sold bit by bit to
– 002:002/15 –
selfish souvenir hunters to be hung on cold,
naked walls.
Everything he saw in the park now was made
out of greed. Everyone he looked at was there
only to gain profit from a simple flower. The
benefactors, who claimed to pay for all this, did
it with other people’s money and government
taxes. They associated themselves with the
flower to gain fame for themselves, letting the
media portray them as caring people who
protect the environment for everyone. No,
Amy’s father couldn’t see anything in the park
he liked anymore. He felt both sorrow and
shame for betraying the little flower, but there
was no way he could undo the damage.
As he left the park, still with his daughter in his
arms, he felt relieved, like he could breathe
again. Amy hadn't said anything since the park
guard had handed her over to him. She could
feel that her father was upset in a way that was
new to her. But she also could tell that he
wasn't upset at her, so she continued to rest
safely in his arms.
After a while, they started chatting quietly to
cheer each other up. It didn’t take long before
Amy’s father put her down on the new sidewalk
– 002:002/16 –
so they could walk hand in hand. When they
reached home, Amy was the same happy girl
she had been just an hour before, jumping
along with her father and asking questions.
Once inside the front door, Amy immediately
ran to tell her mother what had happened.
Amy’s father could hear them chatting
animatedly in the kitchen. He could also hear
his daughter telling the story her way, making
him once again understand how right she had
been. He didn't want to disturb them, so he sat
down in the living room, sadly looking out
through the window but seeing nothing.
Shortly, his wife approached him with a
puzzled look on her face, asking him to verify
what their daughter just had been telling her.
The little girl came jumping in after her mother
with her usual happy face and tried to climb her
father’s knee where he sat on the sofa. He
smiled as he lifted her up to sit with him. Then
he nodded back towards his wife and
confirmed, “Our little girl couldn't be more
right in her description of what happened.”
Amy’s mother looked back at them and could
feel that something had changed. There was
something she couldn't put her finger on, but
– 002:002/17 –
she guessed that she would get the whole story
later when their daughter had gone to bed and
they were alone.
It had been a full day. At bedtime, Amy’s father
gently tucked her in. With Amy safely asleep in
her bedroom, he told his wife the story again
from his point of view, leaving out only how
badly it had affected him. At this moment he
wasn't sure himself how his feelings had
changed, and he had to give it some thought in
private, some time to let it sink in.
The next day was Saturday, and Amy and her
family seemed to be as happy as they were
before. Amy woke up early as usual, and she
sneaked into her parents’ bedroom. After
waking her father and helping him prepare
breakfast, they discussed what to do that day.
In spite of what had happened the day before,
Amy wanted to go up in the forest to see the
flower again, but they both agreed not to go
into the park. Neither of them wanted another
confrontation. This time they had their
breakfast at home and then they walked up the
road into the forest, avoiding the main gate.
The park wasn’t open yet at this early hour, and
– 002:002/18 –
they didn't stay long enough for it to open. They
wandered around a bit, and from one spot
outside the park fence they could see the flower
there in the flowerbed surrounded by the chain.
They stood there for a while looking at it
without saying much. They didn't have to talk;
both of them felt the flower’s presence and that
was enough.
Two weeks passed, with Amy and her father
visiting the flower almost every day. Sitting
outside the park fence they could watch the
flower grow in height, trying so hard to look as
beautiful as possible, attempting to attract
someone who would cover it up and return its
dignity.
Then early one sunny Sunday morning, as Amy
and her father were sitting outside the park
fence watching the flower continue to grow
before their eyes, it slowly started to bend
down, seemingly in a gesture of sadness. Its
petals fell off, one by one, like tears, and its
leaves sunk farther and farther towards the
ground. When the little flower had no petals
left, its stalk slowly sank onto the dark, bare
earth. With what seemed like a last, slow sigh of
– 002:002/19 –
sorrow, the little flower died.
Lying there naked on open soil and hurt deep
down to the root of its soul, the little flower
never rose again. Its life was over within a half
hour, but for Amy and her father time stood
still. It was like they were each holding a deep
breath that lasted through the whole event. As
they started to breathe again, they both stood
up, holding each other’s hands, and after a
while just like that they slowly started to walk
back home.
Amy’s father was kind of in shock as they
walked down the slope to the sidewalk. It was
Amy who started their conversation. “Do you
think the little flower liked us?”
He lifted his daughter up, smiled, and hugged
her as hard he could without hurting her. “I am
very sure of that. Otherwise the flower wouldn't
have played with you like it did,” he told her.
As they walked, they reminisced about sitting
there on the slope having breakfast, playing
hide and seek with the flower and the leaf over
it. Their normally good moods returned, and
after a while Amy was again that same happy
little girl as always. When she talked about the
flower, it was with the joy of having had the
– 002:002/20 –
pleasure of meeting her and being her friend.
Over the next few days Amy and her father
continued to walk up the road to the forest,
talking about the little flower and remembering
their joyful moments there as they enjoyed
their weekend mornings together. But as days
and weeks passed with the flower gone, the
park grew deserted. Now all the park guards
had left and the two small houses near the gate
had been pulled away. All that was left was a
ripped-up field, broken fences, and a parking
lot starting to fill with litter. The stately signs
with the names of benefactors had quickly been
removed and no one but Amy and her father
talked about or even mentioned the little flower
again.
As children grow and take on new interests,
their memories fade. But for Amy this little
incident with the flower did not. As time went
by, Amy and her father nursed the memory and
kept it close to their hearts. And through their
shared happiness the little flower was given a
place to rest in peace.
The End
– 002:002/21 –
— Closing Words —
To perceive a story like this might not be that
easy because of its many contradictions floating
around beneath the surface.
In real life we often struggle with contradictive
behavior without being mentally aware of it,
like having no clue what’s going on or how to
react and respond to a situation.
If you engage with this site Earth constellation
activities, this story most likely will change in
its meaning while doing so. There’s more to
learn and experience from this story reading it
a second time and again, as your awareness of
realities, life, living and the self develops.
Nothing is simple in life, same as with this
story. But what is it that makes life so damn
complicated? Well…, what do you think…?
Wouldn’t that be something to discover?
Li Sam
Book 3
2012
– 003:000/I –
Contents Page
Foreword.................................................
1
Children of the Universe, introduction..
2
Children of the Universe, the tale……….
3-5
About the tale……………………………………
6
About life……………………………………….
7
About death……………………………………
8
About God……………………………………..
8-9
Final word………………………………………..
10
To have a better look at Lisa Maynard’s
illustration, click the “Poster PDF” button.
Book 3
2012
– 003:001/1 –
— Foreword —
This poem at its entire is from 2012. However,
the middle stanza “Where Horizons Meet” was
first written five years earlier when I first got to
see an illustration made by Lisa Maynard.
The illustration was originally meant as a cover
for another poem that I had written, but the
image was so different in its approach and I felt
some other words wanting to come out with it.
And it didn’t take me long to write them down,
like they had been waiting within me all along.
During the years after that I’ve always had this
feeling that this middle poem had something to
do with my tale “Children of the Universe” and
as I gradually started to gain awareness of life’s
most inner secrets, two other additional stanzas
“Where Waves Fall” and “Ground Takes Form”
popped up like from nowhere in my mind.
In a bigger picture, the meaning of these three
stanzas put together, has everything to say
about life at its core, far out and deep
down to the tip of its roots.
Li Sam
– 003:001/2 –
Where Horizons Meet
Did life happen by chance or was it somehow
planned, just as birth can be? To find answers
about our existence we have to search far
beyond the obvious and deep within.
These three poems, which from the beginning
was one (Where Horizons Meet), creates an
emotional life cycle of our very being.
We all look at ourselves and living differently,
but from afar our existence are the same
energy, life as such doesn’t differ. The child
within can cover the distance. It see us through
past and future and guides us where to go.
That afar place is both now and eternity at the
same time and is what made us happen.
– 003:001/3 –
— Where Waves Fall —
Life begins taking
shape like tiny drops in the sea.
We feel life like meeting
with ourselves, you and me.
Like drops joyfully playing at
the wave tops, we aim high.
When the sun lifts us higher we
can even touch the sky.
As a drop of rain you’re born,
later we meet again in lakes and streams.
On the ground you travel with time
through fairy forests, land and dreams.
As a child that first drop will feed you,
it makes you grow fast as a weed.
Whatever flower you will be, you are water
at heart like the very first seed.
Even if an ocean appears to be the
same water, dark, vast and deep.
It’s where the waves fall we exist, it’s
there we sparkle and weep.
– 003:001/4 –
— Where Horizons Meet —
Beyond horizons is where
night turns into dawn.
There we dream of a future,
it’s there we are born.
Our past may haunt us, making
us afraid of the dark.
In our fantasy the light is, it’s there
we can find a spark.
The child within will guide us to where
we need to go.
Deep within we can feel it, we don’t
have to know.
Where horizons meet is where the past and
future merge.
It’s there beyond, within us, where life and
love emerge.
Looking back you see the future
as from the other side.
Trust the child within you and you
will never need to hide.
– 003:001/5 –
— Where the Ground Takes Form —
Where time travels,
we—body and soul—have to go.
At the edge of time the ground rises,
it’s there where we grow.
If our time starts to shift and circle,
gets lost, or fades away,
We must hold on to time and bring with us
what we need to stay.
The ground you have walked,
stays safe and happy through time.
If you feed life for your future,
even mountains can be climbed.
The one you wish for, a beloved from
whom you don’t want to part,
You have to live for, too, share ground
and keep close to your heart.
The child within should never be abandoned
or left to suffer alone.
That child is your drop of life, it’s guiding you,
taking you home.
– 003:001/6 –
The End
That home the poem ends with is not just a
house, apartment or a property something.
Instead it’s what makes a home like anywhere,
that inner feeling.
“What is a home? My home, what is it like?”
If you never have felt home, that inner feeling,
how then, can you know what home feels like.
What the poem also tell us about, is that we all
carry that home feeling within us. The child
within us is that feeling, it’s there within,
you two “in harmony” have to meet.
Li Sam
Book 3
2012
Where
Horizons
Meet
Did life happen by
chance or was it
somehow planned,
just as birth can be?
To find answers
about our existence
we have to search far
beyond the obvious
and deep within.
These three poems
creates an emotional
life cycle of our very
being. We all look at
ourselves and living
differently, but from
afar our existence are
the same energy, life
as such doesn’t
differ.
Book 4
nov2005
– 004:000/I –
Contents Page
Entry 1
Dedication...............................................
1
Foreword………………………………………....
2
The King and the Boy, the farytale......… 3-24
The End……….…………………………………..
11
Entry 2
Fairytale extensive insights
Gender…………………………………………..
1
Personality…………………………………….
2
Integrity………………………………………..
3
Perception…………………………………….
4
Belief…………………………………………….
5
Inclusion……………………………………….
6
Exclusion………………………………………
7
You……………………………………………….
8
Me………………………………………………..
9
Conclusion……………………………………….
10
Closing Words………………………………….
11
Book 4
nov2005
– 004:001/1 –
— Dedication —
If I were to dedicate this tale to anyone, it
would be to the children, each one of them, and
especially the very young ones.
Their upright sincerity and straightness in all
their personality and all what they do and say,
is a guideline to me and something that we
adults should cherish and learn from.
Their truth is different from what we as adults
see as true and right. But whatever. We should
never deny our children their truth, because in
the end of it all, it will be them guiding us
home.
So to all you children, this tale is for you!
Li Sam
– 004:001/2 –
— Foreword —
I wrote this short tale in November 2005 and in
a lot of terms this tale very much reflects me,
my thinking and my overall style of writing.
Regarding Earth constellations, this tale has a
lot to do with that and everything, and contains
several underlying layers, which I have added
as extensive insights following the tale.
These insights are intended to widen our views,
like we in Earth constellation workshops can
visualize any of the tale’s issues brought up and
then in seminars we can use that to expand our
thoughts and thinking by discussing various
conclusions perceived from various positions.
However and whatever layers, I hope that you
will find the tale worthwhile reading as is.
Li Sam
– 004:001/3 –
The King and the Boy
Once upon a time there was a kingdom where
everyone was happy. Everything was in perfect
balance in this peaceful place and no one ever
asked any questions.
Then one day it happened: A little boy became
mightily unhappy.
The little boy was out shopping and he wanted
his mother to buy him a dress instead of
trousers and a shirt. When the little boy asked
his mother about the dress, she kindly looked
down at him and, in a soft friendly tone, she
explained no.
The little boy couldn’t understand in spite of his
mother’s thorough explanation. All his girl
playmates wore dresses, so why couldn’t he? He
looked back at his mother with big wondering
eyes and asked her “Why”?
– 004:001/4 –
The mother stood for a moment thinking and
then realized that she didn’t know the proper
answer herself, so she started to ask around for
help. But no one she asked knew the answer
either. The only advice she got was to go to the
king who was regarded as a very wise man.
However, even the king didn’t know why it was
the little boy should not wear a dress. But he
couldn’t reveal his ignorance to his people
because he thought that would be most
embarrassing.
He felt he needed to come up with a proper
answer to the little boy’s question, so he
invented the word “gender” and told the little
boy’s mother to explain to him that he couldn’t
wear a dress because he was a boy, and boys
don’t wear dresses.
Happily the little boy’s mother went back to her
son and told him in the same soft friendly tone
as before what the king had told her to say.
The little boy looked back at his mother with
even bigger wondering eyes than before and
once again asked “Why?”, whereupon the
mother once again had to go back to the king
for an answer as she herself wasn’t too sure
about what the king meant.
– 004:001/5 –
The king now realized that he had a bigger
problem to deal with than he first thought.
Wise as he was, he decided to better define his
new term “gender” by trying to figure out the
difference between boys and girls and men and
women. He thought that by doing this he would
make clear to all of his people what gender they
each belonged to and consistently what was
expected from them. No more questions would
be asked, and everyone would go back to peace
and happiness again.
As the king started to define what he thought
are gender differences amongst his people, he
used small pieces of wood to show what he
imagined in both genders for character and
looks. He shaped the pieces so they easily could
remind him of what he considered to be male
or female characteristics, and he made it
possible for the wooden pieces to fit together to
make an image of a person, either male or
female.
When the king finished he had a lot of wooden
pieces and he felt very satisfied with himself.
But before he could make use of them, he had
to see if these pieces worked as he had planned.
– 004:001/6 –
So in secret he tried to label the people of his
kingdom, male or female, by using his wooden
pieces.
First he tried with a gardener he knew well, a
big strong man. He built the gardener with as
many pieces as he thought fit him, but the
resulting person didn’t turn out the way he
thought it should. The wooden pieces he
thought matched the gardener’s personality
and looks didn’t fit together, and there was a
strange mix of male and female pieces amongst
them. The pattern the wooden pieces showed
was a mess, and the king had to admit that to
himself.
So the king tried once again with another
person, a woman he also knew very well. But
the same thing happened. When he examined
the wooden person he’d constructed from all
the characteristics of this woman, he had a big
mess once again and, as before, there was this
strange mix of male and female pieces he
wasn’t able to understand.
The king became puzzled. But still wise as he
was, he asked for the little boy who had started
this confusion. The king spread out all the
– 004:001/7 –
wooden pieces on a big table in a big room in
his castle, and then he showed and explained
every wooden piece to the little boy (but he
didn’t tell him about the male and female
difference in shape). The king then asked the
little boy to select those pieces he thought fitted
him most.
The little boy seemed to like this game, easily
selecting his pieces and putting them all
together quickly. And now, right before the
amazed king’s eyes, the image of a little girl
emerged.
All pieces fitted exactly to create a full person.
However, there was this one odd piece that the
king noticed because it showed a vagina.
The king gently asked the little boy why he had
chosen that piece and not the piece showing a
penis. “After all”, he said to the little boy, “You
have a penis, haven’t you?”
The little boy calmly looked up at the king and
answered, “But it’s wrong.”
The king straightened up, looking very
surprised by the little boy’s answer, and he
started to examine the wooden image more
– 004:001/8 –
thoroughly. He couldn’t find anything wrong
with it. The little boy hadn’t made a mess of the
pieces he had chosen, and the king had to
admit that he would probably have done so if
he had tried himself.
The king was forced to conclude that the little
boy knew exactly what gender he belonged to
and, as the king saw it now, the little boy was
right. It was just that one wooden piece that
was out of place. The kindly king looked at the
little boy with concern, since if he was able to
spot this error so easily, so would everyone else
in his kingdom.
He thought, “Now what to do… how do I fix the
problem?” With a deep frown in his forehead
the king stood there thinking hard, with the
little boy looking up at him with big trusting
eyes.
After a long while the king suddenly smiled
back at the boy. With a small tingling bell he
called for his royal magician. When the
magician silently emerged before him, the king
told him to fix the problem so that the last
wooden piece would fit.
– 004:001/9 –
The magician looked at the wooden image the
little boy had created of himself and scratched
his head, puzzled. Then he said to the king,
“But all the pieces fit together, so what am I
supposed to do?”
The king laughed silently back at him and said,
“Oh no, it’s not the wooden pieces that are
wrong; it’s this little boy that doesn’t properly
match his own image.”
The magician looked at the little boy and then
started to smile widely as he began to
understand. He held his magic wand over the
little boy’s head and mumbled some strange
magic words, and then he silently vanished in
the same magical manner he had appeared.
It worked. The former unhappy little boy, now
a happy little girl, finally was able to
accompany her mother and buy that dress she
so eagerly wanted.
And the king now understood that neither he
nor anyone else could tell the true gender of
another person, but anyone using his wooden
pieces could reveal the proper answer to him.
Each person alone knew by heart how to put
– 004:001/10 –
their pieces together, making them fit, and the
wooden pieces that in the beginning had
puzzled him so, now made him understand.
The king named his wooden pieces a “puzzle”,
and he used it whenever a gender question was
brought before him. And he used it wisely, so
everyone in his kingdom lived happily ever
after.
And, if you didn’t know it before, now you
know the true origin of a puzzle.
– 004:001/11 –
The End
…but perhaps not after all. You see; tales like
this just don’t emerge out of nothing and their
saying just don’t vanish, regardless of time and
even if we adults would like them to.
So the following ten tale insight pages that I‘ve
provided, are mainly for those of you interested
in Earth constellations, but all you others are of
course welcome to have a look you, too.
These entries can each be visualized on their
own in Earth constellation workshops and be
referred to in both lectures and seminar, but
they can also be approached one following the
other, in order to get the complete picture of
what this tale is telling in-between the lines.
I the author, hope through these pages have
brought you something to talk and discuss
about, rather than me telling you.
Best regards, Li Sam
Book 4
nov2005
– 004:002/1 –
— Tale extensive insights —
About “GENDER”
Whatever determinant
there are that can be
said differentiate us
the most, gender must
by far be the winner as
everything that comes
after is based on
gender in the first place.
Strange is that we refer gender as opposites,
almost as black and white, when in fact men
and women can vary so much over the border
in their appearance and still be and identify as
just men and women.
It becomes even stranger when some people
identify themselves as both genders. Some
others identify as a third, fourth, fifth gender
and so on and some no gender at all.
So what is it that decides gender, what does it
do and looks like? There are children born so
call intersexual, which means their bodies
developed both genders, both physically and
medically. How do they know their gender?
– 004:002/2 –
About
“PERSONALITY”
Regardless of gender,
what is personality?
What makes a person?
We can either be a
mother, a boy or even
a king, but what is it
that makes them that their person, besides
their assigned labels?
The personality of a mother, how does that
work? Isn’t that just what’s expected of her
when having brought birth to a child… and this
is the trick; a mother has to be a woman, right?
Then we have the boy which didn’t fit in with
his description. And what about the King? Is
that personality a function or a real person?
As we grow up, somewhere along that line we
miss the point about being a person. The
children knows who they are, their personality
is already there at birth and without having
been taught about labels or how to behave.
How does their personality change? Can it?
– 004:002/3 –
About
“INTEGRITY”
So Now! Either I have
got my gender and
personality assigned
for me, or I am who I
am. But where do I fit
in? Where do I find me in life? Is it me in
charge and is it just about behavior and looks?
No of course not! We have family, their money,
possessions’ and all other worldly stuff they are
fighting over and for, like position and prestige,
and somewhere in that mess we’re squeezed in.
We do change and vary our looks and behavior
depending on fashion and occasion and we do
so to either to please family, people we meet or
ourselves. If we think of integrity as them who’s
in charge of all “me” puzzle pieces, then; isn’t it
them who are living my life and not me?
It all comes down to sharing and we share our
lives differently with different people. If we’re
not in control of our lives we have no integrity.
That “me” needs to show, that’s how “I” gain
integrity, expand and make my life happen.
– 004:002/4 –
About “PERCEPTION”
We can always assume
and refer things to be
whatever. But how do we
reach our conclusions,
what are all those
assumptions based on?
A simple answer would be
that we base all our conclusions on our own
lives and living, which means that nothing else
is really relevant, other than in relation to
ourselves.
We can of course read a book and such and
learn from others, but that’s just living, that’s
what we do and are supposed to do, right?
To perceive someone different than we assume
a person to be is a serious challenge affecting all
we are. From small silly irrelevant details to
major changes in gender, we are hit hard and in
very much the same way, and it does have an
impact on our integrity and we don’t like it!
But let’s say you skipped assuming things and
instead perceived what was honestly presented
to you, wouldn’t that turn things around?
– 004:002/5 –
About “BELIEF”
Whatever we
believe, it’s about
trust! And trusting
a person is difficult,
as it to some degree
means that we give
up on ourselves and our own judgments, for
instance, how to perceive a person.
But strange is that growth in integrity can turn
these kinds of unsecure feelings around. The
little boy trusted the King, but not for what he
first said, instead he trusted the King’s puzzle
and being allowed to place the pieces himself.
There’s a difference here between believing a
person and believing in what they do. Like if
you just believe a person, you give up integrity.
But if you believe in that persons’ doing, you
need integrity to be able to defend that trust.
There’s no problem trusting a person to be who
they claim they are as long as you don’t give up
integrity. Meaning that belief and trust rely on
integrity, it emerge the other way around.
– 004:002/6 –
About “INCLUSION”
Within a Kingdome, it’s
assumed that we one
way or the other look
after each other for
better or worse.
Whatever that better
and worse is doesn’t
quite matter here, but
instead when and where
to draw the line. There has to be setup some
kind of border to sort of protect the Kingdome’s
existence and its values.
Interesting is that everything is about borders
and limits—territory, whatever—and it’s valid
so far for here; gender, personality, integrity,
perception and beliefs, too.
Now! In this tale you could say that the little
boy both challenged and crossed all whatever
borders and limits there was, but not quite.
The only thing challenged here was the King’s
and his Kingdom’s ignorance, nothing else. All
it took for the King, was to admit his ignorance
in order to make the little boy inclusive.
– 004:002/7 –
About
“EXCLUSION”
Whatever is outside is
not relevant unless it’s
threatening anyone’s,
existence. So we
create ourselves
borders, like castell walls protect a Kingdome,
to keep that whatever we fear out.
To keep us safe we assign guards to protect our
values and we trust them like no questions
asked, so that we happily can carry on with our
lives without being bothered.
That outside the walls eventually start to fade
away and with no questions asked, the outside
finally cease to exist (for better or worse) from
everyone’s conscious. No one minded as this
was what the King was there for, keeping
everyone safe and unknowingly happy.
But this King was different as he looked for the
better. His integrity were strong and wide
enough to expand his borders and that way he
made his Kingdome and everyone in it grow.
– 004:002/8 –
About “YOU”
Then there is this about
you, whoever you are.
Where do I find you?
Are you inside or
outside any of this tales
borders, or any other
borders set up?
If you are inside, how tight are those borders
and how many of the same you are there? If you
are outside, will we ever meet? Or the reverse.
Well one thing is for sure if you’re outside, you
won’t be missed. Like in this story, that girl the
little boy was, she wouldn’t be missed either.
That outside you, that little girl, how do I know
I would have liked to meet either you or her?
Well! There are some things about life and that
is all we made ourselves miss. And if that we
missed is happiness, what then? You might be
happy without having met me, but would I?
The King here was right in so many senses
whatever borders. You can always override
them all by trusting life as appears.
– 004:002/9 –
About “ME”
Now… this “me” is a
concept that we nearly
know nothing about.
But as usual we take
most things for
granted “assuming” me to be who I am. But
isn’t that just the “me” I’m aware of?
As we grow older and hopefully wiser, too, we
may think that this awareness of ourselves has
increased like a lot. But really, has it?
If we examine all the many more bits and
pieces of ourselves that we’ve got aware of
during our lifetime. Are those pieces really me
or are they just a mish mash of what family,
friends and people in general, and me wants
me to be?
If you were to fit your life puzzle upside down,
the soul image of you would appear face down.
Then, if you dare to turn that image, do you
think it would match who you think you are? To
face what we’re not aware of can be both scary
and lifesaving at the same time—very much like
a fairytale, like this one, with a happy ending.
– 004:002/10 –
— Conclusion —
To finally end this tale, I would like to share a
moment with you here.
There are reasons for everything and this small
tale is no exception. That girl emerging is very
real and in fact very much more so than the boy
ever was in the first place. But it takes some
efforts to switch and perceive that little girl
after first having perceived her as a boy.
There’s some sense in this, as well as there are
in reality, too. The ability to recognize what
may prevent you from turning from perceiving
that boy image to perceiving the girl, is very
much the same key that can be used to unlock
most relation problems, experiences which
otherwise could be too hard to understand.
It all has to do with allowing yourself the time,
learn to see, observe, trust your true self and
separate what’s real from what is an illusion.
A reflection of life,
-Li
– 004:002/11 –
— Closing Words —
To explain a tale like this I don’t think anyone
should try to do, at least not the author. This
tale is for the reader to understand their way
exclusively and regardless whatever extensive
insights there might be.
Whatever extra the insight section provides, it’s
not there to try to oppose or direct anyone’s
thoughts and thinking.
Instead, if a tale challenge you by raising too
many and perhaps uncomfortable questions,
you should trust your soul feelings more than
anything and anyone else. The true soul you
are, that child within you, will guide you right.
Li Sam
Book 5
aug2008
– 005:000/I –
Contents Page
Entry 1
Dedication...............................................
1
Introduction…………………………………….. 2-3
Behind Waves, chapter 1/1………..………. 4-30
Entry 2
Behind Waves, chapter 1/2…..…………… 1-27
Entry 3
Behind Waves, chapter 1/3…..…………… 1-10
Entry 4
Behind Waves, chapter 2/1…..…………… 1-29
Entry 5
Behind Waves, chapter 2/2…..…………… 1-30
Entry 6
Behind Waves, chapter 3/1…..…………… 1-29
Entry 7
Behind Waves, chapter 3/2…..…………… 1-30
Entry 8
Behind Waves, chapter 3/3…..…………… 1-28
Entry 9
About the Behind Waves poetry.………… 1-2
Appendix..……………………………………….. 3-7
Book 5
aug2008
– 005:001/1 –
Dedication
For a story like this that’s special in every way,
you might think its dedication would include a
lot of people. But this is a one-person
dedication only.
It’s not about what she contributed to make this
book come true; this dedication is about
friendship.
In the process of changing sex, your friends
easily disappear. And you can’t always count on
new friends. Although this person didn’t know
much about transsexualism before she met me
and I had no idea how she would react, she
started working with me because of her
professionalism. But this manuscript has made
us friends.
So this is for you Shelly.
Marianne sends her love too.
-Li
– 005:001/2 –
— Introduction —
This story is based on a true event and its
complex implications.
It’s about transsexualism.
Even though this phenomenon occurs rather
commonly (1 out of 500 people are transsexual,
or even more) and therefore affects us all, most
of us don’t want to talk about it. And even
though transsexualism occurs worldwide,
regardless of sex, race, religion, society, and
upbringing, we work hard to deny its existence.
Even if you have heard about transsexualism
and think you know something about it, you
most certainly don’t know what this story is
about to tell you.
This emotional journey will take you beyond
what is generally understood, and even farther
beyond what modern science has included in its
understanding. Keep in mind though that it is
based on real events. In fact, what happens in
this book is happening to others right now.
– 005:001/3 –
What we try to deny, hide, and even kill is an
inherent part of nature and very much a part of
ourselves as human beings. Gender is basic to
everything we are. Gender defines life. Why
deny the beauty of life, the persons we are?
If there is a message this story might convey,
it’s that you and people around you do have a
part to play in giving this story, and others like
it, a happy continuation.
I hope you’ll enjoy this colorful journey, as well
as my company along the way.
Yours sincerely,
Li Sam
– 005:001/4 –
End of a Day (1/1)
Huge waves crashed ashore on a tropical beach
warmed by the midday sun, on a small island in
the middle of nowhere in the Indian Ocean.
Peter and Sara, a middle-aged, loving, Swedish
couple, had found a place, a spot on Earth,
where life was different, as if life meant
something else to them here. Their happiness
and relationship had grown stronger during all
their years together, but, as on any paradise
island, life changes as you follow the phases of
nature and let it take control. This time nature
was going to take Peter and Sara on a journey
beyond their known beliefs and imagination,
indeed beyond all possible understanding.
Peter and Sara had been on these islands, the
Seychelles, the year before. On this particular
small island called La Digue they had found a
– 005:001/5 –
pretty, clean cottage with a kitchen where they
could be by themselves, cooking fish they could
buy from local fishermen along the small
village beach. On this trip, before reaching their
small paradise island they had planned to stay
a couple of days at the main island Mahé and
visit places they had enjoyed on their previous
visit traveling around the Seychelles
archipelago.
The airplane landed on Mahé in the middle of
the night, and as Peter and Sara stepped out in
the pitch dark, the warm, humid air
surrounded them. The airport was just big
enough for a jumbo jet, and only a small mobile
platform with metal steps led Peter and Sara
directly down to the ground not far from the
arrival building. It was a warm, pleasant night,
but it was windy.
And what was that smell? Peter and Sara
recognized the smell of paradise from last year,
but this time there was something else the wind
was carrying. They weren’t aware of it
specifically, and had they been, they would
have had no way of knowing its significance.
This time they had brought only clothes
suitable for this climate, so they didn’t have
– 005:001/6 –
much to carry. They were met at the airport by
a woman working for a tourist company who
would take them to a small resort called Sunset
Villas near Beau Vallon Beach, one of the best
beaches on Mahé Island. The woman’s car was
small, and Peter had to push the passenger seat
all the way back to squeeze in because of his
long legs. He was muscular, but that didn’t
show: only his slimness and height were
apparent. Sara was fairly slim too, and of
medium height; she took the seat behind the
woman driving.
The airport where Peter and Sara had landed
was well protected from the ocean by several
small islands and reefs nearby, and with all the
other noises around they hadn’t yet noticed the
sound of the waves. As the small car had passed
the only real town, Victoria, and climbed over a
passage to the north side of the island, noise
from the outside vanished. As they came
downhill and closer to the beach the sound of
waves started mingling with the sound of the
car engine. The sound of the waves was
powerful, and the already small car felt even
smaller.
There was not much light outside the airport
– 005:001/7 –
and along the roads, but Peter and Sara safely
reached the resort, where just one lamppost
struggled to illuminate the four-car parking lot
where they stopped. As the woman with the
resort turned off the car engine, the sound of
heavy waves rolling ashore was roaring.
Peter and Sara unloaded their bags while the
driver walked to a small house to get their key.
When she returned, she told them where to go
and gave them the key and a small torch, as
there were no lights along the path leading up
to their cottage.
The cottage itself was perched on a rather steep
slope, and the stairs to it seemed to lead up into
darkness. There were no lights coming from
within or from any of the other cottages on the
slope, so Peter and Sara had to rely on the
torch. It was a strange feeling, climbing the
stairs, as the sound of the car driving away
faded into the night.
The darkness amplified the sound of the waves
beneath them as Peter and Sara climbed the
stairs, and somewhere in the middle they
stopped together to listen. They could
remember the slow peaceful cycle each wave
continues as it washes up on shore, like an
– 005:001/8 –
endless string of pearls fed by the sea, growing
and then disappearing as the string breaks.
But now, was that sound all they heard? As
Peter and Sara listened, they recognized the
cycle of the waves, but they couldn’t remember
ever having heard surf sound so powerful. It
seemed as if the waves were trying to climb up
to them, to grab hold of their feet, and by force
take them out to sea. Sara suddenly lost her
balance and Peter had to hold her by the hand
as they completed the climb to their cottage.
The cottage was nicely prepared for them, and
they were tired from traveling, so Peter and
Sara tucked themselves in bed while listening
to the sound of the waves filling each corner of
their bedroom.
The next morning came soon as the sun rose
from the sea, and Peter was quick out on to the
cottage veranda to have a look over the beach
and the waves that had been so present for
them all night long. Sara got up too and
followed him out. It was a beautiful morning,
and the wind had calmed down a bit. It was as
if the sun had broken the spell cast by the night,
the spell that feeds our deepest fears and most
vivid imaginings.
– 005:001/9 –
Peter looked toward the horizon, smiling. The
waves that were rolling in on the beach were
not as big as he had felt them to be in the dark,
but they were bigger than he ever had seen on
this beach before. Sara came up next to him,
searching for his arm, first skeptically looking
down at the beach and the waves and then up at
Peter’s happy smile. Peter had learned body
surfing the year before and he loved to play
around in the water, waiting for the right wave
to carry him back up on the beach. Sara was not
that enthusiastic; in fact she was afraid. It was
not the water itself that scared her, but when
Sara felt the power of a wave grabbing hold of
her legs she panicked. Even if the surf was mild,
she often felt vertigo when the smallest bit of
water reached up to touch her where she stood.
Because they’d been here before, they knew
exactly what they wanted to do and where they
wanted to visit that day. For Peter this was
holiday, but he of course had to bring his
laptop, mobile phone, and other things that
would keep him busy. Because he was self-
employed, a contractor in electrical engineering
for the last twenty years, he never really
relaxed; he never did nothing. Even when it
– 005:001/10 –
looked like he was resting, his mind wasn’t. It
had happened more than once when Peter was
trying to tell Sara about one of his new ideas
that Sara just moaned back at him saying, “Oh
no, not again.” If it wasn’t work that occupied
Peter’s mind it was renovating old houses on
the small farm where they lived, and if either of
those weren’t enough, Peter could always find
new ways, “impossible” ways as he called it, of
cooking.
In some ways Peter was different from other
men. When he and Sara first met, Sara was
skeptical, yet she didn’t know why. It wasn’t his
looks that made her hesitate, since Peter was a
very handsome man. He was also polite and he
didn’t force his way as many men Sara had met
before had done. Sara didn’t want to get tied up
in a serious relationship, but the sexual
attraction she felt when she met Peter she
couldn’t deny. Peter turned out to be a very
gentle, caring person, and there was even
something shy about him, but without him
backing off from situations or putting himself
in the shadow of others. Sara was an
independent person, and with Peter she felt
encouraged to be the person she truly was.
– 005:001/11 –
Peter never tried to control her as many other
men had tried to do in her earlier relationships.
If Peter was different, Sara was not, apart from
choosing Peter as her life partner, of course.
Sara was pretty by normal Swedish standards,
with dark brown hair, grey-blue eyes, and
medium height and weight. In fact, everything
about Sara could be said to be normal. But it
wasn’t for being normal that Peter had chosen
to stay with her. What he liked was that she
never forced herself on him or tried to make
him do things he wasn’t comfortable with, and
most important was that she let him be.
Especially sexually, Peter had always had this
problem with women: they sort of waited him
out, and when nothing happened they lost
interest. Peter never felt that pressure from
Sara, and whatever happened between them
sexually always came naturally from a lovely
day together.
Even though they’d both grown older now,
their attraction from their first meeting was
still intact. They both had aged beautifully
together and had maintained their relationship
without any strings attached; they just enjoyed
being together, and sexually Sara felt more
– 005:001/12 –
than satisfied. The confidence Peter projected
in public may not follow him in bed, but Peter
was careful to take his time, and to Sara he felt
safe.
For other people, Peter’s careful behavior was
sometimes seen as boring, and even if Peter
wasn’t directly ignored he was very much
avoided. It was just how things were and it
didn’t seem to bother him at all. It didn’t bother
Sara either, and the more she grew to know
him, the more she appreciated being with him.
Now they were out on their own again, this
time planning what they were going to eat on
this slightly familiar, still exciting island. Peter
was responsible for cooking, and he had made
up his mind that on the menu was fish and
whatever they could find locally. So one of the
first things Peter and Sara did, after signing for
a small rental car provided by the resort, was to
drive to the fish market in Victoria to explore.
Besides, they had nothing in the fridge so they
had to shop before they could have breakfast.
Exploring this part of Mahé Island (even on
empty stomachs) was fun, and Peter and Sara
enjoyed every minute of it. After a first tour
around the market it became clear: Fish, fruit
– 005:001/13 –
and vegetables were going to be on the table
this evening. But which fish? There were a lot
of different types of fish displayed that Peter
had never seen before. And the ones he had
seen he didn’t know how to cook. But what
Peter didn’t know he turned into his
“impossible cooking,” thrilling in the challenge
of cooking something entirely new without any
safety net. Sara liked these cooking adventures
and she very much took part in whatever he
did, or at least, she tried to do.
Peter’s impossible cooking had become a sort
of hobby to him. He enjoyed using cookbooks
more as a source of ideas, not as rule books to
be followed word for word. Methods of cooking
were also something he enjoyed
investigating—once he had read that in the
Stone Age people cooked food in holes they dug
in the ground, so of course Peter had to try
that. He had dug a hole in their garden and
covered the bottom and sides with stones, and
then he filled the hole with logs he had chopped
to fit, and he lit it all on fire. When the fire had
burned out it left a red-hot charcoal bed in the
bottom of the hole. Peter had selected a pork
loin about two pounds that he wrapped in
– 005:001/14 –
aluminum foil and placed on a flat stone on top
of the charcoal bed. Then he found a big flat
stone to cover the hole, and he sealed the hole
with dirt. “Four hours,” Peter had said to Sara
that it would take, but in reality he had no idea
how long the pork needed to cook in that hole.
After one hour a thin smoke pillar smelling of
pork rose from the ground, and Sara told Peter
to check it. “It’s okay, just as it should be,” he
assured her without knowing. After two hours
the smoke had increased and the smell of burnt
pork permeated the entire area. Sara didn’t
want to say anything, but she laughed inside.
Well, Peter just had to go pick out his now over-
cooked, black piece of meat. But even so, Peter
and Sara dined happily on side dishes, and
Peter repeated that “the wine is good anyway.”
Somehow his impossible cooking disasters
didn’t matter; what mattered most were their
moments together having fun. But Peter did
learn, and after several stubborn tries he got it
right and most often very right, surprising even
Sara.
That morning at the market they selected a big
fish, much too big for just the two of them,
without knowing what it was. Every fish on
– 005:001/15 –
display was strange to them; the only fish they
could relate to was some kind of tuna, but that
was no sport for Peter, and anyway, they didn’t
want to eat just tuna on their holiday.
So they bought this strange-looking fish, some
vegetables, fruit, and other groceries: bread and
such they needed for their relatively short stay
on Mahé.
And then, well, what to drink? They bought
some bottled water, but they had no intention
of drinking water with their exotic meal,
whatever it was going to be. So they’d also
brought with them some bottles of very special
wines they had purchased on a small car
excursion through a wine district called
Franken in Germany. It wasn’t many bottles,
but it was wine saved for celebration. For Peter
and Sara there were never enough occasions to
celebrate in a year, and anyway, with whom
would they celebrate? They often celebrated
being together, and as Peter was leaking ideas
all the time, his ideas of celebrating something
were one of his specialties. These ideas Sara
never moaned about. Whatever would become
of this evening dinner, they should celebrate it,
and if it wasn’t for their first day on holiday the
– 005:001/16 –
celebration could well be for the strange fish
they just had bought.
They drove back to their cottage and unloaded
everything on a kitchen table in the back of a
big room. The front room had a beautiful view
out over the ocean, with a few palm trees
between them and their view of the whole bay
and the beach below. Alongside the big room
serving as both kitchen and living room was the
bedroom, and in the back of the bedroom there
was a door to the bathroom. Outside was a big
veranda with a roof protecting it from the sun.
When Peter and Sara had sorted out all the new
groceries and put them away, they finished
unpacking from their very late arrival last
night. As they unpacked their light bags, they
prepared a breakfast of tea, toast with butter
and marmalade, some sort of cheese that
looked familiar, juice, and of course fruit. Local
fruit here was just delicious, and it also turned
out that the trees on the resort bore fruit. A
quiet young girl from the staff gladly provided
fresh papaya, some sort of grapefruit, melon,
and some other fruits Peter and Sara had never
seen before but loved.
Everything seemed perfect.
– 005:001/17 –
After an exotic yet comforting breakfast Peter
and Sara cleared the table, putting everything
back in its place again, and then they prepared
for their first real island excursion in their new
rented car. The Seychelles Islands have left-
hand traffic, an inheritance from the British
who had left the islands to its natives not long
ago. Peter was used to left-hand traffic from
before, and their earlier journey out shopping
had gone well, so Sara didn’t worry that much
as they left. She knew though from last year
that most roads were very narrow, and the hill
and mountain roads could be steep. In fact
Mahé Island was a big granite mountain rock
sticking over three-thousand feet straight up
from the surface in the middle of the Indian
Ocean, with at least a three-hour flight in any
direction before anything else could be seen
that was not water. The space to live on was
limited, and houses often were climbing up
what seemed to be impossibly steep slopes.
Peter slowed in the car just after they had left
the resort. The road was curvy and went close
to the shore, with just a tiny little piece of beach
between it and the ocean. As the road turned
inland, he increased his speed a bit. He still
– 005:001/18 –
couldn’t go fast though, as the road was just too
curvy, and when it climbed uphill the power of
their small car was not enough. At the other
side of the hill Peter and Sara had to trust the
brakes.
To Sara uphill was okay, but downhill on these
curvy roads was something else. Peter liked to
tease, and he tried to show off as if there was
nothing to it, but even so he realized this was
no game. Many cars they met drove full speed
and passed closely. Other cars coming up from
behind tried to pass and some even tried to
pass in curves with no view in front of them at
all. Peter often turned aside, letting other cars
pass safely instead of challenging fate. He
didn’t want to show Sara that he too was
anxious driving on these roads, but he never
did foolish things, and after a while Sara felt
safe with him behind the wheel.
So they drove around the coastline, stopping
here and there to visit places they knew from
last year. They had of course brought their
bathing suits and some simple snorkeling
equipment, but as they visited beach after
beach on the west coast, the waves were more
than they’d counted on.
– 005:001/19 –
As they reached the southwest end of the island
they found an amazing beach, Anse
Intendance, that stretched wide before them. It
was fully open to the west, with no protecting
reefs in front, so the ocean had full access to the
beach and showed its entire strength. These
waves weren’t just rolling up on the beach.
Even though the wind had calmed down a lot,
the ocean had not. It didn’t look that bad far
out, but when waves reached the shore they
were pressed together rising from the sea, and
they threw themselves up on the beach with a
power that made even Peter think twice.
There was no way to get in to swim, Peter knew
that, but he just had to tease Sara for a start by
walking out to the edge of the water. He stood
there watching the waves, letting the remaining
water of a big wave wash up his legs. The
returning water was strong and the water wall
that was rising up from the ocean was
enormous. How high the waves were exactly
Peter didn’t know, but it wouldn’t be an
exaggeration if the highest waves reached
thirteen feet or more.
Sara was scared and called for Peter constantly
as he stood at the edge of the ocean. After he’d
– 005:001/20 –
had enough of the wild ocean and the teasing,
he walked back to her, and then they walked
together along the shore a bit before turning
back to the car. In some spots on their walk the
water reached high up on the beach so that
even Sara got wet. One of these times Sara felt
something burning on her instep. A tiny
thread-like thing was attached to her skin, and
only after several attempts did she manage to
get it off. But it left a red, itchy, burning mark,
both on her foot and her fingers, proving that
an encounter with something unknown had
taken place despite her care.
The journey back was a pleasant one despite
Sara’s still-burning wound, and they made it to
the cottage well before the sun went down.
They arrived safe and in a good mood, so now it
was cooking that mattered. Peter enjoyed this
part of the day most: different and interesting.
Peter had always liked fishing since he was a
little kid. There had been a couple of small
lakes where he lived, and he had enjoyed
cycling out there with his simple fishing gear—a
rod, line, cork, and hook—just to be by himself.
As a child Peter had friends and had no real
problems in school, so it wasn’t a retreat, but
– 005:001/21 –
sometimes he just felt like being alone. This
fishing interest had followed him as he grew
older, and when he married for the first time
and had children (before he met Sara) he
moved out from the town of Stockholm with his
family to be near the coast, where he could go
fishing whenever he wanted.
Peter had enjoyed fixing dinner for his family
when he caught enough fish for a meal.
Whenever he thought about back then, he
always smiled to himself, remembering the
children’s complaints to their mother. His wife
Ann had been much older than him and had
brought two of her own children into the
marriage, both teenagers. “Mom, why can’t we
have the same food as everyone else?” they’d
whine. Just a couple of months after Peter and
his family had moved out to the coast, his
daughter was born, and as soon as she got old
enough she too complained about his strange
cooking. This didn’t bother Peter though; he
just saw it as a challenge and he did everything
to improve his cooking, and that really included
everything.
“What are you laughing at?” Sara quietly asked
him with a smile as they climbed the stairs to
– 005:001/22 –
their cottage.
“I’m just thinking of the first time when I
managed to hook an eel and tried to cook it for
dinner,” Peter said, and once again he started
to tell the story.
Sara didn’t mind hearing that story again as it
was so typically Peter, and she loved him partly
because of these kinds of stories. He’d been out
in a small boat very early in the morning and
was going to try a new way of fishing. He had
made himself a long line with loops every ten
feet, and on each loop there was a short line
with a hook attached. On each hook was a small
piece of fish as bait. The line was about 140-feet
long, and the evening before Peter had placed
the line at the bottom of the sea with two small
weights on each end, and with two other lines
with empty plastic bottles attached as floating
devices marking out the location. Now was the
time to take it all up.
The sea was rather deep there so it took a while
before Peter could feel some resistance from
below. And once he got the contraption up to
the surface he didn’t know what to do. There
was just this one eel but it had made a mess of
all the line and all the hooks—it was all like a
– 005:001/23 –
ball of yarn impossible to untangle, and the eel
was rather big, three feet or longer. It was well
hooked but it was definitely not still. After a
while Peter managed to lift the eel inside the
boat by the short line attached to the hook, but
then he had to cut the line as he didn’t dare to
have the ball of line with all its hooks in the
boat at the same time as this now very wild eel.
The eel was heavy, and putting it in the plastic
bag he had brought with him was not easy. He
managed to get the tail in the bag and tried to
lower the rest of the eel in, but the tail quickly
was up again and out of the bag. Peter tried to
hold the eel firmly in his right hand and force it
into the bag, but that didn’t work either, and
now the saying “slippery as an eel” really made
sense to him. There was no way he could hold
the eel no matter how hard he squeezed. But
during this struggle Peter noticed that the
harder he squeezed around the eel’s body, the
more it used its tail to slip out of the grip
backwards. So with that in mind, Peter held the
eel high using the line, and with his other hand
he placed the plastic bag with the opening right
under the eel. When he got the eel’s tiny tip of a
tail hanging inside the bag, he quickly grasped
– 005:001/24 –
the bag opening around the eel’s tail and
squeezed as hard as he could. The eel
immediately reacted, working itself backwards
into the bag. Peter then was quick to knot the
bag closed. Now finally the eel was trapped.
It was a very proud father who came home with
his catch that morning, showing the moving
bag to his wife and later the children. Still
though he was thinking, everything was good
and well so far, but how was he going to kill it,
and what kind of dish can you make with an
eel? For those in the know, you just don’t kill an
eel like any other fish; you have to empty it of
all its blood and kill it that way. But Peter didn’t
know that, so he took the eel bag with him in
the kitchen, and with the eel still in the bag, he
cut off the eel’s head. Out came the headless,
squirming eel leaking blood all over the
kitchen, even slipperier than before. When the
bloody, headless eel escaped the bag, Peter’s
formerly excited family escaped the kitchen,
shouting.
Dinner that evening was definitely not going to
be eel: that was a united decision by the family
without Peter having a say. However, Peter did
learn, and later there were many eel dinners
– 005:001/25 –
enjoyed by the family, some dishes even the
children very much came to like, and years later
they asked him to cook these dishes when they
visited him and Sara.
Sara was very happy that this new fish they had
bought was dead for sure, no surprise there. As
Peter finished telling his story they had entered
their cottage, and he had opened a bottle of
their very special German wine. They now were
sitting on the veranda chatting, sipping the
wine, and looking out over the ocean. After a
while relaxing and getting in the mood for
cooking, it was time.
Peter had become quite skilled at preparing
fish, so this new one was no problem for him.
While Sara prepared the fruit and vegetables
and laid the table, he cut out two very nice-
looking filets and salted them, then melted
butter in a frying pan and added a curry he had
discovered last year at the market. First he fried
finely chopped onions in the curried butter and
took the onion out of the pan, and then he fried
the fish filets. When the fish started to turn
light brown, Peter took it out of the pan too and
added thick full cream and the chopped,
sautéed onion back again to make a thick tasty
– 005:001/26 –
sauce.
Peter and Sara had a wonderful evening, and
the wine was just perfect. The night air had
gone pitch dark, with only a couple of lights
shimmering below their veranda, creating
shadows from trees and bushes slowly swaying
in the now soft, calm breeze coming in from the
sea. The temperature was exactly right, and
Peter and Sara stayed up as long as they could,
enjoying the scenery. Even at home they
enjoyed just sitting in the evening after a good
meal; they didn’t have to say much because the
silence spoke for them. A light touch and a kiss
conveyed their feelings this night just like
during their other nights together.
The love Peter and Sara shared had grown
during their almost twenty years together as a
couple. They had not married; it never had
been an issue for them. They were a pair
because they enjoyed and loved each other.
Peter was the one with children but Sara hadn’t
gotten that far. She had been married a short
while before she met Peter, but for Sara
marrying made her ask herself, “Is this all there
is?” After a few years being married, she
couldn’t go on cheating herself, showing a
– 005:001/27 –
happy face when she was not. Marriage to her
became a mere institution, with a lot of things
she had to do to please her husband and family,
but nothing for herself.
Sara had lived by herself for three years before
she met Peter. Peter’s wife Ann had died from
breast cancer when his youngest daughter was
only three years old, and he had been left alone
with the children.
Life for Peter during that time had been hard:
It all started when his wife got the message
about her breast cancer, and only days later she
lost an entire breast to surgery. From the
beginning her condition was declared minor,
with the surgery being routine, and the doctors
told them not to worry. But watching his
beloved Ann die during the following year
made something die within Peter. The concepts
of faith and trust in people, believing that
people help each other in times of difficulty, all
became a dark ugly lie for him.
Sometimes people’s irrational behavior and
fear when confronted with unpleasant
situations really can screw things up. In Peter’s
case, he became unpleasant to be with because
his wife had died. What was there to talk
– 005:001/28 –
about? Can you really invite a person who just
lost his wife to a party where everyone else has
a partner? People may have meant well, but
most times their half-hearted attempts to reach
out to Peter only hurt him further.
Peter had one neighbor friend who said to him
first off, “Peter, leave your kids with my wife
and we’ll go next door and drink some beer.”
For Peter, that attitude came as a shock. “What
does he mean? Am I supposed to neglect my
children and shove them aside for some stupid
beers?” No, Peter just quietly answered that he
couldn’t do that. And as a consequence he
became an odd person in the neighborhood,
and especially the men started to avoid him
from that day on.
Somehow though, he’d always gotten along well
with the women, and, even though most
women followed their husbands’ example,
there were two who kept in contact with him.
As it turned out, these two women provided the
only decent adult contact Peter experienced for
years after his wife died, until Sara came along.
Peter’s own family, his parents and his sister,
also weren’t close. Peter and his father had
never gotten along, so as an adult, his only
– 005:001/29 –
contact was with his mother and sister. And
even after Peter’s wife had died, his father often
prevented his mother from helping. Peter’s
sister lived with her own family in a small
village far away so they didn’t see each other
often. During the summers though Peter’s
youngest daughter Jenny could stay with them
for a couple of weeks, and that helped him get
some time of his own.
If Peter’s family was a sad story, Ann’s family
was worse. They didn’t do anything to help,
and they didn’t visit or try to take care of the
children. What Peter got were demands by
phone about what he should do and blame for
when things didn’t work out between him and
the children, as often happens in situations like
that. So with no support, Peter had to manage
on his own.
This, however was a long time ago, and, as
people like to say, time heals every wound. Or
does it?
Out on the veranda, Peter searched for Sara’s
hand, and they inched closer. Just sitting there
smelling the air, hearing the waves down below,
– 005:001/30 –
and feeling each other’s presence was holiday
for them. As they started to prepare for bed
they were treated to a memory from last year: a
six-inch-long, bright green lizard was on the
wall just above their bed. It was catching flies
that were attracted by the light and the white
walls and roof in the bedroom. Peter didn’t
bother to scare it away because he and Sara had
learned to appreciate the little creature. They
let the contended lizard carry out his work
catching flies in silence.
Peter and Sara snuggled close in bed. They
could carry on like that for hours, but the long
trip and their first day’s adventures forced them
to pay their dues. Even so it took some time
before they fell asleep. The slow roaring pace of
the waves filled the night, and Peter and Sara
fell asleep, holding each other by the hand as so
often before.
Book 5
aug2008
– 005:002/1 –
End of a Day (1/2)
The few days Peter and Sara stayed on Mahé
Island went by quickly. They spent most of
their time on a small beach that was well
protected from any surf, and they drove around
in their rented car visiting favorite places and
sites that were new to them. The evenings they
spent on their cottage veranda celebrating a
different exotic fish dish each night.
When the time came to continue their holiday
on La Digue Island, Peter and Sara packed their
few things and drove to the airport. They left
their rented car there and checked in to fly out
by helicopter to their little paradise island.
Their flight was only half an hour, but it was a
memorable trip. As they lifted from the airport
and climbed in the air, they could see their
destination far out surrounded by water. They
also could see other islands forming a small and
very beautiful archipelago near the airport. The
helicopter gave them a wide panoramic view
over this southeast side of Mahé Island, a sight
they hadn’t experienced when arriving and
leaving by plane.
The flight over the sea was spectacular enough,
– 005:002/2 –
but as they closed in on La Digue their
excitement grew. The pilot kindly took them on
a small sightseeing detour including flying in
low from the east over the sea and one of the
most spectacular beaches you could ever
imagine. This was Grand Anse, the beach Peter
and Sara had dreamed of when booking this
holiday trip. They flew close over the tree tops,
following the small road to the beach from the
village on the other side of the island, where
they landed at the end of a small open field.
The airport, or whatever it was, had a shelter
for a maximum of two persons (if they left their
luggage outside) and a pole with a sign
indicating that this was indeed an airport. It
was grassy all over, and someone had tied a
cow to the pole, probably to keep the grass
short. The cow however didn’t move, so the
helicopter pilot had to land beside it. The cow
didn’t seem to notice.
The few cars on this island were mainly for
transporting tourists with luggage, so Sara and
Peter got in one waiting for their arrival. The
taxi chauffeur loaded Peter’s and Sara’s light
baggage and drove them to a small self-catering
resort, Mer Gardens, that they had found the
– 005:002/3 –
year before.
The village on the west side of the island was
small, as was everything else in this unique
little microcosm. It had spread on the only flat
area available; otherwise the island was hilly,
with one big hill in the middle and a smaller
one in the south ending steeply in the ocean.
The Mer Gardens resort was placed right in the
middle of the village, but the village beach was
still close, only five-hundred feet away. Grand
Anse beach was a little more than a mile away
and you could either walk or cycle there.
Mer Gardens had only three cottages and a
small reception building. Peter and Sara’s
cottage had a complete kitchen with a side
door, a big bathroom, a bedroom, and a very
comfortable living room connecting both
kitchen and bedroom, with a full-length
veranda in front of the cottage, which also
served as entrance. The family who ran the
resort was friendly, and everything was nicely
prepared, much to Peter and Sara’s liking.
Right after they had checked in and been
shown around, they quickly unpacked, grabbed
their bathing suits, towels, and sunscreen, and
then cycled to the Grand Anse beach they just
– 005:002/4 –
had passed over in the helicopter. The small
road they took passed between the two major
island hills.
After a short and pleasant ride, Peter and Sara
left their bicycles behind a sand dune at the end
of the road and walked the few steps to the
beach. The beach stretched a third of a mile
wide, with the only building being a small
palm-leaf restaurant that offered soft drinks,
beer, and lunch at the end of the road where
Peter and Sara had left their bicycles. There
were seldom more than thirty people at this
beach at a time, so they really could feel they
had the beach to themselves. A big tree, near
the north end where people entered the beach,
offered protection from the sun with its
widespread branches, so most people spread
their blankets there in its shade. This popular
spot had the biggest waves rolling in close to
the shore.
Peter and Sara had found another place, about
three-hundred feet farther south towards the
middle of the beach, where they could get some
shade from a branch of a big tree in the
background. Smaller waves broke on the sandy
shoals there, stretching out a bit from the
– 005:002/5 –
beach. Peter liked this spot best, as he had
learned how to body surf here and the waves
rolling in could carry him a long way up on the
shore if he got it right.
The wind they felt at the airport had churned
up bigger waves than they had ever experienced
on this beach, up to ten feet high and perhaps
more than sixty feet apart. But here on this side
of the island, sheltered from the wind, the
waves broke in a more controlled manner, but
the amount of water each wave carried and its
power were both impressive and scary.
It was high noon when Peter and Sara spread
their towels in the shade of the big branch
stretching out from behind them. Some people
were in the ocean swimming or stood in the
water’s edge, constantly moving up and down
on the beach as waves came rolling in. Behind
the breaking waves the water seemed calm, and
although swimming was perhaps not the right
word for it, swimmers were out there, moving
up and down like corks.
The only problem was getting out there and
back. It was obvious that some swimmers knew
how while others didn’t. Peter and Sara
watched the people out there playing among
– 005:002/6 –
the waves, and sometimes a few were washed
up on shore, totally out of control and being
very funny about it. People who knew how to
handle themselves, on the other hand, were
able to get past the waves and back to shore
with style.
After watching for a while Peter just had to go
in. Sara followed him to the water’s edge and
wet her feet, but she stayed there.
It took Peter a while to adapt to these new
conditions, but soon he managed to ride on
some big waves all the way up on shore, filling
his swimming trunks with sand in the process.
Sara stood most of the time with water no
higher up than her knees, trying to figure out
how to get in while avoiding the waves. They
looked rather harmless a bit farther out, but as
they came closer in they rose up as a wall of
water and collapsed not far in front of her. The
amount of water washing up on the shore and
back again had enough power to tip her, even if
it only was knee-high. Sara experienced that a
couple times, with the same result as Peter:
sand in her swimsuit. After that she retreated to
their place in the shade.
Another couple, maybe twenty-five to thirty
– 005:002/7 –
years old, arrived on the beach as Sara was
sitting on her blanket looking doubtfully at
Peter playing in the water. The couple brought
with them a baby not more than six months
old, and they sought shade from the same tree
branch where Peter and Sara had spread their
blankets. There was plenty of room for them.
They were French-speaking, but neither Peter
nor Sara could speak or understand any
French, so their conversation was limited to
“Hello.” They seemed newly married, perhaps
visiting the Seychelles for the first time.
It didn’t take long before the French man was
out swimming, trying to learn how to body surf
like Peter. The woman was very much like Sara,
afraid of the waves. Every now and then, after
tucking her sleeping baby in some white towels,
she went down to the water front, but not
farther out than up to her knees too. Very
quickly she experienced the same as Sara—a big
wave washed up on shore and made her fall,
and when all the water returned, it dragged her
out quite a bit before she was able to stand up
again. It was obvious that she got scared, and
she immediately walked back to her blanket. In
spite of several tries and the encouragement of
– 005:002/8 –
her husband she didn’t get any farther out that
day and neither did Sara.
Peter wasn’t half as persistent to get Sara into
the water as the French man was with his wife.
Throughout the afternoon Peter tried a couple
of times to help Sara by telling her where to
stand to let a wave pass and when it was safe to
get in, but Sara got scared every time a wave
got close and did the opposite of what Peter had
told her, so she frequently fell in and was
washed up on shore. Peter laughed, but Sara
didn’t. The amount of sand filling her swimsuit
on each of those trips was uncomfortable, and
there was nowhere to shower.
Peter and Sara were the first to leave the beach,
but before they cycled back to the village they
just had to have lunch at that palm-leaf
restaurant behind the beach. As they came over
the sand dune, they could smell it: fish. Of
course it had to be fish, but it smelled
wonderful even if it was predictable. As they
stepped under the palm-leaf roof the smell
became more intense, so it was going to be
grilled fish for lunch. The floor of the
restaurant was sand, and there was a bamboo
wall in the back; behind was the kitchen and in
– 005:002/9 –
front was a small bar. In a corner next to the
wall, open for everyone to see, was an oil barrel
cut lengthwise, set on scrap metal poles with
the open side up. On this crude iron grill was a
very big fish, nearly the size of the barrel,
suspended over a glowing charcoal bed.
Many lunch guests now began to gather inside
the restaurant. The tables were very simple,
just planks on poles, with cut logs as chairs
around them. A small ring of people interested
in what was going on were gathering around
the cook, and he willingly explained for
everyone what kind of fish it was and exactly
what the lunch options would be.
Peter loved this and Sara did too. They quickly
choose a place to sit, and then Peter just had to
go have a look at the fish. It was a red snapper,
the cook said, and it was huge. To cook the fish
was really simple; it had just been set there,
nearly whole. The cook showed Peter how he
had done it—his only nod to gutting was having
cut the gills off. Peter had grilled fish the same
way back home even though every cookbook he
had read said to fully gut fish. By doing it this
way all the juices were kept within the skin, and
the meat didn’t dry out during grilling. It was a
– 005:002/10 –
different way of preparing fish but a much
tastier one.
Peter was quickly back to Sara, who was
holding their places, and with a broad smile he
told her that he had been right all the time
about cooking fish. After all their playful
arguing about Peter’s impossible cooking, here
was the proof that it wasn’t that impossible
after all. Sara smiled back at Peter and went to
see for herself. It wasn’t that she disapproved of
his cooking; on the contrary, she loved when
Peter took charge in the kitchen as he often did.
It was just that Sara followed cookbook recipes
and Peter did not, so who was right? There was
no winner in this game, but both of them
enjoyed debating about what might work or
not.
Just as the cook at the palm-leaf restaurant
gave a perfunctory nod to regular cooking by
cutting the gills off the fish, the restaurant itself
gave a nod to regular dining with one wire for
electricity and one pipe with fresh water, plus
two big refrigerators with cold beer, some wine,
and various soft drinks. Peter and Sara ordered
a beer each, and after sipping for a while,
chatting, and digging their toes in the sand, the
– 005:002/11 –
fish was ready. People lined up at the barrel
grill to eagerly watch the cook fold away the
skin from the fish and carefully pick out a piece
for each guest on a platter. Another girl assisted
the guests with their choices of sides, rice and
fruit, and there was a lot to choose from. Lunch
was the same price whatever you choose so you
could have any mix you wanted. Both Peter and
Sara loved to try out new things so they really
felt like they were in heaven now.
They sat eating and chatting at the palm-leaf
restaurant for almost two hours, enjoying a mix
of fruit for desert as well as coffee. In a place
like this there was no dress code, so people
came and went as they were in their swimsuits
or whatever they had on. There was a joyful
atmosphere all around, and Peter and Sara left
in a very good mood, picking up their bicycles
and cycling back to the village again, happily
discussing what to do next along the way.
Back in the village they bought groceries,
including yet another mystery fish from a
fisherman at the beach that was big enough for
another of Peter’s “impossible” meals. So it was
a happy Peter cooking dinner this evening, and
Sara shared in his excitement.
– 005:002/12 –
Their dinner was perfect, as it had been each
evening on Mahé Island, and they still had a
bottle of wine saved for the occasion. The night
came quickly, and Peter and Sara loved the
peace of sitting out on the veranda, finishing
their wine in the quiet, listening to all the
sounds produced by the ever-changing cyclical
night. The warm humid air and the smell from
the sea surrounded them. The sound of the
waves wasn’t overwhelming because on this
side of the island a big reef forced the waves to
break far out.
After a couple of hours of quiet and some ice
cream and later coffee and cognac, they went
inside for bed. The feeling from sitting out on
the veranda in silence they brought with them
inside. And as so many times before, they fell
asleep holding each other closely.
The next day the wind had calmed down even
more to nearly nothing, but large waves were
still washing up on shore. After a long relaxing
breakfast, Peter and Sara cycled to their
favorite beach again, and about twenty minutes
later the French couple showed up and settled
down beside them just as they had done the day
– 005:002/13 –
before, and once again they exchanged a short
“Hello.”
Peter and Sara kept by themselves. If Peter was
not in the surf swimming, he and Sara were
strolling along the water’s edge back and forth
in the sun. Early on the sky was clear blue, and
later in the afternoon white cumulus clouds
developed, just enough to keep the sun from
barring down on them so relentlessly. Even so,
they had to do a quick march from their
blankets to the water’s edge to avoid burning
their feet in the hot sand.
The French man spent most of the day out
swimming in the waves, and it was obvious he
was having fun. He also persistently tried to get
his wife out swimming with him, but Peter and
Sara could see that she still was afraid.
Eventually, later in the afternoon, she finally
got out there with him. They had carefully
tucked their baby up in white linen and towels
for sun protection, and it remained asleep as
they maneuvered through the breakers and
made their way to the calm water behind.
Peter had been out swimming but came in to sit
with Sara. As he looked out over the ocean he
saw the French couple about a hundred feet
– 005:002/14 –
out, but now to the north, across from the big
tree where most of the people on the beach sat
watching the waves roll in. In the afternoon the
waves got higher as the tide came in, and the
French couple were out there alone. Peter had
looked towards the French couple several times
now, wondering how they were doing out there.
Their baby was still asleep, and they were just
floating up and down on the wave swells like
two corks. Their situation seemed harmless,
but, in Peter’s mind, out there past the breakers
was not the place to be for so long.
He decided to walk out in the water to his waist
to consider the French couple once again.
That’s when the woman started shouting for
help. He could hear her well, and so could
everyone else sitting on the beach under the big
tree just in front of them. But no one reacted.
Peter was about three-hundred feet away and
silently assessed the full situation. First he
turned to look at Sara sitting on the beach near
the sleeping baby, and he saw that Sara too
could hear the French woman shouting for
help. He knew that they couldn’t reach the
shore because of the outgoing current. As the
tide moved the waterfront farther up on the
– 005:002/15 –
shore, the waves just grew higher and higher,
and the outgoing current increased in strength.
Right in front of the people sitting under the
big tree the waves now reached ten
feet—sometimes it seemed even more—and
then collapsed with a roar, not the fairly
harmless splashing sound from earlier in the
day.
Even though everyone on the beach saw the
French couple and could hear the woman
shouting for help, no one did anything, no one
moved. Peter’s mind flooded with memories
from when his wife Ann had died, twenty-four
years ago. He’d gotten so little support from
friends and family back then, and he’d seen
how false people really could be. And now when
Peter looked at all the people just sitting there
on the beach, entertaining themselves by
watching the couple out there behind the waves
drowning, he got so disgusted that all those
sour feelings from back then flooded his body.
Peter knew he had a decision to make, and
quickly. There was no way he was going to
escape this situation by just standing there
watching, like everybody else. That would have
been the same thing as abandoning his children
– 005:002/16 –
after his wife died to go drink beer with his
neighbors. Peter hated the attitude that even
suggested something like that. Those men had
been no friends of his, and whatever the people
on the beach were thinking there in the shade
of the tree, he hated them too.
Almost immediately he started to swim
towards the French couple. As the sand bottom
disappeared under him, he could feel a strong
current grabbing hold of him, moving him
rapidly towards the spot where the French
couple was out struggling. Peter realized that
they all were caught in a riptide, and that there
was no way back.
Sara, who saw Peter start swimming out there,
became scared like never before. In her mind
she screamed “No, no, no. Come back, come
back,” but she sat paralyzed on her blanket,
watching Peter quickly float away from her.
As Peter reached the struggling couple they told
him in French and then repeated in English
what he already knew, that they couldn’t get to
the shore. He could see that especially the
woman was beginning to get tired. Peter told
them in English that he was going to try to
help, and then they all started to swim towards
– 005:002/17 –
the shore three-hundred feet in front of them.
At the first moment the woman started to
swim, Peter knew she would never make it. She
hadn’t enough power in her stroke so the
current held her back constantly. Peter grabbed
her by her arm just below her shoulder and
tried to push her as she swam, and it did help a
bit, but he had to force himself to swim as hard
as he possibly could, and without having
warmed up first his leg immediately cramped.
For a few seconds Peter floated on top of a
wave, watching the audience on the beach right
in front of him. He then looked beside him at
the woman trying for everything she was worth
to get back to her baby on the shore. Her
husband tried to push her other arm as Peter
did, but that wasn’t helping much.
The audience on the beach didn’t even bother
to walk to the restaurant fifty feet away for
help. They just sat there watching, as if they
were expecting them to drown, and after that,
there would be laughter and applause with
cheers of, “Dammed good show!” At that
moment Peter became so fed up with people
that he didn’t bother trying to saving himself.
He didn’t care if he died out there, and he was
– 005:002/18 –
no longer scared.
On the beach by herself Sara couldn’t move
from her blanket. If Peter wasn’t scared, Sara
was terrified. She looked several times at the
baby still sleeping not far from her, and she
didn’t know what to do—she was frozen with
panic. She saw some heads out there among the
waves disappearing and reappearing again, and
each time she lost sight of Peter her despair
increased. “The baby, what will happen to the
baby if its parents don’t come back,” Sara
repeated in her mind. And if the destiny of the
baby alone on a foreign beach in the middle of
an ocean, in fact in the middle of nowhere,
wasn’t enough, the thought of losing Peter was
something she just could not bear. It was only
the shock and the panic that prevented her
from crying aloud.
Now when Peter looked at Sara on the beach
his mind was blank. The French woman was
still swimming next to him though, and she was
trying so hard. She reminded him sharply of
himself struggling for his children when his
wife died—here she was struggling for her life
and for her baby on the beach, with no help
from onlookers. If it was the last thing Peter did
– 005:002/19 –
in his life he so wanted to ruin this
performance for the audience sitting there on
the beach.
He’d been in situations before where he had to
push himself more than he thought possible in
order to survive, and he had learned to ignore
pain in the process, so Peter started to swim
again. After a couple of hard strokes his left leg
went numb, but even so he managed to swim at
almost full strength. He watched the waves
coming up from behind them, and as the
swimmers managed to get a bit closer to the
shore, the wave tops began to break as they
passed. Peter looked for a good wave, and as it
reached them he pushed the woman with all his
strength and let her ride the wave forward. It
carried her a couple of feet farther, and then
Peter swam up to her quickly so he could
continue to push her by the arm.
It was working: bit by bit they got closer to the
shore. Still everybody on the beach continued
to watch their struggle of survival without the
slightest attempt to help.
The waves were stronger closer in, and
consequently the outward current was stronger
too. It was like swimming uphill, and the closer
– 005:002/20 –
they got to shore the steeper the hill became.
The only thing that brought them forward now
was trying to surf the waves as their violence
increased. Peter would push the woman
forward so she could ride the waves, but then
she would get farther and farther away from
him and he had to struggle hard to catch up
with her to keep her in position for the next
wave building up from behind.
Suddenly, as Peter was looking back for a good
wave, he saw that the next one was going to be
a bad one, over ten feet or even taller. They
were in a dangerous position of getting hit by it
when it broke. He tried to tell the woman that
they had to let this wave pass, but she didn’t
hear or wasn’t receptive to him. She just
continued to swim as hard as she possibly
could, trying to reach the shore and her baby.
Peter held her by her arm as that wave hit them
dead-on. He felt like he had been grabbed by
the neck, thrown forward, and pressed down to
the ocean floor. The woman immediately
slipped out of his grip. He was like a rag in a
washing machine, totally unable to move even a
finger or tell which way was up or down.
– 005:002/21 –
Before Peter was entirely out of breath he was
able to swim to the surface, and luckily after a
few panicked seconds the French woman rose
to the surface not far from him. He quickly
swam to her side and starting pushing her
again, and she continued to swim without
saying a word.
The next wave to come at them was almost as
high as the previous one, but they had been
thrown forward quite a bit and had not been
dragged back so far, so this wave didn’t hit
them as hard as the last one did. But even so,
Peter wasn’t able to hold her this time either
and was pressed under the water once more.
Thankfully again they both turned up quickly
afterwards, and with Peter’s help they were able
to keep some of the progress they had gained.
The following waves coming up from behind
were good to them and carried them farther to
the shore, to a point where Peter for the first
time could feel the sand when he tried to stand
up. But the water was still too deep for firm
standing, and the current dragged them out
again. This tug of war continued as a couple of
good waves got them closer in, and finally Peter
was able to stand and keep contact with the
– 005:002/22 –
bottom, and the next wave washed them up
entirely.
Now, for the first time, Peter saw a man in the
audience walking down to them with the
obvious intention of helping the French woman
stand up. To Peter’s relief she was able to stand
by herself without even looking at the man
coming towards her. He stopped, baffled, and
then returned to his seat among the others in
the audience.
The French husband had managed to reach the
shore too, and he came up from behind. The
weary threesome walked together to Sara and
the baby, who had slept through the near
tragedy. Peter’s stretched leg hurt again when
he first stood up, but he managed not to let that
show as they walked back. They didn’t talk
much, but the woman thanked Peter for saving
her life, and her husband looked approvingly at
him, giving him a universal thumbs-up. Peter
nodded back at them, trying not to show the
pain he felt in his leg and the pain he felt inside
caused by the audience on the beach. He did
not feel happy that he had made it. He was
relieved, but not at all happy.
Sara sat there on her blanket watching the
– 005:002/23 –
three silently climb out of the ocean, with more
than worry in her eyes. She saw the French
woman check her baby and then lay down on
their blanket beside it, obviously exhausted and
trying to calm herself from that almost
disastrous experience. Her husband was
standing up at the edge of his blanket, and after
a short while he turned away from the beach
and his wife, revealing to Sara an entirely ash
grey face. He was without a doubt in shock.
Peter thought it best to leave them alone, so the
two of them packed their things, and quietly
they said goodbye to the French couple and left.
They hadn’t gone far before Peter heard the
French woman calling after him. She was now
running towards them weakly. She said just
one thing to Peter, that she didn’t know his
name. He said it and she repeated it once, with
perfect pronunciation. Peter nodded to confirm
that she got it right and then they separated
and never met again.
To get to their bicycles Peter and Sara had to
pass all the people along the beach. Peter
wasn’t happy, Sara could see that. She didn’t
know what to say so they didn’t speak.
As they got closer to the people sitting there on
– 005:002/24 –
their blankets, Peter felt something die inside
him. He looked at those people, but nobody
was looking back at him. He could feel it, he
could smell it: All the contempt and
estrangement he had felt all those years ago
was back, and this time it was beyond any
human decency. Like a cat having outlived his
nine lives Peter had now outlived his. He felt
like he wasn’t supposed to have survived this
incident, and the people on the beach were
showing him their disapproval. He didn’t get
one appreciating look back; they all ignored
him or looked away as he and Sara passed.
Peter could feel that something had changed in
him, but he didn’t know what.
On the surface, the remainder of Peter and
Sara’s vacation was just fine. Peter continued to
go out swimming and body surfing among the
waves as before because he wasn’t afraid. While
snorkeling he encountered his first shark, and
not even then did he get scared. It was as if life
didn’t matter to him anymore. He didn’t want
to discuss what had happened, and he didn’t
want to tell Sara how he felt because, in a way,
he wasn’t able too. There was a sort of
numbness in his mind, as if he had lost touch
– 005:002/25 –
with reality, with a gnawing anxiety that maybe
reality no longer existed for him.
Peter didn’t want these all his strange feelings
to destroy their vacation, so he continued on
with what he previously had enjoyed the most.
They made their mornings long and lazy, and
the days passed with cycling around the island
on small excursions for an ocean dip or a fruity
cocktail in a local bar, and they spent most of
their time on their favorite beach and at their
palm-leaf restaurant in spite of the incident
that nearly ended in catastrophe. Once they
went on a day excursion to another even
smaller island where they had lunch. On a
small beach there protected by a reef, Peter and
Sara had a very close encounter with a sea
turtle. The turtle was at least two feet across,
and for some reason it fancied Sara and
followed her when she was out in the water. It
got so close that Peter and Sara touched it, this
wild, mysterious animal interested in them.
In the evenings they prepared their own
dinners at the cottage and made the most of it
as usual. Peter continued his impossible
cooking, trying out every way to cook foods he
found on the island that he hadn’t tried before.
– 005:002/26 –
One day he got a tip to be at a spot on the beach
outside the village at a specific time, to meet
some fishermen who had been fishing far out
and were coming in just there and then. That
evening as the boat came in some men
unloaded their catch and carried it up on the
beach to the shade of a tree. There were only
local people present and Peter had no idea what
they were talking about, but by approaching
them he somehow got their approval to select a
fish among all those spread out on the beach.
They were all very big fish, and Peter choose
one of the smallest ones, but still it must have
weighed around eight pounds at least. Peter
paid for the fish and cycled back through the
village holding it by its tail in the one hand he
could spare from the handlebar. That fish
covered four dinners, and not one of them was
like the others.
If it hadn’t been for that incident on the beach
everything would have been perfect, and in
most ways it was. But Peter’s numbness and
strange unhappiness didn’t go away.
Peter and Sara had been together for seventeen
years, and they had become very close. Sara
sensed that he didn’t want to talk about what
– 005:002/27 –
was bothering him, and for that reason she let
it be. Eventually she thought that Peter would
say something, but even after they got home he
didn’t talk about what had happened. His
continued silence about something so intimate
bothered her a bit, but even so she didn’t feel
alarmed. Peter was stubborn, in fact very
stubborn, and Sara guessed that the
strangeness would go away unmarked, as many
others had before it.
In fact though, the incident behind the waves
had greatly affected Peter, and he wasn’t the
only one. Sara had been concentrating on him
so much that she had forgotten about herself;
she was so happy that Peter had made it to
shore and come back to her that that was the
only thing that mattered, and when Peter acted
as usual, she didn’t want to talk about it then
either. The happiness of being together
overshadowed everything else.
Book 5
aug2008
– 005:003/1 –
End of a Day (1/3)
Back home Peter returned to work in his home
office as usual, but work wasn’t fun anymore
for him. He had problems concentrating too,
but he didn’t think that much about it because
he’d had “down days” before, and always
eventually things were pretty much all right
again. But this time his bad feelings didn’t go
away. Instead their intensity increased, and
Peter slowly realized that his new problems
must have to do with that incident on the
beach.
He didn’t want to talk about it with Sara,
mostly because of his stubbornness, but there
was something more to this that he couldn’t put
his finger on. Any normal person would have
taken anti-depressants or herbal drugs or at
least have gone to see a doctor of some kind,
but not Peter. He seldom used medicine, and
there was no way he was going to a doctor. He
didn’t even comfort himself with alcohol; he
had almost completely lost his appetite for both
drink and food. Instead he stoically endured his
misery by applying his own kind of medicine:
hard work and denial.
– 005:003/2 –
But Peter’s attempts at pretending as if nothing
had happened didn’t work, and those bad
feeling got worse. In fact, they began to invade
his mind in a direction he had tried to avoid
long ago, a direction that scared him. He knew
this direction from before he’d met Sara, and
even though he’d always been honest with her,
he hadn’t told her this.
It all had started with his first wife, Ann, when
she was still alive. Once Peter had overheard
her friends playfully discussing men’s legs, and
he’d heard that he’d been voted as having the
best looking legs around. So privately Peter
teased Ann a few times, claiming to have
better-looking legs than even she had. One
evening when the older children were out and
their little daughter was asleep, Ann picked out
a pair of black stockings from her drawer and
threw them at Peter. She smiled and told him
to put them on, in a challenging tone. He did
and showed off, with Ann pretending to be
critical about how his legs looked. She then
opened her drawer again and picked out a
short, black slip. “Let’s see now,” she said.
Peter playfully put the slip on. It induced a
strange feeling for him that included sexual
– 005:003/3 –
excitement but also something else he didn’t
understand. They had both laughed at it all and
had tried it a couple of times more as a fun
thing to do, a new kind of foreplay, but it had
never gone any further.
A couple of years later Ann became sick with
breast cancer, and the fooling around with
lingerie stopped.
Yet, after Ann had been dead for about a year,
Peter began feeling a strange urge to dress in
lingerie again, but this time his motivations
were different. This time he was alone, and his
work, the children, his finances, everything just
went full-tilt around the clock and he could
never find any time for himself. It was hard for
him just to make a living for himself and his
children, and he felt very much alone. And it
was in those lonely moments this odd urge
grew stronger. So, very ashamed, Peter bought
himself some lingerie.
Dressing up didn’t feel like a sexual game
anymore; everything felt very contradictory and
confusing. He felt compelled to dress up, but
he hated himself for what he was doing: he
knew he wasn’t supposed to do this, but that
strange, pleasant feeling he got when he did
– 005:003/4 –
dress up said something else. Why on earth did
he feel so good about it when he didn’t want to
do it in the first place? It was like something
else was taking over in place of the now-gone
sexual arousal, and Peter couldn’t figure out
what that was.
This urge came over Peter at times when he felt
alone, and somehow it served as comfort for
him, at least that’s what Peter had thought.
Dressing up reminded him of the good feelings
he had shared with his wife, of the comfort of
being so intimate with someone that you could
both laugh and enjoy something as silly as
wearing women’s clothes. But at the same time
there were so many emotions evoked by this
simple act, and often Peter got scared about
what he was doing—the thought of being some
kind of pervert more than once crossed his
mind. So, after two years of occasionally
dressing up, Peter stopped and threw away all
the lingerie he had bought since Ann’s death.
He tried to forget about the whole thing, and
after he met Sara he’d thought that everything
would be okay, that this strange urge to dress in
women’s lingerie would now disappear
permanently.
– 005:003/5 –
Sometimes that seemed true, but not all the
time. On two occasions when he‘d been alone
for a couple of weeks his urges to dress up came
back. He had focused on every reason not to
give in, but in the end he was unable to resist
even with all the willpower he could possibly
summon, so he bought new lingerie for himself.
He felt very confused though and didn’t like
what he was doing, so eventually Peter threw it
all away, and he had managed to keep it a
secret in order not to upset Sara or risk their
relationship.
Now ten years had passed between the last time
Peter had dressed in women’s clothes and this
recent trip to the Seychelles Islands. Once he
was home, suddenly the urge to dress in
women’s clothes was back again, and in a
strong way Peter had never felt before.
Now that they were back, he was finding
himself alone a lot: working from home in his
own engineering job, with Sara on a nursing
assignment in Gothenburg, a city far away, and
coming home only for the weekends. This
arrangement had so far worked very well, and
Peter didn’t mind being alone because he
always had so much occupy his mind. But
– 005:003/6 –
suddenly everything seemed different now;
something had changed.
Peter’s depression was now taking an even
stranger turn. He felt as if his body were
pumping bad fluids through it. He had trouble
sleeping and concentrating and even just
relaxing. During the lonely evenings, the
complex feelings that dressing up had produced
in him before truly haunted him now. He didn’t
like himself when he had dressed up; it wasn’t
natural and he couldn’t help thinking of himself
as a perverted person. And yet the same
motivators that had drawn him to dress in
women’s clothes before were working hard on
him now.
In his loneliness Peter went to Sara’s drawer
and borrowed some silky panties, stockings,
and a short slip. Once he put them on almost
immediately he could feel his body calm down,
and he could rest. And he wasn’t merely
comforted: he felt as if his whole situation
eased up. The pumping of bad fluids didn’t feel
that aggressive, and somehow his bad thinking
of himself took another turn: it all felt so
natural, as if wearing these clothes was the
right thing to do. And most of all Peter was able
– 005:003/7 –
to sleep.
Yet over the course of the following days and
weeks Peter’s emotional pain and his feeling
that bad fluids were pumping through his body
got worse. He got so that he had to dress up in
lingerie in the evenings just to relax and to be
able to sleep. He bought some lingerie himself
so as not to mess up Sara’s drawer, and as
before he felt very ashamed for what he was
doing, and yet he was also relieved. On
weekends when Sara came home from work he
tried to act like everything was normal.
Although the sleeping got better, his work
situation got worse—he just wasn’t able to
concentrate anymore. The computer monitor
became a blur, and he needed to check
everything that he had written and calculated
over and over again and still there were errors
he wasn’t able to detect. He even could see
himself producing errors, as if he were
watching himself aim at one key while he
pressed another. Keeping up his small
production of electrical engineering products
was another problem because his whole body
was protesting—he got sweaty and cold, and his
ability to put things together and make things
– 005:003/8 –
work seemed to have washed away. Instead
Peter found himself out often, walking on the
county farm where they lived with their dog
Daisy, a nine-year-old collie. Even the dog
reacted as if there was something wrong with
Peter.
While out with Daisy Peter started to have
trouble coordinating his walk. He felt
unbalanced; he needed to lift his feet high to
avoid stumbling, and when he put them down
he felt numb. Daisy used to go on side
excursions, happily sniffing the ground for
other dogs, but now she stuck with Peter, not
leaving him for a second. When Peter sat down
to rest, as he had to do more often now, Daisy
sat right in front of him and whimpered.
Peter also started to experience real eating
problems—nothing he cooked had any taste
anymore. Eating became a chore that he had to
do in order not to get sick. It was as if even the
feeling of hunger was fading away.
What was wrong with him? During those
evenings he spent alone dressed in women’s
clothes, he felt like the answer was very close.
That urge had almost become a demand, and
that both scared and pleased him. He was
– 005:003/9 –
pleased by all the strange and pleasant feelings
that dressing up produced in him but scared of
the implications. And as time went by, these
new feelings increased and added to the pain
Peter had begun to feel. The feeling as if bad
fluids were pumping though his body had
turned ugly, and with it there was a terrible
pain, a physical pain beyond imagination. It
was like an open wound inside him, and that
bad fluid circling around in his body was
flooding the wound along with everything else.
This misery had increased for a couple of
months, and it was now late summer. Peter’s
work was a disaster, and there was not much of
anything he could do anymore. He felt he was
entirely filled with bad fluids up to his neck,
and going to a doctor was no longer an option
because there were no doctors who could cure
him. As if he had cancer, Peter felt like he had
only a couple of weeks left to live, for surely the
bad fluid would start to fill his head and he
wouldn’t survive.
Sara could both see and feel that there was
something wrong with Peter that she’d never
experienced. She had many different fears,
especially of him leaving her, but Peter
– 005:003/10 –
continued his silence and she didn’t dare to ask.
Long ago they’d planned on a short holiday trip
that was coming up in a couple of weeks, and
Sara hoped everything would improve then.
But Peter’s pain escalated, and that last week
before their holiday he couldn’t work at all. All
his body was full of bad fluids, his head too,
and he couldn’t feel his feet when he went out
walking; everything was just getting scary-
crazy. There didn’t seem to be any point in
eating, and Peter felt as if his whole body was
shutting down. He hadn’t drowned back there
behind the waves, but he felt like he was
drowning now in the bad fluids that were filling
his head, preventing him from breathing.
Peter knew he had to tell Sara about his
depression, the sickness he felt, and even about
the lingerie and what he thought was going on
inside him. There was no way he would be able
to make this holiday trip in the condition he
was in now; he was running out of time. That
last week while Sara was away working, in his
despair, not knowing how to explain his
situation to her, Peter wrote his feelings down.
Book 5
aug2008
– 005:004/1 –
Night (2/1)
The long summer they began with their
Seychelles trip in May had now come to an end,
with the still-warm air at the farm smelling like
autumn. Sara came home late one Friday
afternoon, having finished her last week of
work before their holiday. As she drove up the
driveway she could feel something strong, but it
wasn’t the excitement of anticipated vacation . .
. something was wrong.
Their dog Daisy didn’t come to meet her as she
usually did. Instead she was standing close to
the house, just looking at Sara as she parked
the car. The dog’s carriage was sad, with
something unrecognizable about it, and Sara
instinctively knew that it had to do with Peter.
As she walked up to the house Daisy slowly
came to meet her with her head bent down. It
was not a happy dog Sara gently embraced
around the neck. And the licking she felt softly
on her cheek further confirmed that message.
– 005:004/2 –
After a short bit of petting and eye contact as
she tried to cheer Daisy up, Sara rushed into
the house. Daisy followed her to the kitchen
door, but that was as far as she’d go.
As Sara opened the door she spotted Peter
sitting in his chair in the living room. Peter
didn’t move; he just looked at Sara with a bent
head and big, sad eyes. Sara put what she was
carrying on the kitchen sofa. Her small summer
jacket she took off and placed without looking
on a table beside the living room door.
When she entered the living room and met her
very depressed husband sitting in his chair, she
immediately sensed that this was it: he was
going to tell her something shattering, and a
chill crept up her back. Peter asked her to sit
down in the chair next to him, with a small
table between them. Sara did so without saying
a word, and then Peter took a deep breath, still
staring at the floor.
Peter opened his mouth, and as he tried to talk
he started to cry. Sara was even more confused;
she had never seen him this way. She rose from
her chair, went over to him, and put her arm
over his back and hugged him gently.
– 005:004/3 –
“What is it, what is it you’re trying to tell me?”
she whispered in a friendly tone. Peter’s crying
got heavier, and she tried her best to give
comfort without knowing what for.
After a while Peter got hold of himself a little,
and, with a broken voice, he carried on, telling
Sara about how bad he felt. And with another
deep breath, Peter also told Sara about dressing
up in women’s lingerie to ease his pain.
Sara felt confused and yet relieved—there was
no one else—Peter wasn’t going to leave her.
And she’d known he’d been really depressed all
summer. But what was that other dressing-up
thing, what was that all about? What was it
Peter was trying to tell her?
Peter saw the confusion in her face and slowly
handed her an envelope that had been on the
table beside him with a poem inside it. Sara
received the piece of paper with mixed feelings,
looking first at Peter and then at the page.
– 005:004/4 –
Me
At dawn a little girl is about to see the light.
A gentle touch, something is not right.
She has longed with enthusiasm and joy,
but the touches she feels are meant for a boy.
Blindfolded she’s held back by a silent ban,
not to interfere with her image of a man.
With no friends for comfort or hand to hold,
the little girl does what she has been told.
While her manly image grows strong, but sad,
the little girl collects pieces of a life she never had.
The pile of pieces grows high as years pass by.
The little girl cherishes her pile, while wondering why.
Being who I am, is that so wrong?
Her pile grows heavy, her waiting has been far too
long.
As pieces of her life fall hard to the ground,
for her only sorrow and pain are there to be found.
Blinded by her manhood image and eternal lies,
Will she ever see her true face, before she dies?
– 005:004/5 –
This poem stunned Sara. She could feel tears
building up inside her; somehow she
understood the importance of the moment
without knowing what it really meant yet. Still
on one knee next to Peter, Sara searched for
him, and he did the same for her. They hugged
each other gently as if they both understood
that this moment was going to change their
lives forever.
Time stood still.
When Sara was able to speak again she asked
Peter about the lingerie. He was completely,
emotionally exhausted, but he appreciated her
kind tone, and he felt he had nothing to lose
anymore. He told her that he had bought his
own lingerie and had been hiding it from her.
“Can I see it?” Sara asked quietly, with a soft
smile.
Peter didn’t think, he just nodded back and
answered “of course” in the same way. Sara sat
back in her chair while Peter slowly tried to
stand up. It was not easy, Sara could see that,
and it took a while before Peter found his
balance. Having been sitting for a long while
waiting for Sara was one reason, but his body
– 005:004/6 –
condition with all the bad fluids and numb legs
and feet affected him the most.
Sara could tell that this was no joke, and her
instincts told her to stand up and support
Peter, but she remained sitting, just watching
him. Peter did his best to act somewhat normal,
but at this point nothing was normal any
longer.
He slowly walked through the kitchen and into
their bedroom, and from the bottom of a
drawer he took out a small package where he
had kept his lingerie. He unwrapped the
package on their bed and carried to Sara some
panties, a slip, and a pair of black shiny tights.
As Peter entered the living room he carefully
held up what he had brought with him and
showed Sara. She looked the lingerie over and
commented that what Peter had bought looked
really nice, and with a small glint in her eye
Sara said that she wished Peter had bought her
such nice lingerie too.
Peter smiled at Sara thankfully. She didn’t shut
him out and she didn’t try to make a fool out of
him. Instead she invited him into a quiet, joyful
conversation about the issue he was most afraid
to talk about.
– 005:004/7 –
“Can I see you wear it?” Sara asked with a
gentle smile.
Peter wasn’t prepared for that response, but
again Peter wasn’t prepared for anything.
Sitting there waiting for Sara to turn up, he saw
no future beyond this day; there was literally
nothing left of him, as if everything could have
ended right then and Peter wouldn’t have
bothered to stop it.
But he did hear what Sara said and something
within him responded. “Of course,” he said, and
took the lingerie back with him into their
bedroom. He wasn’t deliberately thinking, but
he knew that something was taking over his
thinking for him. He let it.
“Let’s see now, what am I going to wear,” Peter
heard a voice within him say. And as the voice
spoke to him, he tried to match up some of the
lingerie he had in order to look as nice as he
possibly could. The voice Peter heard wanted to
feel good and make the best of this awkward
situation. Peter didn’t think in terms of trying
to figure out what would make him look most
like a woman; he was in search of comfort. And
now the voice didn’t want to feel good just for
its own sake as had happened so many times
– 005:004/8 –
before when Peter had to dress up to ease the
pain; no, this time there was a difference. The
voice wanted to feel good dressing up for Sara.
And Peter did dress up for Sara. He didn’t have
much to choose from but he wanted to look as
decent as possible, if “decent” was possible for
an old man in young women’s lingerie. He put
on a pair of ordinary, rather small, black
panties first. Then he selected a pair of black
tights with a medium shine and not too thin, so
that his leg hair wouldn’t show too much and
destroy the impression. Then Peter put on
another pair of black panties, but these much
more refined with lace and shining silk. He had
only two slips, but it took a while for him to
decide on the tight, knee-length, black silk one
with a slit ending rather high up. He had no
shoes or matching top to wear, so a black T-
skirt had to do, and barefoot he returned to
Sara still sitting in her chair in the living room.
Sara felt like she had been sitting there quite a
while, wondering what to expect. She had heard
serious activity from the bedroom, and now she
heard Peter quietly approaching over the
kitchen floor.
When Peter showed up, she was neither scared
– 005:004/9 –
nor amused. “Not too bad,” she thought, and to
a certain degree she was pleased. After a couple
of seconds with Peter turning around and
showing himself off, Sara stood up and put her
arms around his neck and hugged him hard.
Peter responded with appreciation for Sara, the
woman he felt he had always known and loved.
They stood there for a long while. When Sara
started to loosen her grip she told Peter that he
could bring his lingerie on their little week
holiday, and that he could dress up in it
whenever he felt like it.
Hearing Sara say that made something change
within Peter. What he felt was the shock of
sudden happiness. That bad feeling and all the
pumping suddenly stopped. It was a turning
point. He felt like he’d been climbing a high
wall, struggling hard for every foothold, and at
the top where only a fall remained he found a
simple ladder that safely took him back to the
ground again. But it was not the same ground
as before, and Peter was keenly aware of that.
Sara and Peter’s small week holiday became a
wonderful experience for both of them, but also
very different in many curious ways. One big
difference was that they went clothes shopping
– 005:004/10 –
a lot, and Peter enjoyed it for the first time in
his life. When they looked at clothes for him
they passed by men’s clothes and went straight
for women’s, and they bought him several
pieces, including a matching top and skirt.
Peter also enjoyed helping Sara pick out what
she could wear.
Out shopping like this, Peter and Sara could
talk and enjoy each other’s company as never
before. Sara just couldn’t believe the change in
her husband. Even though Peter got better
from his illness every day, he kept his lingerie
and dressed up in the evenings because it made
him feel good, and Sara supported him in doing
so. Peter was amazed; dressing as a woman felt
so natural for him. Something had changed,
and he was now at the starting point of
something new, the starting point of exploring
his true self.
As soon as Peter and Sara returned from their
carefree trip, the very day they returned, in fact,
Peter’s situation became clear to him. What he
had written in his poem to Sara was the truth:
he was no man. In fact he was a girl, and the
lingerie he had been putting on made the girl
– 005:004/11 –
inside happy, along with other positive feelings
he never had felt before.
Just by knowing this new truth, feeling what it
brought to him, and making the little girl
happy, he saw the summer’s pain and all those
bad fluids that had assembled in his body
slowly start to fade away. “But who is she; who
am I?” Peter started to ask himself as he settled
back into work at home, with a newly found
vigor.
He knew without a doubt that this was a matter
of life or death for him. He immediately
rejected the notion of trying to go back to
normal and denying the truth, knowing that
would bring back the pain much faster and
heavier than before. Peter had felt a strong urge
in his body that had been suppressed for so
long, and he just couldn’t ignore the girl inside
any more, the girl he now felt surely he really
was.
As they settled back home that fall and Sara
saw Peter working happier and in the evenings
sometimes wearing the women’s clothes they’d
bought on their trip, Sara also became aware
that something as big as life and death was
happening. Even if she didn’t understand it, she
– 005:004/12 –
supported Peter and helped him to dress up
some evenings. She just wanted him to be
happy.
Neither was sure what they were doing, but one
thing was certain: Peter was dressing up more
often and looking increasingly like a woman.
This slow change continued throughout that
winter, but never took Peter over. For one
thing, he knew that Sara had problems with it.
This dressing up was no game as it had been
with his first wife when all this started. They
celebrated Christmas and New Year quietly
together but somewhat carefully around each
other. Peter tried not to dress up in women
clothing’s all the time, and Sara tried to hold on
to her relief that at least Peter seemed happy,
that he was still with her. They saw other
people less and less though.
That Easter evening they had been cooking
dinner, and with Sara’s assistance Peter had
dressed up in a full outfit of women’s clothes as
well as makeup and a wig. They had done this a
couple of times before, but this evening was
different, very different. Slowly Peter’s
consciousness faded away as in a deep fog, and
– 005:004/13 –
something else emerged to take control. Peter’s
whole carriage changed, and his manners and
way of walking became very womanlike.
Basically everything that remained of Peter, the
male Peter, washed away.
One thing they had bought during their
increasingly fun shopping trips was a pair of
high-heeled shoes for Peter. The new shoes
where only two-inches high, but for a beginner
these thin heels were not easy to manage. But
Peter had practiced, and this Easter evening he
walked easily without thinking. The happiness
that flooded his body made him smile as Sara
had never seen him smile before.
At one point when Peter entered the living
room with two plates, Sara froze. She was
standing only a couple of feet away and right in
front of him, but she stared at him in shock.
“Who are you really?” she asked, with a scared
voice and a pale face.
Peter was himself shocked to see Sara so pale
and didn’t know what to say. The first words
that came out were, “But, I’m me,” and there it
stopped with Peter and Sara staring at each
other. Peter didn’t know where to put the plates
he was carrying, and it took a while before he
– 005:004/14 –
was able to set them down at the nearest empty
place on a table.
“I’ll go and change,” he said with a disillusioned
tone.
“Yes please,” Sara replied gratefully, still
staring at him as he left the room.
Sara saw an innate change and Peter felt it.
Such total happiness was exploding within him
that he was unable to control his behavior. The
girl he had sensed at the turning now for the
first time showed herself to him, and she was
beautiful. Dressing up brought him such peace
in his soul, which told him that he just couldn’t
be wrong. He had to follow the girl within, as
his past male appearance literally was killing
him. He had found his path, the key to his true
self.
But would Peter be able to unlock what had
been hidden in his soul and carry on, and
what’s more, would Sara be able to follow?
Peter and Sara talked about it in the most
logical manner possible after that event, Peter
trying to explain what he had to do and Sara
passively supporting him without really
knowing what was happening.
– 005:004/15 –
Sara’s life had in one instant changed
completely. It was like every bond keeping
Peter and her together as a couple was
suddenly torn apart, and now she felt like she
was floating with no direction at all. She still
saw Peter, the physical person she loved, and
she recognized his kindness and all the other
characteristics that made him Peter to her. But
that woman, who was she?
The sexual attraction that from start had made
them a couple and kept them together for so
many years was gone. That little tiny piece
called “gender” had ripped the carpet from
under Sara’s feet, and she felt like everything,
her whole life, was beyond reach and slowly
floating farther away from her.
Peter didn’t see this change for her. Just as
Sara had no way of fully understanding his
point of view, he had no way of recognizing,
much less understanding, hers. His attention
was on himself for the time being.
Dressing up had changed Peter’s understanding
of himself and helped him pull out of last
summer’s deep depression, but the pain he’d
felt then was still there, still lurking and
sometimes getting stronger. He understood
– 005:004/16 –
that he had a problem he had to deal with; the
pain in his body told him that. But he didn’t
know where to turn or whom to turn to:
psychologists or psychotherapists or any other
“-ists” person. As psychology wasn’t at all his
field and he didn’t consider himself a mental
case (not yet anyway), he dismissed that kind of
help.
What he did do after a couple of weeks and a lot
of thought was call a gay organization that
claimed on their website to represent so-called
transgendered people too. They listed a
telephone number for people experiencing
problems, so, with much trepidation, he started
there.
But after twenty minutes talking with one of
their counselors Peter hadn’t learned anything
more than what was on the internet. He was
told though that he could continue his search
for help by contacting a psychiatry office
assigned to the area where he and Sara lived.
So after a couple more weeks and anxiety he
went down that road reluctantly.
First he had to search for which office he was
supposed to call for his location, all according
to strict Swedish social healthcare laws. But
– 005:004/17 –
after a few short telephone conversations with
the people at the correct office, he asked for an
appointment. Even if going there felt totally
wrong—he was sure they didn’t understand
what he was talking about—Peter had made his
mind up to discover what help might be
available.
And as bureaucracy now took over, things had
to go by the book, so Peter had to receive a
letter confirming his appointment. The
problem with this was that his address in
national registers was different from the
country farm where he and Sara lived because
he’d kept his small apartment in Stockholm; he
used that as his business address and for
convenience his living address as well. The
problem was that his mother had been living
there after her divorce six years ago. To prevent
this letter from being sent to his now elderly
mother and most likely opened by her, Peter
informed the staff to send the letter to the farm
address, and he was ensured by the integrity of
the office and policy regulations that that’s
what they would do.
It had become June, and a first summer shower
– 005:004/18 –
had just passed outside on the farm. In many
ways the summer had started strangely: it was
cold and the weather shifted all the time. Even
so Daisy was outside, as she often was
regardless of the weather. If it were raining
heavily she might consider moving under the
front porch, but not always. Daisy had her
routines with Peter, including their long walks
together, but he was so odd now that Daisy
stayed close by, as if she were watching out for
him.
Peter sat working when the phone rang—it was
his mother.
“You’ve got a letter from this… psychiatry
office, saying you have an appointment there.
Are you sick?” was the first thing Peter heard
his mother say.
God no, Peter thought. Not this. Damn.
“What? What are you talking about?” was what
he heard himself saying.
“You have received a letter here from a
psychiatry office—have you gone mad? Only
crazy people go there!” Peter’s mother
repeated, a little more demanding.
“Stop it, I’m not crazy. It must be something
– 005:004/19 –
they sent wrong. You should know, haven’t
your doctor appointment letters gotten lost
before, and who knows who received them?”
Peter repeated in an angry tone.
“Maybe that’s happened once or twice, but it’s
got your name on it!”
“What do you think national registers are for?
Everything’s connected to your birth certificate
number, and if that’s wrong somewhere then
everything else will be too.”
“But…”
“I don’t want to discuss something as stupid as
this. Why in the first place did you open my
mail?”
“It had that office stamp on the envelope…”
“So then you opened it? Was it addressed to
you?”
“But everyone knows that it’s a letter coming
from a cuckoo house, and I’m entitled to
know—I’m your mother, aren’t I?”
“No you’re not entitled to know. You just send
that letter to me with the envelope and all and
I’ll call these people up. Can you do that?”
“Yes I can, but…”
– 005:004/20 –
“Was there something else?”
“No.”
“Talk to you later then, bye.”
Peter’s mother did as she was told, and when he
got that letter in his hand he called those
people who sent it to the wrong address. They
told him that their “assurance of integrity” was
no longer valid as his case had moved into the
hands of another person whose job it was to
send out these appointment letters. By that
conversation Peter was to understand that
regardless of content, these letters with their
“cuckoo stamp” were going to be sent despite
any patient requests. Neither security nor
integrity existed. These people didn’t want to
understand the situation and didn’t care to.
Peter cancelled that appointment.
So he was on his own again, trying to do more
research. After reading a lot of stories on the
Internet about people who seemed a little like
him (sometimes, but sometimes not, it was so
hard to tell), he found that an English
psychiatrist was often mentioned who had his
own private practice in London where people
could go for counseling. Peter traveled now and
then to England to meet clients for his
– 005:004/21 –
engineering company, so on one of his next
trips he went to meet with this psychiatrist.
Two summers had passed since that incident
on the beach, and it was now the beginning of
another fall. In London of course it was raining,
and on Peter’s appointment day he’d made
himself free the whole day as he didn’t know
what to expect.
It was a very stressed and unhappy Peter who
entered this doctor’s office. He was amazed,
though, to find that for the first time here was a
person he could talk to who understood what
was going on and could put words to Peter’s
feelings. He was told that he most likely was
“Gender Dysphoric,” although he had no idea
what that meant. He wasn’t in a position to
grasp such a new, big concept, and this talk
about going to therapy was not an option. He
didn’t want to start therapy, and anyway he
certainly couldn’t travel to England every week
for it.
A month later, at the beginning of October,
Peter went once more to meet with this English
– 005:004/22 –
doctor, but he still wasn’t capable of fully
understanding what the doctor was saying or
was happening to him. Disillusioned by the
idea of ever getting help, Peter realized that he
was on his own—that it was up to him and him
only to help himself.
However, those visits to England did have an
effect. Now for the first time Peter had some
kind of reference, something to go on and relate
to that made a difference. In fact, what this
doctor did when he kindly accepted
Peter—letting him understand that he was not
mentally ill at all and treating him as a normal
person—was lifesaving. Peter’s frustration and
pain had been close to bursting, but through
kindness and professional knowledge these two
meetings put Peter back on track again. Now it
was a new track that Peter didn’t know
anything about.
He was beginning to think that he needed to go
out in society and meet others, people like him,
in order to learn where and how he fitted in.
There must be others, he thought—who were
they?
After some internet research, Peter had found a
dressing service in London that dresses men to
– 005:004/23 –
look like women. They also offered escort
services to clubs where dressed-up men could
mingle with like-minded people to dance and
talk.
For Peter this was like a crossroads. His mind
said no, NO, Never, but everything in his body
said Yes. To describe him as having mixed
feelings would be a vast understatement.
Everything in his upbringing, everything he had
learned and relied on, in fact everything he
knew and was able to understand was
screaming NO. But still his body said yes. And
it was a yes without any complicated demands,
only to obey. It was a simple, clear yes without
alternatives, like a whisper reaching through
despite all other noises. Sara had nothing to do
with this—this decision excluded all rational
thinking. This was about Peter’s body and soul
purely, and he just had to go.
First he wondered that if these clubs existed in
London then maybe they existed in Stockholm
too, but couldn’t find any, and the more he
thought about it the less he wanted to risk
being seen by anyone he knew. So gradually, at
night after his business meetings, Peter
explored various underground clubs in London
– 005:004/24 –
while dressed as a woman.
His initial impression was amazement at the
variety of people and personalities he met in
these clubs—he hadn’t had any idea of this
underground world previously hidden to him.
He had of course heard of homosexual people,
but he’d never met anyone like that, not that he
knew of any anyway. And he’d heard of
transvestites and drag shows and drag queens,
and twice he’d even been to a drag show just to
see what it was like. He had also seen pictures
of men in women’s clothes before, but mostly
related to porn. So he hadn’t really confronted
his feelings about sexual difference. He had just
stamped it all in his mind as weird.
Now that he was out visiting these clubs, he
met a strange mixture of people dressed up as
women, as men, or as whatever. Even though
some were dressed outrageously, it didn’t
matter to him. And though some were sexually
provocative in their appearance, that didn’t
matter either. They all blended in together as
people of the same species, Peter too, and he
was received politely and nicely by all he met.
The winter Peter continued this sort of research
– 005:004/25 –
whenever had business in London to attend to.
After having visited a variety of clubs, meeting
so many different kinds of people he’d never
even imagined, Peter had to give up all his old
beliefs; all the conservative moral talk he had
been filled with from childhood simply wasn’t
true. These seemingly odd people were people
like him, different in some ways, but that was
just a part of their personalities and had
nothing to do with making them weirdoes,
freaks, or perverts. Looking back on childhood
teachings about sex and norms and morals as
Peter did now, sex and morality seemed like it
had been black and white then. Out here
mingling with all these different people, Peter
saw life now in colors.
Sara meanwhile was really worried about Peter
out on these adventures. It was the
underground clubs that bothered her, not
knowing what they were exactly. To her he
could be beaten or even killed going out and
showing himself like that. And if that wasn’t
enough, what was he doing out there anyway,
what was happening? Peter was very careful to
tell her where he went, what he was doing, and
– 005:004/26 –
what had happened each night, but these
details tell her what was really happening with
her husband.
He even brought home pictures to show her
how he looked dressed as a woman. The
dressing service had really done their job well,
and many times Sara had difficulties
recognizing her husband. She didn’t like this.
But she didn’t tell him about her concerns,
mostly because she had no clue how to express
what she was feeling. So she kept her feelings to
herself and continued passively supporting
Peter, unsure about their future.
Slowly a sort of frustration had begun to grow
within Peter as well. He’d learned a lot being
among those colorful people, but he never
really felt like he fit in, and that bothered him a
great deal. Even though he’d met some very
nice, caring men like himself dressed as
women, most of them dressed up for a totally
different reason than he did. Many wanted to
exhibit themselves; it was a sexual kick for
them. But it wasn’t like that for Peter. Plus, the
other dressed-up men he went out with were
often very nervous and needed a lot of drinks to
calm themselves down, but Peter didn’t.
– 005:004/27 –
Dressing up calmed him to a state of total
comfort.
And what about that other part? What about
the pain? Why had this happened all of a
sudden to him? Most everyone he met had
different stories than his that never mentioned
pain.
Peter was learning that there was an invisible
barrier between him and the others, and he
started to sense it growing stronger.
Furthermore, the pain had started to come
back worse. Even though it wasn’t as bad as it
had been, Peter worried it would resume full-
force. Again he found himself in a dead end.
Mingling with these people at nightclubs—was
that really him? The returning pain told him
no. And even worse was that he had no more
alternatives left for what to do next. Despair
had started to grow again.
But oddly he still imagined a light, an insight
that he couldn’t identify. There was this
something there that Peter wasn’t able to put
his finger on, even if it often felt so close. He
had tried everything, but this rational search
had led him in circles. He felt like he was
walking around, reaching out for a candle in
– 005:004/28 –
the center of his circle, but afraid of getting too
close and burning his fingers.
This light in the circle was related to yet
another group of men he had started to learn
about, men who didn’t just dress as women in
clubs but who had changed gender entirely and
were living as women during the day too. That
English psychiatrist had mentioned a new term
for him, TS, which he knew meant transsexual,
but he wasn’t able to understand what it meant
in relation to the only men he’d met so far who
dressed as women, these fun-loving men who
appeared as women for sexual kicks.
Where were the people who lived as women for
real? He wasn’t sure if he’d met one, so he
didn’t even know what a transsexual person
looked like.
And then there was this compelling book about
transsexualism he’d spotted and hadn’t dared
to buy. It had been written by a transsexual
woman the same age as Peter, and its short
description had hit him hard, revealing a
striking resemblance between himself and her.
Yet for almost four months of cursory soul-
searching Peter had refused to buy the book. It
was just like before when he felt so sick: Peter
– 005:004/29 –
was denying his true self because he was scared
of what he might discover by learning more.
Because now he knew that even after revealing
his pain to Sara and gaining her passive
support, even after dressing up at night and
meeting others who seemed like him, Peter had
gotten stuck in his search for himself. Instead
of abating, his frustration and pain became
ever more present, no longer eased by dressing
up. And added to the pain now was aggression,
a sharp urge to do more about his situation,
something drastic. This urge grew almost out of
proportion, and in May, almost exactly two
years after that incident on the beach, finally
the aggression made him buy that damn book
just to get it over with.
Book 5
aug2008
– 005:005/1 –
Night (2/2)
That read hit Peter hard; it seriously shook him
up. The book told about his pain in almost the
same manner as he had felt it, and the
resemblance with the author’s experience was
striking. But the author, a transsexual, had
undergone an entire transformation to ease her
pain; she had become a woman. Peter got
seriously scared. “Changing sex, me?” he
thought.
The total impact of what that meant began to
grow within him. Peter had begun to look at
himself in a mirror with a taste of disgust
developing in his mouth. After reading this
book, the male appearance staring back at him
started to hurt.
Peter had felt pretty sure by now in his heart
that he was a woman, and now thanks to what
he was learning about transsexualism he knew
it with his mind too.
Yet again, there was a big difference between
him and some of the others he had met out in
clubs and tried to identify with: they apparently
knew from childhood that they had been born
– 005:005/2 –
into the wrong sex, whereas Peter had not.
This difference bothered Peter a great deal. But
the more he tried to figure things out through
reading bits here and there about
transsexualism, the more a pattern had started
to emerge. Even though he hadn’t known he
was different from childhood, he had felt the
urge to cross-dress at times, without telling
anyone. Plus his shyness and sexual contact
problems with girls were very much like some
stories of transsexuals he had read.
Peter had always, even from as early as
childhood, avoided looking at himself in
mirrors or photographs. That much he
remembered strongly. He never had liked
clothes either (but as a boy that wasn’t
unusual). Talking to this English psychiatrist,
Peter had learned that these kinds of behaviors
revealed a transgendered pattern more than
playing with gender-specific toys did. Slowly
things started to fit in his understanding, and
all those questions and all that searching had
led Peter forward, even if his despair
sometimes seemed overwhelming. As things
started to make sense to him now, he was like a
spring flower, waking up from a bad dream.
– 005:005/3 –
Peter felt as if he was taking the girl within him
by the hand and letting her lead him to find
himself. He now understood that he had to
trust his feelings and do what his body told him
to do; what his brain had done so far was only
create chaos, diverting him in wrong directions.
He now also understood that he had to be more
confident and adopt his new identity as a
woman. Even during the daytime while
working at home, he no longer looked quite
right as a man, because male clothes no longer
could cover the girl in him. She was out, and
she was him. The only thing left was the image
of that man, a role he once played.
At home, Peter and Sara’s dog Daisy, who now
was constantly present and followed Peter
almost step by step, was reacting to these
changes in him. For dogs, emotional contact
and other delicate senses are extremely well
developed and vital for both survival and well-
being, so Daisy was well aware what was going
on and obviously worried. It didn’t matter how
cheerful Peter was with her, Daisy was a dog he
just couldn’t fool.
Peter had had many strange moments with
Daisy throughout the years, and he’d learned a
– 005:005/4 –
lot from her. Often she’d sit on the lawn path in
front of their house, and by her carriage and the
way she threw looks over her shoulder seeking
eye contact with Peter, he knew she wanted him
to come and sit beside her. So he did that often,
and with his arm around Daisy’s neck he could
sit there for a long while gazing into the forest.
In this position Peter used to chat with Daisy
quietly, and once in a while she turned to him
and gently licked him on his cheek. In the
beginning Peter didn’t understand why she did
this, but he’d always enjoyed those moments.
Now, however, Peter became very aware that
Daisy was searching for contact. She couldn’t
talk, but Peter could feel her emotions. Daisy
probably knew Peter as nobody else did, and
now it was as if she were trying to re-establish
their relationship. And how stupid it might
seem, but in that position Peter started to tell
Daisy about his dilemma and all the feelings he
had inside, and the dog responded as if she
were satisfied, like now she wasn’t left out
anymore.
Peter had lived an almost full life not knowing
who he really was, but his soul had known from
the start. As years had passed, the girl him
– 005:005/5 –
within couldn’t find anything to live for any
longer, and as a consequence Peter’s body had
begun to shut down. What Sara did, accepting
and encouraging Peter’s dressing up in lingerie,
brought back hope to the little girl and made
her want to live again. Sara didn’t bring Peter
back to life; she instead brought life to Peter in
a way she didn’t understand. Sara truly saved
Peter from dying that first evening of
revelation, and she gave him—and the girl
within—a reason to live. Peter knew this.
Sara didn’t see it, though, and in fact she had
great difficulties coping with Peter’s new life.
Like Daisy, Sara was shut out. But unlike Daisy,
she didn’t know what to do to re-establish
contact with him. With Peter out dressed as
woman, that essential emotional bond between
them was gone. The contact Sara was searching
for, like Daisy beckoning Peter to sit beside her,
was her husband coming back to her and a
reassurance that everything would return to
normal eventually. But that was only a wish
that she deep down knew would never become
real.
As Peter now had become more aware of his
real identity as a woman and what he needed to
– 005:005/6 –
do, a new major concern arose like a wall
surrounding him, preventing him from
proceeding. Sara, the wall was Sara. He wasn’t
afraid that Sara would try to stop him or forbid
him, since that wasn’t like her. No, this concern
was far deeper—it was the little girl within
Peter who was taking control, making him
aware of Sara’s despair.
While out, Peter had adapted the name Patricia
because it fell easily from his lips and was close
to Peter. But later he knew that he’d have to
pick a new name if he really was going to
pursue a gender change. For one thing, he
would need an official female identity for his
driver’s license and passport, but he’d have to
confront the Swedish healthcare system once
again in order to get that done. Before he was
allowed a female name, the Swedish system
required that he first undergo surgery for
removing his penis, and then he would have to
live as a woman for at least two years. But Peter
needed his new identity now, surgery or no
surgery, because he was dressed as a woman
often yet did all his business under a man’s
name and ID. So he legally changed his name
to Robin, a unisex name, and to be extra
– 005:005/7 –
cautious he kept Peter as his middle name.
On to the next step: removing his beard. As
Peter was officially a resident of Stockholm, he
had to seek public healthcare there. And by
helping his mother to an apartment of her own
that suited her better now that she was getting
older, Peter was able to come back to stay in his
apartment again occasionally, this time as
Robin, and consider the public healthcare
system once more.
This was May, two years after that incident on
the beach. Sara could enjoy her husband when
he was Robin, but her contradicting emotions
grew. With the image of Peter fading away, she
didn’t know where to seek comfort. Robin? Yes,
she was there, and throughout that third
summer, she was present more and more. But
who was she?
Once when Peter was visiting his Stockholm
apartment he again contacted that psychiatry
office he had rejected previously in anger. After
all, he had to go there first in order to get a
recommendation to a special transgender office
for people in the process of changing gender.
– 005:005/8 –
Just like before, Peter called this psychiatry
office and asked for an appointment. As before
he was told that he couldn’t expect to be seen
any sooner than three months. Peter tried to
argue that he had serious problems and at
times felt quite bad, but they told him that this
condition that he was claiming had the lowest
priority, so he’d have to wait until the legal
limit of a first consultation within ninety days.
Peter had read on the internet that people often
committed suicide with this condition, and
having felt the pain of gender dysphoria he well
understood why this happened. But this was of
no concern to the people working at this office,
not even when Peter tried to point it out to
them.
Once Peter received that appointment letter for
the end of summer and began his wait, he
couldn’t help feeling the ninety-day period was
created deliberately, with a malicious
consideration of his situation.
Those ninety days were a struggle, but during
that time Peter and Sara’s relationship, in spite
of everything, had begun slowly developing as
Sara got more used to being with Robin. Peter
appeared only when they were out near their
– 005:005/9 –
farm where people knew him; when he was in
Stockholm, it was Robin pretty much all the
time. Robin was out. She had learned to cover
her beard growth with makeup, and in many
ways she now looked quite female in a skirt and
heals. During her trips to England she had
visited a voice specialist and had learned to
raise her pitch to sound more like a woman.
Sara had on one occasion been out with Robin
in Stockholm, and that had gone well without
any incidents, so Sara wasn’t that worried
anymore either. Being with Sara helped Robin a
great deal to cope with her situation while she
was waiting for the dreaded official healthcare
appointment.
What helped so much was that Robin liked
Sara. In fact Robin loved Sara. She loved to be
with Sara, cooking dinner, being out shopping,
and yes, even having sex with her, too. Nothing
of that had changed. Those inner feelings while
loving Sara had always been Robin’s, never
Peter’s. Peter was just an image, a manhood
image, with the outward trappings that made it
possible for Robin to make love to Sara. These
moments of close contact Sara too liked very
much, as she could feel her husband in Robin.
– 005:005/10 –
Through these emotional moments together,
Sara could find some sort of comfort about
their situation, and Robin felt the same.
And so finally, another fall appeared and Robin
dressed for her appointment with this person,
this psychiatrist who for some reason had
extended her waiting to the maximum. At the
registration counter, Robin registered as Robin,
as she now had changed her name and all her
IDs to match her feminine face with makeup
and long hair (a wig Robin wore while she was
growing her own hair).
Waiting alone in the waiting room, she watched
the staff occasionally walk by and the clock
eventually pass her appointment time. After ten
minutes she heard a quiet discussion in the
corridor between the lady she had registered
with at the counter and another woman. The
other woman gestured a bit wildly and said
“But he’s not here! If he’d registered, where is
he?” The counter woman looked down the
corridor and spotted Robin, and with a small
discrete nod she whispered to the other one,
“There he is, that’s him sitting in that chair.”
With no further delay, Robin was guided into
an office by the other person in the whispered
– 005:005/11 –
conversation, the psychiatrist she must have
had her appointment with. They didn’t smile or
exchange any friendly introductions, and after
Robin had put her coat on a hanger behind the
office door and sat down in a chair across from
the psychiatrist’s big desk, she sat down too.
Already as she entered that dark grey,
institutional room, Robin could feel the
atmosphere filling with contempt; she didn’t
feel at all welcome.
No one was saying anything at first, so Robin
simply handed over her English psychiatrist’s
letters in order to explain her situation. The
doctor glanced at them, still with a
contemptuous expression, and then she put the
letters away without having read a word.
“These are not valid here,” she said while slowly
turning her face towards Robin again.
“Why are you here?” was her next move.
“It’s all explained in the letters—that’s why I
brought them. I need a recommendation to be
referred to that special transgender office at the
city hospital.”
“What makes you think you’re going there?”
“What do you mean? I have a problem with my
– 005:005/12 –
gender—I was born a male and now I know that
I’m not a man, I’m a woman. And I have to do
something about it. It’s all there in my letters.
Is reading English a problem for you?”
“We just don’t give away recommendations like
that. First I have to determine clearly that you
suffer from a condition that we can’t help you
with here before I can refer you elsewhere.”
“What does that mean? According to the
healthcare regulations I’m aware of, stating
that I’m transsexual is what they’re supposed to
do at the city hospital.”
“You first have to be transsexual to go there.”
“Okay, that’s there in my letters, and it’s all
stated by a psychiatrist specializing in
transgendered issues in England who has at
least twenty years’ experience in the field.”
“That is not valid here. We have to make sure
that you can’t be cured in any other way before
we can refer you further.”
“What do you mean, “cure” me? What do you
know about transsexualism? How are you going
to cure me?”
“I have been treating a couple of other patients
who claim they want to change sex, and with
– 005:005/13 –
the right medication they’re now able to live a
fairly normal life.”
At this point Robin had heard enough. That
person sitting there with practically a grin on
her face seemed to enjoy the idea of pumping
up her patient with drugs as a way to try to cure
her of “wanting” to be a woman. Robin had
read about some cases a long time ago when
psychiatrists seriously had tried this, with the
result that people were drugged beyond
recognition or killed themselves. Not one case
had later been proven a success. Instead these
psychiatrists had forged their results to cover
up their failure. And here, now, in Sweden,
Robin had a doctor in front of her who seemed
to have no idea what she was doing. Or did she?
Was this way of mistreating transsexual
patients something she enjoyed, or was she just
following bad regulations no matter what? In
any case, aware of her doings or not, she just
didn’t seem to care.
“What the hell is this—what’s happening?” were
Robin’s stunned thoughts. She’d gotten up her
courage to make this appointment and then
waited for three months to get a referral, and
instead all they were going to do was drug her?
– 005:005/14 –
With sharp words she told the doctor how
incompetent she was and then stood up, taking
back her letters and walking to the door for her
coat.
“What are you going to do now?” were the only
bitter words aimed at her back.
“I would never tell you,” Robin answered as she
left the room with her coat on her arm and
without saying goodbye.
Robin’s anger carried her back to the
apartment, but when she started talking to Sara
over the phone the pain started to come back.
Sara could hear it, and she was scared. What
had happened? What was going to happen
now?
It took some days for Robin to assemble herself
after that encounter. To both her and Sara it
was clear they were on their own as before; the
world-renowned Swedish healthcare system
had shown its ugly face, a bad side from the
past when people had been institutionalized
and even killed because they were thought of as
less than human. Now Robin knew what the
Swedish healthcare system and authorities
thought of her and that she just had to accept it.
– 005:005/15 –
However, Robin was not the kind of person to
accept such a condemnation, and likewise
neither was Sara. So after that nasty
experience, Robin had to take control of her
situation again, and Sara did her best to
support her.
Throughout that fall and early winter Robin
hovered between the farm and Stockholm,
between man and woman. And she made
several discoveries in her new life. One was
that, compared to what she had experienced so
far in Sweden, the psychiatrist in England had
been very good to her—he had treated her with
accuracy and care, and she better understood
that now.
So, even though it had been a year since she last
saw him, she made contact again. This time she
had gained confidence and in many ways had
begun learning what was going on within her.
Therefore, unlike their nebulous discussions
before, this time talking with him would be
more an exchange of information about the
condition of gender dysphoria and how to deal
with it. Robin knew this much, that people with
this condition did change gender, but the
practical concept was still unimaginable to her.
– 005:005/16 –
Yet it was always on her mind.
One of the first subjects Robin brought up with
the doctor was Sara’s situation. So far Sara had
relied only on what Robin had told her about
gender dysphoria and on her own instincts.
Robin knew this limited frame of reference was
a problem, so she arranged for Sara to meet
with the doctor in private. She was very
specific, telling him that their meeting was to
be strictly confidential—Robin didn’t even want
to know what was said between them.
At Robin’s urging, Sara finally relented and met
with the doctor in London for an hour that
October. And she talked and talked. Finally she
was able to release a lot of the pressure and
anxiety she felt. As the doctor had done with
Robin, he had been both accurate and kind
with Sara, explaining in full the situation and
that it was no light matter. Instead he had given
Sara an understanding that this was for real
and needed to be dealt with. Sara felt there was
no point to that part of the discussion
though—she had seen her husband suffer, and
deep in her heart she felt how bad the situation
really was.
– 005:005/17 –
During whatever happened there in that room,
Sara found confidence by talking to this man,
and she now knew better what her husband’s
condition was all about. The meeting also had
the effect that she and Robin now could more
thoroughly discuss their situation together, and
if they didn’t directly understand each other,
they did develop a respect for each others’
perspective.
Their relationship became of great concern to
Robin. She didn’t want to leave Sara and she
didn’t want Sara to leave her either. All those
years together did mean something to Robin;
even when she had been living as a man the joy
of her life had always been Sara.
As Robin’s confidence as a female had grown
she also had felt a growing distance between
herself and Sara, as if Sara were unable to hold
on, as if she were letting go of that last string
that kept them together. Robin couldn’t go back
to being Sara’s husband Peter; she knew that
she just had to follow her new path because she
would die if she went back.
For Sara now it was like she was standing there
at the turning, hard-nailed to the ground and
– 005:005/18 –
watching her husband walk away in a new
direction. Was she supposed to follow him?
Was she wanted? Did she want to follow?
Everything had happened so fast. Where did all
this leave her? She loved him, but really, who
was this other person—Robin? What would
become of Sara now?
Since Sara had begun to go shopping and
eating out and generally having fun with Robin,
she had subconsciously been thinking, “What if
loving Robin means I’m a lesbian? I’m not a
lesbian! Or what if our relationship ends here?
Am I supposed to find another man? I don’t
want to find another man! I love Peter! But
what if he never comes back?” There were a lot
of “ifs” and contradictions circling in Sara’s
head. She still loved her husband—was he there
somewhere, there within Robin, or had she lost
him forever?
Most of the time Sara could still recognize Peter
even when he was dressed as a woman, but the
difference between the man and the woman
went deeper than clothes. Robin was much
more joyful and in harmony with herself than
Sara ever could remember Peter to be. But the
more she compared the two, the more she saw
– 005:005/19 –
her husband, the person she loved, in Robin.
For her this was the decision of her life. Should
she leave this complicated mess or should she
follow the person she loved no matter what?
For Robin, awakening to her own situation
meant that she had begun to look at Sara’s
situation with different eyes than before. She
saw that Sara suffered in much the same way as
she did. This change in gender was a problem
not only for her, but in magnitude it was an
equal problem for Sara too. For Sara this wasn’t
just a matter of simply accepting a change in
gender or not; this confusion was about
something much more, and to Sara it hurt.
Robin was tormented by the rift in their
relationship: How could it be possible for her to
help Sara, when she, Robin herself, was the
cause of all Sara’s miseries?
As Sara’s confusion grew, Robin tried every
possible way she could think of to please her
and ease her pain. Part of her attempts was to
arrange evening dinners on the farm that fall
and winter so that they involved the three of
them, including Daisy. It didn’t matter if
cooking dinner took the whole evening,
because to Robin being together was what
– 005:005/20 –
mattered.
Daisy enjoyed her role in the process, and her
acceptance and welcoming of Robin quietly
affected Sara. The dog’s presence, carriage, and
whole attitude towards Robin had changed
from the days when she was so worried about
her master—now she acted with Robin as she
had before Peter had been so sick. Sara saw this
especially one evening right before Halloween.
Robin was going to cook liver, and the way she
prepared this dish it would take the whole
evening. It was almost below freezing outside,
and when Robin stepped out of the car from
having been shopping, Daisy knew by the smell
of her groceries that dinner was going to be
special that night.
A little later Sara came home from work, and
she and Robin had a small whiskey in front of
the fireplace that Robin had lit to warm the
room. Robin had done some preparation, but
still the old wood stove had to heat up some
more before dinner could begin.
To offer Daisy a snack in the meantime was of
no use—she wouldn’t touch it. From the minute
Robin had come home with the meat, Daisy
was waiting. This dish was Daisy’s absolute
– 005:005/21 –
favorite and very much Robin’s and Sara’s too.
Robin started preparing the pre-cut liver pieces
by rolling them around in a plastic bag together
with a mix of flour and salt. Then she fried
them in an old-fashioned cast iron pot. Daisy
watched every move and smelled every smell.
It took almost two hours before Daisy was
served, and during that time she never left the
kitchen. And to see Daisy eat this rather spicy
food was a joy. She took her time, with small
bites instead of everything at once; it was like
she wanted it to last longer. Robin had cooked
more than enough for the three of them, and
there wasn’t a more content dog going to sleep
that evening anywhere on earth. Dinners like
this, with them all together enjoying each
other’s company, made Sara feel good about the
three of them and helped a lot in her search for
a relationship with Robin.
One thing Robin learned that winter was that
bringing back the image of Peter in Sara’s life
again just made things worse for her. There was
a contradiction in all this: what Sara most
wanted was her husband Peter back, but that
wish also made her depressed, and she wasn’t
able to recognize or understand the connection.
– 005:005/22 –
The image of this in-between Peter/Robin
person sometimes evoked a strange emotional
turmoil, and in one way Daisy made those
feeling stronger—by showing her affection
towards Robin very much in the same way as
she had done with Peter. This was one way the
image of Peter was kept alive for Sara.
But Daisy’s calm attitude towards the whole
situation mostly eased Sara’s pain. Daisy was
not just a “one-man dog,” she was a great
comfort for Sara too. They had their own way of
talking, and often Robin spied them both
sitting out on the porch together communing
like they were comforting each other.
This ongoing repetition of Sara’s mental ups
and downs made Robin realize that there was
something else in their relationship; it had to
be something else that kept them together
other than sex, this standard, assumed man-to-
woman connection. Robin knew that Sara
didn’t want to leave her and that Sara’s
problem was more about how on earth she
could possibly stay. Robin blamed herself; had
she during this process—her process—ever
given Sara a reason to stay? “No,” was the
obvious answer that Robin had to admit to
– 005:005/23 –
herself.
Robin’s guilt carried on developing with little
deep communication between her and Sara.
They talked, but never about what was
bothering them both. For Sara life was a
routine: going to work and coming home from
work (dotted with comforting dinners), and
even though everything was different than
before, nothing was happening, nothing
regarding that.
What was happening though was that Robin, in
the beginning of September, had started
electrolysis privately in order to get rid of her
beard, and now the process was continuing
successfully. She had had to do something to
rip off that maleness that was torturing her, so
in a way pursuing electrolysis privately had
been an act of desperation.
Electrolysis hurt, but Robin never felt it like
that. That physical pain was nothing compared
with the pain of watching her beard grow; for
Robin there was no problem extending the
treatment to over an hour as long the
electrologist could keep up her concentration.
To some degree she had felt very ashamed
going to the clinic as a man, having his beard
– 005:005/24 –
removed without explanation, but the
procedure itself was easy, and no one asked any
questions.
Sara didn’t mind that drastic action, at least she
hadn’t said so. But as had happened before,
Robin, unaware of the frustration and turmoil
that all the guilt about Sara was causing, was
building a wall of confusing feelings day by day
to a height dangerously near crashing.
Robin once more had these thought swirling in
her head: “Why exactly does Robin want Sara
to stay? And as what—my wife, even if I change
gender?”
Christmas was close, and one evening like so
many times before they both were sitting in
front of the fireplace, each with a small whiskey
they enjoyed after Sara had come home from
work, before dinner. Robin’s mind was
elsewhere so they didn’t talk. The first and
obvious answer to this repeating question in
Robin’s head was: “Robin loves Sara.”
But after thinking that answer through a
second time, Robin felt something thick in her
throat, and she started to cry, heavily. It was
– 005:005/25 –
like she felt a shock Robin wasn’t prepared for.
Her tears flooded her eyes, and she felt as if all
the organs in her body were running wild. In
one instant every hope for a new life that Robin
had started to build crashed.
“What is it, why are you crying like that, what’s
wrong?” Sara exclaimed with fear in her voice
and eyes.
“I don’t know, I honestly don’t know,” Robin
tried to answer in her best possible manner, but
it didn’t sound that good, and her breathing
didn’t work properly. Her heart was beating
irregularly, and the words she produced came
out merely as a broken whisper. Her blood was
pumping in her veins like wild white-water
rapids in the springtime. Robin suddenly felt
like she was drowning again, and the instant
impact of all the pain and misery happening so
fast almost killed her right there.
“Please talk to me—what is it?” Sara exclaimed
once more, now with tears building in her own
eyes.
Robin just sat in her chair, breathing with
difficulty, staring out into nothing. Sara hurried
over to her chair and, as she had done once
– 005:005/26 –
before, she kneeled down and gently placed her
arms around Robin’s neck, trying to get as close
as she possibly could. Robin responded weakly,
but with an honest, true appreciation, letting
Sara know that she was still with her.
After about twenty minutes Robin’s breathing
became more regular, and in a few more
minutes she was able to straighten up a bit,
putting her own arms around Sara.
“I’m okay now,” were the short words Robin
produced as Sara stood up stretching her back
after that awkward position.
“What was it?” Sara gently asked one more
time.
Robin whispered, “I’m not sure, I just felt so
bad thinking about the whole situation. I don’t
want to lose you.” As those last words passed
her lips she started to cry again.
“I’m not going to leave you,” Sara replied,
trying to cheer Robin up a bit.
“Yes, I know, and I hear you saying that, but
this whole situation—what’s becoming of us?
Sometimes I just don’t know.”
“Do we need to know that now?” Sara asked.
– 005:005/27 –
Robin had to calm down a bit and think before
she could answer. “You’re right—we don’t need
to know that now. But you must feel that
frustration too?”
Sara wasn’t really prepared for that question
coming from Robin. This was the first time
Robin showed Sara that she really cared and
not just only told her so.
Sara said, “Yes, I do, but I also hope for the
best. I do have my moments most of the day,
like when I’m at work and I don’t know what
state you’ll be in when I get home, if you’re
alive or not.” Sara said this shyly, not knowing
how Robin would react to hearing her deepest
fears.
“I’m sorry. But you know I’m not suicidal … you
know that, don’t you?”
“Yes, I know, you’ve told me so. But when I see
you getting this bad I get so scared, it gets so
close like you’re dying.”
“I know what you mean—I can feel that too. But
if it’s up to me, I’m not going to die. I still want
to be with you and I’m not going to leave you.
Robin slowly stood up and placed her arms
around Sara and hugged her gently. In many
– 005:005/28 –
ways they both had reached out to each other,
and their embracing showed gratitude, a relief,
and a will to move forward.
“What do you say, shall we cook some dinner?”
Sara asked after a while.
“Yes, let’s do that. I’m okay now.” Robin
answered in a recovering tone, trying her best
to please Sara and not scare her again.
Sara took the lead in the cooking that night.
Robin tried to remain strong beside her, and
gradually the atmosphere grew pleasant and
caring between them as it was so many times
before. Robin wasn’t able to eat that much, but
she enjoyed what she had and she very much
appreciated the moment being with Sara.
After dinner they returned to sit in front of the
fireplace where the fire had begun spreading
heat and light throughout the room. They
stayed up long that evening chatting, and even
if Robin had trouble sleeping with difficult
thoughts keeping her awake, she felt so grateful
to Sara for supporting her.
It took Robin several weeks to recover. She had
lost a lot of weight due to this incident, and
only gradually was she able to eat healthily
– 005:005/29 –
again. Work was not possible to the same
extent as before, even though she had cut back
at working so hard since that event on the
beach.
Throughout that winter holiday season, as
Robin started to recover she also started to
realize the existence of deep emotional bonds
that she and Sara shared. And Robin also
started to realize that her joy was Sara’s joy too.
But not on the surface—instead it all happened
deep inside.
As that cold winter progressed on the farm,
Sara’s understanding also grew from sharing in
Robin’s joyful self-discovery. This process was
not all that easy—her new awareness seized her
violently on several occasions, as she was
forced to confront her still contradictory
feelings about Robin and her continued
attraction for that image of Peter. There was so
much in Robin that reminded Sara of that
person she never had stopped loving.
Contributing to this confusion was Daisy’s
unequivocal acceptance of Robin as well as the
very farm around her, with all the work that
– 005:005/30 –
Peter had done there, putting his mark on
everything. Simply accepting that Robin was
here to stay—thinking that if she purposefully,
intellectually approved a new order and then
everything would be fine—just didn’t work all
the time.
It was late February now, and in May it would
be three years since that incident on the beach.
Those last couple of months after Robin’s
recovery had turned out to be a happy period
for the two of them. They could talk about
themselves together, and when they were in
Stockholm they could go out together naturally.
To some degree it seemed that everything
would turn out okay after all.
Even if panic often felt close by, Sara managed
to assemble enough courage to stand up for her
love and accept the truth. Robin was her love,
without her being lesbian, Sara understood that
now. But it wasn’t just a simple fact, because
there was more to discover.
Book 5
aug2008
– 005:006/1 –
New Dawn (3/1)
In spite of all that had happened, Sara and
Robin were still together, and they were
happier than they had been in years. As Robin
gained confidence in her female self, her new
persona had a profound effect on the way she
acted and thus on her physical appearance.
Even what made her happy was different now.
All in all Robin seemed to be a much happier
and enjoyable person than Peter had ever been.
Peter had always had this strain about him; he
was tense during even mundane, daily activities
and was seldom at ease. It was obvious to
anyone that Robin was not like that at all. She
was happy when she and Sara were out
shopping, for instance, in a way Peter never had
been. They could have real fun talking about
clothes and themselves: what to wear, how they
looked, what was outrageously priced and what
was a deal. They also enjoyed discussing other
people when they were out: what they were
wearing and how they looked and behaved. The
– 005:006/2 –
world was open to them as it hadn’t been
before, to examine through similar eyes as
comrades, as friends. Many times when they
were out shopping together, Sara was the one
who got tired first and wanted to go home, and
that certainly had never happened before.
Dressing up and shopping made Robin happy,
but of course things like clothes held a
secondary role for her. Lost pieces of her life,
those pieces the little girl within had collected,
slowly and delicately started to find their place
in her new life. It was not dreams about her
appearance that drove her forward; her
motivation was rooted in discovering the actual
person inside her. And deep down there were
pieces of her true self that for so long had been
denied.
She felt like all those years when her soul, her
true self, was hidden, her emotions couldn’t be
fully shared with her loved ones, and
consequently these feelings got stuck inside
her. It was like sharing her emotions was the
air she breathed, so she had been drowning.
Back when she had been maturing as the man
everyone knew as Peter, the little girl inside was
absorbing all that was happening around her,
– 005:006/3 –
but the emotions she felt as a girl were trapped
inside; she couldn’t “live” them out. All those
important milestones in her life that she
needed to pass and the emotional maturation
she needed to experience were missed.
As Sara mused on Robin’s past, she thought
about how people (and especially animals)
could die of sorrow, and she began increasingly
to understand Robin’s situation. Sometimes she
wondered if she herself would have made it if
she had looked like a man as many years as
Robin had. No wonder it all came crashing
down, Sara thought when looking at her
husband now, no wonder Peter had gotten that
ill. The real wonder was that Peter had
managed to survive this far. And now Robin
was living out all those trapped emotions, so
Sara tried to support her in making it happen.
Robin’s focus on shopping and looking pretty
reminded Sara of herself as a teen, and in fact
there were so many holes in Robin’s past to fill
and so many emotions to live out that Robin
was experiencing her puberty. She had no
choice but to pursue these interests so her self-
image could catch up with her middle-aged
body. And as any teenaged girl she was indeed
– 005:006/4 –
beginning to appreciate her body.
Sara thought it strange that Robin wasn’t
focusing on the breasts she didn’t have or the
absence of a vagina, those most-female,
intimate attributes. Instead Robin was talking
about her hair and her legs. And as time went
on Robin discovered new parts of herself, such
as her feet as she enjoyed painting her toenails
and discussing nail polish. Her lack of breasts
and a vagina seemed secondary at this point,
and the reason was very simple: she didn’t have
them. But those parts of her body she did have
that allowed her to express her femininity she
flaunted.
Sara and Robin were both learning about this
bizarre phenomenon of transsexualism
together. There were so many experiences and
feelings Sara had taken for granted having been
born as a woman, and all those were the same
feelings the little girl inside Robin had picked
up and hidden away when she grew as a man.
Robin now needed desperately to express these
hidden emotions, so that every new discovery
about her body hit her like lightning.
One Thursday in March as they were sitting
– 005:006/5 –
cuddling on their sofa after dinner, Robin burst
into tears. Not sad tears, but happy ones. She
explained that Sara, somehow, perhaps by
instinct, had been passing her hand through
Robin’s hair as if she were comforting a
woman. There was no way to tell the difference
in how Sara touched her beloved just by
watching the two of them, but Robin felt the
difference, and her emotions let loose.
How did it feel to Sara to love someone who
sends out such contrary signals? For Sara the
person she loved as a man—she’d married him
and lived with him for years as a man—now he
seemed so much like a woman that she found
herself touching him as if he were a woman.
These shocking feelings hurt like a bee sting.
Sara had continued to seek comfort in thinking
that this would soon come to an end and her
husband get well again. Now nothing pointed
that way.
She straightening up and moved away from
Robin a bit, and then she was quiet.
Robin hadn’t noticed.
She said, “What do you think? If I put up my
hair like this, how does that look?” She’d felt
– 005:006/6 –
such joy from Sara touching her hair like she
had. She held up her lengthening hair in the
back a bit and shifted her position to let Sara
have a look from different angles.
“I don’t know. You haven’t got that much hair;
it’s hard to say,” was Sara’s short reply.
“Or, what about a ponytail then?” Robin asked,
shifting her hands so a small tuft stuck out
between her fingers.
Sara tried to be as kind she could. She knew
how much this meant for Robin, her beloved
husband. But the happiness Robin showed left
no space for Sara’s mixed feelings, and she just
wanted to go away.
Sara thought she’d had a handle on their
relationship, an understanding about who she
loved and why, but seeing and feeling her
husband change step by step like this hit her
hard. Undeniably, she still missed her
husband, and Robin now was not able to
compensate for that loss.
Sara and Robin were indeed walking side by
side on the path of self-discovery. But for Sara
there was this other side of the coin: what she
was losing along the way.
– 005:006/7 –
As Robin was appreciating life as experienced
by a woman for the first time, she was also
learning why she had felt the way she had as a
man. She figured that even as the little girl
inside her had tried to be kind, hoping to
receive that response of human appreciation
and love we all need to feel alive, she hadn’t
gotten it back. Because people gave their love
and kindness to that male image, she hadn’t
been able to receive it.
Peter probably would have died if it weren’t for
Sara. Sara brought hope to the little girl inside
Peter, and the little girl immediately
responded. After all, even if she looked male,
she had an opportunity to be with someone
who cared for her. She could belong with Sara
and, hopefully together with Sara, belong in the
world too.
As Robin gained confidence, more and more
pieces of her body were put in place and she
looked upon herself differently than before. It
was a positive, building spiral. Each new
discovery and pleasant feeling gave her courage
to move forward, putting more pieces in place
on her path to herself. That little girl inside
– 005:006/8 –
brought joy to everything she did to improve
herself as woman.
One Friday Sara left work a bit earlier than
usual. It was early spring and snow still covered
the ground, but the sun was shining from a
clear blue sky and warming the air. Daisy ran
wildly down to meet Sara as she drove up the
driveway. That happy dog ran around the car
barking and jumping, everywhere at once.
Daisy was now quite old for her breed, so it was
unusual to see her being this joyful. Sara
stopped the car before she drove it into the
garage so she could stop and laugh at her.
When she opened the car door, Daisy flew in,
licking her on her hands and anywhere else
with a free spot to lick. Like a child speaking
too fast and too loud when she’s exhilarated,
Daisy told Sara that there was going to be a
party.
Sara left the car in the driveway and let her
happy dog lead the way up to their house. Daisy
ran up and down trying to get Sara to hurry.
When she came up the small path, she could
see Robin in the front yard. A little closer she
– 005:006/9 –
could see that all their garden furniture—table,
sofa, chairs—had been placed on planks laid out
on the snow that still was almost a foot deep.
“What on earth are you doing?” Sara asked,
laughing.
“What? I can’t see anything,” Robin said
looking at the sky. When she was outside Robin
didn’t normally dress female; she wore just
ordinary jeans, a big warm sweater, and boots.
It was obvious she’d been working hard out
there.
“The garden furniture—why have you taken it
all out now? It’s still snowy! What’s all this
for?”
Robin responded lightly. “So what? This is a
perfect spring day, and this good weather is
supposed to continue for the rest of the
weekend. I’m not going to let some silly snow
on the ground prevent us from starting up our
summer garden feasts.”
“But it’s still March!” Sara exclaimed with a
grin.
“Not the way I see it.” Robin was quick to
answer back.
Robin had laid planks from the front door of
– 005:006/10 –
the house across the yard and to their outdoor
fireplace, from which she had shoveled away all
the snow. There was a high pile of logs in the
middle of the fireplace and some crisps and
peanuts out on the table. It looked as if
everything was prepared for.
“Okay, if you say so,” Sara said with a happy
smile. This was just so typical Peter, and yet it
was Robin, too. So which one was it? She didn’t
bother with the distinction or even logic—this
silliness she liked. “I’ll just park the car and
dress up for the occasion.”
Robin was in an exceptionally jolly mood. With
Daisy trotting all around her she lit a fire under
the logs in the fireplace. After Sara had gotten
into some warm pants and a sweater suitable
for an early spring outdoor dinner, Robin had
prepared the drinks. They were, of course, two
large Bloody Marys, their special summer
drinks. And Daisy too had some special pre-
dinner treats, although not drinks of course,
but if Robin and Sara were going to have a
party Daisy was never left out and she knew
that. She received a plate of good cheeses and
some beautifully cut pieces of garlic salami, the
same as Robin and Sara were having along with
– 005:006/11 –
their nuts and drinks.
Daisy just loved this—she ate her starter in
harmony, tasting every piece. When she was
finished she lay in the snow behind the garden
couch where Robin and Sara sat and she sniffed
the air. Not far from her, next to the fireplace,
Robin had prepared a plate of three big, juicy
slices of pork loin that had been lightly brushed
with oil. There were big potatoes and yellow
onions wrapped in aluminum foil on another
plate. Daisy purred with content—for her things
just couldn’t be better. She and Robin had come
to terms with each other, as if they had found
each other again, and with Robin and Sara
sitting on the garden couch chatting as they
used to do, she was in heaven.
She’d been enjoying these small garden parties
with just the three of them since she was a
small puppy, and not once had she tried to
snatch a bit of meat that wasn’t hers, even
though the preparation plate was just a couple
of feet away on the snow-covered ground. It
didn’t matter if Robin and Sara went in the
house to prepare something and left her all
alone with that plate of juicy meat—she didn’t
touch it. Daisy lay there in the snow smelling
– 005:006/12 –
and listening, and waiting patiently.
That Friday afternoon passed in a state of
grace. After the fire had burned down to a red
hot charcoal carpet, Robin had placed directly
on the hot coals first the potatoes and then
after about fifteen minutes the onions. About
twenty minutes later she put an iron rack from
an old fridge over the whole coal bed, and on
that the three pork loins. Daisy wanted her
pork rare, so she got hers first, while Robin’s
and Sara’s grilled a few minutes longer. Robin
had also picked out a bottle of their best wine, a
Tomasi Amarone from Italy, and as such dinner
was served. Sitting there with the snow all
around them they took their time, Daisy too. A
happier dog at moments like this did not exist.
And there was dessert, with all kinds of
cheeses, crackers, olives and whatever they
could find in the fridge that suited them. And of
course, Daisy got her share too.
During the time it took to grill and eat, the day
turned into late afternoon, and from late
afternoon it turned into evening. As the sun
sank below the horizon the air became a bit
chilly, but that didn’t matter. Robin and Sara
went inside to fetch some blankets and pillows
– 005:006/13 –
and some candles for the table to lighten up the
evening.
Daisy went on a few small excursions, but she
was soon back checking if something more had
been placed on her plate, and most often it had.
Robin had placed more logs in the fireplace and
made coffee over the open fire.
While sitting there enjoying the afternoon, the
evening, and seeing the sun go down behind
the horizon—something changed in Sara. The
strain she had felt and the deep sadness about
losing Peter was softly changing into joy, a joy
for being with Robin. There was so much about
Robin that was Peter, in spite of the change.
And there was so much more in their
relationship that was not gender related, and,
strangely, love was one of these things. Sitting
there Robin and Sara held each other gently,
and now and then they kissed.
As if a tear from losing someone could be the
same tear from finding someone, Sara let that
tear fall. Robin saw the tear coming and hugged
Sara gently. Talk was unnecessary, just like so
many times before, and they stayed outside to
stretch the evening as far as they could.
Robin felt more alive than ever and that Friday
– 005:006/14 –
afternoon was one of the happiest in her life.
Yet, still her development wasn’t complete.
There were some pieces of herself that the little
girl inside wasn’t able to live with, and those
were the pieces belonging to her face. As her
body felt increasingly feminine, her face was
standing out as not being so, and Robin felt a
renewal of her old pain inside. Even more
important than breasts and vagina, more so
than she ever had thought possible, her face
was vital to her.
“Can we talk?” Robin asked Sara one evening a
few weeks later.
The soft, begging sound in Robin’s voice made
Sara shudder with fear.
“Of course we can talk—you know that. What is
it?” Sara was hoping for nothing serious, but
Robin’s eyes expressed differently.
“I need to do something about my face—I can’t
look like this,” was Robin’s short, scared reply.
“What do you mean, what’s wrong now?”
With scared eyes and tears building up, Robin
pointed first at her big Adam’s apple and then
at her big nose.
– 005:006/15 –
“I can’t have these, I just can’t,” Robin silently
moaned as tears let loose.
It was the moan and shortness of breath that
made Sara shudder even more as she began to
understand what was under way.
“I have problems with my face and it’s getting
worse. Seriously, I have to do something; I feel
it like I can’t manage much longer.”
Robin had tried for everything she was worth to
make her transition as easy as possible for Sara,
so as to support her and not to scare her, such
as not dressing up some evenings to give her
space to breathe. But she had reached the wall
and this just had to come out.
Sara looked at Robin, as there was more to
come.
“I know I’ve said that it’s not that important to
me, and I have tried to be happy and to live
without those things, but I just can’t anymore.”
“Have you started taking hormones?” Sara was
quick to ask.
“No I haven’t, I promise, I haven’t. I wouldn’t
do something big like that without telling you.
But I need to talk; we need to talk about this.”
– 005:006/16 –
“Okay,” was Sara’s short, remote reply.
Robin explained that she had been searching
the internet to see what options were out there.
For fun, they once had visited a private plastic
surgery office in a city near their farm to learn
what kind of work those doctors were doing.
Both Sara and Robin had asked about
themselves—what plastic surgery could do for
them—and Sara had been dismissed with their
honest opinion: “There’s nothing we can do to
improve your looks really; you look good as is.”
And they were right.
Robin had been dressed as a man then, but
even so had been asked if she wanted to
schedule surgery in the next two months for her
large nose. When Robin had asked about her
Adam’s apple, they just had asked her back,
“What for?”
Now, on the internet, Robin showed Sara some
websites about female facial surgery, called FFS
for short. Sara wasn’t amused; this was
extensive surgery. The before-and-after
pictures on the website she didn’t like at all.
Some men after the surgery looked very female,
almost hard to believe. Sara looked through the
site politely with Robin, not saying much, but
– 005:006/17 –
Robin felt her dislike.
“I just need to do something, and if I’m going to
do it, I better do it well. There is a lot of talk on
the internet about what can happen if things go
wrong. I need to go to the best doctors out
there.”
“Who are they?” Sara asked.
Robin had prepared herself for this question
because she knew Sara wouldn’t like to hear the
answers.
“There is a doctor in San Francisco.”
“San Francisco?!? And what do you think that
will cost?” Sara burst out.
“A lot, I guess, but I,” Robin paused for breath,
“we need to consult him first.”
Sara’s fears and other unnamed emotions went
through the roof after Robin’s last words. She
was mired in unhappiness up to the neck, and
now money would be a problem too?
“I need to see him in order to know what my
options are and what it all will cost. I mean, I
don’t believe I could ever look like that,” Robin
said pointing to a very beautiful face on the
screen, trying to calm Sara down a bit. “I do
– 005:006/18 –
need to do something about my Adam’s apple
and my nose, and I won’t get any help from
Swedish national healthcare. Even if they
classify me as a transsexual they never pay for
that kind of surgery. And, anyway, there are no
doctors performing that kind of surgery here,”
Robin added, with a sigh of resignation.
She now tried to tell Sara what else she had in
mind as a way of shifting focus to make this not
sound so bad after all.
“I know I still have to try to get in directly to
that city TS office to make things work for me
here. You know I have serious problems with
this, and we need to talk about hormones too.”
Sara knew Robin wasn’t feeling well and had
problems, but where would it all end? “Can we
just take a break, please?” she asked.
“Sure we can,” Robin answered.
Sara rose from her chair in front of the
computer screen. Robin closed all the opened
windows on the screen and shut down the
computer. As she too rose from her chair, Sara
was there hugging her hard. Sara did
understand the seriousness in what they had
discussed, but at the time she had just had
– 005:006/19 –
enough, and with the emotional turmoil
building up within her she needed to get a grip
again. For both of them this emotional
rollercoaster ride took its toll even though they
had prepared for it.
They agreed to continue the discussion when
they felt better prepared.
A couple of days later, Sara gave Robin a silent
“yes” to do what she had to do. They had come
so far together that Sara felt secure with
whatever Robin did, and she was sure she was
not going to be left behind or deceived in any
way. That part of Peter she had always felt safe
with was still there.
Later that month Robin arranged for a
consultation with the plastic surgeon in San
Francisco using money from her savings
account, and the appointment was set for early
July, just a couple of months away. She’d
worked hard to get to where she was so far, but
she couldn’t prepare for anything beyond this
meeting. Somehow thinking what the surgery
would be like and what it would mean for her
just wasn’t possible—her mind was totally
blank.
– 005:006/20 –
The consequences of this surgery were severe.
It was one thing to wear women’s clothes and to
act like a woman, but to permanently change
your face through surgery? Would Sara be able
to look at Robin afterwards? Would Sara still be
there at Robin’s side after whatever surgical
outcome? And how would Robin herself react
to a new face? These were great concerns for
Robin, but as the pain inside increased every
time she looked in a mirror, she couldn’t see
any other way out. But would it work?
There had also been another plan building up
in her head. If this surgery did work and she
came through okay looking like a woman, could
this Swedish TS office still reject her? She still
needed her birth certificate and other official
documents changed for final acceptance by
society. But if they wouldn’t pay for the gender
reassignment surgery, could she?
For Robin the days before her facial
feminization surgery consultation went by
slowly, but for Sara it was all too fast. The trip
almost halfway around the globe to San
Francisco was something you usually did for
holiday and for fun, but this looming deadline
– 005:006/21 –
felt quite different. Even so, the joy Robin
expressed, in spite of the pain she increasingly
felt, made Sara feel better about it day by day.
One Friday evening, just a couple of weeks to
departure, Robin was preparing a late dinner
for the two of them. It was indoors this time as
the weather outside was raining, windy and
cool. Daisy, as so many times before, had
placed herself in the middle of the kitchen
floor, enjoying Robin cooking. It didn’t matter
how long it took, the smell and the activity
about Robin’s cooking made her day.
That night’s dinner was going to be lamb steak
and, special for Daisy, lamb ribs. Robin cooked
in the old wood stove, and the smell of the meat
mixed with the flavor of burning wood filled the
room. You could tell from Daisy’s expression
when the lamb ribs were ready, as she rose
from the floor looking expectantly at Robin. It
was time, so Robin took the ribs out of the
oven; the steak had about an hour left so it
stayed in. Robin had cooked a whole side of
lamb ribs, and as she took it out it looked
delicious and was very hot. She cut the ribs
along their length and put them on a big plate
for Daisy to choose from among them.
– 005:006/22 –
Daisy, being the old lady that she was, took her
time to choose. With care she took one rib by its
very end with her front teeth so she wouldn’t
burn herself on the hot meat. Proud and in style
she then went over to the kitchen door where
Robin stood waiting to let her out. Once outside
she walked over to her favorite spot on the
lawn, placed herself delicately on the ground,
and carefully started to eat.
Robin continued her cooking, and in about five
minutes there was a soft scratching at the door.
Daisy came in, carefully chose yet another rib
from her plate, and then took it outside again to
eat. Throughout the evening she repeated her
process until all the ribs on her plate were gone
and a completely satisfied Daisy stayed outside.
One more hour passed before Robin and Sara
could start their meal at nine o’clock that
evening. The table was neatly set in the living
room and a bottle of good red wine was opened
and waiting for them. Their open fireplace had
been lit beforehand and was now gently
burning. So during their meal it was only the
fire from the fireplace and two candles on the
table that shed light on the room.
They spent two hours enjoying their dinner,
– 005:006/23 –
and afterwards Robin and Sara settled
themselves on the sofa in front of the fireplace,
with coffee and cognacs.
“I’ll put on some music,” Robin said.
Sara nodded while sipping a bit of her hot
coffee. She smiled when she heard the sound
coming from the speakers. The Shadows it was,
sounds from the sixties. Robin smiled as she
walked back to the sofa, swinging her hips a bit,
shaking loose a little in front of Sara before she
sat down again beside her. They sipped some
more coffee and cognac, and the now soft,
dark-red charcoal in the fireplace spread a
pleasant heat in the room.
“Shall we?” Robin asked.
“Yes, we shall,” Sara answered.
Even though Robin was already dressed female,
it was time for them both to dress up for
dancing, so Robin and Sara put on high heels
and their favorite swingy dresses.
As they danced together by the light of the
dying fire for a long while, Sara saw that this
was no man she was dancing with anymore.
Robin had felt that night a tremendous joy
from moving to music as a woman, and it was
– 005:006/24 –
this happiness that helped Sara find joy in
dancing with Robin, too.
On the first Saturday of July they landed at the
San Francisco international airport. They were
going to stay one week for the facial surgery
consultation, with Robin having her skull x-
rayed first.
Robin had booked a hotel room right in the
center of San Francisco, and in this city, unlike
most cities in America, you could walk or take
good public transportation to most places. Even
so, they rented a car for some small excursions,
and driving across the Golden Gate Bridge was
of course a must. But mostly they stayed in the
city center, and eating lunch out became their
favorite daytime activity, with so many
interesting restaurants around.
That Tuesday Robin’s skull x-rays were taken.
Then on Friday she and Sara walked to the
doctor’s office at the hospital. Two friendly
ladies, the receptionist and the office manager,
greeted them and confirmed that the one-hour
consultation they had scheduled would be long
enough.
– 005:006/25 –
As they waited for the doctor, Robin reflected
on the fact that she had no expectations for this
meeting; she felt like her mind was empty. But
for Sara this meeting, with all its possible
outcomes, was more like a nightmare.
The doctor was talking to other people in the
corridor, but from even this first glimpse he
seemed to be a nice gentleman. Next he showed
Robin and Sara into a small room, with just an
examining chair and two regular chairs, and
politely introduced himself. He turned out to be
a very nice man indeed.
Like with lots of complicated specialties, even if
you think you understand what it’s about, once
you speak with a real expert you discover you
actually have no idea. In almost an instant it
was clear that this doctor knew what he was
talking about. This surgery of his was very
personal, and it relied on his skill and
experience—he had worked in the field for a
long time.
After they chatted for about half an hour, with
the doctor telling about himself and his clinic
and in the process learning about Robin a bit
more and looking at her x-rays, it was time for
the serious business of what they’d traveled
– 005:006/26 –
there for.
“So, what can I do for you?” he asked Robin.
“I need to do something about my nose and
Adam’s apple,” Robin replied, pointing, with
Sara sitting just a foot away, shivering.
“Well,” the doctor mused, as he rose from his
chair to get a closer look at Robin’s nose. “I
certainly can do something about your nose;
you can’t have that.” Then he sat down again.
“And that thing on your throat, it has to go.”
Robin and Sara sat there silent in the wake of
his directness.
“Here is what we are going to do,” he
continued, and that was the start of a journey
beyond belief for Robin and Sara.
After they came back home to Sweden they
both knew there was only one decision to make.
They had just gotten very specific
recommendations from the best plastic surgeon
they were able to find, most likely the best in
the world. After all of their turmoil, here finally
was someone they could trust, someone who
seemed to care.
– 005:006/27 –
Now Robin had some planning to do, including
a big decision about money. This highly
specialized surgery was done in two intense
stages; Robin’s savings would cover the first
but not fully the second.
The first stage was about bone structure and
changing those features that make people
perceive men to be men and women to be
women. They’re the shape of the chin and
cheeks, upper lip, nose, forehead, hairline, and
of course Robin’s Adam’s apple. Changes to all
of those features were to be made in one
surgery session scheduled for ten hours.
After healing from that for at least six months,
the second surgery would be a facelift and
breast argumentation. That too was scheduled
for ten hours. These were serious, extensive
operations. And they had to be paid for
somehow.
“What about the farm?” Robin asked Sara
seriously.
Sara looked back at her; she had thought about
that too. She was the sole owner of the farm; it
had been in her family for generations, but
would they approve if she sold it? Even though
Robin could move her work to her Stockholm
– 005:006/28 –
apartment and Sara could probably find work
there too, they’d never before even considered
giving up the farm. They had so many
memories there, and as a country home it
couldn’t be better. Their situation now had
come down to a hard decision.
If Robin were to be stuck in limbo like she was
now, she wouldn’t make it. And to Sara, the
farm was worth nothing without Robin. In
many ways it had been Peter who had made it
possible for them to stay there with all the work
he had done, and now Peter was gone. And
what about the family and her friends that she
didn’t really have? Just the thought of getting
stuck out in the countryside with a farm she
couldn’t handle by herself felt like too much.
“I say we sell the farm to the highest bidder and
get you a life,” Sara said, after just a few
seconds of thought.
The minute she said it Sara felt right about it,
and Robin’s gentle embrace confirmed it.
Now that their plan was materializing, both
Robin and Sara felt its significance more
deeply. Sara was repulsed at the thought of
these surgeries, physically for Robin and what
it meant for herself, but Robin didn’t have a
– 005:006/29 –
choice. She felt it as her life extended only as
far this first surgery set for October the 17th;
after that all her thoughts went blank again.
She wasn’t scared of dying—that hadn’t
changed since the incident on the beach. And
she wasn’t scared of something terrible
happening during surgery—she most certainly
would have died anyway.
The hope that everything would actually turn
out well was of course what kept Robin going,
but her main motivation was Sara. If it hadn’t
been for Sara, Robin would have seen no future
for herself.
Robin felt the love and care Sara emitted, and it
was with an honest heart that she wanted to
respond if it was in her power to do so. Robin,
more determined now than ever, started her
fight for a life.
Book 5
aug2008
– 005:007/1 –
New Dawn (3/2)
Late that summer, a month after their
consultation in San Francisco, Robin started
taking the hormones she had been prescribed
by her British psychiatrist. And after only one
day on them she could feel the difference. She
felt that all the bad fluids that had been circling
in her body and creeping in her forearms eased,
and within a week they were almost gone. The
seemingly poisonous testosterone was steadily
being reduced. And she had never before
experienced the peace she now felt in her body.
Robin’s electrolysis had continued and
increased in intensity, as she wanted to have
that part of her treatment finished before
surgery. She had to take a break from it during
the summer because it made her skin
particularly susceptible to sun damage, but by
then there was not many whiskers left when it
was time to leave for surgery anyway. It was as
if there was some light of hope in the tunnel
after all.
But even though Sara had agreed with Robin’s
facial surgery and hormone treatments, her
acquiescence had been more an act than what
– 005:007/2 –
she truly felt. In reality, Sara didn’t know what
she wanted, since her previous hopes of Peter
getting well had in one stroke violently
vanished after their San Francisco trip. Even
though she wanted to help her husband, doing
so would be like losing him too. How could she
help him leave her forever?
Sara was split in both will and emotion, and
many times the strain building up in her was
close to bursting out in panic. She felt trapped,
unable to do anything about her situation. She
didn’t know what to do, and she had no one to
talk to about it. She felt she needed to talk to
someone about her situation together with
Robin, someone likely to understand, someone
who could help her sort things out, but who? In
reality there was no one; not even Robin’s
psychiatrist could help her with this.
It had happened more than once that Sara had
asked Robin not to talk with her about their
situation regarding hormones and surgery for a
while, as if she needed to get away from it all, to
reach some peace and quiet by herself so she
could breathe. Robin immediately agreed, as
she knew now that the pain Sara felt about their
situation resembled hers. With this gift of
– 005:007/3 –
silence, Sara rarely said anything about how
she felt, and even when Robin could feel Sara’s
despair she didn’t dare to ask.
Even so the days leading up to the first surgery
slowly slipped away. During that summer and
autumn Robin and Sara often passed the time
out on short walks with Daisy, who was
noticeably getting old. In fact, because a Collie
is a large breed, Daisy had grown older than
they expected. She seemed to get her strength
from the farm, which had been her home since
she was a three-month-old puppy. Now as an
old dog she had become very much a part of it.
Once during a recent summer she’d gotten ill,
and both Robin and Sara thought that that was
it, but after a couple of days Daisy was on her
feet again as usual prowling the farm with its
constant source of scents.
Now it happened again: Daisy was not herself
at all.
It was a beautiful September Sunday morning,
and Daisy was outside lying in the shade like
she often did. Sara was cleaning the main house
on the farm and Robin was picking out things
in its basement to be thrown away. At noon
Sara came running downstairs.
– 005:007/4 –
“It’s Daisy, you have to come—it’s Daisy! She’s
just lying there on the lawn. It doesn’t look
good, you have to come!”
Robin dropped the old clothes she was sorting
and sprinted up the stairs. Outside, Daisy was
lying flat on her side in the middle of the front
lawn, calm but breathing heavily. As Robin sat
down beside her, Daisy’s wide eyes looked at
her, but she didn’t move her head. Robin put
her hand on her chest, and immediately she
could feel that something was wrong: Daisy
was dying. Robin stayed right there with her,
caressing her and softly talking as they had
done so many times before.
Sara was walking around worrying, and as their
neighbor was also out in her garden near the
fence Sara went over to talk to her. This elderly
lady was one of the few people Daisy really
liked and would regularly visit; she told Sara
that just a while ago Daisy had come to her like
she just wanted to be with her, and after a short
while she had walked back home to lay down
on that spot on the lawn where she was now.
The neighbor also told Sara that Daisy had had
obvious problems walking as she made her way
back home.
– 005:007/5 –
Daisy didn’t seem to be in any pain, so Robin
stayed beside her for at least half an hour. Sara
meanwhile called the vet and asked if they
could come in with Daisy since it was a Sunday.
Sara got the car ready with blankets in the back
seat. Robin lifted Daisy inside and placed her
on the outspread blankets, and then they drove
away. Half-way there Daisy died.
Once they arrived at the vet, they agreed that
she should be cremated and they would pick up
her remains three days later.
The trip back home without Daisy in the car
was devastating. She’d not just been a part of
Robin and Sara’s lives, she had shared her life
with them, and thinking of her as “just a dog”
was no comfort at all. Daisy had been so close
to each of them; in fact, Daisy had been the
closest you could ever get—she was their closest
friend and confidant.
Emotionally, Daisy had been there for them her
entire life, and she wasn’t going to leave their
hearts now. With her last steps that Sunday she
had visited her neighbor friend to say goodbye,
but she never did say goodbye to Robin and
Sara—she knew she was never going to leave
them. That understanding helped them, and
– 005:007/6 –
after collecting Daisy’s ashes and spreading
them around one of the most beautiful spots on
the farm—up in the forest where she enjoyed
wandering and sniffing the most—Robin and
Sara took all their memories of her foreward in
their lives.
However, Sara’s grief for Daisy seemed to have
reawoken her grief for Peter, as if someone had
jerked a bandaid off her open wound. Of course
she told herself that she hadn’t really lost him,
that he hadn’t left her for someone else, and
certainly it wasn’t like he was dead, but she was
unable to control her anxiety and grief.
Deep inside, Sara’s turmoil grew, and the
misery that Robin sometimes had tried to
describe seemed now to be happening to her.
But what was happening exactly? Stress began
to compound Sara’s troubles as she worried
what her confusion meant.
Work continued to occupy most of their time,
yet hanging over everything was a sense of
waiting. Sara’s emotions were split between
hope for a resolution to all their problems with
this facial surgery, and deep despair, but Robin
– 005:007/7 –
felt it differently. For Robin the waiting had
become more a race to stay alive. Even though
the hormone treatment made her feel better
and had started to show small but visible
results in growing breasts, that wasn’t enough.
That mirror in which that sad male face starred
at her made her day by day move closer to the
edge of self destruction. And on one occasion,
only four weeks before surgery, Robin fell.
Sara had a day off from work and was coming
home after a short shopping trip. This time
Daisy was not around to give her a hint of what
was going on. When she entered the kitchen
she saw Robin sitting there in her chair like
Peter had done that evening when he first came
out to her.
“What is it, what is it now?” Sara shouted out in
despair.
“I was sitting at my computer writing, and all of
a sudden I just felt my body, my whole life,
sliding away from me,” was all Robin was able
to say, quietly.
“What is it, what did you do?” Sara exclaimed,
with teary eyes.
– 005:007/8 –
It took a while before Robin was able to answer
because at first she didn’t know what to say and
then she had difficulties thinking her answer
through properly.
“I just sat here writing on my computer when
this feeling came over me of not being able to
pull this surgery through, and it just knocked
me down, and now I feel like I can’t eat again.”
Sara tried the best she could to calm down.
Somehow she had to encourage Robin to try to
hang in there and not let go.
“I’ll help you . . . you can always try a sip of
water,” she said in a gentle tone.
Robin looked for a while at Sara, like she was
trying to find something in her. And even
though Sara hugged and kissed Robin
devotedly, that wasn’t what Robin was
searching for. This was not about Robin alone;
this was very much about her and Sara together
as a couple. Robin needed a confirmation from
within herself: Was she strong enough making
it through this process of change for both of
them? What would happen if she failed and left
Sara behind?
“I can try that water,” Robin finally said to Sara,
– 005:007/9 –
looking kindly into her eyes.
After Sara had brought her a glass of water,
Robin did try, but it was not much more than a
sip that passed her lips.
Robin looked gratefully at Sara and Sara gently
smiled back at her. Being able to swallow that
sip of water gave Robin the confirmation she
needed. Her body reacted: she was capable of
keeping on trying, and she so wanted to. So
step by step Robin crawled up and back over
that edge again to continue her struggle.
In sixteen hours Robin had lost over six pounds
of weight. She had to muster every tiny piece of
will to live in order to recover, but the struggle
took its toll. What was left of her, if she ever
was to make it, she aimed to use for that
surgery. Her worst scenario would be for the
hospital to reject her because of her bad
physical condition.
Their final task before the surgeries started was
to sell the farm. It was a bit complicated
because it involved a lot of land and several
buildings, plus all their memories, but they
found a good buyer and the sale went smoothly.
– 005:007/10 –
They both sold their cars too since they
wouldn’t need them in the city.
The move to Stockholm the week before the
surgery was a struggle, however, because they
were moving everything they’d had for decades
from the big house and other buildings from
the farm into a small apartment—they had
repeatedly to answer that difficult question:
What to keep? They ended up selling a lot and
throwing away a lot, and the last bits and pieces
they agreed with the buyer they could leave
Once they were both settled permanently in
Robin’s Stockholm apartment, Robin was able
to reestablish her work. And as they hoped,
Sara had no problem finding a nursing job that
she liked.
So now with money in the bank they could
continue what remained to get Robin a body
she could live with and relate to as hers. How
their relationship would turn out for sure, they
didn’t know, but now they felt like they were
going to make it work.
The day of Robin’s surgery finally arrived. She
and Sara had agreed that she would leave first
for San Francisco, by herself, with Sara
– 005:007/11 –
following later, because Robin was in no
condition to support Sara as well as herself.
Sara wanted to be there for Robin as Robin had
been there for her in the past, but she was
scared. So there was never any real argument;
Sara would arrive in San Francisco the week
after Robin’s surgery, and together they would
spend another week there before the long flight
back home.
The surgery went well, with no complications.
Waking up in a hospital bed all bundled up like
a mummy didn’t bother Robin; she couldn’t see
her new face yet but she could feel the changes
from the inside, and the peace that was
spreading throughout her body made the pain
vanish. She didn’t take any pain medication,
and after only a couple of days in the apartment
she had rented for her recovery she was out for
short walks and grocery shopping.
When Sara arrived at the San Francisco airport,
she was met by the happiest, most bruised face
there was. A day earlier, when that last bandage
had been taken off and Robin could see her new
nose, everything in her had burst out in joy. She
cried delighted tears, and it took a while before
she could calm down to being just happy. And
– 005:007/12 –
now when she saw Sara again, those pesky
tears made her sight blurry.
Robin’s mental state was reassembling itself, as
was her body, like pieces of a puzzle shuffling
around, searching and then fitting into new
positions. She didn’t fight it; she just let it
happen and accepted every new experience as it
came.
And starting there in San Francisco, she didn’t
dress male anymore.
The day after Sara had arrived in San Francisco
they managed to find fresh salmon and other
local, unfamiliar fish to buy. So again, it was
going to be impossible cooking no matter what.
In all Robin couldn’t be happier, even though
she was still heavily bruised, black and blue
from her face down her throat to her chest. At
dinner that evening she told Sara about one of
her first days out. On the sidewalk a husband
and wife had stopped in front of her, and the
man told her with a grin, “You can stop boxing
now.” Sara laughed, and when Robin showed
her the first pictures taken after surgery Sara
laughed even more.
– 005:007/13 –
That last week together in San Francisco
changed a lot for both of them. The joy of being
together, of feeling each other near, truly
proved that they’d not made a mistake. They
belonged together as a pair, and gender had
become irrelevant.
As days passed once they were home, Robin’s
swelling and bruises vanished. There was no
doubt that the doctor had done a great
job—Robin didn’t look male anymore. When
she looked in the mirror now tears often
blurred her sight, but she felt it, she felt now for
the first time that her real self was coming out
in the open. Sara saw it too, and now they both
could laugh and cry their hearts out with joy.
The relief was immense, especially for Sara.
Their relationship had felt like a rubber band
stretching to its very limit, but just before it
broke she saw the real Robin, her female face,
and right then that deadly tension let up.
And that winter Robin felt all her strain and
anguish leave her, as a rushing river in spring
clears fetid water away. In spite of everything,
she was beautiful and a joy to look at.
– 005:007/14 –
Finally, Robin looked like the woman she had
felt she had been all throughout those last hard
years. She hoped that she would also be
accepted as the person—the woman—she really
was. By looking deep into Sara‘s eyes, she had
gotten the confirmation she needed, that Sara
still would be there at her side. All her doubts
were put to rest.
Yet Robin still had more surgery, the facelift
and breast augmentation again in San
Francisco with this plastic surgeon she trusted,
and then the final operation to make her whole
as a woman, the gender reassignment surgery
that had to be done in Sweden for her to be
officially accepted. At the moment Robin was a
woman in every aspect but two—her penis and
her absence of breasts—and it would be
shameful not to adjust those body parts that
still remained wrong. For Robin this was an
easy decision, and, strange as it seemed, this
was an easy decision for Sara now, too.
So it was a determined Robin who once again
made contact with the healthcare authorities
where she was registered, but this time she
rang that special TS office directly. Since that
last encounter with the psychiatrist who
– 005:007/15 –
wanted to drug Robin into submission,, she had
gained strength and learned a lot more about
their routines and how to act.
When she finally got through the phone queue,
she told the woman answering that she was
already in the process of changing gender
abroad and was living as a woman now, and
had been for over a year now. What remained
were the gender reassignment surgery and
birth certificate change. Robin also told the
woman that she had undergone a facial surgery
and that no one around her any longer
considered her a man. Because the woman
asked, Robin also told her the name of the
doctor who had performed the surgery and
where it took place.
This time it didn’t seem to be any problem to
get an appointment directly with the special TS
office, and Robin got the feeling that when she
mentioned San Francisco and the doctor’s
name, the woman she was talking to became
interested.
Even so it took weeks before Robin received her
appointment letter and yet more weeks before
she could see another psychiatrist there.
– 005:007/16 –
This meeting was going to be quite different
from her meetings with her English
psychiatrist, Robin knew that. She also knew
that in Sweden, wanting to change gender was
regarded as a medical condition, and this
person would most likely act accordingly.
It was early January, now several months since
she’d returned from San Francisco, and time
for Robin’s first appointment with her new
doctor. She dressed in a smart black skirt and a
matching business-style short jacket. There
were no bruises or swelling on her face
anymore, and she had had her hair done and
had learned to use makeup so that she now was
a very good-looking woman, tall, proud, and
lovely.
This time she sat across a big desk with a man
in a white doctor’s coat, and she didn’t leave the
room after ten minutes. This first meeting
lasted about an hour, with him telling her about
standard procedures for gender reassignment.
One of these procedures would most likely
involve something she didn’t want to do: she’d
have to stop taking hormones before she could
go through with surgery. Robin looked on
– 005:007/17 –
uncomfortably. “But,” he said, depending on
“circumstances” that he didn’t specify, she
might be able to keep on taking hormones as
long as she followed his plan.
First there were all these forms that had to be
filled out and tests that had to be taken.
According to this man, though, the paperwork
was no big deal. Yet he didn’t want to say when
Robin could expect to have her gender
reassignment surgery granted. “It all depends,”
was all he said. What he meant by that Robin
did not ask, as she just was happy that
everything now seemed to be moving forward
more smoothly.
But she wasn’t happy about having to make
repeated visits to this TS office. The people
working there seemed friendly, but compared
with her English psychiatrist and the excellent
care she received in San Francisco, Robin never
felt that they respected her as a person. And all
the questionnaires seemed irrelevant, as did all
the tests she was scheduled for.
Robin had been reading about an
internationally accepted “Standard of Care”
that obviously the British and American
doctors’ offices followed, and supposedly it was
– 005:007/18 –
valid in Sweden too. But here in this TS office it
was like no one had even heard of it. Robin had
once complained but had gotten the response
only that this office had to follow Swedish law
and other valid health regulations. When she
had tried to research what that meant, she
couldn’t find any such regulations referring to
or justifying all those pointless questionnaires
and tests she was supposed to pass. The
Swedish law that Robin carefully read she felt
was a bad joke, in sharp contrast to what she
had experienced in England and the United
States. Some paragraphs even broke the human
rights act by imposing sterilization on everyone
changing sex. She didn’t want to have any
more children, but what about those young
people she met in clubs before: should their
future be curtailed forever due to this narrow-
minded law?
By talking to other Swedish patients Robin
learned that if you protested or even just
showed signs of disliking their treatment, you
could be dismissed for a year or even longer
before you were allowed to come back and
continue your evaluation. Robin had even
heard that some of the TS patients had been
– 005:007/19 –
there for more than five years without having
received approval for their gender change.
It all sounded very odd, but so far so good this
time around for Robin.
Outside of the TS center, Robin was at her
happiest yet. Often she got positive attention as
a good-looking woman, and this support made
her so amazed that sometimes as she ran
errands in Stockholm she had tears of joy in her
eyes. This acceptance, and even approval, was
something Robin in her wildest dreams never
could have hoped for.
Sara had a hard time understanding Robin’s
reaction to her new appearance. It was like she
didn’t understand anything at all anymore. Her
hope of getting her husband back had
disappeared with Robin’s facial surgery, and
her new hope, that everything would be okay,
that they would live happily ever after in this
new incarnation as a couple, was suspect too.
Sara was afraid that Robin’s happiness would
not last. If only Robin could be satisfied, now
finally, and that that would be the end of it: no
more surgery, no more change. But the change
seemed to continue as Robin increasingly
– 005:007/20 –
developed confidence as a woman. To Sara the
change sometimes felt like the waves climbing
higher and higher up on that beach from their
past, washing away all her hopes for a secure
future.
As before, Sara didn’t say anything about her
fears; there were no words that could express
her emotions now. Instead, she found comfort
in those happy moments together with Robin,
and Robin was happy having her near.
The two women continued to have fun
shopping for clothes together, now with an
even more girlish passion. They had fun buying
cheap clothes from sell-outs and markets, and
neither cared if they didn’t fit perfectly or if
they were out of fashion; the fun part was to try
on whatever caught their attention and to
discuss how they looked in every different
outfit they tried. This was fun for Sara too as
she now was able to try new styles she never
would have tried earlier. They didn’t intend to
wear these sometimes outrageous clothes in
public; they just had fun with them by
themselves.
As time passed, this girlish phase in Robin
moved into a sort of womanhood, and what
– 005:007/21 –
before was fun to try now took on a more
serious meaning. The little girl was growing up;
Sara saw it and Robin felt it. Robin started to
enjoy finding her own style, a style that suited
her and was more suitable for her age.
Now that Robin’s mind had begun harmonizing
with her body, she was able to think more
clearly. As Sara feared though, she could tell
that she wasn’t home yet. They felt like their
next step could well be out in thin air, not
knowing what’s beneath or how deep the fall
would be.
That spring, a little more than four years after
their Seychelles trip, was when the male
character Robin had been before disappeared.
And those few times when she must dress as a
man, such as when she met old clients or had to
match her passport, the change in her was now
impossible to cover.
Still, they hadn’t yet encountered any
difficulties in public. Sara had work, though,
and unlike Robin she needed to socialize with
other people. But at work Sara didn’t know
what to say when her women workmates
discussed their husbands, so she mostly
– 005:007/22 –
sneaked away. Hiding from people was no way
of living, though, for either of them. This
situation had to change, but how? Somehow
they had to tell.
If Peter had become sick with cancer and was
dying, everyone would have felt sympathy for
him and Sara. But changing gender, even if
everyone had known that it was the only way
for Peter to survive, was a very different matter.
Robin and Sara didn’t want to say anything
until they both knew where they stood. They
knew that Robin was not going to be accepted
easily, if ever at all. The surgery she had gone
through so far was enough to provoke family
and friends, and perhaps it was even enough to
evoke disgust too. It probably didn’t matter
how good Robin looked or how well she
behaved, she had passed a forbidden line, a
taboo regarding how people perceive the
difference between man and woman.
Robin and Sara sometimes talked about
escaping, disappearing, avoiding the whole
thing. Is it really necessary to say anything at
all? But all their searches for easy solutions fell
flat. If they were to stay together, they both had
– 005:007/23 –
to deal with their situation, as a couple and as
part of society. In addition to struggling with
whether or when to tell people about Robin’s
transition, they also had to continue to face the
Swedish healthcare system.
And as that spring wore on, yet another
meeting with Robin’s Swedish psychiatrist was
coming up. More tedious tests and
questionnaires, she thought.
This time when she arrived, she was shown to a
bigger room with a hospital examining chair at
one end, looking like it could be tilted to make
the patient horizontal. At the other end were
an office desk and chair in one corner and a
black leather sofa and two matching chairs
facing the sofa in the other corner. There were
no windows in this room, but it was bright
enough with lots of artificial light, and the walls
were all white. There were no decorations.
Robin was asked to take a seat in the center of
the leather sofa, while her psychiatrist sat in
one of the chairs closest to the wall. Robin felt
it was all very strange: why this room? The
psychiatrist started to review her case with
some results from her questionnaires, and
– 005:007/24 –
then, after about ten minutes of this seemingly
wasted time, there was a knock on the door.
The psychiatrist let another man in, presenting
him as a colleague. They both sat in the leather
chairs in front of Robin, and Robin’s
psychiatrist continued with his review, with the
other psychiatrist listening in.
After a while Robin was told how good her case
looked: that her transition shouldn’t be a
problem at all and they most likely could speed
up its handling. Robin felt encouraged, but
there was something she couldn’t put her finger
on—why this sudden good news and all the
friendliness? That other psychiatrist had not
yet spoken a word, and there was something
odd about him—perhaps she recognized him
from somewhere, but where? Who was he?
What was he even doing here?
Robin’s psychiatrist broke into her musings,
“Before we continue, we need to check
something so you don’t run into problems
later.”
“Okay, what is that?” Robin was suspicious and
curious.
“We need to check your pelvic area so that you
– 005:007/25 –
won’t have any problems with your
reassignment surgery.”
“What? Shouldn’t that be done by the surgeon
performing the operation?” Robin was a bit
stunned.
“We have our own procedures, and it will be
much easier and quicker to do it this way.”
Now this was getting unpleasant. Something
had changed; they both almost were grinning at
her. It was obvious that they wanted Robin to
undress so they could have a look at her. But
she’d never heard of this before; her English
psychiatrist who was much more qualified and
had a higher degree of education had never
even hinted at anything like this.
BOOM! There it was. That other
psychiatrist—now Robin recognized him.
His eyes had been penetrating her from the
moment he stepped into the room, and that
look Robin had seen before … now she knew
where.
During the period when she’d been visiting
transgender clubs in London, trying to meet
others in the same situation as her, she had
seen him. Most likely he didn’t recognize her
– 005:007/26 –
now, because at that time she had been dressed
up by one of those special escort services with
heavy makeup and a wig, plus of course she’s
had facial surgery since then.
Unlike her though, he hadn’t been dressed up
like a woman. On the contrary, he’d been
dressed very male, but not like an ordinary
man. At these clubs there were people called
“tranny lovers”: men attracted to other men
who dressed and acted like women. And the
better the tranny women looked, the more
turned on these men got, and they gladly paid a
lot of money for a night with this special kind of
good-looking girl.
As Robin had gotten to know some of these
other transvestite women, she had learned
through hearsay that most of the tranny lovers
were regarded as very kind and gentle, no
problems at all, but some could have very
twisted inclinations. One night this man, the
psychiatrist now sitting across from her,
grinning right at her, had been pointed out as
one of those you shouldn’t have anything to do
with.
That night he’d been dressed in tight black
leather with something inside his pants to
– 005:007/27 –
make his penis look giant. He had been there
with two other guys dressed like him, and it
looked like they were out hunting.
Another type of character in these clubs was
shemales: mostly young transsexual boys who
had no significant resources to help them
transition to girls. They could get hormones,
though, and because of their young age their
breasts and other body parts developed like a
girl’s, except, of course, their penises. These
children many times had been abandoned by
their families and even thrown out on the street
with no money and nowhere to stay. The only
place they could live was here, in these clubs,
where they were most welcome.
Robin had meet one of these kids, and from the
start it was clear that she very much was a girl,
an ordinary girl like anyone else. She was very
sweet, and as Robin saw it, she shouldn’t have
been there. But what options did she have,
having been abandoned by both family and
society? The only chance she had was to try to
assemble enough money for her surgery and
then try to get out of the club scene to form
herself a new life. But that was not easy:
shemales needed hormones, and often these
– 005:007/28 –
drugs were provided by some of these leather-
dressed tranny lovers.
Robin of course had never gotten involved with
those men. But now, after all she’d been
through, one of the worst was sitting right in
front of her. As if that weren’t enough, he and
that other person, her psychiatrist, were going
to have her undress so they could examine her.
Just the thought of either of them touching her
made her feel ill.
“Oh no you don’t,” Robin exclaimed, after a
couple of seconds of stunned silence.
Her psychiatrist looked curiously at her, while
his colleague leaned back in his chair, looking
as if Robin’s reaction amused him.
“We’re only trying to help you get your case
ready for approval, and I think we can have that
done rather soon if you cooperate on this,”
Robin’s psychiatrist explained gently.
What the hell is this, Robin thought, staring at
the two men even harder. What kind of people
are they? Her anger almost bubbled over, but
she kept herself in control, gathered her
handbag and coat, and stood up.
“You are not going to touch me,” she exclaimed,
– 005:007/29 –
looking sharply at her psychiatrist.
“Never are you going to touch me,” she
repeated, making it clear that she wanted
nothing to do with him again.
Her psychiatrist leaned back in his chair and
studied her without saying a word. To leave the
room, Robin had to pass his colleague, who had
slid down in his chair and put a foot against the
sofa with his legs parted, displaying his bulging
crotch.
Robin stared back at him with angry eyes, and
if he hadn’t moved his foot to let her pass, she
would have stomped him hard where he sat. He
most likely felt that any further provocations
wouldn’t benefit him, so with a quiet chuckle he
moved his foot and let Robin pass.
Robin walked down the corridor, past the
people working there as well as the
receptionist. Not one of them met her eyes;
they all turned their heads away. As she passed
two women who before had nodded at her
approvingly, they pointedly ignored her.
They knew, they all knew what that room was
for.
She also saw the two psychiatrists coming out
– 005:007/30 –
of the room, but neither bothered to look at
Robin as she was leaving.
As she turned again towards the door her anger
rose, but before leaving the building she looked
sharply at the receptionist to get her feelings
confirmed. The receptionist didn’t return her
look and said nothing.
Book 5
aug2008
– 005:008/1 –
New Dawn (3/3)
When Robin arrived home Sara hadn’t come
back from work yet, and Robin didn’t know
what to do. So she did nothing. She just
alternated sitting and walking around, trying to
calm herself so she could think straight. It now
stood very clear that she would never get her
gender reassignment surgery or get her birth
certificate changed.
What these people did at that center had
nothing to do with healthcare. How on earth
could this be allowed by the authorities? Did
they even know about this? This is Sweden, she
thought. This kind of abusive behavior was
beyond her wildest imagination. And yet it was
real.
Was she going to tell someone? Who? What she
witnessed today seemed systemized, even
authorized. Telling wouldn’t do any good.
And anyway, who cares about transsexuals?
The disgust rose in Robin’s throat as she
realized she wasn’t alone in having experienced
this. All the young people, the children, how
were they treated? It now seemed obvious that
in order to get your gender changed in Sweden,
– 005:008/2 –
you had to play along with these twisted
doctors, and God knows how far you had to go
in order to please them.
When Sara finally came home Robin told her
what had happened, and she was as shocked as
Robin.
“What do you say we just scrap these Swedish
crap psychiatrists or whatever they call
themselves and go with my doctor in England
and the help I can get in U.S.?” Robin asked
Sara.
“Can you do that?” Sara asked.
“Yes I can. He can provide me with hormones
as long as I want and regular check-ups too.
There’s no problem in England or the U.S. like
here. I’m fully accepted as being transgender
according the Standard of Care and all other
regulations.”
“Okay.” Sara was serious. “You are not going
back to those disgusting people.”
“No, I definitely will not,” Robin assured her,
with a look like she had a bad taste in her
mouth.
“But doesn’t that mean you can’t have your
birth certificate changed now?”
– 005:008/3 –
“I don’t know, most likely not. But do we really
care? My passport seems to work as long as I
have look like my picture.”
“I guess you’re right. But do you think we can
manage, I mean the money and all?”
“We should be all right with the money from
the farm—it should be enough. I guess we’ll just
have to try to make things work as we always
have.”
Sara nodded back at Robin, determined to let
her know that she supported her fully. Sara not
just agreed with Robin this time, she urged her
to use all the mental power and skill she knew
Peter once possessed to override the Swedish
system.
The life Robin had felt running out of her as
she had left that TS office now was coming back
again, with a force that would break all
barriers. What she and Sara felt for each other
often seemed almost out of reach, but they
never entirely let go. They had kept their values
in life, had nursed them so they grew, and
during the process of the gender change they
had found new ways to love each other. Their
old sexual attraction wasn’t there now, but the
– 005:008/4 –
friendship and comfort they were building
seemed to override that.
Most importantly, Sara wasn’t scared anymore.
She knew what she wanted, and she was not
giving in and she didn’t want Robin to either.
They had both come to an understanding that
love had strange ways of emerging. People
could call it whatever they wanted, but Robin
and Sara’s relationship had been built on love,
and that love was still intact even if different
than it had been when they first met. There had
been changes and broken bonds, but their
search for truth gave them the strength and
know-how to create new ones.
Their relationship now had nothing to do with
heterosexuality or homosexuality. Robin and
Sara’s love for one another stood above labels.
It’s true that physical sex didn’t work between
them anymore, partly because Robin’s penis
was of no use. They had tried it a couple of
times, but their attraction had changed, and
sometimes Robin’s penis hurt when she tried to
use it. She could still get an erection if she
wanted to, but it wasn’t like before. Even so
they were still able to enjoy each other hugging
and gently kissing, and now even more
– 005:008/5 –
pleasantly than before.
For Robin and Sara, sex was not the only true
loving act anymore; love could be quite
something else—much, much more than they
ever could have imagined before. Simply
embracing each other, being near and holding
each other, that friendly kiss and touching each
other had become vital to them. Before they
didn’t think of it that way, but now they had
begun realizing the importance and impact of
those caring touches and feeling each other
near.
That spring, as Robin continued her electrical
engineering business in her new setting and
looked ahead to one day being a woman
completely and officially, she began to worry
about the inevitability of meeting with clients
and suppliers. She would have to warn people
she’d met before as a man that she’d changed.
Would she lose customers? There was nothing
she could do about that; after all she’d been
through she wasn’t going to stop now.
But Robin was worried about Sara, if she was
going to encounter problems at her new work
because of living with a woman. They also had
– 005:008/6 –
to tell their family and friends, since it had been
while since they’d last been in touch.
As they prepared themselves mentally, they
started to think more rationally about this fear
of telling. Sometimes when you prepare for a
problem you’re anticipating, by the time you
face it the problem has dissolved by itself, as if
it weren’t there anymore or had never been in
the first place. For them a lot of obstacles that
before seemed hard to overcome were no more,
as if the ground before them had flattened out,
providing easy steps for moving forward.
Almost all their foreseen problems disappeared
one by one this way, and in the end there was
nothing more left than just the fear of doing it.
When it came to choosing who they wanted to
tell first, Robin knew her children were vital for
her, as was her mother, and important to Sara
was her mother and her sister’s family. But they
had to be very careful in selecting whom to tell
and in what order, and they tried to be as
accurate and truthful as possible. Still, they
didn’t want to tell about what they regarded as
private, and they were careful not to say too
much, as they couldn’t be sure about reactions.
– 005:008/7 –
First they wanted to have some kind of
response in order to better know how to
proceed. Were they going to be accepted or
not? Were people interested to know and learn
more, or would they just turn their backs?
Even though it was Robin changing sex, Sara
was equally exposed to people’s judgment. Sara
was afraid people would think, “How could she
choose to stay with a person like Robin?” Yet
they both wanted to be optimistic, so they
decided that if someone were to try to shove
them away, they would carry the light of their
relationship within themselves, leaving the
rejection and the people rejecting them in the
shadows.
Robin wrote letters to their loved ones, letters
crafted to be like a cardkey that can reopen a
closed door. She had tried to reach out, to offer
her assistance, as she knew her gender change
was hard for people to understand. By leaving
openings for picking up contact again she
didn’t isolate herself. But in the same open
manner, her letter made it very clear that never
would she betray her true self again. Robin
explained her position in a few words that this
was no joke. Her tone showed a determination
– 005:008/8 –
that she was going to survive this and was going
to live her life as female from here on, and that
she would make the most of it the time she had
left.
One evening just a couple of days after sending
out the first of those letters, the phone rang.
“Hi Dad! I got your letter.” It was Robin’s
daughter Jenny. “I just want to tell you that I’m
okay with it, and I wish you the best of luck.”
“Hi Jenny! It’s good to hear from you. I really
appreciate your call. I wasn’t sure what to
expect after sending that letter out to you.”
“Don’t worry—It doesn’t bother me if people
are gay, so why should I be bothered about
you?”
“Well, it’s not quite the same,” Robin tried to
explain.
“I know, but I’m not going to walk away from
you anyway.”
From her tone, Robin could recognize the truth
from her daughter. They talked for a long while,
in fact the longest telephone conversation they
had ever had.
Robin’s mother also called, and so did all the
– 005:008/9 –
others she had sent letters to. The talks were all
positive, and Robin was very happy for that, but
was it just talk or did they really mean what
they said?
There was this next big step still: what would
happen when they met her as she is now? In
order not to ponder that too long, a week later
Robin asked Jenny if it was okay for her to visit.
To Robin’s relief, on the day they chose Jenny
was going to be home alone—her husband and
child would be out visiting his relatives.
Well-dressed as usual to make a good
impression, Robin excitedly rang Jenny’s front
door bell. When Jenny opened she bid Robin
come on in and was greeted with a gentle hug.
“You’re looking good,” was the first thing Jenny
said.
“Thank you—I try to do my best,” Robin
gratefully answered back.
Back when Robin was Peter, he and Jenny saw
each other only infrequently, so now neither
had any idea what to expect. Robin followed
her daughter into the kitchen where Jenny
started to make them some coffee. Their chat
– 005:008/10 –
was merely about catching up, since it’d been
so long since they’d seen each other to
exchange news about their families.
After a while Jenny invited Robin to sit at the
kitchen table while she brought them the coffee
and some cookies. That’s when Robin started to
talk about herself and what had happened and
how she saw her situation today. Jenny asked
questions and Robin openly and answered
them all, and it turned out to be a very pleasant
conversation.
At one point Jenny suddenly interrupted. “But,
I can talk to you,” she said in surprise.
Robin knew just what she meant.
“I have never been able to talk to you
before—we have never talked,” Jenny
continued.
“Yes, I know, I guess I just wasn’t able to,”
Robin answered quietly.
“You were always telling me what to do—we
were never talking,” Jenny filled in.
“That’s true, it’s so very true. Before it was like I
had this weird strain that made it hard for me
to talk with people. I don’t have that
now—everything is so much easier, even
– 005:008/11 –
though it’s different. And I’m so happy that we
could meet this way. It means so much to me,
and Sara too you know.”
Robin also told Jenny about Sara’s situation
and their relationship, and that they were going
to stick together.
Their conversation lasted more than two hours.
This was the visit when Robin first met her
daughter emotionally, and on her way back
home she could feel tears of joy building up.
Before it seemed impossible to share their
emotions, but now emotions flooded their
exchange; just simply having sat across from
each other chatting did wonders. Robin had
gotten a confirmation she never could have
dreamed of.
Like ice in a bitter cold landscape breaking up
when spring arrives, Robin experienced great
relief when she met all the other people she’d
written and spoken with. There was only one
old friend who wasn’t able to cope with the
news, and as they both put their telephone
receivers down, there was nothing more to be
said. Robin had hoped for at least some kind of
understanding, but just like that their contact
ended.
– 005:008/12 –
But just one lost out of all her family and
friends seemed like good odds to her.
Through her conversations with her family
Robin could tell they were thinking such
thoughts as: Who is this Robin person?
Compared to Peter, whom they had known and
liked, Robin was a stranger. But worse, Robin
had been forced upon them in a relationship
they never sought, and some felt betrayed.
Were they supposed to like this strange Robin
person just like that, a person they most likely
don’t want to even be seen with? All Robin
understood for sure was that what would make
her relationships with her family and friends
work was time, patience, and great care.
Even so Robin had an easier time than Sara had
with her family. It was not easy for her to
explain her relationship with Robin, and she
had to navigate through hidden reactions. How
could she explain her living with a woman and
still being heterosexual? What about intimacy,
what about sex? Even though Sara wasn’t
outright rejected by her family, she could tell
they were thinking, “She must be insane to stay
in a relationship like that.”
Fearing much worse than these reactions,
– 005:008/13 –
Robin and Sara had prepared themselves.
Financially they were now okay, and they could
live somewhat anonymously in Stockholm.
Maybe that did it: they were from the start
independent and untouchable, not liable to
anyone in any way. Therefore they never could
be blackmailed with threats such as, “If you
don’t dress like a man you will be thrown out of
the family!” Or “What about me? What will the
neighborhood think? What will people say?”
Together Robin and Sara’s outward attitude
was more like “Take it or leave it,” but inside of
course they cared a lot. But with careful yet
persistent communication, they could feel that
their relations with other people were turning
to the better.
The time together after Robin’s first facial
surgery had in many ways been good to them,
and the move to Stockholm had a great deal to
do with it. They both settled into their new
home together, with Sara especially enjoying
her new workmates. A few weeks remained
before Robin’s second surgery: the face life and
breast augmentation. She had to stop her
electrolysis treatment in preparation, and just
– 005:008/14 –
as she did so, not much beard remained, just a
few stubborn whiskers that didn’t show anyway
because they were white. Again, waiting was all
that remained.
“What are you up to now?” asked Sara one
evening as Robin opened the front door for her
after work.
Although it was the week before Robin’s
departure to San Francisco otherwise it was an
ordinary Tuesday, and there was Robin dressed
up in her black glittery ballroom dress, high
heels, makeup, and jewelry.
“Nothing—what on earth makes you think
that?” Robin answered, smiling broadly.
Sara stepped into their rather small
entranceway while Robin closed the door
behind her.
“Now it’s like this. Drinks are being served in
the living room, and after that I’m going to
prepare our starters,” Robin told Sara, as if she
were the server.
Sara stared defiantly. “Now it’s like this: I’m
working tomorrow and I have to get up early.”
Robin replied with an even bigger smile, “Now
it’s like this: that is tomorrow and dinner is
– 005:008/15 –
today.”
“Okay, but if I don’t get up in time tomorrow,
it’s your fault.”
“Of course, no problem, I’ll fix that tomorrow. I
solve problems best when I’m asleep.”
“No you don’t.”
“Have I ever let you down?”
“Yes, frequently, and if you could just do
nothing while you slept then we wouldn’t have
any problems,” Sara argued, well aware that her
arguments were of no use.
“Okay, I’ll do that tonight,” Robin was quick to
answer.
“Do what?”
“Sleep! I’ll even sleep in late, till ten or so, and
maybe that will get the dishes done too.”
Sara gave in with a laugh.
Even though they’d left their beloved wood
stove and outdoor fireplace at the farm, they
still enjoyed extravagant meals. From the day
they had moved to Stockholm there were
surprise dinners in the apartment and
adventures out to eat at least once a week. This
dinner was made special because of Robin
– 005:008/16 –
dressing up, and Sara had only to follow.
That evening like many others became a late-
night party of two, with Robin and Sara sitting
up chatting with their wine and music. They
talked about their upcoming San Francisco
adventure, with Robin joking about breasts, bra
sizes, cleavage, plunging necklines, and all the
new clothes she most certainly had to buy. They
also talked about the face lift, but in a more
careful manner as Robin knew this scared Sara
the most. But as they talked and had fun at the
same time, Sara’s worse fears faded away.
That June, as they had done just the past fall,
Robin was leaving for San Francisco by herself
with Sara to arrive after the surgery. When
Robin was standing in the hallway with her
suitcase finally ready to leave, Sara felt at least
some confidence in what was going to happen.
As they gently kissed and hugged goodbye, they
knew that the strings holding them together
had grown strong and many more strings were
in the process of developing. That goodbye
confirmed that whatever was to happen, they
would support each other no matter what.
Robin’s journey to a life now was close to
– 005:008/17 –
completion. What that life would be she didn’t
know, but as she left, both she and Sara felt a
spark ignite.
What happened there in the golden city of San
Francisco was a life-changing event that neither
Sara nor Robin would ever forget. Their
reception from everyone they met was entirely
friendly, the surgery was a success in every way,
and they made the trip back home together
invigorated, despite the long flight.
Once home, they tried even harder to reach out
to others and hope for acceptance. Although
there was no obvious pattern to who accepted
and even supported them, it was often people
who weren’t that close to them who opened
their doors and invited them in, people like
their hairdressers, and work acquaintances,
and people they met out on the town. Robin
was even invited out with Sara by some of her
workmates.
People who didn’t know about Robin’s past
were never a problem because she now
immediately was accepted as a woman. Even
– 005:008/18 –
so, if people later learned about Robin’s past,
they accepted it because from the beginning
they had learned to appreciate her as a female
and now couldn’t grasp her previous male
character. Just feeling even a little bit of
support from others, much less acceptance, did
wonders for Robin and Sara alike. Deep down
neither wanted to be loners¬¬—they wanted to
be part of the world like anyone else.
People’s curiosity and Robin’s willingness to
talk about herself, to answer questions as well
as tell stories when they seemed welcome,
made a difference in her feeling more social
finally. Coming out to family and friends was
very much a process of teaching and learning,
about people’s reactions to her situation and
about herself.
Sara too came to a greater understanding about
her own reactions towards Robin by talking
with others. As she repeatedly approached
close family, friends, and workmates with the
fact that she was going to stay with Robin and
share her life with her, she gradually gained
respect. She was no longer hiding. Together,
she and Robin continued to create new and
much stronger bonds, keeping them securely
– 005:008/19 –
together as a pair.
But there was one last major hurdle remaining:
the sex reassignment surgery, that inevitable
and irrevocable exchange of Robin’s penis for a
vagina. So far they both had avoided the issue,
but now with the trips to San Francisco behind
them this final surgery loomed over them.
Previously her sexual organs hadn’t meant
anything to Robin as she’d been more
concerned with her looks, but now they were
the only obstacle remaining for her life as a
normal woman.
Sara knew what was going on inside Robin, so
just a couple of weeks after they came home
from San Francisco, Sara was the one to bring
the subject up. It was a Friday evening, and
they had finished dinner and were sitting in the
living room with their coffee and cognac, not
saying much, just enjoying each other’s
company.
“When are you going to do that penis surgery,
cutting it off?” Sara suddenly asked Robin.
“I don’t know, we haven’t talked about that
yet,” Robin answered, a bit surprised.
– 005:008/20 –
“Yes, I know, but you have thought about it,
haven’t you?”
“Yes, of course I have, why else did we sell the
farm and change our lives so much? We both
know that I have to do it. And I guess the
sooner the better.”
“What I meant was, have you planned
anything?”
“No, not really, but I know where I would like
to have it done.
Robin told Sara about another doctor in the
U.S., in Phoenix, Arizona, and this time Sara
didn’t immediately back off like before, afraid
about it being too far away and too expensive.
“I’ve looked him up on the internet, and he’s
one of the most experienced and skilled sex
reassignment surgeons there is,” Robin told
Sara. “Let me show you his website.”
Since Sara seemed okay with the idea of this
final surgery, Robin asked her to look at some
information and pictures on the internet with
her. Sara got a very informative first
impression—until that night all she imagined
when she thought about this surgery was
Robin’s penis getting sliced off, but now she
– 005:008/21 –
had an idea of the complex surgery involved in
turning the male organs into female ones.
But as these thoughts now began to materialize
and she looked at more pictures, she also could
feel anxiety and turmoil starting to grow. Sara
wasn’t prepared for this reaction; she thought
she had reached a point where she accepted
Robin fully and that this last step in her
transformation wouldn’t bother her. But it did.
“You don’t like this, do you?” Robin asked as
she closed the window on her computer
monitor that showed the full results of a
Vaginoplasty surgery.
“I don’t know … I know you have to do this, but
it’s hard,” Sara tried to explain.
“Yes, I know, it’s not that easy and I can
understand that. It’s like losing that last piece
of Peter, isn’t it?”
“I guess so, but I thought I had gotten over that.
I thought that it wouldn’t bother me anymore,”
Sara said as tears began to build in her eyes.
Robin closed all the other windows on the
screen and shut off her computer.
“Come on, let’s go back to the living room,” she
said.
– 005:008/22 –
Sara gratefully followed her. Before they sat
down, Robin gently held Sara in her arms. They
stood there for a while as Sara let loose her
tears.
Now that Robin had come to terms with herself
she understood better than ever what Sara had
had to go through. For Robin, it was as if the
waves that had almost killed her before in the
Seychelles were now calm, and the sun, her
own light that she clearly could see, made the
surface of the ocean shimmer. But far out there,
Sara was still struggling to keep her head above
the distant waves. Robin could no longer stand
there, urging Sara on and waiting for her to
catch up. Now Robin swam up alongside Sara,
and together, hand-in-gentle-hand, they aimed
for the shore. Robin brought Sara home to a life
together with her in the sun.
Sitting down on the sofa they talked, and this
time Robin invited Sara to let go of her feelings.
The evening extended into night, and as they
went to bed they still talked, and they fell
asleep to a promise to help each other through
this final step in Robin’s transformation.
This was the first night Sara had sleep without
worries since that devastating event on the
– 005:008/23 –
beach four years ago. She felt Robin present,
and nothing about what her plans might be
scared her anymore. The comfort she’d felt
before from being with Peter hadn’t really
changed; it was the same as being with Robin
now.
An odd feeling had started to grow inside Robin
that night as she had been starting to think
about all this technical talk of transitioning and
that after surgery she would be fine. Waking up
the next Saturday morning, Robin knew what
this odd feeling was. Having listened closely to
Sara the evening before, Robin now had
become increasely aware that she had lost a
life. Somehow this didn’t scare her, even
though she now knew that she had to deal with
it, and perhaps even for the rest of her
remaining life.
As Sara was slowly waking up, she searched for
Robin lying there beside her, and they hugged
and caressed each other gently. They both now
knew that they had to approach Robin’s final
surgery with care—they didn’t want to lose
their grip on each other as that last sign of
Robin’s former manhood vanished.
They agreed to take the time to travel to
– 005:008/24 –
Phoenix so they could consult with the doctor
as a first step. In the meantime Robin arranged
for all the paperwork that needed to be
approved before surgery. She didn’t have any
problems getting recommendations from two
English doctors, which she needed to fulfill the
requirements of the Standard of Care, the same
Standard of Care the Swedish healthcare
system in practice rejected. Once she had that
paperwork completed, there was no longer
anything legal to prevent Robin from taking
this last step in her transition to become a
woman.
In October everything was settled and Robin
and Sara flew out to Phoenix to meet with the
doctor performing this final surgery. The
consultation did go well, and there was nothing
regarding Robin’s health that might prevent the
operation. A date was set for later that winter,
and for the last time, the only thing remaining
was to wait.
For Robin waiting occupied her mind a great
deal, and the anticipation of knowing that at
last this finally was going to happen was
immense. Sara had calmed down considerably,
– 005:008/25 –
and for the first time during this journey she
too was looking forward to having this surgery
done.
When February came, Robin and Sara left for
Phoenix, together this time. As before, Robin
wasn’t at all nervous, and after all the
preparations had been taken care of she lay in
her hospital bed relaxed, ready to be rolled into
surgery. There was nothing remaining but to be
put to sleep. Sara was sitting next to her at the
edge of the bed. They didn’t say much—they
didn’t have to—and when the anesthesiologist
arrived, he put Robin to sleep and Sara left the
room to come back after surgery when Robin
had woken.
The surgery was successful and without
complications. Sara was waiting as Robin was
rolled into the hospital room where she was
going to stay for nine days of recovery. It was a
private room, and if Sara wanted she could stay
the night there with Robin. They chatted for a
while, but as Robin was drugged and tired her
speech sometimes didn’t make any sense. They
agreed Sara should come back the next day, so
after a while when Robin felt sleepy again Sara
– 005:008/26 –
left.
The nine days of healing and recovery in the
hospital progressed, and Robin didn’t feel any
pain at all. The day when it was time to take off
the bandages and reveal Robin’s new vagina,
Sara was there asking if she could see. Sara
looked when the bandages were removed, and
she smiled gently towards Robin.
“It’s looking good. It’s really looking good,” she
said, and Sara meant it. After continued
healing Robin would look and indeed be just
like any regular woman.
The doctor held up a mirror so Robin could see
for herself.
Robin felt such relief that Sara could feel it too.
It was over—that last string tying her to
manhood now was gone. There was no sadness;
instead Sara felt relieved and she happily
shared the joy that Robin filled the room with.
As soon as Robin was allowed to, she stood and
went out in the corridor for her first walks, and
shortly she was out on the nearby sidewalk with
Sara. The nine days in the hospital did of
course require patience, but it was a time of joy.
And their flight back home went well; even
– 005:008/27 –
though it was difficult for Robin to sit still in a
seat like that for the whole trip, she was able to
manage. Once home a period of final healing
took over.
Now fully settled in Stockholm, with friends
and family aware of Robin’s transformation
and indeed it all being finished, Sara and Robin
experienced their relationship continuing to
improve day by day, which added to their
happiness. Nobody saw Robin as Peter
anymore and nobody within their surroundings
made any remarks; Robin’s change in gender
was no big deal. They both could feel the end of
their journey approaching, and the sense of it
coming closer brought peace to their souls.
Those dark moments of Robin being Peter were
fading away, but they were never forgotten.
Their memories reminded them both that
happiness doesn’t come without courage.
A year after Robin’s final surgery her birth
certificate still stated that she was male, but she
didn’t care. The confirmation and approval she
– 005:008/28 –
received was from regular people out there,
people on the street and people she met in her
daily life. Those psychiatrists taking advantage
of their authority, abusing and violating
people’s integrity when they were vulnerable,
made her feel terrible, of course. But she had
survived them. Robin could finally exist, and, in
spite of everything, there was a place for her too
in this world. Like in life, she had a purpose, a
place of her own, and together with Sara she
filled it with happiness and love.
Back when Peter first discovered the little girl
inside him, he never abandoned her. He had
put his faith in her, and by doing so, he put his
life in her hands. And when that last piece of
Robin’s puzzle had been placed and the full
picture, like in a mirror, had become visible to
her, that little girl now put her faith in Sara.
The only thing now that could end their
relationship was death. But as Sara and Robin
saw it when they looked back at their struggle,
they realized that faith in each other would
master even that final divider.
The End
Book 5
aug2008
– 005:009/1 –
About the Behind Waves poetry!
There are fourteen poems connected to this
story, following and inserted into the printed
book. All of them are very essential to the story,
but here you only find the poem “Me” placed as
it should be in chapter 2, entry 4 page 4. The
complete fourteen and their complementary
stories you will find in the next book number 6
“Behind Waves poetry”.
The first chapter “End of a Day” represents the
past and what happened before Li started with
this manuscript.
The second chapter “Night” represents the
present as it all happened when writing.
The third chapter “New Dawn” represents her
hopes for a future as imagined when she was
completing the story.
The first poem “Waves” in chapter one was
written after the first draft of the manuscript
was completed, as a sort of pre-conclusion.
– 005:009/2 –
The six poems in chapter two were written at
that same time when Li and her partner’s lives
unfolded, very much the same as Peter and
Sara’s did in this story. These six poems truly
helped them talk about what was going on in
their relationship and kept them together.
The last seven poems in chapter three, has
played a vital role in Li’s life and in reality
helped her and her partner to continue stay
together as a married couple, and they still
do up to this day, if nothing else is stated.
Strange is, that at the time of the book release
in August 2008, all these fourteen poems had
been proven true, reflecting a reality that very
few of us are aware of. However and hopefully
now, or in the near future, that will change in a
positive good welcoming way, as knowledge is
the only route to true freedom.
– 005:009/3 –
— Appendix —
Gender Dysphoria:
Gender dysphoria—a persistent discomfort
with one’s gender role or identity.
A discomfort characterized by various feelings
of incongruity with one’s perceived gender and
anatomy. These feelings can remain suppressed
and hidden, and later in life they can be trigged
by various bad experiences and life-changing
events. This discomfort can easily develop into
serious crises with suicide as a last resort.
Gender dysphoria is something that in its many
implications can be experienced as pain. Not
just mentally pain, but physical too, causing
one’s body to malfunction.
What science doesn’t mention and most often
don’t want to talk about, are the physical effects
this kind of malfunctioning can cause. There
are several theories about this state of misery.
But, the only cure known to work and has been
practiced successfully since 1953, is changing
the patient’s anatomy by surgery and hormone
treatment, to emulate the opposite sex.
– 005:009/4 –
Gender Identity Disorder (GID) is when
you can’t relate to your body as being your true
gender. However, “disorder” is most likely not
the right word as it can imply that a person is
mentally ill and that insanity is the cause of a
wish, or urge, to change gender. Therefore and
as a resulting effect of this “diagnose label”, a
lot of healthcare organisations and authorities
still regard GID as a mental condition, even
though, and in reality, it doesn’t add up.
As with any handicap you can get depressed,
which then falsely leads psychiatry doctors to
believe that you are mentally ill of some kind.
Instead, taking care of and dealing with the
handicap through surgery solves the problem.
Which not just indicate, but also proves, that
the phenomenon of transsexualism very much
is a normal variation in life.
GID turmoil is when gender-related emotions
can’t be expressed or shared with other people.
This is a bodily reaction based on not being
able to express one’s gender. This reaction has
to do with looks and not being able to, or
– 005:009/5 –
prevented from, expressing oneself as the
gender a person recognize him or herself as,
consciously or not.
If you were to dress up and go out in public, or
to work, in clothes that you really hated, or the
opposite gender’s clothing, how would that feel
and affect you? And if you were forced to dress
like that for life, would you be able to manage?
What if you didn’t know about the actual cause
of these kinds of problems in the first place?
There’s a much deeper meaning concerning our
appearance than we generally are aware of and
this is not just true for transsexual people. This
kind of turmoil can affect spouses, family and
workmates seriously bad, too. You don’t have to
be transsexual to get hit by it.
Knowing a person by mind as one sex and then
at the same time “emotionally” perceiving that
same person as the opposite sex, does affect us
all and is natural. These mismatch feelings can
vary from person to person and most times we
are hit by them unconsciously and that has
nothing to do with phobia at all.
– 005:009/6 –
The first time a transsexual person is able to
express his or her gender properly, it releases
lots of built-up turmoil. When this pressure is
eased, the emotional response are of extreme
happiness, comfort, and harmony, which then
ease the physical tensions in the body. And as a
result of that, the mind and mental state will
start to improve soon after, too.
Female Facial Surgery (FFS) is about
changing, or rather correcting the foremost
male facial characteristics to female. To learn
more about this surgery and what results can
be achieved, google Dr. Douglas K. Ousterhout.
Dr. Ousterhout is the world’s most renowned
plastic surgeon in the field and his work to help
transsexual people to overcome their handicap
is life-saving.
FFS is not about cosmetic surgery in the sense
of improving one’s look. For a woman looking
and being perceived as male, suffer from and
are experiencing a severe handicap and with
this surgery that handicap can be eliminated.
– 005:009/7 –
Lost life “Never lived”
Having lived as the wrong sex, doesn’t have to
mean death or something like that. Instead it
indicates the absence of being able to express
and receive emotions. Like, if you only act out
your life, merely playing a role and pretend to
be someone you’re not, you don’t live. Your
soul, that true person you are, don’t show.
Transsexualism really stresses this fact, but not
at first. It’s during the process when changing
gender and especially after, that this awareness
of a lost life can hit hard. Adults changing their
gender have in a lot of senses, and in reality
too, lost their childhood. But most vitally, they
have lost all those very important teen years.
This loss is more serious than people in general
are aware of and those having changed gender
late in life are often forced to find themselves a
new way of living in order to survive.
This lost life syndrome affects us all, not just
transsexuals. Those been bullied, harassed or
sexual abused during their childhood are very
much exposed to this syndrome, too.
Book 6
aug2008
– 006:000/I –
Contents
Entry 1
Introduction
Entry 2, End of a day
Waves
Entry 3, Night
Me
Entry 4, Night
Turning
Entry 5, Night
Colors
Entry 6, Night
Awakening
Entry 7, Night
Bonds
Entry 8, Night
Reunion
Entry 9, New Dawn
Belonging
Entry 10, New Dawn
Looks
Entry 11, New Dawn
Facing
Entry 12, New Dawn
Consideration
Entry 13, New Dawn
Telling
Entry 14, New Dawn
Light
Entry 15, New Dawn
Home
Entry 16
Final Word
Book 6
aug2008
– 006:001/1 –
— Introduction —
These fourteen poems are very much connected
to the previous story 5 “Behind Waves” and all
of them are very essential to the story.
Even though these poems were written as a
part of the story, they also have a story of their
own to tell, providing the larger picture. You
don’t have to be transsexual to experience an
identity crisis, or feel lost in life, it can happen
to us all.
To recognize oneself when looking in a mirror
and be able to share emotions is a must and is
what these poems and poetry story tells about.
Following the book, there was six poem cards
printed. These six poems are from the chapter
“Night” and contains additional information
about the poems when they were written.
At the top left of these six poems first page
there is a “Poem Card PDF” button, where you
can have a look at the poem cards inner pages.
At the top right of all poems first pages there is
a “Poster PDF” button, where you can have a
better look at Lisa Maynard’s illustrations.
Book 6
aug2008
– 006:002/1 –
— Waves —
Not all of us are fortunate to be born
happy; some of us feel an innate
discomfort that at times can be hard to
bear. The reasons for this vary from
person to person, but often we blame
others, society, or a lack of money.
The actual reason might be something else
though. Often we’re directly tuned in to all
those external influences, but the internal
feelings that affect us much more we know
very little about.
We have a name for what we call the soul,
but what is it?
Imagine you’ve always lived at sea and
have never seen land—how would you
know what land looks like? That external
“me,” a role we play, is that really me?
How do I know what me looks like? What
is the connection between the two?
– 006:002/2 –
We may have succeeded when we find
solid ground to stand on. But was it by
chance, or did we make it happen? That
“me” riddle—did we ever get that solved?
Do we have too?
The sea surrounding us when life begins is
the water that carries us ashore. Once we
solve one riddle, another one will always
follow, and like waves washing ashore, the
sea constantly feeds us with answers. Once
ashore, if we deny the water that made us
and walk away, who or what will guide us?
So, if we’re not born happy, how can our
lives change? And if we were born happy
(or at least we believe so), will happiness
last?
The riddles of life are endless … if
questions about inner happiness weren’t
enough, what about love?
What is life—is there a future?
– 006:002/3 –
— Waves —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:002/4 –
A persistent wind keeps whipping the sea,
Where disillusioned we swim like slaves.
“There’s hope ashore for those who flee,”
The wind of change repeatedly raves.
And you’ll never know,
Who will be there to show:
Is it you or me,
behind those next violent waves?
Waves approach an empty shore one by one.
Past their tips there’s no help in sight.
“You have to open your mind and run,”
The wind screams out into the night.
As close as we can get,
We place our final bet:
Is it both of us or none;
will we come out in the light?
– 006:002/5 –
From ashore waves look different, shifting fast,
Sparkling with joy as they fall.
“Look back, now that you’re safe at last,”
The wind whispers as a final call.
When swimming we learn
Bridges back not to burn:
And that our future is past,
beyond that last final wall.
The End
Book 6
aug2008
– 006:003/1 –
— Me —
The first touch is the most important sign
of love and affection you can ever show a
newborn child. It tells a child that he or
she is very much welcome into this world,
able to live a happy life with parents, other
relatives, and future loved ones. In our
youth the touch is for passion and love,
and when we grow old it brings us
comfort. If that first touch is addressed
wrongly,
what kind of life will you have?
– 006:003/2 –
— Me —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:003/3 –
At dawn a little girl is about to see the light.
A gentle touch, something is not right.
She has longed with enthusiasm and joy,
But the touches she feels are meant for a boy.
Blindfolded she’s held back by a silent ban,
Not to interfere with her image of a man.
With no friends for comfort or hand to hold,
The little girl does what she has been told.
While her manly image grows strong,
but sad,
The little girl collects pieces of a life she
never had.
– 006:003/4 –
The pile of pieces grows high as
years pass by.
The little girl cherishes her pile,
while wondering why.
Being who I am, is that so wrong?
Her pile grows heavy, her waiting
has been far too long.
As pieces of her life fall hard to the ground,
For her only sorrow and pain are there
to be found.
Blinded by her manhood image
and eternal lies,
Will she ever see her true face,
before she dies?
The End
About the poem...
– 006:003/5 –
— About the Poem —
This poem was originally written to my partner
on the 18th of August 2003 because there were
no words to explain my transsexualism. Often
explaining facts to your loved ones is like
serving frozen meat: it's both hard and cold.
There was so much I needed to say, but for her
there was no time to listen. For us then the
Earth felt like it was opening up under our feet
and we were sinking into darkness.
How do you explain to the love of your life that
you are dying? You can't, and yet there is so
much you do need to say.
How do you explain to a life-long partner and
spouse that survival most likely will tear us
apart? You just can't, and the accumulating
words only get heavier.
Once when I was out walking in the woods, our
dog was following and sadly looking at me. She
knew, our dog knew, and yet not a word had to
be spoken. The emotional contact was enough;
– 006:003/6 –
it said it all. In my sorrow I felt that little girl
inside me was trying so hard to comfort me and
show me the way, and it was then that she
placed the words in my mind for this poem.
Back home I wrote the words down, but
bringing them out in the open made them hard
to read. The understanding is not in the words
themselves but in the insight and emotions they
convey. That evening my partner and I held
each other and we both cried heavily; not a
word was spoken for a long time.
The next day as we began talking it was with an
insight saturated with emotional caring for
each other, and as the sun began spreading
light all around, some beams found their way
into our darkness too. What before seemed to
be a black empty abyss we now felt was a bit
brighter, and it began filling up from below and
gently preventing our fall.
Three years later when I'm writing about this
poem, I know I'm almost there. I have seen my
true face; I didn't have to die. My partner is still
– 006:003/7 –
with me, and with love and caring we have
almost filled that crack opening up beneath us.
But the ground we stand on will not be the
same as before. Love works in mysterious ways,
and the emotional bonds we tie today ensure
we will never part.
Please care for your loved ones whoever they
are, and remember that if an old bond breaks
you can always tie a new one that's much
stronger. What yesterday was, may not be
today. We live today, and the love we share will
be the bonds keeping us safe and happy
tomorrow.
yours sincerely, Li Sam
Book 6
aug2008
– 006:004/1 –
— Turning —
Based on gender, from even before we are
born others make decisions for us. Based
on gender, when we are young family and
friends provide us with limited options.
Based on gender, as we become adults we
do what society expects from us. What we
don’t know, what we don’t understand, or
what we deny is never an option.
But we need to understand that, also based
on gender, we are alive and able to share
our emotions. That, based on gender, we
can love and be happy. But what happens
if one’s gender is perceived wrongly?
Is life possible?
– 006:004/2 –
— Turning —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:004/3 –
By a boyish image, your path of life is set:
A path where expectations are supposed
to be met.
Along the path you follow parents from
behind;
You can’t see where it’s leading—your future
is blind.
When you learn how to see and behave and
what to do,
The path becomes a road, and you are ready
to go.
Parents teach looking forward, but friends
point aside.
Following the path straight will bring parents’
pride.
Without anyone’s notice, a turning
is passed by.
You look back at a girl there, with a tear
in her eye.
Not knowing about side paths, you don’t ask
“who and why?”
What you know nothing about you can’t deny.
– 006:004/4 –
From childhood you are guided from path
to road.
Making the path wider means a heavy load.
You follow your parents, trying to look around.
But all diverted thoughts are forced to
the ground.
You act like your friends for acceptance
in a gang;
An improper move and you are out with
a bang.
You practice your skills, seeking admiration
and fame.
A failure would bring you and your family
lots of shame.
Pushed forward, another turning is passed by.
You look back at the girl there with a tear in
her eye.
Now you know about side paths, but that girl,
“who and why?”
When no one else sees her, you start to deny.
– 006:004/5 –
Towards social acceptance the road must get
wide.
You search for status, finding a suitable bride.
Reaching for family, money, house and car,
You haven’t got time to learn who you really
are.
From road to highway, life speeds up again.
Your mind gets narrow and reality insane.
Searching for habits and a cause to be kind,
The highway is straight—there is nothing
to find.
Several turnings you now have passed by,
Seeing the same girl there, with a tear in
her eye.
From a distance you know who,
but yet not why.
The girl is coming closer, and still you deny.
– 006:004/6 –
The girl at the turning, now you know her
so well.
She is waiting there for you; she has a story
to tell.
You long to hear her and try to slow down,
But your attempts are noticed and met with
a frown.
In secret you meet her, hiding within yourself.
You search for her story among books on
a shelf.
The books you are finding feel both good
and bad,
Yet you can’t find her story, and that makes
you so sad.
All missed turnings are your life passing by.
The girl there is you, with a tear in your eye.
You have looked at yourself not knowing why,
That girl is your life, and yet still you deny.
– 006:004/7 –
The burden you carry by others is set.
You believed in promises and all you
could get,
But your life was not promised; it was
hidden away.
No one knew and there was no one to say.
Now you know that a choice must be made:
The choice of your life, and you are so afraid.
Your life is speeding downhill beyond your
control.
You know you have to jump to save your soul.
Ahead is another turning you shouldn’t
pass by.
The girl is there, now with a gleam in her eye.
She shows your true path, not another lie.
Never again you yourself will deny.
The End
About the poem...
– 006:004/8 –
— About the Poem —
Gender is basic to everyone's upbringing, and
yet we never think that our gender could differ
from what our bodies portray. I didn't know
about my true gender as a child even though I
have felt the frustration emotionally all along.
All the turnings I passed were the girl within
me crying. If I only had followed my emotions
and obeyed my inner feelings, my true gender
would have revealed itself much earlier.
But even so, if I had known as child and if I had
shown my feelings, would anyone have
listened? And as an adult when I first knew
what was wrong, I wondered, "what would
people say?" Those tears from within your soul
you should never deny, and neither should
anyone you share them with. It’s when you
share those tears that the true person you are
will be revealed, and the gleam in your eye that
follows will show the way.
yours sincerely, Li Sam
Book 6
aug2008
– 006:005/1 –
— Colors —
When morals are discussed, we mostly talk
about what is right or wrong, and nothing
in between matters. It’s also sad that the
terms of morality often are used as an
excuse to punish people, and sometimes
we even make them the law.
What happens when we let other people’s
morals dominate our hearts—guide us
with rules we are not born with and feed
us with rules to live by that are not our
own? What about our lives, the true
persons we are? What about you and me?
Instead, what would happen if, once in a
while, we let our hearts make the rules and
really show who we are—wouldn’t we all be
much happier? A true touch between two
happy people—letting their hearts
rule—isn’t that what love is all about? If we
deny and hide what our hearts tell us,
without colors, can there be life?
– 006:005/2 –
— Colors —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:005/3 –
In a world where morals reign over the heart,
Man and woman keep their sexes far apart.
Morals make people see sex as black and white;
Morals hold back love hard and tight.
When man and woman finally meet one day,
There are no colors, only a shade of grey.
We, the colorful people,
rein in morals with the heart.
We don’t keep our sexes that far apart.
We see the person in people,
not black and white.
We see love as colors, sparkling in the light.
Colors make us persons, with sex put aside.
Colors open eyes, letting us see true and wide.
Colors are life, shaped as a peaceful white dove.
Colors bring beauty to a person in love.
The End
About the poem...
– 006:005/4 –
— About the Poem —
I wrote this poem because I was inspired by all
the amazing people I met when I was starting to
learn about my true self. These people could be
categorized anywhere in the range of
homosexual to trans-whatever-people of
various kinds, and yes, even transsexual people
too. What they taught me by their pure and
simple existence was that I had denied my true
self, the person I really was, mostly because of a
morality imposed outwardly by society instead
of inwardly by my heart. I learned that this was
wrong, in fact very wrong.
These people who inspired me I never before
would have thought I'd be meeting, much less
talking to. At that time I wasn't sure where I fit
in all this, but I became very certain that among
this group were a lot of nice, caring people, just
like in society in general if not more so. They
showed me another side of morality that I
hadn't been aware of.
What chocked me the most about mingling
with people on the margins of regular society
– 006:005/5 –
was that their morality, their guidelines for
living, felt like a relief to me. I was able to show
myself with no strings attached, and I was very
welcome to do so and even appreciated when I
did. There were no condemning looks about
what I (or anyone else) was wearing or how I
looked. The barrier made by gender just wasn't
there.
Becoming suddenly aware of all these people
and their acceptance of each other was a wake-
up call for me. A second wake-up call came
when I understood that these people were not
any different from “people in general." If there's
any difference, it lies in how the public
perceives them, not in how they perceive
themselves.
We all have different points of view regarding
morality—it's very much a personal thing. In
groups morality tends to overshadow
individuals and force a common view upon
them that is supposed to reflect the "regular
Joe," and sometimes one wonders: Can that
"regular Joe" possibly even exist?
– 006:005/6 –
As I began considering morality as stemming
from my heart, I learned I needed to accept
myself regardless of my gender (that label
society had put on me at birth). For me it
became vital to accept myself as I was and to
deal with my situation now and after any
changes I were to make in the future. But in
that process one other thing became equally
vital to me, and that was my new
understanding about the variety of people out
there and that morals can have a colorful side
too.
It's when we open our minds and see colors
instead of black and white that we truly can
love and be happy. Meeting these new colorful
people opened my eyes. And you know,
somehow colors do have the power to bring
peace to our hearts, and what's more—colors
are beautiful and they are there for us to enjoy
and use in our search for happiness.
yours sincerely, Li Sam
Book 6
aug2008
– 006:006/1 –
— Awakening —
Occasionally we feel that something is
wrong inside us, but we can’t tell what.
This frustration from not knowing can
make us work hard to cover depression’s
trail. But as we search blindly, we too often
cover up our findings. It may be that, by
living without being aware of our basic
needs, we are denying ourselves our very
lives.
Learning the language of our bodies and
following our inner feelings:
Isn’t that what life is about?
– 006:006/2 –
— Awakening —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:006/3 –
You’ve found the path
that shows you where to go.
The truth is there, a truth you didn’t know.
The girl within brings both comfort and relief.
She is showing a way out from all your grief.
She reaches for your hand, and you just give in.
You have nothing to lose but everything to win.
Your life becomes visible beyond all belief.
You feel it in your soul, deep down beneath.
Following your new path, you follow yourself;
There are no references, no books on the shelf.
To learn,
you must know your true self from the start
And that this new path may tear relations apart.
There are no turnings, no way back anymore.
The path leads forward; there is only one door.
– 006:006/4 –
What before was improper and forbidden to do,
Irrelevant is now; you just have to go.
Leaving safety, family, and friends behind,
There is no one else but you yourself to find.
The girl within brings both pleasure and doubt.
You don’t doubt yourself,
but the way you stand out.
Looking in a mirror, is that really you?
You search and find a vision of a clue.
Confidence in yourself and the way you look,
Safely brings back what manhood took.
Even though sorrow and age made their marks,
The girl is undamaged,
and her youth still sparks.
You may be rejected and seen as a fool,
But the girl brings joy and peace to your soul.
The End
About the poem...
– 006:006/5 –
— About the Poem —
After I had written my previous poem,
"Turning," in January 2004, I knew that I had
an even longer story to tell. But back then I
couldn't see the full story in my future, the
story that led me through my change in gender.
Half a year of struggle passed when suddenly
on a very beautiful summer day I found a way
to say what I wanted. It was as if I had been
struck from above when this poem flew freely
from me like an early spring rill.
As soon as I discovered how to tell my story, I
also became keenly aware of what I had to do
about my situation. It was like waking up one
day to start a new life. I felt a distinct calmness,
a sense of peace and satisfaction like a flower
finally finding its way to the surface of the
earth. And like a flower opening and for the
first time showing itself, that day I felt the clear
open air give me new strength to carry on.
Awakening can be wonderful, but it can be
scary too. I wrote this poem to convey these
– 006:006/6 –
feelings and, above all, to share some sort of
comfort and hope. A change in gender does
take its toll on everyone involved, but the
rewards that follow are not for you alone; they
are for everyone near and dear to share. And
you need to know that shared joy is the seal
that makes relationships last.
Awakening is like a drop falling from heaven,
spreading ripples on what appears to be a calm
sea. As the ripples stir the surface, they disrupt
old reflections from the past to let a new, clear,
and much deeper reflection come through.
Awakening marks the start of a journey. As
with any journey, you don't want to travel
alone.
Awakening is about understanding, as well as
hopes for others' understanding too.
yours sincerely, Li Sam
Book 6
aug2008
– 006:007/1 –
— Bonds —
In life we all search for something, and we
continue to search even when we get what
we think we need. Often we fool ourselves,
pretending to be happy but forgetting what
happiness really means. We can even be so
narrow-minded as to reject happiness for
the pleasures of being successful … so still
we search.
It’s when we meet others that our search
ends, and we can feel it. The nature of the
soul needs love, and if we can’t find it or if
we walk away from it, that hurts. A loving
partner or spouse brings feelings more
meaningful than what possessions give us.
Beyond the barrier of worldly things,
where emotions rule and lies can’t pass, we
find the happiness we search for.
When life gets difficult, even if one of you
has to walk away, that doesn’t necessarily
– 006:007/2 –
mean you have to leave the other behind.
In life there are many turns, and a better
life may well be around the next corner. To
find happiness, you have to be true to
yourself. To maintain happiness, you have
to share that truth.
True feelings: that is life!
– 006:007/3 –
— Bonds —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:007/4 –
Even while looking forward,
your mind looks back;
There is a feeling you still have to track.
Your children moved out so long ago,
But someone is there who still emits a glow.
There are those feelings you can’t forget:
Of that wonderful woman you once met.
You have loved her most of your life;
You still love her, and she is your wife.
From the first moment, you gave her your heart.
Will the girl within tear your marriage apart?
You see your wife worry, wondering why.
Will she stay, or is it forever goodbye?
Those thoughts hurt and make you cry.
That feeling—loving your wife—was never a lie.
The End
About the poem...
– 006:007/5 –
— About the Poem —
After I had written my previous poem,
"Turning," in January 2004, I knew that I had
an even longer story to tell. But back then I
couldn't see the full story in my future, the
story that led me through my change in gender.
Half a year of struggle passed when suddenly
on a very beautiful summer day I found a way
to say what I wanted. It was as if I had been
struck from above when this poem flew freely
from me like an early spring rill.
As soon as I discovered how to tell my story, I
also became keenly aware of what I had to do
about my situation. It was like waking up one
day to start a new life. I felt a distinct calmness,
a sense of peace and satisfaction like a flower
finally finding its way to the surface of the
earth. And like a flower opening and for the
first time showing itself, that day I felt the clear
open air give me new strength to carry on.
Awakening can be wonderful, but it can be
scary too. I wrote this poem to convey these
– 006:007/6 –
feelings and, above all, to share some sort of
comfort and hope. A change in gender does
take its toll on everyone involved, but the
rewards that follow are not for you alone; they
are for everyone near and dear to share. And
you need to know that shared joy is the seal
that makes relationships last.
Awakening is like a drop falling from heaven,
spreading ripples on what appears to be a calm
sea. As the ripples stir the surface, they disrupt
old reflections from the past to let a new, clear,
and much deeper reflection come through.
Awakening marks the start of a journey. As
with any journey, you don't want to travel
alone.
Awakening is about understanding, as well as
hopes for others' understanding too.
yours sincerely, Li Sam
Book 6
aug2008
– 006:008/1 –
— Reunion —
The struggle of life, the very bottom line, is
about surviving. But what does this bottom
line rest on? What are the references, and
who decides them? In our search for
meaning, we often repeat ourselves, doing
the same thing over and over again.
You should decide, though, what your
references are. No matter what you do,
look for options and be open to new
possibilities. Be aware of time as life and
travel with it.
It takes courage to live!
– 006:008/2 –
— Reunion —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:008/3 –
Standing at the turning, your love goes by.
Still you stand there wondering why.
Your love changed shape from man to girl.
Is your love the oyster, or the pearl?
Pearls are beautiful, but they’re not alive.
Oysters make it happen; they make love survive.
Despite their looks, oysters have a soul.
Do you choose by sight? What is your goal?
Pearls may vanish—still your love may not.
Your love is changing, but it’s all you’ve got.
While waves pass, you stand frozen on the spot.
Does it even matter? If not, then what?
– 006:008/4 –
You look around searching,
seeing other pearls nearby.
Polished they are—
but like pictures—copies of a lie.
Those pearls you lost are still there,
both valid and true.
What will it take to regain them,
the love you once knew?
The dark narrow path
where your love now goes
Looks scary, but down
that path her love still glows.
It’s there to guide you—
that light wants you back.
Your love is spreading pearls, a path to track.
You may be scared, but what’s there to lose?
Losing your love, is that what you choose?
Even if that path may bring on lots of abuse,
The track of your love you just can’t refuse.
– 006:008/5 –
While walking the path
you hear jeers everywhere.
Yet the pearl trail you follow—it’s clearly there.
As pearls are changing, you learn who she is:
That girl your man was—her love was his.
The pearl trail is beauty, and yet taunts you
hear.
Following it straight, that light becomes clear.
Ignorance and rejection are there all around;
You see hiding souls forced to the ground.
And as the light
starts sparkling you see true and wide:
A woman you see,
and now for you she doesn’t hide.
As your hands meet,
she guides you gently beside.
She’s that girl, the woman you love,
deep down inside.
The End
About the poem...
– 006:008/6 –
— About the Poem —
I wrote this poem because, while starting to
change my gender, I had become very
concerned about my partner (later to be my
wife). Due to my change I felt we were drifting
apart, but I desperately wanted to give our
relationship a fair chance before that last string
of affection burst.
During life crises we often have to make a
choice even though we don't understand the
options before us. I had no options if I was to
survive, and the options my partner faced all
appeared bad.
In my position I couldn't promise anything, and
as a last attempt I tried to reach out for her
with this poem. I wanted to give her at least one
positive option even if it were small.
Those pearls in our relationship that we had
nursed and made grow for almost twenty years
seemed as if they were gone, leaving the two of
us apart, out there in the chill, naked. How
could I make her see that those missing pearls
– 006:008/7 –
were not lost? They were still there—tarnished
maybe but they hadn't vanished forever. If the
only option left for us was one of those tiny
grains that long ago had brought us together, I
so wanted to make it a pearl once again.
Just like oysters, we can make beautiful things
happen out of almost nothing. A tiny grain of
sand was like hope for us and likewise could be
for others too. If a pearl in your life vanishes,
what made it may not be gone. Sometimes
those small things are what matter the most.
When you're looking at pearls in life, the
thought and love that made them you can't
value enough. If there is a grain of hope, the
power to make it happen is there within you.
yours sincerely, Li Sam
Book 6
aug2008
– 006:009/1 –
— Belonging —
What we imagine and think of as “me”
doesn’t always match our outward
trappings. But what are we referring to as
“me” in the first place?
Often, we look to others as models for
ourselves, but whatever others might
have—how does that fit us? Rarely do we
consider what “me” really means.
We may change our behavior, appearance,
and even friends and career, but our true
self, “me,” never changes. In life the
concept of “me” is central, unique, and the
many pieces that make up “me” are there
for us to discover.
A basic question most of us ask ourselves
but never really find an answer to is:
Can life change?
– 006:009/2 –
— Belonging —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:009/3 –
As her manhood image starts to fade away,
The little girl sees the light of a brand new day.
She looks at herself, she looks around;
She looks for truth, the pieces she found.
The truth in herself was always there.
The truth in her body, she doesn’t know where.
As sunrise shimmers kissing the sky,
The little girl no longer wonders why.
She sees her manhood, but she’s not afraid.
She picks up her pieces that love has made.
She puts them in place, lovingly laid.
Replacing the wrong ones, her body is staid.
The feel of belonging, sensed by some,
She feels it too; a new dawn has come.
The End
Book 6
aug2008
– 006:010/1 –
— Looks —
We all hope that our wishes will come true
one day, as if we live in fairytales. Some of
us, unfortunately, wish that the reality we
live in were a fiction that might vanish.
Which side of the magic mirror should we
choose: the fantasy we wish for or the
reality we reject? Does the side even
matter? Is there a real difference between
the two? In both cases we hope for a better
life, and in that way the reflections are the
same. But who is that looking out at us
from the reflection?
Our dreams are much closer than we think.
That magic mirror is magic precisely
because we can see ourselves through it,
standing on the other side.
If we look right through our own reflection:
Will life change?
– 006:010/2 –
— Looks —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:010/3 –
At night I see you in bed next to me.
Beautiful as always, you’re lovely to see.
Even if you’re older and miss what age took,
Still there’s comfort and joy in your look.
I look in a mirror, a sight I can’t bear.
I can’t see me; someone else is there.
By day I see children and people move around:
Beautiful too and themselves they’ve found.
No matter their sex, age, or color of skin,
Happiness shines through from deep within.
Looking at myself with a meeting eye,
I can’t see me; someone else passes by.
Looking at people, I turn my head.
Talking to people, there’s nothing said.
Following people, I’m nowhere led.
I’m searching for a story that can’t be read.
I have waited so long for a reason to be.
Dear God, can I for once be me?
– 006:010/4 –
Back home from work, yet another day.
You are there for me; I want you to stay.
You smile and we talk, as we used to do.
I hug you so hard, I don’t want to go.
Your body is warm, but mine is cold.
Can I, can I ever have my story told?
Looking at you, I look everywhere.
Talking to you, my words are bare.
Following you, I’m feeling despair.
If I find my story, will you be there?
I have waited so long for a sight to see.
Please God, can I just once see me?
The End
Book 6
aug2008
– 006:011/1 –
— Facing —
Sometimes the solutions we find for our
many problems create more problems, for
ourselves and for others. To break this
cycle we need to search for its cause, but
that can be frightening. The worst
discovery we might find is that we
ourselves turn out to be in question.
Could you face this reality if it were true
for you? The wall you build to protect
yourself—what if that wall imprisons you
instead?
If we’ve got tricks up our sleeves to escape,
such as blaming others, we often use them,
but those tricks can cause harm too. Lies
have a tendency to close us in and trap us.
Facing the truth is the only key to freedom
and peace in both body and soul:
From within, life emerges!
– 006:011/2 –
— Facing —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:011/3 –
Born a woman in a manhood shell:
Facing people, whom can you tell?
In spite of knowledge, books on a shelf,
Can you, can you even face yourself?
Up against the wall, the wall of truth:
Am I real or like a shell since youth?
Facing facts that you can’t deny,
Facing your soul will open an eye.
The eye you see with sees true and wide.
You see the wall, but not the other side.
The wall of truth is solid and hard.
It’s there for you, your soul to guard.
The End
Book 6
aug2008
– 006:012/1 –
— Consideration —
We have to make choices all the time, and
sometimes we choose possessions before
life. We may not know what life is so we
look for happiness and love through the
things we buy. Rarely does it occur to us to
search for happiness the other way around.
To define our lives we often refer to what
we own, what we’ve lost, and sometimes
even what we wish for. But that doesn’t
provide us with the answers we need for
tomorrow.
In spirit tomorrow will bring only what we
plant today. The things surrounding us
come and go, but life is a constant that
grows with us. If we look for all those small
values in life that are free and we nurse
them:
How will life be?
– 006:012/2 –
— Consideration —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:012/3 –
When darkness brightens, truth becomes clear.
You look for love, you look through a tear.
Changing sex is like night and day.
When loved ones see, what will they say?
You walk your path, homeward bound.
You wonder how love can be found.
Consider the dark side, how love was then.
Consider loved ones pushing you back again.
Consider still searching, an eternal roam.
Consider yourself not finding a home.
That tear of sorrow you wipe away.
You look at yourself on a brand new day.
– 006:012/4 –
You know yourself now, you know the truth:
Your life as a woman is starting from youth.
Your body is changing, but not your mind.
Still you are there for loved ones to find.
To be together if there’s a will to try,
Loved ones no longer the girl will deny.
Consider them meeting your mind as before.
Consider them seeing what eyes can’t ignore.
Consider offering them your helping hand.
Consider them learning to understand.
Can tears of sorrow turn into joy?
Can a happy girl replace a sad little boy?
Show who you are; don’t hide from yourself.
Don’t put your story unread on a shelf.
The End
Book 6
aug2008
– 006:013/1 –
— Telling —
Revealing our private lives can be difficult.
But hearing what we have to say can be
just as difficult for others. You might find
that people listen to your words without
hearing your message. They often choose
to listen to what they can easily
understand; what takes time to
understand they may ignore or even reject.
Exactly what you say may not always be
what matters. That other side of the coin,
how you say it, might make a bigger
difference in what your listeners are able
to absorb. Life is not built by written
words alone, but the hand that holds the
pen shouldn’t be ignored. That hand can
also feel, hold, and cherish.
– 006:013/2 –
Written words can be like rules we
acknowledge and yet still choose not to
follow. Even then, that hand that brought
the original message will be there for us to
hold and follow:
Where can life be found?
– 006:013/3 –
— Telling —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:013/4 –
Telling the truth sometimes is hard.
If no one listens, the truth they’ll discard.
Telling a lie sometimes hurts less.
But in time a lie makes life a mess.
Not telling will make others decide.
Others telling will make truth divide.
Broken truth floating around,
Turns into lies stuck in the ground.
Does what is true matter or matter not?
Truth in yourself may be all you’ve got.
– 006:013/5 –
Telling loved ones, family and friends.
Doing it straight, your honor defends.
Not telling is a choice you may choose,
But is that better, or will it let the devil loose?
Even if telling the truth were your stand,
Loved ones from you may take their hand.
If lies suit them better, what can you do?
Truth you can carry if you have to go.
Truth in the long run will do you good,
Even far from where you once stood.
What you are saying might not be heard.
Words you are saying may sound absurd.
Truth sometimes can be hard to tell.
But never again live a life in a shell.
The End
Book 6
aug2008
– 006:014/1 –
— Light —
The hopes we live for are there for us to
find, but they may not look the way our
fantasy imagines them. The light of hope
has other ways of emerging than just from
afar.
We all search for someone in life—we need
to feel that touch. But the chase for that
feeling sometimes leaves us breathless and
still behind. We may find the values we
seek in life within others, but we shouldn’t
ignore the values we ourselves emit. By
showing, revealing our true selves, we
carry light with us wherever we go, letting
others find their way to us.
How can that light help us come forward,
out from the dark? Darkness is nothing to
be afraid of—it’s there where light and all
our hopes are born:
Happiness makes life worth living!
– 006:014/2 –
— Light —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:014/3 –
Like in a tunnel, we search for light in the dark.
It brings us hope—it’s a sign of change, a mark.
Pondering light and what makes it grow,
Should we move there to it, or stay and show?
Time will take us to our most vital goals.
When showing ourselves, we meet other souls.
In darkness we feel others,
finding a friend we might.
Soul-friends together walk beyond the night.
How can we tell what is wrong or right?
Not all is measured by speed or sight.
What makes us happy, our future bright?
Love is the answer; love is our light.
The End
Book 6
aug2008
– 006:015/1 –
— Home —
There are many mysteries in life, and the
biggest mystery must be love. Everyone of
us has a relation to love, but do we
understand it? We know that we feel it and
that love opens up our senses. But often
we don’t know why.
There are so many unanswered questions
attached to love, but most times we don’t
need to understand a single one of them.
Love is a natural part of us, but still we
can’t take it for granted. We search, but
where can love be found?
Often we assume that love arrives and then
leaves us with a partner, but it doesn’t
have to be that way. Love can be universal,
a part of everything we think of as being
us.
– 006:015/2 –
As individuals we need to find ourselves;
we need to come home. In relationships
we need to reveal ourselves; we need to
come home. In relationships we need to
reveal ourselves; we need to come out.
Inviting people into our hearts will take us
home. Being welcomed by people, we find
home everywhere.
Love occurs when we share life!
– 006:015/3 –
— Home —
Illustration by Lisa Maynard
– 006:015/4 –
A new dawn did come, and as the sun set,
The little girl’s first day she finally met.
Looking around with her glittering eyes,
Bonds of truth and love she gently ties.
Her manhood vanished, and with it,
lies did too.
Her heaven is clear,
now she knows where to go.
While alone wandering in that nowhere-land,
She found a soul,
a friend there, to hold her hand.
That friend caressed her,
shared and carried her pain.
The little girl found reasons to be,
and to live again.
Her life, her future she sees ahead.
She now can rest in a truthful bed.
That bed is placed under a joyful dome.
The little girl is happy; she has come home.
The End
Book 6
aug2008
– 006:016/1 –
— Final Word —
To assemble these last bits and pieces into this
online poetry book turned out to be a challenge.
Today, February 2017, it’s nine years ago that I
had the printed book published.
“Was the book a success, or not?”
“Well, that depends how you see and value it.”
It didn’t sell, that’s for sure. So in those terms it
wasn’t a hit. But for me in all other senses, it
has plaid a vital role in my life and still do.
To me this book and poems is nothing I’m done
with, to hide away on a shelf and collect dust or
something like that. Instead, these poems has a
lot to do with both my ordinary life and living
today and my future. What I didn’t know then,
this coming out process has taught me.
I know now that this subject is complicated and
hard to read about, and I’m okay with that. But
even so, what you can learn from these poems
and story, does make a difference.
yours sincerely, Li Sam
Book 7
feb2006
– 007:001/1 –
— Foreword —
This story is not just fantasy, the boy,
grandmother and the bottle of sand, that
moment, has happened in real life and I
happened to be there as a kind of witness if you
like. The event got stuck in my mind, so later on
in February 2006 I wrote this short story down
as a sort of reaction to what I saw and felt
happened.
I think we all look at situations differently and
especially if we happen to be right in the middle
of it. I didn’t take part in this special event, so
it’s with an observer eye this story is told,
however adding what I felt to be the most likely
and appropriate end of a short story like this, …
which I hope you will agree on after having red
it.
Li Sam
– 007:001/2 –
A Bottle of Sand
One sunny summer day in a small backside
garden a young boy came up to his
grandmother sitting there having her afternoon
tea. It was a beautiful day and the grandmother
enjoyed every minute of it.
She had placed herself in a well-padded garden
chair in front of a garden table and with her tea
and some small cookies well within reach. A
garden umbrella kept her in the shade and a
little bit surprised she saw her grandson
– 007:001/3 –
happily coming up to her with something in his
hands. The boy may have been nine years old or
he may not, but that doesn’t matter much in
this story.
Anyway, the boy proudly held up what he
brought and showed his grandmother. It was a
clear glass bottle, no cap or labels attached, and
it was filled with sand. But the sand wasn’t like
shoveled in there just to fill it up. No, instead
some thoughts had been involved carefully
placing the sand there.
There were different types of sand forming
layers upon layers from the bottom all the way
up to the top. The grandmother made the boy
come near her and she hugged him gently still
sitting in her chair. Happy to see him she asked
about the bottle he brought. The boy loved his
grandmother very much, even though he was a
bit shy to admit it. He was growing up and
among his friends a tougher attitude was
practiced to gain respect.
However, the boy started to explain that he had
been on a school trip to an island and that they
had visited some beaches there. He had found
this bottle on the beach, it had probably been
lying there a long time with no cap and washed
– 007:001/4 –
clean from any labels and dirt. Strolling along
the beach he had found joy in filling it with dry
sand from various places along the shore and
almost immediately he had come to think of his
grandmother. Without any plan in mind he had
wandered around by himself looking for
various sand shades to fill the bottle with.
He hadn’t been that keen to show the bottle to
his classmates and he definitely didn’t tell them
that it was for his grandmother. But he was left
alone as his classmates most the time were
occupied with themselves playing on the beach,
so they didn’t bother him much.
As he wandered around he didn’t just select any
sand, he collected sand he thought his
grandmother would like and doing so he did
something. The sand he picked up in his hands
and carefully poured into the bottle was telling
something. Like with every grain of sand that
touched his hands, his thoughts followed into
the bottle, too. The boy was thinking of his
grandmother and he enjoyed to see and make
her happy, so there were happy thoughts he
poured in. But there was something more he
poured in that he wasn’t aware of. Those grains
of sand were also turned into reflections of
– 007:001/5 –
himself, showing the love he felt for his
grandmother.
One by one the grains of sand with different
shades and color passed through the bottle
neck and as snow gently falling on a cold
windless winter day, the grains placed
themselves in the bottle, layer by layer to the
top. The joy the boy found doing so made the
bottle no longer just bottle anymore. The
happiness he poured in shined through and the
love that followed with every grain of sand
made the glass shimmer.
The bottle now standing on the garden table
where the boy had put it, became alive. He
wasn’t old enough to understand it, but feeling
his grandmother sitting in her chair gently
holding him with her left arm around his waist
keeping him close, made the boy happy. He was
proud of his bottle with each layer of sand
shining through, like recapturing his thoughts
bringing it all a meaning.
Feeling his grandmother holding him
confirmed their bonds and made their love
stronger. What no one else could see when
looking at the bottle, the boy and his
grandmother felt like written in the sand, like
– 007:001/6 –
small secret notes expressing happiness and joy
visiting each other and being together.
After a while holding her grandson, she let him
go. She told him to fetch himself lemonade and
some more cookies from the kitchen and join
her. The boy did so and he put another garden
chair as close to his grandmothers as he
possible could and joined her under the garden
umbrella. The sun was still shining bright from
a clear blue sky and emotionally speaking, it
continued to do so for the rest of their lives,
even if raining.
Even if the grandmother had to die some years
after and even if the bottle of sand got lost with
time, the boy carried his grandmother’s spirit
inside and kept that moment together close to
his heart without telling anyone, but with one
exception.
As the boy grew up, he became a father and
grandfather, too. And as he got older sitting in
his own small backside garden with his
grandchildren gathered around, he one sunny
summer day told them a little story about a
bottle of sand. And as he finished, he shared his
little secret telling about his grandmother and
their moment together a long time ago, very
– 007:001/7 –
much the same as now with his grandchildren
gathered around. And if I’m not mistaken, this
story went on and was told in the same kind of
manner throughout generations ever after.
The End
– 007:001/8 –
— Final word —
What may look trivial for some may be vital to
others. Values in life may change, but some of
those values remains within us from early
childhood. We may not understand it then, or
even as adults, but the sharing of emotional
feelings and moments like this enrich us and
makes us grow. These feelings nurture us and
as such, they need to show. These are the
feelings we shouldn’t hide away, ignore or force
ourselves to live without.
Best regards, Li Sam
Book 7
feb2006
A Bottle of Sand
This is a short story
about a boy and his
grandmother and how
small things, a thought
and a bottle of sand,
can last and be passed
on through generations
like forever. This story
is also about love and
bonds and all those
memories we live for
and which shouldn’t
be forgotten.
Book 8
feb2009
– 008:001/1 –
Foreword
Publishing this cliff-path series from 2009
again at my new writing site has trig a lot of
good memories. But before digging into it
again, I thought that there would be a lot to
update in order to have it published in this new
website format, but not so.
The minor changes I’ve done are all obsolete
and irrelevant to the story. So the walk that
happened back then remains the same as the
original. All the thoughts when walking the
path are still there intact as they should be.
Li Sam
– 008:001/2 –
Water and How It All Started
What about water, life, that water from which
we originate. Why?
Monday morning January 19th 2009: I left
home for a four week trip to a place I like very
much.
Tuesday: I installed myself as I usually do in an
apartment overlooking a small city and its
harbor. And among all these my very odd
installation routines, it always includes to go
down to the harbor to the fishmonger and buy
myself a lobster for dinner that first full day
evening. It has become a must and it’s a way to
welcome myself back again.
Wednesday, today that is: I went out on my
first cliff walk and took some photos along the
way and there it was “Water”, high above I just
stood there looking down at the water. And
– 008:001/3 –
again wondering why?
“It’s alive and somehow it makes me alive too.”
Oh yes, I can drown and all that. Rain and snow
can make me wet and cold, but still there is
something about that water that makes it so
much more.
“Does water have a soul? Hmm… Why not!”
Walking there on the cliff path and looking
down at all the water and all the waves rolling
ashore, climbing high and higher up on the
cliffs and down to small beaches deep in-
between.
“Strange how things can be. I nearly died,
drowned, but the water made me alive.”
“It’s all so strange and yet not.”
The cliff path turns, up and down like a
rollercoaster it goes, but the fear is not there. I
stop and admire the water down below.
“What is it down there?”
I see the surface shimmering; it’s both blue and
green at the same time. I wonder “Colors;
where do they come from?”
“Life, Water; did it all start with colors, like the
sun, those beams of light painting the rainbow
on the sky, taking us farther and farther away
into our very own fantasy, the soul?”
– 008:001/4 –
“Yes, I would like to think that!”
It’s not just that water made me who I am
today, or something I need to have in order to
stay alive. That sip of water we all need does so
much more.
I’m almost there, back again, from where I
started. I took the bus out and walked the cliff
path back to this small beautiful town. And yes,
I see colors even without any rainbow visible on
the sky. Colors are there anyway, it reflects on
all these beautiful people living here, making
this town alive. The water is here too in the
harbor and farther out, I smell water and I feel
it.
“Hmm…”
I turn and look back from where I came for a
while, and in my mind that winding path
remains like a rope to hold on to.
“Yes I will go there tomorrow again.”
Even if nothing has changed, I have, and will
continue to do so. I feel life when walking there
alone, taking my time. I don’t need to hurry.
That water down below that almost seven years
ago carried me ashore and made me alive,
keeps me company.
Book 8
feb2009
– 008:002/1 –
Hello Mr. Stone
In old ancient fairytales we meet them and in
real life too, sometimes.
Thursday January 22nd 2009: Yesterday’s cliff
walk was a hit. I really felt it deep in my soul
and in my legs. In spite of that and in line with
what I decided yesterday, I found myself at the
starting point of the cliff path that would take
me back to town once more. Okay, I’m on a diet
trying to lose 10 pounds here, but in this case
that is secondary. My diet has other references
than exercise and primarily relies on decent
good food, cream and all that is okay, but with
the restriction, only half of it.
The bus stopped and I got off. YES, the air and
everything just felt right. Cloudy okay, but the
sun was there seeking contact and I felt very
much welcome by the tiny beams breaking
through. The steps down to the cliff path I
– 008:002/2 –
entered in grace. Well not quite so really, I did
feel some restrain in my legs from yesterday’s
adventure walking the path and now, just
walking down these spread out stairs, did
muster some efforts. Well stubborn me, I didn’t
care, I was going to enjoy this walk once more,
no matter what.
I took my time resting now and then and I
really enjoyed every minute of it. This was not a
race that I had to win. Keeping fit, I didn’t
bother that much really, not here and not now
anyway. This was about me and nature and I
felt it coming.
Not far along the path there was this stone right
in the middle of the path. It hadn’t been there
the day before; I was sure about that, so it must
have shown up some time since yesterday.
“Hello”
“Hello” I answered back, without a soul in sight
in either direction along the path.
“Pleasant weather, don’t you think, even
though it’s wet, having rained all night?”
– 008:002/3 –
“Yes, I heard the rain patter on my apartment
windows and it was windy too I believe.” I
answered looking around a bit and without
moving my lips or actually saying anything.
I didn’t need to move my lips saying anything.
That stone on the path couldn’t talk, I knew
that, but it wasn’t there for no reason, at least
not in my mind anyway. Nature can have this
impact on you if you are willing to receive, and
I definitely was. I realized that the stone must
have fallen from above sometime in between
me walking there yesterday and now and the
question was “Enemy or Friend?” Well if
enemy, the stone would have fallen on my head,
so friend it must be.
“Yes it did rain a lot, but rain feeds us, doesn’t
it?”
I just had to agree. It was cloudy and
sometimes I could feel the drizzling rain when
the sun got lost behind a cloud. That stone laid
there in the middle of the path right in the
open, like for the first time breaking lose and
showing itself. The cliffs high above and the
steep slopes were alive and changing and even
– 008:002/4 –
if slow, they were changing and this stone was
the definite proof of that.
“Where do you come from?” I asked curiously,
as if not knowing.
“Oh, I don’t come from, I have always been
here from the very beginning and now finally
I’m on my way.”
I stayed there for a while chatting with my new
friend Mr. Stone. Yes, I very much would like to
call him Mr. That suits him the way he
approached me. He was kind, approving and he
seemed to enjoy my appearance there on the
path. Oh yes, a gentleman he was, that’s for
sure.
It’s strange how small things can trigger big
thoughts. And I don’t mean those big thoughts
changing the world or anything, but it certainly
added to my well-being in a very pleasant way.
I like tales and I enjoy these innocent fairytales
as they have so much to say, if you are open and
want to listen that is. But as adults, do we walk
the path or is it all just about exercise,
something we force ourselves to do as fast as
possible and without thinking. The openings
are there and I enjoy exploring them.
– 008:002/5 –
Even though I left Mr. Stone, saying goodbye
after a while, he in spirit walked by my side to
town as a companion, a part of nature he is as
we all are. And yes I liked him and I will go
there tomorrow again, hoping he liked me too.
Book 8
feb2009
– 008:003/1 –
What To Lean On
At the horizon there is water and sky, and the
trees in-between keep them together.
Friday January 23rd 2009: I got up fairly early
(I won’t mention time here, for me time is
relative). I made myself breakfast, did some
work on my computer and started more and
more feeling my legs. Ohh God, yes I for sure
felt my legs after yesterday’s walk. Rain and
again rain, it was raining and the showers
passing like in relay were very intense. Oh yes,
where did I put that box of excuses labeled “Not
going out today at all?”
“Groan.”
“Did I hear a groan, from where?” I asked
myself stupidly, knowing it was me groaning
from the start.
Denial: that I have been dealing with before
and it almost killed me in the end, so never
– 008:003/2 –
again. I was going out and when I dressed, like
preparing for the worse, yet another heavy
shower was hammering the windows and the
road outside filled up with water, that same
water that two days ago had made me so happy.
So, no more excuses, this was war, and I was
going out, damn it!
Shoes on, the rain stopped and when I came
out from my apartment the sun was breaking
through? I look around for more fat dark clouds
coming in, but there was none in sight. The
street was still wet with water floating in all
directions, but I ignore that and fast I took
myself to the long winding stairs down to the
coach station to catch the bus. I made it and
soon I found myself back at the starting point
for my walk back to town again. The sun was
shining, I just couldn’t believe it. Everything
had changed during that short bus trip for
about 10-15 minutes. My legs hurt, but I didn’t
care and soon I was out on my path again.
On the path there were of course puddles, but
not that much though. Rain and water never
lasted long on these steep slopes, so there was
no problem for me to walk and stroll along as
– 008:003/3 –
usually. The sun increased in intensity and
good for me, I had it coming in from the back,
lighting everything up like in a theatre just
before the show is about to start. During this
show, there was a lot that caught my eye and
attention. I felt home, but not at home like
when everything is as usual. I felt home with
myself discovering things.
Not far farther away I sensed the elements
water and sky more intense, but there was so
much more in-between. I took a picture of a
pine tree I felt represents that moment best
when walking the path.
Trees are strange, they manifest so many things
and they convey a lot of emotions. They
definitely are in-between, being stuck in the
ground and with their branches they grab and
keep the sky close. I wonder “Is it trees that
make the sky stay?” This devastation of forest
lands, do we really understand what we are
doing? If these in-betweens disappear, then,
most likely, elements will float apart and never
will they find their way back to each other
again. Sad thoughts, but seeing that tree made
me happy again. I stayed in that small pine
forest for a while, I would say about 40-50 trees
– 008:003/4 –
on the slope, no more, but impressive. Yes, I
think I would like trees to be the ones keeping
the world together, it feels right somehow, and
it makes me happy.
I met Mr. Stone from yesterday, but now laying
on the side, put away, so people could pass
more easily I presume. I looked around, no
people in sight and quick I put Mr. Stone up
right again in the middle of the path as before.
We chatted for a while in a friendly pleasant
tone and I’m sure now that he likes me.
This day had switched like with a snap of one’s
finger when I first got out and I spent more
time on the path today than the days before.
My legs stopped hurting almost immediately
when I came down to the path and I didn’t have
to struggle walking. Back in town again, I
passed the fishmonger I usually go to and
bought myself a sea bass for dinner. So fried
bass in curry with plain boiled cauliflower and
some kind of union sauce it will be. Yes I know
I’m on a diet, so I only cook and eat half. Who
knows what I’m going to do with the rest
tomorrow? I have to think about that tomorrow
when back on that same cliff path again.
Book 8
feb2009
– 008:004/1 –
A Lion at the Beach
When out on your own, your mind is allowed
to wander freely.
Saturday January 24th 2009: A wonderful day,
I just can’t wait to get out. Okay, practical
details first, waking up and all that. Breakfast,
makeup, traffic-jam, bus stop location changed,
I had to run, bus late…
Still a wonderful day and I’m back on my cliff
path again. What a day! It’s still January, the
sun is low and almost like watching me. YES, it
can’t be better than this. Wind is slow, the sea
is almost still, and just waiting there for me to
take that first step down to the path and joining
it in spirit. And yes, I’m coming. My legs don’t
hurt anymore, I’m getting in shape, hurray, but
I did a stupid foolish thing yesterday. This diet
thing can drive one crazy. Okay, I bought
myself a bathroom scale in order to check my
– 008:004/2 –
weight; that I did. Great, but I forgot to buy
batteries, and nobody reminded me, so I
couldn’t get it working and it was like “No way
I’m going down those stairs, serious 149 steps,
to the market and up again, I’ll buy batteries
tomorrow.” Today that is.
Okay, back again at the track; I just felt it, like
this day would be special. It’s strange, when
you are full of expectations and receivable to
anything, nothing happens, hmm… I hadn’t got
far and nothing happened, but my mind was
wandering. Expectations, YES, I so wanted to
see Mr. Stone once again and I sort of hurried.
The thing is this that I yesterday went down a
smaller path to the beach down below from
where Mr. Stone is placed, high above on the
cliff path, and it was just the most beautiful
small little beach you can imagine. Not for
bathing but for everything else, that beach was
magic. However today I passed in a hurry and
Mr. Stone was there as I had left him the day
before and he was standing tall. Nobody had
tipped him over this time.
“Hello love” I heard when approaching.
– 008:004/3 –
“Hello” I answered back in a recognizing tone.
This time Mr. Stone was more than friendly
and I so enjoyed his company. I did know that
he eventually would make his way down to the
sea and with a splash slowly sinking and place
himself at the bottom among others. But Mr.
Stone was not like any other ordinary stone.
The next morning, like a king he wandered up,
deep from the bottom of the sea and like a lion
he placed himself on the shore. He was growing
in both spirit and appearance, and as he stood
up and left the shore he was the most
handsome man you could ever imagine.
Me? I just wished that that would have
happened just now and before my eyes.
Even so, back home there were letters, phone
calls and all other sorts of possible and
impossible media seeking contact with me;
emailing me, spamming me, blogging me, even
ponder casting me, to invite me out for dinner.
YES, I first thought, then I thought, be patient.
I don’t want him to think that I’m that easy
(Marianne, my wife, will probably argue with
me about that easy thing, “Patient, ha!”).
– 008:004/4 –
Anyway, I was taken out to a fancy restaurant
and Mr. Stone turned out to be the nicest man I
ever met. He was kind, caring and GOOD
LOOKING. He escorted me home and I invited
him up and he politely accepted. I had prepared
(without him knowing of course) sherry and
vanilla ice cream with warm raspberries. Mr.
Stone seemed to enjoy it all and he was so
damn GOOD LOOKING. Suddenly it struck me
as lightning.
“God forbid he’s gay!”
This is the worse thing. These gay guys are so
handsome, dress so well, they are kind and
caring and all that, and they are not the least
interested in ME. “Damn”… and all that! Okay,
wake up, it’s just a stone and there is still a long
way back to town and I needed to get to the
fishmonger before they close.
I had a wonderful walk back to town and I
made it to the fishmonger in time and bought
myself a fresh plaice filet for evening dinner
and some crab meat for tomorrow as on
Sundays they are closed.
– 008:004/5 –
So… in spite of all, I’m not upset or anything,
but that just does it!!! I’m not going to be
brushed-off just like that, stone, gay or
whatever. Tomorrow; you and I are going to
have a serious talk Mr. Stone!
Book 8
feb2009
– 008:005/1 –
A Spooky and Pleasant Experience
When light brightens your path, then, why not
look, feel and follow?
Sunday January 25th 2009: Rain and a grey
thick cloud with no visible edges in any
direction and it seemed to have parked there,
just right above me, and not wanting to move.
“Pick up some positive thinking! Where?” I said
and asked myself at the same time. I ate my
breakfast while the rain was pouring down
outside and I just couldn’t find any decent
reason at all to go out for a walk. I just didn’t
want to.
However, two hours later I found myself at the
entry of that same cliff path as yesterday and as
all the other days before that. The rain had
stopped and I couldn’t see any reason why? Still
the sky was all grey and sulky. This time the bus
had taken me on a Sunday tour through many
– 008:005/2 –
more parts of this island’s very narrow and
winding roads and it got me all lost in both
mind and orientation. The bus stopped and I
just sat there staring at a sign I didn’t
recognize. As the bus started up again and
continued its journey, I realized that that was
my stop. “Ting-a-ling” and I got off at the
following stop and walked my way back.
My mood entering the path was low even
though the rain had ceased, but my body
expelled those negative feelings completely. I
felt in shape. My legs, lungs, well, my whole
bodily me felt joy despite the weather. It was
some time ago since I had felt my body this
way. I entered the path with ease and the first
long uphill passage I barely noticed, but in spite
of that, I didn’t hurry. Expectations? I had
none. Feeling the air in my lungs, like breathing
without any strain at all, was wonderful. Every
step, up or down didn’t matter, it was all joy
and I almost forgot my mission, that serious
talk with Mr. Stone from yesterday’s adventure.
Yesterday’s perfect weather conditions had
probably tempted many more people walking,
running or whatever on the path, and when I
– 008:005/3 –
found myself at the top of that long winding
concrete stair entering the path where Mr.
Stone was supposed to be waiting for me, Mr.
Stone was gone. I went there wondering and I
found him having been tipped over the edge.
But he hadn’t fallen far; we still were able to
connect.
“Hello love” Mr. Stone greeted me with joy in
his voice.
“Hi” I short answered back and in the same
joyful manner I had been greeted.
Mr. Stone was obviously on his way and
somehow I felt by the tone of his voice that I
didn’t want to know anymore. Gay or not, I just
felt I loved him anyway.
“Can a stone have a soul?” I wondered
“Well yes, I would like to think it can!” I heard
myself answering back.
There are other things, apart from gender, that
can make us and why not a stone feel alive. The
joy of meeting a friend, being able to enjoy a
friend, whatever gender, spices or material, I
just felt harmony being there with him. And
even how stupid this may sound, I felt Mr.
– 008:005/4 –
Stone’s presence. I don’t know how or why, but
I just did.
As I turned my back and was about to leave,
there was light lighting up the trail for me and I
felt warmth coming up from behind. And when
I turned, I saw the sun shining through a tiny
hole in that still all grey, thick and sulky sky.
Like a lens that hole gathered beams from all
over and light was now flooding, but only on
me and Mr. Stone. There was no other light in
any other direction.
I’m a realist, but this I felt kind of spooky.
Nowhere else there were holes in the sky. It was
like the sky had opened up just for us and the
timing couldn’t have been more perfect. And
what are the chances of a single stone placing
itself right before me on a path like that? I
didn’t know.
That was a spooky feeling and a feeling I won’t
forget, but it didn’t make me scared or
anything, instead I felt pleased. Mr. Stone had
provided me with an answer saying far more
than words can ever say, and that sign of
affection or whatever it was I won’t forget, it
– 008:005/5 –
touched my heart. Sometimes friendship with
anyone or whatever makes gender and sexual
attraction secondary. That light, that insight I
felt once more, confirmed the bonds my wife
Marianne and a share.
Whoever you are or where-ever your path may
lead, I won’t forget you Mr. Stone. I love you.
Book 8
feb2009
– 008:006/1 –
When the Deep Sea Is Calling
High above and deep down below, a voice
made me stop and listen.
Monday January 26th 2009: Good weather a
perfect day, except for one thing. I finally
bought the right type of battery for that
bathroom scale and got it working. But what
for? What was I expecting? I have gained
strength and I feel really fit, but does that
show? Whatever that scale showed me in hard
fact digits, I won’t tell. I hadn’t gained in weight
though, but if I had, that would have been the
end of that scale, scrapped, smashed or
whatever. I had lost about two pounds in one
week and that was not good enough. I was off
schedule and that darkened my day, at least in
the beginning.
Even so, the sun was shining and a pleasant
warmth embraced me when I stepped out of the
– 008:006/2 –
bus. It was not hot, it was sparkling, enjoyable
and pleasant to be out on the track again. I felt
happy, in spite of that bathroom failure earlier
this morning. Okay, stairs down to the path.
Yes, no problems. My shape was improving and
before entering the path I took a small side
path a bit farther out where the land point
south east corner of this small island ends steep
into the sea. I wanted to get a feel of the tide, as
it was sinking real low now and on this island
there is a huge difference between high and low
tide, it can vary up to thirty feet (9 meters) and
that makes these cliff walks even more
interesting, as the scenery is in constant
change.
I was standing there and watching for a while,
looking at the outgoing current passing over
some underwater rocks. When the stream met
with the waves coming in from the open sea in
the opposite direction, it was a both joyful and
powerful sight to see when the waves were
forced back by the current. The waves rose high
and sort of lined up in a queue, trying to
pushing their way through. But the current was
stronger and the waves fell flat and turned into
a dance floor after having been merged with the
– 008:006/3 –
stream. I like moving water, it has never yet
ceased to amaze me and it took a while before I
got back to the starting point of my walk.
Things had changed and the water was much
lower than yesterday, looking like if shallow
water was disappearing, revealing the deep sea
beneath. It was not by sight, instead I heard it.
At one specific point at the path, not far from
where I started, there was this sound meeting
me. Deep down and in a deep voice, the sea was
calling. It must have been water that by waves
was pressed into a narrow deep cliff crack
causing the sound. But nevertheless, I could
hear the voice and I stopped by to listen.
This was ancient language and the deepness of
the voice I felt in my whole body. It was a sound
you really don’t hear, instead that sound you
feel, that’s how deep it was. I could hear all
other waves breaking sound when entering the
shore and the seagulls screaming when passing,
but in magnitude, noting was even close
comparable. The Deep Sea was climbing the
cliffs and at the spot where I was standing,
Deep Sea climbed at its highest. I sort of
searched the dictionary in my head, trying to
– 008:006/4 –
find words describing this vocal scenery, but
there were none. And anyway, you don’t need
to pronounce words when calling. What was it
then? Was it me Deep Sea was calling? I stayed
quite a while there, no one else was passing, so
I was completely on my own. The sun seemed
to seek shelter behind a big cloud when Deep
Sea spoke out loud, but still the weather felt
good and cozy.
The longer I stood there the more my body was
absorbing the sound. It was a friendly voice
calling and I felt harmony, not hostility or being
scared at all. What did all that mean, what was
Deep Sea saying? I don’t think anyone can
translate that sound into words, but the feeling
remains. Hmm… but maybe, maybe it was just
that, the feeling? Yes, it must be that. Deep Sea
once and a while shows up and speak to our
souls to remind us who is ruling this planet we
live on called Earth. Deep Sea will never change
and if we scratch the surface and remove all our
shallow water we will show too in the same
kind of manner, emotionally communicating.
I left Deep Sea after more than twenty minutes
standing there listening. I took no further
– 008:006/5 –
pictures when walking back to town, there was
no kind of room or space left to do that. Deep
Sea did call and my soul responded with
respect. I hope that I one day will be allowed to
understand the full meaning of this my
encounter with Deep Sea. I think I would like
that.
Walking back to town the weather was
changing constantly and a least three showers
passed before getting there. But as a chic
sportswoman that I’m not, I had my umbrella
at hand. It must have been a silly sight walking
a cliff path with an umbrella like that, but I
didn’t mind and I very much enjoyed my same
trip this day too.
Book 8
feb2009
– 008:007/1 –
Clear Sweet Water - Silent Day
It didn’t rain, but those drops that had fallen,
showed up in silence.
Tuesday January 27th 2009: In one sense I felt
exhausted, in another sense intrigued. When
starting this day out walking, I didn’t know or
was aware of nothing. But when back in town
again in my apartment, and in silence having
dinner on my own, pleased looking out into the
darkness of the night, I begin to understand
why I do things the way I do. Bathrooms scales
I’m not going to talk about, this kind of
technical non-emotional trash doesn’t weigh in
here, not today.
Things feel different today and I don’t mean the
weather. The weather is more than fine, but
that’s not it. I haven’t lost focus or anything like
that. I feel strong; sunglasses on when
disembarking the bus, stretching up to full
– 008:007/2 –
length. Okay, yes I’m tall and people see me,
but that doesn’t bother me and it doesn’t bother
them either. I still though don’t dress in style,
not yet anyway when out walking. Same silly
outfit as when I started these cliff walk
excursions. I feel happy though. I feel that there
is something else in the air this day, like I can
smell it.
I pass the parking lot rather quick and enter the
stairs down to the path almost like in a hurry.
I’m in no rush whatsoever, so why hurry? I
don’t know, not yet anyway. I’m intrigued and
search the path for an explanation. There is
none and I start to relax.
I pass Deep Sea, but there is no sound. It’s
quiet today and I haven’t heard that before.
There is no real wind to talk about. The seagulls
are there screaming as usually, but that’s not it,
there is no other sound, nature feels like
resting. I listen and instead of searching the
obvious, I start to listen and look for what is not
there, the silence, and suddenly everything else
becomes noise. I cut out all noise, I still hear it
in my head, but I let my body rule. I continue
walking the path up and down and suddenly,
– 008:007/3 –
there it is. I hear it, silence.
In our society today, when do we hear silence?
Has mankind ever heard silence? If mankind
has, that has to be too many years ago and I
would guess when mankind was born. No,
silence today is rare and still we are not yet
ready to appreciate it. I in fact have heard
silence before, so I knew what I was looking for.
I wasn’t sure, but I was very much intrigued to
find it here, like hidden well it approached me
in silence.
It was crystal clear, so I couldn’t see it. It was
sweet and I sensed the smell that was not really
there. It was water in its purest shape coming
trembling down from the cliffs above. Not
much, but it was there, and the sky murmuring
sound it created on its way to the sea, was
silence to me.
After having met Deep Sea the day before, this
experience was quite different. Suddenly I
didn’t know if it was the other way around? Did
this tiny stream feed Deep Sea or was it the
reverse? The impact Deep Sea had made on me
the day before was immense. But now, this tiny
invisible water making its way over rocks and
– 008:007/4 –
rubble down to the sea and there embraced,
made me wonder.
These walks, that originally were intended for
me to exercise and lose weight have turned out
quite different. I haven’t really lost any weight
at all, but I have gained something else. I was
open and receptive, innocent if you like, but I
listened. Nature is there, you may not see it, but
you can sense its sweet taste and I stayed there
for quite a while tasting. You don’t drink that
water, it’s not for us to drink and it’s not there
for us getting wet either. It’s there for us to be
reborn from the sea, the mother to it all, and
perhaps it was because of that Deep Sea was
calling. I will probably never know, but I’m
happy being allowed to enter this world of
imagination, that might not be imagination
after all.
Book 8
feb2009
– 008:008/1 –
Reality the Ultimate Illusion
When time passes beyond our horizon, we sit
and wait for a better yesterday.
Wednesday January 28th 2009: I have really
enjoyed these cliff walks, but reality demands
my attention now and then. Weather is not so
good, but that’s not the reason why I stay put in
my apartment as I do today. I would have been
out on the path if it wasn’t that I sometimes
have work to do. Well, I actually have worked
these days when out walking, but right now
there are a couple of things that demand my
full attention. At the time I feel rather fit
actually and eager to dig in, so no problems
there. Being out these days has really recharged
my batteries and I’m not going to exhaust them
again like before.
But even though I’m not out on the path today I
can’t quite let it go. Or rather, that cliff path
– 008:008/2 –
won’t let go of me. Sometimes I wonder which
way it is, if my fantasy out there on the path is
more real than reality sitting here in my
apartment working. I do get these feelings
sometimes that what is happening around me
is not real, like the reality we humans created
sometimes makes no sense. Nature seems to
make sense in so many more ways. I mean,
nature would manage much better without the
human race, but we small human people
wouldn’t last a day without nature. And haven’t
I heard so many times “It was better before”,
like we wish for a yesterday so we can repeat
our mistakes over and over again without being
affected.
To me out walking the path, nature grabs me
and I let my fantasy out free to play, straight
out in the open. Out there I walk with time, not
against it. Sitting put in my apartment working,
I sometimes get these feelings that I’m missing
something, like happy clouds passing a hill
following nature and leave me behind. Okay,
sad thoughts. But Marianne will show up on
Saturday (happy thoughts) and I don’t really
feel that deserted.
– 008:008/3 –
Marianne and I will most certainly walk the
path and I will be back with you then. But we
also aim to hit the shops in this small
wonderful town. Okay, I will tell about that too
and perhaps about something more, you never
know.
So Saturday it is and before then I have some
serious work to do. See you.
Book 8
feb2009
– 008:009/1 –
A Dinner for Two
Why not share, when you can’t enjoy the
moment by yourself?
Saturday January 31st 2009: Well, I didn’t
exactly wait; instead I was preparing myself for
the moment. I had been out on the cliff path
again and taken some pictures. However, my
concentration was elsewhere. Lobster: I was
going to pick up two lobsters I had ordered at
the fishmongers the day before. Marianne was
coming and later on back in the apartment she
phoned me up sitting in the cab after having
arrived to the airport.
Marianne was on her way and about to show up
in about ten minute’s time. Everything was
prepared for and I had done it in a very simple
way. What we enjoy the most, after being away
from each other like now for two weeks, is
meeting up again to a small private dinner
– 008:009/2 –
party. Menu: nothing much, lobster, a good
bottle of red Bourgogne wine I had never tasted
before and a slice of toast.
Marianne arrived and was installed properly
with luggage and all, and after that there was
this about Dry Martinis. Yes, of course, why
change a winning concept. So we engaged
ourselves in getting our drinks right without
having the right equipment for it. Perfect, and
with all that futz unpacking behind us a long
gentle hug and yes we do kiss, however not in
public anymore. It’s strange, but it feels kind of
odd kissing in public somehow, even if it
shouldn’t.
We babbled a lot more than usual. These two
weeks had accumulated some thoughts and
things to talk about. The two lobsters were
there cut in half waiting for us and to be fair, as
we always are about everything, we shared
them both, one half each.
It’s pitch dark outside and the wind is pounding
the building and the top apartment we’re in.
There’s some light reflecting on our windows
reaching up from the town spread out beneath
– 008:009/3 –
us. But out over the sea darkness had taken
over completely. This is our thing, enjoying
each other like this and we have done so from
when we first met. My change in gender hasn’t
changed that. In fact, we enjoy each other’s
company much more now, even though we
can’t quite compare with what we had in
common then with what we share today.
Our Dry Martinis have come to an end and
dinner is served. The lights in our apartment
we tune down to harmonize with the darkness
outside our windows. The wind outside is still
blowing making the room small and us getting
closer together. Yet another evening to nurse
and remember is about to begin.
Book 8
feb2009
– 008:010/1 –
Nothing Has Happened
Even if you haven’t done anything, could that
be an event in itself?
Monday February 2nd 2009: Early morning, a
rare occasion as we woke up. Snow and about
eight inches of it had fallen during the night.
On this island that doesn’t happen often, at
least not as much as this. It was 18 years ago
since last time they say. And as a result, most
things like public transport and so on came to a
halt.
But yesterday’s weather was fairly good, windy
and a bit cold though. Marianne and I had a
great day, going to a harbor pub for some beer
and crab salad and after that strolling along for
a couple of hours looking at people and window
shopping. We didn’t do much really, for us the
non-doing-things sometimes are more
important than to be active all the time. So
– 008:010/2 –
waking up this morning, with snow all around,
didn’t bother us that much.
In some sense we repeat ourselves on our stays
here, we enjoy going out dining, visiting our
favorite restaurants once more. It has become a
sort of tradition we don’t want to miss. People
are friendly here and there is a nice quiet pace
characterizing this small island and we like that
a lot.
So even if Marianne and I most likely are going
to stay put and only go out for some small
shopping and buy food for evening dinner, that
doesn’t mean that nothing is happening. For
instance, I received this confirmation that
Marianne and I have got a stand at the
Gothenburg book exhibition in Sweden, taking
place in September 24th to 27th 2009. We have
gotten a much better stand and location than
last year and we hope that many more people
would come by visiting us. Since November last
year I have also established contact with Mila
and Jayna Pavlin, a transgender couple in San
Francisco. They do a great job supporting
people like me facing difficulties regarding
issues changing gender. Even though they are
– 008:010/3 –
US based, they are open for international
contacts.
One thing they also have done is to open up a
place in their website forum for me and for
“Spouse Support”. This about spouse support
and opening up for other people than just
transgender people, I think is a very important
step in the right direction. To me groups of
various kinds often tend to segregate
themselves by not being open to the public and
other people’s point of views. This I think is a
very good initiative and I hope spouse’s world-
wide will make use of it. Marianne and I know
that a lot can be gained by meeting others and
discuss these things.
So if the prospects for today most likely will be
easy going, things happens anyway and
Marianne and I most often take initiative that it
does.
Book 8
feb2009
– 008:011/1 –
What’s For Lunch?
When you have run out of options in your life,
why not lunch?
Tuesday February 3rd 2009: Out of curiosity
yet another stupid idea had crossed my mind,
and as such I knew Marianne would fall for it
flat. Absolutely forbidden and beyond a decent
thing to do, at least at this time a day. But even
so, an irresistible thought. This about food; you
eat because you’re hungry, right? You need
food to live I once thought and started to
wonder? The meaning of life; what for? Okay I
had seen the movie and heard all those deep
thinking thoughts that all sounded the same
expressed in a language not possible to
understand. Not for me anyway.
Life may be pleasant in every way till you
discover that there are extensions. The route to
happiness expands as you discover life and if
– 008:011/2 –
you don’t stop up, like being satisfied, there are
no dead ends and the route network you create
for you and your partner can take you
anywhere. Well, Marianne and I have
discovered this little island and after several
years now being satisfied with their fresh fish,
lobster and almost everything they can offer,
there was this small detail about oysters. I had
seen them in a basket lowered down in a tank
with live crabs and lobsters many times before
and just a couple a days before I tried two out
of curiosity and that did it.
So why not? Lunch, definitely, and the
intention was not to feed us really, there was
something else I and Marianne just had to do.
Having bought a full bottle of champagne the
day before, we now entered the stairs down to
town and then direct to the fishmongers. We
wanted OYSTERS and after twenty minutes
doing some additional shopping, we returned
and got our oysters opened and prepared for
us. The clock was about ten to two and we
hurried back to the apartment. Lunch for two
with a panorama view over the harbor with sun
and all, we served ourselves oyster and
champagne.
– 008:011/3 –
That lunch was not meant for our stomachs,
that lunch was meant for our souls. Champagne
can of course make you giggly and sort of happy
and all that, but this lunch happiness will last.
You may become old and forget about things,
but our bodies remember these kinds of
moments the emotional way.
You don’t eat a lunch like this alone; you need
to share it with someone. You need to share it
with someone you love, a person you can bring
along on your path and at the same time a
person you can follow. Marianne and I, even if
we are the same gender today, we love being
together doing these small silly things. A lunch
like this expands our horizon and we see
openings everywhere. We never let it go that far
that we run out of options, these kind of small
investments last long and we can’t live without
them.
Life for us has changed completely, ripping of
every bond there could be, but not quite all.
When things were at its worse, all those kind of
odd moments we had shared together made us
stay together and to this day we don’t regret a
moment of it. The lunch Marianne and I shared
– 008:011/4 –
today with oysters and champagne, once again
confirmed that.
So, never make a lunch short in any respects. A
lunch can be much more than just food and
eating.
Many hugs,
Li and Marianne
Book 8
feb2009
– 008:012/1 –
After Bad Weather - Sunshine
Where the sun is, I am. If it’s cloudy, I look
beyond and make my day anyway.
Thursday February 5th 2009: After three days
of bad weather everything suddenly calmed
down and the sea evened out just beautifully. If
not completely flat, it certainly felt so.
Marianne and I took the bus out to the cliffs at
noon for a short walk. We took another route
this time, a route with not so much climbing up
and down as the path to town. A perfect day
and the sun spread out like trying to
compensate and excusing itself for being away
for so long.
The sea surface down below was clear,
transparent-blue-green and with a fresh smell
that both Marianne and I recognize with
pleasure. The taste of those oysters we had for
– 008:012/2 –
lunch two days ago very much felt present and
suddenly the landscape came complete.
I believe you need all senses to harmonize to be
happy. Unfortunately that is not always so and
for me and Marianne it’s like “Grab the
moment when it appears” otherwise it will
never come back to you.
For me, many happy moments before my
transition have been quite odd. Together with
Marianne we grabbed those moments for sure
and I have had many good moments with my
children, previous family and in my youth at
school too. But I more and more start to realize
that I have lost an almost full life.
I have past the 50 year barrier and now when I
can feel my body harmonize with my soul, I
also understand the difference when it didn’t.
When you never have experienced happiness, it
many times becomes just a word without
meaning.
I know that I in many ways have been fortunate
and that many like me, whose gender at birth
has been questioned, may not be alive today.
– 008:012/3 –
One way for me showing respect to that, is to
enjoy life the time I have left. Another way
which I also practice is to try to assist by
showing and write as I do, in order to try to
enlighten people that we too are human beings.
I’m very happy to have noticed that people in
common, all those regular Joe’s out there, are
receptive and not trans-phobic at all as
sometimes said. I hope and do believe that we
care for our children whatever gender they are
blessed with and if there is a mix-up in gender
of any kind, we want to help.
Its sunny days like this these my thoughts
assemble, but also with the gleam of hope that
we can overcome the intolerance our societies
often force upon us. I look into the sun and I
see hope, and even if clouds appear now and
then, that light far beyond doesn’t need to be
that far if we just invite it. The light in my soul I
can share with many, you just have to be open
and make it happen.
Marianne and I made our way back to the bus
stop again and after a few minutes the bus
picked us up and took us back to town. We of
– 008:012/4 –
course ended up at the harbor pub again and
what happened there is quite a different story. I
have a feeling though that you can guess what?
Many sunny hugs,
- Li
Book 8
feb2009
– 008:013/1 –
Directions Carved in Stone
Going downhill; going farther down, or follow
your sign?
Sunday February 8th 2009: Yesterday
morning Marianne went back home to
Stockholm and I was out on the cliff path again,
same path as before taking me back to town.
The day before yesterday Marianne and I
celebrated with a fancy dinner at one of the
island’s best restaurants, a tradition we don’t
want to miss for the world. The weather was
horrible all day, but somehow that didn’t
matter much. And to sum up the whole week
with Marianne here, it has been yet another of
our many best experiences. We don’t rank our
best moments any more, we simply enjoy them
as best whenever they happen. We don’t count
them either, as we since long ago have passed
that limit where that kind of math exists.
– 008:013/2 –
If yesterday’s walk in to town was sunny and
pleasant, this walk today seemed to be a bit
greyer. Some raindrops fell as I stepped out of
the bus, but nothing much. Always after
Marianne and I separate having had a good
time together, I need to spend some time of my
own. Some of that time I spend catching up on
work, the rest I spend living. There is a
difference though regarding before and after
my transition. Before it was more about
extending our moments together. Now I’m able
to absorb it, but I do it with an insight that it
hasn’t always been that way.
It’s strange walking the same cliff path over and
over again, almost like life repeating itself. But
there are those signs along the way that can
make a difference. After having walked more
than half the way I stopped up for a short while.
Fairly high above on the path leading
downwards, there was this small crossing that I
have passed so many times before without
taking any notice. Down there directions are
pretty clearly engraved on a route stone you
can’t miss. So when getting down there, you
just follow the sign and off you go.
– 008:013/3 –
Standing there at the top of the path looking
down at the crossing, for some reason now, felt
different. That bench there at the left crossing
corner opposite the route stone, what was that
for? I had never seen anyone sitting there
before, like not being aware of its existence. At
a crossing, the only thing that matters there is
to pick a direction and then leave. You look for
and observe signs, but you never really stay.
That bench looked odd being placed there, but
still inviting. I felt kind of silly when having
climbed down the path, finding myself looking
around in all directions checking out if
someone was coming. Not a soul in sight and I
couldn’t hear anyone approaching either. I sat
down carefully on the bench right corner close
to the route stone, like I didn’t know what to
expect.
I had the route stone opposite me, slantingly to
the right from where I sat and somehow I
ended up looking at it all the time. After a bit
nervous looking around to see if someone was
coming, I found my eyes all the time returning
to the stone again. Looking around I guess I
was searching for a reason to stand up and
leave, but still not a soul in sight and not a
– 008:013/4 –
sound of anyone approaching. Even the gentle
wind that had followed me along the path this
far felt distant. However, that route stone came
closer and closer and became more and more
present to me where I sat. In a way I felt
uncomfortable, but it was not chilly or anything
else that could explain this strange
unrecognizable feeling and as the last breath of
air blow away with the wind, my surrounding
came to a standstill. It was me, that bench I was
sitting on, the crossroad and that route stone.
Everything else was like hiding behind the
scene.
I looked at the stone and what was engraved in
its surface. An arrow pointing out the direction
was there and the name of the town I was
heading to was all very visible and clear. It
seemed to be an old stone, maybe hundred
years or so, but that’s not quite right. We
humans have a strange way of putting age
marks on things, like for instance this stone.
It’s most likely dated by the engraving and not
by the actual age of the stone. I looked at the
engraving and I sensed there was something
more behind. Now I could see it, but vaguely,
there was something more engraved in this
– 008:013/5 –
stone like coming out from behind. It was like
we many times see in shops where the original
price tag have a bunch of new tags over it,
saying on sale and those kind of things and
leaving just a tiny piece of the original tag
sticking out from behind.
I tried to focus and somehow the shifting light
coming down from the cloudy sky helped me
and I could suddenly read three words lined up
vertically.
“Life”
“Existence”
“Me”
That last word almost took my breath. This
engraving was definitely very old, you could
sense it by the style and it emerged almost like
coming out from a shadow and there was no
way to see it, other from that bench where I was
sitting. What did it all mean? How come this
stone? Why on earth using this stone as a route
sign and why placing it here? And the bench,
why placing a bench like this here? Was there a
reason?
– 008:013/6 –
I could feel someone coming, but I wasn’t able
to see anyone in any direction. I almost heard
people talking and felt them passing by. I saw
no one and obviously they couldn’t see me. I
tried to concentrate. The crossing had three
directions; however this old inscription
provided no clues in which direction I should
go, there were no arrows with this engraving. If
all three words were for one direction or
naming out different directions, I could not tell.
Was I supposed to go back up the path or take
the steps farther down to the right? Or should I
take to the left, that same path I had used
before taking me back to town? At least it had
done so all those other days out walking the
path, but now I wasn’t so sure anymore.
As I stood up, silence covered the moment. As I
walked away, was I walking the same path as
before; or another?
Book 8
feb2009
– 008:014/1 –
“Life” Following Our Path
Even in darkness there is light, but which one
to follow?
Monday February 9th 2009: Life has its turns
and twists and you can’t always prepare for
what is coming.
I rose from the bench and let someone else
guide me. The direction at that time didn’t
seem to matter much. But someone else or
something took charge and led me following
the path back to town. Technically, it was the
very same path I had walked all the other days
before this “Oh Yes!” but as time and
– 008:014/2 –
dimensions had changed, I rose up far from
technicalities, concrete and dust.
Life is for real, that’s for sure, but aren’t there
two sides of it? And I don’t mean death in any
way; that’s quite another story.
I started walking, but at a pace that
technically would have taken me nowhere. The
path doesn’t seem like before, even though I
recognize myself. Ah… now I get it, life repeats
itself, like walking the path over and over
again, but time doesn’t. So where am I, what
sign did I follow, who took me here?
Those were too many questions to answer at
one time and the path suddenly narrowed and
ended as if vanishing beyond weeds and sharp
thorn bushes that now were standing in my
way. I was stuck. Reality suddenly came back
at me, prohibiting me from going any farther.
But what was there beyond all those weeds
and thorn bushes, beyond, farther along the
path? I don’t want to go back I said to myself, I
already know what’s back there. I want to
move on. I want to move on living… “Life”, the
– 008:014/3 –
path opens up and all the weeds and sharp
thorn bushes gently invite me to continue. I
move on, a bit surprised perhaps, but at the
same time I feel very flattered.
Strange? I see bits and pieces spread out along
the way, like footprints from shoes having
walked the path before me. Surprised I
recognize every one of them. I don’t remember
when, where or how, but the sight, the pattern,
it fits, and it’s definitely me, but not me alone. I
somehow feel comfort in what I see and start
to pick up the bits and pieces like something I
need, something I need to have and bring with
me. And as I do, they turn into flowers in my
hand and it makes me feel happy. For every
little bit or piece I pick up and bring with me I
feel more alive.
The path widens and I see more and more
flowers spread out on the ground. They
harmonize in both shape and color with those I
carry in my hands. I carefully select and pick
some and as I continue my walk, the path I
follow leads me to a place I recognize with joy.
There is a door there and I ring the bell. I need
not wait long before I hear steps from behind,
– 008:014/4 –
unlocking the door and opening it up wide
open. It’s Marianne and I hold before her the
flowers I’ve picked, these those flowers in our
life we have in common. These, those bits and
pieces that make us happy being together,
making us live and as a whole make us a pair
despite me having changed gender.
I step down those last steps of the path; I’m
back in town again. I have reached my
destination after yet another walk. I haven’t
brought any flowers though, it’s still winter
here where I’m staying. But even so, every one
of the flowers back there, even if in my
imagination, represents life for me.
It has gone dark outside and it’s raining again.
My diet dinner I won’t talk about, but as I’m
eating (whatever, mushrooms, carrots
something), light suddenly comes shining in
through my apartment windows. There’s a rip
in the sky and I’m quick to get my camera. It’s
the moon, it’s full and the circle it creates in the
sky is complete and perfectly round. The moon,
the very light that both Marianne and I can see
and feel even though we are far apart.
– 008:014/5 –
Whatever I did and whatever thoughts I had
today. I would say that “Life” was guiding me.
Book 8
feb2009
– 008:015/1 –
“Existence” Life Following Time
Even in darkness there is light, but which one
to follow?
Monday February 9th 2009: Life has its turns
and twists and you can’t always prepare for
what is coming.
I rose from the bench and let someone else
guide me. The direction at that time didn’t
seem to matter much. But someone else or
something took charge and led me following
the path back to town. Technically, it was the
very same path I had walked all the other days
before this “Oh Yes!” but as time and
– 008:015/2 –
dimensions had changed, I rose up far from
technicalities, concrete and dust.
Life is for real, that’s for sure, but aren’t there
two sides of it? And I don’t mean death in any
way; that’s quite another story.
I started walking, but at a pace that
technically would have taken me nowhere. The
path doesn’t seem like before, even though I
recognize myself. Ah… now I get it, life repeats
itself, like walking the path over and over
again, but time doesn’t. So where am I, what
sign did I follow, who took me here?
Those were too many questions to answer at
one time and the path suddenly narrowed and
ended as if vanishing beyond weeds and sharp
thorn bushes that now were standing in my
way. I was stuck. Reality suddenly came back
at me, prohibiting me from going any farther.
But what was there beyond all those weeds
and thorn bushes, beyond, farther along the
path? I don’t want to go back I said to myself, I
already know what’s back there. I want to
move on. I want to move on living… “Life”, the
path opens up and all the weeds and sharp
– 008:015/3 –
thorn bushes gently invite me to continue. I
move on, a bit surprised perhaps, but at the
same time I feel very flattered.
Strange? I see bits and pieces spread out along
the way, like footprints from shoes having
walked the path before me. Surprised I
recognize every one of them. I don’t remember
when, where or how, but the sight, the pattern,
it fits, and it’s definitely me, but not me alone. I
somehow feel comfort in what I see and start
to pick up the bits and pieces like something I
need, something I need to have and bring with
me. And as I do, they turn into flowers in my
hand and it makes me feel happy. For every
little bit or piece I pick up and bring with me I
feel more alive.
The path widens and I see more and more
flowers spread out on the ground. They
harmonize in both shape and color with those I
carry in my hands. I carefully select and pick
some and as I continue my walk, the path I
follow leads me to a place I recognize with joy.
There is a door there and I ring the bell. I need
not wait long before I hear steps from behind,
unlocking the door and opening it up wide
– 008:015/4 –
open. It’s Marianne and I hold before her the
flowers I’ve picked, these those flowers in our
life we have in common. These, those bits and
pieces that make us happy being together,
making us live and as a whole make us a pair
despite me having changed gender.
I step down those last steps of the path; I’m
back in town again. I have reached my
destination after yet another walk. I haven’t
brought any flowers though, it’s still winter
here where I’m staying. But even so, every one
of the flowers back there, even if in my
imagination, represents life for me.
It has gone dark outside and it’s raining again.
My diet dinner I won’t talk about, but as I’m
eating (whatever, mushrooms, carrots
something), light suddenly comes shining in
through my apartment windows. There’s a rip
in the sky and I’m quick to get my camera. It’s
the moon, it’s full and the circle it creates in the
sky is complete and perfectly round. The moon,
the very light that both Marianne and I can see
and feel even though we are far apart.
– 008:015/5 –
Whatever I did and whatever thoughts I had
today. I would say that “Life” was guiding me.
Book 8
feb2009
– 008:016/1 –
“Me” A Crack in the Sky
Through the gate where everything starts and
ends, only our true selves can pass.
Wednesday February 11th 2009: Wakening up
this morning felt different. On Saturday I’m
going back home to Stockholm and my four
week cliff walking trip will come to an end. I
wonder: will coming back home feel different
from when I left? I would say: there is only one
way to find out. I have to go there! I know what
to bring and I’m going to take that step if
needed and without a second thought. I will
leave nothing of value behind and when I look
back on my visit here on this small wonderful
– 008:016/2 –
island, the path I have walked will be straight. I
haven’t been hiding and I feel very alive and
happy about everything. What more could I
possibly wish for…
I found myself sitting on the bench starring
into that ancient engraving on that route
stone. It had shown me the route to “Life” and
“Existence” and now there was only “Me” left.
Both those previous trips I had enjoyed very
much even though “Existence” got me a bit
scared there for a while. But now looking back,
it wasn’t that big a deal after all. However
now, starring at that ancient stone I felt like
starring at myself. It was like the stone surface
was reflecting, but as the surface was not even
and flat, it was very hard to see or even to get
a glimpse of what might be there or what was
supposed to be reflected.
Suddenly I felt cold, I felt scared and I didn’t
want to stand up to be guided to this “Me”
place, it all felt so awkward. I of course knew
ME, everybody knew ME, but now I wasn’t so
sure anymore. The route stone surface sort of
floated back in time and I saw previous
engravings vanish one by one in the reverse
– 008:016/3 –
order they had been engraved. The “Existence”
engraving vanished last and remaining was
only “Me”. Where was all this leading me? Was
I supposed to walk the path or not, or what?
If I had stood up I most probably would had
fled, taking off in any direction. Walking? No
way was I thinking of this as a pleasant walk
anymore. This was scary and I couldn’t move.
The stone took yet another turn in its
transformation, opening up like three
dimensional. The reflecting surface got deeper
and the engraving “Me” vanished inside like in
a science fiction movie where spaceships
takeoff into the unknown. Was I supposed to
follow? Now I really got scared.
I don’t know if I shrank or if the stone got
bigger. I don’t know if the stone swallowed me
or if I still was sitting at the bench being
surrounded by an illusion. But now I could
see; now I could see me. But who was I? What
was I doing? I was walking a path, that I
could see, but it was a very different path, not
like any other. The path turned and twisted up
and down, while I was walking straight
forward. The path was adapting to me and not
– 008:016/4 –
the other way around. Hmm… Am I in the
middle here? Is it me everything revolves
around? Is it me that matters, nothing else?
If I saw something that made me feel happy,
the path turned in that direction, picked it up
and brought it to me. If I tried to force myself
in another direction I got sad and felt ill. So far
walking the path I could only see me from the
back and in the beginning it was all enjoyable
childish things that made me happy. But my
joy took me somewhere and the scenery
changed as I walked. After a while I didn’t
only feel happiness. Some people I met along
the way changed something in me and I
couldn’t deny the attraction. It got very weird
though; there was no kind of sense of whom I
was attracted to. Gender didn’t seem to
matter, nor did looks. I got very curious, I still
hadn’t seen my face; who was I? Didn’t MY
gender matter in this at all?
This got weirder and weirder and I started to
try to sort things out and I noticed that
attraction was like a palette of colors. Not a
single one of the colors were missing and they
varied in both contrast and illumination and
– 008:016/5 –
there were two sides of the palette. On one side
of the palette, representing the left hand side of
my path, all my friends were lined up and on
my other side, the right hand side of the path,
were all those people placed for whom my
body reacted the most. There was something
about this right hand side that made me want
to come close to these people; I felt intimacy
being near and I didn’t want to leave. After
more sorting, I was able to see and feel a
difference in people that I was attracted too.
Now it got tricky. My friends were no problem,
but that other side, the right hand side people
got me wondering. There were still a mix of
gender and looks didn’t seem to matter much,
age however had narrowed to be more like
mine, but still?
Oh God, all those feelings, what is this? Then
suddenly; and I felt it like lightning. It’s me,
these people, all these people gathering on both
sides of my path are people I enjoy and would
like to be with, it’s my feelings that make me
the person I am. Life is about being happy and
as a happy person I exist among friends and
beloved ones. If I’m not happy no one else is
and neither I nor they will show. I need to be
– 008:016/6 –
happy, I need to be me. ME: that person inside
the stone I had been following from behind till
now turned. And at the same time the sky
opened and I could hear it. There I was, like
looking at myself in a mirror, an all clear and
sharp picture of me and there was a depth in
what I saw; I could feel me, every single piece
of me fitted…
I stood up from the bench. I hadn’t taken a
step, but in understanding I had walked miles.
Now I knew that I could pass the gate with ease
when thato come. I also understood that a child
walking out through that very same gate is not
supposed to be led in various other directions,
that child is born to fit in as a person among us
and as a flower, that child will make the
meadow complete. That child should not be
guided to non-existence, to someone she or he
is not. Instead, that child should guide us;
that’s how we meet. It’s that “Me” person we
need to feel and enjoy.
The path looked exactly the same as before. I
have no idea how long I had been sitting there
on that bench, but it didn’t matter. I started to
walk, but before the first curve I turned and
– 008:016/7 –
seriously looked back at that ancient route
stone with gratitude in my heart. I respect
nature, it’s there we are born, and it’s in nature
all wisdom originates.
Oh yes, not to forget! There was something
more, wasn’t it? Who was I? How did I look?
What did that route stone show me? What did I
see? Strange questions to answer, you will
know when we meet. And perhaps next time
you go for a walk you will find me there,
somewhere, along your path, like I found you
on mine?
Book 8
feb2009
– 008:017/1 –
Back to Town and Reality
As in all tales with happy endings, my cliff-
path walk has ended happily too.
Friday February 13th 2009: Back in town, so
what did happen? This is my last day here on
this island... By the way if you haven’t figured
it out yet, the island is Guernsey and the
town’s name is St. Peter Port. It’s one of those
small English Channel Islands between
England and France.
Anyway, for me and Marianne this island once
again has shown us what a wonderful place it
is.
I have been here for almost four full weeks now
and a lot of things have happened. Where
writing this kind of odd Cliff-path series has
been the most fascinating and fun, because
when I started I didn’t have a clue what to write
– 008:017/2 –
about. However and about my writing and this
series, I just can’t do anything the standard
way, but again I’m not standard.
So if someone who has read these first entries
up till now would say that I have been out of
track and away from reality on a number of
occasions, I just have to agree. I like to stretch
borders and I like to invent new and perhaps
impossible ways to tell a story or conveying a
message. I sometimes also like to adapt a sort
of fairytale style in my way of writing which you
may have noticed here. I don’t know if I’m
romantic, old fashion or something, but I like
the tone and there are so many things I can add
about real life and in secret stuff away here and
there between the lines to sort of give another
or several more dimensions to a story.
Anyway to finish off with, I did go out today,
this last day on the island too, and I guess the
weather was as melancholy as I was. It didn’t
rain, no sun, neither warm nor cold… it simply
was a melancholy day. Doing what I have done,
just grab the moment out there on the path and
make up some story or whatever to write about,
has been an adventure in itself and there are so
– 008:017/3 –
many memories coming back at me after this
trip. In fact, walking the path this last time was
like every hundred step I took, there was
something I could relate too in one way or the
other. So it feels like I’m leaving a friend, but I
most certainly will come back some other day.
I hope you have enjoyed following me on the
path taking part in this trip and I hope we meet
again. What could possibly happen then? At the
moment as I’m about to close this cliff-path
walking series Friday February 13th 2009, I
have no idea…
– 008:017/4 –
Final word:
What may look trivial for some may be vital to
others. Values in life may change, but some of
those values remains within us from early
childhood. We may not understand it then, or
even as adults, but the sharing of emotional
feelings and moments like this enrich us and
makes us grow. These feelings nurture us and
as such, they need to show. These are the
feelings we shouldn’t hide away, ignore or force
ourselves to live without.
Best wishes,
Li Sam
Book 8
feb2009
Cliff-path
Walking
This story was original
written as a blog for the
internet. Its seventeen
entries popped up out
walking for a period of
three weeks in January
and February, 2009.
What kind of generic
these entries and my
thoughts were back
then is still difficult
to say, so it’s all for
you to discover.
Li Sam
Book 9
dec2005
– 009:001/1 –
— Foreword —
“The Soul of the Forest” was originally written
in December 2005, about Christmas time.
There were several reasons pushing me to write
this fairytale the way I did. It’s so easy to pick
on people, especially if looking different.
A lot of times we do not understand how our
behavior can hurt people’s feelings and sad is
that some even seem to enjoy being mean.
However! With this tale I would like to point
out the positives in life and growing up. We are
all different and we grow up differently, too.
I hope that this little tale somehow can increase
awareness about the beauty of personality and
that this magic is something we all possess.
Li Sam
– 009:001/2 –
The Soul of the Forest
Chapter 1
Once upon a time, which is very much the same
time as any time, like today for instance, there
was this village not far from a much bigger city.
A village that now a days would be considered
fairly big with a center, small factories, school
and lots of shops and so on. But longer back in
time, in the beginning, this village was very
small. At that long back in time people
cultivated the earth in small tiny fields similar
to our today gardens and with their cattle
– 009:001/3 –
strolling around almost freely, and surrounding
it all was the big dark forest.
People at that long back in time were very
superstitious and there were a lot of tales about
the forest and what happened there. But in our
time all those tales are since long gone and
forgotten. However, the feeling of the forest as
an unsafe place, especially at night, still kind of
haunted the village people till this day. The
once upon a time fear, what happened, or
rather could happen, never vanished. Now; this
once upon a time, as in this tale, may never had
happened, but still could and can, if we want it
to.
Anyway and back to the tale. This village looked
very much different today, as there were no
farmers any more. Some of the old forest still
remained but didn’t look the same. Most of the
previous vast forest had been chopped down to
serve the industry and what was left looked
more like small islands spread out here and
there among roads, fields and houses. But even
so, this unsecure feeling of that previous vast
forest still remained and if people entered any
of these small forest islands for recreation, it
was at daytime only. At night these forest
– 009:001/4 –
islands were considered no go zone. Why it was
like that people never really could say, but
whatever, that’s how it was.
Not far from one of these small forest islands
lived a family; father, mother and their twelve
year old daughter. They lived a somewhat
normal life, not rich, but they had bought
themselves a small house a year ago using most
of their long time savings. Before they lived a
small flat in the center of the village, an area
which wasn’t considered to be the best.
The family daughter Linda had problems in
school. Her school mates were teasing her and
most of the time they delivered mean
comments about her looks. It wasn’t just the
clothes and that she dressed kind of cheaply,
which was because most of the family money
were spent on the house, bills and so on. No,
Linda looked different and wasn’t regarded nice
looking compared to all the others girls in
school. This bullying had become worse with
age and it didn’t help much that the family had
moved to this much more respected and nicer
neighborhood.
Linda had become a loner and spent most of
– 009:001/5 –
her time alone. Her mother and father were as
nice to her as they possibly could be, so no
problems at home. Linda loved her parents and
she didn’t bother that she couldn’t have the
same nice cloths that all the other girls showed
up in at school. Because you also need to know
that in this tale and country, children weren’t
forced to wear school uniforms. Linda knew
that her parents did their best and she was
happy for the house they now lived in. But at
this age at the threshold of puberty, things got
more difficult for her. If one can say so, her sort
of “happy days” were over.
Linda was alone and was often seen wandering
around in the neighborhood by herself. She
always told her parents where she’d been and
had been doing and they supported her the best
way they possibly could, even though they felt
sorry that it had come to this. Linda’s parents
didn’t know what to do and actually, there were
nothing they could do, things were as they were
and ahead there seemed to be no way out of it.
One day Linda came home a little bit later than
usual and told her parents that she had walked
away to the forest to have a look. Both her
– 009:001/6 –
mother and father got a bit scared and told her
that the forest was no place to be. Linda asked
them why, but they couldn’t come up with any
good reason so they just told her that that’s how
it was and that a lot of bad things could happen
if she went there alone. In a way Linda got
scared listening to her parents, but still, she
hadn’t felt scared when being there. But to
please her parents, Linda promised not to go
back to the forest again. However, that nagging
somehow intrigued Linda so she sneaked away
to the forest anyway, but without telling her
parents.
Weeks later Linda’s parents reminding her of
all the forest dangers faded out. But regardless
of all their warnings, Linda had spent a lot of
time there already but carefully hiding from
people. She liked the forest as it was a big
contrast from school, here no one and nothing
was bullying her. At school she tried to keep
away and not bothering anyone, but it was
difficult as many of the other kids forced
themselves upon her to make fun of her in front
of their friends. No one really stood up for her.
The best she could hope for were being pitied
– 009:001/7 –
and left alone. But on her way home after
school she sneak away to the forest when no
one was following her or paid her any attention.
Linda had started to learn about the forest, but
in her own way. Not by reading or asking
around and things like that, but instead by just
being there. She had learnt to find her way
around and had visited most places, and by
doing so, the forest didn’t seem that frightening
as her parent’s had tried to convince her that it
was. Instead she found this forest island
peaceful and there were a lot of things, flowers,
grass, trees to look at. For Linda the forest
became a place where she could rest and she
kept it a secret. No one knew that she went
there by herself and no one really cared to ask
about her whereabouts after school anyway.
Not even her parents asked, as Linda seemed to
have listened to their advice. So her parents
were happy and in a way Linda felt happy too,
not talking about it.
These Linda’s secret trips to the forest kept
going as she got older. She was well in puberty
now and in the process of becoming a woman.
She was well aware and her mother taught her
– 009:001/8 –
everything that she needed to know about
hygiene, makeup and such. Linda tried and
tried using makeup, but at school they just
made more fun of her, so she more or less
stopped. Linda liked to play with makeup as
most girls in her age, but in the end it seemed
no use. There was no way she could compete in
good looks or beauty with the other girls in
school.
As Linda got more and more used to the forest
she discovered more and more things.
Somehow she felt as if the forest were her only
friend and there were strange emotions within
these feelings. She felt it like bubbles forcing
their way to the surface from deep down the
bottom of the sea. Linda was in the process of
becoming a woman and the emotions she felt
she shared with the forest. Any attempt to
share her feelings at school were hopeless, so
Linda went to the forest instead to seek peace
and be by herself.
Sometimes it happened that other people
visited the forest too, but Linda never showed
herself. She wasn’t afraid of the people taking a
walk or exercising, they all looked nice and all
– 009:001/9 –
that but she had this strange feeling of the
forest, instead of people, protecting her and
keeping her out of sight. It was a nice feeling,
like the forest was enjoying her company,
embracing her, giving her shelter and kind of
encourage her to stay. Linda had noticed that
there were lots of animals in the forest which
she hadn’t noticed from the beginning. But the
more often she went there, the more animals
showed up. She had seen rare animals that no
one ever thought lived there and somehow
now, they didn’t seem afraid.
Linda had seen a roe mother and her little
fawn, just like in Disney cartons, strolling along
eating whatever they found tasteful growing on
the ground and they didn’t mind Linda being
close. They definitely knew that she was there,
but Linda’s presence felt no threat to them
anymore. It was as if Linda had become a part
of their forest, too. Linda felt the same and she
knew that the roe mother would alert her if
someone human came close, giving her time to
hide. A kind of nature emotional understanding
had been established without a word spoken.
Linda loved this, it made her happy and little
by little, confidence in herself started to grow.
– 009:001/10 –
Then one day after Linda had experienced her
usual bad day at school and as usual was
strolling around in the forest something
happened. It was a beautiful late spring day
and birds were flying around like chatting with
her. The ground was green and there were
flowers like everywhere surrounding her. A
light warm breeze made the trees gently waving
their branches, letting her know that she was
appreciated and welcome. At a small path in a
tiny open field, which she particularly liked, she
suddenly saw a half kind of man coming
towards her. Without thinking she quickly hid.
But there was something strange about this
man that she immediately after got aware of.
All the birds and animals hadn’t warned her
this time and they didn’t hide for this little man
either.
As he came closer she got a better look and he
was really small. Not short like a dwarf, but
instead, very little. He looked like an ordinary
man but almost half the size. Linda was not a
tall girl and this little man maybe would
reached up to her shoulders. He was kind of
ordinary dressed like any other man taking a
– 009:001/11 –
walk in a park. He had a light green jacket
covering a white kind of shirt, a pair of descent
standard matching green trousers and a pair of
very ordinary light brown shoes. His haircut
was average short like any other man and the
looks of his face too, even though a bit childish.
Everything about him was kind of normal
except the size.
But there was something more, the colors of his
clothes. First she thought the colors was
ordinary too, as everything else, so she didn’t
pay them that much attention. But as he came
closer she became more and more unsure what
colors they were. First she saw his jacket as a
light grey and his trousers in a similar
matching green shade. But as he came closer,
the jacket and trousers went into light blue like
the sky, or were they light brown similar to the
ground and the path he was walking? His
clothes were like shifting all the time similar to
his surroundings.
Linda wasn’t sure. It seemed as if she had
discovered a set of new colors that she couldn’t
place. But the little man looked nice and he
didn’t seem to be in a hurry, or studying nature,
or anything. He just seemed to take a walk in
– 009:001/12 –
an ordinary manner like anyone else and now
he was coming towards her on the path.
The little man past Linda where she was hiding
behind a bush. It was not a good hideaway, she
realized that, but there had not been much time
hiding. In fact, the hideaway was really bad and
it didn’t cover her up. Why hadn’t her bird
friends warned her as they usually did if
someone came close? The bush was thin and
she had no problem to see right through it, but
the little man seemed not to have seen her or
even so, paid her any attention. Strange Linda
thought, any other person would surely have
seen her hiding there behind the bush.
“Hello” Linda said with a low shy and almost
whispering voice and almost without knowing
the word slipping out over her lips. It surprised
Linda that she actually had said something. She
wasn’t going to and as a reaction she put both
her hands over her mouth.
The little man stopped and turned around,
looking both surprised and amused at the same
time when looking back at her.
“Hello” the little man gently answered back.
He looked kind and there were nothing
– 009:001/13 –
frightening about him at all. He stood there
smiling gently back at Linda who still was kind
of hiding behind the bush with her hands over
her mouth and didn’t know what to say next if
anything. After a couple of seconds in that
position Linda lowered her arms and was about
to say something, but the little man opened his
mouth first.
“Nice of you to say hello. It was a long time
since I spoke to people. Can I come and talk to
you?” he asked Linda.
Linda nodded without thinking and as she
didn’t know what to say.
The little man approached her behind the bush
and sat down on a moss covered stone next to
her as if it were a sofa in a living room. He
offered Linda to sit down on another moss
covered stone just in front of him so they could
have a little chat. Linda did so without
understanding why. She had been warned
about strange men and especially in the forest.
But nothing about this little man seemed to fit
with what her parents had warned her about.
And there was this question popping up again.
Why hadn’t her bird friends warned her?
– 009:001/14 –
The little man gently asked what Linda was
doing in the forest and Linda answered in a shy
way trying to be as polite as possible. The little
man seemed very pleased with Linda answering
him in the way she did and he friendly smiled
back at her. The little man asked her about her
parents where she lived and school. But when
he brought up school Linda lowered her head
letting him know that this was something she
rather not talked about. The little man was
quick to understand and he instead offered to
show her around.
“Don’t you ever talk to or follow strangers!” she
strongly remembered her mother and father
say. But things were so different and again, why
hadn’t the birds and all the other animals
around warned her?
The little man interrupted her thoughts in a
gentle manner and started to talk about the
forest in a way Linda never had heard before.
She had heard teachers telling about different
species and such in a scientific way. Others
talked about weather, season, and growth and
how plants reproduce and animals, too, etc. But
this little man showed Linda around as if the
– 009:001/15 –
forest was his home.
He introduced Linda to all different kinds of
flowers surrounding them there in the small
open field. He presented Linda to insects
crawling on the ground and to those who had
wings and peacefully were flying around and
passing. It was as if the insects came to meet
with her when the little man wanted them to
come. There were a mouse and other small
animals Linda had never seen before and then
there was a fox coming up to them. Suddenly it
all became obvious to Linda that all these
insects and animals somehow knew this little
man and regarded him family.
“Who are you?” Linda asked the little man
without thinking. The words just slipped out of
her as she looked up at the little man and as she
at the same time happily stretching out her
both hands to greet the fox.
The little man gently smiled back at her. And as
the fox willingly let Linda touch and caressing
him, the little man spoke.
“I am the soul of the forest and this is my home.
All who you see and everything surrounding us
here are friends of mine and very much your
– 009:001/16 –
friends, too. You see, every living has a soul and
all of us gathering here, like this forest, have a
soul as well. I kind of care for all the souls
living in the forest. I protect and provide them
a home to live and die in, a home that brings all
living peace. It was a long time any human
spoke to me, or even could see me, and I’m very
happy to have met you here”, the little man
said.
Linda listened to the little man as she caressed
the fox now lying before her feet. She didn’t
know what to answer and she didn’t have to.
What the little man said Linda felt and it was
the same feeling from when she first had
entered the forest. There was this peace, even
though she had been warned to go there alone.
At that time she didn’t understand what that
feeling was and she wasn’t quite sure now
either.
The little man continued to tell about the forest
and also what made it a home to all the living
there. He told about when humans moved out
from the forest to live in villages and later big
cities, too. For a reason he wasn’t able to
understand, humanity changed in attitude
towards the forest and lost contact. The little
– 009:001/17 –
man was no longer able to provide them a
home anymore and instead of mutual
understanding and respect, a period of conflicts
began and still ongoing up till this day. Which
led to destruction, violation and chopping the
forests down in order to sort of gain land.
Humans gained land, the little man said, but
they forgot the most important thing. They
forgot to bring the soul making it land in the
first place.
The forests humanity once came from, humans
today had forgotten all about. The little man
lost contact and wasn’t able to assist humanity
or humanity’s troubled souls any more.
“So you see, I’m here to assist if life feels bad as
it does from time to time and I’m here for you,
too!” he finished of explaining to Linda, now
sitting on the ground with the fox in her knee.
Linda looked up a bit surprised at the little
man.
“But, can you... how can you help me?” she
finally got herself to ask the little man.
“I can feel your problems same as I can feel
anyone else’s problems living in the forest too,
or like you, making the forest your home here
– 009:001/18 –
with us, too”, he answered Linda back.
“You are a young woman now and life is at
your doorstep. You shouldn’t have any burdens
or luggage when stepping out in life. Life is to
live and you do it better with a free mind and
without any weight to carry”, the little man
continued.
Linda looked deep down into the grass where
she had placed her feet and felt tears building
up in her eyes. She knew too well what the little
man was talking about and all those bad
memories from school she felt like a black
heavy stone grinding in her stomach. The fox in
her knee felt her troubles and tried to bring
comfort by gently licking her hand. The little
man bent forward and put his hand under her
chin lifting her head up slowly.
“Tell me”, he quietly and smiling whispered to
Linda.
Linda felt his sincereness and all the support
the forest now provided her. She took a deep
breath and almost whispering she told the little
man how she felt inside and how she had been
treated in school. As she started to talk a tear
came like rolling down her cheek. The little
– 009:001/19 –
man was quick with his forefinger and gently
wiped the tear away. This and with the fox
calmly remaining in her knee, licking her hand
softly, made her feel better inside and she told
the little man what she hadn’t told anyone
before, not even her mother.
As Linda finished she felt much better. That
grinding stone in her stomach felt like
disappearing, but still feeling sad though. The
little man sat down in the grass right in front of
her. He smiled at her and then he started to
speak.
“You are a very nice girl Linda and you are
beautiful too. There is no such thing being
more beautiful than others. Look around you.
All the flowers you see are beautiful in their
own way and there are no ugly animals or
ugliness around”, he said.
Linda looked around, still a bit sad, but she
understood what the little man was saying. But
it wasn’t just that.
“My classmates don’t think I’m beautiful”, she
sadly said bending her head down a bit.
“That may be. But there are changes in life and
if we want to and are willing, we can make
– 009:001/20 –
things happen”, the little man answered back
smiling.
“But what can I do?” Linda asked a bit
confused.
“I know that you would like to be as all the
other girls in school, looking like them and
perhaps also be liked like them, too. But you
are not them and they are not you. Every one of
you are beautiful in your own way, like flowers,
and every one of you will find someone liking
you for the person you in the end are. You see,
that’s how life is. There is a bright future for
you too you know and you don’t have to hide
behind others or try to please them. Instead,
show the flower you are, the beauty you
possess, and your school mates will look at you
in a much more nicer and different way than
before. And you know what; the forest never
leaves anyone alone. We will help you!” the
little man said.
Book 9
dec2005
– 009:002/1 –
Chapter 2
Linda tried to cheer up a bit as she didn’t want
to disappoint the little man. And as she did he
continued.
“The flowers here in the forest will assist you to
find your beauty, the beauty that only you
possess. So, before you go home, look for a
flower that same as you are hiding or covered
up and not yet in bloom. Pick that flower and
bring it back with you home. Keep the flower in
a small glass with water beside your bed. Early,
when the sun rises behind the horizon, go up
and make yourself beauty for the day same as
the flower you picked will do. After school you
bring that flower back to the forest again, back
to the place where you found it. Place the flower
on the ground among its friends and leave it
there. Then, find another flower with emotions
like you and for first time ready showing up in
full bloom, just like you now. Pick that flower
and repeat what you did the day before. You
continue doing this till the next time we meet,
when there is no more flowers to find and they
all have gone to rest before winter.”
The little man stood up widely smiling. The fox
– 009:002/2 –
moved from Linda’s knee allowing her to stand
up, too. Linda stood up feeling much better
without really understanding why. She looked
down at the little man and thanked him so very
much for his advice and promised to do as he
had told her. The little man smiled even wider.
He said goodbye in a polite manner and in a
blink of an eye he was gone.
First Linda felt alone. But then she
remembered what the little man had told her
“The forest never leaves anyone alone!” Linda
looked around. The fox was still there, but now
standing next to her right side and the flowers,
grass, insects, and everything else was there,
too. Linda didn’t feel alone anymore and in a
way she could feel the little man too, as she
looked up and over the forest’s horizon with all
the mighty trees providing shelter. The fox, still
standing beside her, looked up at Linda as if
checking if she was ok. Linda understood and
gently told him to run back home now and he
did after been given an encouraging soft pat on
the side.
After that Linda felt ready to follow the little
man’s advice. She looked around among all the
– 009:002/3 –
flowers on the ground to try to find the one
flower to pick and bring with her back home.
She didn’t understand why, but that didn’t
matter. She now had something to do and the
search made her feel good. However, it wasn’t
that easy as she first thought as she didn’t
exactly know what to look for. What should the
flower look like? What species? And so on. But
the more she looked around, species didn’t
matter. And after further more search, the
looks of the flowers became less and less
important.
Linda suddenly stopped from searching the
grounds looking very surprised. The little man
was right. Every little flower she laid her eyes
on had their own beauty, there was not a single
one of them she could refer to as ugly or not
looking right. After a while in that puzzled
position Linda started to search for her flower
in another way, trying to figure out about
flowers personality. When she did, she soon
after found a little flower shielded by leaf a bit
away from its fellow flowers, an area where
they grow high and many already in full bloom.
Linda very much felt for that little flower and it
hadn’t start blooming yet as the little man had
– 009:002/4 –
advised her. Linda carefully picked that flower,
wrapped it carefully in a handkerchief and went
back home. On her way out of the forest she wet
the bottom end of the handkerchief in a small
puddle beside the path, so the flower shouldn’t
run dry.
Back home she found a small glass and half
filled it with water. She carefully unfolded her
handkerchief, put the flower in the glass,
carried it up to her room and placed the flower
on a small table next to her bed. Her parents
hadn’t come home from work yet and even so,
Linda didn’t tell about the flower or what had
happened in the forest either that day. She
didn’t want to worry her parents and any way,
what to say? No one would believe her anyway
and Linda wasn’t too sure if she would believe
such a story herself. Anyway, Linda did exactly
as the little man had told her and it made her
feel good inside without understanding why.
Linda went to bed earlier than usual this
evening as she wanted to be up before sunrise
the next morning. Laying in bed looking at the
little flower on the table made her feel happy in
a strange pleasant way and after a while she fell
into sleep. Linda dreamt pleasant dreams about
– 009:002/5 –
the forest and about the little flower she had
brought home.
Linda woke up early and at the same time as
the first sunbeams could be seen over the
horizon. As she opened her eyes she first saw
the little flower in the glass. The little flower
had stretched up a bit and same as Linda it was
in a process of wakening up. As Linda got up, it
seemed as if the little flower was like getting up,
too, opening up a bit. Linda liked that and at
first she thought of taking the flower with her
into the bathroom preparing herself for the
day. But after a second thought, she put the
flower in the bedroom window so it could
follow the sun raising over the horizon. It felt
right and Linda liked the idea of company when
dressing up, even if just a flower.
Linda went to the bathroom, washed her face,
took a shower and brushed her teeth. She took
her time as she didn’t want to disappoint her
little flower friend not doing her best. When
she got out of the bathroom she went over to
the bedroom window to check in on the little
flower. The sun was well on its way up and it
seemed to be a lovely day.
– 009:002/6 –
The little flower from previously shaded by a
leaf was now for the first time exposed to direct
sunlight and feeling the sun, the little flower’s
posture started to change. The little flower
started to slowly open up before Linda’s eyes
and it made her happy. She could feel the
flower and how its happiness spread and filled
the room. Linda had stood up early and wasn’t
in any hurry for school, so she stayed with the
little flower for a while and kept it company. In
many ways the flower was simple, but obviously
very beautiful in all its simplicity, too.
As Linda sat there by the window looking at the
little flower preparing itself for the day she
thought. “Why can’t I do the same?”
Linda fetched a hand mirror and together with
the little flower she looked at herself. This time
looking in the mirror she didn’t have those sad
feelings she used to have when preparing for
school. Linda felt happy and it was a happy face
Linda saw. The difference in her appearance
was more than obvious. Lots of ideas and
possibilities were like flying around in Linda’s
head and she wanted to do as the little flower
did, she wanted to dress up for the day in the
– 009:002/7 –
same manner she felt the little flower was
doing.
She stood up and went to her wardrobe. She
didn’t have much to choose from, but after a
while she took out a pair of jeans which she
hadn’t been wearing much. She had saved those
jeans for special occasions, but as things had
been, those special occasions never seemed to
show up. Linda also took out a light pink top
with a bit wider collar. She bought it a year ago
but never dared to use it in school as it was
kind of different from what the other girls was
wearing. It wasn’t the latest fashion, but Linda
liked it and it didn’t cost much. The top was
stretch and fitted her slim girly body perfectly.
Her breasts had become visible, indicating that
the process of becoming a woman had begun.
Linda got an idea of trying to use her old
clothes in combinations she never tried before.
All the other kids in school used sport clothes
almost all the time and some of the girls had
started to use high heel shoes, but Linda didn’t
have such shoes, not yet anyway. Linda had
used her sport shoes in school in order to not
stick out, but now she picked out her best
walking shoes in black leather. The shoes were
– 009:002/8 –
thin low heal shoes and they matched her slim
jeans well. Linda knew that her mother had a
small dark grey pattern dress jacket that she
never wore, as her parents never really went
out partying. So at breakfast she thought of
asking her mother if she could borrow that
jacket for the day.
Linda felt happy making up all her plans and
without thinking she small chatted, showing
herself up, as if she was talking to the little
flower in her bedroom window. The little flower
grew in beauty as the sun raised higher on the
sky. Linda stayed with the flower as it was
developing for a while and then she fetched her
makeup things. She took a chair and placed
herself in front of the window together with her
little flower friend. She had studied the little
flower carefully and how its colors developed as
it was opening up. Linda wanted to do the same
and this time when applying her makeup, she
very careful did not use much. Linda tried to
match the colors of the little flower as if being
guided and now she applied her makeup with
ease. She had practiced a lot before, but never
found a way to look like her girl class mates.
But this time applying her makeup, Linda
– 009:002/9 –
didn’t think of school that way. She wanted to
make herself beauty for just her and her little
flower friend and preparing herself for the day.
The morning went fast. Linda heard her
parents calling her to come down for breakfast.
She was as ready as she could be and went
downstairs to join them. When Linda came
down the stairs her parents could sense a
difference by hearing her steps and when she
entered the kitchen they saw that change in
their daughter. Linda was happy and not
depressed like before, like when going to
school. There was a confidence in her attitude
they never had seen before. Linda moved
differently and her voice was bright and clear,
not like before both shy and whispering.
Linda’s appearance made her parents happy
without really knowing why. They didn’t know
what to say so they didn’t.
At breakfast Linda asked her mother for that
small dress jacket and if she could borrow it for
school. Both her parents got very surprised,
Linda had never asked for something like that
before. It was a very expensive jacket, but
seeing her daughter happy like this, Linda’s
– 009:002/10 –
mother happily agreed.
After breakfast she took Linda to her wardrobe
and took out the jacket and helped Linda to try
it on. Linda’s mother got amazed, the jacket
fitted exactly right and matched Linda’s outfit
perfectly. It didn’t matter that the size was a bit
too big, instead it was the slim design that
made it fit beautifully.
There was still time before Linda needed to go
to school, so she went back up to her room to
show herself up to the little flower which now
had opened looking back at her. Linda thought
of setting up her hair and even though she
never had shown herself in school with her hair
set up before, she didn’t hesitate. She had
practiced many times before in her loneliness,
but never really dared to go out like that.
Linda took out a small girly necklace from a
box in her drawer and in a small bowl on top of
the drawer she selected a simple silver ring that
she put on her left ring finger. The watch she
usually wore around her wrist she put in her
purse instead, as it didn’t quite matched her
outfit. She didn’t have any bracelet she thought
– 009:002/11 –
fitted, so she didn’t put any on. The earrings
she used to wear she didn’t put on either, as she
felt them not matching the necklace well
enough. Both the necklace and the earrings
somehow seemed to be too much and Linda
wanted a simple clean look, same as the little
flower.
When she was ready she looked at herself in the
mirror with a happy smile. She quietly thanked
the little flower for its help and then she went
downstairs to get ready to go to school. Her
mother met her coming downstairs and got
even more amazed this time. She looked at her
daughter all around and asked if she could help
her to set up her hair a little bit higher. Linda
liked that and let her mother help her but
without changing the style. It did improve
Linda’s look and she felt even happier now with
her mother wanting to help. After hugging her
parent’s goodbye, of to school she went.
It turned out to be a beautiful day, it was
already warm and the sun was shining equally
bright as Linda’s happy smiling face. Linda felt
happy and she didn’t think of the past on her
way to school.
– 009:002/12 –
Walking to the bus stop and waiting for the
bus, she unconsciously stretched up holding
her chin high and without really knowing, she
said “Hi” to the first of her schoolmates she saw
and even before they recognized her standing
there. Of course they saw her, but yet not. Both
surprised and a bit sky they kind of unwillingly
returned Linda’s greeting. Linda was smiling
and her class mates had never seen Linda
smiling like that before, not that they could
recall anyway.
All the way to school her schoolmates, even
those who used to bully her, got unsure and
didn’t know how to approach her. Linda looked
and behaved differently and actually differently
good, too. What before was considered an ugly
girl was no more, it felt not possible to make
fun of her looks anymore. Linda had changed.
Linda didn’t just look different, in fact, she
stood out in a way that her classmates hadn’t
seen before and there were nothing in her
appearance to argue about. Instead, Linda
attracted curiousness and by the end of the day
she had been approached several times by
other girls and this time in a much friendlier
way than before. It became obvious that the
– 009:002/13 –
boys were looking too, but from a distance, and
there were more than just curiousness in their
eyes.
Linda had changed and for the boys in school it
was a kind of an exciting change. They didn’t
know Linda as they never really had met her or
tried to open up a conversation for that sake.
All they had done so far had been trying their
best to make fun of her in order to gain points
in front of friends. But as it turned out now,
there were no points to score anymore and a
sort of sham spread amongst them. Also some
of the girls felt ashamed for their previous
doing.
Book 9
dec2005
– 009:003/1 –
Chapter 3
After school it was a very happy Linda coming
home. She left her shoes inside the front door
and rushed up to her room to her little flower
friend. The little flower now in full bloom
welcomed her, looking more beautiful than
Linda ever could imagine. Linda placed herself
beside the flower to have a look and be with it
for a while. She could feel the soul of the forest
filling her room and the little flower welcoming
her company. In many ways it was with sadness
Linda picked out a new clean handkerchief
from her drawer, wet it in one end and carefully
wrapped the little flower so it would be well
protected. She hadn’t forgot what the little man
in the forest had told her and she wanted to do
exactly what he said.
Linda changed clothes and back in the forest
she placed the little flower on the ground
among its friends where she had found it. For a
while she stood there looking at the little flower
laying there on the ground, but somehow there
was nothing sad about it. The little flower didn’t
look sad, instead pleased and happy by the
experience. After a while Linda felt better about
– 009:003/2 –
leaving the little flower there. She knew that the
little flower soon would wither away, but so
would all the other flowers surrounding it do
too. The little flower had been paid attention
and Linda had sort of helped it to fulfill that.
The little flower had kind of accomplished its
mission to spread happiness and joy and as a
happy returning soul, it most certainly will
grow up and be part of nature over and over
again the years to come. Linda could sense this
and happily she left the little flower to search
for another.
This time Linda knew better what to search for,
but even so, it wasn’t that easy as she thought it
would be. The next little flower she didn’t find
by looking, instead it was by sense and feeling
that her next little flower appeared. Still hiding,
the little flower was sort of forcing its way to
the surface though the thick grass and leaves
covering it up. Linda sensed the will of the
flower as she emotionally felt the same. With
her wonderful day at school in mind, she felt
like for the first time having touched the sky
and she wanted this little flower to experience
that with her, too. Linda picked the little flower
and carefully wrapped it in her handkerchief
– 009:003/3 –
and brought it back home.
And as before, she put the little flower in a glass
half full with water and placed it next to her
bed. Linda picked out a box from her drawer
where she kept her savings. Took some money,
waved the little flower goodbye and went out
again. Linda took a bus to a shopping mall not
that far away. There were so many ideas
bubbling inside her and she really had enjoyed
dressing up this morning.
At the mall she went from store to store
looking. She went into stores she found
interesting and tried on clothes and in one of
the stores she bought a beige and green pattern
top that she intended to wear the next day in
school. This time she didn’t try to buy clothes
that the other girls were wearing. No, this time
she bought clothes that she liked and that
would fit with other clothes in her wardrobe.
After that she went back to a makeup store and
bought herself a new eyeliner pen. Her old one
she felt a bit too hard and she wanted a shade
not as black. She discussed this with one of the
staff who willingly and happily helped Linda to
try this out. It wasn’t often young girls asked
– 009:003/4 –
about things like Linda did now. The shop
assistant felt Linda talented the way her
makeup was applied and the way she asked for
advice. Linda enjoyed these kind of discussions
and being out shopping in a way that she never
had done before.
So a bit late Linda arrived back home, just after
her mother. She happily showed what she had
bought and to her mother’s surprise she told
about her wonderful day at school, too. It was a
happy girl that went to bed that night and in
bed, she looked a long time at the little flower
standing there in the glass beside her. And full
of excitement for the next day, she fell into
sleep.
The next morning Linda got up early and in the
same manner as the morning before, she
prepared herself for the day. The little flower
she moved to the bedroom window as the
morning before and as the morning before, the
little flower started to grow in confidence as it
prepared itself to show in the sunlight. This
time Linda had tried out different outfits and
new looks the evening before. She had
practiced setting her hair up in different ways
– 009:003/5 –
and plaid a little with her new eyeliner pen. But
before she started to dress, she waited for the
little flower to accompany her getting ready.
And in the same manner as the morning before,
the little flower and Linda made themselves
ready for the day.
At breakfast Linda sparkled and she was a joy
to see. Linda’s mother asked if Linda wanted to
have a look in her closet when she came back
home after work to see if there was something
else that might interest her. Linda was growing
up and as the jacket she now had been given,
there might be other clothes that she could
have and make use of. Linda loved her mother
and was very happy for this offer. Linda’s
parents hadn’t been able to help their daughter
before as they didn’t know how. But somehow
that jacket she had been given had showed the
way and they so much wanted their daughter to
continue to be happy as now.
Linda went to school, but before that, she
returned to her room to quietly say goodbye to
her little flower friend who now was in the
process of fully opening up. The happiness and
emotional joy the little flower emitted Linda
– 009:003/6 –
felt. In many ways Linda shared those her
feelings with the flower and as from now, she
didn’t feel alone anymore. Linda felt safe and
her confidence grew.
This day at school went even better than the
day before. The yesterday surprise and shy
curiousness among her schoolmate’s, had
changed to kind of fumbling approaches to
make contact. And to their further surprise they
found that Linda was very open minded and
happily participated chatting.
What made Linda a bully object before? And
what made her so popular now? What had
changed? No one knew and to those questions
no proper answers were to find. Whatever;
Linda had another wonderful day at school and
she started to gain friends.
Back home Linda did as the day before. She
cared for the little flower that waited for her in
her room. This flower was a bit more vigorous
than the first one and it well reflected how
Linda felt after school now. There was this
emotional contact and it made Linda happy.
After having spent some time with the flower in
the window, she changed clothes and went back
– 009:003/7 –
with it to the forest. She placed the little flower
on the ground where she had found it and after
a while in peace with it, she began to search for
another new flower to bring back home.
Later that evening Linda and her mother had a
look in her mother’s closet and there were some
more clothes Linda liked and her mother
happily gave them away. After trying some of
her new cloths on and practicing various
makeup styles, she happily went to bed.
This pattern repeated till the school closed for
summer holiday. Linda had gained in respect in
a way no one could have foreseen and she was
no longer a loner, or bullying object, any more.
The girls at school found Linda interesting as
she always seemed to find new ways to express
herself. Linda had found a way to be that suited
her and she happily shared that wisdom with
her new friends.
But even if Linda shared a lot of her
experiences, she did not once tell about the
flowers she brought from the forest or about
her visits there. The soul of the forest was her
secret and she didn’t want to share that with
any one, not even her parents. It had happened
once that her mother had asked about the little
– 009:003/8 –
flower at the side of her bed, but Linda had just
told her that she liked a flower there as it made
her sleep better. Her mother didn’t understand,
but let it be and didn’t ask again. The change in
Linda was more than she ever could hope for
and she didn’t want to question too much.
The summer turned out to be the best ever for
Linda and her family. Linda was in such a
harmony that her parents couldn’t help being
affected. They had offered Linda to help her
finically buying new cloths as she showed
interest and that it became more and more
obvious that she knew what she was doing. The
staff in the makeup store Linda used to visit,
saved various sellout products for her to try
out. Linda didn’t have to pay much and the
shop manager had got a good eye for Linda and
she enjoyed her visits discussing various styles
of makeup for teenage girls. It was not only that
she liked Linda, it was also a way for her to
know what young girls wanted and it improved
business.
During the summer Linda developed fast, both
physically and mentally and not once she
missed her daily visits to the forest. But she
– 009:003/9 –
kept it a secret and hid whenever she was
warned by her forest friends about strangers
approaching. Her parents couldn’t afford
holiday travels so they stayed at home, which
suited Linda just fine. Even though she most of
the time was alone, she didn’t feel that way
anymore. In many ways this strengthened her
integrity and around the neighborhood the
respect for her grew.
When school started again there was tension in
the air as always when school starts after a long
summer holiday. Linda had developed further
in confidence and she was not the same girl
leaving school for summer holiday anymore.
Linda had become a young woman and it did
show. Her breast had developed as well as her
sense of design, dressing up and behavior had
done. Even if Linda couldn’t compete being the
prettiest girl in school, she sure was able to
compete in style. The respect girls won by being
pretty was nothing compared to the respect
Linda gained by being the person she was and
showing it, too. Linda was a joy to look at and
she really did her best to please her
surroundings by being at her best all the time
– 009:003/10 –
and being kind. Boys had begun to discover her
and she was more polite courted than the other
girls in school. In a way Linda was still a shy
person, but that just added to her personality
now, making the boys trying their best even
harder.
August, September and October past and still
Linda was able to find small flowers to bring
back with her home. She had learnt to respect
all those tiny almost invisible flowers and even
though they were not as powerful in their
blooming as the summer flowers were, they for
sure were beautiful and had that something
else extra in personality, which she especially
liked. The peace they emitted and their inviting
integrity, even if small and tiny, Linda carefully
adapted. She felt for these tiny late flowers in a
way that she hadn’t felt before and many times
it was with sorrow in her hart leaving them on
the ground to search for yet another one.
That day came and Linda felt it, when there
were no more flowers to find. It had been a very
cold night and with sorrow Linda left her last
flower on the ground. She didn’t try to search
for a new one, so Linda stayed with the little
– 009:003/11 –
flower lying there on the ground as there were
no other flowers there to keep it company.
“Hello” Linda suddenly heard a familiar voice
say.
Linda lifted her head a bit surprised. It was that
little man again standing in front of her and the
little flower laying on the ground. Linda stood
up and started softly weeping. There were so
much she wanted to say and yet now, she
wasn’t even able to return the little man’s
greeting. The little man was smiling, Linda
didn’t have to speak a word. He sensed it all
and was pleased with her reaction. He picked
the little flower up and now half frozen, he
gently held it in his left hand.
“I will take this flower and keep it for you. I will
plant it on a place which only you can find. It
may not be this year or the next year after, but
you will find and recognize it when time has
come”, the little man said in a kind and
promising manner.
Linda looked back at the little man and she
really appreciated what she heard.
“You have grown up and I can sense that you
– 009:003/12 –
are true to this forest and that you are very
much a part of its soul. With every flower you
have picked, you have brought a piece of its
soul with you back home to stay and with every
flower you have brought back, you have left a
piece of your soul with that flower to stay here
in the forest with all of us, too. All the flowers
that you have picked will live through you till
the day you die and when you die, their spirits
will surround you bringing you home”.
Linda, still looking back at the little man with
tears in her eyes, was only capable to return a
short “Thank you”. The little man smiled back
at her once more and within a blink of an eye
he was gone.
Linda wiped the last tear away and started to
smile again, almost laughing. All little flowers
she had brought back to the forest were not
dead after all. The little man was right and she
could feel it. The joy of sharing their company
remained within her and she remembered
every one of them. This time Linda returned
back home much more aware of what had
happened to her and she knew that it now was
up to her to make a life. She had been shown
how and she wasn’t afraid. She could feel the
– 009:003/13 –
support of the forest and by being aware of its
existence and soul, she knew that she never
would be alone again.
The next day Linda went to school she was no
child anymore. At the age of fifteen she knew
what laid ahead and in front of her and life
didn’t scare her as it had done before. She knew
that she still had a lot to learn and
understanding that, she was prepared to do her
best. It was a happy determine Linda that
entered school that day and she used her
understanding wisely. And as years past by the
respect for her even grew further and beyond.
Linda ended school in best way possible and
when she did, she was admired by many. The
integrity she possessed had a deep effect on
people and “her kind of beauty”, which only she
possessed, no one questioned or had any
doubts at all. At the age of nineteen Linda
found that last little flower again, which the
little man had saved for her. It was a reunion of
joy and Linda spent a long time admiring the
little flower making its way. It was so beautiful
– 009:003/14 –
to look at and after a while Linda got a strange
feeling thinking of herself. That little flower
now reflected her personality in all ways and
the little flower let her see.
It was a both humble and grateful woman that
left the forest that day. When she got home,
still living with her parents, she wanted to be by
herself for a while. Linda went up to her room
looking out through the bedroom window. She
wiped a tear of joy and thought back to her
flower friends which she had spent time with
there. They were all happy thoughts and Linda
could feel that she had not lost any of them. She
carried them inside and that made her happy.
And today, as a full grown up woman, she still
thinks of the forest surrounding her and she
still can feel its soul supporting her in life. Her
little flower friends she never forgot, but in the
end it was she herself making it all happen.
The magic she found within herself and with
the push of small flower spirits, she no longer
felt afraid of walking that path. She learnt
about herself, soul friends and family and later
in life she found a loving partner and soon after
– 009:003/15 –
she got kids of her own, too.
And as her kids grew older, she in secret
cuddled them up in one of their bedrooms and
told them a fairytale about a little man and his
forest.
Linda met with the soul of the forest,
something few of us have. But if you want too
and look real close, you most likely will find a
flower growing for you, too. So think of this tale
the next time you visit a forest and who knows,
that little man may still be around, if we want
him too.
The End
– 009:003/16 –
— Final word —
To some extent fairytales has more to tell than
ordinary stories. Fairytales many times speaks
to our inner selves in a way that only children
understand. But with this fairytale, I hope to
evoke at least some adult understanding to
bring for the future.
Book 9
dec2005
The Soul
of the Forest
This fairytale is
contemporary in
several ways, but
based on ancient fears
and understanding.
In our time we do not
think of forests as
home, but once upon
a time they were and
moving out of the
forests humans lost
contact with its soul,
which is what this
short tale is about.
Book 10
feb1995
– 010:000/II –
Född dum är kanske en något udda titel på en
berättelse, men bara kanske. Titeln fanns där
redan innan jag hade börja skriva och jag har
hitintills inte lyckats komma på någon bättre
titel som passar in på den här berättelsen. Att
födas dum i den bemärkelsen att man som
nyfödd också är det, tror jag inte på. Men om
man vrider och vänder på saken, så kan nog
många andra än jag uppfatta det så och bete sig
därefter.
Den här berättelsen handlar om Gunnar och
om han ”föddes dum” eller blev dumförklarad
någon gång senare efter födseln, är något som
den här berättelsen egentligen aldrig tar
ställning till.
Det finns någonting som heter ”att man ska
finna sig i sitt öde” och om att födas dum skulle
vara ett sådant öde på något sätt, så förväntas
det också att man ska bete sig dumt och
utseendemässigt också se motsvarande dum ut
för att bli accepterad.
Förord
– 010:000/III –
Om nu Gunnar lyckas med det eller inte, att bli
accepterad för den han då skulle vara och blev
född som, är en del av vad denna berättelse
handlar om.
En annan del handlar om vad som är accepterat
och vad som inte är det. Om nu någon mot
förmodan efteråt skulle visa sig inte vara den
person som vi andra fastslagit att han eller hon
”är”, så kanske inte alla av oss skulle klara av
att erkänna och hantera det. Speciellt inte om
vi har nervärderat personen ifråga till att vara
ett dumhuvud och att det senare visar sig vara
helt fel och kanske till och med precis tvärs om,
att han eller hon är både intelligentare,
smartare och kunnigare än vad vi själva är.
Vad som är sanning, rätt och riktigt i denna
berättelse är inte helt självklart och kanske just
därför något att fundera på. Men oavsett det så
hoppas och tror jag att Gunnar inte föddes av
misstag. Något säger mig att det trotts allt finns
en liten Gunnar inom oss alla och att dumhet
som sådan har sin uppkomst och boning någon
helt annanstans.
– 010:000/IV –
Den här min allra första berättelse påbörjade
jag i november 1994 och den avslutades i
februari 1995 och i och för sig så slutar
berättelsen om Gunnar också där, men kanske
ändå inte.
I sagans värld kan ju allt hända och faktiskt
också i det verkliga livet med. Så vi får väl se
vad verkligheten vill med denna berättelse.
Li Sam
Book 10
feb1995
– 010:001/1 –
Morgonen kom så sakta smygande i den lilla
förorten Ängmarken en liten bit utanför de
centrala delarna av stan. En ganska så
normalstor stad som exempelvis Stockholm
skulle man kunna säga.
Ängmarken var en förort med en förhållandevis
normal blandning av medelklassmänniskor och
trots att området var relativt nybyggt så fanns
det inga likheter med de stora betongförorterna
som några år tidigare hade vuxit upp som
svampar runt staden en bit längre ut. Där fanns
en blandning av enfamiljshus, radhus och
mindre hyreshus runt ett litet centrum med de
allra nödvändigaste affärerna där man kunde
handla mat och sånt som underlättade det
dagliga livet. Det fanns en bussförbindelse som
knöt ihop de närliggande förorterna och anslöt
till en tunnelbanelinje för vidare transport in
till stadens centrum. Men de flesta som bodde i
Ängmarken ansåg det ändå nödvändigt att ha
bil för sina inköp och transporter till och från
arbetet då turtätheten inte var särskilt hög.
Ängmarken låg trots sin närhet till staden i ett
vackert område nära till ett någorlunda stort
Kapitel 1
– 010:001/2 –
skogsparti och andra mindre ängs och
parkmarker. Det fanns inte mycket till
aktiviteter i Ängmarken, men något större
behov verkade det inte finnas heller. Man
kunde nog betrakta Ängmarken som en slags
sovförort där folk i mångt och mycket trivdes
med tillvaron som den var. Det var sällan bråk,
snyggt, helt och rent, så folk och barnfamiljer
som bodde här kände sig trygga även på
kvällarna då det börjat skymma på.
Några större arbetsplatser fanns inte i
närheten, det var mest mindre serviceindustri
och små butiker. Det fanns en småskola för
barn upp till 3:e klass. Äldre barn fick åka buss
till andra skolor belägna runt om i andra
närförorter för att fullgöra sin skolgång eller ta
tunnelbanan in mot stan. Det gjorde att de
flesta äldre ungdomarna oftast höll till där
deras skola var belägen även på fritiden när
skolan var slut.
Här i ett hyreshus nära centrum bodde Gunnar.
Lägenheten var inte den största men det var ett
fint läge med någorlunda fri utsikt. Gunnar
hade den här sommaren fyllt fjorton år och
skulle just den här dagen börja i åttonde klass.
Det var inget Gunnar såg fram emot.
– 010:001/3 –
Sommarlovet som gått var för Gunnars del
inget särskilt att glädjas åt heller. Sommaren
hade avlöpt på samma sätt som de senaste hade
gjort, vilket till största delen inneburit passning
av sina två små halvbröder Jonas och Lars, tre
och fem år gamla. Någon semester i vanlig
mening som exempelvis att resa bort till någon
badort eller sommarstuga hade Gunnar aldrig
varit med om. Han hade tillbringat största
delen av sommaren hemma i Ängmarken.
Gunnars familj var inte särskilt välbärgad. Det
blev inte mycket pengar över till nöjen eller fina
kläder när allt det nödvändiga var betalt.
Gunnars mamma Lena som tidigt hade skilt sig
från Gunnars far och senare gift om sig med
Kent när hon väntade deras första barn, var
inte särskilt road att engagera sig i
familjeaktiviteter. För det mesta fick barnen
sköta sig själva. Gunnars styvfar Kent var heller
ingen familjeman som försökte sysselsätta sina
barn eller vara pådrivande i andra aktiviteter
som exempelvis sport. Gunnars föräldrar satt
mest hemma och ville helst av allt inte bli
störda av bråkiga barn. Trots allt så kan man
inte påstå att barnen blev övergivna eller illa
behandlade på något sätt. Mat av bra kvalité
– 010:001/4 –
serverades på regelbundna tider, deras kläder
var hela och rena, samt att både Lena och Kent
höll styvt på att de skulle tvätta sig, borsta
tänderna och i alla lägen uppföra sig väl. Man
ville inte veta av några klagomål på barnen eller
att grannar skulle ges tillfälle att ha synpunkter
på deras uppfostran. Något som Lena och Kent
definitivt inte ville bli utsatta för var att inför
andra behöva skämmas för sina barn.
Om man nu kan säga så, så trivdes Gunnar
ganska så bra och han kände sig nöjd med sin
familj. Att han aldrig klagade över sin situation
kan i viss mån bero på att det i hans värld
aldrig funnits några alternativ. Och utifall det
hade funnits alternativ, så skulle Gunnar
förmodligen inte själv kunna förstå vilka
möjligheter han haft att förbättra sin tillvaro i
alla fall. Det var alltid andra som styrde och
ställde i hans liv och så hade det varit ända sen
den dag han föddes.
Gunnar var inte riktigt som andra barn. Han
hade under hela sin uppväxt haft utseendet
emot sig. Inte så att han var direkt ful, om man
nu kan säga så. Han hade alltid varit storvuxen
för sin ålder, varken tjock eller smal eller
muskulöst kraftigt byggd. Hans kropp var mer
– 010:001/5 –
oformlig och tillintetsägande i sin form. Det
fanns ingenting i hans person som attraherade
eller avskräckte, vilket gjorde att inga andra
ungdomar i hans ålder egentligen tog kontakt
med honom eller ville umgås med honom om
de inte måste. Man tyckte heller inte synd om
honom och därigenom på konstlad väg sökte
umgänge med honom för att vara så kallat
snäll. Så för det mesta så brydde sig ingen
egentligen särskilt mycket om Gunnar och hur
han fick dagarna att gå, och då han inte gjorde
något väsen av sig eller besvärade någon, så
fick han för det mesta vara ifred. Visst hade det
hänt att barnen i hans omgivning hade retat
honom, men de hade ganska snart tröttnat då
förväntad respons uteblivit.
Gunnar hade olyckligtvis inte bara utseendet
emot sig, han var heller inte särskilt
snabbtänkt. Det var inte så att han var
handikappad, i alla fall inte enligt de normer
som samhället ställer upp för att erbjuda stöd
och hjälp. Han kunde läsa, skriva och räkna,
men det tog sån evinnerlig tid så fort han skulle
göra något. Man skulle kunna tro att genom att
ta god tid på sig så skulle resultat bli bra
därefter, men det gällde inte Gunnar. Det
– 010:001/6 –
Gunnar åstadkom vittnade mer på
okoncentration och som så många uttryckte
det, brist på vilja. Men som sagt han var
oförarglig och folk valde det bekväma sättet att
helt enkelt ignorera honom.
Nu hade solen kommit upp en bit på himmeln
och väckarklockan i Gunnars rum ringde.
Gunnar vaknade till, fast bara till hälften men
ändå tillräckligt för att höra lillebror Jonas fara
omkring i lägenheten som han alltid brukade
göra eftersom han var så mycket
morgonpiggare än alla andra. Jonas hoppades
alltid att någon annan skulle vakna och komma
upp och hålla honom sällskap. Men han vågade
inte föra ett sådant liv så han väckte mamma
och pappa, för då skulle han omedelbart få en
tillrättavisning och åka i säng igen. Som tur var
så sov resten av familjen ganska hårt och ingen
annan än Jonas var särskilt pigg på att gå upp.
Nu när också Jonas hörde väckarklockan i
Gunnars rum kom han genast inrusande då han
visste att Gunnar måste gå upp. Jonas tyckte
om Gunnar eftersom Gunnar aldrig tjatade på
honom och han kunde alltid komma till Gunnar
utan att bli bortkörd, även om han ibland
kunde betraktas som en liten pest.
– 010:001/7 –
- ”Gunnar, Gunnar! Du måste gå upp nu, du
ska till skolan idag, skynda dig.” Ropade Jonas.
Jonas tog tag i täcket och började slita och dra
samtidigt som han studsade upp och ned.
- ”MMM.” Hördes Gunnar mumla, men inget
hände.
- ”Kom då, jag är hungrig.” Fortsatte Jonas,
som nu i det närmaste hade fått av Gunnar hela
täcket.
Gunnar började röra på sig och satte sig sakta
upp. Han visste att det inte var mycket mening
i att försöka sova när Jonas var på det humöret
och det vore onödigt att väcka de andra.
Oftast var det Gunnar som gick upp först på
morgonen, även om hans styvfar Kent började
jobbet klockan åtta samtidigt som Gunnar
skulle började skolan. Hans mamma började
sitt arbete för det mesta vid nio tiden och det
var alltid hon som såg till att ställa Gunnars
väckarklocka vid kvart i sex så han skulle
komma upp ordentligt. Det tog visserligen bara
fyrtio minuter för Gunnar att åka till skolan
från det att han steg ut ur dörren, men hans
mor tyckte att han gott och väl kunde ställa
fram sin egen frukost och samtidigt se till att
– 010:001/8 –
Jonas fick något att äta så han höll sig lugn.
Gunnar hade vant sig att ta hand om Jonas på
morgnarna de två senaste åren från det att
Jonas börjat kunna gå, eller rättare sagt studsa
fram. Hans bror Lars som var två år äldre än
Jonas hade alltid varit en riktig sömntuta, så
honom fick hans mor släpa upp innan de skulle
ge sig iväg till dagis och fritids.
Gunnar reste sig upp och gick sakta in i köket
med Jonas hoppande och dragandes i hans ena
pyjamasben. Han fyllde en kastrull med vatten
och satte den på spisen. Därefter tog han fram
mjölk och chokladpulver som han blandade i en
mugg till Jonas så han skulle hålla sig lugn.
Efter toalettbesöket hade vattnet kokat upp.
Han drog av kastrullen från plattan och började
plocka fram bröd och pålägg. Jonas hade redan
druckit upp sin choklad och ville nu ha en
smörgås. Gunnar gjorde iordning smörgåsar till
både sig själv och Jonas och hällde i varmt
vatten i en mugg och stoppade sedan ner en
tepåse däri.
Att äta frukost brukade även det ta lång tid för
Gunnar, särskilt om Jonas höll sig lugn och lät
bli att skynda på honom, vilket han gjorde idag.
- ”Skynda på nu Gunnar och glöm nu ingenting
– 010:001/9 –
du ska ha med dig till skolan.” Hördes Kent
säga från hallen.
Klockan var nu halv sju och det var då Kent
brukade stiga upp. Det passade rätt bra att äta
frukost i etapper då köket var rätt litet och nu
var det Kents tur att göra i ordning sin frukost.
Gunnar masade sig iväg för att göra sig
iordning och en halvtimma senare var han
färdig att ge sig av efter diverse småtjat från
både Kent och Gunnars mamma Lena, som
även hon nu var uppe och igång. Efter en sista
kontroll att han hade allt med sig så gav han sig
iväg. Omedveten om det själv så började
Gunnar släppa på koncentrationen, som i
Gunnars fall var så hög som den kunde bli på
morgnarna. Han ville undvika att vara till
besvär och han tyckte det var obehagligt när
det blev för mycket tjat om något gick för sakta
eller det var något han glömt. Så det kändes
som en lättnad att ensam få kliva ut genom
dörren där han på något sätt fick vara för sig
själv.
När Gunnar i andra tankar och med
långsamma steg tagit sig fram till
busshållplatsen så hade han missat den första
– 010:001/10 –
tidiga bussen, trots att han var ute i god tid.
Han hade sett en bit bort att bussen kom, men
gjorde egentligen ingen ansträngning för att
hinna med. Han gick helt enkelt och skrotade
omkring i sin egen värld utan att fästa någon
egentlig uppmärksamhet på vad som hände
runt omkring honom. Att bussen kom, det såg
han, men att han skulle åka med, den
kopplingen existerade liksom inte. Så var det
ofta med Gunnar, han levde lite grann i sin
egen drömvärld och var nöjd med det. Han
hade egentligen inga behov av att prata och
umgås med folk runt omkring honom eller med
jämnåriga kamrater. Men visst kunde han
uppskatta om någon sa några vänlig ord till
honom, men så långt som till en diskussion av
något slag gick det aldrig.
När nästa buss kom klev Gunnar på. Det var
den sista bussen han kunde åka med utan att
komma för sent till skolan. Det brukade inte
vara många människor på bussen när Gunnar
klev på, så det brukade alltid finnas sittplatser
lediga. Hans favoritplats var i mitten av bussen,
där brukade det vara lugnast, och han ville
gärna sitta vid fönstret på höger sida och titta
ut, så även denna gång. Han fick sin
– 010:001/11 –
favoritplats och satt mestadels av tiden och
tittade ut genom fönstret. Han tyckte mest om
att titta på träden och annan växtlighet som
bussen passerade på sin väg, hållplats efter
hållplats, till tunnelbanan där Gunnar senare
skulle stiga av för att byta.
Han tröttnade aldrig på att sitta där i bussen
och nästan glo ut genom fönstret. På något sätt
så i Gunnars värld fanns det alltid något nytt
att upptäcka hos ett träd, buske eller grässtrå.
Det kunde vara nya skott på våren och när
träden växer så kunde han sitta länge och bara
betrakta hur grenarna böjer sig i takt med
vinden eller skiftningar i färg beroende på
årstid och ljus vid olika tider på dygnet. Man
skulle kunna tro att det fanns ett intresse att
studera växtligheten, men de andra
medpassagerarna som såg Gunnar sitta där och
titta ut genom fönstret skulle hellre beskriva
det som att bara sitta där och slöglo utan att
egentligen registrera någonting av värde alls.
Det fanns helt enkelt ingen annan som såg det
Gunnar såg och om han nu skulle försöka sig på
att förklara, så skulle i alla fall ingen förstå
ändå.
Nåväl, Gunnar brydde sig inte särskilt mycket
– 010:001/12 –
om vad andra hade för åsikt om honom där han
satt. Han var så inne i allt längs vägen att han
inte ens märkte när några av hans
klasskamrater klev på bussen. I och för sig så
gjorde det inget, de brukade sällan hälsa på
varandra i alla fall. Gunnars klasskamrater såg
för det mesta ner på honom och kunde till och
med skämmas för att ha honom i samma klass
som dem, som exempelvis när han sa något
dumt eller gjorde bort sig i något ämne, och det
gjorde han för det mesta, det var alla hans
klasskamrater ense om. Gunnar hade vant sig
vid sina klasskamraters sätt att bemöta honom
och brydde sig inte särskilt mycket. Så länge
som ingen gjorde någon direkt illa så
accepterade klassen förhållandet med Gunnar
så som det nu var.
När bussen stannade vid tunnelbanestationen
klev nästan alla av. Bussen skulle visserligen
fortsätta vidare, men de flesta klev av här för
vidare transport med tunnelbana in till stadens
centrum. Innan bussen fortsatte efter att alla
hade gått av så hördes chaufförens röst i
högtalaren.
- ”Gunnar Johansson, det är alltid lika trevligt
att ha dig som passagerare här, men jag måste
– 010:001/13 –
tyvärr meddela att du skall gå av här annars
kommer du försent till skolan!”
Gunnar reagerade saktfärdigt och klev av med
tacksam blick mot chauffören. Det var Kalle
som körde bussen idag och han hade kört buss
så länge Gunnar kunde minnas. Kalle var inte
avigt inställd mot Gunnar på något sätt. Han
kunde småprata med honom när de ibland
stötte på varandra då de bodde i samma
område och inte långt ifrån. Kalle kände även
Gunnars föräldrar, även om de inte umgicks
med varandra. Men Kalle var pratglad och
därför visste Kalle en hel del om Gunnar och de
flesta andra medpassagerarna också för den
delen.
Som vanligt drog folk på mungiporna när
Gunnar glömt kliva av, vilket inte var första
gången. Men det gjorde inte hans
klasskamrater som hade vänt sig om utanför
bussen när de hörde chaufförens röst i
högtalaren, de tyckte enbart det var pinsamt.
Gunnar lunkade ifatt skaran med folk från
bussen för att hinna med det anslutande
tunnelbanetåget och utan några ytterligare
missöden hann han med. Det brukade vara
mycket folk i vagnarna vid den här tiden och
– 010:001/14 –
Gunnar fick nästan alltid stå de fyra stationer
som skulle passeras innan han skulle kliva av.
Det var sällan som Gunnar missade att gå av
vid hållplatsen där skolan låg, det var alltför
mycket folk runt omkring som förhindrade
ytterligare utsvävningar i fantasins värld. För
att Gunnars fantasi skulle skena iväg med
honom så behövdes någorlunda lugn och ro
utan för mycket folk runt omkring som klängde
och skuffade på honom.
Gunnar kom av i god ordning, men det var en
bit att gå innan han kom fram till
skolbyggnaden. Gunnars skola var en
gammaldags skola från 1920 talet, vilket var då
som hela denna stadsdel kom till. Det skilde
bara en tio minuters promenad den sista biten
över en bro så var man inne i den yttre
stadsbebyggelsen av de centrala delarna av
staden. När Gunnar kom fram till skolan så
hade det just ringt in och skolgården var tom
på barn. Han hade tagit för god tid på sig som
vanligt och inte hängt med sina klasskamrater
när de skyndat iväg för att hinna i tid. Han gick
med tunga steg in genom dörren till trapphuset
och började sakta förflytta sig uppåt de två
våningarna upp till korridoren där hans
– 010:001/15 –
klassrum låg.
Gunnar var inte särskilt glad i skolan, han hade
det svårt på alla de sätt. Att han inte hade några
kamrater att umgås med gick väl ann men det
var värre på lektionerna där det mesta gick i en
takt som var alldeles för hög för honom och
som gjorde att han sällan kunde hänga med.
Han hade hela tiden den där känslan av obehag
under varje lektion. Men visst, han försökte och
emellanåt så ansträngde han sig allt vad han
kunde, men för det mesta så klarade han bara
delvis att ta till sig vad en lektion handlade om
och halkade hela tiden efter alla andra.
Trots allt så ville Gunnar ändå inte ge upp och
strunta i skolan som en del andra mer begåvade
elever gjorde. Han visste att det skulle bli ett
fasligt liv hemma om det skulle komma fram
att han skolkade. Kanske inte för att det
drabbade honom själv så mycket, som att
mamma och Kent skulle uppfatta det som en
anmärkning på hela familjen och det visste
Gunnar att det skulle tas på största allvar och
skapa än mer obehag.
Men ändå, det var inte det som drev honom
vidare att försöka genomföra sin skolgång så
gott han kunde. Han hade innerst inne en
– 010:001/16 –
önskan att få glädja sin omgivning, att de skulle
vara nöjda med honom och att hans mor och
Kent, kanske även de skulle kunde vara lite
stolta över honom ändå. Gunnar var, trots den
dagdrömmare han var, realist och han insåg att
det nog var omöjligt hur han än försökte. Men
den fanns där ändå, denna lilla spillra av hopp
som drev honom vidare. Fast efter alla år som
gått med bakslag på bakslag, samt en
omgivning som ständigt påminde honom om
hans brist på intellekt, hade gjort att det hopp
som drev honom numera syntes inbäddat i
tjock bomull som inte gick att riktigt få tag på.
Förvisso fanns den där en liten strimma ljus,
men det syntes lång väg dit innan han skulle
kunna få någon form av bekräftelse, självkänsla
och en tro på en framtid även för honom. Så
den lilla inspiration han hade räckte inte långt
innan det lilla ljus han ibland tycktes se tynade
bort i fjärran och för det mesta så blev allt bara
en formalitet och rutiner som drev honom
vidare.
Men hur hade det blivit så? Hur hade Gunnar
kunnat hamna i den här situationen, när det för
alla i hans omgivning stod helt klart att han
inte hade kapacitet att klara av skolan som alla
– 010:001/17 –
andra ”normala” barn. Han låg långt efter alla
andra i klassen och i normala fall så borde han
ha gått i en specialklass eller åtminstone fått
någon form av stödundervisning. Men som det
var nu så gick han i en så kallat ”normal” klass
och blev uppflyttad till nästa årskurs varje år
trots sina svårigheter att hänga med.
Men hans betyg då? Om han nu hade ett sådan
stort handikapp så borde det ju synas i betygen
och att man därigenom kunnat ta tag i hans
problem. Hur man nu än vill se det, så till
Gunnars nackdel delades det inte ut några
betyg i hans skola tills förrän klass åtta, så
hitintills hade alla kunskapsbedömningar bara
redovisats i samtalsform mellan föräldrar och
lärare och därefter hade eleverna erhållit ett
papper där det enbart stod godkänd eller
underkänd. Och som det nu var så ville
Gunnars föräldrar inte veta av att deras son
skulle bli underkänd och behöva gå om en klass
eller liknande.
Visserligen så hade Gunnars lärare genom åren
försökt att påpeka de problem som fanns och
visst hade Gunnars föräldrar medgett att det
fanns vissa men då bara mindre problem och
att det inte var något som borde förhindra
– 010:001/18 –
uppflyttning till nästa årsgrupp. Ytterligare till
Gunnars nackdel, så hade alla hans lärare
hittills varit svaga att få Gunnars föräldrar att
förstå allvaret i situationen och för slöa att ens
försöka. Så bedömningen av Gunnar hade alltid
följt minsta motståndets lag, det blev minst
jobb för ansvarig lärare att godkänna Gunnar
och då han inte ställde till med något bråk i
klassen eller skolkade, så fick han väl vara kvar
där då och bli uppflyttad tillsammans med alla
andra.
Men andra lärare i skolan då, var det ingen som
reagerade? Vad tyckte skolans rektor om
situationen? Tyvärr så brydde sig inte övriga
lärare om andra lärares elever överhuvudtaget,
man ansåg sig ha fullt upp med sina egna och
dessutom så fanns det en viss grad av tävlan
mellan lärarna om vem som var bäst, vilket då
gick ut på vem som hade den bästa klassen.
Även om skolan nu inte gav ut några betyg, så
genomfördes det klassprov och då passade det
ju bra att Gunnar alltid drog ner klassens
genomsnittliga resultat. Skolans rektor var
mest sysselsatt med administrativa göromål i
vilket fall som helst och det fanns alltid sånt
som prioriterades högre än Gunnar. Så man
– 010:001/19 –
skulle kunna säga att han hade hamnat mellan
stolarna på något sätt och att ingen egentligen
brydde sig.
Nu var det som det var och Gunnar gick sakta
fram genom den tomma korridoren till dörren
till hans klassrums. Han stod där ensam
framför den stängda dörren, alla andra hade
gått in. Han tvekade ett ögonblick och hörde
hur sorlet innanför dörren tystnade och en
ljudlig, bestämd kvinnoröst hälsade eleverna
välkomna till skolan igen efter sommarlovet.
Gunnar ryckte till och skärpte
uppmärksamheten lite extra. Vad var det? Han
kände inte igen stämman innanför dörren, det
lät inte alls som hans lärare. Han måste ha gått
till fel klassrum tänkte han, eller hade hans
klass fått ett nytt klassrum detta år?
Han öppnade sin väska som han hade med sig,
och letade efter en lapp som han visste borde
finnas där, för att kontrollera vart han skulle
gå. Jodå, på lappen han hittade efter ett tag så
stod det sal fem, våning två, samma klassrum
han haft innan sommarlovet. ”Jag måste ha
gått fel ändå”, tänkte han åter igen. Gunnar såg
sig om och gick tveksamt fram och tillbaka i
– 010:001/20 –
korridoren. Nej då, det var rätt sal där han hade
hört den främmande rösten. Han gick sakta
fram till dörren igen och lyssnade. Det var tyst
på så när som den kvinnliga rösten som han
hörde tala. Gunnar väntade och när det blev en
paus i talandet innanför dörren, så knackade
han försiktigt på.
- ”Ja! Kom in!” Hörde han den okända
kvinnliga stämman ropa bakom dörren.
Gunnar öppnade dörren blygt och tog ett steg
in utan att släppa taget om dörrhandtaget efter
sig.
- ”Jaha, och vad vill du?” Frågade en
medelålders dam med glasögon efter ett tag då
Gunnar tycktes ha fastnat där stående vid
dörren hållandes om dörrhandtaget som om
han bara ville säga något och sedan gå ingen.
Nu blev allt helt fel för Gunnar. Han hade tänkt
att han skulle säga någonting när han kom in
genom dörren, men nu visste han inte riktigt
vad. Han skulle i vilket fall som helst ha sagt
”God dag” och hälsat hövligt som han visste att
man gör. Men som det nu blev så avbröts han
med samma fråga igen som han inte hade något
egentligt svar på. Han ville ju ingenting annat
– 010:001/21 –
än att komma till skolan i tid som alla andra
och om han nu hade velat någonting där, så
skulle det förmodligen bara vara att han satt
där på sin gamla plats som alltid innan.
Hans gamla plats ja? Gunnar släppte blicken
från den frågvisa damen med glasögonen och
sökte sin gamla plats längst bak i fönsterraden.
Han såg mycket riktigt en bänk där, men den
var inte hans längre som det såg ut. Gunnars
plats borde ju vara tom och nu satt det en
annan elev där, en för Gunnar främmande
pojke som han inte sett i skolan förut. Gunnar
ögnade igenom alla de andra ansiktena som var
utplacerade bland de övriga bänkarna i salen.
Jovisst, han kände igen sina gamla
klasskamrater så nog hade han kommit rätt
allt. Han kände också igen deras i många fall
uppgivna miner samt hörde deras tysta suckar
och stön som ökade i styrka ju längre hans svar
på den glasögonprydda damens fråga vid
katedern dröjde.
- ”Vad heter du!” Frågade hon till sist, när hon
insåg att hon kunde få vänta länge för att få
svar på sin fråga".
- ”Gunnar”, sade Gunnar sakta. ”Gunnar
Johansson.” Upprepade han snabbt lite blygt
– 010:001/22 –
efteråt.
- ”Jaha.” Svarade damen och kastade en snabb
blick i en lista liggande på katedern.
- ”Jag får väl hälsa även dig välkommen till det
nya läsåret, trots att du lyckats komma försent
redan första dagen. Oavsett skäl så får vi se till
att det inte upprepas. Du kan gå och sätta dig.”
Fortsatte hon i strikt ton.
Det var ingen bra början för Gunnar, han skulle
just börja röra sig när han stelnade till igen och
blickande ut över salen.
- ”Du kan gå och sätta dig”, upprepade damen
vid katedern.
- ”Det finns ingen plats ledig”, svarade Gunnar
tyst och blygare än förut med blicken riktad
mot sin gamla plats längst ner i fönsterraden.
- ”Det finns en plats här längst fram, den duger
väl?”
- ”Jag brukar alltid få sitta längst bak”, fortsatte
Gunnar i samma viskande ton som förut.
- ”Du kan gott och väl sitta här framme, det
skadar inte, och det kan nog vara bra att kunna
hålla ett öga på dig framöver. Sätt dig nu!”
Replikerade hon småsurt.
– 010:001/23 –
Gunnar gick och satte sig och kände sig mycket
obehaglig till mods. Damen vid katedern
fortsatte.
- ”Som sagt, jag heter Eivor Lundvall och jag
ersätter er tidigare lärare Kristina Groth som
har flyttat och bytt skola. Som er
klassföreståndare kommer jag förutom den
gemensamma samlingen som vi skall ha här en
gång i vecka att även undervisa i svenska,
samhällskunskap och matematik. Det betyder
att vi kommer att träffas en hel del under det
här läsåret.” Sade hon samtidigt som hon delvis
pekade på tavlan där hon tidigare skrivit upp
sitt namn och de ämnen hon skulle undervisa i.
Samtidigt som hon pratade kastade hon
strödda blickar på Gunnar som inte riktigt
visste vart han skulle ta vägen. Han satt
omedvetet och småskruvade sig i bänken vilket
uppenbarligen irriterade henne.
Eivor Lundvall som var 43 år gammal kom
ifrån en innerstadsskola där hon arbetat i 15 år.
Hon var en mycket ansedd och korrekt lärare
som bara hade goda vitsord. Hon var van vid
att få sin vilja igenom och detta brukade
avspeglas i hennes arbete och på sina elever,
det var aldrig något bråk eller stök under
– 010:001/24 –
hennes lektioner. Hennes sätt att agera tog
udden av de flesta försök till uppstudsighet, de
som ändå hade försökte provocera henne fann
snart att repressalier i form av att bli snöpligt
utvisning ur klassrummet och omedelbara
rapporter till föräldrar och rektor gjort nöjet
ganska tvivelaktigt. De klasser som hon hade
haft hand om tidigare hade alltid varit bland de
bästa i såväl kunskap som uppförande och hon
hade genom åren visat att hon var helt
självgående och inte behövde något stöd av
någon.
Hon stöttade heller inte sina kollegor om de
hade problem, hon ansåg att det man ställer till
med själv ska man också själv reda ut. Det
gjorde att hon kanske stod lite utanför
lärargemenskapen, men det hade aldrig hänt
att någon annan lärare för den skull klagat på
henne. Hon hade sin egen bekantskapskrets
utanför skolans värld och kände sig kanske lite
för mer än andra, vilket i och för sig kunskaps
och vitsordmässigt inte var någon överdrift.
Skolan betraktade hon som en arbetsplats där
man hade ett jobb att sköta, vilket hon alltid
gjorde mycket bra och nästintill perfekt.
Book 10
feb1995
– 010:002/1 –
Att Eivor nu bytt skola berodde till största
delen på att hon lyckats byta till sig en
drömlägenhet på den här sidan staden och att
det skulle bli lite krångligt att ta sig till den
gamla skola från den nya lägenheten, vilket då
hade underlättat hennes beslut att byta skola.
Majbäckskolan låg nära på andra sidan bron
och med hennes meriter så var det inte svårt att
hitta en ny lärartjänst och Majbäckskolan var
en någorlunda ansedd skola utan något bråk
eller andra problem som skulle kunna dra ner
hennes status.
Hon såg verkligen fram emot att börja arbeta
här. Det var väl både en utmaning och en vilja
att visa andra och få bekräftat för sig själv vad
hon dög till. Men framför allt så var hon realist
och hon visste att inget blev bra bara för att
man önskade sig det. Det krävdes hårt arbete
för att få trettien fjortonåriga elever att anpassa
sig efter hennes regler och sätt att lära ut. Hon
arbetade också hårt för att nå sina mål, även
om nu andra kollegor med samma rutin och
erfarenhet skulle ha tagit det betydligt lugnare.
Så trots att hon nu inledningsvis var smått
Kapitel 2
– 010:002/2 –
irriterad på Gunnar som satt direkt framför
henne och skruvade på sig, så brydde hon sig
inte särskilt mycket. Hon kunde direkt se att
Gunnar inte var någon bråkstake eller att han
medvetet försökt provocera eller testa henne
för att se hur lång han kunde gå. Hon ansåg att
hon snart nog skulle lära honom hur man
uppför sig och vem som bestämmer. Och
mycket riktigt, ju längre den här första timmen
led desto mer började Gunnar finna sig tillrätta
med sin nya plats och skruvandet fram och
tillbaka avtog så sakteliga.
Den här första dagen på läsåret brukade alltid
vara lite stökig. Läsårets nya schema skulle gås
igenom, en rad olika papper skulle delas ut som
sedan skulle delges föräldrarna. Det skulle
hämtas ut böcker och andra läromedel. Skolans
elevskåp skulle fördelas samt att rektor skulle
ha en samling i aulan för att informera om
ordningsregler och annat som eleverna borde
känna till inför läsåret och därefter var denna
läsårets första dag avslutad. De som ville kunde
få en lätt lunch serverad innan de gick hem.
Eivor hade sin vana trogen förberett första
dagen in i minsta detalj och det märktes redan
från första stund. Hon hade förberett alla
– 010:002/3 –
papper som skulle delas ut. Hon hade också
förberett allt material i skolförrådet så det var
bara att hämta istället för som andra lärare ofta
gjorde, skickade ner elever med oftast en
felaktig lista och så fick de stå och vänta medan
vaktmästaren plockade ihop materialet åt dem.
Så det första Eivor hade gjort var att skicka ner
6 pojkar före alla andra för att hämta hennes
redan iordningställda material innan det blev
kö. På det här sättet råkade hon heller inte ut
för att några elever skulle bli utan böcker i
starten av terminen så som det alltid brukade
bli för dem som kom sist att hämta ut sina
saker.
Det som förr ibland hade tagit över en timma
tog nu bara ett par minuter och det märktes
knappt att pojkarna varit borta. Därefter
organiserade hon hur utdelningen skulle gå till.
Den skulle börja med att de som satt främst i
varje rad skulle ta till sig det exakta antalet av
en sort och dela ut till de andra eleverna som
satt i deras rad. Om någon skulle ha råkat vara
frånvarande så hade Eivor förberett ett stort
kuvert med varje elevs namn som skulle tillhöra
varje bänk. De som delade ut material stoppade
sedan ner det i de frånvarandes kuvert så att en
– 010:002/4 –
elev som varit borta från någon lektion hade
allt samlat och inte kunde missa något när hon
eller han kom tillbaka. När den förste i en rad
hade delat ut sin del av materialet så var det
den bakomsittandes tur att komma fram och
hämta ytterligare material ur en annan hög som
var framställd för utdelning. Och så var det
tänkt att rulla på.
Det första som skulle delas ut var en papper där
salens alla bänkar var utplacerade, här skulle
elever och läraren fylla i sina namn. Sedan
skulle papperna cirkulera i en bestämd ordning
så att alla fyllde i ett papper till var och en med
sitt namn vid den bänk där de satt. Eivor hade
aldrig behövt bry sig om hur eleverna var
utplacerad i klassrummet, vilka som satt
bredvid varandra etc. så att det inte skulle bli
en massa tjatter eller bråk. Hennes auktoritära
sätt att styra klassens arbete höll dem alltid
sysselsatta och det blev aldrig tillfälle för några
utsvävningar att hitta på annat. Hennes sätt
kunde vid en första anblick tyckas ytterst
strängt och liknas vid kadaver disciplin enligt
militärt mönster, men så var inte fallet. Det
hela brukade falla sig naturlig på ett sätt som
gjorde det ointressant att försöka sabotera en
– 010:002/5 –
lektion eller att inte följa med i undervisningen.
Hur hon bar sig åt var inte lätt för andra att
förstå. Hon följde inga inlärda metoder, hennes
framgång berodde istället på hennes
personlighet och sätt att vara och att hon ägde
den förmågan att göra sina lektioner
intressanta. Hon stod inte bara rakt upp och
ned och läste ur en bok och på det sättet
försöka trycka ner och påtvinga sina elever
kunskap. Hon kunde improvisera och utnyttja
den stora allmän kunskap hon själv besatt inom
alla möjliga ämnesområden. Detta hade gjort
att hon med tiden brukade bli mycket omtyckt
av sina elever då hon verkligen hjälpte dem
fram att presentera resultat i skolan som till
och med kunde förvåna dem själva ibland.
När nu eleverna satt där tysta och fyllde i sina
namn i de rutor som markerade den plats där
de satt och papperna började cirkulera i den
ordning som var förutbestämd så upptäckte
Eivor att det ganska snart började samlas en
hög på Gunnars bänk. Jodå, Gunnar skrev, men
det gick så långsamt. Eivor satt och studerade
Gunnar när han skrev samtidigt som hon fyllde
i sitt eget namn som klassföreståndare.
Gunnars sätt att skriva gjorde henne förvånad,
– 010:002/6 –
det liknade till viss del sättet som barn i andra
klass skrev. Det gick i och för sig fortare än för
barn i småskolan och det var inga problem att
läsa det han skrev men bokstäverna hade ett
annorlunda utseende som förmodligen berodde
på hans sätt att hålla i och föra pennan.
Eivor lät Gunnar hållas och han gjorde
verkligen sitt bästa. Gunnar kände också av,
liksom alla de andra eleverna i klassen, att de
fått en lärare som verkligen ställde krav på
dem. Gunnar tänkte inte så mycket på att hon
kanske skulle kunna uppfatta hans långsamhet
negativt, för så hade det ju alltid varit. Han blev
alltid färdig sist om han ens hann bli färdig alls.
Alla i hela skolan som kände honom visste att
det alltid hade varit så att han var sist med det
mesta och ingen hade brytt sig särskilt mycket
förut.
För Gunnars klasskamrater blev det hela lite
pinsamt då mer och mer papper samlades på
hans bänk. Om det inte sades så tänktes det än
mer ”Ska man behöva skämmas för Gunnar i år
nu igen”. För skämdes för Gunnar det gjorde
klassen, särskilt inför nya människor som inte
kände Gunnar. Under de år som gått så hade en
mycket bra sammanhållning etablerats i
– 010:002/7 –
klassen när det var något gemensamt som
skulle presteras och de upplevde ofta Gunnar
som ett lik i lasten när det var någon tävling
eller andra aktiviteter med klassvis redovisade
resultat. Trots att Gunnar alltid drog ner
klassens resultat så var han ingen hackkyckling
eller blev utsatt för mobbning eller så. Det
upplevdes av alla som ganska meningslöst att
ge sig på Gunnar, det tjänade liksom ingenting
till, så de lätt honom i stället vara att sköta sig
själv.
När nu Gunnar var klar med att fylla i sitt
namn på alla papper så flöt resten av
utdelningen på i ett rasande tempo och därefter
presenterades den nytillkomne eleven inför
klassen, han som hade tagit Gunnars gamla
plats. Läsårets schema gicks igenom, där
klassen också fick veta vilka andra lärare de
skulle ha i de andra ämnena. Det var samma
lärare som de haft året innan, förutom att deras
gamla matematiklärare som utgått då Eivor
propsat på att överta hennes ämne när det
gällde just hennes klass.
Eivor avslutade till sist med att informera
klassen om de regler som gällde med henne
som klassföreståndare, och till klassens
– 010:002/8 –
förvåning så var det inte så många regler som
de hade föreställt sig med tanke på Eivors
auktoritära framtoning. Det var enkla, raka och
självklara regler som medgav mycket frihet.
Men hon betonade också att så länge som
klassen och de själva skötte sig och tog till sig
undervisningen, så hade de hennes fulla stöd
med förmåner inkluderat som de då förtjänat.
Några hotelser om vad som skulle hända utifall
de bröt mot uppställda regler nämnde hon
inget om.
Klassen verkade rätt nöjd med sin nya lärare så
här långt när de blev utsläppta på skolgården
långt före alla andra klasser. De hade nästan en
hel timme tillgodo tills det var dags för samling
i aulan. Bara att komma ut i förtid på det här
sättet gav status och flera av de andra som satt
inne och glodde ut genom fönstren eller sprang
runt i korridorerna såg med avund på Gunnars
klass som redan var klara och hade fått
tillåtelse att gå ut i förtid.
Det var ett perfekt sommarväder den här dagen
och solen värmde skönt. Det fanns nästan inga
moln på himmeln och vinden var smekande
svag. Det var perfekt att få så god tid på sig
– 010:002/9 –
innan Rektorns obligatoriska samling började.
De som brukade hålla ihop i skolan på raster
och ibland även fritid sökte sig till varandra och
bildade små grupper. Flera hade inte sett
varandra på hela sommaren och det fanns så
mycket att prata om, särskilt om den nya
läraren som hade gjort ett sådant intryck på
dem.
De låg en sorts förväntan i luften som om det
här läsåret skulle kunna bli något speciellt.
Även den nya pojken Ove stod och pratade med
några andra pojkar i klassen som han tydligen
kände redan innan han kom till Majbäckskolan
och Gunnars klass. Det var en idyllisk syn att se
en sådan harmoni och Eivor såg mycket nöjd ut
när hon blickade ut över skolgården efter sitt
första möte med klassen. Hon såg också
Gunnar gå för sig själv vid sidan av en bit ifrån
de andra utefter kanten av skolgården som
gränsade mot en liten plantering. Att han gick
där ensam bekymrade henne inte särskilt
mycket. Hon blev bara lite förbryllad då han
inte såg ut att vantrivas i skolan direkt och
ingen verkade trakassera eller bry sig om
honom heller. Han såg faktiskt ut att trivas
med att gå där och ströva omkring för sig själv.
– 010:002/10 –
Gunnar hade tvärt emot alla andra inga som
helst förväntningar på det nya läsåret. Han
hade heller inga synpunkter på sin nya lärare.
Han funderade inte alls på sådana saker och
det var kanske därför som Gunnar kunde gå för
sig själv och vara glad och nöjd med tillvaron
ändå, för trots allt, det var han. Han gick och
sparkade på småsten som han hittade låg
framför honom på asfalten där han gick. Det
satt några småfåglar inuti en buske i
planteringen som var roliga att titta på. Han
gick runt och jämförde hur det såg ut på
skolgården nu och innan sommarlovet började.
Det fanns så mycket annat än kamrater som
kunde sysselsätta Gunnar och han hade inga
krav eller önskemål om något annat heller.
Eivor vände tillbaks in i skolan och gick till
lärarrummet som var tomt sånär som på några
ämneslärare som inte hade någon särskild klass
att ta hand om. Lärarna hade visserligen
träffats några dagar innan skolstarten men
Eivor kände de egentligen ännu bara till namn.
Hon tog en kopp kaffe och satte sig ner vid det
bord där de andra satt. Efter att ha lyssnat på
de andras småprat en stund, vände hon sig till
Bertil Lund en äldre kollega som hon visste
– 010:002/11 –
hade haft hennes klass i Engelska förra
årskursen och han skulle fortsätta undervisa
dem i Engelska även i år.
- ”Det verkar vara en väldigt trevlig klass 8b”,
sa hon, för att få igång ett samtal.
- ”Jo de är bra, det är inga problem med dem”,
svarade Bertil glatt.
- ”Vad jag har förstått så har du haft kontakt
med de flesta av barnen sedan fjärde klass och
jag undrar om du skulle kunna ge mig några
tips. Det är alltid bra att vara förbereda sig
tycker jag.”
Även om nu Eivor skulle klara sig alldeles
utmärkt utan tips och hjälp från andra lärare så
var hon nyfiken på de svar hon eventuellt skull
få. Hon var väldigt nyfiken på hur de andra
lärarna uppfattade hennes nya klass.
- ”Ja, vad ska jag säga. Det finns två pojkar
Hans och Lennart och en flicka Susanne som
har lite problem hemma, men det märks
egentligen bara på Hans. Han kan ibland vara
lite stökig, men det är inget ont i pojken. De
andra brukar sköta sig alldeles utmärkt. Ibland
kan en del ha lite hög frånvaro, men trots det så
brukar ingen av dem ha svårt att hänga med.
– 010:002/12 –
Sedan finns ju förstås Lotta och Eva Sjökvist
som pratar i tid och otid, men det hör väl till att
några skall göra det med. Annars tycker jag nog
att det är en bra klass och trevliga barn att ha
och göra med allihop.”
Eivor blev lite förvånad över svaret hon fick,
hon hade förväntat sig att Gunnars namn skulle
komma upp, det var egentligen därför som hon
startade samtalet. Hon nämnde lite fint att hon
lagt märke till Gunnar och frågade Bertil om
han kände honom.
- ”Gunnar ja, ja han är ju speciell han. Han är
inte särskilt lysande i skolan precis, men han
stör inte och han kommer till lektionerna varje
dag och är sällan sjuk. Fast det händer ju titt
som tätt att han kommer några minuter försent
förstås.”
- ”Ja det märkte jag, han kom försent redan
första dagen”, påpekade Eivor lite surt.
- ”Jaha, där ser man, då är det som vanligt då
att han går omkring och dagdrömmer. Tyvärr
så gör han det även på lektionerna ibland, men
han stör ju ingen i alla fall”, ursäktade Bertil.
- ”Men hur går det då om han inte hänger med i
undervisningen, utgör inte det ett problem då?”
– 010:002/13 –
- ”Ja, jo. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på
det. Visst har han sina brister när det gäller
kunskapsnivå i jämförelse med de andra, men
jag gissar att det beror på bristande
koncentration. Kanske har han lite läs och
skrivsvårigheter också, men om han jobbade på
lite bättre så kanske det löser sig.”
Eivor märkte att Gunnar inte var något bra
samtalsämne då hon inte kom dit hon ville med
Bertil utan att bli alltför påflugen och
ifrågasättande och det ville hon inte uppfattas
som av sina nya kollegor nu så här i början.
Hon övergick istället till att prata om området
där skolan låg vilket tycktes passa Bertil bättre
då han varit verksam som lärare i samma skola
under många år och kunde en hel del om både
skolan där den låg vackert belägen omgiven av
några riktigt gamla träd och små parkområden.
Efter Rektorns samling som mestadels var en
upprepning av vad alla redan visste, avslutades
dagen. De flesta eleverna gick hem medan
några stannade kvar för att äta lunch innan de
gav sig iväg. Gunnar stannade kvar, han var
glad i mat och åt i stort sett allt som serverades.
Han vräkte väl inte i sig direkt, men om han
fick så brukade han kunna äta lite mer än
– 010:002/14 –
andra. Det serverades filmjölk, flingor och
ostsmörgås denna första dag, vilket dög bra för
Gunnar och han tog god tid på sig som vanligt.
Efter lunchen så drog han sig saktmodigt hem
till Ängmarken igen. Nu mitt på dagen så
brukade det inte vara så mycket folk i farten
som på mornarna när alla skulle till jobbet. Det
brukade ge Gunnar utrymme att driva runt i sin
egen värld utan att ständigt bli störd av andra
människor stressande förbi likt en tävling i att
komma fram först.
Det tog sin tid innan Gunnar kom tillbaks hem
igen men det gjorde inget, han var ändå hemma
i god tid innan han skulle hämta Jonas från
dagis och Lars från fritids där han nyligen
börjat. Jo det var Gunnar som oftast hämtade
hem sina mindre bröder eftersom hans
mamma brukade kom hem sent efter jobbet.
Kent som i och för sig skulle hinna hämta
barnen brukade sköta matinköpen och om inte
det stod på dagordningen så var det alltid
någonting annat. Så det blev för det mesta
Gunnar som fick ställa upp och det gjorde han
utan att protestera det minsta. Det enda
problem Gunnar hade var att passa tiden men
för det mesta gick det bra då det mer eller
– 010:002/15 –
mindre hade blivit rutin. Så trots att Gunnars
tankar var på annat håll, så brukade han
omedvetet dyka upp vid dagis och fritids innan
de stängde.
När nu Gunnar kom hem vid två tiden ungefär
så hade han hela tre timmar på sig innan han
skulle hämta sina bröder. Han gick upp i
lägenheten och hängde av sig sin ryggsäck som
var full med papper och böcker som han hade
med sig hem från skolan. Även om alla elever
hade blivit tilldelade skåp i skolan, så skulle
böckerna slås in så de inte blev förstörda,
kantstötta eller slitna i onödan. Anledningen
var att en del böcker skulle lämnas tillbaka
efter årskursens slut och om någon bok blev
förstörd så kunde man bli tvungen att ersätta
den.
Han rättade till sängen något och la ryggsäcken
ovanpå. Han tog fram allt ur ryggsäcken som
han tagit med sig från skolan staplade upp alla
böcker på ett litet skrivbord han hade i sitt rum.
Gunnars rum var inte stort, där fick endast
plats med en smal säng, en garderob, det lilla
skrivbordet och två stolar, varav den ena mer
eller mindre användes som avstjälpningsplats
för sånt som inte fick plats någon annan stans.
– 010:002/16 –
Han tittade på högen av böcker som skulle slås
in med överdragspapper. Det var många fler
böcker i år än förra året. Han såg inte särskilt
mycket fram till att börja läsa i dem, men det
hade han väl gemensamt med de flesta andra
skolungdomarna i den åldern.
Att slå in böckerna gjorde hans mamma, hon
ville att de skulle se snygga ut så att Gunnar
åtminstone hade lika snyggt inslagna böcker
som sina klasskamrater. Hon hade försökt få
Gunnar att hjälpa till någon gång, men det var
inte så lyckat. Det gick åt alldeles för mycket
överdragspapper som man i Gunnars familj
ansåg vara dyrt. Kent hävdade ofta att Gunnar
var född med tummen mitt i handen och visst
låg det mycket i det. Gunnars motorik hade inte
alls utvecklats som hos hans jämnåriga
kamrater, han gjorde ofta saker och ting
annorlunda på ett konstigt bakvänt sätt. Det
var inga yviga ryckiga rörelser som man ibland
kan se hos små ivriga nyfikna barn. När det
gällde Gunnar så blev allt istället så mycket mer
tilltrasslat när han skulle göra något och för det
mesta så såg Gunnars försök till hantverk
ganska så ofärdigt ut. Så Gunnars föräldrar, om
än motvilligt, hade fått acceptera att om
– 010:002/17 –
någonting skulle göras som krävde sinnelag för
teknik, så fick de göra det själva.
Gunnar tog på sig sina kläder igen och gick ut.
Han hade inget mål med sin vandring, den
kunde leda honom vart som helst. Han
passerade sandlådan i parken där några små
barn satt och kastade sand på varandra. Han
följde parkvägen i kanten bort till några andra
hyreshus där några pojkar i hans ålder och
några äldre höll på med sina mopeder och
körde fram och tillbaka för att testa någon ny
justering för att få dem att gå så fort som
möjligt.
Gunnar stod och tittade på pojkarna ett tag
utan att det bekom dem på något sätt att
Gunnar var där. Några av de äldre pojkarna
brukade till och med vara vänliga mot honom
då Gunnar aldrig upplevdes som något hot eller
gjorde intrång på något sätt. I vissa fall så
kunde det vara ett plus i kanten att visa lite
storsinthet inför sina kamrater, så det gjorde
inget att Gunnar fanns där i omgivningarna och
såg på. Efter ett tag så fortsatte Gunnar sin
oplanerade vandring utan att ett ord dem
emellan utväxlats.
– 010:002/18 –
Efter att ha passerat ett litet villaområde med
ett tiotal hus så kom han fram till utkanten av
bebyggelsen där en lite större skogsdunge tog
vid. Den gata han gick på avslutades med en
vändplan och där fortsatte en liten skogsväg
emellan två hus rakt in i skogen. Den var inte
avsedd för biltrafik och var i ganska så dåligt
skick. Den utnyttjades mer som gång och
motionsväg av dem som bodde där runt
omkring. Det fanns flera små skogsvägar som
korsade området längre in och gjorde
skogspartiet tillgängligt för all sorts rekreation.
Det här var Gunnars favoritområde, han kunde
strosa omkring här i timmar. Skogen var
föränderlig och det fanns alltid något för
Gunnar att förströ sig med och titta på här.
För utomstående som passerade så såg det
mest ut som om Gunnar gick längs vägkanten
och dagdrömde. Många som ofta var här ute
och motionerade eller rastade sina hundar hade
lärt känna honom och brukade hälsa på honom
när de passerade. Gunnar brukade också svara
på hälsningarna med ett svagt blygt mummel
som då inte inbjöd till något fortsatt samtal
precis. Men han tyckte om djur och det hände
ofta när hundar sprang lösa att de kom fram till
– 010:002/19 –
Gunnar och hälsade. Om hundarnas ägare inte
var i direkt närhet så kunde Gunnar stanna upp
och småprata samtidigt som han klappade och
kliade dem på de ställen som han visste de
tyckte var skönt. Det syntes också att de hundar
Gunnar kom i kontakt med uppskattade
honom, hans sätt att bemöta dem föll sig
liksom naturligt på något sätt. Men när en
hunds ägare närmade sig så brukade Gunnar
mestadels resa på sig och dra sig undan.
En hund kanske skulle ha varit en perfekt
kamrat för Gunnar, men en hund skulle aldrig
passa in i Gunnars familj, det skulle aldrig
accepteras. Lägenheten var för trång och resten
av familjen hade ingen längtan efter någon
hund. Det hade inte Gunnar heller egentligen,
men han skulle inte ha något emot det. Han
hade egentligen heller inga leksaker som andra
barn, som exempelvis en cykel som alla hans
jämnåriga kamrater hade. Till och med hans
bror Lars hade cykel, men det bekom inte
Gunnar något.
Gunnar hade nog fått en cykel om han hade
velat och frågat, men det hade han inte gjort.
Han hade provat på att cykla när han var i Lars
ålder men det gick inte så bra. Han hade
– 010:002/20 –
försökt och försökt men det här med att hålla
balansen, trampa och styra på en gång verkade
vara för svårt för Gunnar, åtminstone då. Kent
som just hade börjat umgås med hans mamma
hade försökt hjälpa till så mycket han kunde,
men när framstegen var för små i jämförelse
med det arbete han fick lägga ner, så tröttnade
han efter ett tag och när Gunnar inte heller bad
om hjälp så upphörde hans försök med att lära
sig cykla. Han var heller inte avundsjuk på sina
kamrater som kunde och hade cyklar.
Avundsjuka var något som verkade vara helt
främmande för Gunnar, han var nöjd som det
var och den enda egentliga önskan han hade,
var att alla i hans omgivning också skulle vara
nöjda med honom, även om så nu inte alltid var
fallet.
Efter en rejäl runda hade Gunnar kommit fram
till fritids lagom i tid för att hämta hem sin bror
Lars. Gunnar gick alltid först för att hämta Lars
då det inte var några problem att få honom
med sig och det var det inte denna gång heller.
Dagiset där Jonas höll till låg alldeles bredvid,
så det var egentligen ingen väg att gå för att
hämta upp honom därefter, men det brukade
vara desto besvärligare att få med sig honom
– 010:002/21 –
hem. Jonas var livlig och han hade alltid en
massa saker han måste göra klart innan han
kunde gå hem tyckte han och det hände ofta att
Gunnar och Lars blev kvar tills dagis stängde
innan de kunde få med honom hem.
Personalen på fritids och dagis kände Gunnar
väl och han var uppskattad för sitt sätt att ta
hand om och passa upp på sina bröder. Han
hade själv gått här som barn där några av de
äldre i personalen hade haft hand om honom.
De kände väl till hur Gunnar var, hans familj
och de problem han hade. Man hade noterat att
han hade ett sorts fysiskt handikapp, på det sätt
att han upplevdes klumpigare än andra barn.
Men den klumpigheten kompenserades i de
flesta fall med en sorts medfödd saktfärdighet
och att han inte i onödan utsatte sig för
svårigheter, vilket i sin tur gjorde att man inte
såg så allvarligt på hans problem. Han var med
de andra barnen när de lekte men tog
egentligen aldrig någon del i leken fysiskt sätt,
mentalt var han oftast någon annan stans i sin
egen lilla värld om än närvarande.
På ett sätt så trivdes Gunnar i den här miljön.
Personalen här var de enda som han egentligen
kunde konversera med, fast det skedde ju då
– 010:002/22 –
förstås på deras villkor. Med åren så hade de
lärt sig hur man kom i kontakt med Gunnar och
ny personal som Gunnar inte träffat förut tog
efter de äldres kollegors sätt att bemöta honom,
vänligt, tålmodigt och snällt.
Den här dagen när Gunnar kom hade de flesta
barn redan hämtats och Gunnar blev inbjuden
på fika då Jonas var i full färd med en teckning
som han bara måste göra klar. Lars som var
med gick in till Jonas och de andra barnen för
att se vad de gjorde. Dagisfröknarna Britta och
Kerstin hade en lugn stund när det inte var så
många barn att ta hand om längre. Britta som
var äldre och nu ansvarig för dagisavdelningen
hade haft hand om Gunnar som liten och kände
honom väl. Kerstin hade bara jobbat där i ett år
men hade redan lärt känna Gunnar som de
andra gjorde. Det var Britta som ledde samtalet
och de satt och pratade om skolstarten och
Gunnar berättade om sin nya lärare och att de
hade fått en ny elev i klassen. Britta och Kerstin
berättade i sin tur om nya barn som tillkommit
och vad Jonas och de andra barnen gjort idag.
De hade nog suttit i fikarummet en kvart när
Lars kom in och sa att Jonas var klar med sin
teckning nu.
– 010:002/23 –
- ”Va bra, då ska jag gå och se till att de plockar
ihop ordentligt först innan ni kan ge er iväg”, sa
Kerstin.
Kerstin gick ut och Britta frågade Lars om han
ville ha en kaka vilket han tacksamt tog emot.
Efter en stund kunde alla tre, Gunnar, Lars och
Jonas ge sig av hem. Jonas höll Gunnar i
handen samtidigt som han hoppade och
klängde i Gunnars arm och pratade hela tiden.
Lars hittade en pinne som han gick och släpade
i marken kors och tvärs över parkvägen där de
gick tills han efter ett tag tröttnade på leken och
slängde ifrån sig pinnen. Där de nu gick glada
ostrukturerat fram och tillbaka på parkvägen,
så kändes det som om att ännu en bra dag, en
dag som alla andra, gick mot sitt slut.
Book 10
feb1995
– 010:003/1 –
När nu de första skoldagarna var avklarade och
skolarbetet började bli lite mer vardag, så
kunde man börja ana att det inte skulle bli lika
lätt för Gunnar att hålla sig vid sidan av de
andra det här skolåret. Hans nya
klassföreståndare Eivor Lundvall hade under
de här första dagarna mer och mer börjat
bekymra sig för honom. Hon insåg att han var
långt efter alla andra och att han
kunskapsmässigt inte alls hörde hemma i
årskurs 8. Hon tyckte till och med att han inte
passade i årskurs 7 eller 6 heller. Hon var både
förvånad och irriterad på att man i skolan hade
låtit det hela få fortgå trots att det borde vara
uppenbart för alla att något måste göras. Hon
hade på ett fint sätt hört sig för med sina
kollegor och skolans rektor beträffande Gunnar
och därigenom förstått att orsaken förmodligen
berodde på ren slöhet att inget hade tagit tag i
situationen.
Eivor däremot tänkte inte låta saken bero. Hon
tyckte att det var orättvist mot både Gunnar
och klassen att fortsätta i samma spår som
förut och Eivor själv accepterade inte
Kapitel 3
– 010:003/2 –
situationen som den var. Så under den
nästkommande veckan så började hon samla på
sig material, argument och förslag till åtgärder
för att åstadkomma en förändring.
Hon smög in små tester här och var för att hon
ville se vad klassen gick för. Hon hade redan
fått klassen att acceptera att de tillsammans
skulle sträva efter att bli bästa klass i skolan
och att hon personligen skulle se till att de fick
fördelar därav, så inga protester hördes när hon
delade ut sina små mini prov. Hon kunde
genom sina små prov utläsa att klassen
förmodligen låg något över genomsnittet, om
hon bortsåg från Gunnar då förstås, där var det
egentligen ingenting som fungerade. Visst
lyckades han svara rätt på några frågor ibland
men det fanns ingen enhetlig bild hur han
svarade, det verkade mest vara tur de gånger
han svarade rätt. Därtill så han hann aldrig
göra färdigt ett prov innan tiden var ute, så de
flesta svar uteblev.
Att Gunnar hade ett handikapp vad gällde
skolan den slutsatsen drog Eivor snabbt. Hon
hade hört sig för med lite olika instanser om
möjligheter att få Gunnar förflyttad till någon
annan typ av undervisning som skulle passa
– 010:003/3 –
hans handikapp bättre. Hon var egentligen inte
intresserad av någon form av stödundervisning
till Gunnar då det skulle innebära att han för en
längre tid framöver fortfarande skulle bli kvar i
hennes klass och kanske påverka de andra i
negativ riktning, utan hon ville helst se att
Gunnar lämnade klassen för gott.
Under den korta tid som gått hade hennes
irritation över Gunnar blivit alltmer påtaglig.
Det var inte så att de inte kom överens om vad
han skulle göra eller så, det var mer hans
långsamma sävliga sätt att bete sig som hon
inte klarade av. Hon kunde inte beskylla honom
för att inte göra någonting eller slarva. Men
även om hon till viss del tyckte synd om honom
då han hade det svårt och kunskapsmässigt inte
kunde mäta sig med de andra, så fanns
irritationsmomenten där ändå.
Att se Gunnar skriva fick det att krypa i hela
hennes kropp. Det var som om Gunnars
handleds rörelser var kopplade till olika delar
av kroppen och beroende på var han befann sig
i en mening eller stycke så förändrades också
hela hans kroppsställning. Från en upprätt
ställning som han lärt sig man ska ha, sjönk
han sedan mer och mer ihop och lutande sig i
– 010:003/4 –
olika riktningar vartefter han skrev. Visserligen
rättade han på sig lite grann efter varje mening
men inte tillräckligt för att komma tillbaka till
ursprungsläget och om det var ett långt stycke
han skulle skriva så kunde han mot slutet
nästan bli liggande över bänken med ansiktet i
pennhöjd och allt i ultrarapid.
Om Gunnar skulle läsa något ur en bok eller så,
så läste han med hela ansiktet. Att en människa
har olika ansiktsuttryck beroende på innehåll
är ganska så naturligt för många. Exempelvis
att se glad ut om det är något roligt man läser
eller mer nedstämd om ett avsnitt är åt det
sorgliga hållet är inget konstigt. Men Gunnar
förändrade inte sina anletsdrag beroende på
innehåll, utan istället så verkade det som om
hans ansiktsuttryck var mer kopplade till hur
ord uttalades, bokstavskombinationer och
ordlängd. Det blev sällan fel det han läste men
det tog sin tid, samt att det inte alltid var säkert
att han själv uppfattat det han just läste.
Man skulle kunna tro att Gunnars läs och
skrivsvårigheter var kopplat till någon form av
ordblindhet, men det fanns inget som tydde på
det. Han hade inte mer stavfel än någon annan
och han uttalade ord och meningar riktigt även
– 010:003/5 –
om hans ordförråd var något mer begränsat än
hans klasskamrater. Beroende på situation och
vad olika saker och ting handlade om så hade
han ofta svårt att komma ihåg det han läst eller
vad folk hade försökt förklara för honom.
Gunnar kunde ofta hamna halvliggandes över
sin bänk vickande sitt huvud hit och dit
beroende på vilken vinkel strecken på olika
bokstäver hade. När hans placering på stolen
blev alltför krum och ihopsjunken så brukade
Eivor förmana honom att sätta sig upp
ordentligt, vilket kunde ske flera gånger under
en lektion. Hon hade snabbt insett att han inte
kunde hjälpa att han bar sig åt som han gjorde.
När han koncentrerade sig på en sak förlorande
han ibland kontrollen över andra kroppsliga
funktioner.
Eivor hade inte träffat på en elev som Gunnar
förut och visste inte riktigt hur hon skulle
hantera situationen, men hon försökte så gott
hon kunde och verkligen ansträngde sig för att
inte såra Gunnar eller göra bort honom inför de
övriga i klassen. Hade det varit någon annan
elev som betett sig på samma sätt som Gunnar
med avsikt att testa henne, så skulle hon
omedelbart och med hårda metoder sätta stopp
– 010:003/6 –
för det. Det låg inpräntat ända in i hennes själ
att aldrig acceptera ett sådant beteende. Men
som det nu var med Gunnar, så tvingade hon
sig själv att göra ett undantag och det tog hårt.
Med tiden så insåg Eivor också att det var ett
misstag att ha Gunnar sittandes mitt framför
henne på lektionerna. Det var nästan omöjligt
att inte titta på honom och det gjorde
irritationen över honom bara värre. Hon ville
heller inte flytta undan honom, det kunde
uppfattas på fel sätt av både Gunnar och de
övriga eleverna, så hon fick helt enkelt stå ut.
Nu tre veckor in på terminen tyckte Eivor att
det var dags att agera och göra något åt saken.
Hon hade förberett sig som aldrig förr och hon
visste precis vad hon ville. Hon hade besökt
klassen även då andra lärare haft lektioner med
dem för att både bättre lära känna sina kollegor
och hur klassen betedde sig då. Genom sitt
engagemang lät hon klassen förstå att hon
verkligen brydde sig om deras skolarbete även
om det inte var hon som ledde lektionerna. Att
hon sedan separat noterade Gunnars
förehavanden var självklart men inget hon
nämnde något om.
– 010:003/7 –
Hon kunde inte se någon skillnad i Gunnars
agerande inför andra lärare eller de ämnen de
undervisade i. Att ämnet gymnastik var något
som Gunnar inte skulle klara av hade hon insett
redan från början, det syntes lång väg i hela
hans väsen att vara. Han var med och ställde
upp när han blev tillsagd, men det var helt
uppenbart att han inte trivdes. Hans
gymnastiklärare hade haft Gunnar som elev
flera år innan och pressade honom inte i
onödan. Han visste att det inte fanns någon
mening med att ha Gunnar med i någon
lagsport, de andra eleverna skulle bli
vansinniga på honom och meningen med
alltihop skulle gå förlorad. Gunnar brukade då
istället få agera som någon form av enklare
funktionär där det inte gjorde så mycket om det
blev fel, vilket tycktes passade honom bättre.
Trots att Gunnar inte var den sportiga typen,
långt ifrån, så var han fysiskt stor och stark för
sin ålder med bra kondition, fast det syntes inte
då han för det mesta höll sig undan. De gånger
det var tal om övningar där det krävdes fysisk
styrka så ingick även teknik och det gjorde att
Gunnars resultat bara låg något över medel då
heller in på riktigt försökte tävla med de andra.
– 010:003/8 –
Så även om han gjorde sitt så kallade bästa och
tog i allt vad han trodde sig orka, så hade han
inte lärt sig att plocka fram alla de inneboende
krafter som egentligen fanns där, så Gunnar var
och förblev lika dålig i gymnastik som i alla
andra ämnena, det var ingen större skillnad.
För att få ordning på saker och ting, så började
Eivor med att informera skolans rektor för att
få till ett godkännande om att få Gunnar
förflyttad. Hon hade undersökt möjligheten att
få honom flyttad till en annan klass i skolan
med speciallärare, men det hade visat sig inte
särskilt enkelt. Visserligen fanns speciallärare
som hjälpte elever med svårigheter i vissa
ämnen, men Gunnar skulle behöva hjälp i alla
ämnen och dessutom, som Eivor uttryckte det,
så skulle han må bra av en bättre och mer
jämlik miljö runt omkring sig. Hon hade
förstått att det egentligen inte fanns några
möjligheter att arrangera något sådant i
Majbäckskolan och hon hade därför även
undersökt möjligheten för Gunnar att få byta
skola.
Visst gick det att byta skola, men det var
krångligt att göra mitt i en termin. Det fanns
dock vissa möjligheter och Eivor hade hittat en
– 010:003/9 –
skola där de skulle kunna vara villiga att ta
emot Gunnar. Hon presenterade sitt förslag för
rektorn som i och för sig inte hade några
invändningar. I de underlag som Eivor
presenterat framgick att hennes förslag för att
få Gunnars förflyttad var väl underbyggt.
- ”Jag har inget emot ditt förslag, men innan
jag kan gå med på det så vill jag veta hur du har
tänkt dig att Gunnars föräldrar skall
informeras. Det måste trots allt finnas ett
godkännande från dem om en förflyttning till
annan skola ska gå att genomföra”, förklarade
han för Eivor.
- ”Jag vet det. Jag anser det bästa vore att
skolan som helhet agerar i ärendet så att det
inte enbart uppfattas som ett förslag ifrån mig
som Gunnars lärare”, svarade Eivor som
uppenbarligen var beredd på frågan.
- ”Hur har du tänkt dig då?” Frågade rektorn
eftertänksamt.
- ”Jo, enligt följande: Jag pratar i ett första
skede med Gunnar själv om hur situationen ser
ut och att vi vill försöka hjälpa honom, samt att
jag förklarar för honom vilka möjligheter som
finns. Sedan tar jag kontakt med hans föräldrar
för att informera dem och få deras syn på
– 010:003/10 –
saken. Jag tror inte att det kommer att bli
några problem i och med att skolan jag
föreslagit inte ökar restiden för Gunnar
nämnvärt. Sedan är det bara den vanliga
pappersexercisen som krävs för att Gunnar
slutligen skall kunna flytta.”
- ”Hm… okay, jag går med på det. Det är bara
en sak du bör veta innan du drar igång med det
här. Gunnars föräldrar är mycket bestämda av
sig och de verkar inte vilja höra talas om att
Gunnar har problem eller på något sätt är ett
problem i skolan. Andra lärare som haft
Gunnar har ibland försökt ta upp frågan om
Gunnars svårigheter när hans föräldrar varit på
våra obligatoriska föräldrar och elevsamtal,
men aldrig kommit någon vart. Jag har själv
inte talat med hans föräldrar då ingen av de
andra lärarna velat föra frågan vidare, men jag
har hört att de inte är särskilt lätta att prata
med. Men absolut, jag hoppas du lyckas
bättre.”
Eivor tackade för förtroendet och försäkrade att
hon skulle ta det varligt och undvika att stöta
sig med någon.
– 010:003/11 –
Så redan nästa dag så kallade Eivor till sig
Gunnar när de andra hade gymnastik. Gunnar
blev lite förvånad men tänkte inte så mycket på
det. När han kom in till Eivor i lärarrummet
fick han sätta sig mittemot henne vid ett bord.
Hon hade lagt fram en massa papper vid sidan
av på bordet.
- ”Det var bra att du kom Gunnar. Jag har
märkt att du har vissa problem att följa med
dina klasskamrater i undervisningen, vilket du
förmodligen är medveten om själv”, inledde
hon med.
Gunnar nickade blygt och kröp ihop lite.
- ”I de små prov som klassen haft så framgår
det tydligt att dina problem inte kommer att bli
mindre ju högre upp i årskurserna du kommer.
Det kommer att bli mer och mer läxor och
framöver och du måste lära dig arbeta mer
självständigt hemma för att inte helt tappa
kontakten med dina kamrater. Eller vad tycker
du själv Gunnar? Tycker inte du också att det
har blivit svårare att hänga med?”
Eivor talade till Gunnar i en lugn och
förstående ton samtidigt som hon lade in små
naturliga pauser som skulle ge honom tillfälle
– 010:003/12 –
att yttra sig, men det gjorde inte Gunnar. Han
kommunicerade enbart med sin blick och små
huvudnickningar som tecken på att han
förstod, så Eivor fortsatte.
- ”Nu ska du inte ta det här så hårt. Det finns
flera sätt för oss här på skolan att hjälpa dig.”
Hon förklarade för Gunnar de olika
alternativen med stödlärare, hjälpklasser, osv.
Hon beskrev på ett så attraktivt sätt som
möjligt den andra skolan där det fanns elever
med samma svårigheter som han och att man
hade flera lärare som hjälpte till om en elev
hade det svårt i något ämne. Hon påpekade
även att hon uppmärksammat att han hela
tiden gick för sig själv på skolgården och att det
kanske fanns större möjligheter att finna
kamrater i den nya skolan. Hon hade skaffat
fram broschyrer med bilder där hon läste och
beskrev vilka möjligheter man hade i den nya
skolan att hjälpa barn med svårigheter,
samtidigt som hon bläddrade i broschyren för
att visa Gunnar hur den såg ut.
Gunnar tittade på bilderna som visade en
mindre skola inbäddad i mycket grönska och
bilderna såg mycket tilltalande ut. Men Gunnar
visade varken något gillande eller ogillande.
– 010:003/13 –
Han hade förstått vad hon sagt men visste inte
vad han skulle tycka. Han hade egentligen
ingenting som gjorde honom knuten till just
Majbäckskolan och det fanns heller ingenting
som skrämde honom att byta miljö. Att han var
medveten om sina problem i skolan rådde det
inga tvivel om, det hade han varit länge. Och
visst skulle han gärna vilja vara lika duktig som
sina klasskamrater så att ingen skulle behöva
skämmas för honom. Och om det nu var något
han önskade sig, så var det just detta att ingen
skulle skämmas för honom.
Men oberoende av alla Eivors förslag så visade
Gunnar ingen entusiasm, vilket han heller inte
var. Utan istället så var han resignerad och
hade egentligen inte något hopp om att kunna
förbättra sin situation oavsett. Men samtidigt
så hade han inget emot Eivors förslag att byta
skola heller, vilket han svarade med en blyg
nick på en direkt fråga ifrån henne.
- ”Jag måste också prata med dina föräldrar.
Och jag tror att det bästa är att jag kommer
hem till er en kväll så att alla kan vara med. Jag
vet att du har två bröder och ibland kan det
vara svårt att få barnvakt. Vad tror du om det?”
Frågade hon Gunnar.
– 010:003/14 –
Jo det skulle väl gå bra svarade han tyst om än
något tveksamt. Han visste att hans föräldrar
inte gärna bjöd hem människor de inte kände
särskilt väl. Och förresten så var det ändå
ytterst sällan som de hade folk hemma i vilket
fall som helst. Det var till och med så att hans
bröder Lars och Jonas ofta blev ivägskickade
hem till sina kamrater för att leka för att de
själva skulle få det tyst och lugnt och Gunnar
som inte hade några kamrater att umgås med
var för det mesta ute för sig själv ändå om han
inte satt inne och försökte traggla sig igenom
någon läxa han hade.
- ”Bra, då ringer jag hem till dig ikväll och
bestämmer en tid med dina föräldrar”,
avslutade Eivor.
Därefter fick Gunnar gå. Han behövde inte gå
tillbaka till gymnastiken som inte hade slutat
än, Eivor hade redan sett till att han blivit
befriad från den lektionen den här dagen.
Gunnar funderade inte särskilt mycket på det
Eivor sagt, utan han gick ut och spatserade i
sakta gemak runt skolgården för sig själv som
vilken annan dag som helst.
Att Eivor ville komma hem till Gunnar berodde
mest på att hon ville ha saken avklarad så fort
– 010:003/15 –
som möjligt utan några fördröjningar som
exempelvis boka barnvakt eller annat. Och när
hon nu erbjöd sig att komma hem till Gunnar
så var det inte lika lätt att försöka komma med
undanflykter.
När nu Eivor ringde upp Gunnars mamma
Lena senare samma kväll, så gjordes det upp
att hon kunde komma hem till dem redan
kvällen därpå. Efter samtalet med Eivor talade
Lena tyst om för Kent vad Gunnars lärare sagt.
Eivor hade bara i korthet informerat om sitt
ärende, att hon redan hade pratat med Gunnar
och att hon nu ville diskutera igenom Gunnars
skolsituation med dem.
Efter att ha pratat med Kent en kort stund kom
Gunnars mamma in till Gunnar i hans rum.
- ”Jag pratade just med din klasslärare i
telefon. Hon sa att du har problem i skolan och
att hon kommer hit imorgon kväll för att prata
med oss om det. Hon nämnde också att hon
pratat med dig om vad du hade för möjligheter
att få hjälp och så”, förklarade Lena för Gunnar,
samtidigt som hon betraktade honom sorgset”.
- ”Kan du tala om för mig vad som har hänt?”
Fortsatte hon efter en kort paus.
– 010:003/16 –
- ”Ingenting”, sade Gunnar sanningsenligt.
Och det var alldeles riktigt, ingenting hade hänt
just nu, problemen med skolan hade ju funnits
där hela tiden. Men det var inte det som hans
mamma ville höra. Hon visste mycket väl att
Gunnar inte var något ljus i skolan, men hon
hade inte upplevt det som något problem
tidigare.
- ”Du har alltså ingenting gjort”, upprepade
hon lugnt
- ”Din lärare sa att det finns speciallärare och
specialskolor för barn med inlärningsproblem
och att hon ville diskutera det med oss, så
något måste du ju ha gjort. Varför ska vi annars
få på oss sådana här klagomål just nu?”,
fortsatte hon i en något mer upprörd ton.
- ”Jag vet inte”, svarade Gunnar och såg lite
oroligt tillbaka på sin mor.
- ”Ja, ja, vi får väl prata om det här imorgon
och då hoppas jag verkligen att vi får reda på
hur det ligger till”, avslutade hon lite argt.
Gunnars mamma visste att hon inte skulle
kunna få några ytterligare förklaringar av
Gunnar med anledning av hans lärares
telefonsamtal. När saker och ting blev alltför
– 010:003/17 –
krångligt eller upprört då brukade Gunnar
oftast bli tyst och sluta sig inom sig själv. Så
efter några ytterligare uppgivna blickar mot
honom så lämnade hon Gunnars rum.
Gunnar lade sig ovanpå sin säng och kunde
höra hur Lena och Kent satt i köket och pratade
tyst med varandra. Han förstod att det var om
honom de pratade, men kunde inte höra exakt
vad de sa. Han hade förstått att hans mor hade
blivit upprörd efter samtalet med hans
klasslärare, vilket gjorde Gunnar lite nervös
inför morgondagen. Det hade aldrig hänt att
någon av hans lärare hade tagit kontakt med
hans föräldrar på det här viset förut. Han själv
hade tyckte att det inte var särskilt obehagligt
att prata med Eivor i skolan tidigare under
dagen, även om det bara var hon som pratade.
Istället så kände han ett obehag komma
smygande beroende på det sätt som hans mor
hade reagerat efter det att Eivor hade ringde.
Book 10
feb1995
– 010:004/1 –
Nästa dag gick Gunnar upp som vanligt och
gjorde iordning frukost till sig själv och Jonas.
Hans föräldrar nämnde ingenting vidare om
gårdagens samtal när de var för sig steg upp för
att äta frukost. Gunnar kom iväg till skolan som
han brukade göra och han klarade även av att
komma i tid. Det hade gått bättre för Gunnar
att passa tider i skolan nu den här terminen,
vilket förmodligen berodde på Eivor och den
allmänna skärpning som hade skett i klassen
med henne som klassföreståndare.
Klassen hade visat sig kunna prestera bra
resultat och Eivor var mycket nöjd. Så gott som
samtliga elever hade gjort märkbara framsteg
och man kunde se att det hade smugit sig in ett
ökat intresse för skolan hos samtliga. Det var
till och med så att även Gunnar hade förbättrat
sig något, även om han i jämförelse med sina
klasskamrater hade halkat mer och mer på
efterkälken.
På eftermiddagen när de hade svenska med
Eivor så gav hon klassen ett erkännande och
meddelade att hon var nöjd med deras resultat
och att de hade kommit en bra bit in på den
Kapitel 4
– 010:004/2 –
kursplan som skulle genomföras. Hon sade till
klassen att deras andra lärare också var mycket
positiva till deras nya sätt att arbeta och att det
flöt på bra även där. Hon hade därför, som en
belöning, arrangerat så att klassen skulle få en
extra halv studiedag till förfogande för att lätta
upp ämnet svenska något.
Samtliga elever i klassen såg mycket nöjda ut.
Det hade aldrig hänt att de fått ett sådant här
erkännande förut och särskilt bra kändes det
när det kom från en så respekterad lärare som
Eivor. För till saken hör att Eivor undervisade
även andra klasser i några av sina ämnen och
hon hade snabbt blivit känd som den strängaste
läraren i hela skolan. Därför så hade det varit
många andra elever som kommit fram till dem
på rasterna och undrat hur de kunde stå ut med
Eivor som klassföreståndare. Men ingen i
klassen hade velat säga något ofördelaktigt om
henne och det fanns flera skäl till det.
För det första så hade klimat i hennes klass
avsevärt förbättrats, de hade börjat fungera
som ett team tillsammans och man ville inte
gärna kritisera sin lagledare inför andra. För
det andra så fanns det en liten sporre i att
kunna säga att man inte hade några som helst
– 010:004/3 –
problem med sin lärare när alla andra hade det.
Och för det tredje så hade eleverna lärt sig
uppskatta hennes strikta och rättvisa sätt att
leda klassen och den kritik som andra elever
riktade mot henne var ofta ordentligt
överdriven om överhuvudtaget sann. När nu
klassen skulle få en favör som de andra inte
fick, så ökade även det sammanhållningen i
klassen ytterligare.
Eivor hade ordnat så de skulle få gå på stans
största konstmuseum. Där arrangerades nu i
början på hösten flera utställningar med olika
både äldre och yngre konstnärer. Det fanns
även några mer eller mindre permanenta
utställningar med mycket mer välkända
konstnärer och med några av deras allra mest
berömda verk. Efter den guidade turen som
skulle ingå så hade hon tänkt att eleverna skulle
få se ut någon tavla de tyckte om eller på annat
sätt verkade intressant och sedan skriva någon
liten uppsats om tavlan och konstnären med
hjälp av den information som fanns tillgänglig i
museets bibliotek.
Förslaget verkade uppskattat och det var också
lite status att få komma till just det här museet
då det mest ansågs vara till för vuxna. De kände
– 010:004/4 –
inte till om någon annan klass i skolan
någonsin hade varit där, vilket gjorde det hela
än mer spännande. Så klassen såg verkligen
fram emot torsdag eftermiddag veckan därpå
då de skulle gå dit.
Gunnar tyckte också att det lät roligt då han
aldrig varit på ett sådant museum förut. Det
enda Gunnar varit med om som på något sätt
liknade en museiutställning hade arrangerats
av skolan i egna lokaler och handlade om djur
och natur samt visade föremål från olika
perioder i människans utveckling. Det hade han
tyckt var ganska roligt, fast kanske mest för att
det påminde honom om hur han själv brukade
sysselsätta sig genom att vandra kring i naturen
och studera små djur och insekter i hans
närhet, fast då förstås på hans sätt. Men det här
museet dit de skulle nu var annorlunda, det
förstod Gunnar. Han visste inte mycket om
konst. Han förstod att det var tavlor de skulle
titta på, men vad som var konst, bra eller dålig,
det hade han ingen aning om.
När lektionen avslutades påminde Eivor
Gunnar lite diskret om kvällens möte. Eivor såg
nöjd och glad ut vilket minskade Gunnars oro
något. Den enda förhoppning som Gunnar
– 010:004/5 –
egentligen hade inför mötet mellan Eivor och
hans föräldrar var att han inte skulle få något
obehag efteråt. Gunnar hade som de andra
eleverna i klassen börjat uppskatta Eivor mer
och mer genom hennes sätt att visa att de
verkligen betydde något.
Mest uppskattade Gunnar Eivor för att hon var
rättvis och att hon inte gjorde honom till åtlöje
inför de andra barnen, vilket hade hänt lite då
och då med andra lärare. Han kände att han
behandlades någorlunda lika som hans
klasskamrater och även om han då och då fick
tillrättavisningar, så hade han inga
invändningar emot det då Eivor gjorde det på
ett sätt som inte antydde att han var mindre
begåvad för det. Liksom de andra eleverna så
uppskattade han henne också för hennes sätt
att sköta lektionerna. Hon gjorde ämnena
intressanta och han kände inte så stort
motstånd för att försöka lära som han gjort
förut. Och han fick trots allt lite uppmuntran
för det lilla han lyckades ta till sig, även om
hans kunskaper i jämförelse med de andra inte
på långa vägar räckte till. Men för Gunnar så
var den lilla uppmuntran han fick alltid något
positivt som han kunde glädjas åt länge.
– 010:004/6 –
Att Eivor just idag kände sig extra glad och nöjd
var dels att klassen hittills hade överträffat
hennes förväntningar och hon kände att nu
äntligen så skulle hon få rätsida på problemet
Gunnar. På den korta tid hon varit i
Majbäckskolan så hade hon även vunnit
respekt bland de andra lärarna. Det var väl inte
alla lärare som tyckte om henne precis, men det
var bara dem som var avundsjuka på hennes
resultat med klassen.
De lärare som hade hennes klass i andra ämnen
hade märkt stor skillnaden från tidigare år med
andra klassföreståndare. Nu var det en helt
annan entusiasm och en nästan hunger efter
kunskap, vilket underlättade deras arbete
oerhört. De tyckte att det var roligare att
undervisa klassen nu än det hade varit förut
och det var alla ense om och positiva till.
Eivors lektion avslutade inte skoldagen för
Gunnar han hade två lektioner kvar innan han
kunde gå hem. De två nästkommande
lektionerna var teckning, ett för Gunnar valfritt
ämne. Alla elever i Gunnars årskurs hade något
som kallades för fritt val fyra timmar i veckan
och man kunde välja mellan teckning, träslöjd,
textilslöjd och dramatik. Att Gunnar hamnat i
– 010:004/7 –
gruppen teckning berodde inte så mycket på
fritt val från hans sida som på det hopplösa i att
försöka sig på något av de andra ämnena.
Alla elever hade innan de valt grupp fått pröva
på de olika ämnena, men Gunnars handledare i
träslöjd och textilslöjd hade insett samma sak,
att Gunnars eventuella framsteg förmodligen
inte skulle stå i proportion till risken för
egenskada och förstört material. Handledaren i
dramatik hade utan förmildrande
bortförklaringar klassificerat Gunnar som ett
hopplöst fall. Det minst negativa omdömet
hade handledaren i teckning uttalat som
intressant och då fick det väl bli teckning då.
Att hans lärare i teckning yttrat ordet intressant
berodde inte på att hon såg någon framtida
konstnär i Gunnar, utan mer att hon aldrig sett
någon försöka måla eller rita som Gunnar
förut. Gunnars så kallade teckningar var inte
begripliga för någon utom möjligtvis för han
själv. Han tyckte inte själv att han var bra på att
teckna, men han tog det inte så hårt då det inte
ställdes några egentliga krav på resultat i det
här ämnet. Så Gunnar kunde göra det han
kände för utan att behöva bli tillrättavisad om
vad som var rätt eller fel, bra eller dåligt.
– 010:004/8 –
Alla fria val ämnena fanns i en annan byggnad
som låg lite avsides på skolområdet. Den här
byggnaden var modern och skilde sig helt från
den gamla skolbyggnaden där Gunnars klass
vanligtvis höll till, förutom gymnastiken då vill
säga. Eleverna brukade samlas utanför just den
här byggnaden innan lektionerna började och
Gunnar drog sig sakta dit han också. Han
tyckte inte om vara på just den här delen av
skolgården, så han kom fram precis innan det
ringde in till lektion.
Anledningen att Gunnar inte trivdes här var att
det kommit några nya elever från andra skolor i
närheten av Majbäckskolan och flertalet av
dem var inte vana vid Gunnar och på det sätt
han betedde sig. Det hade visat sig att några
nya pojkar i 7 klass som hade träslöjd i samma
byggnad samtidigt som Gunnar hade teckning,
hade uppmärksammat Gunnar gående mest för
sig själv. I början var det ingen som gjorde
något eftersom de själva var nya i skolan, men
allt eftersom tiden gick och de blev mer och
mer hemtama i den nya skolmiljön så hade de
börjat reta honom för hans utseende eller något
annat de för tillfället hittade på.
Gunnar hade i vanlig ordning ignorerat dem
– 010:004/9 –
och hållit sig på avstånd, men de här pojkarna
gav inte upp så lätt som andra. Visserligen hade
inget allvarligt hänt, men det gjorde saken inte
bättre precis. Det tråkiga var att det fanns flera
andra nykomna elever som såg upp till de här
pojkarna och tyckte att de var tuffa som vågade
sig på Gunnar som gick i åttan och var större
och såg kraftigare ut än någon av dem. Det
gjorde att det fanns poäng att vinna på att
fortsätta med trakasserierna.
När Gunnar kom fram till skolbyggnaden så
stod pojkarna som vanligt och väntade på
honom utanför entrén. De hade gjort till sport
att vänta ut Gunnar när det ringde in så de fick
tillfälle att vräka ur sig lite okvädinsord som
"Bollen" eller "Degskalle" och rikta lite obscena
gester och grimaser som syftade till både hans
utseende och intellekt.
Gunnar kom in till sin lektion utan att något
annat hände, men de här pojkarna hade börjat
bli lite irriterande närgångna på sistone. Men
Gunnar visade ingen rädsla och han var heller
inte rädd. Han hade hittills inte råkat i slagsmål
någon gång och det hade heller aldrig varit
nära. Även om Gunnar höll sig undan så kan
man heller inte påstå att han var feg. Han hade
– 010:004/10 –
helt enkelt aldrig råkat ut för någon situation
där han måste bevisa någonting eller smita
undan, vilket gjorde att han inte var riktigt
medveten om rädsla eller feghet eller hur han
då i sådana situationer skulle bete sig. Det hade
hjälpt honom långt och i vissa fall omedvetet
räddat honom från konfrontation då han var
förhållandevis stor i jämförelse med andra. Att
han sedan heller inte vek undan som andra,
berodde mestadels på hans långsamma och
sävliga sätt som ofta fick till följd att
motståndaren då måste upp till bevis, vilket
ursprungligen kanske inte hade varit avsikten
med det hela från början. Så hittills vid sådana
tillfällen så hade Gunnar bara blivit avfärdad
som idiot och ingen att bry sig om.
Visserligen hade Gunnar sett andra hamna i
slagsmål på skolgården, men det var inte
vanligt och då han oftast höll sig vid sidan av
för sig själv, så existerade inte möjligheten i
hans sinnevärld att just han skulle kunna råka
illa ut.
På lektionen så satt Gunnar som vanligt i en
halvt liggande ställning och ritade sina
obegripliga figurer med några färgpennor och
med sina tankar någon helt annanstans än just
– 010:004/11 –
där och nu. Vad som styrde vad det nu var han
höll på med syntes svårt att förstå där han satt
för sig själv som i en annan värld. Om det var
hans tankar som omedvetet förflyttade pennan
över papperet eller om det var hans krumelurer
i sig som fick fantasin att skena iväg visste
ingen och förmodligen inte han själv heller.
Efter skoldagens slut så tog sig Gunnar hem på
sedvanligt sätt och utan missöden. Han kände
inte för att börja med sina läxor, den lilla oro
han känt inför kvällens möte började ge sig
tillkänna. Gunnar tog på sig sin jacka och gick
ut. Stegen denna eftermiddag styrde mot
skogen en bit bort, en dag efter skolan som så
många andra. Det var molnigt men det regnade
inte och det märktes att hösten var på
antågande. Än så länge var det ljust ute då han
skulle hämtade hem sina bröder, men det
skulle snart bli ändring på det då solen sjönk
allt längre ner bort i horisonten för var vecka
som gick.
Gunnar glömde snart bort sin oro där han gick.
Att vädret inte var det bästa påverkade inte
Gunnar någonting, hans sinnesstämning var
ungefär densamma oberoende av varken
– 010:004/12 –
väderlek eller årstid. När han gick där längs
vägkanten så hade han en förmåga att se det
vackra i allting som dök upp i hans väg om än
ett visset löv eller en död groda liggandes där
vid vägens kant. Han tyckte självklart att det
var lite ledsamt med grodan, men död var den
ju i vilket fall som helst och han visste att
många andra små varelser sedermera skulle
livnära sig på den, vilket han såg som positivt.
Han vek av från vägen in på en liten stig där
han visste att det fanns en stor myrstack lite
längre in utefter stigen. Han slog sig ner på en
sten bredvid stacken och tittade på myrorna
som sprang runt i olika riktningar. Gunnar
hade gjort små egna markeringar som han
använde för att se vad myrorna hade haft för
sig sedan han var där sist och nu ville han se
efter om något nytt spännande hade hänt.
Efter att ha studerat myrstacken ett tag så tog
han sig upp på en liten kulle med utsikt inåt
skogen. Det blåste lite men det var inte särskilt
kallt, i alla fall inte för Gunnar som var van och
kunde vara ute i ur och skur om han så ville. Att
Gunnar ibland kom hem dyngsur efter att ha
varit ute när det regnade var inte ovanligt, det
bekymrade bara hans mamma och då mest för
– 010:004/13 –
klädernas skull. Hon hade vant sig vid att
Gunnar sällan själv tog någon skada, möjligtvis
en lätt förkylning eller så, men det var ovanligt.
Vatten i rörelse är för många människor
fascinerande och för Gunnar i synnerhet. Att
titta på regndroppar falla som sedan
tillsammans flyter ihop till små rännilar på
marken som sedan rinner ned i en bäck och
vidare ut i ett större vattendrag, var för Gunnar
en favoritsysselsättning. Det hände ofta att han
följde små bäckar genom vindlande snår för att
se vart de tog vägen. Han hade inga ambitioner
att bygga små dammar eller tävla med små
båtar gjorda av pinnar, bark eller blad som
andra barn brukade göra. Gunnar
koncentrerade sig mer på hur vatten rann över
eller runt stenar och hur vatten kunde göra
tunnlar under trädrötter, eller när vatten rann
över en kant och bildade ett litet vattenfall.
På det här sättet kunde Gunnar sysselsätta sig
hur länge som helst om det inte var något annat
som kom i vägen förstås, som exempelvis nu att
hämta sina bröder. Gunnar kom lite senare än
vanligt till fritids och dagis, men det var bara
Lars som hade känt att få väntat lite på honom,
men det gjorde inget sa han. Jonas var som
– 010:004/14 –
vanligt aktiv så länge han fick och han och en
kamrat hade just lekt klart när Gunnar och
Jonas kamrats mamma samtidigt dök upp för
att hämta hem barnen.
Kent var redan hemma när de kom hem och
han hade redan börjat göra iordning maten. De
skulle äta lite tidigare idag så att allt var
undanstökat i god tid innan Gunnars lärare
kom på besök. Det serverades makaroner och
falukorv vilket var Jonas favoriträtt. Kent,
Gunnar och hans bröder satte sig att äta i
förväg innan deras mamma Lena kommit hem.
Kent höll på att duka av när Lena lite senare
kom hem efter jobbet. Efter att ha skrapat i sig
några rester så hjälptes hon och Kent åt med
disken för att sedan börja plocka iordning och
städa lite så att det skulle se snyggt ut när Eivor
kom.
Det pratades ingenting mellan dem om kvällens
besök utan båda koncentrerade sig på sin bit av
städningen och alla barnen skulle hjälpa till,
även Jonas. Visserligen undrade både Lars och
Jonas varför de måste städa nu mitt i veckan,
det hade de aldrig behövt göra förut. Mamma
Lena förklarade att de skulle få besök av
Gunnars lärare vilket gjorde Jonas nyfiken och
– 010:004/15 –
han försökte genast ställa en massa frågor. Men
det fick han inte, utan istället så blev han inföst
i sitt rum tillsammans med Lars för att fortsätta
med sin del av städningen.
Lägenheten bestod av tre rum och kök och en
liten hall dit alla rum samt ytterdörren
gränsade. Gunnars rum låg mittemot Lars och
Jonas med hallen mittemellan. Ytterdörren
fanns på kortsidan närmst barnens rum med
ett litet utrymme för att hänga kläder och ställa
skor. Köket med plats för matbord till alla fem
låg längst in i lägenheten på Gunnars sida och
vardagsrummet, där Lena och Kent också sov,
låg mittemot köket på Lars och Jonas sida. På
den andra kortsidan av hallen, mittemellan kök
och vardagsrum, fanns en dörr som ledde till
toalett och ett duschutrymme, där det också
fanns plats för en tvättmaskin.
Det tog inte lång stund innan alla var klara med
sin städning och efter en kort inspektionsrunda
var Lena och Kent nöjda och var och en kunde
ägna sig åt annat tills Gunnars lärare Eivor lite
senare skulle dyka upp.
Book 10
feb1995
– 010:005/1 –
Eivor hade just klivit på bussen för vidare färd
till Ängmarken där Gunnar bodde. Hon såg sig
intresserat omkring utefter den väg bussen
körde. I den här utkanten av staden hade hon
aldrig varit förut, så hon hade förberett sig väl
med tidtabeller och kartor för att hitta rätt och
inte missa bussen hem igen. Eivor hade ingen
egen bil då hon var en ganska så typisk
storstadsmänniska som egentligen aldrig
behövde åka ut i några förorter då hela hennes
hela bekantskapskrets fanns runt omkring
henne där hon bodde i innerstan.
Någon egen familj hade inte Eivor. Hon hade
haft några tidigare förhållanden men några
barn hade det aldrig blivit av, vilket
förmodligen berodde på att hon egentligen inte
ville ha några. Hon hade mycket bestämda
åsikter om saker och ting och ville inte råka ut
för att bli instängd med familj och behöva
anpassa sig till det livet. Trots det så var hon
ingen kvinnorättskämpe eller undvek män på
något sätt. Hon valde sina sällskap noga, men
att komma henne in på livet var inte lätt
egentligen för någon. Hon hade för sin ålder ett
Kapitel 5
– 010:005/2 –
attraktivt utseende som underlättade att
komma i kontakt med män om hon så ville, fast
då på hennes villkor förstås, vilket medfört att
de få förhållanden hon hittills haft aldrig blev
särskilt långvariga.
Eivor var perfekt förberedd med en klädsel som
väl passade in på en strikt lärare som just skulle
göra sitt första hembesök hos en av sina elever.
Hon hade med sig en liten portfölj som
matchade hennes klädsel perfekt och som bara
innehöll det allra nödvändigaste rörande
kvällens ärende. Att gå omkring och släpa på en
stor väska som så många andra lärare gjorde
tyckte hon var vansinne. Varför skulle man slita
ut kroppen med att bära tungt när man inte
behövde och dessutom så såg det inte särskilt
professionellt ut tyckte hon. Nej, Eivor var av
bekväm natur och försökte hela tiden göra det
lätt för sig.
Det var inte ofta som Eivor gjorde hembesök på
det här sättet, det behövdes sällan. För det
mesta så kunde hon reda ut alla problem i
skolan och det utan att behöva blanda in några
av barnens föräldrar. Hon brukade heller inte
ha några problem med den föräldrakontakt
som skolarbetet krävde och var inte det minsta
– 010:005/3 –
nervös inför mötet med Gunnars föräldrar. På
ett sätt tyckte hon att det skulle bli intressant
att träffa dem efter vad rektorn hade berättat.
Inte nog med att skolan hade misskött Gunnars
skolgång, hon ansåg också att hans föräldrar
hade stor del i att situationen blivit som den nu
var. Där hon nu satt på bussen ganska så nöjd
med sig själv, så tvivlade hon inte en sekund på
att hon skulle få rätsida på problemet. Eivor såg
det som att hon gjorde alla en stor tjänst,
framförallt för Gunnar, och det gav henne bara
mer kurage att ta sig ann och slutföra ärende på
bästa sätt.
När bussen stannade vid Ängmarken centrum
klev Eivor av och gick i riktning mot det
område där Gunnar bodde. Hon fann snart rätt
adress och gick in i porten. Gunnar som hade
utsikt över gatan från sitt rum såg henne
komma men han sa ingenting till de andra. När
Eivor tagit sig upp till andra våningen där
Gunnar bodde så ringde hon på. Gunnars
mamma öppnade och hälsade henne
välkommen att stiga in. Kent kom fram och
hälsade efter att hon tagit av sig ytterkläderna
och därefter hälsade hon även på Gunnar, Lars
och Jonas som en efter en närmade sig lite
– 010:005/4 –
blygt.
Jonas var fascinerad över att för första gången
få träffa Gunnars lärare i skolan. Han var snabb
att lägga märke till att det var skillnad på henne
och de dagisfröknar han var van vid. Jonas
dagisfröknar var alltid mer ledigt klädda medan
Eivor däremot gjorde ett omedelbart strängt
intryck på honom.
Eivor blev guidad runt lägenheten och fick se
hur Gunnar bodde, samtidigt som sedvanligt
artighetsprat utbyttes med Gunnars mamma
och medan Kent dukade fram kaffe och kakor i
vardagsrummet. Det var ingen lyx, men
lägenheten var funktionellt möblerad och det
var rent och snyggt, vilket vittnade om att här
bodde en skötsam och ordentlig familj som
man måste erkänna att Gunnars familj var.
Gunnars föräldrar gjorde också ett bra första
intryck på Eivor och det föreföll som om de
skulle kunna komma bra överens.
Efter kaffet tog Eivor till orda och förklarade
sitt ärende. Gunnar som satt med, lyssnade
spänt. Lars och Jonas fick inte vara med, de
hade blivit tillsagda att hålla sig inne i sitt rum
och inte störa medan de vuxna pratade. Eivor
förklarade Gunnars svårigheter i skolan på ett
– 010:005/5 –
någorlunda förskönande sätt och hon var noga
med att hela tiden framhålla skolans plikt och
engagemang. Gunnars föräldrar nickade
förstående till svar där det i sammanhanget
passade in.
Gunnars mamma Lena och även Kent uppehöll
sig mest kring frågan om Gunnars
kunskapsnivå. Lena medgav i och för sig att
hon förstod att Gunnar inte hade det alltför lätt
i skolan och att de resultat som i tidigare
årskurser delgivits henne inte hade varit
särskilt lysande, men inte så dåliga att det då
föranlett någon åtgärd från skolans sida. Kent
som trots allt engagerade sig i Gunnars
uppfostran höll med Lena och sade:
- ”Gunnar kanske inte har de bästa resultaten
på skrivningar och prov men han är närvarande
och läser sina läxor, och vad jag förstår så gör
han så gott han kan.”
Eivor förstod vad de menade och förklarade att
hans tidigare lärare troligtvis hade tagit för lätt
på att Gunnar låg efter de andra barnen, i som
det nu var, samtliga ämnen och låtit bli att
informera om det faktiska läget. De hade
förmodligen bedömt det så att det inte hade så
stor betydelse i de lägre årskurserna. Eivor
– 010:005/6 –
försökte i sitt svar både ursäkta sina
lärarkollegor och hålla skolan utanför allt
eventuellt ansvar, samtidigt som hon påpekade
vikten av att göra någonting nu innan Gunnar
hamnade helt utanför läroplanen. Att Gunnars
kunskapsnivå redan nu inte uppfyllde de krav
läroplanen föreskrev visste Eivor, men det
passade sig inte riktigt att säga det just nu.
- ”Men om nu Gunnar skulle få mer hjälp i
skolan, kommer han att kunna klara sina prov
bättre då?” Undrade Lena.
- ”Skolan kan erbjuda Gunnar hjälp på flera
sätt. Och om Gunnar skulle få hjälp av en
stödlärare i de ämnen där hans kunskaper
brister, så finns förstås möjligheten att bättra
på resultaten, men han kommer hela tiden att
jämföras med sina klasskamrater och han
kommer att få samma prov som alla andra. Om
han istället fick gå i en specialskola så skulle
undervisningen vara bli anpassad till hans
förmåga, vilket med all säkerhet skulle ge bättre
resultat.” Förklarade Eivor.
Eivor förklarade även nogsamt att
Majbäckskolan inte hade alla de speciallärare
som i Gunnars fall krävdes och att det kunde bli
problem att anställa den typen av lärare
– 010:005/7 –
eftersom det i så fall bara skulle gälla Gunnar i
hela skolan. Gunnar skulle också få stanna kvar
i skolan efter ordinarie skoldag för att försöka
komma ikapp något i förhållande till de andra.
Eivor var mycket noga med att framhålla den
föreslagna specialskolan som det bästa
alternativet då Gunnar där kunde fortsätta gå
normala skoldagar tillsammans med
kunskapsmässigt jämbördiga kamrater och att
skolan också enligt Eivor hade ett mycket gott
anseende.
- ”Men den här specialskolan, är inte den till för
förståndshandikappade barn och ungdomar”,
undrade Lena.
- ”Nej, det vill jag inte påstå. De barn och
ungdomar som går där har vad man kallar lite
grövre läs- och skrivsvårigheter, vilket inte
anses som ett direkt handikapp och har heller
ingenting med någons intelligens att göra”,
förklarade Eivor snällt.
Trots att hon egentligen tyckte att uttrycket
förståndshandikappad mycket väl kunde passa
in på Gunnar, så undvek hon nogsamt att
antyda att det skulle vara något fel på Gunnars
intelligens, det skulle vara att ljuga lite väl
mycket tyckte hon. Det passade henne bättre
– 010:005/8 –
med en liten fin insinuation istället som kunde
tolkas på många olika sätt så att hon kunde
känna sig ha ryggen fri.
Gunnar som hela tiden satt tyst och lyssnade på
sina föräldrar och sin lärare tyckte att det var
lite obehagligt att samtalet gällde just honom,
men trots det så gjorde det inte så mycket då
hans föräldrar såg ut att ta det hela med ro.
Hittills hade ingen vänt sig direkt till honom
och frågat hur han såg på saken eller vad han
ville. Det tyckte Gunnar kändes rätt skönt och
han var ganska säker på att ingen skulle fråga
honom heller, då det inte var särskilt vanligt att
hans föräldrar frågade honom till råds om
någonting. Det blev oftast så att hans föräldrar
bestämde åt honom som exempelvis när det
gällde kläder, vilket för det mesta inte gjorde
någonting då Gunnar sällan hade någon
uppfattning i frågan.
- ”Men är det inte så att eleverna lär sig mindre
i den här specialskolan”, frågade Kent?
- ”Jo i och för sig så är det så, men betydelsen
av mängden kunskap är sällan avgörande för
hur duktig en elev är”, sade Eivor som inte ville
ljuga för mycket.
- ”Hur då”, undrade både Lena och Kent?
– 010:005/9 –
- ”I den här specialskolan får de lära sig saker
på ett lite annorlunda sätt. Om en elev har
skrivsvårigheter, så tränar man stavning med
ett mindre antal ord i taget tills de sitter där
innan man går vidare. Och om det handlar om
lässvårigheter så övar man mer med enklare
stycken i början innan man går vidare. Det gör
att eleverna härifrån kommer att vara lika
duktiga som andra fast i en något begränsad
omfattning då förstås, och i de flesta
situationer räcker det.”
- ”Men Gunnar har väl inga läs- och
skrivsvårigheter”, frågade Lena.
Eivor hade inte väntat sig den kommentaren.
Hon hade inte nämnt för hans föräldrar att
Gunnar hade läs- och skrivsvårigheter och hon
kunde inte nu också försöka påstå att så var
fallet, då skulle hon ha sagt det tidigare i så fall.
Att hon inte sagt det tidigare berodde inte på
att hon glömt bort det. Sanningen var den att
Gunnar kunde stava och läsa utan att göra fler
fel än andra så kallade ”normala” barn och det
visste Eivor. Problemet var bara att det gick så
förtvivlat långsamt och sättet som han skrev
och läste på passade inte in i en ”normal”
skolmiljö eller ett modernt samhälle som Eivor
– 010:005/10 –
såg på det hela.
Eivor replikerade utan att röra en min som
röjde hennes tankar och förklarade att man
även tränade extra på andra saker för att kunna
arbeta mer strukturerat och öka arbetstakten,
vilket då skulle vara nödvändigt i Gunnars fall.
- ”Vad är det som bestämmer om en elev måste
gå om en årskurs”, frågade Kent?
Varför frågar han så där tänkte Eivor när hon
just hade slingrat sig ur den föregående
diskussionen. Hon hade inte tänk på att behöva
diskutera regler för uppflyttning till nästa högre
årskurs, det var inget hon kände till eller hade
hört talas om tidigare. Förr i tiden kunde elever
bli underkända i en årskurs och vara tvungna
att gå om, men det var för länge sedan
borttaget. Om man nu då inte kunde bli
underkänd så fanns bara kravet att ha fullföljt
årskursen för att bli uppflyttad till nästa. Med
andra ord, man måste ha varit närvarande på
lektionerna och inte ha för stor frånvaro. Det
fanns inga regler som att man exempelvis
måste kunna bevisa att man tagit till sig en viss
mängd kunskap för att bli uppflyttad. Och
Gunnar då? Nu började tankarna fara runt i
huvudet på Eivor. Hon insåg snabbt att Gunnar
– 010:005/11 –
med bred marginal uppfyllde de enda krav som
hon kunde komma på för att bli uppflyttad.
En liten obehaglig känsla började smyga sig på
och Eivor som hade förberett det hela så väl.
Det skulle ju inte finnas något som skulle
kunde trassla till det hela. Från skolans sida så
fanns det inget som hindrade att Gunnar skulle
kunna byta skola och allt var ju för hans eget
bästa, det fanns det ju inga som helst tvivel om.
Även om nu Eivor såg till sin egen situation i
första hand, att det skulle bli en lättnad för
henne om Gunnar försvann från hennes klass,
så var ju fördelarna för Gunnar att få byta skola
odiskutabla. Och ändå så fanns det där, en liten
detalj som hon inte tänkt på och varför skulle
hon ha gjort det?
Eivor gjorde en snabbstudie av Kent för att
försöka utröna vad han egentligen menade med
frågan, vad var han ute efter egentligen?
Varken Kents ansiktsuttryck eller hållning var
annorlunda än förut och gav henne inga som
helst ledtrådar. Efter att snabbt och diskret
flyttat blicken till Lena, som inte heller hon i
sin hållning avslöjade vad det var frågan om, så
vände hon sig tillbaka mot Kent och kunde inte
göra annat än att sanningsenligt svara på hans
– 010:005/12 –
fråga; att hon inte kände till några sådana
bestämmelser.
Det blev en kort paus som präglades av en viss
eftertänksamhet hos parterna. Det verkade inte
som Kent hade förberett någon uppföljning till
sin fråga, vilket till viss mån lugnade Eivor
något. Hon tillade efter en stund att det inte var
så bra om nu Gunnar skulle gå ut grundskolan
med dåliga betyg då hans möjligheter att
vidareutbilda sig då förmodligen skulle var
borta. Och om han senare i livet skulle önska
studera vidare, så måste han i vilket fall som
helst gå om den sista årskursen för att få betyg
som skulle räcka till för att komma in på någon
gymnasielinje, universitet, yrkesskola eller
liknande.
- ”Jo, ja, det kan jag förstå. Men det finns ju
alltid en möjlighet att börja jobba. Det finns
flera företag eller affärer som själva lär upp sin
personal och då kan det många gånger vara
andra saker än höga betyg som räknas”,
svarade Kent.
Eivor kunde se att Gunnars mamma Lena
nickade till och höll med Kent. Eivor ville inte
gärna fortsätta en diskussion om vilka
möjligheter Gunnar hade till arbete i det vuxna
– 010:005/13 –
livet. Hon insåg att hans förutsättningar till
någon form av arbete som alla andra var
minimal och hur hans sociala situation skulle
gestalta sig som vuxen ville hon inte ens tänka
på. Hennes besök hade redan varat lite drygt en
timma och hon kände att hon redan hade
presenterat alla positiva argument som fanns
för att byta till den nya specialskolan och att
ytterligare försöka fortsätta på den vägen skulle
bara leda till att hon hela tiden skulle få sitta
där och upprepa sig själv.
- ”Visst finns möjligheten till jobb, men skolan
arbetar kanske i en något annorlunda riktning
som syftar till att ge eleverna så goda
kunskaper och möjligheter som möjligt innan
inträde på arbetsmarknaden sker. Vi på skolan
har tittat på alternativ som vi tror skulle kunna
vara till fördel för Gunnar. Det finns en plats
ledig i en klass som vi tror skulle kunna passa
Gunnar i den här specialskolan som vi
rekommenderar. De vill dock ha ett besked så
snart som möjligt innan terminen gått för
långt. Jag tror det blir bäst om jag lämnar kvar
en del av materialet så att ni kan tänka över
saken i lugn och ro och lämna besked när ni har
bestämt er hur ni vill gå vidare. Jag lämnar mitt
– 010:005/14 –
telefonnummer här så att ni även kan nå mig
kvällstid om ni skulle ha några ytterligare
frågor”.
Eivor lade sitt visitkort på bordet vid sidan av
de broschyrer hon avsåg lämna kvar. Hon fick
anstränga sig för att inte visa någon besvikelse
och det gick väl ganska så bra. Den
förhoppning hon haft om att saken skulle vara
snabbt avklarad och att hon skulle få besked
redan nu denna kväll för att kunna slutföra
flytten av Gunnar var som bortblåst. Hon var
trots allt realist och var på något sätt beredd på
att Gunnars föräldrar kanske skulle vilja tänka
igenom saken i lugn och ro innan de gav
besked, men i det läget så hade hon sett det
hela mer som en formalitet. Som saken nu hade
utvecklat sig, så var hon inte alls så säker på det
längre.
Gunnar som suttit med hela tiden begrep inte
de sista turerna i diskussionen och han såg rätt
så glad ut när Eivor avslutade mötet. Han
tyckte att det hela hade gått jättebra och den
bedömningen gjorde han enbart utifrån sina
föräldrars reaktion på vad som sades. De hade
under mötet inte någon gång verkat irriterade
eller sura och även Eivor såg glad ut. Gunnar
– 010:005/15 –
hade ingen känsla för vad som pågick bakom
fasaden om vad folk egentligen menade och
tyckte. Han var i den meningen alldeles för
godtrogen och tog människor för vad de lovade
och sa.
Efter utbyte av de sedvanliga artigheterna, så
lämnade Eivor lägenheten. Hon gick samma
väg tillbaka till busshållplatsen för vidare färd
hem. Hon hade inte brytt sig om att passa in
sitt uppbrott med någon busstid, så hon fick stå
där och vänta i lite drygt en kvart. Det tog hon
med ro, hon bara kände att hon inte ville vara
kvar längre i vilket fall som helst. Det fanns
liksom inget mer att prata om så som hon såg
det hela och någon direkt pratkvarn var hon ju
inte heller. Om hon pratade så skulle det finnas
substans och mening med samtalet, eller att det
roade henne på något annat sätt. Som det nu
blev så tyckte hon att fortsatt samtalande
enbart skulle bli pinsamt.
När hon stod där och väntade på bussen så
kunde hon inte släppa tanken på det Kent hade
yppat. Fanns det verkligen en möjlighet att de
tänkte låta Gunnar få fortsätta och gå ut
grundskolan utan att ta hänsyn till hans
situation? De tankarna kändes helt främmande
– 010:005/16 –
för henne och hon tyckte att det i så fall skulle
vara oansvarigt och att det framöver skulle
drabba Gunnar hårt. Hon tyckte inte synd om
Gunnar på så sätt, utan istället så stod hon där
vid busshållplatsen och blev mer och mer
irriterad över att hans föräldrar inte visat
henne mer förståelse för hans problem.
Intrycket hon fått av mötet visade inte heller på
någon vilja att ställa upp för Gunnar och hjälpa
honom till en bättre situation så som hon
föreslagit och på det hela taget så kände hon en
viss besvikelse över hur saker och ting under
samtalets gång utvecklats.
Bussen kom till sist och hennes tankar hade nu
mer börjat övergå till åtgärder som skulle
kunna vidtas utifall. Skulle det visa sig att
Gunnars föräldrar ville ha honom kvar i hennes
klass så kände hon att något måste göras. Hon
hade nu än mer övertygat sig själv om att
Gunnar skulle bort från hennes klass. I
utgångsläget så hade hennes engagemang gått
ut på att det hon gjorde enbart var till för
Gunnars bästa, men nu började en omedveten
ändring av inriktning göra sig märkbar.
Det hade börjat smyga sig in lite prestige i
ärendet och för henne gällde det att alltid se till
– 010:005/17 –
att komma vinnande ur en diskussion. Hon
tänkte på de argument som hon fått emot sig
och gjort henne fundersam och lite ställd, vilket
hon inte alls tyckte om. I synnerhet som hon
ansåg att deras kommentarer i sammanhanget
allt igenom bara varit dumma. Hon hade ju
gjort allt rätt och ändå så kunde allt hennes
arbete att få Gunnar förflyttad bli förgäves. Å
nej, hon tänkte inte släppa taget så lätt. Gunnar
skulle bort till varje pris, även om det inte blev
någon specialskola för hans del, men i hennes
klass skulle han inte få vara kvar.
På sin fortsatta färd hem igen så övergick hon
att tänka igenom vilka möjligheter hon hade att
förflytta Gunnar i alla fall, även om hans
föräldrar nu skulle motsätta sig det. En sak var
då klar och det var att det måste ske på ett för
skolan snyggt sätt. Även om hon inte sagt det
rent ut, så hade ryktet gått att hon skulle
försöka få Gunnar förflyttad till en specialskola
i närheten. Hon hade av sina kollegor blivit
uppmuntrad och vunnit i respekt genom att,
som det såg ut, göra Gunnars sak till sin egen.
Och fram för allt, det var ju hennes idé, hon
hade tagit alla initiativen och hon kände att hon
hade allt att förlora om nu inget blev av.
– 010:005/18 –
Hennes tankar pendlade fram och tillbaka,
mellan tron att hon kanske överreagerade och
att Gunnars föräldrar redan nästa dag skulle
ringa upp och acceptera förslaget, eller å andra
sidan att det skulle sluta med strid dem
emellan.
Book 10
feb1995
– 010:006/1 –
Hemma hos Gunnar tog Lena och Kent hand
om Lars och Jonas. Det hade blivit sent och det
var dags för dem att gå och lägga sig. Gunnar
visste inte riktigt vad han skulle göra. Han
strosade runt ett tag i lägenheten och gick
sedan in i sitt rum för att lite tafatt börja med
sina läxor som det verkade. Han var fortfarande
nöjd med att mötet gått så bra, det var i vilket
fall som helst det intryck som han hade fått.
Att hans föräldrar inte fortsatte diskussionen
med honom efter det att Eivor gått var helt i sin
ordning, han förväntade sig inget annat. Alla
hade sett så nöjda och glada ut så han trodde
att de var överens även om han inte riktigt
förstod vad de var överens om. Det spelade nu
inte så stor roll för Gunnar, han skulle
acceptera vilket eller vad som helst, bara alla
andra var glada och nöjda med honom.
Efter att Lena och Kent sagt godnatt till Lars
och Jonas tittade Lena in i Gunnars rum.
Gunnar satt i sängen och bläddrade lite i sin
lärobok i Svenska. Lena satte sig på stolen vid
skrivbordet och snurrade den i riktning mot
honom.
Kapitel 6
– 010:006/2 –
- ”Vad tycker du Gunnar, vill du verkligen sluta
i Majbäckskolan där du gått hela tiden och
börja i en ny skola”, frågade hon?
- ”Jag vet inte”, svarade Gunnar tyst.
Som frågan var ställd så visste han inte om han
skulle svara ja eller nej. Det fanns ingen direkt
ledning i frågan som angav vilket svar som
skulle vara lämpligast utan att ställa till
någonting.
- ”Hur är det i klassen då? Är de dumma mot
dig?”
Nej, det tyckte ju inte Gunnar. Det var ju
egentligen ingen som hade varit direkt dum
mot honom och han fick ju vara för sig själv
vilket han inte hade något emot.
- ”Hur tycker du att det går med skolarbetet då?
Behöver du någon extrahjälp?”
- ”Jag vet inte”, sade Gunnar, som egentligen
bara svarade på den sista frågan.
Men trots sitt svar så visade han med nedslagen
blick att skolarbetet inte gick så värst bra.
Efter en kort paus lyfte Gunnar blicken något
och sa.
- ”Det går bättre nu med Eivor som lärare.”
– 010:006/3 –
Gunnar ville ju se allting positivt, han ville göra
sin mamma glad och det var heller ingen
osanning i det han sa. Det hade gått bättre för
Gunnar även om långtifrån bra.
- ”Tror du att det skulle gå ännu bättre med
extrahjälp då”, frågade Lena åter igen.
- ”Jag vet inte”, var det enda svar Gunnar
återigen kunde prestera.
- ”Ja, vi får väl se”, sade hon, samtidigt som
hon reste sig och vänligt klappade om Gunnar
en kort stund för att därefter lämna hans rum.
Gunnar kände sig fortfarande glad efter
samtalet med sin mor. Hon hade visat upp en
sida som Gunnar sällan fick känna av. Hon
hade pratat vänligt med honom och på något
sätt försökt muntra upp honom. Hon hade tagit
sig tid med honom även om det var ett mycket
kort samtal. Men hon hade inte blivit irriterad
som hon vanligtvis blev när han inte riktigt
kunnat svara på hennes frågor på ett sätt som
hon förväntade sig och hon hade klappat om
honom med en liten kram som avslut innan
hon lämnat hans rum.
Gunnar kände sig väl till mods och han
uppskattade verkligen när hans mor visade
– 010:006/4 –
honom ömhet. Han tyckte definitivt inte att det
var löjligt som så många andra ungdomar i
hans ålder skulle kunna tycka.
Han kunde höra inifrån sitt rum hur Lena och
Kent satt inne i vardagsrummet och
småpratade. Vad de pratade om påverkade inte
Gunnar nu, han lyssnade inte så noga. Han
kände sig så nöjd med kvällen och han försökte
koncentrera sig allt vad han förmådde för att
göra sina läxor färdigt innan han gick och la sig.
Det var Gunnars sätt att i det här läget försöka
visa sin tacksamhet mot sina föräldrar för att de
inte var arga på honom. Även om han förstod
att de inte var helt nöjda med hans skolinsats,
så hade de visat honom ha överseende med det.
Kent och Lena satt och diskuterade vad som
hänt tidigare på kvällen och de var av samma
uppfattning båda två. De hade förstått Eivors
budskap med de fördelar som det skulle
innebära för Gunnar, men det fanns någonting
där som gjorde det här med skolbyte lite mer
känsligt än det borde vara.
För att kunna förstå orsaken till Kents och
Lenas resonemang så måste man först försöka
tänka sig in i deras situation. Lena hade i sin
ungdom inte haft det så roligt. Pengar hade
– 010:006/5 –
alltid varit en bristvara och hon hade tidigt fått
hjälpa till hemma med både det ena och det
andra medan hennes kamrater inte behövde
det utan tilläts vara ute och leka istället. I
hennes tidigare äktenskap med Gunnars riktiga
pappa, så hade hon inte bara fått ta hand om
Gunnar utan även fått ersätta hennes man som
hela tiden på ett ganska så flagrant sätt
försummade familjen.
Det var hon som arbetade och tjänade ihop de
pengar de levde på. Något bidrag från sin mans
sida såg hon sällan till och han var för det
mesta inte hemma och hjälpte till heller. De
hade bott i en mindre lägenhet i samma
område som nu sedan då Gunnar föddes och
deras sociala liv tillsammans som ett par hade
egentligen aldrig fungerat. Hon kunde känna
när hon var ute och gick bland folk i området
att de såg ner på henne och som hon
uppfattade det så betraktades hon som andra
klass.
Kent hade en liknande uppväxt som Lenas men
med den skillnaden att han kanske inte
behövde hjälpa till hemma på samma sätt som
Lena hade varit tvungen att göra. Men när han
då istället var ute med sina kamrater så kunde
– 010:006/6 –
han inte hävda sig gentemot dem då han inte
hade alla de saker att leka med som de hade.
Han fick sällan vara med och leka och det hade
förföljt honom ända in i vuxen ålder. Kent hade
ingen utbildning att tala om, men trots det så
hade han arbetat sig upp till en position där
han fullt ut respekterades av alla sina
arbetskamrater. Han var i och för sig
fortfarande en av många lagerarbetare på ett
större företag och skulle troligtvis så förbli livet
ut. Men han skötte sitt arbete till allas
belåtenhet och tog sina arbetsuppgifter på
största allvar och lämnade ingenting ogjort
kvar till andra.
Både Kent och Lena såg upp till ideal som
innebar en fullt ut anpassning till samhället, på
så sätt att man skulle vara så ”normal” som
möjligt när det gällde uppträdande, boende,
arbete, ja snart sagt allt skulle vara så normalt
som möjligt för att på så sätt vinna respekt i sin
omgivning. När så Kent och Lena träffades så
var det som om två lika själar blev till en. De
hade samma åsikter om i princip allting och
något bråk dem emellan hade egentligen aldrig
hänt. De verkligen höll ihop i både vått och
torrt som det verkade.
– 010:006/7 –
Med den så kallade ”normala” inriktningen
som familjen strävade efter, så var det av
största vikt att inte avvika, för då skulle de i
omgivningens ögon förlora i anseende. Det
hade ingenting med statusprylar att göra, eller
att tjäna så mycket pengar som möjligt, eller att
inneha någon form av chefsbefattning på jobbet
eller så, Kent och Lena kände ingen avundsjuka
på så sättet. Deras inställning låg på ett helt
annat plan, som handlade om att kunna sköta
sig själv och sina samhälleliga uppgifter på
bästa sätt utan att ligga någon till last och att
man därigenom var lika mycket värd som
någon annan oavsett.
Nu skulle man kunna vilseledas tro att Kent
och Lena var missbelåtna med Gunnar som
definitivt inte var något normalt barn, men så
var inte fallet. Både Lena och Kent tyckte
faktiskt om Gunnar fast de hade sitt högst egna
sätt att uttrycka det på. Även om nu Gunnar
inte hade så många normala sidor med andra
barns mått mätt, så uppfyllde han faktiskt de
krav Lena och Kent ställde på honom för att
passa in. Han skötte sina uppgifter på bästa sätt
efter förmåga och de begärde heller inte mer
och på det sättet så rättade även han in sig i
– 010:006/8 –
samhället som en bland alla andra.
Det var aldrig något bråk kring Gunnar och
som de såg på saken så fanns det heller inget
konstigt i att han valde att vara för sig själv.
Varken Lena eller Kent umgicks särskilt ofta
med folk, de liksom Gunnar höll sig mest för sig
själva dem med. Det var också så att Gunnar på
alldeles egen hand hade lyckats skapa respekt
för sin person vilket hans föräldrar var väl
medvetna om. Han var skötsam och han var
alltigenom uppskattad för sin vänliga attityd
gentemot alla. Och det fanns heller ingen
annan storebror som tog så väl hand om sina
syskon som Gunnar. Att han då och då kunde
glömma saker och ting och komma försent och
så, det var bara detaljer i sammanhanget som
då tillfälligt kunde irritera förstås, men varken
Lena eller Kent tyckte att det förstörde
helheten.
Att bibehålla respekt och bevara sitt anseende
som familj var det absolut viktigaste och där
var Lenas och Kents kompromissvilja inte stor.
Att nu Eivor hade kommit med ett förslag som
gick ut på att Gunnar skulle gå i en specialskola
passade sig inte riktigt. Även om en
specialskola för elever med
– 010:006/9 –
inlärningssvårigheter var fullt ut accepterat i
samhället så ansåg de det inte som normalt om
en elev som inte behövde gå där gjorde det.
Kent och Lena ansåg att Gunnar inte behövde
gå där, så deras syn på saken var alls inte
densamma som Eivors.
Gunnar lärde sig ju faktiskt på Eivors lektioner
och som det nu var så tyckte han dessutom att
det gick bättre för honom nu, vilket Eivor inte
hade kunnat förneka. Att han inte hade samma
kapacitet som de andra eleverna i klassen
spelade mindre roll då han gjorde sitt bästa och
det visste de att han gjorde. Om nu Gunnar
redan gjorde sitt bästa vad var det då för
mening med speciallärare eller specialskolor
för hans del, han kunde ju inte åstadkomma
bättre? Och för familjen som helhet så skulle
det se bättre ut om Gunnar gick i vanlig skolan
precis som alla andra så kallade ”normala”
barn.
Ju mer i detalj Kent och Lena diskuterade,
desto mer stod det klart för dem båda att det
bästa vore nog att låta Gunnar gå kvar i
Majbäckskolan och skulle det vara så att skolan
satte som krav att Gunnar måste ta
extralektioner så skulle de inte motsätta sig det,
– 010:006/10 –
även om det i deras ögon inte skulle göra någon
skillnad då Gunnar redan presterade sitt bästa
om än på sitt sätt. Så de bestämde sig för att
redan nästa kväll meddela Eivor sitt beslut att
Gunnar skulle få vara kvar i hennes klass. Att
först höra sig för med Gunnar om det var så
han ville ha det behövdes inte, han hade ju
redan låtit dem förstå att han tyckte att det var
bra som det var.
Det började bli dags att gå och lägga sig, men
innan dess så stack Kent in huvudet i Gunnars
rum och frågade om han ville ha lite kaffe och
kaka innan han gick och la sig.
- ”Ja tack”, sade Gunnar som strax innan hade
avslutat sin läxläsning.
Det hände ibland att Lena och Kent lät Gunnar
vara med på kvällarna när de fikade. Kaffe hade
han lärt sig dricka på dagis då han brukade
hämta Jonas och nästan jämt fick vänta på
honom. Dagisfröknarna där tyckte det var
roligt när Gunnar kom, det blev aldrig så
komplicerat med honom som när många andra
föräldrar kom för att hämta hem sina barn.
- ”Du behöver inte oroa dig för det där med
skolan, det kommer att ordna sig ska du se”,
– 010:006/11 –
sade Kent vänligt till Gunnar med Lena leende
sittandes bredvid.
Gunnar såg nöjd ut som bara han kunde och
det blev ett riktigt trevligt kaffekalas där på
kvällskvisten.
Utan att ytterligare nämna något om kvällens
diskussioner så gick alla därefter och la sig.
Gunnar sov gott den natten, som han i och för
sig oftast gjorde, men det kändes trots allt lite
speciellt ändå. Han kände sig trygg i och med
att alla som det verkade var nöjda med honom
och det fanns ingen anledning till oro. Så vipps
så hade han nästan totalt glömt bort alla
tillrättavisningar han brukade få av Eivor. Inte
för att han nu trodde att de skulle upphöra,
men han såg dem som mindre negativa nu. Vad
Kent menade med det där att allt skulle ordna
sig, fann han ingen anledning att vidare
grubbla på. Gunnar tog helt enkelt Kent på
orden och tänkte inte mer på det.
Nästkommande skoldag flöt på som alla andra.
Eivor pratade inte med Gunnar om mötet med
hans föräldrar kvällen innan, det fanns ingen
anledning till det tyckte hon. Hon såg på
– 010:006/12 –
Gunnar att han arbetade på som vanligt, fast
kanske med en något större entusiasm nu än
förut. Hon tillrättavisade honom precis som
vanligt, så det fanns ingenting som tydde på att
han skulle klara sig bättre undan nu än innan.
De övriga i klassen visste inget om Eivors
hembesök hos Gunnar. Det var ingenting som
de hade med att göra ansåg Eivor och Gunnar
pratade de ju knappt med ändå och även om de
hade gjort det, så hade Gunnar förmodligen
inte sagt någonting i alla fall. Men Gunnars
klasskamrater hade i alla fall hört rykten om att
något var i görningen angående Gunnar och att
det var något om att han skulle få
stödundervisning eller så. Men som sagt, det
var inget som berörde dem och heller inget
någon fann något nöje i att diskutera med
någon annan eller föra vidare.
Senare på kvällen så ringde Lena upp Eivor för
att meddela vad hon och Kent kommit fram till,
att Gunnar skulle få vara kvar i hennes klass.
Lena var ingen människa av många ord, så det
blev ett ganska så kort och koncist samtal.
Någon förklaring till deras beslut lämnade hon
inte och det behövdes inte heller då Eivor inte
hade någon vidare lust att diskutera saken
– 010:006/13 –
vidare i vilket fall som helst. Eivor bara tillade
helt kort att hon skulle meddela skolan om
deras ståndpunkt. Något ytterligare prat med
Lena var Eivor inte intresserad av.
Eivor kände att det som om allt hon med möda
byggt upp nu hade raserats på bara några få
sekunder med ett enda telefonsamtal. Hennes
värsta farhågor hade besannats, så vad skulle
hon nu ta sig till? Hon hade fortsatt med sina
grubblerier hela vägen hem kvällen innan och
hon hade även lyckats drömma om Gunnar på
alla de konstigaste sätt, om än inga
mardrömmar. Någon plan utifall detta värsta
skulle hända hade hon inte. Hon insåg att det
förmodligen skulle vara omöjligt att inte
trampa någon på tårna om hon skulle kunna
försöka driva igenom sin vilja, men som det
kändes nu så här direkt efter Lenas
telefonsamtal så hade hon svårt att tänka klart.
Eivor var arg. Hon Eivor, som egentligen aldrig
brukade vara arg. Hon kunde inte ens komma
ihåg när hon var så här arg senast.
Det tog ett tag innan hon lugnade ner sig och
började kunna tänka rationellt igen. Läget som
det såg ut nu var sådant att det inte skulle gå att
förflytta Gunnar till den nya skola som hon
– 010:006/14 –
hade hoppats på, i vilket fall som helst inte nu
direkt med en gång. Hon insåg att hon måste
förbereda sig på att ha Gunnar kvar i klassen
åtminstone terminen ut. I det läget så måste
hon också för sin trovärdighets skull agera så
att Gunnar kunde få någon form av
stödundervisning, i annat fall så skulle hennes
auktoritet inför de andra lärarna och rektorn få
sig en törn. Att skylla på Gunnars föräldrar för
att skolbytet inte blev av var självklart, det hade
hon inget att förlora på. Men finnas det inget
annat sätt att komma runt problemet på,
började hon så småningom tänkta.
Ju mer hon tänkte på saken ju fler möjligheter
dök upp och sakta men säkert så började en
plan ta form i hennes huvud. Hon skulle
undersöka hos olika andra myndigheter, vilka
möjligheter som fanns att få Gunnar förflyttad i
vilket fall som helst som fråntog henne allt
ansvar. Det borde finnas någon inom barn och
ungdomspsykiatrin som skulle kunna ta på sig
att utreda Gunnars inlärningsproblem som
någon form av handikapp, diagnos eller
liknande, vilket i så fall tvunget måste leda till
någon form av åtgärd, som i sin tur då skulle
leda till att Gunnar måste byta skola oavsett
– 010:006/15 –
vad hans föräldrar skulle tycka om det.
Hon tyckte nog själv att det lät lite väl hårt,
men faktum var att det fanns många barn och
ungdomar med liknande svårigheter som
Gunnar visat upp och det var ju för att kunna
hjälpa alla dessa barn och ungdomar som dessa
specialskolor kommit till. Problemet med
Gunnar som Eivor såg det hela, var att ingen
hitintills hade uppmärksammat honom eller
varit villig att öppet gå ut och säga som det var.
Att barn och andra elever i skolan kunde göra
det för att retas hörde inte hit, det som i
Gunnars fall saknades var en form av officiellt
utlåtande när det gällde hans kunskapsnivå och
förmåga att ta till sig kunskaper i den takt som
normalt skolarbete kräver.
På något sätt så borde det gå att få Gunnars
handikapp uppmärksammat, tänkte Eivor. Nu i
åttonde klass så skulle det genomföras
gemensamma prov som gällde alla åttonde
klasser i hela skolan och några prov var till för
att också täcka in hela distriktet, och här skulle
ju Gunnar definitivt bli underkänd och utmärka
sig, det visste hon. Det skulle kanske kunna
vara ett sätt att få honom uppmärksammad
utan att blanda in henne i någon form av
– 010:006/16 –
beslut.
Hon kände också till att det fanns tester som
syftade till att klargöra om en elev led av någon
form av förståndshandikapp eller liknande som
omöjliggjorde en normal skolgång. Hon kunde
ju lätt smyga in lite sådana frågor i sina egna
prov och liksom av en ”händelse” diskutera
proven med någon lämplig person och få igång
processen på så sätt med. Hon kanske till och
med skulle kunna arrangera ett studiebesök i
en skola för sådana ungdomar i samma
åldersgrupp som hennes elever och låta hennes
elever för en dag delta i deras undervisning för
att på så sätt ge dem en ökad insyn och
förståelse för hur dessa ungdomars problem i
skolan och i samhället i övrigt kunde yttra sig.
Det var nästan så det började växa horn i
pannan på Eivor när hon kom på än det ena än
det andra för att få Gunnar förflyttad bort från
hennes klass. På något sätt så skulle hon nog få
till det ändå, tänkte hon.
Nu hade hon så många bra uppslag på gång att
hon började känna sig lugn och trygg igen. Men
det var också viktigt för henne att ingen tog
notis om vad hon höll på med, hon ville inte bli
utsatt för några anklagelser på något sätt. Hon
– 010:006/17 –
bestämde sig för att fortsätta genomföra sina
lektioner på exakt samma sätt som vanligt, det
fick definitivt inte märkas på något sätt att hon
hade för avsikt att ställa Gunnar i dålig dager
eller på annat vis ta avstånd från honom. Eivor
slog fast att hon fortsatt måste ställa upp och
hjälpa Gunnar på samma sätt som hon tidigare
gjort för att på så vis undvika eventuella
klagomål.
Eivor kände sig nöjd och behövde bara
förbereda sig för morgondagen, sedan hade
hon hela helgen på sig att förfina sina planer.
Det hon behövde göra direkt på morgonen
innan hennes lektioner började var att
informera rektorn och den andra skolan dit hon
tänkt att Gunnar skulle flytta att det inte blir
någonting av på grund av att Gunnars föräldrar
motsatte sig det. Några skäl till Gunnars
föräldrars beslut hade hon inte tänkt försöka
sig på att ange eller diskutera då Lena inte
lämnat någon som helst förklaring till deras
beslut. Utan Eivor tänkte helt enkelt
vidarebefordra det hela på samma sätt som hon
själv blivit informerad.
Hemma hos Gunnar så var det ingen som var
– 010:006/18 –
varken upprörd eller arg. Efter samtalet med
Eivor så talade Lena och Kent helt lugnt om för
Gunnar att han skulle få gå kvar i sin gamla
skola precis som vanlig. Eventuellt så kanske
det skulle bli någon form av stödundervisning,
men det skulle de i så fall ta ställning till då.
Gunnar var nöjd och glad och hans föräldrar
trodde att det berodde på att de fattat rätt
beslut. Men för Gunnars så hade det inte spelat
någon större roll vilket beslut de än fattat så
länge som alla var glada och nöjda med honom.
Han hade varit lika glad ändå även om det
betytt att han hade måst flytta till en ny skola.
Book 10
feb1995
– 010:007/1 –
Veckan gick och dagarna flöt på i normal takt.
Eivor visade inte med en min vad som rörde sig
i hennes huvud. Hon hade avstyrt Gunnars
föreslagna flytt på ett sätt som inte kastat
någon skugga över hennes agerande i ärendet.
Hon hade också börjat engagera sig i försöken
att ge Gunnar möjlighet till någon form av
stödundervisning, men hon lät skolans
studierektor vara den drivande kraften i frågan
då hon egentligen inte hade en tanke på att
permanenta Gunnars fortsatta skolgång i
hennes klass. Men hon gjorde det hon måste för
att hålla skenet uppe inför alla andra.
Hennes planer angående Gunnars flytt hade
mer och mer börjat ta form. Hon hade lite
försiktigt börjat undersöka hur olika
specialskolor för förståndshandikappade
fungerade och hur deras regelverk såg ut. Det
tog tid det visste hon, men hon var grundlig och
det fick ta sin tid bara det blev rätt i slutändan.
Den här dagen när Gunnar åkte till skolan var
lite extra spännande, det var idag som klassen
skulle göra sitt studiebesök på stadens
konstmuseum. Alla i klassen hade sett fram
Kapitel 7
– 010:007/2 –
emot denna extra lilla utflykt hela veckan och
det hade pratats en hel del i klassen, och skolan
med för den delen, då detta var något nytt som
Eivor hittat på för att premiera sina elever.
Eivor hade sin vana trogen förberett det hela
mycket väl. Efter lunch så gav de sig iväg med
en buss som Eivor lyckats få skolan att ställa
upp med för att förenkla transporten dit. Det
enda eleverna skulle ha med sig var sin
skolväska, papper och penna. Hon hade också
ordnat så att ingen hade några läxor att ta
hänsyn till dagen därpå för att slippa släpa runt
på en massa tunga läxböcker.
Konstmuseet var en mycket stor gammaldags
byggnad med en imponerande entré. Gunnar
hade nöjt suttit och tittat ut genom bussens
fönster hela vägen tills de var framme och blev
avsläppta strax utanför museets entré. Det var
inte ofta som Gunnar fått följa med in till
stadens centrum, så han satt som fastklistrad
vid fönsterrutan och det tog sin tid innan han
klev av sist som vanligt skulle man väl kunna
säga.
Det var arrangerat så att de efter besöket skulle
ta sig hem på egen hand genom att göra
sällskap till en tunnelbanestation i närheten,
– 010:007/3 –
där de sedan skulle ta sig vidare för att byta till
ett annat tunnelbanetåg hem. Alla elever ansågs
nu tillräckligt gamla att kunna färdas hem på
egen hand och inga föräldrar hade opponerat
sig mot detta.
Eivor visade vägen och samlade alla sina elever
framför sig innanför entrén där de fick vänta en
liten stund medan Eivor gick och pratade med
en dam i biljettluckan. När de sedan blev
insläppta tog Eivor dem till en stor
informationstavla som visade alla
utställningssalars placering och hur man skulle
gå för att hitta rätt. Efter en kort beskrivning av
byggnaden så pekade hon ut vilken väg de
skulle ta och vilka utställningar de hade framför
sig att besöka.
Efter en inledande guidad tur så var det
planerat för rast i cafeterian där det skulle
serveras lite förfriskningar. Därefter så skulle
de ta sig vidare till museets bibliotek för att få
instruktioner om hur saker och ting fungerade
där och hur det gick till att hitta bland all
information om de olika utställningarna, alla
konstnärer och deras verk. Sedan var det fritt
för eleverna att välja ut någon tavla att skriva
en liten uppsats om. Eivor hade också sett till
– 010:007/4 –
att var och en fick en gratis entrébiljett med sig
hem som de kunde utnyttja om de ville göra ett
ytterligare besök för att få mer tid på sig att
färdigställa sin uppsats. Uppsatsen behövde
inte vara särskilt lång, det fanns det inte så
mycket tid till idag i vilket fall som helst.
Uppsatsen var mer till som övningsobjekt i
syfte att på egen hand lära sig leta fram
information och välja ut de delar om en
konstnär och hans verk som skulle kunna vara
intressant att berätta för de andra om.
Efter någon minuts väntan så dök deras guide
upp, hon hette Elinor och var konststuderande.
Hon brukade arbetade extra som guide ibland
då hon inte behövde vara närvarande på
universitetet för sina studier. Elinor tog dem
högst upp i ett stort trapphus och in i ett
angränsande rum. Det här rummet, som
egentligen var en stor sal, hade massor av
tavlor hängande på väggarna. Elinor visade
Eivor och klassen runt samtidigt som hon
berättade om konstnärerna och deras tavlor.
Elinor var kunnig och hon var bra på att
berätta, vilket gjorde att intresset hela tiden var
på topp.
Gunnar som följde med lite vid sidan av
– 010:007/5 –
lyssnade inte så mycket på Elinor, han gick mer
och såg sig om i salen istället. Det var så mycket
nytt runt omkring med byggnaden, trapphus
och salar att han inte kunde ta åt sig
alltsammans på en enda gång eller ens
koncentrera sig på en tavla åt gången. Han
befann sig hela tiden i utkanten av gruppen
som oftast var samlad tätt runt Elinor för att
kunna höra så bra som möjligt.
Även om Gunnar var lång och mycket väl
kunde se över huvudena på alla andra de tavlor
som Elinor pratade om, så for hans blickar
istället kors och tvärs genom salen utan att
egentligen fastna för någonting som skulle
kunna intressera honom. Eivor som gick med
klassen såg att Gunnar inte klarade av att
hänga med men brydde sig inte att be honom
skärpa sin uppmärksamhet framåt mot Elinor.
Hon insåg det hopplösa i att ens försöka
eftersom det förmodligen inte skulle ha hjälpt i
vilket fall som helst. Så den lilla klungan tog sig
sakta fram mellan salarna med Gunnar
släpandes efter.
Gunnar gick som i sin egen lilla värld som han
ibland brukade göra, ensam strosande
omkring. Visserligen var han medveten om var
– 010:007/6 –
han var om någon skulle fråga och så, men han
såg på tavlorna hängandes runt omkring sig på
ett helt annat sätt än de andra. Hans blick for
runt varenda sal de passerade. Det var tak,
väggar, golv, dörrar, fönster, blandat med
tavlor och människor runt omkring. Som det
såg ut så spatserade Gunnar mest för sig själv
lite förstrött betraktande i princip allt som
råkade komma i hans väg.
Vad som intresserade Gunnar mest var inte lätt
att förstå sig på. Om det var
utställningsföremålen eller omgivningen gick
inte att veta. När Gunnar tittade på tavlorna så
kunde han oftast se vad de föreställde. Han
tyckte att flera av tavlorna var fina men han
kände sig inte direkt imponerad, inte ens när de
passerade en sal med en samling mycket
välkända konstverk som de mest framstående
konstnärerna på museet hade målat.
När de nu vandrade runt sal efter sal och sakta
förflyttade sig ner mellan våningsplanen och
olika avdelningar, så passerade de en liten hall
mellan ett trapphus och en sal i en ytterflygel.
På flera ställen i museet fanns små
entréliknande rum med en eller fler bänkar där
man kunde slå sig ner för en liten vilopaus. Den
– 010:007/7 –
här lilla hallen hade man gjort till just en sådan
här viloplats. Den var inte stor i jämförelse med
allting annat. Det var som ett genomgångsrum
med en stor gång i mitten som delade av
rummet i två delar.
På varje sida fanns en bänk som var tillräckligt
lång så att fem vuxna personer ledigt skulle få
plats. Bänkarna var placerade utefter väggen
längs med gången och det var ett utrymme på
ett par meter ungefär fram till där gången
började. Det var en dovare belysning här
jämfört med den i utställningssalarna, men det
hjälptes upp av att en del solljus i strimmor
letade sig in från trapphuset då den delen av
hallen var nästan helt öppen. Även här hängde
tavlor på väggarna. En var sin stor tavla över
bänkarna och en var sin mindre tavla på varsin
kortvägg in mot den angränsande
utställningssalen dit gången ledde. De här
tavlorna ingick inte som objekt i några
samlingar, de var endast utplacerade för att
göra hallen till en mer trivsam.
Gunnar var på efterkälken som vanligt när
gruppen passerade hallen utan att ta någon
notis om tavlorna som hängde där. När Gunnar
kom in genom den stora öppningen från
– 010:007/8 –
trapphuset så tittade han sig sävligt omkring på
samma sätt som han gjort överallt annars.
Blicken for runt som tidigare men där fanns
någonting som gjorde att hans blick hela tiden
drogs tillbaka för att slutligen fastna på tavlan
hängandes på den vänstra kortväggen.
Han hade försökt se sig om i hallen flera gånger
bort från tavlan innan han tillslut helt stannade
upp för att bara titta på just den tavlan. Det var
en tavla som till ytan var något mindre än hans
skrivbord där hemma och den hängde en så där
åtta meter från honom där han nu stod
innanför hallöppningen. Motivet var en äng
med en stor sten där man till vänster om stenen
kunde urskilja en stig som fortsatte över ängen
in i den bakomliggande skogen. Där fanns
också ett framträdande stort gammalt glest träd
i bakkant av ängen och man kunde se en bit blå
himlen i ovankant där stigen försvann in som i
en liten vik bakom trädstammarna.
Efter att ha tyst stått och betraktat tavlan ett
tag så såg han sig sakta runt hallen igen, men
hans blick var snart tillbaka på tavlan igen. Han
stod där i öppningen och bara tittade på tavlan
och efter en stund så tog han några försiktiga
steg närmre. Gunnar förflyttade sig sakta i
– 010:007/9 –
sidled än hit än dit så han kunde betrakta
tavlan från fler olika andra håll än bara rakt
framifrån och efter att ha hållit på så ett tag så
gick han vördnadsfullt fram mot bänken på den
sida där tavlan hängde. Han slog sig ner på
bänkens vänstra sida i hörnet närmst tavlan
och bara tittade.
Något hade uppenbarligen fångat Gunnars
uppmärksamhet som gjorde att han totalt
glömde bort både tid och rum och blev
sittandes kvar där. Eivor som hela tiden hade
försökt hålla ett öga på honom hade uppfattat
att han blivit kvar där i hallen, men hon sa
ingenting så länge som gruppen uppehöll sig i
den stora salen bredvid. Vid upprepade
tillfällen så blickade Eivor bort mot
dörröppningen till hallen där Gunnar
uppenbarligen hade fastnat för något, men hon
hade inga högre tankar om vad det kunde vara,
det intresserade henne inte alls.
När klassen efter en stund skulle förflytta sig
till nästa sal satt Gunnar fortfarande kvar i
hallen. Eivor försökte kallade lite tyst på
honom inifrån salen men han reagerade inte.
Till slut så blev hon tvungen att gå bort och
hämta honom där han satt på bänken till synes
– 010:007/10 –
i en helt annan värld. Så Eivor fick skärpa till
rösten något innan Gunnar vaknade till och
följde med.
Eivor drog med sig Gunnar med till de andra
och efter en stund så verkade det som om
Gunnar kommit ut ur dimman och började
uppföra sig något så när närvarande igen som
han brukade. Han hängde med sina
klasskamrater så som Eivor hade sagt åt honom
att göra och han for heller inte runt med
blicken och tittade på allt annat på samma sätt
som förut. Eivor bedömde det som att hennes
lite skarpare tillsägelse hade gjort nytta, men
ändå. Gunnar hade lagt sig till med ett lite
annorlunda ansiktsuttryck som hon inte sett
förut. Det kunde liknas vid ett flin eller
liknande, det såg ut som om han stod där en bit
från alla andra och myste på något sätt, som
om han kände sig tillfreds på något underligt
vis. Nåja tänkte Eivor, han följer ju med nu i
alla fall.
Och faktiskt, Gunnar stod där och myste
bredvid de andra och han följde också med i allt
de gjorde, men ändå inte. På något vis så var
han delad. Den rent fysiska delen av honom
följde med klassen och han registrerade det de
– 010:007/11 –
såg och hörde på samma sätt som innan
ungefär. Han svarade nu också bättre på tilltal
de gånger Eivor påpekade något, men mentalt
var han någon helt annanstans. Inte många la
märke till att Gunnar betedde sig lite
annorlunda än vanligt, förutom då ett nytt
fånigt flin som han hade lagt sig till med, men
det var ingen som egentligen brydde sig.
Gunnar hade så många konstiga grimaser för
sig att några nya varken gjorde till eller från.
Efter att ha gått igenom museet och sett det de
skulle, så samlades de i cafeterian för en
välbehövlig rast. Gunnar hade lärt sig tycka om
kaffe och det fick han också efter att ha blivit
tillfrågad om vad han ville ha. De fick alla välja
mellan några olika sorters kakor och Gunnar
valde en stor havrekaka som han mumsade i sig
tillsammans med sitt kaffe lite vid sidan av de
andra.
Det pratades en hel del om vad de sett och vilka
tavlor som en del redan bestämt sig för att
skriva om. Det verkade som om Eivors
studiebesök var mycket uppskattat och efter
rastens slut tog en annan guide med dem till
museets bibliotek för att visade hur allt
fungerade där. Klassen visades på olika
– 010:007/12 –
uppslagsverk och annat som fanns tillgängligt
att använda sig av för att få inspiration till sina
uppsatser. Det fanns också en liten läsesal intill
där de kunde sitta lite mer ifred och skriva av
det man tyckte verkade intressant.
När guidningen av biblioteket var klart så var
det fritt fram att gå tillbaka till museets
utställningssalar för att välja ut något objekt att
skriva om, om man inte redan hade gjort det
vill säga. De flesta visste redan vad de skulle
skriva om och stannade kvar i biblioteket,
medan några, däribland Gunnar, sökte sig
tillbaka till de salar som intresserat dem mest.
Gunnar visste precis vart han skulle gå och
letade sig snabbt fram till hallen med tavlan
som han fastnat vid tidigare.
Där han nu stod i öppningen vid trapphuset så
upplevde han synen av tavlan på precis samma
sätt som gången innan. Gunnar stod där stilla
och betraktade tavlan under en lång stund
innan han började småleende lite för sig själv
och vandra runt lite fram och tillbaka i
öppningen för att sedan stanna upp och
fortsätta betrakta tavlan på avstånd igen.
Det var något med tavlan som på ett märkligt
sätt så totalt fångade Gunnars uppmärksamhet.
– 010:007/13 –
Tavlan i sig var inte värdefull eller känd inom
konstkretsar eller så eller som konstobjekt
heller för den delen, men det fanns någonting
där som tilltalade honom på ett sätt som inget
annat tidigare gjort. Gunnar kunde själv inte
förklara vad det var och om någon skulle ha
frågat honom så skulle han med all säkerhet
bara ha svarat att han tyckte tavlan var fin. Han
var oförmögen att peka ut några detaljer eller
förklara vad det var som var fint. Som Gunnar
nu var, så kunde han inte uttrycka sig bättre än
så här. Men det förklarade fortfarande inte
hans reaktion inför synen av tavlan där han
stod. Gunnar tyckte att många saker var fina
men han hade aldrig reagerat på något så här
förut. Det verkade finnas något där i tavlan som
Gunnar hade förmåga att ta till sig mer än
någon annan.
Gunnar visste inget om vad som betraktades
som konst eller skräp och han hade ingen aning
om vilka tavlor som var bättre, sämre eller mer
värda än andra. I Gunnars värld handlade
väldigt mycket om hur han upplevde saker och
ting och det hade ingenting med ägande eller
värde att göra. Nej, Gunnar kände sig bara glad
och upprymd när han såg på tavlan, man skulle
– 010:007/14 –
kunna säga att han upplevde en slags
lyckokänsla som han aldrig gjort förut. Det
fanns där i tavlan detta något som andra inte
kunde se men som Gunnar på något märkligt
sätt kunde känna av.
Gunnars fantasi gjorde att han många gånger
kunde se och uppskatta saker som andra inte
förstod sig på. När han exempelvis var ute själv
i skogen, som var det bästa han visste, så kunde
han se skönheten i detaljer som andra tog för
skräp. Och om det var dåligt väder eller mörkt
som på vintern, så kunde han med fantasins
hjälp se det positiva i det med. Han hade en
förmåga att omvandla nästan allt till en sorts
positiv upplevelse om än så liten.
Någonting var det som fanns där i tavlan,
ängen, träden, landskapet; det synintryck och
den upplevelse som tavlan förmedlade tycktes
harmonisera med Gunnars sätt att fantisera,
någonting som uppenbarligen stimulerade
honom som aldrig förr. Och som Gunnars nu
fungerade när han försökte koncentrera sig på
något, så påverkade det ofta hans alla olika
fysiska uttryck i att bete sig och vara. Det var
därför som han många gånger upplevdes bete
sig konstigt och annorlunda åt då han ibland
– 010:007/15 –
kunde återge ansiktsuttryck som inte riktigt
passade in i sammanhanget.
Den här tavlan som Gunnar nu fastnat för
stimulerade honom något enormt och han
kunde känna hur rännilar liksom strömmade
runt i kroppen på honom. Det nästan som
kittlades lite, vilket fick honom att ibland börja
småflina och le. Tavlan som Gunnar började
betrakta mer och mer intensivt verkade falla
samman med hans alldeles egen fantasi på
något konstigt sätt, det kändes nästan som om
det började växa i honom. Det var för Gunnar
en hissnande känsla som om där fanns en stor
vit port som bara väntade på att öppnas. Det
fanns ett ljus och en värme i det han kände och
såg som gjorde att all eventuell oro liksom
tynade bort och han kunde känna ett behagligt
lugn sakta började spira i hans kropp.
Där nu Gunnar ömsom stod och satt på bänken
bredvid sin tavla så kände han någon rycka tag
i honom, det var Pelle. Han och några till hade
blivit ivägskickade för att leta rätt på Gunnar då
han inte dykt upp när det var dags att ge sig av.
Eivor såg strängt på honom när han kom ner i
entrén tillsammans med de andra, men hon sa
inget. Därefter gav de sig av i samlad tropp för
– 010:007/16 –
vidare färd hemåt. Eivor följde med till
stationen där de skulle byta tåg. Hon såg till att
alla kom med rätt tåg och därefter avslutade
hon dagen för att ta ett annat tåg hem till sig.
Gunnar kom hem utan problem och lite senare
fram på eftermiddagen så gick han som vanligt
till fritids och dagis för att hämtade hem sina
bröder. Efter middagen hemma så frågade
Lena Gunnar hur dagen på museet hade varit?
Både Lena och Kent hade nu efter mötet med
Eivor börjat höra sig för lite mer om hur det
gick för honom i skolan.
- ”Bra”, sa Gunnar.
- ”Hittade du någon tavla att skriva om?”
- ”Jag tror det. Vi fick var sin fribiljett så vi
kunde gå dit själva om vi ville”, svarade Gunnar
kort.
- ”Jaså, det var ju snällt.”
- ”Kan jag få åka dit efter skolan imorgon, jag
slutar lite tidigare på fredagar”, frågade
Gunnar.
- ”Jovisst, det går väl bra. Bara du inte glömmer
att hämta Lars och Jonas”, svarade Lena.
- ”Det hinner jag, jag lovar”, svarade Gunnar
– 010:007/17 –
leende.
Både Lena och Kent blev lite märkbart
förvånade över att Gunnar själv ville åka
tillbaka till museet för en uppsats skull. Det
visar ju att han trotts allt gör sitt bästa tänkte
de. De var både lite oroliga för att han skulle
tappa bort sig i staden men de sa inget. Han
måste ju lära sig och någon gång måste ju bli
den första, resonerade de.
Det busskort han hade fått för att ta sig till
skolan gällde även den del av staden där
museet låg, så det skulle inte kosta något extra
att låta Gunnar åka dit. Lena tog med sig
Gunnar in i köket, placerade honom där vid
köksbordet och satte sig sedan själv bredvid för
att gå igenom hur han skulle åka för att på så
sätt försäkra sig om att han förstod. Det
förvånade henne något att Gunnar inte verkade
det minsta nervös över att åka själv, han hade
inte tagit något sådant här initiativ på egen
hand förut. Men efter ytterligare en genomgång
så trodde Lena att det nog skulle gå bra.
Book 10
feb1995
– 010:008/1 –
Gunnar berättade ingenting hemma om tavlan
han hade sett, det låg liksom inte för honom att
säga mer än nödvändigt oavsett vad det nu
kunde vara för någonting. Han hade förstått att
den tavlan han sett i hallen inte ingick bland de
tavlor klassen hade i uppgift att skriva om och i
och för sig så hade han inte tänkt skriva om den
i vilket fall som helst, men som saker och ting
hade utvecklat sig så hade han fullständigt
glömt av att välja ut en tavla att skriva om. Att
han ville tillbaka till museet hade egentligen
ingenting med uppsatsen att göra, utan Gunnar
ville bara få återse sin tavla än en gång, och då
passade det ju bra att också leta efter något
annan tavla att skriva om tänkte han.
På kvällen när Gunnar lagt sig så kunde han se
tavlan där i mörkret framför sig. Han kunde
känna bilden, landskapet och ängen inom sig
och det tog inte så lång stund innan han med
ett litet fånigt flin på sina läppar somnade in.
Gunnar sov gott hela natten och han kände sig
glad och utvilad morgonen därpå. I skolan
senare den dagen kom Eivor överens med
klassen att de skulle få två veckor på sig att
Kapitel 8
– 010:008/2 –
skriva klart var sin uppsats.
När skolan slutade för dagen så tog sig Gunnar
snabbare än vanligt före alla andra till
tunnelbanestationen för vidare färd in till
staden och museet. Han följde noga med vilka
stationer som tåget passerad för att hålla reda
på var han var någonstans och han hade inga
problem med tågbytet och att hitta fram till
museet igen, det var inte så svårt egentligen.
Det var bra skyltat och det fanns inte så många
alternativa vägar som skulle kunna villa bort
honom. Så glad i hågen så visade han upp sin
fribiljett för en museivakt som därefter lät
honom passera in.
Det var lite mer folk som besökte museet den
här dagen. Gunnar hittade snart fram till hallen
med tavlan. Ingenting hade förändrats. Gunnar
satte sig på bänken intill för att betrakta sin
tavla på samma sätt som tidigare. Han fick sitta
där ifred då ingen annan som passerade slog sig
ner för att vila. Att det passerade folk hela tiden
störde honom inte ett dugg. Han bara satt där i
lugn och ro och myste.
Gunnar satt inte bara och stirrade på tavlan
hela tiden, utan emellanåt så lät han blicken
vandra omkring för att titta på allt folket som
– 010:008/3 –
passerade förbi och han kände sig ganska så
tillfreds med sig själv där han satt. Han började
plocka lite i sin skolväska och tog upp en
lärobok i matematik som han bläddrade lite i.
Klassen hade fått i uppgift att slutföra några tal
som de inte hunnit med under lektionen.
Gunnar hade naturligtvis inte hunnit klart och
han hade några tal kvar att göra.
Även om Gunnar inte tänkt på det så särskilt
mycket, så hade Eivor börjat skruva upp tempot
i klassen. Hon var ändå noga med att ingen av
de andra eleverna skulle få problem, utan
hennes avsikt var att det klart och tydligt skulle
framstå skillnad mellan dem och Gunnar. För
det mesta så hann Gunnar inte med sina
uppgifter på lektionerna i vilket fall som helst,
men som det nu var blev han allt mer efter.
Någon egentlig hjälp av sina föräldrar fick inte
Gunnar. Han bad aldrig om det och de tog
heller inget initiativ att försöka hjälpa honom.
Gunnars föräldrar hade inte mycket till
utbildning och båda hade själva haft det
besvärligt i skolan, vilket gjorde att intresset för
Gunnars läxor och skolarbete inte riktigt var
deras grej. Förmodligen så berodde det i sin tur
på att om de skulle engagera sig och hjälpa
– 010:008/4 –
Gunnar med någonting och det blev fel, så
skulle de få skämmas och det gick ju inte för
sig.
När han satt där och bläddrade lite förstrött i
matematikboken så slog han upp
övningsstycket som han hade fått i uppgift att
slutföra och tittade lite närmre på det. Han
läste frågan på ett tal tyst för sig själv och
stannade sedan upp. Gunnar blev först
förvånad och sedan log han lite smått. Han
hade läst igenom frågan bara en enda gång och
förstod den. Det hände inte ofta eller egentligen
aldrig att Gunnar så snabbt kunde ta till sig det
han läst. Han kunde få läsa om samma sak flera
gånger och ändå missuppfatta uppgiften.
Gunnar fick en liten kick av den nya
upplevelsen och läste snabbt igenom nästa
fråga och han förstod den med. Det här var
konstigt tyckte Gunnar? Han lade ifrån sig
matematikboken på bänken där han satt och
lutade sig lite bakåt. Han såg sig runt en stund
för att efter ett tag rikta all sin uppmärksamhet
mot sin tavla som han så gärna ville ha inom
synhåll så att han då och då kunna blicka
tillbaka på den.
Att sitta där med tavlan hängandes bredvid sig
– 010:008/5 –
kändes hemma på något sätt, en känsla som
gjorde honom lycklig, en harmoni så stark att
det kändes i hela kroppen. Gunnar kunde
känna hur blodet nästan som rusade igenom
honom, vilket gav en behaglig känsla av liv och
värme, ett sinnestillstånd han ville behålla
inom sig så länge det bara gick.
Gunnar tog tag i matematikboken igen för att
titta på de resterande talen han hade kvar att
göra. Och på precis samma sätt som innan efter
att ha läst de två första talen, så förstod han
genast vad det frågades efter. Gunnar blev
faktiskt lite till sig och log brett med hela
ansiktet. Något hade uppenbarligen hänt. Talen
var minst lika svåra som alla andra han tidigare
inte klarat av. Gunnar förstod egentligen
ingenting av vad som pågick inom honom, utan
gladde sig bara åt att allt helt plötsligt verkade
så lätt.
Han började plocka upp penna och papper ur
sin skolväska och tittade på det första talet
igen. Han skrev upp de siffror som talet gällde.
Han ställde också omedvetet upp talet så som
det skulle vara för att underlätta uträkningen.
Därefter bara genom att jämföra de två tal som
skulle divideras så visste han vad svaret skulle
– 010:008/6 –
bli inom bara några sekunder. Det tog
visserligen lika lång tid för honom att skriva
som det alltid hade gjort innan, men lösningen
på talet fanns klart där i hans huvud långt
innan han hunnit skriva ner något av den
uträkning och svar han fått i uppgift att
slutföra. Han satt där ett tag och förundrades
över hur alla siffror han haft i huvudet så enkelt
gick att skriva ner utan att sudda och börja om
från början som han brukade få göra. Han
måste kontrollera om han verkligen hade gjort
rätt. Han slog upp facit längst bak i boken. Jodå
han hade räknat rätt.
Gunnar fortsatte med nästa tal och ett till på
samma sätt och efter bara ett litet tag så hade
han gjort klart allt det han skulle. Gunnar
tittade länge på det han skrivit. Allt hade varit
rätt enligt facit och han kände en djup
tillfredsställelse växa inom sig. Nu kommer
Eivor, mamma och Kent att bli nöjda med mig
tänkte han.
Vad som hänt skulle kanske kunna betecknas
som ett under, och i viss mån så kanske det var
det. När Gunnar satt där och fantiserade
bredvid sin tavla så tänkte han omedvetet på ett
annat sätt än han brukade, ungefär som om
– 010:008/7 –
hans fantasier som små rännilar hade börjat
hitta andra vägar att ta sig fram i huvudet på
honom. Det var som om tavlan börjat öppna sig
lite på glänt framför honom och likt en
uppdämd bäck som sakta men säkert börjat
bryta sig igenom alla hinder på vägen för en
snabbare färd mot sjön, så kunde Gunnar
känna något inom sig vakna till liv.
Varken Gunnars hjärna, eller andra organ med
för den delen, skiljde sig egentligen inte från
andra barns så kallade ”normala” hjärnor. Det
enda olikheten var att Gunnars hjärna inte
utnyttjades till fullo, eller kanske rättare sagt,
bara aktiverats till viss del. Visst gick det att
träna upp sig att bli bättre, men det tog sin tid
när det gällde Gunnar vilket förmodligen
berodde på alla omvägar hans tänkande måste
ta innan något hände. Nu helt plötsligt så hade
tavlan och Gunnars fantasi på något sätt satt
igång en process att finna nya vägar att se
komma fram till saker och ting på. Det var som
om han hela tiden innan vandrat i ett dunkel
och nu helt plötsligt började kunna se klart. Det
var som om tankens smala krångliga krokiga
väg innan rätats ut och nu plötsligt blivit till en
motorväg. Gunnar förstod ingenting om varför
– 010:008/8 –
och hur det hela hade gått till, men han njöt i
fulla drag av resultatet och den känsla som
spreds inom honom när han i lugn och ro satt
där och betraktade sin tavla.
Gunnar hade inga andra läxor över helgen så
han hade heller inte tagit med sig några andra
läxböcker hem. Han funderade inte så mycket
över det just nu, men om han hade haft med sig
någon annan lärobok, så skulle han nog ha
velat ta sig en titt i den med. Gunnar satt tyst
och betraktade sin tavla och ju mer han
betraktade den desto fler detaljer började
framträda, vilket gjorde att hans intresse för
tavlan tilltog allt mer.
Efter ett tag så kom Gunnar på att han också
hade i uppgift att se ut en tavla att skriva sin
uppsats om. Han packade ner sina saker i
skolväskan igen och vandrade ut bland museets
salar för att sig om. Han tittade på tavlorna
som hängde där men kunde inte se något
speciellt med någon av dem. Han gick runt och
såg på vad andra besökare var intresserade av
och försökte komma underfund med vilken
tavla han i så fall skulle välja att skriva om.
Efter ett tag så fastnade han för ett fågelmotiv
som några andra besökare stått och beundrat
– 010:008/9 –
ett tag. Gunnar själv tyckte att tavlan var fin
och att den kanske skulle passa till hans
uppsats. Han skrev upp det som stod på en
skylt bredvid tavlan och gick sedan bort till sin
hall igen för att försöka komma underfund vad
han skulle skriva.
Han satte sig ner på bänken närmst sin tavla
och började fantisera. Folk som gick förbi
undrade nog vad det var för pojke som satt där
med penna och papper framför sig och verkade
som helt uppslukad av vad det nu var han höll
på med. Men ingen som passerade störde
honom där han satt.
När så Gunnar satt där som helt försjunken i
sin egen värld, så kände han efter ett tag en
vänlig klapp på sin axel. När han lyfte på
huvudet så stod en äldre man där framför
honom i någon slags uniform.
- ”Hej på dig. Det verkar vara något väldigt
intressant du håller på med och det känns
faktiskt lite synd att jag måste avbryta”, sade
han vänligt.
- ”Det är inget särskilt”, svarade Gunnar
samtidigt som han lite nyfiket såg upp på den
vänligt leende mannen.
– 010:008/10 –
- ”Ja inte vet jag. Även om jag inte förstår
någonting av det du skriver så verkar det
viktigt”, sade mannen med blicken vänd mot
papperet som Gunnar hade framför sig i knäet.
- ”Jaså det... Det är inget särskilt det bara blir
så ibland”, svarade Gunnar lite generat.
På papperet var nertecknat något om det han
skulle skriva om i sin uppsats samt en hel hög
med kludd och konstiga krumelurer här och var
som Gunnar brukade göra ibland då han satt
och dagdrömde med papper och penna i sin
hand.
- ”Ja, ja. Men i vilket fall som helst så måste du
avbryta för idag, vi måste nämligen stänga nu.”
Gunnar nästan som vaknade till med ett ryck.
Tiden, hur mycket är klockan, tänkte han? Han
tittade på sin klocka som nu visade sex prick.
Mannen som fortfarande stod framför honom
tog några steg tillbaka för att ge Gunnar plats
att resa sig. Han förstod att Gunnar helt måste
ha glömt bort tiden och att han förmodligen
skulle komma försent hem. Gunnar stoppade
ner sina saker i skolväskan så fort han bara
kunde och reste sig.
- ”Ja, så kan det bli ibland, att man glömmer
– 010:008/11 –
bort tiden när man har roligt”, sade mannen
som därefter eskorterade Gunnar bort genom
salarna mot utgången.
- ”Det är lätt att glömma om man har andra
intressantare saker att sysselsätta sig med. Jag
hoppas att de inte blir arga på dig nu där
hemma.”
- ”Jag vet inte. Jag har aldrig kommit så här
mycket försent förut”, sade Gunnar oroligt.
- ”Aj då. Då är det kanske bäst att du ringer
hem och talar om var du är någonstans så
ingen blir orolig och tror att det hänt dig något.
Du kan ringa nere i entrén, där finns flera
telefonautomater.”
- ”Jag har inga pengar med mig”, kom Gunnar
på sig själv efter att ha känt på sin plånbok.
- ”Det var ju värre det”, sa mannen med en
något bekymrad min och stannade till.
Mannen som arbetade på museet såg en stund
på Gunnar. Han kunde se att Gunnar inte var
som andra. Samtidigt som han såg barnsligt
snäll ut, så var han stor och kraftig och nästan
ett halvt huvud längre än han själv och på något
sätt så började han tycka lite synd om Gunnar,
då det alltigenom syntes hur nervös han var.
– 010:008/12 –
- ”Vad tycker du? Vill du ringa hem och tala om
var du är?” Frågade mannen.
- ”Ja tack, hemskt gärna”, svarade Gunnar så
artigt som han bara kunde.
Det började nu också gå upp för Gunnar att han
inte bara skulle komma hem försent. Han hade
också glömt bort att hämta hem Lars och Jonas
från fritids och dagis med. Vad skulle hans
föräldrar nu säga? Visst hade han glömt bort
tiden ibland men inte så här.
Mannen på museet som presenterade sig som
Rolf förklarade för Gunnar att de kunde gå till
hans kontor en liten bit längre bort så att han
kunde ringa därifrån. Medan de gick dit så
småpratade Rolf med Gunnar hela tiden varav
Gunnar presenterade sig själv som Gunnar
efter ett tag och sedan berättade om sin klass
som varit där dagen innan och om det uppdrag
deras lärare gett dem. Gunnar var så nervös för
att ha glömt bort tiden så totalt att det kändes
skönt att ha någon att prata med och han
pratade nu mer med Rolf än han gjort med
någon annan okänd människa förut.
Rolf som arbetat på museet nästan hela sitt liv
var i 60 årsåldern och hade börjat där som bud
– 010:008/13 –
och hjälpreda i unga år. Han hade med tiden
fått andra och mer varierande sysslor som då
mest handlade om att se till att allting
fungerade som det skulle. Rolf kunde museet
utan och innan och var den som tog hand om
alla små detaljer som regelbundet måste ses
till, som att dörrar och fönster var hela, värmen
fungerade, byte av trasiga lampor och så vidare.
Han hjälpt även till med vakthållningen då och
då när hans tid så medgav. Så på många sätt så
var han museets allt i allo som kallades på om
något inte fungerade som det skulle.
När de kom fram till Rolfs kontor så erbjöd
Rolf Gunnar att stiga in. Det var ett inte alltför
stort kontor men med mycket papper liggandes
lite var stans runt omkring. Gunnar fick sätta
sig ner i Rolf stol. Skrivbordet framför honom
var fullt med diverse konstiga prylar som
Gunnar inte hade en aning om vad det var för
någonting. Rolf stuvade om lite bland sina
saker och ställde sedan fram en telefon till
Gunnar. Rolf tog upp luren och slog en nolla
som kopplade upp en utgående linje och räckte
sedan fram luren till Gunnar.
- ”Nu kan du slå ditt hemnummer”,
uppmuntrade han Gunnar.
– 010:008/14 –
Gunnar tog luren och tvekade något.
- ”Vill du att jag skall gå ut medan du pratar?”
Frågade Rolf snällt.
- ”Nej, det behövs inte”, svarade Gunnar, som
kände en viss trygghet i att ha Rolf närvarande
när han ringde.
När han slagit numret fick han vänta en stund
innan någon svarade. Det var Kent.
- ”Var är du?” Frågade han direkt då han
förstod att det var Gunnar som ringde.
Gunnar förklarade att han fortfarande var kvar
på museet och att han glömt bort tiden. Kent
blev både förvånad och lite orolig, så han
skällde inte på Gunnar även om han lät något
bestämd i sitt sätt att tala till honom. Han
förklarade att han redan hämtat hem Lars och
Jonas då de ringt från fritids och dagis och
undrat över Gunnar och var han höll hus
någonstans. Kent hörde sig sedan för med
Gunnar så att det inte var något mer han råkat
ut för och att han kunde ta sig hem själv på
egen hand, vilket Gunnar försäkrade att han
kunde.
Gunnar kände sig lättad när han la på luren.
Han tackade Rolf artigt för hjälpen och reste sig
– 010:008/15 –
för att ge sig av.
- ”Vänta, jag måste följa med dig ner till entrén
så att det inte blir något trassel när du skall
passera ut så här sent. Vakterna kan redan ha
låst där nere”, förklarade Rolf.
De följdes åt hela vägen ner till entrén och Rolf
kunde se att Gunnars nervositet sakta började
släppa taget om honom. Rolf hjälpt Gunnar ut
och önskade honom vänligen välkommen åter.
Gunnar tackade för all hjälp och skyndade sig
iväg till tunnelbanan. Det gick bra för honom
att hitta rätt och tågbytet var heller inga
problem.
Gunnar satt inte och grubblade så särskilt
mycket över vad som skulle hända när han kom
hem. Han satt mer och tänkte på sin tavla och
allt det som hänt på museet istället. Att han
kunnat klara göra sin läxa var han både glad
och nöjd med och han hade ju också lyckats
letat fram en tavla att skriva sin uppsats om.
Alla dessa tankar fick honom att känna sig
bättre till mods och allt det där andra som att
han glömt passa tiden hamnade lite i skym
undan.
Han behövde inte vänta så särskilt länge på
– 010:008/16 –
bussen hem och när han kom gående längs med
gatan där han bodde så tycktes nästan all oro i
kroppen ha lämnat honom. Kent och Lena såg
honom komma gående från fönstret på ett sätt
som bara han kunde göra och det såg inte ut
som om han hade så särskilt bråttom.
Book 10
feb1995
– 010:009/1 –
När Gunnar kom innanför ytterdörren så stod
Lena och Kent och väntade på honom i hallen.
De såg inte direkt arga ut men Gunnar kunde
känna att de inte var så särskilt belåtna med
honom efter det som hänt. Han tog av sig
ytterkläderna och kände en viss oro inför vad
som skulle hända nu.
- ”Vad har hänt”, frågade Lena, i ett någorlunda
normalt tonläge?
- ”Jag glömde bort tiden. Förlåt”, svarade
Gunnar lite blygt.
- ”Men hur? Du kan ju inte bara glömma bort
dina bröder på det där viset. Det var ju bara tur
att Kent var hemma när de ringde från fritids
och dagis så att han kunde hämta hem dem
innan de stängde.”
Gunnar sänkte blicken och skämdes. Han ville
inte vara till besvär och nu hade han ställt till
det. Egentligen så var det inte så farligt,
ingenting hade ju hänt, men Gunnar kände att
han inte hade gjort sitt bästa och det gjorde
honom dyster.
- ”Vad har du gjort hela tiden på museet. För
Kapitel 9
– 010:009/2 –
jag förmodar att du bara varit där”, fortsatte
Lena, samtidigt som hon såg strängt på
honom?
- ”Jag letade efter en tavla att skriva min
uppsats om”, svarade Gunnar tyst, och lyfte lite
på huvudet i riktning mot sin mor.
- ”Skulle det behöva ta så lång tid då.”
Gunnar visste inte vad han skulle svara och det
blev tyst en liten stund.
- ”Nå, hittad du någon tavla att skriva om”,
fortsatte Lena.
- ”Ja det gjorde jag”, svarade Gunnar tyst och
undergivet.
- ”Hur går det med uppsatsen då.”
- ”Jag har inte börjat än”, svarade Gunnar
sanningsenligt.
- ”Du har inte börjat än”, upprepade Lena något
irriterat.
Lena förstod att det inte var någon mening med
att försöka fortsätta pressa Gunnar, hon skulle
förmodligen i vilket fall som helst inte lyckas få
någon vettig förklaring till varför han glömt
bort sina bröder så totalt och vad han hade
gjort på museet så länge. Hon såg att Gunnar
– 010:009/3 –
tog illa vid sig av det som hänt och hon förstod
att han inte gjort det med avsikt. Så efter en
liten stunds tystnad så lade hon sina händer på
Gunnars axlar och såg lite förlåtande på
honom.
- ”Men Gunnar, vi har inget emot att du arbetar
med din uppsats, men du får inte glömma bort
dina bröder så här. Det gick bra den här
gången, men det kan vara värre en annan gång.
Lova mig det Gunnar.”
Jo, det lovade Gunnar, han skulle inte glömma
bort att hämta sina bröder hädanefter.
- ”Det var i alla fall bra att du ringde hem och
talade om var du var någonstans. Vi har sparat
lite mat åt dig i kylskåpet”, fogade Kent in.
Gunnar vände tacksamt blicken mot Kent som
svar.
Efter att hans föräldrar gått in i vardagsrummet
för att fortsätta titta på TV, så gick Gunnar in i
sitt rum och lade ifrån sig sin skolväska på
sängen. Sedan gick han in i köket för att ta
något att äta som Kent hade lovat honom.
Gunnar tänkte inte på att berätta att han gjort
färdigt sin hemläxa i matematik på museet. Och
som det nu var så ville han inte börja prata om
– 010:009/4 –
saken igen. Det var som inbyggt hos Gunnar att
han alltid blev tyst och tillbakadragen inför folk
om han kände att de var missnöjda med honom
på något sätt och då kunde han inte försvara sig
eller som nu, få fram några acceptabla
förklaringar till varför det hade blivit som det
blev. Argumentera emot eller tala för sin sak låg
helt enkelt inte för honom.
Efter ett tag i köket så började oron släppa lite
grand. Han plockade fram middagsresterna ur
kylskåpet och satte sig ner för att äta. Lars hade
kikat ut lite grann bakom dörren i sitt rum när
Gunnar kom hem. Efter ett tag så kom han in i
köket till Gunnar och undrade lite förvånat han
med varför Gunnar inte hade kommit och
hämtat honom och Jonas som han brukade.
Lars hade hört hela samtalet mellan Gunnar
och deras föräldrar, men han kände att han
måste frågade ändå. Gunnar svarade att han
glömde bort det och lovade att han inte skulle
glömma igen. Lars lät sig nöjas med det och
satt sedan kvar i köket med Gunnar och
småpratade samtidigt som han tog en liten
extra smörgås efter maten för att hålla Gunnar
sällskap.
Gunnars föräldrar var naturligtvis inte till freds
– 010:009/5 –
med att han glömt bort tiden på det här viset.
De hade inte tänkt bestraffa honom på något
sätt då ingen skada var skedd och då det också
var första gången som han hade varit så här
sen. Både Lena och Kent tyckte att det var
pinsamt att personalen på fritids och dagis
skulle behöva ringa hem för att fråga efter
Gunnar och be dem komma och hämta hem
sina barn. Men när Kent hade kommit dit så
hade personalen visat sig vara mer orolig för
Gunnar än uttrycka missnöje över honom,
vilket hade lindrat det pinsamma i situationen
något.
Under hela helgen så försökte Gunnar så gott
han kunde vara alla till lags. Han tog hand om
sina bröder och var ute med dem och om de
inte hade någon att leka med så gjorde han det.
Han försökte alltid hålla sig i närheten då de
var ute och lekte med sina kamrater även om
han just då inte behövde vara där.
Trots att Gunnar spenderade helgen med sina
bröder, så hade han inte glömt museet. Han
kunde fortfarande känna och se tavlan inom
sig. Han gladde sig fortfarande åt att han klarat
sin matematikläxa så lätt. Han hade inte
berättat någonting mer för sina föräldrar om
– 010:009/6 –
museet då de inte frågat. Gunnar ville inte
påminna eller bli påmind om att han misskött
sig.
Emellanåt när Gunnar strosade kring i parken
där Lars och Jonas lekte, så hade Gunnar börjat
fundera på hur han skulle kunna komma
tillbaka till museet? Han hade ju i och för sig ett
skäl beträffande uppsatsen som han måste göra
klar. Men han hade ingen inträdesbiljett och
det hade ju blivit så fel sist, så vad skulle hans
föräldrar säga om han frågade?
Men Gunnar var klar över en sak, att han
verkligen ville och måste försöka komma
tillbaka till museet igen. Han hade inga tankar
på att försöka smita dit, sådan var inte Gunnar.
Han hade lite fickpengar som han egentligen
aldrig använt, inte heller det låg för Gunnar att
förbruka pengar. Han visste inte vad inträdet
kostade, det hade han inte tänkt på. Han visste
att han på något sätt var tvungen att fråga sina
föräldrar om lov för att få åka dit igen, vilket
han drog sig för. Det hela kändes så svårt.
Gunnar hade inte haft sådana här problem
förut. Hittills så hade andra styrt vad han skulle
göra och han hade nöjt sig med det. Om ingen
talade om för honom vad han skulle göra, så
– 010:009/7 –
hade han förmodligen bara helt själv planlöst
strövat omkring utan att störa. Men i det här
fallet så kände han att han måste göra något,
han måste ta initiativ. Utan att egentligen ha
planerat någonting om vad han skulle säga eller
på annat sätt gå till väga, så frågade han till sist
sina föräldrar lite senare på söndagskvällen när
Jonas och Lars hade gått och lagt sig om han
fick åka tillbaka till museet för att göra klart sin
uppsats.
Både Lena och Kent blev de lite överraskade
över Gunnars begäran då det egentligen inte
hände att han hade några önskemål
överhuvudtaget. Han talade om att han hade
fickpengar till entrén och han lovade dessutom
dyrt och heligt att han inte skulle glömma bort
sina bröder igen. Efter ett tag med Lena och
Kent förvånat tittande på varandra och
diskutera saken en kort stund, så fick Gunnar
deras medgivande att åka, men under
förutsättning att han då förstås inte glömde
bort tiden. Gunnar gladde sig, vilket syntes lång
väg på ett sätt som bara han kunde uttrycka
det. Även om han inte glömt händelsen innan
så oroade det honom inte längre, inte nu.
På morgonen dagen efter så kom Gunnar iväg
– 010:009/8 –
till skolan precis som vanligt. När han satt där
och tittade ut genom bussfönstret så såg han på
sin omgivning med lite andra ögon än han gjort
förut. Men rent fysiskt så betraktade han allt
som intresserade honom som förut, så ingen
lade märke till att något speciellt hade hänt.
Det var som om han såg klarare på något sätt,
även om hans synskärpa inte ändrats. Han
registrerade fler detaljer utefter vägen nu än
han någonsin hunnit med tidigare. Gunnar
tänkte inte på det själv, men hans
uppfattningsförmåga hade ändrats. Det var inte
så att allt gick fysiskt fortare. Gunnar betedde
sig på samma sävliga sätt som innan, men han
kunde ta till sig och hantera mer intryck nu än
förut.
Ju längre dagen led i skolan så började det gå
upp för honom att det helt plötsligt gick mycket
lättare att förstå vad som pågick i klassen under
lektionerna, men vad det nu berodde på ägnade
han ingen tanke åt. Lite senare på
eftermiddagen så hade klassen matematik med
Eivor, vilket inleddes med att de skulle gå
igenom föregående lektions övningar som de
haft i läxa att slutföra. Gunnar kände sig
mycket väl till mods, då det sällan hänt att han
– 010:009/9 –
hunnit med att göra någonting klart förut och
om han nu hade det, så hade han alltid gjort för
mycket fel för att någon lärare skulle vilja delge
honom beröm. Men det bekymrade honom
inte, i vilket fall som helst inte nu.
Eivor inledde med att gå igenom talen, på så
sätt att hon lät någon av eleverna gå fram till
den svarta tavlan, läsa upp frågan och räkna ut
talet så att alla kunde se. Var det något som
gjordes fel, så diskuterades talet utifrån det.
Och om det var någon som hade frågor så togs
även det upp för diskussion. Eivor brukade låta
sina elever i första hand anmäla sitt intresse att
räkna ut ett tal framme vid tavlan genom att
räcka upp en hand. Annars så brukade hon ta
fram elever som på annat sätt visat sitt intresse.
Men hon ville också att det skulle vara en
någorlunda fördelning bland eleverna, så att
alla någon gång var framme vid tavlan för att få
känna på hur det var att stå där. Detta visste
klassen om, så därför anmälde de sitt intresse
när de kunde och var säkra på ett tal, vilket
gjorde att klassen hela tiden var på alerten. Så
gick det ofta fort att gå igenom övningar de haft
i läxa.
Enda undantaget var förstås Gunnar. Han
– 010:009/10 –
räckte aldrig upp handen även om han trodde
sig kunna svaret. Han visste att ingen hade
tålamod med att höra på honom. Han fick
också sällan någon fråga av samma skäl. Eivor
hade innan försökt fråga Gunnar om saker som
de läst eller eventuella tal de haft i läxa, men
det hade nästan jämt blivit fel. Gunnar hade
blivit nervös och det hade tagit en sådan
evinnerlig tid att få ut någonting ur honom att
de andra eleverna tröttnat och tappat
koncentrationen.
När de nu gick igenom tal för tal inför klassen
så lade Eivor märkte till Gunnar sittandes där
framför henne till synes mycket väl till mods.
Han gjorde inga av sina konstiga grimaser eller
skruvade på sig som han brukade göra när han
inte förstod eller hängde med. Han satt där
lugnt med ett litet fånigt flin på sina läppar lite
halvböjd över sin bänk och följde med i sin
räknebok och det papper som han hade räknat
ut talen på. Eivor hade lärt sig förstå att när
Gunnar grimaserade och skruvade oroligt på
sig, så hade han gjort fel eller helt enkelt inte
klart uppgiften överhuvudtaget. Hon hade bara
någon gång då och då sett honom nöjd med sig
själv när de gick igenom någon uppgift. Men nu
– 010:009/11 –
så satt han där mitt framför henne och såg nöjd
ut hela tiden?
Efter att de gått igenom fem tal på tavlan med
Gunnar fortfarande sittandes där framför
henne leende och se oförskämt nöjd ut med sig
själv, så kunde Eivor inte bärga sig längre. Hon
reste sig upp lite i skym undan när Karin, en av
eleverna, gick igenom det sjätte talet på tavlan.
Eivor vandrade runt lite i klassrummet och
tittade lite förstrött i elevernas böcker som de
hade framför sig på bänken. Till sist så kom
hon fram till Gunnars bänk, med Gunnar
fortfarande riktade all sin uppmärksamhet mot
tavlan och det tal de höll på med. Eivor tittade
på det papper Gunnar gjort sina uträkningar på
och släppte det inte med blicken som hon gjort
med alla de andra.
Eivor blev stående där tills Karin lite tveksamt
förklarade att hon var klar. Eivor liksom
vaknade till ur sin förstelning med ett lite ryck,
och utan att veta om Karins framförande hade
varit bra eller dåligt, rätt eller fel, så tackade
hon henne och bad henne sitta ner. Eivor gick
bort och satte sig vid katedern igen. Det blev en
kort konstig paus, som om Eivor behövde
samla sig för att komma underfund med var de
– 010:009/12 –
var någonstans i den genomgång de höll på
med. Det tog visserligen bara några sekunder,
men det kändes ovanligt och det brukade inte
bli sådana här pausar, inte när Eivor höll
lektion. Det hela brukade flyta på i ett ganska
så raskt tempo.
Eivor lät Pelle komma fram och ta nästa tal på
tavlan då han räckt upp sin hand. Eivor hade
för tillfället tappat något i koncentration på vad
som föregick där framme vid tavlan. Eivor hade
bara det papper i tankarna där Gunnar skrivit
ner alla sina uträkningar och svar. Gunnar själv
satt fortfarande lika nöjd och glad som förut
och följde med utan att ta någon notis om hur
Eivor tittade, nästan stirrade på honom hela
tiden. Allt Gunnar skrivit ner på sitt papper,
alla de uträkningar han gjort, allt var rätt. Hon
kunde se och känna igen att det var Gunnars
handstil, den kunde ingen efterlikna. Men han
måste ha fått hjälp? Det måste vara hans
föräldrar som hjälpt honom på något sätt,
tänkte hon, men i så fall varför nu? De hade ju
uppenbarligen inte gjort det förut. Tror de
kanske att det skulle hjälpa Gunnar att stanna
kvar i hennes klass eller vad?
De här tankarna snurrade runt i Eivors huvud
– 010:009/13 –
medan lektionen gick vidare. Hon tyckte att det
var bra konstigt att hjälpa Gunnar på det här
sättet, det var ju idiotiskt att göra hela jobbet åt
honom, det var ju ingen hjälp, det var ju bara
att ställa till det ytterligare för honom. Han
skulle ju inte ha en chans om han fick en rak
fråga eller exempelvis på en skrivning där han
måste klara sig själv. Det skulle ju avslöjas
direkt, tänkte hon.
Visserligen så fanns det ingenting som
hindrade att föräldrarna hjälpte sina barn i
skolarbetet, men så här. För Eivor så blev det
allt mer uppenbart att Gunnars föräldrar hade
suttit med honom och exakt talat om vad han
skulle skriva ned, ställa upp talen och till och
med var på papperet siffrorna skulle placeras.
Det märkliga var bara att inga ändringar
syntes, inga suddmärken, ingenting. Hur hade
de klarat av det?
Eivor blev lite dämpad och fundersam, men
hon genomförde sin lektion utan att säga något
till Gunnar. Hon var tvungen att smälta det här
och bättre försöka förstå vad som var på gång.
Det hela hade heller inte blivit bättre av att se
Gunnars godmodiga min sittandes där rakt
framför henne hela tiden, det passade sig inte
– 010:009/14 –
riktigt och nu visste hon inte vad hon skulle tro.
Sista lektionen för dagen var Religion. Gunnar
kunde precis som förut hänga med de andra i
klassen mycket bättre nu än förut och vid
skoldagens slut så kände han sig väldigt
tillfreds med sig själv. Han tog sig så snabbt
han kunde till tunnelbanestationen för vidare
färd in mot staden. Han skyndade sig så gott
han kunde till museet för att få så mycket tid
över där som möjligt. När han kom dit och
skulle betala inträdet, så visade det sig att hans
pengar inte räckte till när kassörskan räknat
igenom alla mynt som Gunnar lagt fram i
luckan. Han blev som förstenad stående där ett
tag vid kassaluckan utan att säga någonting,
men blev sedan hänvisad därifrån då det var
andra som stod i kö och ville komma in.
Gunnar var bedrövad. Han höll aldrig reda på
hur mycket pengar han hade. Han brukade
heller aldrig riktigt hålla reda på vad saker och
ting kostade. Under hela hans liv var det alltid
andra som betalade åt honom och skulle han
betala själv, så hade någon sett till att han haft
tillräckligt med pengar med sig att betala med.
När han nu för första gången tagit initiativ att
köpa någonting själv så räckte hans pengar inte
– 010:009/15 –
till. Den fickpeng Gunnar fick varje vecka var
klart i underkant i jämförelse med vad andra
barn fick. Han hade aldrig jämfört och heller
aldrig klagat. Gunnar klagade aldrig, han ville
ju att hans föräldrar skulle vara nöjda med
honom och då klagar man inte, det låg liksom i
sakens natur. Det hade heller inte funnits
någon anledning att klaga då han inte känt
behov av att köpa någonting förut.
När nu Gunnar blev sittandes kvar där
bedrövad på en bänk i entréhallen, så visste
han varken ut eller in vad han skulle göra. Det
var inte så mycket folk som passerad vid den
här tiden, så av och till var entrén i det
närmaste tom på folk. Damen i kassan kunde
inte låta bli att lägga märke till den storvuxne
pojken som bara satt där på bänken och såg
märkbart ledsen ut.
Efter ett tag när entréhallen var tom på folk så
kallade hon Gunnar till sig. Hon frågade lite
vänligt om hans ärende och Gunnar berättade
om den uppsats han hade fått i uppgift att
skriva. Hon lade märke till att Gunnar inte var
som andra normala ungdomar och tog sig tid
att förklara det hela med biljetter, priser och
vilka rabatter som han som studerande kunde
– 010:009/16 –
få. Hon talade om att skolan kunde
tillhandahålla ett studieintyg som berättigade
honom till ett lägre biljettpris. Han kunde
också köpa vecko-, termins- eller årskort om
han trodde sig behöva besöka museet flera
gånger under en period, vilket han då skulle
spara ännu mer pengar på.
Gunnar lyssnade uppmärksamt och han skrev
ner på ett litet papper det damen sade och
särskilt det om att han skulle fråga efter ett
studieintyg i skolan. Han skrev också ner hur
mycket biljetterna och inträdeskorten kostade
med rabatter och allt. Det tog sin tid men
damen i kassan visade honom tålamod. Gunnar
tackade så mycket och innan han skulle gå så
sade hon till honom att han skulle få komma in
om han betalade eller köpte ett kort när han i
så fall kom tillbaka nästa gång.
Gunnar sken upp som en sol och tog upp alla
de pengar han hade för att betala, men damen i
kassan uppmanade honom att behålla
pengarna till nästa gång. Gunnar fick därefter
en fribiljett liknande den han fått av Eivor
innan och gick in. Damen i kassan tittade långt
efter honom när han snabbt tog sig vidare
uppför den stora trappan och vek av in till en av
– 010:009/17 –
utställningssalarna. Gunnar tittade på klockan
och konstaterade att han hade lite mer än en
timma på sig innan han måste ge sig av hem
igen. När Gunnar gick igenom en av salarna för
att komma bort till hallen med sin tavla, så
råkade han stöta ihop med Rolf som höll på att
byta några lampor som gått sönder.
- ”Nej men se Gunnar? Är du här igen? Hur
gick det där hemma? De blev väl inte arga på
dig?”
Gunnar som blev glad över att träffa Rolf igen
gick fram och hälsade. De pratade en liten
stund och Gunnar berättade om händelsen i
entrén.
- ”Det var som attan att du kom in utan att
betala. Hon kan vara lite tjurig ibland hon som
sitter där i luckan, men egentligen så är hon
ganska snäll när hon är på det humöret.”
Sedan frågade Rolf Gunnar när han skulle vara
hemma och hur lång tid resan hem skulle ta,
och Gunnar försäkrade att han inte skulle
glömma bort tiden den här gången.
De skildes åt. Rolf fortsatte med sitt och
Gunnar gick vidare. När Gunnar närmade sig
hallen dit han var på väg så kunde han känna
– 010:009/18 –
och se tavlan inom sig. När han kom fram så
var allt som förr. Bänken stod där och tavlan
hängde där precis som förut. Gunnar slog sig
ner, betraktade sin tavla med ett igenkännande
leende och precis som förut så kunde han
känna ett lugn och en harmoni sprida sig i
kroppen.
Book 10
feb1995
– 010:010/1 –
Gunnar bara satt där. Han hade börjat titta lite
närmre på tavlan, vilket gjorde honom bara än
mer fascinerad. Om han stod på nära håll,
nästan alldeles intill, så kunde han se hur
tavlan var som sammansatt med som små
färgprickar överallt. Det fanns inga långa
penseldrag eller större ytor med samma färg
eller så. Allt var en blandning av olika små
färgduttar som tillsammans i ett lite större
perspektiv återgav den bild som tavlan
förmedlade. Så det var först när man
betraktade tavlan på ett lite längre avstånd som
allt flöt samman till och bildade en helhet,
vilket gjorde att tavlan kunde te sig lite olika
beroende på hur man närmade sig den.
Gunnar fascinerades över hur tavlan och
motivet skiftade beroende på avstånd, vilket
påverkade honom än mer när strukturer och
färgsättningen liksom bytte skepnad när han
långsamt närmade sig tavlan. Det här gjorde att
Gunnar hela tiden kunde upptäcka nya saker
som spelade med i hans fantasi. Ju mer han såg
på tavlan desto mer sjönk han in i sin
drömvärld. Han behövde inte ens titta på
Kapitel 10
– 010:010/2 –
tavlan, det räckte med att den fanns där i hans
närhet, i ögonvrån så att säga, så att han då och
då kunde blicka tillbaka på den för en stund.
Sin uppsats hade Gunnar nu helt glömt bort.
Han befann sig för tillfället någon helt annan
stans. Han upplevde glädjen från förra gången
och på det sätt som han hade klarat av sin
matematikläxa kändes nu helt underbart. I sitt
sinne gick han igenom skoldag som varit så
positiv och han gladde sig något enormt åt att
det hade gått så bra på Eivors lektion. Hon
hade visserligen inte sagt något, men bara det
att inte få någon tillrättavisning var en enorm
framgång för honom.
När han som bäst satt där och filosoferade, så
hörde han sitt namn upprepas några gånger
och när Gunnar tittade upp, så stod Rolf
framför honom pekandes på sin klocka.
- ”Du har väl inte tänkt komma försent hem
igen”, påminde han Gunnar leende.
Gunnar vaknade till med ett ryck och förstod
att han var sent ute igen.
- ”Nej, nej! Jag måste skynda mig”, svarade
Gunnar oroligt.
Han tackade Rolf så hemskt mycket för hjälpen
– 010:010/3 –
att påminna honom. Han packade ner de saker
han plockat upp ur skolväskan och skyndade
iväg.
Rolf som hade stått och betraktat Gunnar ett
tag sittandes där med ett papper i sitt knä och
med penna i sin hand, tyckte nog att Gunnar
var en märklig person. Han skakade lite på
huvudet medan han följde Gunnar med blicken
som på sitt eget oefterhärmliga sätt skyndade
iväg genom salarna för att ta sig hem. Men
trotts allt så hade Rolf fattat tycke för pojken
och gissat att han skulle glömma bort tiden den
här gången med, det låg liksom i hela hans
natur att vara. Så Rolf hade gått dit i tid där han
förstod att Gunnar befann sig för att
kontrollera.
Gunnar hann hem i tid för att hämta hem Lars
och Jonas. Han fick också förklara för
personalen varför han missat komma i tid förra
gången. I och för sig så var det inte deras sak
att hålla reda på Gunnar, men de brydde sig om
honom och hade blivit oroliga när han inte dök
upp som han skulle. Gunnar hade inget emot
att förklara, men svaren blev lika korta och
rumphuggna som de svar hans föräldrar fått.
– 010:010/4 –
På väg hem med sina bröder så talade Lars och
Jonas om för Gunnar att de tyckte det var bäst
när han kom och hämtade dem. Det blev inte så
stressat när Gunnar kom och de kunde ta sig
den tid de ville, vilket inte gick när Lena eller
Kent hämtade hem dem.
Både Lena och Kent var nöjda med att Gunnar
hade skött sig den här gången. Gunnar kände
sig glad och lättad över att allt verkade vara
som det brukade igen. När Gunnar lite senare
på kvällen fick vara ifred för Jonas, då han
måste göra sig iordning och gå och lägga sig, så
lade han sig ovanpå sin säng och drömde sig
bort en stund. Han kände att han hade kvar alla
upplevelserna med tavlan inom sig och att han
kunde ta sig tillbaka till sin drömvärld när han
så ville om ingen störde honom.
Hans fantiserande tog honom vidare och han
betraktade inte tavlan som enbart ett föremål
som de flesta andra skulle ha gjort. Han kunde
liksom känna sommaren där på ängen. Det var
som om han letade sig igenom en labyrint där
nya upplevelser stod att finna bakom varje
hörn. Varje liten ny nyans som ängen i tavlan
förmedlade tog liksom tag i honom och visade
på mer.
– 010:010/5 –
Efter ett tag så kom Lars in för att säga god
natt, det var dags även för honom att gå och
lägga sig. Gunnar fick en kram och därefter så
gick Lars tillbaka in till sig för att sova. Gunnar
satte sig upp och började plocka i sin skolväska.
Han hade fått i läxa att läsa ett stycke i sin
religionsbok. Det var visserligen inget han hade
i läxa till dagen därpå, men det skulle ju ändå
göras. Han slog upp boken och läste igenom
stycket en gång och det förundrade honom än
en gång att det gick så lätt. Han behövde inte
läsa om stycket en eller flera gånger till som
han alltid annars brukade få göra för att förstå.
Han lade ifrån sig boken och gjorde sig i
ordning för att gå och lägga sig han med.
Gunnar låg länge där i sin säng och fortsatte
med sitt fantiserade om tavlan innan han till
slut somnade in.
Dagen därpå så var det Eivor som hade de två
första lektionerna i Svenska. Gunnar kom dit i
tid, vilket han numera alltid gjorde. Eivor som
nu hade kommit en bit på väg med sina planer
angående Gunnar, hade börjat höra sig för med
en skola för förståndshandikappade om
intresse fanns för att anordna en gemensam
– 010:010/6 –
studiedag med hennes klass och någon av deras
klasser med ungdomar i samma ålder. Hon
hade fått en mycket god respons från alla hon
pratat med och man hade välkomnat och
berömt hennes initiativ på alla sätt. Det hände
sällan, eller aldrig, att så kallade
förståndshandikappade ungdomar bereddes
möjlighet att träffa och arbeta tillsammans med
andra så kallade ”normala” jämnåriga
ungdomar. Att det skulle bli av var i princip
redan bestämt, men tidpunkten var ännu inte
helt fastslagen så hon hade inte velat säga
någonting till klassen än.
Eivor hade också vid sidan av detta försökt
aktivera skolans studierektor för att skaffa fram
stödlärare till Gunnar, men det hade visat sig
vara lite stökigare att få till. Studierektorn själv
var inte så särskilt glad i saken även om det var
hans jobb. Han var bekväm av sig och nu måste
han engagera sig i Gunnar till råga på allt. För
att slippa undan så hade han krävt av Eivor att
bidra med material som styrkte Gunnars
svagheter även fast han mycket väl kände till
Gunnar och hur saker och ting förhöll sig. Det
material Eivor redan hade visat honom tyckte
han inte räckte och till viss del så hade han rätt.
– 010:010/7 –
Det fanns bara två stödlärare på Majbäckskolan
i ämnena Matematik och Engelska och deras
scheman passade inte in med all den hjälp
Eivor ansåg Gunnar behöva. Det skulle för
skolans del troligtvis innebära att en extra
stödlärare måste anställas och det var inte så
lätt att göra utan en mycket god motivering och
under alla omständigheter så kunde skolan inte
göra någonting nu denna termin i vilket fall
som helst. Eivor och studierektorn hade i alla
fall kommit så långt att de var överens om vilka
underlag hon skulle ta fram så att han kunde
föra saken vidare.
Nåväl, den här dagens två första lektioner gick
ut på att först gå igenom ett stycke med nya
ord, förklara vad de betydde, hur de stavades
och i vilka sammanhang de användes. Därefter
så hade Eivor lagt in en läsövning där varje elev
skulle få läsa ett litet avsnitt där dessa ord
fanns med. Sedan skulle de skriva ner ett stycke
efter hennes diktamen och till sist så var det
självständigt arbeta hämtat ur läroboken att
redovisa nästa gång de hade Svenska.
Eivor gick igenom den första delen som hon
brukade. Det var sällan några frågor då hon var
ganska noggrann med att förklara. Att Gunnar
– 010:010/8 –
hade svårt för att hänga med tog hon numera
ingen hänsyn till längre, så länge som ingen
hade något att anmärka mot det, vilket
naturligtvis ingen hade. Men den här gången så
kunde hon se Gunnar sittandes där framför sig
och notera att han såg ovanligt nöjd och lugn ut
hela tiden. Hon brydde sig inte om att delge
någon några frågor, det ansåg hon meningslöst.
Däremot när de övergick till läsövningen så var
det meningen att alla skulle få läsa ett stycke
och då även Gunnar.
För att tillmötesgå studierektorns krav på
underlag, så hade Eivor avsiktligt börjat lägga
in flera andra moment i deras övningar som
avsåg att avslöja Gunnars inkompetens som
senare då skulle framtvinga någon form av
åtgärd. Hon lät eleverna, bänkrad efter
bänkrad, läsa var sitt stycke. Det brukade flyta
på bra och det var inga större problem den här
gången heller. Men när det nu blev Gunnars tur
så förväntade sig klassen som vanligt att det
skulle ta tid och att Eivor skulle få sitta där och
rätta honom hela tiden. Men som det nu blev så
läste Gunnar sitt stycke utan att staka sig en
enda gång. Det gick inte fort och han läste som
vanligt grimaserande med hela ansiktet, men
– 010:010/9 –
trots det så fanns det ingenting att anmärka på.
Det blev en liten onaturlig paus efter att
Gunnar läst färdigt sitt stycke. De andra i
klassen var inte förberedda på att Gunnar
redan var klar med sin del. De hade själva inte
riktigt följt med i stycket eftersom alla bara satt
där och väntade på att höra Eivor traggla och
rätta Gunnar hela tiden så som hon alltid gjort
när det hade varit Gunnars tur att läsa. Så
brukade det ju vara och Eivor själv förstod just
nu ingenting?
Hon hade lutat sig tillbaka i sin stol med boken
framför sig och förberett sig på att ta över och
rätta Gunnars läsning på alla de ställen som
hon av erfarenhet visste han hade problem
med. Hon hade också tagit för vana att försöka
undvika att se på Gunnar när han läste, då allt
hans grimaserande bara gjorde henne än mer
irriterad. Så för det mesta så ville hon bara få
hans del i läsövningarna överstökad så fort som
möjligt utan att egentligen ägna hans
svårigheter någon närmare tanke.
Nu däremot när hon förberett sig på att avfärda
Gunnar och hörde hur han tog sig igenom
mening efter mening utan att bereda henne
någon som helst anledning att avbryta, så
– 010:010/10 –
trodde hon inte sina öron. Det gick sakta, visst
var de så, och visst kunde betoning och andra
detaljer i hans uttal vara bättre, men på det sätt
han läste så gjorde han inga fel. Gunnar som
innan läst och uttalat ord på ett ibland helt
obegripligt sätt, satt nu här och tog sig igenom
ett ganska så svårt stycke utan någon
anmärkning alls.
När Gunnar läst klart och förväntade sig att
någon annan skulle fortsätta, så satt Eivor
fortsatt tillbakalutad, men nu med hennes bok
nedsänkt i sitt knä och bara glodde, nästan
stirrade, rakt på honom. Hon sade ingenting då
hon helt hade kommit av sig liksom alla de
andra i klassen. Efter en kort stunds tystnad
som nästan verkade vara en evighet, så manade
hon på nästa elev att ta vid där Gunnar slutat.
Gunnar var nästan lika förvånad som alla de
andra att det hade gått så bra för honom att
läsa och han var lycklig och log brett över hela
ansiktet. Han lade inte märke till de andra
elevernas reaktion utan koncentrerade sig på
läsuppgiften då han som sagt var dålig på att
tolka kroppsspråk och alla de förvånade miner
som riktades mot honom. Det enda som han
lärt sig känna igen var när folk var nöjda eller
– 010:010/11 –
missnöjda med honom och egentligen inga
andra uttryck däremellan.
Efter att alla i klassen läst färdigt var sitt stycke
så fick de gå ut på rast, trots att det var minst
fem minuter kvar av den första lektionen. Eivor
kunde helt enkelt inte med att fortsätta. Hon
hade suttit nästan som paralyserad efter att
Gunnar läst klart sitt stycke klart och helt
tappat koncentrationen. Hon kände att hon
behövde en stunds lugn och ro för att kunna
tänka klart igen. Hon visste inte hur hon skulle
förklara det här, men efter ett tag så kom hon
fram till att Gunnar måste i förväg ha suttit
med sina föräldrar och övat på stycket. Hon
hade för vana att alltid tala om i förväg för sina
elever vad de hade framför sig och skulle gå
igenom och vad de hade att förvänta sig
nästkommande lektion.
I och för sig så fanns det en avsikt med att ge
eleverna en chans att förbereda sig, men det
här hade hon inte väntat sig. Gunnar i hennes
ögon hade ett handikapp som borde innebära
att han inte skulle kunna klara av den här
uppgiften på det sätt han nu hade gjort. Man
skulle kunna tro att hennes överraskande
reaktion också borde ha inkluderat en sorts
– 010:010/12 –
glädje, som att glädjas tillsammans med
Gunnar, då han trots allt kunnat klara av vad
ingen trott om honom. Men Eivor kände ingen
glädje och just nu så kunde hon bara uttrycka
stor förvåning och inget annat.
När klassen kom ut på skolgården så var allt
som vanligt igen. Gunnar gick för sig själv och
de andra var utspridda i små grupper här och
var. Ingen tänkte på Gunnar, det fanns så
mycket annat som upptog deras tillvaro. När de
lite senare gick in till sin andra lektion med
Eivor, så var Gunnar som bortglömd igen.
Eivor hade hämtat sig och aviserade deras
nästa övning. Stycket som hon läste var en
fortsättning på vad de tidigare läst tillsammans.
Hon läste en mening och gjorde sedan en paus,
för att ge tid till att hinna skriva ner vad hon
just läst. Om det var längre meningar så kunde
hon upprepa dem så att det inte blev alltför
svårt.
När Eivor stod framme vid katedern och läste
så brukade hon se ut över klassen för att på så
sätt avgöra när det var dags att gå vidare, men
nu med den skillnaden att hon höll ett extra
vakande öga på Gunnar där han satt och skrev.
Hon kände sig lugn, ordningen var återställd.
– 010:010/13 –
Gunnar skrev fortfarande på sitt oefterhärmliga
sätt och det gick långsamt. Han hade inga
möjligheter att hänga med de andra. Eivor hade
inga intentioner att vänta på Gunnar, utan
fortsatte läsa så snart hon såg att de andra var
redo för nästa mening.
Gunnar satt nu och skruvade på sig som han
brukade när han kände sig illa till mods. Men
anledningen var inte densamma som förut.
Innan hade Gunnar inte ens kunnat ta till sig
det Eivor läste, men det kunde han nu. Men
trots att han kunde följa med i handlingen
mening för mening, så klarade han inte att
skriva i samma takt som hans klasskamrater.
Förut hade Gunnar känt sig illa till mods för att
han inte kunde memorera det Eivor läst, orden
bara rann av honom som vatten från en sten.
Nu däremot så kände han sig mer frustrerad
över att han inte kunde få ut det som fanns
inom honom tillräckligt snabbt för att hänga
med de andra. Gunnar hann inte ens med halva
meningar innan Eivor började läsa nästa.
Efteråt så samlades alla elevers papper in för
bedömning och eleverna fick i uppgift att läsa
igenom ett stycke på fem sidor i en bok som
skulle gås igenom nästa gång de hade Svenska.
– 010:010/14 –
De som blev klara innan lektionens slut hade
lov att gå ut på rast. Övriga som inte hade
hunnit med fick resten i läxa. Medan klassen
satt och läste, så ägnade sig Eivor att gå igenom
och rätta de insamlade skrivuppgifterna.
Vartefter som lektionen led mot sitt slut så
började de som läst klart att ge sig av ut på rast.
Gunnar var också klar strax innan lektionens
slut, men han kunde inte med att resa sig.
Gunnar var till viss del blyg och det hade aldrig
hänt förut att han hunnit med att läsa
någonting färdigt på utsatt tid, så av ren vana
blev sittandes kvar i sin bänk drömmande sig
bort en stund.
När det ringde ut till rast och lektionen med
Eivor var slut, så gick Gunnar lite försynt fram
till Eivor som höll på att packa ihop sina saker.
Han tillsynes försökte plockade fram en lapp
han skrivit, med Eivor storögt betraktande
honom när han rotade runt i sin väska. När han
hade fått fram lappen, så frågade Gunnar vart
han skulle gå för att få ett studieintyg.
- ”Studieintyg? Vad ska du med ett studieintyg
till”, upprepade Eivor förvånat?
- ”Jag behöver ha det till museet”, försökte
– 010:010/15 –
Gunnar förklara.
Eivor tänkte nästan börja skaka på huvudet då
hon inte begrep någonting, men hon lät bli.
Hon kände att hon inte ville veckla in sig i
någon diskussion med Gunnar just nu, utan
hänvisade honom till rektorsexpeditionen.
Gunnar tackade artigt och gick ut på rast. Först
när Gunnar vikt av ut i korridoren så fortsatte
Eivor lite eftertänksamt plocka ihop sina saker
för att lämna klassrummet hon med.
Lite senare på dagen när Gunnar hade mer tid
på sig, så gick han till rektorsexpeditionen och
väl där efter viss tvekan så gick han in. Det var
inga andra elever eller lärare där annat än
skolans kontorspersonal som bestod av två
äldre damer som var avdelade att sköta de så
kallade administrativa göromålen. När en av
dem frågade vad Gunnar ville så tog han fram
sin lapp igen och förklarade att han ville ha ett
studieintyg.
I och för sig så var det inget konstigt med det,
men det konstiga var att det kom från honom.
De båda damerna kände inte Gunnar så väl,
men båda visste vem han var. Utan att göra
någon närmare utredning om vad han skulle
med ett sådant intyg till annat än att få rabatt
– 010:010/16 –
på inträde till museet, så hjälp de Gunnar och
skrev ut ett intyg till honom.
Gunnar tittade en stund på intyget och såg
både glad och nöjd ut. Han tackade artigt och
stoppade sedan ner intyget i sin skolväska och
gick ut.
Book 10
feb1995
– 010:011/1 –
När Gunnar lite senare på kvällen satt i sitt rum
och beundrade det studieintyg, så började han
också fundera på hur han skulle få pengar till
inträdet på museet. Några mer egna pengar
hade han inte och det enda han kom på var att
han måste fråga sina föräldrar. Han kände en
viss oro för vad de skulle säga, men han hade ju
kommit ihåg att hämta sina bröder sist han var
där, så det var ju positivt i alla fall. Men det
som kändes lite knepigt var att han inte visste
heller hur hans föräldrar skulle reagera om han
bad om pengar då han aldrig hade gjort det
förut.
När Lars och Jonas hade gått och lagt sig så
gick Gunnar in till sina föräldrar som satt i
köket. Lena höll på med disken och Kent satt
vid matbordet och läste kvällstidningen.
Gunnar frågade utan omsvep om han kunde få
pengar för att köpa ett inträdeskort till
konstmuseet. Lena slutade diska och såg på
honom. Även Kent såg upp från tidningen.
- ”Måste du åka dit igen? Blev du inte klar med
uppsatsen sist du var där”, frågade Lena
förvånat?
Kapitel 11
– 010:011/2 –
- ”Nej, inte riktigt”, svarade Gunnar.
- ”Men när blir du klar då”, undrade Lena?
- ”Jag vet inte, men vi skall vara klara på
torsdag nästa vecka”, förklarade Gunnar.
Lena var alltid lite avigt inställd när det gällde
att lägga ut pengar för något som hon inte
kände att hon eller familjen hade någon nytta
av. Hon förklarade för honom att familjen inte
hur som helst kunde göra av med pengar och i
så fall så skulle man ha klart för sig vad saker
och ting kostade först så att man inte betalade
för mycket.
Lena fortsatte en lång stund med att förklara
pengars värde och om vad som var onödigt och
nödvändigt att lägga ut pengar på. Gunnar stod
och lyssnade med en viss oro i blicken. Kent
lyssnade också samtidigt som han betraktade
Gunnar. Visserligen hade Kent diskuterat
ämnet pengar förut med Lena och han hade
inga avvikande åsikter. Men han förstod inte
riktigt varför Lena gick på så hårt mot Gunnar
som hon nu gjorde.
Efter ett tag så började även Lena inse vad hon
höll på med, att prata med Gunnar på det här
viset var ju fullständigt meningslöst. Lena och
– 010:011/3 –
Kent hade lärt sig att endast korta enkla
instruktioner fungerade på Gunnar. Att försöka
föra en längre diskussion med honom där han
måste tänka efter själv gick inte.
Lena lugnade ner sig, torkade sig om händerna
och satte sig vid köksbordet bredvid Kent.
- ”Vad skulle inträdet i så fall kosta”, frågade
hon Gunnar?
Gunnar tog fram sin lapp och förklarade att en
enkel biljett för barn under femton år kostade
femton kronor, veckokort fyrtio kronor och
termins- eller årskort med studierabatt kostade
femtio respektive åttio kronor. Gunnar tog även
fram det studieintyg som han fått och visade
Lena och Kent.
Det blev tyst en stund. Både Lena och Kent
tittade på Gunnars studieintyg och sedan på
honom själv. Båda var förvånade och Lena
kände sig lite tillbakatryckt. Det var första
gången Gunnar kommit med en så utförlig
förklaring om någonting.
Efter ett tag så frågade Kent hur mycket pengar
Gunnar ville ha. Gunnar som inte hade tänkt
igenom saken så långt svarade som han kände,
att han helst skulle vilja ha pengar så att han
– 010:011/4 –
kunna köpa ett årskort.
- ”Ett årskort? Vad ska du med det till? Räcker
det inte med ett eller två besök till”, utbrast
Lena förvånat?
Kent som nu hade lagt ifrån sig tidningen
avbröt Lena från att fortsätta.
- ”Hur har du i så fall tänkt utnyttja årskortet
då”, frågade han?
Kent hade börjat bli lite nyfiken på Gunnars
ganska så ovanliga begäran och han ville gärna
höra honom förklara sig lite mer.
- ”Jo jag kan besöka museet hur mycket jag vill
under ett helt år från den dagen jag köpte
kortet och då kostar ju varje besök inte så
mycket”, svarade Gunnar lite blygt.
Lena satt tyst och bara glodde.
- ”Men då kan det väl inte bara vara en uppsats
du ska skriva? Vad finns mer att göra där”,
frågade Kent lite förvånat?
Gunnar förklarade kortfattat att han tyckte om
museet och att det fanns så många saker att gå
och titta på där. Han nämnde inget om tavlan
han hittat då han inte visste hur han i så fall
skulle förklara den. Gunnar var trots allt
– 010:011/5 –
fortfarande en fåordig ung man som hade svårt
att uttrycka sina känslor i ord. Kent som visste
om att Gunnar tyckte om att gå för sig själv och
titta på saker och ting tycke efter ett tag att
Gunnars begäran inte lät så konstig trots allt.
Om nu Gunnar hade hittat något nytt som
intresserade honom så kunde det ju vara bra,
även om han själv inte begrep något om konst
och inte hade det minsta intresse av att gå på
ett sådant museum. Lena som hört på
opponerade sig inte längre utan hon lät Kent
prata på.
- ”Som du säkert förstår så kan vi ju inte ge dig
åttio kronor hur som helst. Du måste bidra med
någonting själv”, förklarade Kent.
Gunnar såg besviken ut och visste inte vad han
skulle svara.
- ”Om du bidrar med fyrtio kronor så tror jag
nog att din mor och jag kan bidra med resten”,
fortsatte Kent.
- ”Men jag har inga pengar”, svarade Gunnar
förvånat.
- ”Jo det har du. Du har en bankbok där vi
sätter in lite pengar varje månad till dig, Lars
och Jonas för att ha råd med lite dyrare saker
– 010:011/6 –
som kan behövas när ni blir äldre”, förklarade
Kent.
Lena nickade instämmande. Hon hade fattat
galoppen, och att låta Gunnar bidra med egna
pengar kanske också skulle göra honom lite
mer eftertänksam på hur han spenderade dem.
Och trots allt så var Gunnar fjorton år nu och
någon gång så måste han ju pröva på att ta
ekonomiskt ansvar. När det nu inte rörde sig
om så särskilt mycket pengar så kunde de väl
låta Gunnar fatta sitt eget beslut, tänkte de.
- ”Har jag fyrtio kronor på min bankbok”,
frågade Gunnar lite tveksamt?
Alla andra barn i hans ålder skulle ha frågat
efter hur mycket pengar de hade, men inte
Gunnar. Han bara frågade efter den summa
som för tillfället skulle räcka till det han ville
ha.
- ”Jo, du har tillräckligt med pengar för att
kunna bidra med fyrtio kronor till årskortet.
Men är du säker på att det här är vad du vill
använda dina pengar till”, frågade Kent?
Utan att tveka så svarade Gunnar ja. Han sken
upp av tacksamhet mot sina föräldrar som trots
allt ville hjälpa honom med pengar till hans
– 010:011/7 –
årskort. Han tackade så hemskt mycket, men
innan han gick därifrån så kom han att tänka
på när han i så fall kunde få pengarna till
årskortet. Efter att ha frågat så log Lena och
Kent vänligt tillbaka mot honom och lovade att
Gunnar kunde få sina pengar redan nu om han
ville, de fyrtio kronorna från hans bankbok
kunde Kent ta ut senare.
Gunnar blev strålande glad och ville hemskt
gärna ha sina pengar så fort som möjligt så att
han kunde åka in till museet efter skolan redan
nästa dag och köpa sitt årskort. Kent tog fram
sin plånbok och gav Gunnar de åttio kronorna
han behövde och efter att ytterligare tackat sina
föräldrar så gick Gunnar ut ur köket för att göra
sig i ordning för sängen. På väg ut ur köket så
hörde han sin mor påminna honom om att inte
glömma hämta sina bröder om han nu åkte till
museet efter skolan och det lovade Gunnar
förstås.
Lena och Kent var trotts allt lite positivt
överraskade över att Gunnar tagit ett eget
initiativ, även om de inte riktigt begrep vad
som kunde vara så intressant med att gå
omkring på ett konstmuseum. Att de inte
frågade ut Gunnar mer om hans nyväckta
– 010:011/8 –
intresse berodde nog mest på att de själva inte
begrep sig på konst och att gå på museum var
inte var något som familjen betraktade som
onödigt, något som de ansåg sig varken ha tid
eller råd med.
Tyvärr så var både Lena och Kent ganska så
ointresserade av sina barns egna intressen och
de följde sällan med om det var någon speciell
aktivitet de ville delta i. Detta gjorde det nästan
omöjligt för dem att delta i några aktiviteter
som krävde föräldrars medverkan. Men som
det var nu så hade deras ointresse ännu inte
spelat någon större roll då varken Gunnar, Lars
eller Jonas krävt att få börja med någon sådan
aktivitet där föräldrarna exempelvis måste
turas om att passa och skjutsa barnen till och
från olika lokaler.
Något sådant som att skjutsa ungar skulle
Gunnars föräldrar inte kunna ställa upp på i
vilket fall som helst då de inte hade någon bil
och heller inte ansåg sig ha råd med en. Att bli
ställd utanför ett föräldrakollektiv på grund av
att de inte hade bil gick ju inte för sig, så deras
barn fick för det mesta klara sig själva och ta
del av aktiviteter som var gratis eller inte
kostade så mycket och då inom gångavstånd
– 010:011/9 –
förstås.
Men det betydde inte att Lena och Kent
missunnade sina barn något, barnen hade
leksaker så de klarade sig och ingen av dem
hade hittills klagat. På många sätt så
uppskattade Lena och Kent att Gunnar tog så
väl hand om sina mindre bröder, även om de
inte visade honom det öppet. Det hade tyvärr
blivit rutin och en självklarhet, något han bara
skulle göra.
När Gunnar gått och lagt sig så satt hans
föräldrar kvar i köket och småpratade om
honom. De hade märkt en viss förändring hos
honom de senast dagarna, men båda bedömde
det som att han började bli vuxen och inget
mer. Kent tyckte att de skulle börja ge honom
lite mer fickpengar och att han skulle få det lite
mer regelbundet framöver. Det höll Lena med
om, det han hittills fått sig tilldelat var i princip
ingenting. Trots allt så ville de visa god vilja
och uppmuntra Gunnar när nu tillfälle gavs.
På morgonen var Gunnar uppe som vanligt
med Jonas hängandes i hasorna på honom. När
de satt vid matbordet i köket och åt frukost så
kom Kent in i köket lite tidigare än vanligt.
– 010:011/10 –
Efter att ha förberett sin frukost så tog han
fram sin plånbok och gav Gunnar en tjugolapp
som han placerade på köksbordet framför
honom.
- ”Här får du tjugo kronor Gunnar. Din mor och
jag har beslutat ge dig tjugo kronor i fickpengar
varje vecka så du har lite mer egna pengar att
röra dig med.”
- ”Tack så hemskt mycket”, svarade Gunnar
glatt.
Jonas sträckte sig nyfiket fram över köksbordet
för att titta lite närmare på tjugolappen.
Gunnar blev både förvånad och glad, det hade
han inte väntat sig. Han hade inte tänkt på att
lite extrapengar kunde vara bra att ha om han
behövde ringa eller så. Allt han hade önskat sig
var att få pengar så det räckte till inträdet på
museet. Gunnar gladde sig åt sina nya
fickpengar, även om han just nu inte riktigt
visste om det var något mer han behövde.
Efter att ha ätit färdigt sin frukost så tog
Gunnar sin tjugolapp för att gå och göra sig i
ordning så att han inte missade bussen till
skolan. Han hade nogsamt stoppat ner sina
pengar och studieintyg så att de inte skulle
– 010:011/11 –
komma bort. Han gladde sig åt sitt årskort som
han efter skoldagen slut skulle köpa, vilket
gjorde att han verkade mer frånvarande än
vanligt den här dagen.
Eivor som vanligtvis brukade irritera sig över
Gunnar när han inte koncentrerade sig på
skolarbetet tog det hela med lättnad. Det var
nästan som det brukade vara, lite grann som
om ordningen hade blivit återställd igen. Men
även om Gunnar hade svårt att hålla
koncentrationen upp, så visade han då och då
tecken på att han i vissa stycken mycket väl
kunde hänga med de andra. Det här undgick
inte Eivor. Hon förstod det inte och hon visste
heller inte vad hon skulle göra åt saken eller om
hon överhuvud taget skulle göra någonting alls.
Som det var nu så noterade hon bara lite
irriterat vad som pågick.
Efter skolan så skyndade Gunnar iväg för att ta
sig till museet igen. Han hade inga problem att
hitta dit numera och han tog sig snabbt framme
till entrén. Att se Gunnar skynda sig som han
gjorde nu var en ovanlig syn, vilket hans
klasskamrater och flera andra elever i skolan
hade börjat uppmärksamma. När Gunnar
skyndade sig så gjorde han det med en konstigt
– 010:011/12 –
vaggande gång som var någonting mittemellan
springa och snabb promenad. Gunnars
klasskamrater tyckte bara att det var pinsamt
att se då en del andra elever i skolan
småskrattade åt honom där han kom farande.
Men Gunnar själv märkte ingenting av vad som
pågick, han koncentrerade sig istället på att
komma iväg så fort som möjligt.
När Gunnar kom fram till kassaluckan så satt
samma dam där som förra gången, men det
bekymrade honom inte, inte nu, och han gick
beslutsamt fram till henne och lade fram sitt
studieintyg och de åttio kronorna som han fått
för att köpa sig ett årskort. Damen i luckan
kände förstås genast igen Gunnar och han fick
ett vänligt bemötande. Utan någon ytterligare
diskussion så fick Gunnar sitt årskort och gick
in. Väl inne så stod han en kort stund och
beundrade sitt årskort innan han omsorgsfullt
och väl stoppade ner det i sin skolväska och
fortsatte. Han hade klart för sig att han måste
börja skriva sin uppsats, men först så var han
bara tvungen att ta vägen förbi sin tavla för att
se till så att allt var som vanligt.
När Gunnar kom fram så satte han sig ner en
stund för att beundra sin tavla. Ingenting hade
– 010:011/13 –
förändrats och han kunde fortfarande känna en
värme och njutning bara genom att bara se på
den. Men den här gången så släppte han inte
tag om verkligheten och efter en stund så
fortsatte han till den tavla han utsett att skriva
sin uppsats om. När han kom fram så
betraktade han tavlan en stund och skrev sedan
upp vad som stod på skylten bredvid. Därefter
så begav han sig av till biblioteket för att leta
rätt på ytterligare information om tavlan och
konstnären som hade målat den.
I biblioteket fick han hjälp att hitta rätt av en
dam som hade hand om biblioteket och en liten
försäljningsavdelning med böcker, vykort,
affischer och annat som hade anknytning till
museets verksamhet. Gunnar letade sig fram
till ett ledigt bord där han kunde sitta lite ifred
och läsa igenom det som fanns nedtecknat om
tavlan och konstnären i några böcker och
broschyrer han fått låna med sig. Han började
inte med att direkt försöka skriva av någonting
när han satt och läste. Han kände att det bara
skulle sinka honom då det skulle ta alldeles för
lång tid med den takt han brukade skriva.
Gunnar var inte särskilt inspirerad, men
samtidigt så kände han att det här var
– 010:011/14 –
någonting som han måste göra. Han ville inte
missbruka det förtroende som hans föräldrar
visat honom genom att misslyckas med sin
uppsats.
Efter att ha suttit där i biblioteket en bra stund
så hade Gunnar faktisk lyckats ta sig igenom en
hel del av det material han plockat med sig. Det
hade börjat bli sent och Gunnar som hela tiden
hade haft klockan i sitt medvetande packade nu
ihop sina saker för att ge sig iväg hem. Men
innan han gav sig iväg så tog han vägen förbi
sin tavla för en sista titt.
Han kom i tid för att hämta hem sina bröder
från fritids och dagis utan problem. Gunnar
hade omedvetet lyckats med någonting som
tidigare skulle ha varit omöjligt för honom.
Han hade utfört en hel rad nya saker utan att
göra något fel eller glömma bort vad han skulle
göra därnäst. Han hade hela tiden kunnat hålla
reda på vad han måste och lyckats planera in
det i ett tidsperspektiv som gav önskat resultat.
Det här var första gången som Gunnar gjort
något så strukturerat på egen hand i hela sitt
liv, fast han förstod det inte själv. Han var bara
nöjd och glad att allt gått så bra.
Book 10
feb1995
– 010:012/1 –
På kvällen efter middagen så visade Gunnar
sina föräldrar årskortet han hade köpt. Lena
frågade om uppsatsen och Gunnar berättade att
han hade varit i museets bibliotek och läst på
för att kunna börja skriva om den tavla han sett
ut, vilket han hade tänkt börja med redan nu
efter maten. Det tyckte både Lena och Kent lät
bra. Gunnar gick in i sitt rum för att börja med
sin läxa och uppsatsen. Han började först med
den läxa han hade till dagen därpå, vilket
innebar att läsa igenom ett stycke på engelska.
Gunnar hade aldrig klarat av engelskan särskilt
bra och han hade det fortfarande svårt. Att det
gick mycket bättre för honom att läsa svenska
nu än förut hjälpte inte särskilt mycket.
Problemet var att förstå det han läste. Det var
bara ett fåtal ord som han hade kunnat lära sig
under de tre år som han haft engelska i skolan.
Gunnar var heller inte så särskilt intresserad av
att titta på TV och särskilt inte när det var
program på engelska. Detta gjorde att han låg
långt efter sina kamrater som på ett mer
naturligt sätt hade vant sig vid att lyssna och
lära sig förstå de engelska uttalen.
Kapitel 12
– 010:012/2 –
Den lärare Gunnar hade i engelska, Bertil
Lund, var av den äldre skolan och hade tidigt
insett att Gunnar inte klarade av språket. Men
han hade inte så långt kvar till pensionen och
några ambitioner att arbeta extra med elever
som hade svårigheter var inte riktigt hans grej.
Han var bekväm av sig, så han helt enkelt
ignorerade Gunnar som bara hade att infinna
sig på hans lektioner, hålla tyst och inte störa
de andra.
Gunnar försökte i alla fall läsa tyst för sig själv
trots att han inte förstod och efter ett tag så
hade han tragglat sig igenom stycket. När sedan
Gunnar skulle börja med sin uppsats så
uppenbarade sig ett för honom nytt problem.
Han visste inte riktigt hur han skulle gå
tillväga. Han visste att uppgiften bestod i att
berätta om en tavla och den konstnär som
målat den, men Gunnar hade aldrig förut
skrivit någonting fritt. Det hade hela tiden varit
någon som nästan exakt talat om för honom
vad han skulle skriva. Visserligen hade klassen
flera gånger tidigare skrivit uppsatser eller
andra stycken så kallat fritt efter eget huvud,
men inte Gunnar. Det hade helt enkelt inte gått.
Och även om nu Gunnar hade en fantasi som
– 010:012/3 –
ingen annan, så hade han aldrig lyckats
formulera sig skriftligt.
Han satt en stund och studerade den lapp där
han skrivit av det som stod på skylten bredvid
tavlan och försökte komma på hur han skulle
börja. Efter att ha suttit så där vid sitt skrivbord
ett tag så började Gunnar känna en viss
frustration växa inom sig. Han kom exakt ihåg
vad han läst och om någon skulle fråga honom,
så skulle han kunna svara direkt. Men som det
nu var så kunde han inte förmå sig själv att
börja berätta vad han hade lärt sig om
konstnären och hans verk, och än mindre att få
ner det på papper. Gunnar började faktiskt bli
lite förtvivlad och efter en lång stund så kände
han att han måste ge upp. Han gjorde sig i
ordning för att gå och lägga sig och det tog en
bra stund innan han till sist somnade.
Gunnar var bedrövad och det märkts i skolan.
Den förr så godmodige ynglingen var inte lika
glad längre som han brukade. Eivor lade märke
till det och hans klasskamrater med, men ingen
brydde sig.
Fredag eftermiddag samma vecka, så hade
Gunnar fått lov att besöka konstmuseet igen,
vilket han också gjorde. När han kom innanför
– 010:012/4 –
dörrarna så hade han bara en sak i huvudet och
det var att i lugn och ro få sitta i hallen bredvid
sin tavla. Det var knappt han
uppmärksammade Rolf som ropade honom till
sig när han var på väg upp för några trappor
innanför entrén. När Gunnar tittade upp och
såg Rolf så blev han glad. Gunnar hade fattat
tycke för Rolf som hjälpt honom så mycket och
som egentligen var den enda människa,
bortsett från några av personalen på Jonas
dagis förstås, som han lyckats konversera med
på ett någorlunda normalt sätt.
- ”Jaså, du är här igen”, sade Rolf, samtidigt
som han hälsade på Gunnar.
- ”Ja, jag har köpt ett årskort och kan komma
hit nu nästan när jag vill”, svarade Gunnar
glatt.
- ”Det var som den. Inte trodde jag att du
trivdes så bra här”, replikerade Rolf en smula
förvånat.
Rolf yttrade precis de rätta orden, Gunnar
verkligen trivdes där. Inte direkt för alla
utställningar och så. Det var mer den lugna
miljön och att han fick vara ifred, det var
ingenting som störde och framför allt så hade
han hittat en tavla som han beundrade och
– 010:012/5 –
kände för över allt annat. Jo, Rolf höll med
Gunnar att miljön och byggnaden var speciell
och att han också uppskattade lugnet där. Men
trots att de stod där och pratade en stund så
nämnde Gunnar inget om sin speciella tavla,
det låg liksom inte för honom.
Efter att ha småpratat med Rolf om byggnaden,
lugnet och miljön ett tag, så skildes de åt och
Gunnar gick vidare. Rolf hade under samtalat
inte frågat Gunnar eller nämnt någonting om
utställningarna, eller försökt gå in på exakt vad
det var som intresserade Gunnar där. Rolf var
egentligen inte så särskilt konstintresserad
själv, det var inte därför han arbetade där. Han
kunde i och för sig tycka att en del tavlor var
bra men han diskuterade dem aldrig med
någon annan i personalen. Han kände att han
inte hade något konstintresse gemensamt med
andra och därför undvek han ämnet.
Att småprata med Gunnar tycke Rolf däremot
om då han i vissa stycken framstod som
okomplicerad ungefär som han själv och det
ställdes inga krav på förvärvade kunskaper eller
intellekt i konversationen dem emellan, vilket
Rolf uppskattade. Rolf tillhörde inte den
kulturella elit eller högutbildade kategori
– 010:012/6 –
människor som han oftast kom i kontakt med
genom sitt arbete, vilket gjorde att han ungefär
som Gunnar höll sig lite grand för sig själv.
Det var rätt så mycket folk som besökte museet
den här dagen, men hallen med tavlan dit
Gunnar begav sig var tom. Den låg ganska
avsides så det samlades sällan folk där. De
flesta passerade bara förbi för att ta sig vidare
till andra våningsplan och utställningssalar. Så
Gunnar kunde lugnt slå sig ner på bänken
bredvid sin tavla igen utan att någon störde.
Han ställde ifrån sig sin skolväska vid sidan av
bänken för att sedan helt koncentrera sig på sin
tavla.
Den här gången så struntade Gunnar i att
försöka hålla kvar ett ben i verkligheten, han
bara försvann bort i sina fantasier med tavlan
som den enda fasta punkt i hans medvetande.
Han kunde hela tiden hitta nya saker i tavlan
som fascinerade honom. Han hade upptäckt en
liten hage inne i skogen bakom den stora
ängen. Den lilla hagen låg inbäddad bakom
några träd och buskar i vänsterkanten av tavlan
och den låg i en form av skugga som gjorde att
man inte såg den om man inte studerade tavlan
mer noggrant.
– 010:012/7 –
Genom att betrakta tavlan från olika håll så
hade Gunnar börjat skapa sig en mer
tredimensionell bild av landskapet som gjorde
att han med fantasins hjälp kunde se bakom
föremål. Det var som om han var ute på
upptäcktsfärd hemma i skogen och där han nu
befann sig så kunde han ständigt leta fram nya
saker ur den bild han såg framför sig.
Samtidigt som Gunnar var helt borta i sina
fantasier så var där olika känslor som då och då
dök upp och påverkade honom. Den här
gången så kunde han ibland känna igen den
otillräcklighet och frustration då han försökt att
skriva sin uppsats. Normalt så visste Gunnars
fantasier inga gränser, men det berodde på att
han inte som nu gjorts medveten om några.
Hans förmåga att nöja sig med det som var
gjorde att han tidigare inte hade haft någon
egentlig ambition att upptäcka eller lära sig
mer. Det som nu hände när Gunnar tog en mer
aktiv del av det tavlan förmedlade var att en
längtan började framträda inom honom, en
vilja att upptäcka mer, till och med sådant som
tavlans konstnär bevisligen inte hade målat.
På det sätt som Gunnar nu tog sig till sig alla
intryck i det landskap där han befann sig så
– 010:012/8 –
påverkade det hela hans sätt att tänka. Hela
tiden så fann han på nya sätt att med fantasins
hjälp ta sig vidare, vilket stimulerade hans
hjärna och även andra kroppsdelar med för den
delen. Det var som om dörrar öppnade sig för
honom och han började kunna se och ta till sig
många mer saker förutom tavlan och ängen där
han befann sig nu. Genom att vrida och vänd
och med fantasins hjälp kunna se saker och
ting i annorlunda perspektiv, så började han
också så smått även lära sig hitta tillbaka i sitt
fantiserande på ett mer konkret sätt.
Den känsla av nedstämdhet som kommit över
honom då han hade upptäckt att han inte
klarade av att skriva ner sin uppsats kände han
inte längre av. Men uppgiften, det han kände
att han måste göra hade inte försvunnit på
något sätt, uppsatsen fanns fortfarande kvar
där i hans undermedvetna. På liknande sätt
som han innan hade lyckats klara av sin
matematikläxa, så började han nu också
bearbeta sin uppsats. Det var inte lika lätt
eftersom det inte fanns någon riktig logik att
luta sig mot som i matematiken, men Gunnars
vridande och vändande på saker och ting hade
gjort att han börjat se uppgiften på ett
– 010:012/9 –
annorlunda sätt, utgångsläget var inte
densamma längre.
All den information som Gunnar tagit till sig
låg lagrad som faktastycken och ur det
perspektivet så kunde han inte se någon helhet,
där fanns ingen berättelse. Men som han nu i
sitt inre såg all fakta så började det allt mer och
mer likna pusselbitar. Så Gunnar började helt
enkelt lägga pussel med alla de faktabitar han
hade lyckats få fram och tagit tillvara på i
museets bibliotek och där stycken och bitar
saknades så tog hans fantasi vid för att skapa
den bild som han sedan kunde berätta om. Att
läsa något och upprepa det han läst det kunde
han redan, men nu hade en annan process
inom Gunnar påbörjats som tillät honom att
foga in fakta i ett berättande sammanhang, och
som Gunnar nu såg sin uppsats så såg han allt
det han ville berätta om som i ett bildspel.
Med fantasins hjälp så fogade Gunnar samman
alla sina små uppsatspusselbitar till bilder och
en helhet som han kunde relatera till. Gunnar
var så inne i sig själv att han inte lade märket
till sin omgivning. De som passerade genom
hallen såg där en underlig storväxt pojke sitta
där på en bänk grimaserande och ibland tyst
– 010:012/10 –
uttala några fullständigt obegripliga meningar.
Två äldre damer som passerat hade försökt
fråga honom om något, men inte lyckats få
någon form av rimligt gensvar. De hade trott
det var något fel på honom då han inte svarat
och undrat om de kunde hjälpa till på något
sätt. Men Gunnar hade inte reagerat utan
fortsatt på samma sätt som förut. Damerna
hade efter en stund gått något stötta därifrån
efter att ha blivit helt negligerade så som det
verkade. När de senare kom ner i entrén för att
ge sig av så talade de om händelsen för en vakt,
att det satt en pojke som bar sig konstigt åt i
den västra flygelhallen på plan två. Vakten
lovade att han skulle gå och se efter vad som
stod på, vilket han också gjorde.
När Gunnar satt där så kände han efter ett tag
att det var någon som höll tag i honom i ena
axeln och skakade honom lätt. När han efter en
stund såg upp så stod vakten där framför
honom och upprepade ännu en gång att han
inte fick sitta där och sova. Gunnar samlade sig
snabbt och bad om ursäkt. Vakten studerade
Gunnar en kort stund innan han godtog
ursäkten och gav sig av. Gunnar hade i och för
sig tur att han blev störd. Det hade blivit sent
– 010:012/11 –
och det var hög tid att ge sig av hem. Han
grabbade tag i sin skolväska reste sig upp och
gav sig av.
På vägen hem så satt Gunnar med tom blick
och blickade ut genom fönstret på
tunnelbanetåget och tänkte tillbaka på
uppsatsen han skulle skriva. En del av de bilder
han kunde se framför sig var som lite grumliga
och oklara på något sätt och han kunde inte
riktigt förstå varför. Hans fantasi fanns där den
var det inget fel på, men efter ett tag med
omgivningen bläddrandes förbi utanför
tågfönstret så började det så sakta gå upp för
honom vad han måste göra. Det enda sättet han
kunde komma på för att se klart var att lära sig
mer om konstnären som han inte riktigt förstod
sig på. Och ju mer han tänkte på det, desto mer
övertygad blev han att det var det han måste
göra.
Gunnar klarade även denna gång att komma
hem i tid med Lars och Jonas och efter
middagen så frågade Gunnar sina föräldrar om
han kunde få åka in till museet dagen därpå för
att fortsätta med sin uppsats.
– 010:012/12 –
- ”Jo visst, men det är ju lördag i morgon”,
svarade Lena förvånat.
Till och med Kent såg lång ut i ansiktet där han
satt.
- ”Det är nog bra att du arbetar med dina läxor,
men du ska väl inte behöva förstöra en hel ledig
dag för det”, fortsatte Lena.
- ”Det gör inget. Kan jag inte få åka dit imorgon
också”, frågade Gunnar igen?
Lena såg storögt på Kent som bara ryckte
frågande på sina axlar. Hon hade tänkt tala om
för Gunnar att någon måste se till Lars och
Jonas, men Kent verkade inte ovillig att låta
Gunnar gå, så hon lät bli.
- ”Du får väl det då”, svarade hon efter ett tag i
en något avig ton.
Det hade blivit lite väl mycket med museet både
hit och dit tyckte Lena. Hon tillade ändå att
hon och Kent då skulle bli tvungna att ta hand
om Lars och Jonas, på ett sätt som antydde att
de verkligen offrade sig för hans skull så han
kunde åka. Varken Kent eller Lena såg det som
särskilt positivt att behöva offra sig för Gunnar
och hans skolarbete, speciellt då de var av den
uppfattningen att det i slutändan inte tjänade
– 010:012/13 –
någonting till. Det enda som egentligen
engagerade dem beträffande Gunnars skolgång
var att han skulle gå ut grundskolan som alla
andra. Även om betygen var dåliga, så betydde
inte det lika mycket i prestigeförlust som om
han skulle vara tvungen att gå i någon form av
särskola för så kallade mindre intellektuella
barn. Men Gunnar tog ingen notis om sin mors
aviga inställning, utan han tackade dem båda
för att han fick åka in till museet igen och
gladde sig åt det.
Gunnar hade innan middagen lovat följa med
Lars hem till en kamrat som bodde lite längre
bort. Han skulle få vara där och leka till klockan
åtta på kvällen. Lars som inte alltför ofta fick
vara hemma hos sina lekkamrater hetsade på
Gunnar för att komma iväg så fort som möjligt.
Jonas ville också gå hem till en av sina
kamrater, men det fick han inte. Jonas blev sur
och började protestera. Lena som inte var på
bästa humör talade om på skarpen att han
skulle vara tyst och gå in på sitt rum. Jonas blev
ledsen för åthutningen och gick in på sitt rum
med en tår rinnande utför kinden.
Gunnar tog illa vid sig över att se Jonas ledsen
och erbjöd sig tyst att ta med sig Jonas när han
– 010:012/14 –
lämnade Lars.
- ”Ja gör det”, fick han till svar från en ganska
så arg Lena.
Lena hade ett humör som ibland inte var det
bästa. Och just nu så var det flera små
obetydliga saker som gjorde att hon tände till
lite grand. Kent såg det väl inte riktigt på
samma sätt, men han tyckte också att det skulle
bli skönt att vara av med barnen ett tag.
Gunnar gick in och hämtade Jonas efter att han
hjälp Lars på med kläderna. I och för sig så
kunde Lars klä på sig själv men han tog gärna
hjälp av Gunnar när han erbjöd sig. Jonas
torkade sin tår när han fick följa med Gunnar
och lämna Lars. Jonas var också han snart
påklädd och därefter så gav de sig iväg. Det var
inte så särskilt långt att gå och de var snart
framme. De lämnade Lars och gav sig sedan av
hemåt igen. Det gick inte fort. Jonas hade ingen
lust att vara hemma nu när mamma hade varit
dum mot honom och det gjorde heller inte
Gunnar någonting att det tog ovanligt lång tid
att gå den korta vägen tillbaka hem. När de var
hemma igen så satte sig Gunnar med Jonas och
lekte med bilar i hans rum. Det tyckte Jonas var
roligt och det höll Jonas sysselsatt tills det var
– 010:012/15 –
dags för Gunnar att hämta hem Lars igen.
Gunnar lovade Jonas att han skulle läsa en saga
för dem innan de somnade, i förhoppning att
Jonas inte skulle bli ledsen igen när han gick.
Jonas blev väldigt glad. Det hände nästan
aldrig att Gunnar läste något för dem. De
gånger han hade försökt så hade det tagit så
lång tid att de tröttnat. Men det var så länge
sedan så det hade Jonas glömt bort. Gunnar
hade även han glömt bort vilka problem han
haft, men på något sätt så slank det bara ur
honom och han ville ju inte att Jonas skulle bli
ledsen när han gick.
Gunnar kom iväg för att hämta hem Lars och
Lars såg något skeptiskt upp på Gunnar när
han berättade att han skulle läsa en saga för
dem innan det var dags att sova, men han
protesterade inte. När de kom hem så fick
Gunnar tillåtelse att göra iordning choklad och
smörgås till dem alla tre innan det var dags att
gå och lägga sig.
När de var klara så dukade Gunnar av medan
Lars och Jonas gjorde sig i ordning för sängen.
När de var klara så valde Lars och Jonas ut en
saga som Gunnar skulle läsa för dem. Jonas såg
förväntansfull ut medan Lars fortfarande såg
– 010:012/16 –
skeptisk ut när Gunnar började läsa. Men
Gunnar läste på ett helt annat sätt nu än vad
Lars kom ihåg sedan tidigare. Det gjorde
honom i början något förvånad, men han var
snart inne i sagan och glömde snabbt bort alla
tidigare misslyckade försök då Gunnar hade
tagit sig för att läsa en saga för honom.
Jonas bara såg lycklig ut hela tiden när Gunnar
läste. Det var inte ofta som Lars och Jonas fick
några sagor lästa för sig. Lena och Kent tyckte
det var jobbigt att läsa sagor, vilket förmodligen
berodde på att de själva inte var så särskilt bra
på att läsa. De hade istället köpt
färdiginspelade sagor till barnen. Det hände
ibland att de spelade dem, men ganska så snart
så hade de tröttnat på att få höra samma sagor
hela tiden och de fick sällan några nya.
Till saken hör att de inte hade så särskilt många
sagoböcker heller. För övrigt så rådde det brist
på böcker överhuvudtaget i deras hem. De
böcker som Lena och Kent köpt var mest
avsedda som utfyllnad i de få bokhyllor de hade
och egentligen inte av intresserade att läsa
någon av dem. Även om den sagobok som
Gunnar nu läste ur var gammal, så hade Lars
glömt bort handlingen och Jonas hade aldrig
– 010:012/17 –
hört den sagan förut. De båda barnen satt som
ljus på var sin sida om Gunnar när han läste
och han lyckades få ett bra flyt i berättelsen så
att det inte blev tråkigt någon gång. När han
var klar, så var både Lars och Jonas nöjda och
kröp ner i sina sängar. Gunnar gjorde sig i
ordning för att gå och lägga sig även han då han
hade tänkte åka till museet tidigt dagen därpå
och vara där när de öppnade.
Book 10
feb1995
– 010:013/1 –
Så här tidigt en lördagsmorgon så var endast
Jonas vaken och när han tröttnat på att vara
ensam så hade han gjort till vana att gå in till
Gunnar och väcka honom med. Gunnar gick
upp och gjorde i ordning frukost till dem båda
som han brukade. När de båda ätit klart så
försökte Gunnar förklara för Jonas vart han
skulle åka så här tidigt på morgonen och att de
andra snart skulle vakna dem med så att han
skulle slippa vara ensam någon längre stund.
Jonas såg trots allt nöjd ut och opponerade sig
inte och en stund senare så kunde Gunnar ge
sig av.
Vädret var inte det bästa. Det småregnade och
det hade börjat bli kallt. Även om Gunnar
aldrig brukade klagade över vädret, så kände
han sig allt lite frusen innan bussen kom och
hämtade upp honom. Det var Kalle som körde.
- ”Hej Gunnar! Vad roligt att träffa dig så här
tidigt en lördagsmorgon”, hälsade Kalle.
Bussen var tom. Gunnar hälsade glatt tillbaka
och satte sig längst fram hos Kalle för en gångs
skull. Att Gunnar på egen hand var ute så här
tidigt en lördagsmorgon var ovanligt och Kalle
Kapitel 13
– 010:013/2 –
var både nyfiken och pratglad. Så efter att ha
passerat några hållplatser så talade Gunnar om
för honom vart han skulle.
Det började komma på fler folk på bussen, så
deras sporadiska samtal dog ut efter en stund.
När bussen kom fram till tunnelbanestationen
så gick Gunnar av. Kalle önskade honom en bra
dag och Gunnar tackade så mycket för skjutsen.
Det var som den, tänkte Kalle när Gunnar klivit
av, att han skulle vara intresserad av konst, det
hade han aldrig kunnat tro om Gunnar.
När Gunnar satt i tunnelbanevagnen på sin
fortsatta väg till museet, så funderade han
vidare på sin uppsats. Han hade inte glömt bort
någonting sedan gårdagen och som han nu
kände det, så var det med en viss spänning som
han såg fram emot att försöka slutföra
uppsatsen.
Gunnar förstod fortfarande inte vad som höll
på att hända med honom. Han reflekterade inte
över eller såg något konstigt i att han helt
plötsligt börjat komma ihåg saker som han läst
och att det gick så mycket lättare för honom att
läsa nu än förut. Gunnar hade aldrig tänkt så
långt, han hade inga som helst referenser för
vad han kunde och inte kunde göra.
– 010:013/3 –
När Gunnar kom fram till museet så fick han
vänta en stund då de inte hade hunnit öppna
än. Det fanns inga andra besökare där, det var
bara Gunnar som stod där och väntade på att få
komma in. Efter en stunds väntan så blev han
insläppt. Han hade bestämt sig för att först gå
till biblioteket för att ytterligare försöka läsa på
om konstnären han hade tänkt skriva om. När
han kom dit och frågade så fick han hjälp med
att få fram ytterligare material som han sedan
satte sig ner för att läsa.
Damen som förestod biblioteket kände igen
honom från förra gången han var där och
hjälpte gärna till då inga andra besökare hade
dykt upp än. Hon tyckte nog att det var en
märklig syn att se Gunnar sitta där och försöka
läsa igenom alla dessa inte alltför lättlästa
böcker, särskilt då han inte alls såg ut att höra
hemma i den här miljön. Visserligen så fanns
det en hel del andra original som brukade
besökte museet, men ingen som Gunnar.
Om man nu ska bedöma folk efter utseende, så
såg Gunnar långtifrån intelligent ut, snarare
tvärt om. Hela hans utseende och sätt att bete
sig gjorde att han för det mesta betraktads som
mindre vetande och på grund utav det, helt
– 010:013/4 –
eller delvis ignorerades. Men nu satt han där
och läste och han var så koncentrerad på sin
uppgift att han inte märkte att en del andra
besökare emellanåt lite skämtsamt och
löjeväckande satt och tittade på honom.
När Gunnar nu satt där och läste stycke upp
och stycke ner så kunde han i vissa fall direkt
passa in avsnitt om konstnären i de bilder han
såg framför sig. Även den minsta mening som
passade in gjorde honom bara mer och mer
inspirerad att fortsätta och han satt där länge
utan avbrott. Det var nästan så att damen i
biblioteket började bli lite orolig, vad höll han
på med egentligen? Gunnar hade i och för sig
talat om att han ville veta mer om konstnären
som hade målat tavlan han skulle skriva en
uppsats om, men att ta i på det här sättet för att
skriva en liten uppsats verkade inte riktigt
normalt.
När Gunnar suttit och läst i nästan tre timmar i
sträck så hade han tagit sig igenom allt det
material han hade fått framlagt till sig. Han
lämnade glad i hågen tillbaka alla böckerna och
gick in i cafeterian bredvid då han kände sig lite
hungrig. Klockan började närma sig ett och det
kurrade i magen. På en tavla bredvid kassan så
– 010:013/5 –
kunde han läsa hur mycket en kopp kaffe och
en bulle kostade. Det skulle gå på tjugofem
kronor, men det hade inte Gunnar. Men han
hade så det räckte till kaffe och en havrekaka.
Gunnar kände sig nöjd med det, så han köpte
sitt kaffe och en kaka och slog sig ner vid ett
ledigt bord mitt i lokalen. Det hade börjat
strömma till rätt så mycket folk och alla andra
avsides platser i utkanterna av lokalen var
upptagna.
Gunnar tog god tid på sig. Han satt hela tiden
och tänkte på det han läst. Bilden av
konstnären hade nu klarnat för honom på ett
sätt som han kände sig riktigt nöjd med, men
samtidigt så kände han också att någonting inte
riktigt stämde. Han hade lagt märke till att det
som stod skrivet om konstnären kunde skilja
mellan olika böcker. Men i vilket fall som helst
så bekymrade han sig inte särskilt mycket för
det just nu, han var bara glad att ha kommit
vidare i vad han avsåg göra.
Efter att ha fikat klart så begav han sig till sin
lilla hörna i museet. Gunnar märkte att det var
mycket mer folk som rörde sig mellan salarna
nu än tidigare. När han kom fram så var i alla
fall bänken där han brukade sitta ledig, men
– 010:013/6 –
det satt ett äldre par på bänken mitt emot. Det
bekymrade inte Gunnar, utan han satte sig ner
där han brukade och även om det passerade
förbi mer folk nu än förut, så hade han inga
som helst problem med att drömma sig bort i
sin egen värld.
Gunnar hade förvisso tagit med sig både papper
och penna men han skrev ingenting, det blev
bara inte av. Att Gunnar kommit bort sig i sin
tavla igen rådde ingen tvekan om. Ibland satt
han och ibland betraktade han tavlan stående
från olika håll och avstånd helt avskärmad från
sin omgivning. Det gamla paret som sett
honom slå sig ner mitt emot, tyckte efter ett tag
att det blev lite pinsamt att vara kvar, så de
reste sig och gick. Folk som gick förbi fick
ibland väja för Gunnar då han ibland hamnade
mitt i gången för att betrakta sin tavla.
Gunnar trivdes när han var fullt sysselsatt med
någonting som han tyckte om och som
inspirerade honom. Vartefter tiden led så hade
Gunnar fått sin berättelse klar för sig. De bilder
som han tidigare sett som ofullständiga kunde
han nu se klart framför sig. Där det innan hade
saknats något, hade Gunnar fantiserat fram
egna händelser som för honom passade in.
– 010:013/7 –
Gunnar var helt upprymd av sin berättelse som
den nu såg ut. Efter ett tag så började Gunnar
att bli allt mer medveten om att han också
måste skriva ner sin berättelse på papper innan
han kunde känna sig riktigt nöjd.
När nu Gunnar började tänka på att skriva så
började det knyta sig inom honom. Han visste
mycket väl hur sakta han skrev efter Eivors
diktamen. Han var visserligen inte rädd för
arbetet att skriva sin uppsats, men han började
ändå tvivla på att han skulle hinna med då det
tog så lång tid för honom att skriva. Gunnar såg
bekymrat på sina händer som han placerade
liggandes i sitt knä med handflatorna vända
mot sig. Han rörde sakta sina fingrar en efter
en och märkte snart att det inte gick som han
tänkt sig. Fingrarna liksom hängde ihop med
varandra och när han koncentrerade sig på ett
finger så verkade de andra vara helt bortom all
kontroll.
Gunnar började så sakta bli medveten om sitt
handikapp. Han hade inte tänkt på det tidigare,
han hade bara gjort så gott han kunde. Han
visste mycket väl att hans klasskamrater kunde
skriva mycket fortare än han, men han hade
aldrig sett det som att det skulle vara något fel
– 010:013/8 –
på honom, han hade inte tänkt så långt helt
enkelt.
När nu Gunnar till synes helt borta i sig själv
sittandes där på bänken med sina händer i
knäet lyftandes finger efter finger så började
han långsamt kunna skönja ett mönster i hur
hans fingrar rörde sig. Han fortsatte en lång
stund på samma sätt tills en av vakterna, som
en längre stund stått och observerat honom,
avbröt honom i hans tankar. Gunnar hade sett
så bekymrad ut där han satt med sina händer
att vakten kände att han måste gå fram och
fråga hur det var fatt. Även folk som gått förbi
hade sett undrande på honom.
- ”Bara bra”, svarade Gunnar lite yrvaket.
- ”Så bra då! Du kanske skulle gå vidare, det
finns förmodligen fler som vill sitta här för en
paus”, förmanade vakten och rätade lite
bestämt på ryggen.
Gunnar såg sig om, men han kunde inte se
några andra människor som stod i kö och
väntade på att någon plats skulle bli ledig och
dessutom så var det bara han som satt där på
bänken, ingen annan bredvid. Den andra
bänken mittemot var helt tom, det fanns ingen
annan som satt där heller. Men efter att ha sett
– 010:013/9 –
sig om en stund och sedan på vakten, som nu
såg rätt så stram ut i ansiktet, så började det gå
upp för Gunnar att det kanske vore bäst att gå
därifrån.
Gunnar tog sin väska, reste sig och gick sakta
sin väg med vakten ståendes kvar tittandes
efter honom. Det hade börjat bli sent och det
var nog bäst att ge sig av hemåt igen. Gunnar
kunde inte släppa tanken på sina händer där
han gick på väg mot tunnelbanestationen. Han
koncentrerade sig mer på sina händer än vart
han gick, men efter ett tag så lyckades han ta
sig till tunnelbanestationen i alla fall och
komma på ett tåg i rätt riktning.
Men Gunnar glömde istället att kliva av där
han skulle för byta till tåget hem. Tåget hann
passera flera stationer innan han upptäckte sitt
misstag. Gunnar kände inte igen sig, men trots
det så gick det lätt att komma på ett annat tåg
tillbaks till rätt station igen. Bytet gick också
bra, men återigen så glömde han bort att stiga
av där han skulle och följde med tåget ända till
slutstationen där tågen vände. Gunnar fick
vackert sitta och vänta tills tåget fortsatte
samma väg tillbaks igen. Han lyckades krångla
sig av vid rätt station i sista stund och sedan
– 010:013/10 –
komma med rätt buss hem.
När Gunnar kom hem var det sent, klockan var
kvart över fem. Visserligen hade familjen inte
ätit middag än och ingen hade gett honom
någon tid att passa. Men faktum kvarstod, att
det i Lenas och Kents ögon var lite väl sent att
komma hem efter att ha varit borta hela dagen.
Ingen av dem hade tänkt tanken att Gunnar
skulle vara borta så länge.
- ”Vad har du varit hela dagen”, sade Lena surt
så fort hon fick syn på Gunnar när han kommit
innanför ytterdörren.
Gunnar kände att han var sent ute och kunde
bara svara att han hade varit på museet hela
dagen.
Utan att bry sig om vad han hade gjort där, så
tyckte Kent att han borde förstå att han skulle
ha kommit hem mycket tidigare. Gunnar blev
ledsen när de hackade på honom och kunde
inte svara. Han tilläts gå in i sitt rum när de
efter ett tag förstod det meningslösa i att
försöka fortsätta förklara hans skyldigheter
gentemot familjen. Maten var snart klar och det
rådde en något tryckt stämning runt
matbordet.
– 010:013/11 –
Jonas som inte riktigt lärt sig att uppfatta olika
sinnesstämningar frågade Gunnar glatt om han
inte kunde läsa en saga ikväll igen. Det lovade
Gunnar och Lars ville också vara med sade han.
Det piggade upp Gunnar något då han hade
tyckt det varit roligt att läsa för sina bröder nu
när allt gick så bra och de hade uppskattat det.
Lars hade bara ett ytterligare önskemål och det
var att Gunnar skulle läsa sagan efter
barnprogrammen på TV.
När Lars och Jonas såg på barnprogrammen, så
låg Gunnar ovanpå sin säng i sitt rum och
fortsatte fundera på sina händer. Han hade lagt
märke till att hans fingrar fungerade olika. En
del var rörligare än andra utan att påverka hans
andra fingrar så mycket. Han hämtade en
penna på sitt skrivbord och gick och la sig
ovanpå sin säng igen. Han prövade på andra
sätt att hålla i pennan och upptäckte att det sätt
som han lärt sig, så som man skulle göra, inte
passade honom. Problemet tycktes vara att
pekfingret och långfingret motverkade
varandra, vilket gjorde att han rörde på hela
handen istället för att röra på fingrarna.
Gunnar märkte att pekfingret och tummen på
höger hand kunde röra sig ganska så
– 010:013/12 –
obehindrat om han knöt ihop de andra
fingrarna inuti handen så de höll sig stilla.
Gunnar klev upp ur sängen och satte sig vid
skrivbordet för att prova, och han kunde genast
känna skillnaden. Även om det inte såg så
särskilt snyggt ut, så var det egentligen ingen
större skillnad i stil från förut. Det som skilde
var att det nu gick mycket lättare att skriva, han
behövde inte ta i så som han hade gjort tidigare
och det gick fortare. När Gunnar satt där och
provade skriva kom Jonas och Lars in i hans
rum och ville att Gunnar skulle läsa en saga för
dem. Den här gången fick Gunnar välja saga
medan de gjorde sig iordning för sängen. Det
fanns inte mycket att välja på, så Gunnar fick ta
den bok som fanns och välja en annan saga än
den han läst kvällen innan.
Både Lars och Jonas tyckte att det var jättekul
att Gunnar ville läsa sagor för dem. Efter att
Gunnar läst klart så talade han om att det inte
fanns så många sagor kvar i boken, så han
frågade om de ville att han skulle försöka låna
några andra sagoböcker på ett bibliotek eller så,
vilket de förstås ville. Gunnar hade kommit
ihåg att man kunde låna böcker på biblioteket i
skolan och han tänkte att det kanske fanns
– 010:013/13 –
några sagoböcker där som han kunde få låna
med sig hem.
Efter att ha sagt god natt så kände även Gunnar
för att gå och lägga sig då det hade varit en
ganska så intensiv dag. Men innan han
somnade in så låg han och tänkt på sin uppsats
och han bestämde sig för att försöka skriva ner
den på det nya sättet han just prövat ut.
Gunnar vaknade tidigt dagen därpå. När han
och Jonas ätit frukost så gick Gunnar in till sig
och började försöka skriva sin uppsats. Det gick
väl inte så bra i början, men ju längre tiden led
desto bättre gick det. Han hade suttit där ett
bra tag fullt koncentrerad på sin uppgift och
hörde inte sin mor ropa på honom. Lena fick gå
in i Gunnar rum innan han reagerade.
- ”Hör du inte! Du får ta med Lars och Jonas ut
en stund, jag skall städa”, meddelade hon
bestämt.
Gunnar som var mitt uppe i sin uppsats
protesterade inte, utan reste sig upp, gick ut i
hallen och hjälpte sina bröder att klä på sig
vartefter de alla tre gick ut. Men strax innan så
vände sig Gunnar om i dörren och frågade när
han kunde komma hem igen. Lena tittade på
– 010:013/14 –
honom ett tag innan hon svarade att det nog
skulle ta minst två timmar innan hon var klar.
Lena var fortfarande lite sur efter gårdagen och
ville helst av allt vara ifred från ungar en stund.
Hon blev heller inte gladare av att Gunnar
frågade på det sätt han gjorde. Det kunde bara
tyda på att han ville komma hem så snart som
möjligt och det var hon inte riktigt upplagd för.
Så innan hon började städa så gick hon in i
Gunnars rum för att se efter vad han höll på
med som var så himla viktigt.
På hans skrivbord låg det ett helt fullskrivet A4-
ark och ett till som till hälften var fullklottrat
med text. Hon tittade lite förstrött på papperna
utan att egentligen läsa något. Hon förstod att
det hade med uppsatsen som Gunnar pratat om
att göra, men hon kunde fortfarande inte förstå
varför han helt plötsligt börjat envisas med den
hela tiden.
Lena hade själv haft problem i skolan och även
om hon inte hade några problem med att läsa
och skriva nu, så var det ingen
favoritsysselsättning precis. Även om hon
tyckte att det var bra att Gunnar gjorde sina
läxor, så ansåg hon att han även skulle hjälpa
till hemma. Och när nu hemarbetet, som för
– 010:013/15 –
hans del bestod i att se efter sina bröder,
verkade bli lidande på grund av en uppsatts,
som hon här vid en första anblick bedömde
som onödigt lång, så blev hon inte gladare.
Tyvärr så kunde inte Lena glädjas åt Gunnars
uppenbara framsteg då hennes egenintresse för
skolan inte var särskilt stort. För henne var
skolan fortfarande någonting som man bara
måste gå igenom. Visserligen var det bra om
Gunnar lyckades och fick bra betyg och så, men
hon ansåg det inte direkt nödvändigt då hon
själv hade gått ur skolan med dåliga betyg. För
henne var familjen det viktiga och framför allt
när det var något som för tillfället direkt
berörde henne.
Efter att ytterligare lite förstrött tittat igenom
Gunnars papper ett tag, så gick hon ut ur hans
rum för att börja städa. Kent var också hemma
och hjälpte till som han brukade. Det tog inte
så lång stund att städa, det visste de båda två,
men efteråt så ville de kunna sitta för sig själva
och fika i lugn och ro och då passade det bra att
Gunnar tog hand om sina yngre syskon ute
någon annan stans.
Gunnar hade följt med sina bröder ner till
parken där de träffat på sina lekkamrater. Så
– 010:013/16 –
när Lars och Jonas lekte med dem så strosade
Gunnar omkring i närheten för sig själv som
han alltid brukade göra. Han hade fortfarande
inga problem med att få tiden att gå genom att
bara strosa omkring och slötitta på diverse
saker som kom i hans väg. Efter ett tag så kom
Lars och ryckte Gunnar i ärmen för att påkalla
hans uppmärksamhet.
- ”Jag fryser, kan vi inte gå hem nu”, frågade
han?
Lars kamrater hade redan gått hem och det var
inget roligt att leka själv tyckte han. Jonas lekte
fortfarande med sina kamrater, men det såg ut
som om de också var på väg hem nu. Gunnar
tittade på klockan. Det hade inte riktigt gått två
timmar än, men han ville inte att Lars skulle
vara ute och frysa, så de begav sig hemåt i alla
fall.
Book 10
feb1995
– 010:014/1 –
Kent och Lena satt i köket och fikade när de
kom inklampande genom ytterdörren, men
innan Lena hann säga någonting så gick
Gunnar in i köket och talade om att Lars frös
och ville gå hem. Ja ja, bara ni inte stökar till
nu, hade Lena svarat lite surt. Gunnar tog med
sig sina bröder in i deras rum och tog fram lite
saker som de kunde sysselsätta sig med. Som
tur var så var det sällan svårt att sysselsätta
Lars och Jonas, de kunde leka bra tillsammans
när det bara var de två och inga andra i
närheten. Gunnar gick efter ett tag in i sitt rum
och fortsatte med sin uppsats.
Han höll på länge och väl innan han kände sig
nöjd och tyckte att han var klar. Det hade blivit
mörkt ute och Gunnar var hungrig, han hade
helt glömt bort att ta någonting att äta under
dagen. Lars och Jonas hade ätit några
smörgåsar och fil efter det att Gunnar lämnat
dem ensamma i sitt rum. Gunnar gick nu även
han ut i köket för att ta sig några smörgåsar att
äta.
- ”Ät inte för mycket nu, vi skall äta middag om
någon timma”, hörde han Lena ropa inifrån
Kapitel 14
– 010:014/2 –
vardagsrummet.
Kent och Lena satt och tittade på TV. Det var
något sportprogram som Kent ville se klart
först innan middag.
Gunnar tog två smörgåsar som han åt upp i
lugn och ro, för att sedan gå tillbaka till sitt
rum. Han lade sig ovanpå sin säng och tänkte
igenom sin uppsats. Han hade skrivit nästan
fyra hela A4 ark fulla och han kände sig mycket
till freds med sig själv. Det hade gått väldigt bra
att skriva på slutet och rent stilmässigt så såg
det inte alls så pjåkigt ut längre.
När TV-programmet som Kent velat se var slut
så hade Lena maten klar och de satte sig ner i
köket för att äta. Det hela gick lugnt till och
efter maten så frågade Gunnar om han fick gå
ut en liten stund, vilket han fick.
När Gunnar kom in igen så var det dags för
hans bröder att gå och lägga sig. Han läste ännu
en saga för dem innan de somnade. När
Gunnar lite senare även han kommit i säng så
började spänningen och frustrationen över
uppsatsen så sakta att släppa. Hans arbete med
uppsatsen hade varit krävande på flera sätt,
men han kände ändå att alla hans
ansträngningar inte varit förgäves. Han hade
– 010:014/3 –
försökt allt vad han orkade och kunde nu
verkligen känna sig stolt över vad han
åstadkommit.
Men trots allt det positiva så kände Gunnar sig
inte helt nöjd. Hans glädje var på många sätt
kluven. Han var lycklig över att han, som han
själv tyckte, hade klarat att skriva en riktig
uppsats för första gången i sitt liv, men hans
mor verkade inte glädjas med honom och Kent
verkade inte heller han så särskilt intresserad.
Gunnar hade ingen aning om hur han skulle
bemöta detta sina föräldrars ointresse. Helst av
allt så skulle han velat visa dem uppsatsen han
skrivit, men det blev inte av då han kände sig
osäker på deras reaktion och inte ville störa.
Han hade i och för sig aldrig tidigare visat sina
läxor och det han jobbade med i skolan för sina
föräldrar. Inte för att han själv kände sig
missnöjd på något sätt så, utan helt enkelt
därför att hans föräldrar aldrig tagit något
initiativ eller visade något intresse för hans
skolarbete. De hade alltid låtit honom sköta
sina läxor själv även då de visste att han hade
det svårt. I och för sig så hände det väl att de
påminde honom om att göra läxorna, men de
kontrollerade aldrig eller försökte hjälpa till.
– 010:014/4 –
Gunnar hade inte tänkt på det tidigare, han
hade alltid bara accepterat allting som det var.
Nu däremot låg Gunnar och funderade över
varför hans föräldrar inte verkade så nöjda som
han hoppats när han arbetat med sin uppsats.
Något svar kunde han inte komma på och han
beslöt sig för som innan att inte störa i onödan.
De följande dagarna i skolan flöt på nästan som
vanligt. Att det gick lättare och lättare för
Gunnar hade ännu så länge bara
uppmärksammats av Eivor. Gunnar var
fortfarande blyg av sig och ville inte visa inför
andra vad han lärt sig och även om han hade
gjort det, så var det egentligen ingen som skulle
vara intresserad i alla fall. Men trots det så
kände sig Gunnar fortfarande nöjd med sin
plats i klassen.
När då torsdagen kom, då det var det dags att
redovisa och lämna in uppsatserna efter
besöket på konstmuseet, så skulle alla få göra
en kort redovisning och därefter lämna in
uppsatsen till Eivor för bedömning av det
skriftliga. Eleverna fick gå fram en efter en, rad
efter rad, till Eivor vid katedern och läsa, eller
då helst berätta om den tavla och konstnär de
– 010:014/5 –
valt ut att skriva om. Framförandena tog inte så
lång tid, men Eivor såg nöjd ut och tyckte att de
gjorde bra ifrån sig, vilket hon inför klassen
berömmande talade om efter varje elevs
framträdande.
När det till slut blev Gunnars tur så kunde man
höra en tystnadens suck ifrån alla hans
klasskamrater. De som tidigare varit vakna och
intresserat hört på sina kamraters
framföranden, verkade nu helt ointresserade.
Eivor var däremot mycket spänd. Inte så att
hon tyckte att det skulle bli intressant och
spännande att få höra Gunnars berätta om sin
uppsats, det handlade istället mer om en oro
för vad som skulle hända nu. Hon hade inte
glömt bort den gången då han flytande inför
klassen läste ett stycke i en övning som hon
förberett och hon hade även noterat andra
framsteg som hade gjort henne osäker.
Gunnar var lite nervös när han klev fram till
Eivor vid katedern, men det var inget mot vad
Eivor blev när han lade fram de fyra A4-arken
han skrivit bredvid sig på hennes kateder.
Ingen annan hade skrivit mer än en A4-sida
och det var få som hade fyllt sidan med text.
Eivor nästan inte ville titta men kunde inte låta
– 010:014/6 –
bli. Hon såg att Gunnars papper var fulla med
text och hon visste inte vad hon skulle tro. Efter
att ha samlat sig något, så bad hon Gunnar att
påbörja sitt framträdande.
Gunnar började lite försiktig så som han hade
skrivit, men bara efter ett par rader så började
han prata fritt. Redan med de inledande orden
så började han se sin uppsats om den tavla han
valt ut framför sig som i en film. Han berättade
inte ord för ord ur minnet, Gunnar berättade
istället om de bilder han såg, hur olika
händelseförlopp utvecklade sig och vad de i sin
tur ledde fram till. Gunnar tappade snabbt all
nervositet, han var som borta i sin berättelse
och framförde den nu i ord så som han såg den.
Även om han hade klassen framför sig så var
Gunnar inte riktigt närvarande längre. Hans
medvetande hade flyttats över till fantasins
värld.
Den historia så som Gunnar nu berättade den,
så blev det nästan som en saga. Han hade inte
riktigt lärt sig hur man uttryckte en del saker
eller formulerade meningar som innehöll
fackord. Den text han hade läst i böckerna på
biblioteket var nästan alla olika utformade. En
del var rena fackböcker, där många ord hade
– 010:014/7 –
varit helt främmande för honom. Ibland så
hade han väl något så när kunnat förstå vad
som menades, men han kunde inte använda
orden.
Med fantasins hjälp så använde sig Gunnar
istället av de ord han kunde, vilket på ett
ganska så elegant sätt gjorde det hela mycket
mer lättförståeligt. Några av de böcker Gunnar
hade läst var mer berättande i sin karaktär och
Gunnar hade tagit till sig lite av den
berättarstilen. Men omedvetet så hade han
också tagit intryck av den berättarstil i de sagor
han läst för sina bröder, vilket gjorde att hans
berättande ibland tycktes rikta sig mer till barn
än till vuxna och ungdomar som han själv.
Det blev i och för sig en ganska lustig blandning
av olika berättarstilar men historien höll ihop
och Gunnar stakade sig inte någon gång under
sitt framförande. Han var så inne i sitt
berättande att han inte märkte att det ringde ut
till rast och eftersom han inte blev avbruten så
fortsatte han. När rasten nästan var slut så var
Gunnar klar och på samma sätt som han
försvunnit in i sin fantasivärld så kom han ur
den och blev mer och mer medveten om sina
klasskamrater och Eivor som bara satt där i sin
– 010:014/8 –
stol nästan bredvid honom.
Det var tyst och Gunnar började nästan känna
sig lite illa till mods. Hade han gjort något fel,
eller? Nej, Gunnar hade inte gjort något fel,
men det han hade gjort hade heller inte
förbigått någon. Hans klasskamrater bara satt
tysta och såg förvånat på honom och sedan så
började de se sig runt på varandra med samma
förvånande ansiktsuttryck. Eivor hade nästan
som försjunkit in i någon sorts dvala efter att
Gunnar börjat sin berättelse. Hon hade under
hela hans framförande suttit helt stilla
tillbakalutad i sin stol med tom blick, så det tog
ett tag innan hon uppmärksammade att
Gunnar slutat och ingen i klassen vågade vara
den förste att yttra ett ord.
När Eivor kommit till sina fulla sinnen igen så
tackade hon Gunnar för hans berättelse, men
utan att säga någonting om det var bra eller
dåligt. För Gunnar gjorde det ingenting, han
blev istället strålande glad över att slippa höra
att det han framfört var dåligt och han hade ju
inte blivit tillrättavisad en enda gång. Gunnar
gick och satte sig samtidigt som det ringde in
till nästa lektion. Eivor blev först nu medveten
om att de dragit över rasten och hon lät dem ta
– 010:014/9 –
sin tio minuters rast nu istället, innan deras
nästa lektionstimme.
Det var fortfarande ganska tyst i klassen. Det
hade börjat höras ett svagt mummel när
klassen begav sig ut i korridoren för att gå på
rast. Gunnar gick ut tillsammans med de
andra. Men när Gunnar passerade dörren ut till
korridoren så kunde han höra sin klasskamrat
Hans tyst yttra något.
- ”Värst vad stöddig man kan vara då helt
plötsligt”.
Gunnar förstod inte, men han kunde höra på
sättet Hans uttryckte sig att det inte var något
positivt. Gunnar sänkte blicken och saktade in
vid sidan av så att han kom ut sist efter alla
andra på skolgården.
Ute på skolgården var klassen som vanligt
utspridd i små grupper. Det som inte var
normalt denna gång var att Gunnar var allas
samtalsämne. Tidigare så hade ingen tagit
någon notis om honom alls egentligen, men
som det nu var, så hade ingen kunnat undvika
att lägga märke till honom efter hans
framträdande inför klassen. Deras reaktion
gentemot Gunnar tidigare hade varit att helt
negligera honom, men nu så kunde man inte
– 010:014/10 –
det.
Ingen av Gunnars klasskamrater kunde
bedöma hans framförande i jämförelse med de
tidigare som andra gjort, det var för mycket
som skilde och ingen av dem hade heller hört
något liknande förut. Deras berättelser blev
alltid lite stakiga när de allt som oftast behövde
läsa några rader för att komma på vad de skulle
sägas härnäst och en del till och med läste rakt
av. Men i vilket fall som helst i jämförelse med
Gunnars framträdande, så kände hans
klasskamrater sig nu helt överkörda.
Det rådde en ganska så tryckt stämning på den
annars så öde skolgården och Gunnar som
strosade omkring där för sig själv i utkanten
kunde inte undvika att känna den. Även om
han inte såg det, så kunde han känna att alla
tittade åt hans håll och att det pratades om
honom, vilket aldrig hade skett förut.
Det här var något helt nytt för Gunnar och han
visste inte hur han skulle bete sig. Han förstod
att hans klasskamrater hade reagerat på hans
framförande men han förstod inte på vad,
eftersom han uppfattade det som att han inte
– 010:014/11 –
hade gjort något fel. Det hela kändes obehagligt
och när de tio minuterna hade gått, så följde
Gunnar med sina kamrater in liksom på släp
för att fortsätta deras nästa svensklektion med
Eivor.
Eivor som suttit kvar i klassrummet var djupt
skakad. Hon hade med tomma ögon läst
igenom Gunnars uppsats och ville inte riktigt
tro det hon läste. Hon kunde i och för sig se att
hans formuleringar av meningar kunde ha varit
bättre och det fanns en hel del andra detaljer
som inte var riktig svenska, men det fanns
egentligen ingenting som var direkt fel. Det var
bara små detaljer som vem som helst kunde
göra fel på. Hur hon nu skulle hantera det här
begrep hon inte, inte just nu i alla fall, hon
visste inte vad hon skulle tänka eller tro.
När hennes elever kom tillbaka in i
klassrummet, så lade hon ifrån sig Gunnars
uppsats i den hög där hon samlat in de andra.
När alla samlat sig och satt sig ner, så lät hon
nästa elev på tur komma fram och fortsätta
framförandena. Allt återgick till det normala så
som det varit innan Gunnars framförande. Det
blev korta berättelser i samma stil som innan
och Eivor berömde med att säga att det var bra
– 010:014/12 –
gjort. Men trots Eivors försök att bortse från
Gunnar så var det inte riktigt som förut. Det var
som om hela den fortsatta lektionen blivit
ihålig på något sätt, det hela med uppsatsen
och framförandena kändes nu ganska så
meningslöst på något sätt. Alla kände likadant,
utom Gunnar.
Gunnar hade hela tiden uppskattande hört på
och han tyckte precis som Eivor att det var bra
framträdanden som de andra gjorde. Han hade
inga behov att på det sättet jämföra sig med
sina kamrater.
När alla hade gjort sina framträdanden klart så
avslutade Eivor lektionen trots att det var ett
par minuter kvar. Hon hade helt tappat all den
inspiration hon tidigare haft. En aning
frånvarande så samlade hon ihop sina saker på
katedern och gick till lärarrummet. Hon hade
en ledig lektionstimme så hon tog en kopp kaffe
ur en automat som stod i en hörna i en hall vid
ingången till lärarrummet innan hon gick in.
Hon satte sig ner vid ett fönsterbord och såg ut
mot skolgården. Hon hade ingen lust att prata
med några andra lärarna som hon ibland
brukade göra och det syntes lång väg på henne
att hon inte ville bli störd. Eivor såg dyster ut
– 010:014/13 –
på ett sätt som hon inte visat förut. Även om
detta hennes nya sinnestillstånd väckte en viss
nyfikenhet, så var det ingen som kommit henne
tillräckligt nära så det passade sig att fråga om
något hänt.
Eivor kände sig tom. När hon försökte att få
ordning på sina tankar så dök Gunnar upp hela
tiden. Ju mer hon tänkte på det och ju mer
distans hon började få till det hela, så kunde
hon inte acceptera det som hänt. Någonting
stod inte rätt till tänkte hon, men vad? Han
bara kan inte ha skrivit det där själv tänkte hon
om och om igen. Hon tänkte så intensivt att det
till sist blev som en sanning för henne. Det som
var svårare att komma ifrån var det
framförande Gunnar hållit inför klassen. Men
ju mer hon intalade sig själv att han fuskat, ju
mer negligerade, försköt och avvisade hon hans
framförande nästan som om det inte hade ägt
rum och efter ett tag så kunde hon helt bortse
ifrån det, vilket gjorde att hon lugnade ner sig
något.
Lite senare samma dag så utnyttjade Eivor
varje ledig stund till att gång på gång gå igenom
Gunnars uppsats med mer och mer kritiska
ögon. Mot slutet av dagen så fick hon för sig att
– 010:014/14 –
hon skulle försöka att jämföra hans uppsats
med annat som Gunnar skrivit. Hon gick till
sitt skåp och tog fram några pärmar där hon
hade samlat tidigare övningar som hennes
elever lämnat in. När Eivor jämförde så kunde
hon se en viss skillnad som blev mer och mer
markant mot slutet av Gunnars uppsats.
Det stod nu helt klart för henne att Gunnar
fuskat. Hennes problem var bara hur hon skulle
hantera det hela. Hon kände en ängslan över
att försöka förmedla hennes tankar till att bli
allmän kännedom, då hon trots allt var realist
och inte på ett vettigt sätt, än så länge, kunde
förklara hur det hela hade gått till. Faktum var
ju att Gunnar trots allt själv hade stått där inför
hela klassen och framfört sin uppsats och hon
måste också, om än motvilligt, konstatera att
han hade gjort det helt fritt utan någon som
hjälpt honom. Han hade heller inte läst
innantill och det skrämde henne. Eivor ville
inte riskera att andra skulle beskylla henne för
att komma med falska anklagelser, även om
hon nu innerst inne visste att hon hade rätt. Så
mot slutet av dagen så bestämde hon sig för att
tillsvidare inte säga någonting till någon. Hon
skulle helt enkelt låtsas som om ingenting hade
– 010:014/15 –
hänt.
Som dagen fortskred så kunde Gunnar
fortfarande känna obehag över att hans
klasskamrater pratade om honom och att en
del till och med gav honom lömska blickar i
smyg. Han försökte undvika den sortens
kontakt så gott han kunde, men det var svårt.
När skoldagen slutade så skyndade Gunnar
iväg, men inte hem. Han tog istället
tunnelbanan in till staden och museet igen.
Han hade gjort det varje dag efter skolan den
här veckan. Han var klar över att hans föräldrar
inte riktigt uppskattade hans besök där och den
enda tid han kunde åka dit utan att det märktes
var efter skolan. Gunnars enda problem var att
komma ihåg tiden och att hämta hem sina
bröder från fritids och dagis, men det hade gått
bra hittills.
Det hade hänt så mycket kring Gunnar den här
veckan. Bortsett från att han blivit mer och mer
uppmärksammad på museet, så hade han även
lyckats låna hem sagoböcker som han läst ur
varje kväll för sina bröder. Det hade blivit mer
och mer uppskattat och både Jonas och Lars
såg fram emot att få gå och lägga sig och höra
Gunnar läsa sagor för dem. Både Kent och Lena
– 010:014/16 –
hade i all tysthet börjat uppmärksamma vad de
höll på med. Lena hade till och med stått
bakom dörren och lyssnat när Gunnar läste.
Tyvärr så kunde varken Kent eller Lena fullt ut
uppskatta vad Gunnar gjorde för sina bröder.
Den enda uppskattning de visade Gunnar var
när han såg efter sina bröder på dagarna ute
och egentligen inte som nu då de skulle gå och
lägga sig. Att läsa sagor för dem innan de
somnade, vad skulle det nu vara bra för? Det
kändes inte som direkt nödvändigt precis.
Lena och Kent pratade inte särskilt mycket om
att Gunnar börjat läsa sagor för Lars och Jonas
på det sätt han gjorde. De konstaterade bara
helt kallt att han gjorde det. Gunnar själv
älskade att läsa sagor för sina bröder och han
tyckte själv om att läsa de sagor han valt ut då
de passade in i hans fantasivärld och mer
uppskattning än den han fick från Lars och
Jonas hade han aldrig känt förut. Han hade
redan hunnit läsa ut en sagobok han lånat och
börja på en ny, som innehöll många fler och
mer raffinerade sagor som tilltalade dem alla
tre. Att en del sagor kunde vara långa
bekymrade dem inte, men Kent och Lena hade
börjat uppmärksamma problemet. De hade
– 010:014/17 –
visserligen inte sagt något ännu men de gillade
inte att det ibland kunde bli så sent innan Lars
och Jonas somnade.
Det märkliga i det hela var att varken Lars eller
Jonas reagerat på att Gunnar förändrats så som
han hade gjort. De tänkte inte alls tillbaka på
hur Gunnar varit förut och även om de hade
gjort det så uppskattade de sin storebror då
med, även om kanske lite mer nu. Barnen hade
börjat komma varandra närmre genom de
stunder på kvällen då Gunnar läste sagor. Det
var som om något hade börjat växa fram, som
en sorts större gemenskap bara dem emellan.
Gunnar själv var medveten om att saker och
ting hade förändrats, men han saknade
förmåga att förklara vad och han sökte heller
ingen förklaring. I mångt och mycket så var
han samme Gunnar som förut och han kände
egentligen inget behov av någon förändring alls
när det gällde honom själv som person.
När Gunnar kom fram till museet så gick han
raka vägen till sin hörna där tavlan hängde,
som allt mer började kännas som en vän. Fanns
det någon plats på jorden där han helst skulle
vilja vara, så var det där på bänken bredvid sin
– 010:014/18 –
tavla. Det här var den bästa stunden på hela
dan då han helt kunde koppla ifrån och bara
drömma sig bort. Det motiv som tavlan återgav
hade blivit allt mer levande för honom och han
kunde både känna och ta på saker. Den äng han
såg framför sig verkade ha en oändlig massa
möjligheter och han ville känna och undersöka
allt.
Som tur var så hade Rolf på museet så smått
börjat hålla ett öga på Gunnar. Han hade
uppmärksammat att det hade börjat pratas om
honom och han tyckte inte riktigt om sättet
som Gunnar beskrevs på. Även om Rolf också
tyckte att Gunnar var en rätt så lustig figur, så
hade han fattat tyckte för honom. Han såg
Gunnar som att vara rätt fram och det fanns
definitivt inget ont i honom. Han tyckte att
Gunnar, som tillsynes trivdes på museet, skulle
få vara där utan att behöva göras till åtlöje för
den sakens skull. Det gjorde att Rolf gärna ville
hjälpa Gunnar, fast då utan att tränga sig på
förstås. Det hade dock hänt att Rolf fått
påminna honom om tiden så att han inte kom
försent hem ytterligare en gång. Det hade
Gunnar inget emot och på något sätt så hade
det börjat växa fram en sorts förstående dem
– 010:014/19 –
emellan och det var Gunnar mycket tacksam
för och han tog gärna emot den sortens hjälp då
han inte behövde be eller säga någonting.
Den här gången emellertid så behövde Gunnar
inte Rolfs hjälp med att passade tiden så att
ingen i familjen märkte att han hade varit i
staden den här eftermiddagen med.
Book 10
feb1995
– 010:015/1 –
Hösten började närma sig sitt slut och snart så
skulle vintern ta vid. Skolterminen hade
kommit en bit in på november och det var nu
som alla lärare började planera för de
skrivningar och prov som skulle göras innan
terminens slut. De flesta lärarna brukade göra
små egna prov med sina klasser innan det var
dags för de gemensamma proven som
omfattade både skola och distrikt.
Att alla lärare var angelägna om att just deras
elever skulle klara sig så bra som möjligt var lite
av en självklarhet. Den främsta anledningen var
att proven indirekt också var ett mått på deras
lärarduglighet och om deras elever
misslyckades på ett prov, så kunde det då tydas
som om man inte skötte sitt arbete. Att
misslyckas som lärare hade två avigsidor. Den
ena var att man från skolledningens sida kunde
få anmärkningar, vilket inför sina kollegor
kunde vara mycket pinsamt. Det andra var att
elevernas föräldrar då med full legal rätt kunde
skylla sina barns dåliga resultat på läraren,
vilket skulle kunna få än mer obehagliga
konsekvenser.
Kapitel 15
– 010:015/2 –
Eivor för sin del, hade fullföljt sina planer och
sett till att hennes elever låg väl framme i de
ämnen som hon var ansvarig för. Hon hade
också lite i smyg genomfört små prov och tester
som var avsedda att skaffa fram underlag för en
bedömning av Gunnars kunskapsnivå som då
avsåg att få honom förflyttad. Men resultatet av
hennes ansträngningar beträffande Gunnar
hade slagit helt fel. Till hennes gradvis ökande
förtvivlan så hade Gunnar helt plötsligt börjat
klara sig bra i jämförelse med sina kamrater.
Men det gick inte att helt jämföra honom med
de andra eleverna då han många gånger gjorde
saker och ting annorlunda, men samtidigt så
gick det inte att påstå att han gjorde fel på det
sätt han klarade av att genomföra sina prov och
läxor.
Som Eivors såg det, så hade Gunnar försatt
henne i ett dilemma som hon hade svårt att ta
sig ur. Innan så hade hon ganska så hårt ansatt
skolans studierektor i sina försök att få Gunnar
förflyttad. Studierektorn hade i sin tur begärt
underlag till stöd för att kunna fatta ett beslut
om förflyttning som han såg det, i synnerhet då
Gunnars föräldrar troligtvis skulle motsätta sig
det. Det som Eivor hittills hade fått fram räckte
– 010:015/3 –
inte för ett sådant beslut, det insåg hon själv.
Det var till och med så att hon skulle kunna bli
ifrågasatt beträffande rimligheten i att
överhuvudtaget ha tagit upp och driva frågan
om hon fortsatte att insistera på att få Gunnar
förflyttad.
Det fanns flera aspekter i det här som lätt skulle
kunna vridas så att hon skulle kunna komma i
mycket dålig dager, det insåg hon. Att som ny
lärare i skolan och ganska så snabbt döma ut en
elev och kräva förflyttning, kunde med tanke på
Gunnars yttre företräden bedömas som starkt
förnedrande. Hon hade också en stark
misstanke om att hon inte kunde räkna med
något stöd från sina kollegor. Det var nog
snarare så att många med glädje skulle bidra
till att misskreditera henne ytterligare på grund
av hennes många gånger överlägsna attityd
gentemot dem.
De här hennes tankegångar var fullt realistiska,
det insåg Eivor, vilket gjort henne mycket
bekymrad. Det hade gått så långt att hon inför
sig själv hade börjat skylla på Gunnar för det
inträffade. Hennes inställning hade under den
sista tiden formats så att hon ansåg att Gunnar
i samarbete med sina föräldrar på något sätt
– 010:015/4 –
fuskade för att förhindra en förflyttning.
Om nu Eivor hade kunnat tänka klart, så skulle
hon snabbt inse att fusk omöjligt kunde vara
fallet, då det var alldeles för många
omständigheter som inte gick att förklara med
fusk. Men Eivor tänkte inte klart längre, hennes
sinne hade fördunklats och hon sökte enbart
förklaringar och ursäkter som gjorde att hon
kunde upprätthålla sin auktoritet i ärendet.
Hon kunde inte förmå sig själv att glädjas åt de
uppenbara framsteg som Gunnar nu nästan
dagligen gjorde.
Sammantaget så hade allt det här gjort att
Eivor omedvetet antagit en lömsk inställning
till Gunnar, vilket var något nytt för henne.
Hon hade aldrig förut varit i närheten av en
liknande situation och skulle nog aldrig
någonsin erkänna sig själv som lömsk gentemot
någon elev eller någon annan person vilken
som helst heller för den delen, då hon föraktade
den typen av människor. Men som sagt, Eivor
såg inte klart längre. Hon trodde stenhårt på sig
själv och nu mer än någonsin och att allt det
hon gjorde var rätt och riktigt. Allt trassel och
elände berodde istället enbart på Gunnar och
det var han som var den direkta orsaken till alla
– 010:015/5 –
problem. Hon kunde heller inte finna några
som helst förmildrande omständigheter som
kanske gjort att hon skulle kunna ha
överseende med det inträffade och på något
sätt acceptera vad som hänt, men nej, Eivor var
inte den typen av person.
Även om nu Eivor inte riktigt hade kontroll
över situationen, så var hon tillräckligt
medveten om att inte visa vad som rörde sig
inom henne inför andra. Hon kunde
fortfarande hålla skenet uppe utan att det
märktes. Eivor hade heller inte gett upp
försöken att få Gunnar förflyttad, men om han
nu genom fusk skulle kunna fortsätta klara
kommande skrivningar, så kände hon sig
tvungen att lägga om taktiken på något sätt.
Den linje som Eivor nu var inne på gick ut på
att avslöja Gunnars fusk på ett sätt som
omöjliggjorde hans fortsatta skolgång i
Majbäckskolan. Hon visste inte riktigt hur det
skulle gå till än, men hon ansåg att Gunnars
något förändrade handstil var en indikation
och att han förmodligen hade haft någon form
av fusklappar till hands under hennes övningar
och prov utan att hon hittills lyckats avslöja
det. Men som situationen var nu, så var hon
– 010:015/6 –
fast besluten att avslöja Gunnars fusk och då
helst öppet inför andra.
Om nu Eivor kunde hålla skenet uppe och
ignorera Gunnar, så kunde hans klasskamrater
inte längre göra det. Redan från den dagen då
Gunnar framfört sin uppsats inför klassen, så
hade en attitydförändring skett gentemot
honom. Gunnar hade i ett slag börjat bli
uppmärksammad för i princip allt han tog sig
för. Om han gjorde något misstag eller bara
uttryckte sig lite konstigt så blev han
omedelbart påmind om det i hånfulla ordalag.
Och till Gunnars stora besvikelse så kunde han
även bli hånad om han gjorde något bra och då
kommenterades hans utseende och annat som
kunde anses som avvikande i hans beteende
istället. Det här nya sättet att bemöta Gunnar
på, började efter ett tag sprida sig i skolan
bland andra elever utanför Gunnars klass.
Gunnar var fullständigt oförberedd på sina
klasskamraters nya attityd gentemot honom.
Han hade inte upplevt något liknande tidigare
och han hade inget försvar. Tidigare så hade
han i och för sig blivit retad för sitt utseende
och sätt att vara, men det var mer sporadiskt
– 010:015/7 –
och hade bara handlat om ett fåtal elever som
efter ett tag hade tröttnat och låtit honom vara
ifred. Nu verkade det som om någon form av
kollektiv höll på att byggas upp med avsikt att
misskreditera honom oberoende av vad han tog
sig för. Gunnar förstod inte vad som var på
gång, han kunde bara konstatera att hans
skolkamrater verkade vara missnöjda med
honom. Varför de var missnöjda med honom,
det förstod inte Gunnar och som Gunnar var, så
saknade han förmågan att analysera den
förändring som ägt rum både när det gällde
hans skolkamrater och inom honom själv.
Gunnar var fortfarande densamma som förut,
men med den skillnaden att han hade börjat
kunna tänka logiskt vilket gjort att hans minne
blivit användbart på ett helt annat sätt än förut.
Att han hade kunnat börja skriva i en takt som
de andra berodde främst på att han funnit på
ett nytt sätt att hålla pennan som passade
honom bättre än det sätt han från början fått
lära sig. Och genom ett uppvaknat intresse att
utnyttja sina nyvunna färdigheter så hade han
per automatik börjat öva mer än sina
klasskamrater, vilket på ett synbart sätt hade
förbättrat hans resultat. Det var också så att
– 010:015/8 –
Gunnar i vissa hänseenden hade blivit
överlägsen sina klasskamrater, vilket inte sågs
med blida ögon och i de fall där han fortfarande
hade svårt så fick han tusenfalt igen.
Av de ämnen som Gunnar fortsatt hade svårt
för så var engelska och gymnastik de värsta.
Teckning som han hade som tillval var också
fortsatt tveksamt, då det nästan enbart
bedömdes subjektivt. Gymnastiken var som
förut, då hans motorik, bollsinne och fysiska
förutsättningar var de samma. Engelskan var
och förblev för Gunnar helt hopplöst. Den enda
synbara förändringen som skett var att han
kunde glosorna.
Hans lärare hade förvånats över att han
skriftligen kunde översätta allt de gått igenom
ord för ord. Det som kunde bli fel var ändelser
och olika böjningar av ord. Men det han
definitivt inte klarade av var att få till begripliga
meningar då han försökte översätta ett stycke.
De enda gånger han lyckades med en mening
var när den engelska och svenska ordföljden
var exakt lika. Gunnar klarade heller inte att
uttala de engelska orden rätt, det kunde bli hur
fel som helst.
Det Gunnar klarade var att komma ihåg
– 010:015/9 –
engelska ord som bilder, men hans bildminne
gav honom ingen vägledning om hur orden
uttalades eller böjdes och än mindre hur man
satte ihop ord till hela meningar. Det hade på
senare tid hänt att Gunnar blivit direkt
utskrattad av sina klasskamrater då han försökt
säga någonting på engelska, vilket inte hänt
förut. Innan så hade klassen bara tyckt att han
var pinsam att höra på och inte sagt något.
Den enda positiva reaktion Gunnar fått var från
hans lärare i andra ämnen där han visat sin
nyvunna talang. Det hade inte varit något
överväldigande beröm, de hade mer uttryckt
förvåning med försiktiga kommentarer i stil
med, ”Det här var ju bra Gunnar”, ”Ja men se
du kan ju Gunnar”.
Gunnar uppskattade verkligen all sorts beröm
och kunde glädjas åt det länge. Men även om
nu Gunnar var berättigad till ett mycket större
erkännande, så fick han det inte. Där fanns en
viss skepsis till vad han åstadkom och lärarna
kände av den allmänna missbelåtenhet som
deras andra elever visade gentemot Gunnar och
de var tyvärr helt enkelt för fega att öppet
erkänna då Gunnar gjort riktigt bra ifrån sig.
Så som Gunnars skolgång nu utvecklade sig så
– 010:015/10 –
var han fortfarande ensam, men han fick inte
vara ifred som förut. Det var nästan konstant
att han fick glåpord efter sig och det var till och
med så, att de pojkar som innan funnit nöje i
att kommentera hans utseende då han var på
väg till teckningslektionerna hade fått
ytterligare vatten på sin kvarn och till och med
börjat försöka fysiskt attackera honom. Gunnar
kunde tyvärr inte ge igen, han var helt enkelt
inte funtad på det viset, så istället så försökte
han hålla sig undan så gott han kunde. Det
hade inte gått så långt än att någon av lärarna
uppmärksammat situationen, men det gjorde
ont i Gunnar, han var inte densamme
godmodige Gunnar som förut även om han
försökte.
De glädjeämnen han hade kvar i skolan var en
nyvunnen insikt om att han kunde klara av sina
arbetsuppgifter på ett sätt som han inte kunnat
förut och att han ibland kunde få ett visst, om
än litet, erkännande för det han presterat.
Gunnar hade förmågan att ta till sig det
positiva och i många fall bortse ifrån det
negativa, även om missnöjet med honom nu
blivit allt svårare att hantera. Han kom till
skolan varje dag och han hade hittills nästan
– 010:015/11 –
ingen frånvaro alls. Så även om Gunnar trots
allt var en drömmare så hade han blivit mer
medveten om tid och numera så kom han inte
försent till sina lektioner längre. Också den här
märkbara uppryckningen ogillades av hans
klasskamrater som nu såg det mesta som
Gunnar gjorde negativt.
Som tur var för Gunnar så hade han
konstmuseet att gå till och han hade också fått
en vän i Rolf som arbetade där. Gunnar som
definitivt inte var lättillgänglig hade börjat
släppa lite på sin återhållsamma hållning inför
andra och på sista tiden så hände det ibland att
Rolf kom och satte sig hos Gunnar i hans hörna
vid tavlan för att prata. Gunnar hade också
talat om för Rolf att han tyckte om att sitta just
där på grund av tavlan. Men Gunnar kunde inte
med ord beskriva varför då han inte riktigt
förstod det själv.
Rolf tyckte också att tavlan var fin, även om
han inte kunde förstå hur en pojke i hans ålder
kunde finna nöje i att sitta där för sig själv
nästan varje dag efter skolan. Även om nu Rolf
inte kunde förstå, så kunde han i alla fall
glädjas med Gunnar. För honom räckte det
med att Gunnar var glad, då kände även han sig
– 010:015/12 –
glad. Rolf fann också nöje i att Gunnar hade
börjat visa och berätta lite om olika detaljer han
såg i tavlan. Det hade gjort att Rolf börjat se
med lite andra ögon på tavlan än förut.
Rolf som egentligen var ganska ointresserad av
konst började så smått trotts allt bli lite
intresserad av Gunnars tavla, men det berodde
framför allt på hans förvåning över att Gunnar
kunde få ut så mycket ur tavlan och på det sätt
som han berättade om den. Han själv kunde
bara se tavlan rakt upp och ned som den var
målad, men vartefter så hade han fått medge
att det fanns många mer detaljer däri än han
från början trott.
Gunnar hade nästan blivit som en institution
på museet och tack vare vänskapen med Rolf,
så var det ingen annan ur personalen som
störde Gunnar eller på annat sätt försökte göra
narr av honom. De hade till och med så smått
börjat hälsa vänligt på honom, vilket Gunnar
uppskattade.
På kvällarna var Gunnar mest hemma numera
och läste. Han hade börjat upptäcka biblioteket
i skolan i sin jakt på sagoböcker till Lars och
Jonas. Gunnar var barnsligt förtjust i sagor och
han hade blivit en allt bättre berättare i och
– 010:015/13 –
med alla de sagor han läst för Lars och Jonas.
Han kunde verkligen leva sig in i de sagor han
läste och Lars och Jonas följde villigt med.
Det här sagoläsandet hade snabbt blivit ett
måste för dem alla tre och det hade gjort att de
kommit mycket närmre varandra än någonsin
tidigare. Det här hade mer och mer
uppmärksammats av deras föräldrar då de
knappt såg av sina barn på kvällarna längre, det
var alltid ett fasligt ståhej kring Gunnar jämt.
Om inte Lars och Jonas var hos sina
lekkamrater och lekte så var de ute tillsammans
med Gunnar. Och var de inte ute så låg de alla
tre i Lars och Jonas rum på deras madrasser
som Gunnar lagt bredvid varandra på golvet
och läste sagor. Där kurade de ihop sig med
Gunnar i mitten och med Lars och Jonas på var
sin sida om honom. När Lars och Jonas sedan
somnat så satt Gunnar i sitt rum och gjorde
färdigt sina läxor innan han gick och lade sig
för att sova han med.
Till en början så hade Gunnars föräldrar
uppskattat att få vara i fred, men de började
mer och mer känna sig undanskuffade på något
sätt. Som det nu var så skötte barnen sig helt
perfekt, men särskilt Lena började sakna att det
– 010:015/14 –
stojades runt i lägenheten ibland och även Kent
kunde känna en viss tomhet. Det hade hänt
några gånger att han försökt engagera sig i Lars
och Jonas lek, men han hade snart upptäckt att
de inte var så särskilt intresserade och ibland
fått veta att de hellre ville vara med Gunnar.
Kent och Lena pratade inte med varandra om
det, men det började beröra dem illa att Lars
och Jonas tillsynes tappat intresse för dem, de
kom liksom i andra hand i skymundan. Ingen
av barnen tänkte på det här och varför skulle de
göra det när de hade så roligt ihop.
Det hade även uppmärksammats på Jonas
dagis vad han och Lars sysslade med på
kvällarna. Jonas som var den som var mest
utåtriktade av alla barnen och han berättade
vitt och brett för alla de andra vilken saga
Gunnar hade läst för dem kvällen innan.
Personalen tyckte nog att Jonas tog i lite väl
mycket då deras erfarenhet av Gunnar var att
han inte kunde läsa så särskilt bra. Men det
brydde sig inte Jonas om, utan han stod på sig
och envisades med att berömma sin bror. Detta
i sin tur hade gjort att en del andra barn blivit
avundsjuka och börjat berömma sina syskon de
med som att vara mycket bättre än Gunnar och
– 010:015/15 –
ibland så kunde det gå riktigt hett till så att
personalen ibland blivit tvungen att gå emellan
och lugna ner dem.
Book 10
feb1995
– 010:016/1 –
Den här eftermiddagen så hade Kent bestämt
att han skulle hämta hem barnen från dagis och
fritids. Han hade inte behövt göra det då
Gunnar var hemma, men han ville göra det i
vilket fall som helst. När han hämtat Lars och
de båda kom till dagis för att hämta Jonas så
var det ett fasligt liv därinne. Jonas och några
andra barn gapade och skrek åt varandra.
Jonas var upprörd och skrek värst. En av de
yngre flickorna ur personalen försökte lugna
ner barnen och få dem sluta skrika. När dagis
föreståndaren till sin förvåning såg att det var
Kent som kom för att hämta Jonas, så passade
hon på att få en liten pratstund med honom.
Hon förklarade för Kent att barnen sedan en tid
tillbaka hade börjat med att försöka bräcka
varandra i vem som hade bäst storebror eller
storasyster och att det hade börjat med att
Jonas hela tiden skrytigt med att Gunnar läste
sagor för honom och Lars varje kväll. En del
andra barn hade börjat tröttna på Jonas tjat
och påstått att det gjorde han inte alls och idag
hade några av de äldre pojkarna retat Jonas
med att han ljög och att Gunnar knappt kunde
läsa alls.
Kapitel 16
– 010:016/2 –
Britta, som föreståndaren hette, frågade Kent
rakt på sak om det låg något i vad Jonas påstod.
Hon kände ju Gunnar mycket väl och den
erfarenhet hon hade var att han alltid haft
mycket svårt för att läsa. Hon ville inte såra
Gunnar och hade därför aldrig ställt frågan
direkt till honom när han kom för att hämta
sina bröder.
Kent svarade jakande att Gunnar läste sagor,
men han uttryckte det på ett sätt som inte
gjorde Gunnar rättvisa. Britta kunde förstå på
Kents korta svar att han inte var upplagd för
någon vidare diskussion i frågan, så hon fick
nöja sig med att bara få bekräftat att Gunnar
läste sagor för Lars och Jonas, men utan att få
reda på hur bra eller på vilket sätt han läste.
När Jonas lugnat ner sig så kom han in till Kent
och Lars som väntade på honom i hallen för att
han skulle klä på sig så att de kunde gå hem
någon gång.
- ”Pappa, de säger att Gunnar inte kan läsa,
men det kan han visst, eller hur”.
- ”Jovisst kan han”, svarade Kent ointresserat.
- ”DÄR HÖR NI!” Skrek Jonas, som omedelbart
vänt om och sprang in till de andra igen.
– 010:016/3 –
- ”Gunnar kan visst läsa och han läser mycket
bättre än era bröder och systrar och mamma
och pappa med”.
Jonas tog i allt vad han orkade för att tala om
och riktigt understryka hur bra Gunnar var.
Kent surnade till och for efter Jonas och
grabbade tag i hans arm.
- ”Sluta nu, vi skall gå hem”, hutade han åt
Jonas!
Kent slet med sig Jonas ut i hallen och klädde
snabbt på honom för att komma iväg. I rask
takt så lämnade Kent dagiset med Lars och
Jonas i var sin hand utan att säga hej då till
någon eller delge någon ytterligare förklaring.
När de gick vägen hem så skällde Kent ut Jonas
för hans uppträdande och talade om för honom
att han inte ville veta av att han bar sig illa åt på
dagiset. Jonas försökte protestera, men det
gjorde bara Kent ännu mer irriterad. Till slut så
började Jonas gråta och ville inte följa med hem
längre. Kent tog tag i Jonas ena arm och
började dra honom hem, men Jonas blev
alldeles vansinnig och sparkade, slogs och grät
på samma gång. Det var inte så långt kvar hem
och Kent var nu både trött och arg, så han
lämnade kvar Jonas skrikande där ute på
– 010:016/4 –
parkvägen och fortsatte sedan hem med Lars
som förstummad och lite chockad inte hade
yttrat ett enda ord under hela tiden.
När Kent och Lars kom innanför ytterdörren
mötte Lena dem i hallen.
- ”Vad står på? Varför är inte Jonas med?”
Både hon och Gunnar hade hört att det var ett
förfärligt liv utanför huset.
- ”Han har burit sig dumt åt på dagis, så han
kan gott stå där ute en stund tills han lugnat
ner sig”, svarade Kent argt.
Kent klädde snabbt av Lars även fast han inte
behövde någon hjälp och körde in honom i
hans rum.
- ”Vad har hänt då”, frågade Lena igen efter en
stund?
- ”Jag kan gå ner och hämta honom”, avbröt
Gunnar som hade befunnit sig i sitt rum med
dörren öppen och hört på.
- ”Låt honom vara”, svarade Kent irriterat,
därefter så passerade han snabbt förbi Lena och
gick in i köket för att lugna ner sig.
Gunnar hejdade sig något, men när Lena följde
efter Kent in i köket så klädde Gunnar snabbt
– 010:016/5 –
på sig och smet ut.
Jonas lugnade ner sig och slutade gråta när han
fick se Gunnar komma emot honom. Gunnar
tog med sig Jonas bort en bit till en parkbänk
som lystes upp av en parklampa. Bänken var
lite fuktig men de slog sig ner där ändå. Gunnar
försökte trösta Jonas utan att fråga vad det var
som hade hänt. Det var Jonas själv som
berättade för Gunnar att de andra barnen på
dagis hade retat honom och sagt att Gunnar
inte kunde läsa och att Gunnar var dum.
- ”Visst kan du läsa och visst är inte du dum”,
snyftade Jonas, samtidigt som han kramade om
Gunnar hårt så liten han var?
- ”Det är så klart att jag kan läsa, och det är
ingen som är dum”, svarade Gunnar
uppmuntrande och gav Jonas en vänlig kram
tillbaka i försök att trösta honom än mer.
De satt där på bänken en stund och småpratade
innan Gunnar till sist reste sig för att gå hem
med Jonas. Jonas hade blivit på bättre humör
igen och han hade blivit glad när Gunnar
berättat att han hade med sig en ny sagobok
hem som han kunde läsa ur lite senare på
kvällen.
– 010:016/6 –
När de kom innanför ytterdörren så meddelade
Gunnar lite försiktigt att han hade Jonas med
sig hem. Han kunde ana sig till ett litet
grymtande från Kent inifrån vardagsrummet,
men Lena tittade ut i hallen och sade att det var
bra att de kommit hem och att de skulle äta om
en liten stund. Gunnar tog med sig Lars och
Jonas in i sitt rum för att visa den nya
sagoboken han lånat.
Efter ett tag så kom Lena in till dem för att tala
om att maten var klar, men det pratades inte
mycket runt matbordet den här kvällen. Kent
var sur och Jonas hade inte riktigt hämtat sig
efter den behandling som Kent utsatt honom
för, så han satt mest och blängde trotsigt på
Kent.
Efter maten så tog Gunnar med sig den nya
sagoboken och gick in till Lars och Jonas i
deras rum. Lars och Jonas gjorde sig tyst i
ordning som de brukade innan de skulle gå och
lägga sig, medan Kent och Lena förvånat såg
på. Klockan var bara en kvart över sex och de
brukade inte gå och lägga sig så här tidigt. När
Jonas var klar så kunde han inte låta bli att
sticka in huvudet i köket där Kent och Lena
fortfarande befann sig.
– 010:016/7 –
- ”Gunnar har lovat att läsa en jättelång saga
för oss ikväll så det så”, sade han malligt och
sprang sedan tillbaka in i sitt rum till de andra.
Lena tittade först förvånat på Jonas och sedan
på Kent. Hon kunde se att Kent inte alls
uppskattade det som Jonas just sagt. Han sade
inget, men det stod nu helt klart för henne att
det låg mer bakom uppträdandet på dagis än
vad Kent tidigare velat medge. Kent var inte
särskilt pratbar på hela kvällen vilket gjorde
Lena något orolig. Efter Jonas kommentar så
hade Kent surt grabbat tag i en tidning och gått
in i vardagsrummet för att läsa och se på TV,
och som det verkade, vara för sig själv.
Lena som tyst stannade kvar i köket började så
sakta ana ett visst samband mellan Kents
utbrott och att Lars och Jonas numera för det
mesta bara brydde sig om Gunnar och bara
ville vara med honom. Hon ville inte störa Kent
med några frågor då hon tydligt kunde se att
han inte var upplagd för någon diskussion. Hon
gick emellanåt fram till barnens dörr för att
utanför lyssna lite när Gunnar läste. Hon hade
tidigare sett att även Kent ibland stått utanför
deras dörr och lyssnat. Nu när hon hörde
Gunnar läsa så började hon också så smått
– 010:016/8 –
förstå att Kent inte hade den minsta möjlighet
att konkurrera med Gunnar när det gällde att
läsa sagor. Gunnar läste och berättade på ett
sätt som gjorde att man lätt rycktes med och
Kent var dålig på att läsa och gjorde det därför
sällan.
Lena var väl medveten om att Kent liksom hon
själv ofta undvek obehagliga situationer som
kunde avslöja hur dåliga de var på att läsa.
Även om hon inte direkt hade tänkt på det
tidigare, så påminde Gunnar dem nu nästan
dagligen om deras oförmåga och ju längre tiden
hade gått från det att Gunnar börjat läsa sagor
för Lars och Jonas, ju mer markant hade det
blivit.
Den kommande skolveckan var lite extra
spännande för Gunnars klass. På tisdagen så
skulle det genomföras ett första skolprov i
matematik där alla elever i åttonde klass skulle
delta och provet skulle göras gemensamt i
skolans aula. De skulle även ha ett annat
mindre prov i engelska och Eivor hade
dessutom lagt in en förberedande övning i
samhällskunskap inför ett senare prov där alla
åttondeklasser i hela skoldistriktet skulle delta.
– 010:016/9 –
Men det som mest upptog klassens intresse var
att de på onsdagen skulle göra ett studiebesök
på en skola för mer eller mindre så kallade
”förståndshandikappade” jämnåriga ungdomar
som Eivor hade arrangerat.
När nu Gunnar var på väg till skolan den där
tisdagen så kände han sig väl förberedd då han
på senare tid inte hade haft några som helst
svårigheter att följa med i
matematikundervisningen. Han kände ingen
oro i kroppen som han alltid annars hade gjort.
För första gången i sitt liv så fanns där en
positiv nyfikenhet inför matematikprovet.
Det rådde ingen tvekan om att gårdagens
samtalsämne i skolan hade varit provet och att
nästan samtliga elever hade engagerat sig i att
förhöra varandra på något sätt. Många hade
även suttit hemma hos varandra kvällen innan
för att plugga extra. Det märktes även på
bussen där Gunnar nu satt, att hans
klasskamrater och andra elever som gick i
parallellklasser var upptagna av provet.
Numera så fick Gunnar titt som tätt blickar och
ibland också verbala påpekanden som antydde
hur dum han var då andra elever från skolan
steg på bussen och passerade honom, där han
– 010:016/10 –
som vanligt satt och såg ut genom fönstret. Det
hade inte riktigt gått upp för Gunnars
klasskamrater och de andra hur pass väl
Gunnar hängde med i matematik nuförtiden.
Eivor hade hittills medvetet dolt alla hans
framsteg. Hon redovisade inte några resultat
inför klassen längre. Istället så delades rättade
prov och övningar ut separat till varje elev så
att de fick jämföra själva om de ville och
naturligtvis så var det ingen som ville fråga
Gunnar.
Eivor ville heller inte tala om vilka som hade
varit bäst på ett prov för att på så sätt berömma
och sporra eleverna att anstränga sig mer som
hon gjort innan. Eleverna fick nu själva hålla ta
reda på vem som varit bäst och hur de stod sig i
förhållande till varandra. Det var nämligen så
att Gunnar hade varit bland de bästa på senare
tid och det ville hon absolut inte redovisa inför
klassen. Så klassen trodde, trots Gunnars
framsteg i andra ämnen, att han var sämst i
matematik som vanligt. Han fick heller inga
frågor av Eivor numera som kunde avslöja
sanningen och när Gunnar själv inte sade
någonting så var det bara Eivor som visste hur
det egentligen låg till.
– 010:016/11 –
Provet som skulle göras var till viss del
gemensamt utformat och sammansatt av de
fyra matematiklärarna på högstadiet i
Majbäckskolan. För det mesta så var det
standardfrågor som tillhörde kursen, men
Eivor hade lyckats få de andra lärarna att
acceptera några så kallade utslagsfrågor, för att
de elever som var riktigt duktiga skulle få visa
vad de kunde. Två av frågorna var dessutom av
karaktären att de inte ingick i kursen och heller
inte hade behandlats på någon lektion tidigare
under terminen. Eivor hade i början fått kritik
för det, men hon hade motiverat det hela med
att talen var möjliga att lösa genom kreativt
tänkande baserat på vad de tidigare lärt sig,
vilket hon då ansåg borde premieras. Hennes
baktanke var förstås att avslöja Gunnar genom
att det inte fanns några som helst möjligheter
för honom att förbereda sig på denna typ av tal.
Hon hade också medvetet försökt formulera
sina frågor så att de inte liknade de tal som
fanns i deras läroböcker i syfte att ytterligare
villa bort Gunnar.
Hela dagen innan provet så var det en febril
aktivitet bland alla åttondeklassare i skolan, det
var bara Gunnar som gick för sig själv precis
– 010:016/12 –
som vanligt, han satt inte och läste på i sista
minuten som de flesta andra gjorde. Även om
han också hade sina tankar på provet så såg det
inte ut så. Han strövade mest omkring på sitt
eget oefterhärmliga sätt tillsynes helt
oengagerad inför det förestående provet.
När det var dags så samlades alla de elever som
skulle delta i provet i skolans aula. Eivor
tillsammans med de andra lärarna förklarade
de regler som gällde och att de som var klara
fick avsluta tidigare och gå hem. De fick endast
ha penna och radergummi upplagda på
bänkarna. Det som var nytt var att skrivpapper
delades ut i samband med provet, vilket Eivor
hade sett till. Det skulle inte få finnas några
som helst möjligheter att fuska. När eleverna
tagit fram sina pennor och radergummin så
skulle väskor stängas och stoppas undan. Om
någon trots allt behövde ha något i sin väska
under provet, näsduk eller så, så skulle det först
begäras om lov hos någon av lärarna som fanns
i lokalen så att de kunde övervaka att allt gick
rätt till.
Eivor var nu extra noga med att hålla reda på
Gunnar. Han hade för den skull placerats
längst fram och var fullt synlig för de lärare
– 010:016/13 –
som satt där upplyfta på ett litet podium för att
övervaka provet. I övrigt så var alla andra
elever utspridda så att ingen skulle ha någon
klasskamrat bredvid sig. Sedan när prov och
skrivpapper delats ut till alla så fick de börja.
De allra flesta ögnade igenom provet i sin
helhet för att bilda sig en uppfattning om
frågorna innan de började räkna. Det tog ett
litet tag att gå igenom provet på detta sätt och
mot slutet så riktades många förvirrade miner
mot lärarna på podiet och dem som gick runt i
lokalen. Gunnar som på sedvanligt sätt tog
fråga efter fråga utan att gå händelserna i
förväg, började omedelbart med att räkna ut
det första talet och sedan nästa och nästa.
Han hade genom sitt nya sätt att skriva fått upp
en hastighet som var väl i klass med de allra
bästa. Han skrev inte slarvigt på något sätt, han
tog det lugnt och sansat utan att för den delen
söla. Han hade inga problem med att se
lösningarna på de tal som ett efter ett dök upp
likt bilder framför honom. Han hade inga
problem med att ställa upp talen på det sätt
han fått lära sig. Han behövde heller inte göra
några som helst anteckningar vid sidan av, så
på det hela taget så flöt det på som om han bara
– 010:016/14 –
satt där och skrev av någonting med enda paus
för att läsa in nästa mening eller något sådant.
Ingen förutom Eivor tänkte på hur det gick för
Gunnar. Han bara satt där halvlutandes över
sin bänk och skrev konstant utan något
egentligt synbart avbrott. Det hela gick i
rasande takt och Eivor som satt lite snett
framför Gunnar såg hur han arbetade sig
igenom sida upp och sida ner. Eivor satt där
och var både förvånad och arg, hon hade aldrig
sett en elev arbeta på det sätt som Gunnar
gjorde nu. Han tog sig ann frågorna en och en,
läste snabbt igenom dem och började
omedelbart därefter skriva ner sina
uppställningar och svar, det såg inte ut som om
han egentligen tänkte någonting alls. Eivor
sökte hela tiden intensivt med blicken, men
kunde inte upptäcka någonting otillåtet med
hur Gunnar satt där och räknade, vilket gjorde
henne allt mer missbelåten.
Där Eivor nu satt så kunde hon följa hur
Gunnar tog sig igenom tal efter tal, men hon
kunde inte riktigt se hur hans uträkningar såg
ut. När Gunnar så närmade sig slutet av provet,
så kom han till de tal som Eivor bidragit med.
Eivor liksom stelnade till och studerade honom
– 010:016/15 –
extra noga nu när hon såg att Gunnar börjat
läsa den första av hennes frågor.
Gunnar läste igenom frågan på samma sätt som
tidigare, vred lite på huvudet samtidigt som
han gjorde en kanske något extra lång paus.
Men utan att göra några ytterligare grimaser
eller ansiktsuttryck som tidigare indikerat att
talet var svårare eller alltför svårt, så satte han
igång att skriva. Eivor såg först förnöjsam ut då
Gunnar för några sekunder stannade upp och
vred på huvudet, men blev desto mer besviken
och frustrerad då han strax efter fortsatte sitt
skrivande. De följde talen klarade Gunnar av på
samma sätt.
De enda tal som Gunnar nu hade kvar var de
två sista extra avslutande frågorna utanför
kursen som Eivor hade lagt till. Eivor såg spänt
på när Gunnar började läsa igenom den första
frågan. Han läste den som han gjort med alla
de andra innan, men stannade sedan upp.
Eivor satt som i spjärn och höll andan för sig
själv. Gunnar rätade nu på sig för första gången
och ett fånigt leende började så sakta sprida sig
över hela hans ansikte. Eivor visste inte riktigt
vad hon skulle tro, den här sortens grimas hade
hon inte sett förut. Eivor var nu så inne i
– 010:016/16 –
Gunnars förehavanden att hon inte längre
diskret studera honom som förut, utan istället
omedvetet tvärs om så satt hon där stelt och
stirrade rakt på honom.
Gunnar märkte ingenting, han såg andra saker
framför sig. Talet som han inte sett förut och
som han heller inte hade några referenser till,
gjorde att han började tänka igenom saker och
ting på ett något annorlunda vis och som alltid
när Gunnar var ute på upptäcktsfärd i sina
tankar och fantasier så förlorade han kontroll
över sin omgivning. De bilder Gunnar kunde se
framför sig erbjöd flera sätt att lösa frågan på. I
det här fallet så hade han igen inlärd referens
hur han skulle ställa upp talet att använda sig
av, nu helt plötsligt så var det helt fritt att
utnyttja de resurser han hade inom sig. Så när
Gunnar efter ett tag klart kunde se alla de
möjligheter han hade framför sig, så kunde han
inte låta bli att le med hela ansiktet. Han satt
där lugnt och förnöjsamt en stund tillsynes
dagdrömmande och efter en liten stund, som
inte ens varade en minut, så satte han igång att
skriva ner den logik som han bäst såg ge svar
på frågan.
Eivor satt nu och riktigt glodde på Gunnar på
– 010:016/17 –
ett för henne helt onormalt sätt, vilket
uppmärksammades av de andra lärarna. De såg
alla hur hon frustrerat sten stirrade på Gunnar
som satt där och skrev och småflinade för sig
själv som tillsynes helt frånvarande. De andra
lärarna undrade vad som var på gång, men
ingen ville gå fram till Eivor och fråga då det
inte var med blida ögon som hon så intensivt
betraktade Gunnar.
Gunnar löste den sista frågan på samma sätt
som den föregående, vilket inte gjorde Eivors
humör bättre. Därefter reste han sig, gick fram
till podiet och lämnade in sitt prov till Eivor
som fortfarande inte hämtat sig. Gunnar
märkte inte Eivors ilskna blickar, han bara
strålade av lycka för att det hade gått så bra
med provet och allting. Efter att ha lämnat in
sitt prov så gick han sedan tillbaka till sin bänk,
stoppade ner sin penna och sitt radergummi i
sin väska och lämnade lugnt aulan i sin
oefterhärmliga nu något smygande still och
genom att tyst stänga dörren efter sig. Gunnar
var så glad att han inte hade en tanke på att se
sig omkring när han lämnade aulan, han var så
fullt engagerad i sin egen lycka att han inte
ägnade en tanke på hur det gick för alla andra.
– 010:016/18 –
Om Gunnar hade varit mer medveten så skulle
han ha upptäckt att han var först klar med
provet av alla och att han var klar redan innan
halva den disponibla tiden var avverkad. De
flesta andra eleverna hade inte ens hunnit med
hälften av sina prov än. All aktivitet i lokalen
hade stannat av när Gunnar rest sig upp ur sin
bänk och samtliga lärare och elever hade
storögt riktat sina blickar mot honom och följt
den storvuxne, oformlige, leende ynglingen på
hans väg fram till podiet för att lämna in sitt
prov, sedan tillbaka till sin plats och därefter ut
ur lokalen.
Gunnar kände sig mer än nöjd. Nu slutade han
skolan tidigare än han trott och kunde göra vad
han ville resten av dagen.
Book 10
feb1995
– 010:017/1 –
Gunnar gick raka vägen till tunnelbanan för att
åka in till konstmuseet. Han hade mer tid på sig
nu innan han måste hem och hämta hem Lars
och Jonas från fritids och dagis. Han var
strålande glad hela vägen in till museet och det
var till och med så att personalen på museet
kunde se att något speciellt hade hänt.
Gunnar gick först en vända runt museet för att
se om han kunde få tag i Rolf någonstans.
Gunnar som egentligen aldrig brukade berätta
om sitt skolarbete, om han inte var tvungen
förstås, ville nu verkligen dela med sig av sin
glädje till Rolf. Gunnar gick runt ett tag, men
han kunde inte hitta Rolf någonstans. Han ville
heller inte fråga någon annan var Rolf höll hus,
det tyckte han kändes lite onödigt. Det passade
Gunnar bättre om de bara liksom stötte på
varandra som de brukade göra emellanåt.
När han nu inte kunde hitta Rolf så gick han
vidare till sin hörna. När han kom fram till
hallen så stod han där ett tag och beundrade sin
tavla, men det var någonting annorlunda med
tavlan idag. Efter att ha stått stilla och tittat på
tavlan ett tag, så ställde Gunnar ifrån sig sin
Kapitel 17
– 010:017/2 –
skolväska och tog av sig sin jacka som han
sedan lade ifrån sig på bänken. Gunnar var helt
fascinerad, det såg ut som om tavlan verkligen
levde.
Det lustiga var att solen som sjönk allt längre
och längre ner i horisonten ju mer man
närmade sig jul och nyår hade kommit i ett
sådant läge att den lyste rakt in genom ett
fönster i trapphuset och in i hallen så att en
ganska så stark solstråle lyste upp tavlan lite
snett från sidan. Solen hade hittat ett hål i det
ganska så tjocka molntäcket, vilket gjorde att
omgivningarna som inte lystes upp av solen
fortsatt var ganska så dovt mörka. Den
belysning som fanns i hallen var förhållandevis
svag i jämförelse med den solstråle som nu
lyste upp tavlan likt en strålkastare. Det hade
till följd att tavlan nu lyste upp hallen mycket
mer än den omgivande belysningen.
Men ingen strålkastare i världen hade kunnat
producera det ljus som nu strålade ut ur
Gunnars tavla. När solen stod så här lågt på
himlen så hade solen en mer rödgul ton, vilket
hade till följd att tavlans färgsättning såg ut att
gå in i en helt annan dimension. Det infallande
solljuset reflekterades och lyftes fram av
– 010:017/3 –
tavlans alla små färgklickar, som sedan varsamt
smekande fyllde hallen med ljus.
Gunnar nästan tappade andan. Det mest
framträdande gamla trädet i tavlans mitt i
bakkant på ängen hade helt plötsligt fått ett liv
som han inte tidigare sett. Trädet som annars
var mest grått och hade få gröna blad, stod nu
och riktigt lyste där rakt framför honom. Det
var som om motivet i tavlan hade lyfts ut ur sin
ram och svävade fritt och där fanns ett djup i
tavlan som var helt otroligt. Gunnar bara stod
där och stirrade med det lyckligaste leende han
kunde producera. Han såg att också de andra
träden i tavlans bakgrund påverkades av
solljuset. Stigen in i skogen gick nu än mer rakt
in och tycktes försvinna bakom tavlan och till
och med väggen bakom. Den lilla gläntan inne
bland träden framträdde nu än mer klarare och
även himlen med moln och den fågel som
cirklade runt högt över alltihopa tycktes också
ha fått ett helt annat liv. Och i takt med
molnens rörelse utanför och att solen sjönk ner
bakom horisonten så förändrades den
reflekterade utstrålningen från tavlan hela
tiden, den verkligen levde.
Det här för Gunnar var något helt fantastiskt
– 010:017/4 –
och han bara sög i sig alla detaljer i tavlan vart
efter de uppenbarade sig. Var enda liten kvist
på träden och vart enda litet grässtrå på ängen
var hans. Tavlan för Gunnar var ingen tavla på
en vägg längre, den fyllde hans hela synfält och
omslöt honom. Gunnar hade på något sätt
förmågan att mentalt ta steget in i den värld
som tavlan återgav och nästan helt koppla bort
den omgivande hallen och väggen som tavlan
hängde på.
De andra museibesökarna den här dagen fick
bevittna en besynnerlig syn när de passerade
hallen där Gunnar nu befann sig. Gunnar
riktigt levde med i den värld där han nu befann
sig. Han satt visserligen, eller kanske rättare
sagt höll till vid bänken där han brukade sitta,
men alla muskler i hans kropp arbetade
intensivt på ungefär samma sätt som när man
lever med i en dröm. Det var bara det att
Gunnars alla olika uttryck för vad han kände
och upplevde var inte så särskilt diskreta.
Flera som passerat och uppmärksammat
Gunnar hade rapporterat till några vakter de
stött på att det satt en storvuxen pojke i en hall
som bar sig mycket underligt åt. Personalen
som nu hade vant sig vid Gunnar förstod genast
– 010:017/5 –
att det var honom de träffat på. Men det hade
inkommit klagomål från flera besökare, så
vakterna tyckte att de måste göra något även
fast de visste att Gunnar var harmlös. Åtgärden
fick bli den enklast möjliga, att ringa upp Rolf
som befann sig i en verkstad i en annan del av
museet.
Först tyckte Rolf att de skulle låta Gunnar vara
ifred och att det inte gjorde så mycket om
någon sur gammal tant eller gubbe klagade
någon gång. Men när Rolf fick höra att det var
flera som hade uppmärksammat Gunnar och
inte bara gamla tanter och gubbar så blev han
nyfiken och lovade komma. Det tog ett tag för
Rolf att ta sig till hallen där Gunnar höll till,
men när han kom dit så hade inget i Gunnars
beteende förändrats. Även om solen nu hade
gått ner så lågt att den inte längre lyste in på
tavlan på samma sätt som innan, så hade
Gunnar förmågan att i sitt inre fortsätta det
bildspel han sett framför sig.
Rolf satte sig ner hos Gunnar som inte märkte
att Rolf var där. Rolf klappade lite försiktigt
Gunnar på hans ena knä för att påkalla
uppmärksamhet samtidigt som han började
prata vänligt med honom. Det tog en liten
– 010:017/6 –
stund innan Gunnar började bli medveten om
att Rolf satt där bredvid honom.
- ”Hej Gunnar, hur är det”, hörde han Rolf
vänligt fråga?
- ”Hej”, svarade Gunnar lite förlägen då han
inte märkt Rolf förrän nu.
Gunnar tyckte det var förargligt att han inte
hälsat på Rolf när han kom och han förstod nu
att Rolf måste ha suttit där en stund bredvid
honom på bänken innan han reagerat.
- ”Ursäkta, jag såg inte att du var här”, lade
Gunnar till strax efter.
- ”Det gör inget”, svarade Rolf snällt då han
vant sig vid hur Gunnar kunde vara ibland.
- ”Jaså, du har vägarna förbi igen”, fortsatte
Rolf.
Rolf ville inte tala om för Gunnar att han blivit
ditkallad av de andra i personalen och även om
en del människor blivit irriterade av att se
Gunnar sitta där och dagdrömma i hallen, så
tyckte han att Gunnar hade mer rätt än dem att
befinna sig där. Rolf hade aldrig träffat på
någon som verkligen uppskattade en målning
som Gunnar gjorde. Visserligen så hade Rolf
träffat på många framstående personer och
– 010:017/7 –
konstälskare i sina dagar, utan att ha något så
särskilt speciellt förhållande till någon av dem.
I Rolfs ögon så handlade det många gånger om
så kallade fisförnäma, malliga,
överklassmänniskor som hade för mycket
pengar som de inte visste vad de skulle göra
med. Om nu Gunnar bar sig underligt åt, så
tyckte Rolf att många andra gjorde det med,
fast då på ett mer för allmänheten accepterat
om än konstlat och tillgjort sätt.
Efter deras vanliga artiga småprat så berättade
Gunnar för Rolf om hur solen hade lyst upp
tavlan när han kom dit. Rolf kunde höra på
Gunnar att det måste ha varit något alldeles
extra och matematikprovet som Gunnar också
hade tänkt berätta om hade han nu helt glömt
bort. Även om Gunnar pratade i samma lugna
sävliga tempo som alltid, så förstod Rolf på
sättet som han beskrev tavlan på att något
utöver det vanliga hade hänt. Som Gunnar
beskrev det så lät det helt otroligt, men Rolf
hade lärt sig att Gunnar inte ljög eller hittade
på saker. Sade han att det var så som han hade
han upplevt det hela så hade han gjort det. Rolf
saknade förmågan att uppleva saker på samma
sätt som Gunnar, men han trodde absolut på
– 010:017/8 –
vad Gunnar sade.
- ”Säger du det, tror du att det beror på solen”,
svarade Rolf lite eftertänksamt?
Gunnar nickade jakande. Han hade förstått att
hela fenomenet hade med solljuset att göra.
Han hade också uppfattat att de förändringar i
ljuset som konstant ägde rum fick till effekt att
göra tavlan mer levande än tidigare. De satt där
i hallen och pratade länge om tavlan och
Gunnar försökte beskriva och berätta om
händelseförloppet på alla de sätt han hade
upplevt den.
- ”Hör du! Nu har vi suttit och pratat så länge
att jag blivit kaffetörstig och det har blivit sent.
Vad säger du, hinner vi med en fika i cafeterian
innan du måste åka hem, jag bjuder”, sade Rolf
efter ett tag?
- ”Ja tack, det vill jag gärna”, svarade Gunnar
glatt.
Gunnar plockade ihop sina saker och sedan
gick de båda i maklig takt bort till cafeterian.
- ”Vad vill du ha för något till kaffet Gunnar”,
frågade Rolf?
- ”Jag vet inte riktigt”.
– 010:017/9 –
- ”Du, ta en sådan där bakelse vet jag, de är
jättegoda. Jag tänker i alla fall ta en”.
Gunnar lyste upp som bara han kunde göra
ibland.
- ”Ja tack, jättegärna”, svarade Gunnar lyckligt.
Det var inte så mycket folk, så det fanns ett
bord ledigt vid ett fönster. Där slog de sig ner
och småpratade tyst samtidigt som de tryckte i
sig var sin bakelse med god aptit. Många andra
i cafeterian såg bort åt det håll där Gunnar och
Rolf satt. Flera kände igen den underlige
pojken som burit sig så konstigt åt och nu var
han nästan på allas läppar när de såg honom
sittandes där i godan ro med bakelse och kaffe
tillsammans med en ur museets personal.
När de ätit upp sina bakelser och druckit ur sitt
kaffe så var det dags för Gunnar att ge sig av
hemåt igen. Han tackade Rolf så mycket för
fikat och därefter så gav han sig av. Gunnars
nya upplevelse med tavlan hade gjort att han
helt glömt av att berätta för Rolf om
matematikprovet i skolan. Även om Gunnar
gladde sig mycket åt att ha klarat sitt prov så
bra, så hade det helt kommit i skymundan efter
hans upplevelser på museet den här dagen. Det
hade hänt så mycket positivt den här dagen så
– 010:017/10 –
Gunnar kunde inte låta bli att sitta och le hela
vägen hem. Han satt där och tänkte på
morgondagen vilken han såg fram emot. De
skulle åka till en skola för
förståndshandikappade elever inte så särskilt
långt ifrån där Gunnar bodde. Den här skolan
hade Eivor valt ut med största omsorg, just
med tanke på Gunnar.
Gunnars klass skulle få följa och vara
tillsammans med de andra eleverna under en
hel skoldag och fungera både som kamrater och
i viss mån även personliga handledare. Tanken
var att det skulle lottas ut vem som skulle vara
tillsammans med vem. De skulle börja tidigt på
morgonen och alla elever skulle ta sig till och
från den här handikappskolan själva. För
Gunnar var det inga problem alls att ta sig dit.
Han behövde bara fortsätta med bussen förbi
tunnelbanestationen där han brukade byta och
istället åka några hållplatser till, där bussen
stannade vid en hållplats alldeles utanför
skolan.
Gunnar kom hem i tid med Lars och Jonas som
förväntades av honom. Han skulle ha velat
berätta för sina föräldrar om matematikprovet,
men det blev inte av. Han märkte att Kent var
– 010:017/11 –
på dåligt humör utan att förstå varför. Att
försöka fråga låg inte för Gunnar och han ville
inte störa. Både Lena och Kent visste att
Gunnar skulle ha matematikprov i skolan den
här dagen, men ingen av dem verkade
intresserade av hur det gått. I och för sig så
gjorde det inte Gunnar något för så hade det ju
alltid varit och han var inte ledsen för det.
Nästa dags morgonen var Gunnar uppe lite
tidigare än vanligt. Jonas hoppade ur sängen så
fort han hörde att Gunnar var uppe. De åt
frukost tillsammans som vanligt och Jonas
frågade varför Gunnar var uppe så tidigt.
Gunnar försökte förklara att han skulle åka till
en annan skola idag och att de började tidigare
där än i hans vanliga skola. Han fick också
försöka förklara vad det var för skola och vad
han skulle göra där. Gunnar lyckades på något
sätt förklara så att Jonas blev nöjd, men det här
med förståndshandikapp begrep han inte och
det gjorde inte Gunnar heller om man ska vara
ärlig. Visserligen hade Eivor noga gått igenom
vad det var för skola och vad de skulle göra där,
men trots det så förstod Gunnar ändå inte vad
det här med förståndshandikapp egentligen
innebar.
– 010:017/12 –
Gunnar hade inga problem med att komma
ihåg de förklaringar Eivor hade diskuterat med
dem i klassen, men för honom så gav det inga
ledtrådar om vad förståndshandikapp var för
något. Att en del barn och ungdomar inte
kunde lika mycket som andra, det hade han
inga svårigheter att förstå, men var kom ordet
handikapp med i bilden någonstans?
Gunnar visste mycket väl vad handikapp var
som när någon saknade armar eller ben till
exempel, det var inga problem att förstå, men
att vara förståndshandikappad, det var för
honom ett mycket mer diffust begrepp. Han
hade visserligen sett barn som såg annorlunda
ut och som ibland beskrevs så som
”förståndshandikappade”, men han hade också
hört samma barn kallas för dumskallar, idioter
och andra sortens öknamn. Gunnar blev också
kallad för dumskalle, idiot och så ibland, men
han kunde inte förstå skillnaden. Gunnar
tänkte inte så mycket på det, men med hans
utseende och sätt att bli bemött och behandlad
på, så skulle även han kunna beskrivas som
förståndshandikappad utifrån samma
premisser.
Det fanns flera saker som Eivor hade sagt som
– 010:017/13 –
Gunnar inte förstod, som att ett
förståndshandikapp betydde att personen i
fråga inte var lika intelligent som andra
normala människor och att de inte kunde lära
sig saker och ting på samma sätt som andra
normala människor kunde göra. Det var
mycket som Gunnar inte förstod av det Eivor
berättat, men trots det så tyckte han att det
skulle bli roligt att besöka skolan ändå.
Gunnar som åkte med samma buss som några
av hans klasskamrater kom fram i god tid till
Bodalskolan, som skolan hette. Men även om
hans klasskamrater åkte med samma buss så
åkte de inte riktigt tillsammans. Gunnar satt för
sig själv som vanligt, men de retades inte med
honom nu i alla fall. De tittade bara konstigt på
honom utan att säga någonting och de brydde
sig inte ens om att hälsa. I och för sig så var det
inget ovanligt i det, det var sällan som hans
klasskamrater hälsade på honom i vilket fall
som helst. Men där de nu satt så pratade de
desto mer om honom.
De hade alla uppmärksammat Gunnar leende
gå ut ur aulan efter att ha lämnat in sitt
matematikprov innan ens halva tiden gått. De
hade alla sett honom lämna in sitt prov, men
– 010:017/14 –
betydde det att han redan var klar och hade
klarat av att räknat ut alla talen? Det visste de
inte och ingen ville fråga. Men i så fall om han
inte var klar, varför gick han? Och varför hade
han sett så glad ut?
Det hade aldrig hänt förut att Gunnar lämnat
en skrivning innan tiden gått ut. De hade också
uppmärksammat Eivors sammanbitna min och
ilskna blickar i riktning mot Gunnar, vilket de
heller inte riktigt förstod. Det hade diskuterats
en hel del om Gunnar efter provet och det hade
inte varit den glada stämning som det brukade
vara när de försökte jämföra med varandra och
på den vägen försöka komma fram till hur
många rätt de kunde räkna med att ha. Gunnar
hade på något sätt lagt en skugga över hela
skrivningen. De begrep inte riktigt vad som
hade hänt och som det nu var, så ville ingen ta
kontakt med Gunnar och fråga.
När de klev av bussen så skyndade alla utom
Gunnar in genom grindarna till Bodalskolans
skolgård, som bara låg några meter ifrån
busshållplatsen. Eivor hade angivit en sal i
skolan där de skulle samlas. Gunnars
klasskamrater begav sig snabbt dit med Gunnar
långsamt släpandes efter sig som vanligt.
– 010:017/15 –
Medan Gunnars klasskamrater i snabb takt
gick rakt över skolgården för att ta sig till den
lokal dit där de skulle samlas, så gick Gunnar
lite mer för sig själv som han brukade göra när
det fanns något nytt att se.
Book 10
feb1995
– 010:018/1 –
Bodalskolan låg mycket vackert inbäddad i en
skogsdunge med parkmark runt omkring.
Visserligen så var det ett högt staket runt hela
skolområdet men det störde inte intrycket så
särskilt mycket. Vädret var inte det bästa, men
det regnade i alla fall inte och det var heller inte
särskilt kallt. Det fanns en stor vit byggnad med
flera små andra byggnader utspridda runtom
inom det inhägnade området. Till viss del så
påminde det honom om hans egen skola.
Skolgården var ungefär likadan, det enda var
väl att den här skolan inte såg lika gammal som
hans.
Gunnar hade avvikit lite bakom sina
klasskamrater och gick nu lite i kanten av
skolgården, medan hans klasskamrater i rask
takt tog sig över skolgården och in i den stora
vita byggnaden. Att visa sig så framfusig och
rakt på sak som sina klasskamrater hade
Gunnar alltid haft svårt för. Där nu Gunnar
strosade omkring så sakteliga, så
uppmärksammade han andra barn där ute på
skolgården som förmodligen då var elever som
gick i den här skolan, men det var inga som såg
Kapitel 18
– 010:018/2 –
så särskilt konstiga ut eller saknade varken
armar eller ben. I Gunnars ögon så såg de
precis likadana ut som hans klasskamrater, han
kunde i vilket fall som helst inte se någon
skillnad.
När Gunnar tillslut började närma sig entrén
där han skulle gå in så hade många fler barn
från skolan samlats där ute på gården. När han
gick förbi några pojkar så hörde han att de
hälsade vänligt på honom. Gunnar stannade
upp något och hälsade tillbaka lite blygt. Innan
han hann fortsätta så var det en av de mindre
pojkarna framme och frågade om han var en av
de elever som skulle komma på besök idag.
Gunnar svarade ja lite tyst och nickade. Den
lille pojken fortsatte att prata och frågade om
allt möjligt och Gunnar svarade så artigt som
han bara kunde. Även de andra pojkarna som
hade stått lite vid sidan av kom efterhand fram
till dem och började prata med Gunnar de med
och efter en stund så började blygheten hos
Gunnar att släppa något och utbyttes istället
mot nyfikenhet. Han hade aldrig varit med om
att några jämnåriga pojkar ville prata med
honom.
När de stod där och pratade om än det ena än
– 010:018/3 –
det andra och jämförde varandras skolor, så
hann flera av Gunnars klasskamrater passera
på väg in till deras mötessal.
- ”Titta, där står Gunnar. Han har redan funnit
sina jämlikar”, försökte de skämta tyst och lite i
smyg hånle mot honom.
Varken Gunnar eller de andra pojkarna som
han stod och samtalade med lade märke till
Gunnars klasskamrater när de passerade. Den
ängslan Gunnar alltid haft inför att prata med
jämnåriga ungdomar började så smått släppa
och han tycka det var roligt att prata med de
här pojkarna då de tyckes uppskatta att prata
med honom. Han tänkte inte alls på att de
förmodligen var elever i den här skolan för
förståndshandikappade. För Gunnar så betedde
de sig inte annorlunda på något vis. Det enda
då som inte var normalt och kanske något udda
var att de pratade med honom.
Samtidigt som de stod där och pratade så
presenterade de sig för varandra. Den lille
pojken som pratade så mycket hette Nils. En
något större pojke som stod bredvid Nils hette
Arne. En lång smal pojke, nästan lika lång som
Gunnar, hette Henry. Och till sist så var där en
pojke som var något kraftigare än Henry som
– 010:018/4 –
hette Lars. Ingen av de här pojkarna såg
konstiga ut på något sätt. Den ende i
församlingen som kunde sägas ha ett avvikande
utseende var Gunnar. Men det liksom spelade
ingen roll, ingen av dem verkade tänka på det.
Den lille pojken Nils, som förresten kallades för
Nisse av sina kamrater, pratade nästan
konstant. Han var ett år yngre än Gunnar och
de andra men gick ändå i samma klass som
dem. Klassindelningen var inte så strikt
åldersfixerad i den här skolan vilket Gunnar
tyckte var lite underligt, men han frågade inte.
Arne var den som mest verkade gå ihop med
Nisse. Han pratade i mer normal takt och
försökte sticka emellan då Nisse någon gång då
och då måste hämta andan. Henry och Lars var
mer tillbakadragna, nästan som Gunnar själv.
Gunnar kunde höra att Henry inte pratade
likadant som de andra och han själv. Det gick
långsammare och hans tal var lite sluddrigt på
något sätt. Gunnar hade i början lite svårt att
höra vad han sade, men efter ett tag så gick det
bättre.
Lars, som också kallades Lasse, stammade. I
början så stod han tyst och hörde på medan de
andra pratade och det tog en stund innan han
– 010:018/5 –
öppnade munnen. Lasses stamning var svår
och han hade uppenbara problem att i början få
fram vad han ville ha sagt. Men till Gunnars
förvåning så var det ingen av de andra som
retades, skyndade på honom eller försökte
hjälpa honom med vad han försökte säga. De
stod istället på ett naturligt sätt och väntade ut
Lasse tills han var klar med det han ville få
sagt. Till och med Nisse var tyst när Lasse ville
prata. Gunnar hade heller inga problem med
Lasses stamning då det låg i hans natur att ta
god tid på sig och han anpassade sig snabbt till
de andras sätt att bemöta Lars.
Även om nu Gunnar inte tänkte på det, så
förvånande det honom att de här pojkarna
behandlade honom och pratade med honom på
ett sätt som hans klasskamrater sinsemellan
brukade göra. Det verkade som om han kunde
prata om vad som helst med de här pojkarna
och Gunnar tyckte det var roligt.
Tiden gick och efter en stund så hade alla
Gunnars klasskamrater anlänt och samlats inne
i byggnaden tillsammans med Eivor och några
andra lärare från Bodalskolan där de innan
bestämt att mötas. Eivor samlade in sina elever
lite innan det skulle ringa in till dagens första
– 010:018/6 –
lektion och märkte att Gunnar saknades.
- ”Är det någon som sett Gunnar”, frågade hon
klassen?
- ”Jag såg honom stå och prata med några killar
nere på gården när jag kom”, sade någon.
- ”Jag såg honom också där”, sade en annan.
- ”Han stod inte långt från entrén där vi gick
in”, sade en tredje.
Eivor kunde se att det fnissades lite bland sina
elever och hon kunde inte låta bli att le lite för
sig själv hon med.
- ”Jag går ut och ser efter. Han är förmodligen
kvar därute och har glömt bort tiden eller vart
vi ska träffas som vanligt”, sade hon lite
skämtsamt till de andra lärarna.
Att hon lade till det där om att glömma bort
tiden som vanligt var inte riktigt sant. Numera
så kom Gunnar sällan försent och om han
gjorde det så fanns det oftast ett giltigt skäl för
det. Men Eivors avsikter här var inte att ursäkta
Gunnar på något sätt, utan istället så ville hon
misskreditera honom inför de andra lärarna för
att på så sätt försöka göra dem uppmärksamma
på att han bättre passade in bland deras elever
än hennes.
– 010:018/7 –
Eivor gick ut och fann mycket riktigt Gunnar
ståendes utanför entrén på skolgården
fortfarande i samtal med de andra pojkarna
från skolan. När Eivor såg Gunnar tillsammans
med de andra så ville hon inte gå fram till
Gunnar för att påkalla hans uppmärksamhet,
utan istället så ropade hon honom till sig från
entrétrappan. Gunnar skildes snabbt från sina
nyvunna vänner och skyndade bort till Eivor.
Eivor var nyfiken och frågade Gunnar i stram
ton vad det där var för några.
- ”De går här i skolan”, svarade Gunnar
plikttroget.
- ”Jaha, känner du dem”, frågade Eivor lite
surt?
- ”Nej, jag träffade dem härutanför på
skolgården när jag skulle gå in”, försökte
Gunnar förklara.
Eivor frågade inget mer, men hon tänkte desto
mer att det tydligen redan nu märktes var
Gunnar hörde hemma.
När Eivor kom tillbaka med Gunnar så
samlades klassen för en kort information där
de andra lärarna berättade en del om skolan
och var de befann sig någonstans. Tillsammans
– 010:018/8 –
med Eivor så hade de beslutat sig för att dela
upp Eivors elever och elever från tre andra
klasser i Bodalskolan, för då stämde elevantalet
så att var och en fick arbeta ihop med en annan
elev från den andra skolan. Och för att göra det
lite mer spännande så hade de bestämt att när
klassuppdelningen var klar, så skulle det
därefter lottas om vem som skulle få sitta
tillsammans med vem under dagens samtliga
lektioner. Det tyckte alla lät spännande och det
hördes ett ljudligt sorl som tecken på att
förslaget gillades.
De klasser som valts ut från Bodalskolan bestod
alla av jämnåriga elever, men med den
skillnaden att åldern i deras klasser kunde
variera något. En del var ett år äldre och några
andra var ett år yngre. Klassindelningen i den
här skolan var mer inriktad på elevernas så
kallade handikapp än ålder. Lärarna förklarade
också att man på skolan inte såg det som om
eleverna hade ett handikapp, utan istället så
uttryckte man det som att deras elever behövde
extra undervisning och många gånger var i
behov att öva mer än andra. Klasserna i den här
skolan hade därför lite olika inriktning
beroende på vad eleverna då behövde träna
– 010:018/9 –
extra på.
När Eivors klass delats upp i tre grupper så gick
varje grupp med var sin lärare till ett klassrum
för att träffa den andra klassens elever. Eivor
följde med en grupp för att sedan alternera
mellan de olika klasserna. Till att börja med så
hade Eivor valt att inte följa med Gunnars
grupp.
Gruppindelningen i Eivors klass hade gått till
så att eleverna själva hade fått forma sina egna
grupper så att de inte skulle bli helt ställda och
hamna i en grupp utan några nära kamrater
alls. Och vad det i slutändan sedan handlade
om var vilken grupp som hade minst emot
Gunnar. Inför de andra lärarna så syntes det
direkt att Gunnar stod helt utanför klassens
gemenskap, men de sade ingenting.
Den grupp som Gunnar hamnade i leddes av en
ung kvinnlig lärare som hette Louise. Hon var
käck och pratsam och Gunnar var glad att ha
hamnat i hennes grupp. De andra två lärarna
var män, båda äldre än Louise och verkade inte
riktigt lika pigga och engagerade som Louise.
Gunnar följde sin grupp en bit efter som
vanligt. Han gick och funderade på om Nils,
Arne, Henry och Lars gick i den klass han
– 010:018/10 –
skulle till.
Efter en liten stund så var de framme vid
Louise klassrum. Alla gick in och blev
hänvisade att ställa sig där framme invid
väggen en bit bakom katedern. De andra
eleverna hade redan gått in och satt på sina
platser. Gunnar som kom in sist i klassrummet
lyckades hamnade stående framför de andra
invid dörren. Louise stängde dörren, gick fram
till katedern och hälsade sina besökare vänligt
välkomna. Gunnar såg sig om för att se om
Nils, Arne, Henry eller Lars fanns där, men det
gjorde de inte. Uppenbarligen så gick de inte i
den här klassen.
När Louise förklarat hur lottningen skulle gå
till, vem som skulle sitta tillsammans med vem,
så var det dags att börja. Louise klass hade gjort
iordning så att det fanns en extra stol vid varje
bänk där de satt. Alla eleverna hade skrivit sitt
namn på en lapp som de sedan vikt ihop och
lagt i en skål. Det var nu meningen att Gunnar
och hans klasskamrater skulle ta varsin lapp,
läsa upp namnet och när denne någon gav sig
till känna så skulle den som tagit lappen gå och
sätta sig där. Louise avsåg att plocka fram
eleverna en efter en för att ta en lapp, men
– 010:018/11 –
innan en lapp drogs så skulle de presentera sig
själva. När sedan lappen var dragen och
namnet lästs upp, så skulle personen i fråga
resa sig och presentera sig själv. På så sätt var
det tänkt att alla skulle presentera sig för
varandra.
Louise var pratsam och rolig, och hon gjorde
det hela till en lek som alla tycktes uppskatta.
Till och med Gunnar och hans klasskamrater
tyckte att det skulle bli roligt. Louise började
med att fråga sig själv inför alla sina elever
vilken hon skulle börja med och efter ett tag så
plockade hon fram Tomas som stod i mitten
längst fram.
- ”Här har vi en stilig pojke”, sade hon glatt,
samtidigt som hon lätt tog tag i hans arm och
förde honom intill sig vid katedern.
Tomas rodnade något samtidigt som han log
lite blygt. Louise var mycket humoristisk och
impulsiv och det hela gjordes med glimten i
ögat så att ingen skulle ta illa vid sig. Det
småfnissades en del när Louise drog Tomas tätt
intill sig och frågade vad han hette.
- ”Tomas Andersson”, svarade Tomas tyst och
rodnade lite mer.
– 010:018/12 –
Det var inte lätt för Tomas. Louise var inte bara
ung, hon hade dessutom ett mycket attraktivt
yttre som pojkarna i klassen i tysthet hade
diskuterat redan innan deras grupp kommit in i
hennes klassrum. Hon var nästan i jämnhöjd
med Tomas som var något över medellängd i
klassen, och hon hade alla de rätta formerna.
Även om hon inte var direkt utmanande klädd,
så stämde hennes klädstil väl överens med
hennes utseende.
Efter att Tomas fått berätta lite om sig själv, så
var det dags att dra en lapp.
- ”Då ska vi se vem du ska få vara tillsammans
med idag Tomas”, sade Louise glatt.
Hon sträckte fram skålen med alla lapparna till
Tomas och han tog en lapp. Han vecklade upp
lappen lite försiktigt. Louise stod fortfarande
tätt intill honom och kikade på lappen som
Tomas vecklade upp.
- ”Ola!”, ropade Louise högt så fort hon såg vad
som stod på lappen.
Tomas han inte ens öppna munnen för att säga
namnet innan Louise hade sagt det. Louise
tyckte själv att det här var jätteroligt och hon
var lika engagerad och spänd som alla andra.
– 010:018/13 –
Ola ställde sig glatt upp i sin bänk och
presenterade sig själv. Därefter så vinkade han
till sig Tomas som gick ner till honom och satte
sig bredvid. På det här viset så fortsatte Louise
att ta fram elev efter elev i Gunnars klass för att
para ihop dem med sina egna. Det fanns
ingenting i lottningen som gjorde att pojkar
blev parade med pojkar och flickor med flickor,
utan det blev en blandning. Och om blev det en
pojke och en flicka som parades ihop, så spreds
det förtjusta miner runt om i församlingen som
Louise inte var sen att utnyttja för att
ytterligare lätta upp stämningen.
När det nu var Louise som valde ut vem som
skulle komma härnäst för att ta en lapp så
hamnade Gunnar inte sist i kön som han
brukade göra när det gällde att väljas ut till
något. Eftersom Gunnar var utan jämförelse
störst i sin grupp med ett något annorlunda
utseende, så gick Louise bort till Gunnar och
stack sin arm under hans och bad honom föra
henne till katedern.
Louise hade uppmärksammat Gunnar så fort
hon fick syn på honom och hon hade snabbt
förstått att han var utanför klassens
gemenskap, vilket förmodligen berodde på
– 010:018/14 –
hans avvikande utseende och sätt. Hon hade
också blivit mycket nyfiken på Gunnar när hon
vid samlingen hörde att han stod ute på
skolgården och pratade med några av skolans
elever. Hon brydde sig inte om det Eivor sagt
att han alltid kom försent och så, utan Louise
baserade istället sina bedömningar utifrån sina
egna erfarenheter. Hon visste inte riktigt hur
hon skulle behandla Gunnar inför de andra,
men hon förstod att hon måste ta det varlig.
Gunnar blev även han generad av att ha Louise
så tätt inpå sig, men han hade sett hur det hela
hade gått till och han försökte så gott han
kunde göra likadant. Det var i och för sig en
lustig syn att se den storvuxne, oformlige
ynglingen promenera med den mycket mindre
skönheten som Louise faktiskt var. Gunnar
förde sig klumpigt och gick med stora steg,
medan Louise var mer korrekt i sitt sätt och
fick nästan ta två steg när Gunnar tog ett. Men
Louise gjorde det på ett sätt som trots allt fick
det att se ut som om Gunnar verkligen förde
och på ett elegant sätt lämnade av henne vid
katedern. Alla i klassrummet var spända på vad
som skulle hända nu, vilken lapp Gunnar skulle
dra. Louise sätt att ta hand om Gunnar och få
– 010:018/15 –
det att verka som om detta var stundens
höjdpunkt gjorde det extra spännande.
De elever i Louise klass som ännu inte blivit
parade ihop med någon betraktade Gunnar
spänt. De flesta såg det nog trots allt som otur
om de skulle råka få Gunnar till partner. Till
saken hör att Louise elevers utseende inte
skilde sig jämfört med så kallade
normalbegåvade barn medan Gunnar avvek
ganska så mycket. Det hade heller inte undgått
någon i Louise klass att Gunnar stod utanför
sina klasskamraters grupp, då ingen pratade
med honom och han inte med dem heller.
Gunnars klasskamrater kände sig som vanligt
besvärade när det gällde något som Gunnar
skulle göra eller delta i. De hade kommit till
den här skolan med en föreställning att de
skulle ta hand om och hjälpa de här eleverna i
deras skolarbete under den här dagen. De hade
blivit något förbryllade av att det var ytterst få
som hade ett något avvikande utseende som i
så fall skulle tyda på ett mentalt handikapp
eller någonting sådant. När nu Gunnar skulle
representera deras klass som någon form av
handledare och stöd för dessa då ”mindre
vetande”, så tyckte de att det hela blev ytterst
– 010:018/16 –
pinsamt då han så som det verkade såg mycket
dummare ut än alla de andra. Även om Gunnar
ibland hade visat att han kunde, så ansåg hans
klasskamrater att han fortfarande var dum och
ointelligent som han alltid hade varit och att
han säkerligen skulle skämma ut dem allihop
här också återigen.
Efter att Gunnar blygt och fåordigt presenterat
sig själv så sträckte Louise värdigt fram skålen
med de lappar som fanns kvar att välja på.
Gunnar tog en lapp och vecklade sakta upp
den. Alla trodde att han gjorde det för att hålla
spänningen uppe, men saktfärdigheten var
istället Gunnars normala sävliga takt så som
han brukade bete sig.
Den här gången så brydde sig Louise inte om
att försöka se efter vad som stod på lappen,
utan istället så stod hon värdigt kvar vid
Gunnar sida och såg ut över klassen. Hon
kunde både se och känna av att spänningen var
nästan olidlig och hon riktigt njöt av att det tog
sådan tid för Gunnar att veckla upp lappen. När
Gunnar vecklat upp lappen så försökte han
vissa den för Louise genom att röra armen i
riktning mot henne. Men Louise avvisade och
såg med menande blickar upp på Gunnar och
– 010:018/17 –
ville att han skulle läsa upp namnet på lappen
själv. Gunnar tvekade något men förstod vad
Louise menade och drog sakta lappen till sig
igen. Hållandes lappen i höjd med magen
ungefär, så tittade han blygt ner och läste
namnet som stod skrivet där.
- ”Eva”, sade han tyst.
Gunnar började inte tänka förrän efter han hört
sig själv säga namnet. Men Eva, tänkte han, det
är ju en flicka? Gunnar blev nervös då han
knappt hade pratat med någon flicka i hans
ålder förut. Han hade inte ens börjat tänka på
flickor än och han visste inte riktigt hur han
skulle bete sig.
Det gick ett sus bland Louise elever så fort de
hörde Evas namn läsas upp då de alla visste
vem hon var. Louise nickade förnöjt. Efter en
kort stund sträcktes en arm upp bland
bänkarna i mitten av salen. Det var en mycket
söt flicka som räckte upp handen och ställde sig
upp. Nu hördes samma sus som förut, fast nu
från Gunnars klasskamrater istället.
Eva var en av Louise utseendemässigt mest
framträdande elever med ett liksom henne själv
attraktivt yttre och hon visade det också. När
– 010:018/18 –
Gunnar såg vem som reste sig så visste han inte
vad han skulle göra. Eva som var alltigenom
sportslig i sitt sätt att vara ville inte se det som
om hon dragit världens nitlott att få Gunnar
bredvid sig, så hon vinkade honom glatt till sig
efter att ha presenterat sig själv som alla andra
i hennes klass tidigare hade gjort.
Man skulle kunna säga mycket om Gunnar,
men även om han var blyg och just nu mycket
nervös, samt att han dessutom kände av
rödfärgen i ansiktet, så blev han inte rädd. Han
var så van vid att bli bortgjord inför andra att
han på något sätt inte brydde sig så särskilt
mycket längre, så han gick bort till Eva i sin
vanliga sävliga stil för att sätta sig. Han till och
med hälsade artigt på Eva innan han satte sig
ner, vilket en del andra i hans klass glömt bort
att göra.
Det blev ingen tid till något ytterligare prat Eva
och Gunnar emellan då Louise redan sett ut ett
nytt offer att para ihop med någon av de sina.
På det här viset flöt det på tills alla Gunnars
klasskamrater i gruppen fått en av Louise
elever att sitta tillsammans med.
Därefter berättade Louise vad som skulle ske
denna speciella något annorlunda dag. Louise
– 010:018/19 –
och hennes lärarkollegor hade hållit det
hemligt så att det skulle bli en överraskning för
Louise elever med. I de lektioner som de skulle
ha tillsammans så var det inlagt små övningar
som då skulle presenteras tillsammans med sin
bänkpartner. De skulle äta lunch tillsammans
med de andra klasserna och Louise manade
också sina elever att ta väl hand om sina gäster
på rasterna samt att visa dem runt på skolan.
Dagen skulle avslutas med lek och tävlingar
som Louise och hennes lärarkollegor hade
hittat på. Louise ville inte tala om vad de skulle
tävla i, det fick bli en överraskning till senare.
Den resterande tiden av denna och
nästkommande lektionstimme skulle ägnas åt
Svenska förklarade Louise. Utan att säga det
rakt ut, så ville Louise att Gunnar och hans
klasskamrater skulle få en inblick i hur den här
skolan fungerade och vilken slags ungdomar
som gick här. Avsikten var att de skulle få lära
sig mer om Louise elevers handikapp och hur
det kunde ta sig uttryck. Men framför allt så
ville man från skolans sida visa att eleverna
som gick i den här skolan på alla andra sätt inte
skilde sig från andra ungdomar och att deras
handikapp inte på något sätt hindrade dem att
– 010:018/20 –
kunna umgås och ha roligt tillsammans med
vem som helst.
Book 10
feb1995
– 010:019/1 –
I Louise klass så hade alla hennes elever någon
form av ganska så grava handikapp när det
gällde att läsa, skriva och räkna. De hade också
svårt i många andra ämnen, men det trodde
man berodde på att de inte kunde läsa och
skriva tillräckligt bra. De här svårigheterna
kunde ta sig olika uttryck som att en del blev
arga och frustrerade över att de inte kunde,
andra kunde bli helt apatiska och några helt
enkelt bara slarvade undan för att slippa. Att
man rent allmänt och diagnostiskt beskrev
detta som ett så kallat ”mentalt handikapp”, var
något som Louise inte ställde upp på och tog för
givet så som många andra på skolan gjorde.
Det mentala i det hela enligt Louise kunde
mycket väl bero på andra orsaker än en defekt
hjärna eller häftigt humör. Och handikappet
sedan, det behövde inte alls betyda att Louise
elever saknade något som andra så kallade
”normala” barn och ungdomar var fötts med.
Både Gunnar och hans klasskamrater hade
redan från början upptäckt att man inte alls
behövde se annorlunda ut eller bete sig konstig
på något sätt för att klassas som mentalt
Kapitel 19
– 010:019/2 –
handikappad, vilket många trott. Louise som
hade arbetat med de här ungdomarna under ett
par år nu hade lärt sig att inte klassa ner sina
elever för vad de inte kunde göra. Hon arbetade
istället med att bemöta dem som vilka andra
ungdomar som helst och uppmuntra och
premiera dem på ett positivt sätt för vad de
kunde göra istället.
Detta hade gett till resultat att stämningen i
hennes klass hade blivit avsevärt bättre och det
i sin tur hade gett henne mer tid över att hjälpa
hennes elever att komma över sina svårigheter.
Det största problemet som hon själv såg det var
att nästan samtliga elever saknade tålamod.
Hon fick gång på gång försöka förklara att det
tar tid att lära sig saker och ting och man måste
öva för att till slut lyckas. ”Det går inte att
kunna allt med en gång, ingen kan det”, fick
hon allt som oftast försöka pränta in i sina
elever.
Men även om det ibland verkade eller kanske
till och med var hopplöst, så höll hon hela tiden
humöret uppe och försökt alltid ta tillvara på
något nytt positivt i ett misslyckande. Beroende
på hennes sätt att bemöta sina elever så hade
hon kommit mycket nära en del av dem och
– 010:019/3 –
hon kunde klart se hur olika de var i
förhållande till varandra. Hon hade förstått,
trots vad som stod i alla böcker hon läst, att ett
mentalt handikapp inte på något sätt kunde
relateras till en grupp människor som utåt sätt
betedde sig så kallat lika. Hon hade också
förstått att ett mentalt handikapp inte betydde
att man var mentalt sjuk på något sätt. Louise
hade istället mer börjat fundera i banorna att
samhället rent allmänt kanske inte var så
särskilt väl anpassat för hennes elever som för
så många andra.
Trots att Louise elever nu hamnat utanför den
snäva ram som avgränsade området normalitet,
så hade hon lyckats få sina elever att fungera
rätt så bra tillsammans ändå trots alla
olikheter. Idén att ta dit en klass från en vanlig
skola tyckte hon var utmärkt bra, det erbjöd ett
välkommet avbrott i vardagen och hennes
elever hade med stor nyfikenhet sett fram emot
den här dagen.
Efter introduktionslotteriet så fortsatte Louise
lektionen med att på tavlan bakom sig läsa
igenom ett kort stycke rätt upp och ner så som
det skulle läsas. Därefter valde hon ut några ord
ur stycket som hon skrev upp bredvid samtidigt
– 010:019/4 –
som hon ljudade orden. Hon försökte också
mer ingående förklara vad orden betydde och
hur de användes i böjd form. Därefter skulle
eleverna skriva ner orden i sina skrivböcker för
att sedan försöka forma egna meningar där
orden de skrivit upp skulle ingå.
Det här var som rena småskolan för Gunnars
klasskamrater, men de förstod allvaret i det
Louise höll på med och de engagerade sig i
arbetet tillsammans med sina nya kamrater.
Gunnar som visste vad alla orden betydde och
inte hade några problem med stavning längre,
blev ändå fascinerad över vad Louise höll på
med. Även om han innan trodde att han förstod
ett ord, så uppenbarade det sig att han inte
riktigt förstått betydelsen fullt ut ändå. Louise
vände och vred på orden på alla möjliga sätt för
att illustrera vad de betydde och försökte på så
sätt påvisa när och hur man kunde använda
dem.
Eva som nu satt tillsammans med Gunnar var
en pigg framåt tjej och hon försökte
kommunicera med honom när Louise lade in
en paus för att de skulle hinna skriva av några
ord som hon skrivit upp på tavlan. Eva talade
om för Gunnar de ord hon kunde samtidigt som
– 010:019/5 –
både hon och Gunnar skrev av orden som stod
på tavlan på var sitt papper. Gunnar som
uppmärksamt följt med Louise på tavlan när
hon skrev och förklarade orden hade fått något
att tänka på. Han upptäckte att vissa ord som
Louise tog upp var som små pusselbitar som
han inte tidigare varit medveten om. Gunnar
tolkade numera ord och meningar i en slags
bildform. Innan så trodde han att han hade
bilden för ett ord eller sammanhang klart för
sig, men Louise spred hela tiden ut nya
pusselbitar som ville tränga sig in emellan den
bild han redan trodde han förstod och kunde se
klart framför sig.
Det här engagerade Gunnar och han började
använda sig av sitt fantiserande igen, även om
inte fullt ut. Han var fortfarande medveten om
Evas närvaro, men som alltid när han upptäckt
något intressant som stimulerade honom så
släppte hans hämningar och eventuella blyghet.
- ”Vet du, jag trodde att jag också kunde de där
orden, men det kunde jag inte”, viskade
Gunnar till Eva.
Eva blev både förvånad och nyfiken.
- ”Kunde inte du, men du går ju i en vanlig
– 010:019/6 –
skola?”
Eva var mycket väl medveten om att hon gick i
en specialskola och fått veta att barn och
ungdomar i vanliga skolor var mycket duktigare
än hon och kunde mycket mer. Till viss del så
skämdes hon för sitt handikapp när hon
vistades bland andra ungdomar än sina
kamrater från Bodalskolan, men här, nu, så
skämdes hon inte på så sätt att hon blev rädd
och inte vågade visa Gunnar vad hon kunde och
inte kunde.
- ”Kanske det, men jag har bara fått lära mig att
det där ordet ”måste” bara betydde något som
var tvunget att ske eller göras”, viskade Gunnar
tillbaka och pekade på ordet på Evas lapp som
hon skrivit upp.
Gunnar hade lite svårt att förklara vad han
menade och Eva förstod inte. Men som det nu
var så hade Gunnar gjort henne intresserad och
hon ville veta vad han menade. Gunnar hade
aldrig behövt förklara sig på det här sättet
tidigare och det tog en stund innan han
försökte på nytt. Han insåg att han inte kände
till några andra ord som direkt förklarade ordet
måste och utan att tänka alltför länge på det, så
började Gunnar berätta om de bilder som han
– 010:019/7 –
såg framför sig och som han relaterade ordet
till.
- ”Innan så trodde jag att måste var ett bestämt
och kallt ord som en kall mörk vinternatt med
en liten varm stuga med levande ljus i fönstren.
Den lilla stugan fanns där ensam och helt
omsluten av mörker och kyla, något annat
fanns inte. Det enda jag kunde tänka på då var
att jag bara ”måste” ta mig in till värmen inne i
stugan, det fanns inga andra alternativ, det var
något som jag bara ”måste” göra, det ”måste”
ske.
Gunnar riktigt levde sig in i sin bild och han
kramade sig hårt och kröp ihop precis som om
han frös riktigt ordentligt. Eva lyssnade noga
och Gunnars sätt att berätta gjorde att även
hon började känna sig lite frusen.
- ”Usch då, men vad betyder måste nu då?”
- ”Jo, måste är inget kallt ord, det är istället
tvärs om varmt. Det är inte vinter och kallt,
utan istället så är det vår och varmt där den lilla
stugan står. Att jag fortfarande måste in i
stugan är därför att jag vill, inte nödvändigtvis
måste. Det finns mat där som jag tycker om
men som bara serveras vissa tider som jag i så
fall måste passa, men jag fryser inte ihjäl och
– 010:019/8 –
jag svälter inte ihjäl heller om jag skulle missa
en måltid. Så ordet måste är inte hela världen
om jag nu skulle missa en måltid. ”Måste” är ett
bestämt ord som att vilja ungefär, men det är
inte alltid nödvändigt att man måste bara för
att man vill. Runt omkring den lilla stugan så
finns en massa måsten. Där finns till exempel
frön som måste växa och komma upp ur jorden
för att bli blommor, det är vad de vill och
strävar efter. Men om de skulle misslyckas en
vår så dör de inte för det. De kanske kommer
upp nästa vår istället, eller så kommer en fågel
som måste äta som jag ungefär. Fågeln kanske
hittar fröna och äter upp dem. Då ger fröna liv
och värme till fågeln istället för att växa upp till
en blomma. Det varma i ordet måste tror jag är
viljan. Att måste innan var kallt, tror jag beror
på att måste var något jag kanske inte ville själv
men som andra sa åt mig att jag måste göra.
Jag kunde ju klä på mig mera kläder och hålla
mig varm ändå till exempel. Jag tror det finns
en massa varma måsten om man bara själv
vill”, försökte Gunnar förklara så tyst han
kunde.
Eva såg riktigt glad ut, det kändes genast
varmare och både hon och Gunnar såg riktigt
– 010:019/9 –
nöjda ut där de nu satt ganska så tätt intill
varandra och viskade för att inte störa. Gunnar
kände sig glad att han fått förklara på ett sätt
som var hans eget utan att behöva upprepa
någon annans förklaring som han inte riktigt
kände sig hemma med. Eva kände sig också
glad och positivt överraskad, ingen hade
tidigare pratat och försökt förklara för henne
på det sätt som Gunnar nu gjorde.
Även om Eva var vaken och medveten om sig
själv och sitt utseende och att Gunnar av andra
kunde upplevas som en stor barnslig jättebebis,
så uppskattade hon hans berättelse och sätt att
förklara. Eva var inte dum på så sätt att hon var
efterbliven rent umgängesmässigt, hennes
problem bestod i att hon knappt kunde läsa och
skriva och rent allmänt hade svårt för att lära.
Hon hade egentligen inga problem med att
prata, det gick alldeles utmärkt, även om
hennes ordförråd hade sina begränsningar då
förstås. Vissa ord kunde hon bara inte lära sig
förstå på rätt sätt och då som en konsekvens så
klarade hon heller inte av att använda dem i tal.
Louise som hade tänkt fortsätta såg att Gunnar
och Eva höll på med någonting och väntade ut
dem innan hon fortsatte. På det här viset flöt
– 010:019/10 –
det på. Louise tog ett stycke i taget och gjorde
en kort paus för att eleverna skulle hinna ifatt
och varje gång som hon hade tänkt fortsätta så
fick hon vänta ut Gunnar och Eva. Hon blev
inte irriterad på något sätt utan snarare
inspirerad och nyfiken. Det var något de höll på
med, men hon visste inte vad. I vilket fall som
helst så såg det ut som om de följde med i
lektionen och det var det som för Louise
betydde någonting.
Louise noterade också att de flesta andra paren
verkade ha lite svårt att kommunicera med
varandra och att de långa pauserna blev lite
pinsamt långa beroende på Gunnar och Eva.
Men det brydde sig Louise inte om. Hon ville ge
Gunnar och Eva chansen att diskutera färdigt
och samtidigt påtvinga de andra att åtminstone
försöka prata med varandra.
Det ringde ut och den första lektionstimmen
avslutades med alla reste sig för att gå ut på
rast. Man kunde se att paren i bänkarna
började separera sig ifrån varandra redan på
vägen ut ur klassrummet och att Gunnars
klasskamrater liksom flöt ihop i en klump för
sig och Louise elever i en klump för sig. Gunnar
blev naturligtvis lämnad utanför precis som
– 010:019/11 –
vanligt. Louise som var så nyfiken att hon
kunde spricka skyndade snabbt ikapp Eva som
lämnade klassrummet med några av sina
kamrater.
- ”Vad sade han, vad gjorde ni för något”,
frågade Louise Eva nyfiket?
Det hör till saken att Eva var en av de elever
som Louise kommit mycket nära och de
fungerade mer som kompisar ihop än som
lärare och elev, det vill säga när det inte var
lektion förstås. Det var också tack vare Louise
som Eva hade börjat komma ner på jorden
något. Innan så hade Eva haft ett mycket
hetsigt humör och det var få lärare som velat ha
med henne att göra. Det var också tack vare
Louise som Eva börjat vårda sitt utseende och
klä sig därefter. Louise ansåg att det inte fanns
någon anledning till att hennes elever skulle se
sämre ut än andra och hon hjälpte gärna till att
klä upp dem och få dem att se snygga ut om de
ville.
Eva log lite generat när Louise kom fram och
frågade henne så rakt på sak inför hennes
kamrater.
- ”Han berättade små lustiga historier om
– 010:019/12 –
orden du skrev på tavlan”, svarade Eva leende.
- ”Gjorde han? Vad då? Berätta, berätta mer”,
pressade Louise på nyfiket.
Även Evas kamrater som hon var tillsammans
med började bli nyfikna, de hade också lagt
märke till att någonting var på gång. Eva
stannade upp och slog ut med händerna glatt.
- ”Ja, ja, jag ska berätta”, sade hon uppgivet
med ett brett leende på sina läppar.
De ställde sig i en hörna i korridoren på väg ut
där de inte stod i vägen för alla andra som
passerade.
- ”Jo, först då vi började skriva av orden på
tavlan så talade jag om för Gunnar att jag redan
kunde dem, men då sade han att han innan
trott att han också kunde, men att han nu
förstod att han inte riktigt förstått allt ändå.
Först så försökte han förklara men jag förstod
ingenting och då började han istället berätta en
underlig historia om ordet måste.
Eva berättade för de andra vad Gunnar berättat
för henne och alla log förtjust och fnittrade lite
ikapp med Eva. Louise var mäkta förvånad och
glad, hon hade ingen aning om att man kunde
förklara ord på det där viset. Efter att
– 010:019/13 –
ytterligare diskuterat Gunnar ett tag så måste
Louise ge sig av för att hämta några saker till
nästa lektion. Hon drog Eva lite lätt intill sig.
- ”Den där pojken är en pärla. Ta nu väl hand
om honom och skräm honom inte”, viskade
hon till Eva.
Louise skyndade iväg.
Eva förstod vad Louise menade. De hade
diskuterat pojkar många gånger innan och hon
förstod att Louise ville att hon skulle ta hand
om Gunnar på bästa sätt och visa honom runt
på skolan. Det hade Eva inget emot, hon såg
det snarare som en utmaning och trots allt,
Gunnar hade roat henne med sina små
historier.
När Eva och hennes kamrater lite senare kom
ut på skolgården så var alla andra redan ute.
Det såg nästan ut som två lag som sinsemellan
indelat sig själva i små grupper. Gunnars klass
för sig och de andra för sig. Det var bara
Gunnar som gick för sig själv som i ett
ingenmansland. Eva stod på entrétrappan och
försökte få syn på Gunnar bland hans
klasskamrater, men han var som sagt inte där.
Men lite senare så upptäckte hon honom i
– 010:019/14 –
utkanten av skolgården vid en plantering lite
längre bort. Hon sade till sina kamrater att hon
skulle springa bort till Gunnar ett tag. De
nickade glatt tillbaka som tecken på att de
förstod.
Flera av pojkarna i Gunnars klass hade
naturligtvis uppmärksammat Eva och när hon
nu kom springandes tätt förbi dem och bort
mot Gunnar så uppmärksammades hon än
mer. Även flickorna i Gunnars klass förvånades
över vad Eva tog sig till. Några i Gunnars grupp
försökte förklara för de andra att hon fått
Gunnar på sin lott och att det då skulle vara
förklaringen till att hon sprang bort till honom.
När Eva kom fram till Gunnar, så blev han
smått överraskad och började rodna lite grand.
- ”Hej, du behöver inte gå här för dig själv du
kan vara med mig om du vill”, uppmuntrade
hon Gunnar.
Gunnar visste inte vad han skulle svara, utan
nickade bara lite lätt och följde sedan med Eva
bort till de andra i hennes klass. På vägen dit så
frågade hon Gunnar vad han ville göra, men det
visste han inte.
- ”Vi kan gå runt och titta på skolan”, föreslog
– 010:019/15 –
hon.
Det tyckte Gunnar lät som ett bra förslag. Eva
och Gunnar vek av bort från skolgården med
alla Gunnars klasskamraters blickar efter sig.
Book 10
feb1995
– 010:020/1 –
Louise som nu var lite sen, kom skyndandes in i
lärarrummet där Eivor satt tillsammans med de
andra två lärarna. De frågade Louise nyfiket
hur hon hade haft det med sin klass när hon
svepte förbi för att hämta några saker i sitt
skåp.
- ”Ni anar inte! Den där store killen, Gunnar
heter han, han är helt otrolig”, svarade hon
upprymt.
Louise hade inte tid att förklara utan fortsatte
till sitt skåp och lät de andra sitta där
undrande. Louise hade nu fått mer att
förbereda till nästa lektion, så hon susade ut ur
lärarrummet på samma sätt som hon kommit
in, men utan att försöka förklara något mer.
Louise lärarkollegor vände sig istället nyfiket
till Eivor och undrade vad det var för speciellt
med Gunnar?
Eivor kände sig helt ställd. På det sätt som
Louise for fram och med det leende som hon
hade över hela ansiktet, så gick det bara att
förstå att hon var mycket nöjd med Gunnar.
Vad han hade gjort nu kunde Eivor bara inte
förstå. Det var nära att Eivor bara svarat ”Jag
Kapitel 20
– 010:020/2 –
vet inte”, men hon hejdade sig.
- ”Vad han har hittat på nu har jag ingen aning
om. Gunnar är i och för sig lite lustig. Han är
inte så lätt att förstå sig på”, försökte hon
förklara.
Ingen blev klokare av det svaret eller Eivors
följande utläggning i samma ursäktande stil, så
Louise lärarkollegor lät det hela bero tills
vidare.
Louise hade skyndat tillbaka till sitt klassrum
igen. Hon hade fått en ny idé som hon ville
pröva. Tidigare så hade hennes elever endast
fått sätta in orden i en mening, vilket ibland
kunde vara nog så svårt då de sällan kom på
egna meningar. För det mesta så försökte de
använda sig av redan färdiga meningar som
fanns inskrivna i deras läroböcker och ofta så
hade flera valt samma mening. Hon ville
försöka se om det gick bättre att muntligt
försöka förklara vad ett ord betydde för dem
och hon ville gärna se att Gunnar och hans
klasskamrater hjälpte till med att försöka
formulera det hela.
Det ringde in till nästa lektion. Eva och Gunnar
hade inte hunnit med att gå runt så särskilt
mycket då en stor del av rasten redan gått
– 010:020/3 –
innan Eva kom ut på gården. Eva och Gunnar
tog en annan väg tillbaka och mötte deras
kamrater först i korridoren på väg in i
klassrummet.
- ”Vart har ni varit”, hördes någon av Evas
kamrater säga?
- ”Vi har varit runt och tittat på skolan”,
svarade hon leende tillbaka.
När alla kommit in och satt sig ner på sina
platser igen, så förklarade Louise att de skulle
försöka redovisa lite annorlunda än de brukade
den här timman. På ett antal lappar så hade
Louise skrivit ner några ord som hon ville att
varje par tillsammans skulle arbeta med på så
sätt att de fick välja ett ord att förklara och
tillsammans inför klassen försöka berätta och
beskriva vad ordet betydde för dem. En av
Gunnars klasskamrater frågade om de fick
använda några hjälpmedel som exempelvis en
uppslagsbok.
Louise tänkte till en sekund. Jovisst, det tyckte
hon var en bra idé, då kunde hennes elever
också visa sina partners runt i skolan till
biblioteket eller till någon annan läshörna med
böcker som fanns lite var stans. De kom
överens om att träffas i klassrummet igen efter
– 010:020/4 –
en kvart för att gå igenom resultaten.
En del elever stannade kvar i klassrummet en
stund, medan andra gick iväg direkt. Eva och
Gunnar satt kvar en stund och tittade på sin
lapp för att finna ut ett ord att beskriva.
- ”Jag vet vad vi gör”, sade Eva till Gunnar efter
ett tag.
Hon reste sig och gick fram till Louise och
frågade om hon fick utnyttja en bit av tavlan
bakom katedern där Louise satt. Louise blev
nyfiken men ville inte fråga till vad.
- ”Javisst får du det”, svarade hon glatt.
Det var alltid en framgång för Louise om
hennes elever tog egna initiativ, så nästan
oavsett vad så försökte hon uppmuntra sina
elever.
Eva gick tillbaka till Gunnar och satte sig ner.
Hon bad Gunnar att börja berätta om ett ord
som stod på lappen. Gunnar förstod inte riktigt
vad hon menade och hon fick förklara att hon
ville att han skulle berätta hur han kunde se ett
ord framför sig som han gjort förut med ordet
måste. Gunnar trodde att han förstod och
gjorde som Eva ville utan att fråga mer.
De hade fått fem ord att välja mellan och
– 010:020/5 –
Gunnar började berätta på sitt sätt som bara
han kunde om de bilder han såg orden betydde.
Louise satt stilla vid sin kateder nyfiket
betraktande de båda och Eva lyssnade
uppmärksamt på Gunnar när han kort
berättade om de ord de fått sig tilldelade.
- ”Jag tycker att vi skall ta orden evig och
känsla”, sade hon till Gunnar efter en stund.
Eva frågade Louise om det gick bra att berätta
om två ord istället för ett om de passade ihop,
vilket Louise absolut tyckte att de kunde få
göra. Gunnar tittade lite fram och tillbaka på
Eva och Louise och nickade jakande samtidigt
som han upprepade orden evig och känsla som
Eva valt ut utan att riktigt förstå varför.
Eva gick fram till Louise igen och frågade om
de kunde få vara där framme vid tavlan och
arbete med sin uppgift. Det hade Louise inget
emot, så hon förflyttade sig lite längre ner i
klassrummet och lät Eva och Gunnar sitta där
framme vid katedern istället.
- ”Kan vi göra så här, att du berättar på ditt sätt
om ordet evig så berättar jag på mitt sätt om
ordet känsla”, förklarade hon för Gunnar.
- ”Jo, det går väl bra”, svarade Gunnar nyfiket.
– 010:020/6 –
Eva var så hemlighetsfull, som om hon hade
någonting på gång som hon ville visa hellre än
att tala om nu med en gång.
- ”Bra, kan du berätta det där om evigheten
igen för mig medan jag ritar på tavlan”,
fortsatte Eva glatt.
Gunnar blev nu än mer nyfiken men frågade
ingenting, utan istället så började han berätta
hur han såg ordet evig som en bild framför sig.
Louise betraktade dem båda nyfiket för att
försöka komma på vad de höll på med. Med en
gång Gunnar började berätta och Eva rita på
tavlan så förstod hon. Eva var mycket duktig på
att teckna, det hade blivit som ett
uttrycksmedel, en kompensation och
tillflyktsort för henne när hon hade svårt att
lära sig läsa och skriva. Att teckna och måla
hade blivit ett sätt att skriva av sig all
frustration och aggression när hon inte kunde.
Under tiden som Gunnar berättade och beskrev
hur han upplevde ordet evig, så började en bild
växa fram på tavlan. När Gunnar fick se vad
Eva tecknade där framme vid tavlan så blev han
både förvånad och inspirerad och för Louise så
såg det ut som om de båda sporrade varandra
på något konstigt sätt. När Eva kände sig nöjd
– 010:020/7 –
med resultatet så bad hon Gunnar börja berätta
om ordet känsla.
Gunnar log brett när han såg på den bild om
ordet evig som Eva med endast en vit krita
lyckats få fram. Gunnars fantiserande tog fart
igen och på samma sätt som innan så skissade
Eva upp en bild av ett stort kalt träd i
bakkanten av en sommaräng. Vid sidan av
trädet gick en stig in i skogen. På vänster sida
om stigen in bland träden så kunde man skönja
en liten glänta eller hage. Och över
trädtopparna däremellan där träden var något
lägre, så framträdde en sommarhimmel med en
fågel som svävade högt i det blå.
På något sätt så hade Eva lyckats skissa upp
Gunnars tavla. Hon hade ingen aning men
Gunnar bara strålade när han såg sin tavla växa
fram. Visserligen så hade Evas teckning inga
som helst färger och den var starkt förenklad,
men de allra mest framträdande kännetecknen
fanns alla där. Eva själv kände sig nöjd och hon
kunde se på Gunnar att han var mer än nöjd
med vad hon åstadkommit. Louise som hela
tiden sett på, blev än mer förundrad. Hon hade
sett Eva teckna förut men inte som nu på det
här sättet utifrån en kort berättelse.
– 010:020/8 –
Louise hade tidigt insett att Eva hade talang för
att teckna och måla. Och nu tillsammans med
Gunnar så skapade hon bilder som efter
diktamen på något sätt, så som Louise
uppfattade Gunnars små berättelser handla
om. Det här är ju inte klokt tänkte hon och
vilken teckning sen. För Louise så framstod
Evas tecknande på tavlan som konstverk även
om enkelt utförda, men i all enkelhet så fanns
där en känsla som hon inte sett Eva prestera
förut. Det var inga problem att se vad de två
teckningarna föreställde och hon var nu
oerhört spänd på att få höra deras beskrivning
av de två ord de båda teckningarna var för sig
representerade.
Det hela hade gått så fort att det var några
minuter kvar innan alla skulle samlas igen.
Några av eleverna hade redan kommit tillbaka
till klassrummet och nu väntade de på att
redovisningen skulle börja. Alla som efteråt
kom in i klassrummet lade förstås märke till
teckningarna på tavlan och det viskades
allmänt om att det var Eva som gjort dem. Eva
brydde sig inte om att de andra viskade om
henne. Hon och Gunnar hade gått tillbaka till
sina platser när de var klara och nu så satt de
– 010:020/9 –
där tysta tillsammans och tittade på de både
teckningarna Eva gjort. Louise hade flyttat
fram till sin kateder igen och hon kunde inte
låta bli att emellanåt vända sig om och beundra
teckningarna bakom sig.
När alla var samlade så tog Louise fram par
efter par för att de skulle få berätta om det ord
de valt ut. Alla hade gjort något och Louise
tyckte att deras presentationer och samarbete
hade gått riktigt bra. Det gick ganska så fort, så
Louise trodde inte att de skulle råka i någon
tidsnöd och inte hinna med alla. Hon höll noga
reda på klockan då hon helst ville att Eva och
Gunnar skulle få göra sitt framträdande sist
och liksom avsluta det hela. Men om hon såg
tiden inte räcka till, så hade hon bestämt sig för
att ta fram Eva och Gunnar tidigare. För
oavsett vad, deras framträdande ville hon inte
på något sätt skjuta upp till nästa lektion.
Det var också intressant för Louise att höra och
bilda sig en uppfattning om hur hennes elever
förhöll sig till de andra när det gällde
framförande. Självklart så var det skillnad, men
inte så mycket som man skulle kunna tro.
Louise elever hade inga större talfel och de
kunde prata och konversera relativt normalt.
– 010:020/10 –
Hon lade också märke till att ordens
förklaringar som presenterades ofta var helt
annorlunda från hur hon eller någon annan
skulle ha förklarat ordens betydelse. De
förklaringar som presenterades kanske inte
alltid var helt korrekta, men inte helt fel heller.
Både Louise själv och hennes elever fick liksom
ett annat intryck av orden när Gunnars
klasskamrater förklarade hur de uppfattade vad
orden betydde, vilket hon tyckte var bra då det
gav så många mer möjligheter att förstå orden
på.
När det så blev Evas och Gunnars tur som sista
par, så var det ganska så gott om tid kvar. Eva
reste sig beslutsamt upp och tog med sig
Gunnar fram till katedern. Det syntes på Eva
att hon var mycket bestämd och inte det minsta
nervös. Louise flyttade på sig och ställde sig lite
vid sidan av, så att Eva och Gunnar skulle få
fritt spelrum. Men inte längre bort än att hon
fullt ut kunde ta del av deras framträdande.
- ”Jaha, ska du börja då”, sade Louise till Eva.
- ”Nej, Gunnar börjar”, svarade Eva bestämt.
Louise såg lite snopen ut, men det var ingen ide
att protestera när Eva visade upp det humöret.
– 010:020/11 –
Det var bara för Louise att försöka stå eller
sätta sig ner någonstans och inte störa.
Utan att egentligen ha gått igenom någonting
om deras framträdande, så började Gunnar
berätta om hur han såg ordet evig. Samtidigt
som han berättade så vände han sig då och då
om mot Evas teckning för att få inspiration,
samtidigt som han omedvetet också
introducerade klassen så som Eva förklarade
ordet på sitt sätt genom den bild hon tecknat.
Teckningen föreställde en sjö, men ingen stor
sjö, utan en mer lagom sjö med en gles
småvuxen krokig skog runt omkring. Det fanns
inga berg eller kullar i närheten, utan sjön såg
ut att ligga där platt stilla och långt borta som
ingenstans ungefär. Man kunde heller inte se
någon riktigt fast strandlinje, det var mer eller
mindre som sankmark runt om och något in
eller utlopp syntes inte ens existera. Av
teckningen kunde man förstå att det var
absolut vindstilla och tidig gryningen, som en
nordlig sen höstmorgon ungefär.
Gunnar beskrev den här sjön som en öppning,
en evighet utan någon egentlig fysisk fast
anknytning till någonting. Han beskrev vattnet
i sjön som evig på så sätt att även om vattnet
– 010:020/12 –
dunstar eller sugs upp av den omgivande
sankmarken, så torkar sjön egentligen aldrig
ur. Det eviga vattnet lever, skapar liv och är liv,
och när livet tar slut så samlas vattnet upp av
moln och mark för att i sinom tid finna sin väg
tillbaka hem till sin födelseort, den där eviga
öppningen i ingenstans och överallt igen. Om
det blåser så krusar sig vattnet ungefär som när
man fryser och behöver klä på sig, försökte
Gunnar förklara. Och när vinden är stilla så
öppnar sig vattnet igen som en spegel, klar och
djup utan slut.
- ”Evigheten tar aldrig slut”, fortsatte Gunnar,
”det finns ingen ände, det finns ingen kant eller
gräns att passera. Sjön med sitt vatten är evig
då den finns inom oss och likt en sjö så bär
också vi evigheten med oss. Den dag en
blomma dör så tar vattnet dess livskraft med
sig tillbaka till sjön där den en gång föddes för
att vila i frid. Det tysta i vattnet talar om och
berättar, vattnet viskar och allt vi behöver göra
är att bara flyta med. Den evighet som en liten
blommas liv delar med sig när den hittat
tillbaka till sin sjö igen, blandas upp och sprids
vidare i allt liv vi ser runt omkring oss. På så vis
är sjöns vatten evig då den aldrig tar slut. Dess
– 010:020/13 –
ändlösa botten långt där nere tar aldrig slut och
det finns inga gränser för hur långt en liten sjös
vatten kan nå. Den öppning den lilla sjöns
vattenyta återspeglar förmår ta oss längre bort
än vad vi kan se. Jag tror att ordet evig är som
en resa utan slut, men platsen där resan
började stannar alltid kvar och förblir
densamma. Jag tror att evighetens sjö och dess
vatten alltid kommer att finnas där ditt ingen
kan nå, det är bara dess ursprungliga rena klara
vattnet som kan hitta tillbaka till sitt ursprung
för att som gången innan finna kraft och
mening att ta fart och börja om på nytt.”
Där Gunnar nu stod där framme vid katedern
och berättade, så gjorde han det utan
manuskript eller med ord hämtat ur minnet
som något han lärt in. Gunnar hade förmågan
att leva sig in i sina bilder och den teckning Eva
gjort blev till en film. Gunnar bara flöt med det
vatten han pratade om, det vatten som viskade
och omformade hans tankar till ord. Även om
Gunnar var medveten om sin omgivning på
många sätt, så tog hans fantasi över. Blygheten
fanns inte där längre. Hans omgivning som
annars byggde murar runt omkring honom var
inga hinder där han nu befann sig. Gunnar
– 010:020/14 –
liksom levde fritt och hans tal och berättande
hade ett flyt utan en enda stakning. Den bild av
evigheten som Gunnar nu beskrev i ord, lyste
upp och tillförde färg till Evas teckning och på
något sätt gav den liv. Tavlan bakom Gunnar
blev någonting mer än bara kritstreck på en
mörk botten, den liksom delade med sig en
förståelse till alla som ville se.
Gunnar försökte också beskriva ordet evigt som
föränderligt. Det eviga fanns där hela tiden, det
försvann aldrig, det liksom kunde inte komma
bort. Och om det nu var så att det eviga skulle
kunna försvinna och komma bort, så vart då
någonstans i så fall? Vatten hade alltid
fascinerat Gunnar och den sjö där allt vatten
tillslut samlades såg han inte som havet den
ocean där alla världens floder rinner ut. Utan
istället så upplevde Gunnar evigheten som
början på någonting nytt föränderligt där han
var och inte på något sätt slutet alls.
- ”För om evigheten kunde ta slut, då finns där
heller ingen början”, avslutade Gunnar med att
säga.
Klassen satt stilla och tyst medan Gunnar
berättade och inte ett ljud hördes efter att han
var klar. Till och med Louise fick hämta andan
– 010:020/15 –
innan hon kunde komma ur den djupa
dvalliknande koncentration hon hamnat i. Hon
var klart rörd av Gunnars framträdande och
hans sätt att berätta fick det mer att låta som en
saga än någonting annat. Oavsett vad, så hade
hon aldrig tidigare hört en bättre förklaring av
ordet evig förut och hon kände sig säker på att
alla i klassen omedelbart skulle relatera ordet
evig till Gunnars berättelse och Evas teckning i
bakgrunden under lång tid framöver, om inte
för evigt, på samma sätt som Gunnar berättat
om.
Eva hade hela tiden suttit bredvid Gunnar i
Louise stol bakom katedern och nöjt sett ut
över klassen när Gunnar berättade. Hon kunde
se många förvånande och nyfikna blickar, och
kanske bäst av allt, Louise såg helt tagen ut.
Eva var glad och Gunnar likaså för att det hade
gått så bra och utan att någon hunnit säga
någonting, så reste sig Eva upp och tog vid.
Gunnar och Eva bytte plats och nu väntade
Gunnar med spänning på att få höra Evas
berättelse. Inget var inövat, så Gunnar hade
ingen aning om vad Eva tänkt säga.
Eva började med att tala om att hon som tillägg
valt att förklara ordet känsla. Eva gjorde lite
– 010:020/16 –
grann som Gunnar och använde sin teckning
för att åskådliggöra vad hon menade med ordet
känsla och vad det betydde för henne.
- ”Känsla har ingen likhet med att känna”,
började Eva med att tala om.
- ”Att känna är att ta i någonting, något kan
göra ont eller man kan lära känna en person till
exempel. Känsla är något helt annat som jag
skulle vilja beskriva så här”, fortsatte Eva och
förflyttade sig bakåt mot tavlan för att inför
klassen visa upp den andra teckningen hon
gjort.
- ”När Gunnar berättade om ordet känsla för
mig, så beskrev han inte ordet som text utan
mer bildligt talat om ni förstår vad jag menar.
Jag kunde se bilden framför mig och jag förstod
att Gunnar kände någonting, precis som med
bilden av sjön här bredvid. Men jag fick också
en ”känsla” av att den här bilden var speciell på
så många andra sätt.”
- ”När jag ritade trädet så hade jag en känsla av
att Gunnar varit där, att han hade stått där
bredvid trädet och nästan som hållit det
sällskap på något sätt. När jag ritade ängen
framför trädet så hade jag en känsla av att
– 010:020/17 –
Gunnar legat där i gräset och lyssnat och
andats in alla de dofter som ängen i glädje
spred runt omkring sig. När jag ritade stigen in
i skogen så hade jag en känsla av att Gunnar
stått där och blickat in. När jag ritade den där
andra lilla ängen som ligger gömd långt in
mellan träden, så hade jag en känsla av att
Gunnar sökte någonting där, jag fick en känsla
av att Gunnar på sitt sätt gav ängen ljus. När
jag ritade himlen med fågeln så hade jag en
känsla av att Gunnar kunde glädjas med fågeln
som att vara en del av allt detta. Jag tror att
”känsla” är något som är verkligt, men bara för
en själv och inte andra om man inte vill se.”
Eva avslutade och tackade för både Gunnar och
henne själv, innan de tillsammans gick tillbaka
till Evas bänk för att sätta sig ner på sina
platser igen. Det var lika tyst nu som när
Gunnar avslutat sitt framförande. Eva kände
sig både nöjd och glad. På något sätt så hade
hon för första gången kunnat göra och
åstadkomma någonting utifrån henne själv. Det
var ingen som styrt henne och talat om för
henne att hon skulle göra si eller så och hon
förstod och kände att det hon gjort hade hon
gjort bra.
– 010:020/18 –
Men att hon lyckats på det sätt som hon gjort
var inte helt och hållet hennes förtjänst, det
visste hon. Gunnar hade med sina små
berättelser visat henne ett annat sätt att se på
saker och ting, ett sätt som gjorde det lättare
för henne att uppfatta och få fram vad hon ville
ha sagt. Gunnars berättande sätt att förklara för
henne var mycket mer rogivande och innehöll
så mycket mer än att bara torrt lära sig komma
ihåg saker och ting och skaka fram ord ur
minnet så där rakt upp och ner om någon
frågade.
Det tog en liten stund innan Louise började
röra på sig. Hon gick fram till sin kateder igen
och med ett leende på sina läppar så berömde
hon alla för deras framträdanden och hon sade
att hon verkligen uppskattade sina besökare
och att hon med säkerhet trodde att alla hennes
elever tyckte likadant. Lektionen var nu över
och det skulle snart ringa ut, så Louise lät
klassen gå ut på rast lite tidigare. När de gick ut
den här gången så tog Eva bestämt med sig
Gunnar och det blev ett fasligt ståhej runt
omkring dem där ute i korridoren. Det var bara
Gunnars klasskamrater som höll sig
avvaktande vid sidan av. Gunnars
– 010:020/19 –
klasskamrater såg ganska så molokna ut när de
snabbt försökte passera all uppståndelse för att
komma ut på rast.
Louise satt ensam kvar i klassrummet på en
bänk och beundrade Evas teckningar. Hon
hade aldrig upplevt Eva på det här sättet förut.
Louise visste att Eva var allvarlig i sitt
tecknande, men hon hade här visat att det
fanns så mycket mer inom henne, en annan
sida som inte kommit fram förut. Efter en
stund så lade Louise ifrån sig sina saker på
katedern, gick ut ur klassrummet och låste
dörren efter sig, vilket hon aldrig annars
brukade göra. Hon rusade ner till expedition
och frågade om det fanns någon kamera där
som hon kunde få låna. Personalen på
expeditionen kände inte till om någon kamera,
men de kunde se på Louise att hon var ytterst
angelägen och föreslog att hon skulle höra med
vaktmästaren istället, han kanske kunde hjälpa
till.
Louise rusade runt och letade och hörde sig för
var han kunde hålla hus någonstans och till sist
så fick hon tag på honom komma gåendes i en
korridor. Nej, skolan hade ingen kamera
informerade han Louise, men han erbjöd henne
– 010:020/20 –
att låna hans egen. De gick tillsammans bort till
hans vaktmästarbostad som var belägen i en av
de mindre byggnaderna på området och där
fick Louise låna en kamera som han efter ett
tags letande lyckades hitta rätt på. Han gav
Louise lite instruktioner om hur hon skulle
hantera kameran och då hon inte var helt
främmande när det gällde kameror och annan
teknisk apparatur, så tog det henne inte så lång
stund innan hon förstod.
Louise fick med sig kameran och tog sig snabbt
tillbaka till sitt klassrum igen. Väl därinne så
satte hon sig ner på en bänk längst fram. Hon
studerade eftertänksamt Evas teckningar än en
gång och fotograferade sedan av dem. När det
var gjort så kände hon sig lugn, hon samlade
ihop sina saker och lämnade klassrummet utan
att låsa dörren efter sig.
Book 10
feb1995
– 010:021/1 –
När Louise kom ner till lärarrummet igen så
hade nästan hela rasten gått åt i hennes jakt på
en kamera. Utan att hennes kollegor eller Eivor
hunnit öppna munnen, så talade Louise om att
hon inte tänkte följa sitt schema för lektionerna
resten av dagen. Det som var planerat för de tre
klasserna tillsammans tänkte hon inte ändra
på, men de schemalagda ämnena för hennes
klass tänkte hon stuva om något.
Hon frågade Eivor när hon skulle besöka deras
klass och fick till svar att Eivor hade tänkte
komma de två lektionerna efter lunch, då skulle
det bli ungefär lika mycket tid hos varje enskild
klass. Det tyckte Louise lät bra och hon
lämnade lärarrummet utan att säga någonting
mer, men med en rad frågande blickar riktade
efter sig. Louise lärarkollegor som alla kände
henne väl, kunde se att hon hade något på gång
och att hon inte hade tid med dem just nu. De
lärare som satt tillsammans med Eivor tyckte
nog att det hela var lite genant, då Louise just
nu inte verkade ha tid med deras gäst heller.
Men det var inget någon kunde göra någonting
åt för tillfället.
Kapitel 21
– 010:021/2 –
Louise gick till sitt skåp och började plocka
bland sina saker och när hon var klar så gav
hon sig av till sitt klassrum igen. Eivor som
hade börjat bli nyfiken på Louise frågade lite
försiktigt hennes båda kollegor om henne. De
berättade att Louise bara arbetat på skolan i två
år och det här var hennes tredje. Hon var
tjugofem år och hade tidigare arbetat på en
annan skola för handikappade barn på
landsbygden. Hon kom ursprungligen från
staden men hade inte kunnat få något jobb där
när hon blev klar med sin lärarutbildning. Så
när det blev en ledig plats i deras skola så hade
hon sökt och fått tjänsten. De berömde henne
för att vara mycket duktig och de sade att hon
lyckats mycket bra med sin klass som innan
hade varit en problemklass på skolan.
Det ringde in till nästa lektion och de fick bryta
upp för att gå till var sina klassrum. Louise var
redan där och hon satt och bläddrade i sina
böcker och skrev små lappar när hennes elever
kom in och satte sig. Hon märkte av att det var
en förväntansfull stämning i klassen och hon
kunde se att i alla fall hennes egna elever var
mycket nöjda med dagen så här långt i alla fall.
När alla hade satt sig ner så berättade Louise
– 010:021/3 –
att hon tänkte ändra i schemat lite. Hon ville att
deras gäster skulle få vara med och se hur de
arbetade i den här skolan och hon ville göra det
på ett lite annorlunda sätt.
Louise berättade att den här skolan var speciell
så till vida att man inte hade speciella
ämneslärare och att man inte skilde klassen åt
även om eleverna hade olika specialämnen.
Däremot så var det så att klassen hade två helt
egna salar där de för det mesta höll till. Den ena
var den skolsal där de befann sig i nu. Den
andra var en större arbetssal där var och en
kunde syssla med något de kallade för
egenarbete. Andra gemensamma salar var
gymnastiksalen där det fanns en hjälplärare
som fungerade som en slags gymnastiklärare.
Och naturligtvis också matsalen och ett antal
små läsrum och ett bibliotek, som några redan
kanske besökt och bekantat sig med.
Louise berättade också att klassen även hade
tillgång till några gemensamma hus på
skolområdet där de kunde boka tid om det var
något speciellt de ville göra. De lokalerna
utnyttjades också till föräldramöten och
liknande. Eftersom klassen höll ihop och även
var tillsammans vissa kvällar, så brukade de
– 010:021/4 –
boka en sådan lokal att ha fest i ibland,
berättade Louise. Och hon talade om att hon
skulle ordna så att de fick tillfälle att träffas i
sådan lokal de två timmarna efter lunch. Alla
blev nyfikna på vad de skulle göra där, men
Louise ville inte säga någonting mer, det fick bli
en överraskning.
Louise förklarade att hon nu skulle dela in
klassen i tre grupper och varje grupp skulle få
arbeta med ett ämne var. Varje par skulle få en
liten uppgift att lösa och sedan presentera den
på tavlan för de andra. Ämnena var matematik,
samhällskunskap och engelska. Det var de
ämnen som ansågs mest viktiga efter svenska
som de haft timmarna innan.
Anledningen att Louise ville göra på det här
sättet, var att hon blivit intresserad av hur
hennes elever och deras gäster presenterade
sina uppgifter tillsammans. Det hade gått upp
för henne efter den övning de haft i svenska att
många presentationer hade varit riktigt bra och
att det verkade som om hennes elever ibland
hade lättare att förstå en förklaring som var
enkel men kanske inte helt korrekt än en
förklaring som slaviskt följde läroboken och
som då skulle var både korrekt och
– 010:021/5 –
uttömmande. Louise tyckte nämligen att det i
sådana fall var bättre att hennes elever förstod
någonting även om det kunde bli lite fel ibland
istället för ingenting, då de korrekta
förklaringarna många gånger blev så krångliga
att de inte hade en chans att begripa.
Därefter så skulle de förflytta sig till salen för
egenarbete och där skulle hennes elever få visa
vad de sysslade med där och vad som stod till
buds att göra. Hon hoppades också att deras
partners ville vara med och ta del i något som
passade just dem. Louise sade att
lektionstimmen innan lunch var avsedd att visa
gästerna runt på skolan, men att hon hade
tänkt hålla arbetssalen för egenarbeten öppen
för dem som ville vara kvar. Louise kunde inte
höra några protester utan såg bara glada och
förväntansfulla miner framför sig, så det var
bara att fortsätta som hon hade tänkt.
Louise började med att dela in klassen i de tre
grupperna, och därefter så delade hon ut var
sin uppgift till varje par. De fick en kvart på sig
att lösa uppgiften, vilket var gott om tid då
uppgifterna inte alls var svåra på något sätt.
Louise ville inte att de skulle känna sig
pressade, utan hon var mer intresserad av
– 010:021/6 –
deras arbete tillsamman.
Om nu allt hittills hade gått Gunnars väg, så
blev det inte så nu. Eva och Gunnar hade
hamnat i gruppen som fått ämnet engelska.
Gunnar tänkte först inte så mycket på det utan
han tog det som när han skulle ha engelska i sin
vanliga klass och egentligen inte behövde göra
någonting. Men nu var det så att Louise elever
mer eller mindre förlitade sig på att gästerna
inte skulle ha några problem med det de fått i
uppgift att göra. Detta var också Louise avsikt,
hon ville att hennes elever skulle få hjälp av sin
partner med uppdraget och inför klassen på ett
annat deras sätt lära ut än så som hon arbetat
med sina elever tidigare.
Vad Eva och Gunnar hade fått i uppgift var att
översätta var sina två små stycken från både
engelska och svenska. Även om Gunnar alltid
försökte göra sitt bästa i alla lägen, så var han
numera mer medveten om vad han kunde och
inte kunde. Så när nu Eva frågade honom till
råds, så talade Gunnar om för henne att han
inte kunde engelska. Eva förstod inte vad han
menade och Gunnar försökte förklara.
- ”Jag kan bara översätta en del ord, men att
– 010:021/7 –
översätta hela meningar blir bara fel. När jag
översätter engelska till svenska så blir
meningarna jätte konstiga och jag förstår
ingenting. Och när jag översätter svenska till
engelska så blir det ändå mer fel. Och förresten
så kan jag inte läsa engelska heller, de andra i
klassen skrattar oftast åt mig då”, förklarade
Gunnar.
Eva blev förvånad över det Gunnar sade. Hon
förklarade för honom att hon också var dålig på
engelska, men att det inte var någon som
skrattade åt henne för det. Louise som satt
bakom katedern och blickade ut över klassen
såg på Gunnars dystra min och deras sätt att
tala tyst till varandra att något inte var som det
skulle. Louise gick tyst fram till Eva och
Gunnar, böjde sig ner och frågade hur det var
fatt. Eva tittade allvarligt upp på Louise och
sade att Gunnar inte kunde engelska. Louise
visste inte vad hon skulle säga. Den uppgift de
hade fått borde vara en barnlek för någon från
hans skola. Det enda hon kunde få ur sig var att
de i alla fall kunde försöka.
- ”Det gör vi Gunnar, vi försöker i alla fall”,
sade Eva uppmuntrande till Gunnar.
Louise rättade på sig och gick fundersamt
– 010:021/8 –
tillbaka till sin plats. Som tur var för Gunnar så
hade han sitt goda humör att lita till och han
ville i alla fall försöka göra sitt bästa. Eva och
Gunnar hjälptes åt så gott de kunde och de fick
väl ihop några rader tillslut.
När tiden gått ut och det var dags för
presentationen, så fick de som tidigare parvis
gå fram till Louise vid katedern och göra var
sina presentationer och förklara hur de löst
uppgiften. Louise hade placerat sig lite vid
sidan av så att hon hade bra utsikt över både
framförandena och klassen. Hon lyssnade
intresserat och det visade sig att hennes egna
elever gjorde mycket bättre ifrån sig med det
stöd de fick från sin partner.
När det så blev Eva och Gunnars tur, så var det
Eva som började med att först försöka läsa det
stycke hon skulle översätta och sedan
översättningen. Styckena var inte långa, men
det gick mycket knackigt och med mängder av
fel. Louise hörde förvånat på. Eva lät precis
som hon brukade göra när hon försökte läsa
och översätta Engelska helt själv. Det enda som
skilde var att hon fått med alla orden, även ord
som inte skulle med, och översättningen blev
på så sätt helt galen.
– 010:021/9 –
Ingen i klassen sade någonting, men Louise
kunde se på alla Gunnars klasskamrater att de
mycket väl förstod hur fel alltihop var. Men
som de gäster de var, så satt alla tysta och höll
god min. Louise var dock tvungen att säga
någonting, hon kunde bara inte låta detta
passera utan att rätta Eva för alla felaktigheter i
hennes översättning.
Louise gick fram till katedern och tavlan där
Eva och Gunnar stod. Hon skev upp
meningarna och så som de skulle översättas
samtidigt som hon läste högt. Louise försökte
sedan förklara hennes översättning så som hon
brukade så att alla skulle förstå. Eva tog inte
illa upp, det var ungefär som det brukade när
klassen hade sina lektioner för sig själva.
Louise stod kvar bredvid Eva och Gunnar när
det sedan blev Gunnars tur att framföra sin
översättning. Gunnar hade inga problem att
läsa den Svenska texten, men när han försökte
läsa den översättning till engelska han gjort så
lät det till och med värre än när Eva läste och
översättningen var helt galen. Louise som
ömsom tittade på Gunnar och ömsom tittade ut
i klassen såg att Gunnar verkligen försökte göra
sitt bästa. Hon såg också att hennes egna elever
– 010:021/10 –
blev mycket förvånade när de hörde Gunnar
försöka läsa engelska och att Gunnars
klasskamrater såg ut att skämmas som hundar
på det vis som Gunnar nu representerade
klassen.
Men Louise tappade inte fattningen för det,
hon rättade Gunnar på samma sätt som hon
rättat Eva och därefter så fick de gå och sätta
sig. Louise gick tillbaka till sin plats och lät
nästa par komma fram och fortsätta. Resten av
övningarna gick över förväntan bra utan några
som helst intermezzon och när lektionen var
slut så fick de gå ut på rast.
Eva tog även den här gången med sig Gunnar
ut. Det pratades en hel del i korridoren när de
gick ut tillsammans, men nu i mer normala
tongångar. Gunnar var lite förvånad över att
ingen påpekade hur dåligt och dumt han hade
betett sig och att han som vanligt hade gjort
bort sig nu igen. På sista tiden så hade det blivit
regel att hans klasskamrater kommenterade
och kritiserade honom efter varje
engelsklektion. Det gällde även andra lektioner
om han fått någon anmärkning eller gjort något
annorlunda som inte gillades av läraren. När de
– 010:021/11 –
andra klasserna kom ut på skolgården de med
så samlade de sig som innan, Gunnars
klasskamrater för sig och Evas klasskamrater
för sig.
De andra i Gunnars klass fick snabbt reda på
hur han hade gjort bort sig igen. En del av
Gunnars klasskamrater som närvarat hade till
och med tyckte att Gunnar var sämre än alla de
andra eleverna som gick i den här skolan.
Gunnars klasskamrater vill inte kalla de andra
eleverna i skolan för dumma längre som en del
hade trott innan de kom dit. Alla hade på ett
ganska så handfast sätt lagt märke till att de i
grund och botten inte var så olika dem själva
när det gällde alla andra vardagliga ting.
Gunnars klasskamrater verkade omedvetet
acceptera deras handikapp som inte så mycket
mer med det, spelar roll, ungefär. Att Gunnar
gjort bort sig kunde de både skratta och
skämmas åt, för Gunnar fanns inga ursäkter.
Deras klass skulle ju vara så mycket bättre i
allt, och så kommer Gunnar, som till och med
var mycket sämre än alla de andra tillsammans,
det kändes som lite svårsmält. Men de ville inte
ge sig på honom här då de såg att ingen annan
gjorde det, så de lät honom vara ifred.
– 010:021/12 –
Det hade också pratats en hel del bland
Gunnars klasskamrater om Eva som han då på
något konstigt sätt verkade ha fått ihop det
med. I början kunde de inte begripa vad hon
med hennes utseende såg i fule Gunnar. Nu när
de andra fått höra att även hon gjort bort sig i
engelska, så ville man tro att hon nog var lika
dum som Gunnar och när allt kom omkring, så
kanske passade de ihop i alla fall.
Eva hade tagit med sig Gunnar bort till sina
kamrater som stod i en liten grupp för sig själva
på skolgården. Gunnar hade egentligen inga
problem med att han så totalt misslyckats, det
var han alltför van vid även om han inte tyckte
det var roligt. Han kände sig dock lite
missmodig över att han inte kunnat hjälpa Eva
på samma sätt som han förstod att hans
klasskamrater hade hjälpt de andra. Gunnar
ville inte att Eva skulle vara missnöjd med
honom, ungefär på samma sätt som att han
ville försöka vara alla till lags på bästa sätt.
Gunnar hade också börjat fatta tycke för Eva,
hon var snäll och hon pratade snällt med
honom som ingen annan flicka i hennes ålder
gjort tidigare. Gunnar som normalt var mycket
fåordig och svårtillgänglig person hade på
– 010:021/13 –
något sätt börja släppa efter som med Rolf på
museet ungefär. Eva hade på något sätt lyckats
träffa rätt utan att egentligen förstå det själv
och fått Gunnar att prata.
Det hör till saken att Eva och hennes kamrater
inte var särskilt blyga av sig när de var
tillsammans. Skolan de gick i hade med avsikt
gjort dem medvetna om sina problem och
handikapp och de brukade ibland konversera
öppet om sina svårigheter. På skolan så ville
man att det skulle pratas om deras problem på
ett så normalt sätt som möjligt för att få dem
att förstå att det var inget att skämmas för eller
retas för heller. Här på skolan var det
meningen att man skulle hjälpa och stödja
varandra istället, vilket många av eleverna hade
anammat och faktiskt gjorde.
En av Evas kamrater frågade rakt på sak om
Gunnar hade samma problem i skolan som de
hade. Gunnar blev förvånad över frågan och
visste inte vad han skulle svara, så Eva gjorde
det åt honom istället.
- ”Han kan inte engelska”, förklarade hon helt
ogenerat.
I vanliga fall så skulle vilken annan som helst i
– 010:021/14 –
Gunnars skor vilja sjunka genom jorden. Men
Gunnar var den han var och lyssnade istället
lugnt på när de andra diskuterade hans
problem med engelskan. Gunnar hade
visserligen varit med om att det diskuterats om
honom många gånger tidigare i hans skola,
men då oftast med tillägget att han inte begrep
nått eller var för dum. Skillnaden nu var att de
här ungdomarna diskuterade honom utan
några som helst misskrediterande tillägg som
exempelvis att han var dum eller så. Han tyckte
att de lät snälla när de pratade om honom och
kanske så var de inte så missnöjda med honom
trotts allt.
En annan av Evas kamrater frågade efter ett tag
om Gunnar hade andra problem än engelskan.
- ”Nej, inte vad jag vet”, försökte Gunnar svara.
- ”En del är väl sämre än andra på prov och så
där”, lade Gunnar till efter en kort paus.
Eva frågade Gunnar om han inte fick extrahjälp
som de fick i hennes skola om de inte kunde
lära sig på vanligt vis. Gunnar visste inte vad
han skulle svara på det, utan han bara ryckte på
axlarna som om han inte visste och lät med det
förstå att han egentligen inte fick någon
– 010:021/15 –
extrahjälp alls.
Direkt efter lektionen så hade Louise gått ner
till lärarrummet för att träffa och prata med de
andra lärarna som hade hand om elever ur
Eivors klass. Hon var mycket fundersam när
hon slog sig ner vid bordet där de samlats.
Louise öppnade munnen först och frågade
Eivor rakt på sak om Gunnars problem med
engelskan. Det var nästan så Eivor sken upp
som en sol, men hon höll masken och försökte
se så allvarligt på saken som hon kunde.
Eivor hade hoppats på att Gunnars brister
skulle uppmärksammas och att på så sätt få
draghjälp med att få honom förflyttad. Eivor
förklarade i mycket negativa ordalag för Louise
om Gunnars alla problem och att alltihop
berodde på hans föräldrar som vägrade honom
extrahjälp i skolan. Hon förklarade också att
man från hennes skolas sida försökt göra allt
för att hjälpa Gunnar ändå, men som Eivor
tillade, så hade ju deras skola inga resurser för
att ta hand om Gunnars alldeles speciella
problem och att man då föreslagit att Gunnar
skulle få byta skola, men att hans föräldrar inte
gått med på det heller.
– 010:021/16 –
Både Louise och hennes kollegor tyckte att det
hela lät mycket märkligt. Hur kunde föräldrar
göra så mot sina barn undrade de. De fortsatte
sedan diskutera Gunnar i samma sorts ordalag
som förut med Eivor som referens tills det blev
dags för nästa lektion.
Louise reste sig lika fundersam som när hon
anlänt. Hon gick bort till den arbetssal där de
skulle mötas för nästa lektion. Alla elever var
samlade utanför. Louise låste upp och lät sedan
sina elever med kamrat gå in först och visa dem
sina arbetsplatser. Det var en stor sal med
arbetsbänkar avsedda för olika sorts aktiviteter.
Louise uppmanade sina elever att visa sin
partner runt och berätta lite om vad slags
aktiviteter de höll på med här och om deras
gäster ville, så fick de gärna hjälpa till eller hitta
på något eget att sysselsätta sig med. I annat
fall om någon kände sig sysslolös, så skulle de
säga till så skulle Louise visa på något att göra.
Både Gunnar och hans klasskamrater blev
mäkta imponerade över lokalen och alla saker
som fanns där. Där fanns verktyg, maskiner
och material för att sy, snickra, måla, rita,
skulptera och där fanns även utrustning för att
konstruera något i metall om nu någon ville
– 010:021/17 –
det. Skolan tillhandahöll även olika typer av
modellbyggsatser, så de som ville kunde ägna
sig åt att bygga, bilar, båtar, flygplan, hus, med
mera. Kort sagt det fanns massor att göra här.
När Gunnar och hans klasskamrater gick runt
och fick se vad de andra eleverna valt att arbeta
med, så blev många klart imponerade av vad en
del kunde och hade gjort. Flera av flickorna var
mycket duktiga på att sy, en del sydde egna
kläder eller ändrade om sina gamla. Två av
pojkarna var mycket duktiga på träarbeten och
som Eva redan visat, så var hon mycket duktig
på att både teckna och måla. Det verkade som
om alla Louise elever hade upptäckt något som
de var riktigt bra på och intresserade av att
ägna sig åt här. Louise kunde se att det inte var
några som helst problem för Gunnars
klasskamrater att hitta saker att göra här heller.
En del parförhållande bröts upp och det
verkade som om alla Louise elever hjälpte till
för att hitta något, eller någon som höll på med
något som intresserade Gunnars klasskamrater
att göra; antingen tillsammans med någon eller
några andra, eller själv om nu någon skulle
önska det.
Eva höll sig fortfarande till Gunnar och visade
– 010:021/18 –
honom runt så också han fick se vad de andra
höll på med. Gunnar var mäkta imponerad och
tyckte allt var jätte fint. Eva visade också vad
hon höll på med och Gunnar tyckte mycket om
de teckningar och målningar som Eva visade
upp. Eva frågade Gunnar vad han gjorde i sin
skola och han talade kort om att han hade
teckning som tillval. Det tyckte Eva lät
intressant, men Gunnar sade att det var bara
för att han var så mycket sämre på allting annat
och att han egentligen inte kunde teckna alls.
Gunnar visade sig var mer intresserad av Evas
arbete och frågade hur hon bar sig åt. Han hade
blivit mycket imponerad av att hon kunde få
fram de bilder hon kunde genom att bara skissa
som hon visat tidigare. Ur ett skåp i närheten
så tog Eva fram även annat som hon arbetade
med då hon märkte att Gunnar var intresserad.
Hon visade honom några målningar som hon
försökt sig på och de båda tycktes som fastna
där i Evas hörna lite för sig själv småpratandes
om hennes olika arbeten och vad hon försökte
åstadkomma.
Eva blev lite förvånad över att Gunnar kände
till en del om konst trots att han sade att han
inte kunde teckna. Anledningen till att Gunnar
– 010:021/19 –
och Eva kunde kommunicera så bra om hennes
stora intresse målning, var att Gunnar med sin
uppsats om tavlan på museet hade läst in och
lärt sig en hel del om måleri och konstnärskap,
fast då på Gunnars sätt förstås.
Louise som fanns tillhands överallt i lokalen för
att hjälpa till, kunde se att Eva och Gunnar
redan från början skilde ut sig från de övriga.
De hamnade lite för sig själva, småpratade och
gjorde inte så mycket väsen av sig. Louise som
kände Eva väl kunde se att hon trivdes med vad
hon och Gunnar höll på med så hon ville inte
störa. Efter ett tag en bit bort, så såg Louise Eva
börja plocka fram sina målarsaker och förflytta
sig intill ett fönster där hon brukade hålla till.
Eva letade upp en stol åt Gunnar som hon
ställde bredvid. Louise blev nyfiken och kunde
inte låta bli att gå dit i alla fall och fråga vad de
hade tänkt göra. Samtidigt som Eva gjorde i
ordning sina saker så berättade hon för Louise
att Gunnar inte kunde något av vad de sysslade
med där, vilket förbryllade Louise något. Louise
vände sig förvånat mot Gunnar och frågade.
- ”Jo men någonting kan du väl”, frågade
Louise lite nyfiket?
- ”Det går inget bra”, försökte Gunnar förklara
– 010:021/20 –
och sträckte försiktigt fram sina händer i en
menande gest att allt blev så fumlig när han
försökte göra någonting.
Louise såg förundrat på Gunnar och trodde att
hon förstod medan Eva fortsatte göra ordning
sina saker utan att bry sig om Louise nyfikna
fråga.
- ”Jag frågade Gunnar om han ville berätta mer
om den där bilden känsla för mig medan jag
målar, jag tyckte Gunnars berättelse var så fin”,
avbröt Eva med att säga.
Louise kunde se på Eva att det inte bara var av
artighet som hon frågat Gunnar, utan därför att
hon verkligen ville. Eva fortsatte och förklarade
att Gunnar hade lovat att göra det och att han
hade tyckt det skulle bli roligt att se på när hon
målade, vilket Gunnar bekräftade med en glad
nick. Louise log tillbaka mot de båda och tyckte
att det var en bra idé. Därefter så gick hon
tillbaka till de andra med huvudet fullt av
frågetecken.
Vad var det som Gunnar berättat för Eva som
gjort sådant intryck på henne? Det hade Eva
inte talat om och det verkade som om hon inte
hade berättat det för någon annan heller. Det
– 010:021/21 –
var ju bara Evas version om ordet känsla som
hon presenterat och inte det Gunnar berättat
för henne. Och med tanke på hur Gunnar
framfört och berättat om ordet evig, så förstod
Louise att det måste vara något mycket
speciellt med Gunnars version som nu Eva inte
verkade vara villig att dela med sig av. Louise
tänkte också på att det var underligt att Eva lät
Gunnar sitta där och se på medan hon målade,
de var ytterst sällan som hon lät någon annan,
även dem hon kände, se på.
Lektionstimmen förflöt i rasande takt och det
ringde ut till rast. En del hade funnit sig så väl
tillrätta att de ville fortsätta, då Louise lovat att
de som ville fick stanna kvar även timman
därpå. Louise såg bort mot hörnan där Gunnar
satt på sin stol bredvid Eva som stod bredvid
och målade. Ingen av dem verkade ha reagerat
på ringsignalen. Eva koncentrerad sig helt på
sitt måleri samtidigt som hon lyssnade till
Gunnar som tillsynes bara satt där och
berättade någonting samtidigt som han såg ut
att befinna sig i en annan värld.
Louise lät Eva och Gunnar hållas, men när även
den andra lektionstimmen gått och det blev tid
för lunch så var hon tvungen att gå och säga till.
– 010:021/22 –
De andra hade redan gått ut och det var bara
dem kvar i lokalen. När Louise närmade sig för
att påminna om tiden, så visade Eva henne hur
långt hon kommit. Duken var stor och
målningen var långt ifrån klar, men Louise
kunde känna igen vissa drag från den teckning
som Eva hade gjort där framme på tavlan förut.
Louise kunde också se att det här var någonting
helt annat än något Eva åstadkommit förut och
hon tyckte att det såg väldigt lovande och bra
ut.
När Eva till slut släppte blicken från sin tavla,
så frågade hon Louise utan att ha frågat
Gunnar först, om han inte kunde få komma och
hälsa på efter sin skola så att de tillsamman
kunde få göra tavlan färdig. Gunnar såg
förvånat upp på Eva som glädjestrålande
tittade tillbaks på honom. Louise som inte
riktigt visste vad hon skulle säga frågade
Gunnar om han ville det och fick ett nickade
jakande till svar tillbaks från Gunnar.
Book 10
feb1995
– 010:022/1 –
Gunnar hade haft en högtids stund där
tillsamman med Eva. Han hade inga som helst
problem med att flyta bort i sin fantasivärld och
samtidigt berätta för Eva hur han upplevde
den. Eva störde honom inte med frågor och det
behövde hon inte heller. Gunnar kom ofta
tillbaka till samma ställe och berättade mer och
mer om allt fler nyanser och skiftningar i den
bild han såg inom sig. Louise kunde inte med
att säga nej, det var hon allt för nyfiken för och
hon lovade att försöka hjälpa till.
När Eva plockat ihop sina saker så gick hon och
Gunnar till matsalen för att äta. Det var mycket
lugnare och trevligare här än i Gunnars skola.
När de ätit klart så tog Eva med sig Gunnar för
att visa resten av skolan och området omkring.
På något sätt så hade de funnit varandra trots
att de var så helt olika på alla de sätt, men det
fanns någonting där som gemensamt berörde
dem båda. Louise som kände Eva väl förstod att
någonting utvecklats dem emellan, något
annorlunda och mer än bara vänskap som hon
aldrig sett förut. Det hade ingenting med
relation pojke och flicka att göra, det kände hon
Kapitel 22
– 010:022/2 –
sig helt säker på. Det var någonting annat som
hon trodde hade med Gunnar själv att göra,
någonting som Eva upptäckt men förmodligen
inte visste vad. Louise hade heller ingen aning
om vad det kunde vara för någonting, men på
något sätt så fanns det något obegripligt där
som kopplade dem samman. Louise hade sina
aningar och gissade att det måste ha någonting
med Gunnars berättande att göra, någonting
som hon inte upptäckt hos Eva ännu.
När frukostrasten var slut så samlade Louise
sina elever utanför en annan liten byggnad som
hon anvisat innan frukostrastens början. Eivor
var också där. När de kom in i lokalen som
Louise bokat, så förstod hennes elever genast
vad som var på gång. Louise hade ställt i
ordning en liten fest tillsammans, vilket hennes
klass brukade ha lite då och då. Louise
presenterade Eivor för sina elever och
förklarade att Eivor skulle vara med och hjälpa
till innan det var dags för de avslutande
tävlingarna tillsammans med de andra
klasserna. Louise hade under frukostrasten
introducerat Eivor i sina planer och Eivor hade
på uppmaning av Louise fått hjälpa till att ställa
saker och ting i ordning. Eivor förstod nog idén
– 010:022/3 –
med det hela, men hon såg nog trots allt lite
bortkommen ut då hon inte varit med om något
liknande förut.
De fester som Louise brukade arrangera för sin
klass var till för att både förnöja och lära. Hon
ville så väldigt gärna att hennes elever skulle
komma ut och vara delaktiga i samhället på
bästa sätt och då även socialt. Som ny i skolan
hade Louise därför introducera små
tillställningar med både mat och dans i syfte att
försöka få sina elever att lära uppföra sig och
klä upp sig på ett vettigt sätt, samt att lära sig
umgås med varandra på ett mer vuxet sätt. Det
här hade med tiden blivit mycket uppskattat
och även de som hade svårt för musik och takt
hade börjat försöka dansa och tycka det var
roligt dem med.
Gunnar och hans klasskamrater blev förvånade,
nyfikna och lite rädda när de fick höra vad som
var på gång. De var inte rädda för Louise elever
som de snabbt hade börjat lära sig uppskatta
som vilka andra ungdomar som helst, utan
istället så var de mer rädda för det där med
dans. Flera av pojkarna i Gunnars klass hade
aldrig provat på att dansa förut och någon
liknande fest som den här, det hade de aldrig
– 010:022/4 –
hört talas om. Men Louise som
uppmärksammade några tveksamma miner
försäkrade att de hade absolut ingenting att
vara rädda för här tillsammans med dem.
Det tog inte lång stund innan Louise med hjälp
av sina flickor valt ut musiken som ganska så
omgående började ljuda ut över det dansgolv
som Louise med hjälp av Eivor gjort i ordning.
Eivor såg lite skeptisk ut där hon stod lite vid
sidan av, men Louise var det fart på redan från
första stund. När musiken tog fart så gick hon
runt bland sina elever och uppmuntrade dem
att bjuda upp och visa vad de gick för, ingen
skulle få smita undan. Det fanns inte en chans
för Gunnar och hans klasskamrater att gömma
sig eller komma med ursäkter och snart var alla
ute på dansgolvet och dansade. Lite ojämna par
förvisso, men det gjorde ingenting. De här
tillställningarna var det roligaste Louise visste
och hon var lika mycket med som de andra och
dansade och försökte lära ut hur det skulle gå
till. Eivor däremot dansade inte och Louise
propsade heller inte på det när det gällde
henne. Ville Eivor, så var det bara att bjuda upp
precis som hon gjorde.
Louise och några av flickorna i hennes klass
– 010:022/5 –
bjöd upp de pojkar som inte kunde eller aldrig
hade dansat förut så att de skulle lära sig dem
med. Det tog ett tag, men till slut så förstod de
idén att här fanns det inget att skämmas för
och till sist så började de dansa dem med, även
Gunnar.
Det var inte lätt att försöka lära Gunnar dansa,
men alla i Louise klass hjälpte till och han var
ofta ute på dansgolvet med Louise eller någon
av hennes flickor. Gunnars stil var
oefterhärmlig och flera drog på mungiporna
när han försökte allt vad han kunde. Det var till
och med så att Eva inte kunde hålla sig för
skratt och det smittade av sig. Men det var
inget elakt skratt och till slut så började även
Gunnar dra på mungiporna när han inte
klarade av att hålla takten.
Den musik som spelades erbjöd flera olika
danser, men de mest populära danserna
handlade om när de fick hålla om varandra. Det
var hela tiden en blandning av lunga låtar och
låtar med mer fart i, så danserna skiftade hela
tiden. Det hade tagit Louise ett tag att
introducera sina elever i de mer klassiska
danserna, men när de väl börjat lära sig, så var
de danserna de mest efterfrågade. Många av
– 010:022/6 –
Louise elever var riktigt duktiga och flera av
flickorna i Gunnars klass hade aldrig haft så
roligt som nu då de fick dansa med pojkar som
verkligen ville och kunde. Det blev ett fasligt
håll i gång, men samtidigt med stil, ordning och
reda.
Louise hade varit förutseende och sett till så det
fanns dricka med lite tilltugg då alla blev
snabbt lite svettiga och törstiga av allt
dansande och behövde en paus lite då och då.
Eivor hade tagit på sig att servera dricka när
någon ville ha, så hon satt inte sysslolös hon
heller. Eivor började mer och mer förstå vad
Louise höll på med och hon kunde själv se att
det var ett alltigenom lyckat koncept, men
tyvärr, det var liksom inte hennes stil. Något
liknande skulle hon inte orka med eller vilja
engagera sig i som Louise gjorde.
Tiden bara flög iväg och de måste sluta för att
hinna packa ihop och göra i ordning innan
dagen skulle avslutas med de förut aviserade
tävlingarna. Eivor som hela tiden hade suttit
och sett på, tyckte att det i och för sig hade varit
en lustig tillställning. Hon hade tyvärr inte fått
chansen att ytterligare nedvärdera Gunnar då
Louise hela tiden hade drivit på för att hinna
– 010:022/7 –
med alla förberedelser inför dansen som skulle
göras. Eivor hade av sina elever hört talas om
Eva, den flicka Gunnar fått till partner, och hur
de gjort bort sig med engelskan. Men trots det,
så blev Eivor ändå lite överraskad av att se en
så sött flicka hålla om Gunnar när de dansade
och det såg ut som om de hade roligt ihop. Det
begrep inte Eivor, men det gjorde henne heller
ingenting. De hade ju gjort bort sig båda två
och det var bara det som räknades.
De sista avslutande tävlingarna skulle äga rum i
gymnastiksalen. Det var en ganska så stor
gymnastiksal och alla tre klasserna med deras
gäster fick väl plats. Det skulle bli lagtävlingar
och det skulle gå till så att de tävlade så som de
var uppdelade, klass mot klass och pojkar och
flickor. De skulle först ha en liten innebandy
turnering och därefter skulle alltihop avgöras i
en dragkamp mellan lagen.
Louise och hennes kollegor hade ordnat så att
det fanns tävlingsdräkter till alla deltagarna
och de hade också sett till att det fanns
möjligheter att duscha efteråt för dem som så
ville. Alla var spända inför evenemanget och
alla tyckte det skulle bli roligt. Det var uppgjort
– 010:022/8 –
så att klasslärarna skulle vara lagledare för var
sitt både pojk- och flicklag. Eivor skulle
tillsammans med den lärare som förestod
gymnastikhallen agera domare, vilket betydde
att Eivor förde protokoll och den andre dömde.
När reglerna hade förklarats för samtliga, så
gick pojkarna till ett av omklädningsrummen
tillsammans med de två manliga lärarna för att
byta om, flickorna följde med Louise till ett
annat omklädningsrum. När de var klara så
samlades de klassvis ute i hallen för att försöka
gå igenom någon form av taktik med sina
lärare. Louise kom ut på planen med sina
flickor först och därefter fyllde pojkarna på.
Louise klass med gäster var fortfarande
uppspelta efter deras dansövningar och det var
ett fasligt liv där de samlades. Men var fanns
Gunnar någonstans? Några av Louise pojkar
sade fnissande och sade att det inte var så lätt
att hitta några kläder som passade honom och
att de andra lärarna höll på och letade igenom
hela förrådet. Deras fnissande smittade av sig
och alla såg med spänning fram till Gunnars
entré.
Gunnar kom ut efter ett tag med de andra båda
lärarna efter sig. De kläder han hade på sig
– 010:022/9 –
passade inte riktigt, men det verkade som om
det skulle kunna fungera i alla fall. Tröjan som
ursprungligen var stor, såg inte så särskilt stor
ut och den stretade konstigt på ställen där den
liksom inte borde göra det och byxorna passade
inte riktigt de heller. Det såg i alla fall ut som
om de lyckats hittat vettiga skor till Gunnar
som han kunde använda.
Allas blickar hade riktats mot Gunnar när han
till sist kom ut ur omklädningsrummet och
omedelbart då han visade sig så hördes ett
jubel från Louise elever och när de hejade fram
honom, så kände alla de andra sig tvungna att
göra likadant de med. Eva och några av hennes
flickor sprang spontant fram och mötte Gunnar
som var på väg i deras riktning. De hoppade
runt omkring honom och hejade allt vad de
orkade, som om det var mästaren själv de alla
väntat på. Gunnar blev generad men trots det,
så log han uppskattande tillbaka.
När Louise båda lag samlats och lugnat ner sig
lite, så förklarade Louise hur hon hade tänkt sig
att det hela skulle gå till. Hon talade om att hon
ville att alla skulle vara med och att de skulle
försöka byta så ofta som möjligt. Ingen
opponerade sig, men Gunnars klasskamrater
– 010:022/10 –
såg lite konstigt ifrågasättande på honom som
om, skulle det gälla Gunnar med? De visste att
Gunnar var fullständigt värdelös när det gällde
bollsporter, men sade inget. De alla
accepterade Louise beslut och tyckte i och för
sig att det skulle bli roligt att se alla andras
miner när Gunnar kom in på banan för att vara
med. Även Gunnar själv såg märkbart skeptisk
ut och det var nästan så han öppnade mun för
att säga någonting, men Louise hann före.
- ”Jo, du också Gunnar, du skall också vara med
som alla andra. Ingen ska slippa undan här
inte.”
Louise nästan skrek ut den sista meningen för
att peppa och få alla med sig och hon fick ett
rungande medhåll av alla hon samlat kring sig,
från Gunnars klasskamrater med, om nu inte så
mycket från Gunnar själv förstås som aldrig
varit med om något liknande förut. De andra
lagen reagerade nyfiket på hur Louise klass
bullrade och skrek, vilket smittade av sig. Det
gjorde att stämningen var hög redan innan
första matchstart.
Den första matchen stod Louise lag över och
det var pojkarna som började. Det blev en
mycket intressant match och det syntes klart
– 010:022/11 –
att Gunnars klasskamrater inte på något sätt
var överlägsna de andra när det gällde sport.
Självklart så var det så att de individuella
prestationerna varierade högst betydligt, men
en av de absolut bästa var Lars, en av de
pojkarna som Gunnar träffat på skolgården när
han först kom till deras skola. Lars lag vann
matchen med 7 mot 3 och mycket tack vare just
honom. Det var tydligt att de andra båda lagen
inte hade lagt upp samma taktik som Louise
tänkte genomföra. Alla fick visserligen vara
med och spela, men de som visade sig vara bäst
fick vara inne längst.
I nästa match så var det då dags för Louise
flickor att spela. Det blev på ett sätt ett
lättsammare spel, men minst lika spännande
som den förra matchen. Flickorna i Gunnars
klass hade knappast prövat på att spela
innebandy någon gång, vilket gjorde att diverse
konstiga situationer kunde uppstå. Louise
flickor däremot hade spelat mycket mer och var
klart bättre. Men det spelade ingen roll och
Louise var mycket bestämd på att alla skulle få
spela lika mycket och hon ville se alla vara med
i spelet. Louise envisades med att de skulle gå
ut på planen och kämpa och ha roligt, det var
– 010:022/12 –
det viktigaste, allt annat fick komma utav sig
självt om de skulle råka vinna eller så.
Louise taktik var inte lätt att förstå för Gunnars
klasskamrater, men Louise flickor visade vad
hon menade med sitt engagemang och att alla
skulle vara med. Även om Louise flickor var
bättre än flickorna i Gunnars klass, så
envisades de hela tiden med att passa Gunnars
klasskamrater hela tiden. Det spelade ingen roll
om de tappade bollen eller spelade fel. Istället
för att klaga på varandra om någon gjorde fel,
så blev det så att man skrattade åt misstagen
istället och jublade desto mer när bollen gick
deras väg. Louise pojkarna som satt och såg på,
både jublade och skrattade dem med. Till och
med Gunnar kunde inte låta bli att dra på
munnen även om han inte riktigt förstod sig på
det hela. Men det tog ett tag för pojkarna i
Gunnars klass att uppskatta taktiken så som
Louise flickor spelade. Det byttes hela tiden i
flygande fläng och det spelade ingen roll om det
ibland bara råkade vara de sämsta inne på plan
samtidigt. Istället så skrattade man och hejade
desto mer.
Det gick ändå rätt så bra för Louise lag, flera av
hennes flickor var riktigt duktiga och det var
– 010:022/13 –
nära att de lyckats få oavgjort, men som det nu
blev så förlorade de istället med udda målet, 5
mot 6. Men det gjorde ingenting, Louise lag var
det gladaste laget i alla fall. Både Eivor och
hennes elever förundrades över att Louise lag
kunde ha så roligt även om de förlorade, det
hade de aldrig varit med om förr. Det var ett liv
och kiv utan dess like och alla hejade och
peppade varan.
I den tredje matchen så var det Louise pojkar
som skulle spela och det var inte tal om att
Louise skulle ändra taktik på något sätt, det
skulle gå till på samma vis som när flickorna
spelade. Gunnars klasskamrater både log och
skakade på huvudet, men de brydde sig inte
längre sedan de sett flickorna spela. Det blev
mycket mer spel nu mellan pojkarna när de
spelade, vilket beroende på att Gunnars
klasskamrater ofta spelade själva, vilket då inte
flickorna gjorde.
Louise såg till att det byttes spelare ofta och det
dröjde inte länge innan Gunnar skulle in på
planen. Eva jublade, hejade och skrek på
Gunnar och hon fick alla sina klasskamrater
med sig. Gunnar blev ytterst generad, men han
– 010:022/14 –
log uppskattande tillbaka.
Gunnar var helt hopplös, han blev som ett stort
rundningsmärke där ute på planen. Han rörde
sig oftast åt fel håll och kom för det mesta i
otakt med hur han rörde fötterna och sitt sätt
att hantera klubban, det såg för det mesta helt
dråpligt ut. Eva och hennes kamrater
fullkomligt vrålade så fort bollen kom i
närheten av Gunnar och Louise skrattade så
tårarna rann.
Även Louise pojkarna som spelade tillsammans
med Gunnar tyckte att det var så roligt att se
Gunnar i aktion, så de försökte passa honom så
ofta som möjligt när det inte gjorde så mycket
om laget tappade bort bollen. De gånger han
lyckades träffa bollen blev det ett jubel utan
dess like.
Gunnar förstod att det var honom alla hade så
roligt åt, men han kände också ett stöd och en
uppskattning som han inte gjort förut. Han tog
inte illa upp och han försökte på alla sätt göra
sitt bästa hur fel det än blev. Han kunde till slut
inte låta bli att le lite själv åt alla hans misstag.
Gunnar kämpade och var alldeles röd i ansiktet
beroende på hur han ansträngde sig och
försökte koncentrera sig bollen. Så generad
– 010:022/15 –
som Gunnar kände sig nu hade han nog aldrig
gjort förut, men samtidigt så kände han sig
både glad och uppskattad och hade lika roligt
som de andra.
Ungefär så här flöt matchen på. Pojkarna i
Louise lag byttes av i ett rasande tempo, vilket
gjorde att spelet i och för sig blev lidande, men
desto roligare, då spelet skiftade hela tiden.
Och varje gång Gunnar kom in på planen så
stegrades jublet. Att Louise pojklag förlorade
med ganska så mycket brydde de sig inte om.
Till och med Gunnars klasskamrater tyckte att
det var roligt, de som alltid annars brukade
sura ordentligt vid minsta felpass.
Det var en härlig stämning och alla hade roligt,
skrattade och skrek. Louise båda lag kom sist i
turneringen, men det brydde de sig inte om. Nu
såg man istället fram emot den avslutande
dragkampen. Där var det meningen att alla i
klassen skulle vara med på samma lag, både
flickor och pojkar inklusive tränare. Att lagen
var något ojämna i antal deltagare spelade
ingen roll och att två av lagen innehöll var sin
fullvuxen karl att jämföras med Louise spelade
ingen roll det heller.
Det skulle genomföras tre dragkamper för att
– 010:022/16 –
avgöra vilket lag som var bäst, näst bäst och
sämst. Louise lag skulle vara med i den första
och sista kampen och det var ingen tvekan om
att Louise skulle placera Gunnar som ankare
längst bak i deras ände av repet. Han var
ojämförligt störst och vägde garanterat mest av
alla i hennes lag. När lagen hade placerat ut sig
på båda sidor om repet och domaren gett signal
till att dragkampen kunde börja, så blev det ett
hiskligt liv.
Louise lag drogs sakta men säkert i fel riktning
och alla skrek. Eva som var i mitten på repet
vrålade allt vad hon kunde, ”DRA GUNNAR
DRA!” Louise som var bakom Eva stämde in.
Gunnar drog och drog, men han var inte van
vid att ta i så där, han hade liksom försökt förut
och han hade svårt för att släppa loss. Men ju
mer han försökte, samtidigt som han hörde alla
andra skrika och heja på honom, så började
hans fysiska hämningar att släppa allt mer.
Motståndarlaget kunde känna repet spännas
och att det gick allt trögare att dra, samtidigt
som alla på båda sidor skrattade och skrek. Det
hade blivit en jämn kamp nu helt plötsligt och
repet stod stilla och liksom vägde.
Gunnar var inte bara stor och oformlig, han var
– 010:022/17 –
kraftig också, även om han inte såg sån ut.
Även om Gunnar inte tränade någonting, så
hade han tillräckligt med kondition och viljan
var det absolut inget fel på. Eva och Louise
skrek och hejade på Gunnar och de andra
hängde på för att så mycket som möjligt psyka
sina motståndare. Om nu Gunnar hade ett
märkligt minspel i alla andra sammanhang, så
visade han nästan ingenting alls nu. Det såg
nästan ut som om han inte ansträngde sig så
särskilt mycket alls.
Även om Gunnar tog i allt vad han orkade, så
hade han fortfarande inte utvecklat alla krafter
han hade inombords, samt att Gunnars teknik
att dra inte var den allra bästa. Men Gunnar
försökte att ta nya grepp, luta kroppen än mer
bakåt och spjärna emot och sakta, sakta så
började repet förflytta sig åt rätt håll för Louise
lag. Alla i Louise lag både skrattade och skrek
på Gunnar. Nu var det ingen tvekan om att det
var Gunnar som drog, det kändes i hela repet
varifrån kraften kom. Jublet blev
öronbedövande när repets märke passerade
gränsen och domaren förklarade Louise lag
som segrare i denna första dragkamp.
Efter en kort vilopaus så var det dags för den
– 010:022/18 –
andra dragkampen. Den var också väldigt
jämn, men efter ett tag så orkade förmodligen
inte Louise motståndarlag längre och de
förlorade även denna kamp och kom därmed
sist i turneringen. Det skulle alltså bli en riktig
final, och någon tidtagning behövdes inte
längre. Det blev återigen en paus så att de som
vunnit den senaste kampen skulle få en chans
att ta igen sig och samla krafter på nytt.
När det så var dags igen så ställde de båda
finallagen upp sig längs repet. Louise placerade
naturligtvis Gunnar längst bak igen. Den här
gången när domaren gav signal så tvekade inte
Gunnar och kunde släppa loss allt han hade på
en gång och motståndarlaget hade ingen chans.
Jublet ville inte ta slut och Louise manliga
lärarkollegor kom fram och klappade glatt om
Gunnar och tackade för god match. För dem så
var det ingen tvekan om vem som hade dragit
hem segern.
Gunnar blev hyllad som han aldrig blivit hyllad
förut. Han var alldeles högröd i ansiktet, så
generad var han och han visste inte riktigt vart
han skulle ta vägen. Men det hade börjat bli
sent och skoldagen var snart slut och det var
– 010:022/19 –
dags att gå och duscha av sig. Louise sade åt
Gunnar att han skulle vänta på henne utanför
gymnastikhallen om han blev klar före henne.
Gunnar gick ner till omklädningsrummet för
att duscha med de andra, han var alldeles
svettig han med. Gunnar fick höra
uppskattande tillrop från nästan alla håll och
man skrattade fortfarande åt hans innebandy
spel samtidigt som man förundrades över hans
styrka. Det var bara Gunnars egna
klasskamrater som höll sig avvaktande att fira
honom med samma entusiasm som de andra
gjorde.
När Gunnar duschat klart och klätt på sig så
gick han ut. Han kunde inte se Louise
någonstans, så han väntade. Efter att ha väntat
en stund så kom Eva ut till Gunnar. Hon
förklarade att Louise ville att de båda skulle
vänta på henne medan hon avslutade dagen
med Eivor och sina lärarkollegor. Efter ett tag
så kom också Louise ut tillsammans med Eivor
och sina lärarkollegor. Hon sade farväl och
tackade Eivor än en gång för hennes initiativ
att besöka deras skola.
Eivor hade fått en hel del beröm av Louise och
hennes lärarkollegor och de hoppades att det
– 010:022/20 –
inte var sista gången som deras skola fick besök
på detta sätt. Eivor kände sig mycket nöjd och
hon tyckte nog också att besöket hade varit
lyckat på flera sätt. Hennes elever hade fått en
helt annan syn på ungdomarna de varit
tillsammans med och Gunnar hade ju definitivt
uppmärksammats som udda och inte passa in i
hennes klass.
Eivor, Louise och de andra två lärarna skildes
och Louise gick bort till Gunnar och Eva. Hon
föreslog, om de hade tid förstås, att åka bort till
ett konditori som hon visste fanns i närheten.
Louise hade bil och hon lovade att köra hem
både Eva och Gunnar efteråt. Varken Gunnar
eller Eva hade någonting emot det. Louise
skyndade in till lärarrummet en kort vända för
att göra sig iordning för hemfärd och när hon
kom ut igen så gick de alla tre bort till hennes
bil på skolans parkering och for iväg.
Det var ganska lugnt på konditoriet och de
kunde sitta för sig själva i ett hörn. Gunnar och
Louise tog kaffe med wienerbröd, medan Eva
tog en läsk och en smetig chokladkaka.
Louise berättade att hon ordnat så att de kunde
få arbeta med Evas tavla efter skolan på
måndagar och torsdagar om de ville. Louise
– 010:022/21 –
måste dock finnas med i lokalen, men hon sade
att hon i vilket fall som helst hade skolarbete
att göra efter skolan och hon kunde lika gärna
göra det där i skolan tillsammans med dem.
Eva sken upp och ville börja redan nästa dag.
Gunnar tyckte själv att det lät spännande och
ville hemskt gärna vara med och se Eva göra
klart sin målning.
Louise frågade Gunnar hur hans schema såg ut
och när han slutade skolan. Hon förstod på
Gunnars svar att det skulle passa in bra med
när Eva och hon själv slutade deras skoldag.
Louise frågade också lite om Gunnar
hemförhållanden, så att det inte skulle bli
problem där heller på något sätt. Efter vad
Eivor berättat om Gunnars föräldrar, så ville
Louise inte på något sätt ställa till det för
honom. Louise förstod, efter att ha pratat med
Gunnar ett tag, att han inte pratade så särskilt
mycket med sina föräldrar och förmodligen
inte alls om de problem han hade i skolan.
Gunnar berättade om sina bröder som han
måste hämta hem från fritids och dagis varje
dag, men det skulle i vilket fall som helst ge Eva
och Gunnar minst ett par timmar att arbeta
ihop då de träffades.
– 010:022/22 –
De satt och pratade med varandra ganska så
länge och Louise slutade liksom aldrig att
förundrades över Gunnar. Han var på ett
konstigt sätt både barnslig, samtidigt som det
fanns många andra vuxna drag i honom. Han
var trevlig och snäll och Louise tyckte att det
var både roligt och rogivande att konversera
med både honom och Eva på det här sättet.
Louise tyckte sig också märka att Eva tagit till
sig lite av Gunnars vuxna sätt, vilket var till
hennes fördel.
När alla var nöjda och hade fikat klart, så satte
de sig i Louise bil igen och åkte först hem till
Eva där Louise släppte av henne utanför det
hus där hon bodde. Det blev mycket köra för
Louise. Eva bodde långt ifrån Gunnar och en
bra bit från skolan i ett litet villa område för så
kallade mer välbeställda familjer. Efter att ha
släppt av Eva, så fortsatte Louise och Gunnar
hem till honom. Louise hade valt att släppa av
Eva först för att få lite mer tid med Gunnar för
sig själv.
Louise hade förstått att Gunnar var en fåordig
ung man och att han inte pratade av egen vilja
hur som helst, men han var inte avvisande mot
henne och hon ville väldigt gärna ha klarhet i
– 010:022/23 –
en del saker och ting om honom.
Louise började med att frågade lite försiktigt
om hans problem i skolan. Gunnar som kände
sig trygg i hennes sällskap försökt förklara så
gott han kunde, men det gjorde inte saken
bättre då han inte alltid var så lätt att förstå sig
på. När han ibland försökte förklara någonting,
så blev allt bara värre och istället för att få
klarhet så uppstod än mer frågor.
Louise ville inte pressa Gunnar när hon märkte
att något kändes obekvämt att prata om. Men
efter ett tag av det hon nu hört från Gunnar och
det Eivor tidigare sagt, så förstod Louise att
han låg långt efter alla andra i sin klass. Vad
Gunnar inte berättade för Louise var vad han
tyckte gick bra i skolan då hon inte frågat. Hon
hade ju bara frågat om hans problem och när
han inte själv riktigt förstod sig på sina
problem, så lät det hela värre än det egentligen
var.
Louise nöjde sig med de svar hon fick under
färden hem till Gunnars stadsdel, där hon
sedan släppte av honom vid fritids så han
kunde hämta hem sina bröder. Hon tackade
Gunnar så mycket för att han ville ställa upp
och hjälpa Eva. Hon sade till honom att hans
– 010:022/24 –
hjälp skulle betyda mycket för Eva. Därefter
skildes de och Louise åkte hem till sig.
Book 10
feb1995
– 010:023/1 –
Nästa dag Gunnar när kom till skolan så
verkade allt vara som vanligt igen. Visserligen
så var det ingen av hans klasskamrater som
hade sagt något dumt åt honom på vägen till
skolan, men blickarna fanns där ungefär som
vanligt. Trots det så kände sig Gunnar väl till
mods. Han tänkte inte så mycket på de
skolkamrater som brukade försöka göra narr av
honom, inte den här dagen. Nej, istället så
tänkte Gunnar på gårdagen och besöket i
Bodalskolan och han hade verkligen uppskattat
vistelsen där.
Han hade fått umgås med jämnåriga ungdomar
på ett sätt som han bara sett andra göra förut,
någonting som han själv aldrig tidigare upplevt.
Gunnar hade ingen tanke på att det bara var så
kallade ”mentalt handikappade” barn och
ungdomar som gick där i Bodalskolan, för
honom så var det ingen skillnad på dem jämfört
med andra. Gunnar gladde sig också åt att han
efter skolan skulle få åka tillbaka dit och träffa
Eva och Louise igen. När han tänkte på det så
kunde han inte låta bli att dra på mungiporna
lite grand.
Kapitel 23
– 010:023/2 –
När Gunnar ganska så glad i hågen vandrade in
leende på skolgården så fick han snart
anledning att ändra ansiktsuttryck. Det var inga
vänliga ansikten han mötte där. Om han inte
fick okvädinsord efter sig så kunde han se
nedvärderande blickar vart han än vände sig.
Det var visserligen ingen som gick rakt på
honom för att bråka, vilket hade hänt några
gången innan på senare tid. Men den stämning
gentemot honom som Gunnar kände nu tyckte
han var än mer obehaglig.
Det Gunnar inte visste var att hans agerande på
matematikprovet hade uppfattats mycket
negativt av de flesta andra eleverna som
närvarat. Utan att själv förstå det, så hade
Gunnar fått dem att känna sig underlägsna,
han en person som de allmänt uppfattade som
den dummaste i hela skolan. Han hade
dessutom hånlett åt dem när han lämnade
lokalen klar med sitt prov långt före alla andra,
i vilket fall som helst så var det så det hade
uppfattats.
Det här hade diskuterats intensivt under
gårdagen då Gunnar var med sin klass på besök
i Bodalskolan och nu när Gunnars
klasskamrater var tillbaka, så kunde de inget
– 010:023/3 –
annat göra än att anta samma attityd gentemot
Gunnar som alla de andra. Gunnars
klasskamrater var heller inte sena att spä på
och berätta hur Gunnar skämt ut sin klass och
skola inför de andra nu ”mentalt
handikappade” eleverna som gick där. Den
positiva anda i Gunnars klass, som trots allt
funnits där under deras besök i Bodalskolan,
var nu som helt bortblåst.
De två första lektionstimmarna skulle Gunnars
klass ha med Eivor. Hon hade förberett en
övning i samhällskunskap, som var avsett att
motsvara ett kommande prov i ämnet. När
klassen samlades i hennes klassrum så var man
ganska så dämpad, det var som om man
väntade på att Eivor skulle ange ton om hur de
fortsatt skulle bete sig efter gårdagen och Eivor
kände samma sak.
Besöket i Bodalskolan hade varit mer
omtumlande än hon trott det skulle bli. Hon
hade visserligen fått fram budskapet om
Gunnars inkompetens och att han egentligen
hörde mer hemma där än i Majbäckskolan utan
att egentligen behöva säga det rakt ut. Men
besöket hade också visat på något annat som
Gunnar var orsak till.
– 010:023/4 –
Eivor hade märkt att hennes elever haft svårt
att hävda sig tillsammans med de andra. Inte
kunskapsmässigt, nej, det här låg på en helt
annan nivå. Det handlade om att hennes
elevers överlägsenhet i skolarbetet inte slog
igenom, lite grand ignorerades, vilket
påverkade det sociala umgänget, som
exempelvis när de satt tillsammans på
lektionerna, ute på skolgården, eller under de
avslutande tävlingarna. Det hade istället blivit
så att de andra eleverna tagit över initiativet
med sitt mer direkta sätt att vara, vilket hade
generat hennes elever och gjort dem mer eller
mindre passiva. Och tyvärr, så som Eivor såg
det, så hade Gunnar varit den som gjort att de
andra då tappat respekt för hennes elevers
kunnande.
Visserligen så hade Eivors elever verkat ha
uppskattat besöket på Bodalskolan, men nu
bland sina skolkamrater här på Majbäckskolan,
så hade Eivor uppfattat det som att det kändes
lite skamset att berätta om. Till och med Eivor
började känna det som om de andras glädje i
Bodalskolan var på deras bekostnad och ju mer
distans Eivor och hennes elever fick till sitt
besök, desto mer förödmjukande började de
– 010:023/5 –
känna sig.
Eivor kände precis som sina elever och
beslutade sig därför att nästan helt ignorera
gårdagen och det som skett under besöket i
Bodalskolan och gå vidare som om ingenting
hade hänt. Hon kunde också notera en viss
lättnad hos sina elever att de inte behövde
diskutera gårdagen eller skriva någon uppsats
om det hela eller så. Eivor delade istället helt
tyst ut sin samhällskunskapsövning enligt
vanligt mönster.
Men innan de började så kunde en av hennes
elever inte hålla inne med sin nyfikenhet längre
och frågade när de skulle få reda på resultaten
från matematikprovet. Eivor svarade att alla
prov skulle vara färdigrättade till dagen därpå
och att de då skulle få tillbaka proven på deras
matematiklektion efter lunch. Samtidigt när
hon sade det så tittade hon på ett ignorerande
sätt bort från Gunnar utan att han märkte det.
När alla kommit igång med sin övning så satte
sig Eivor lite tillbakalutad i sin stol bakom
katedern och betraktade Gunnar med
frånvarande blick. Det där Eivor nämnt att hon
skulle ha matematikproven färdigrättade till
morgondagen var nu inte helt sant. Eivor hade
– 010:023/6 –
redan rättat sin klass prov redan samma kväll
då hon inte kunnat hålla sig. Hon hade dock
ännu inte yppat några resultat till sina kollegor,
det hade hon tänkte göra lite senare under
dagen.
För Eivor så hade Gunnars resultatet gjort
henne ganska så omskakad. Redan direkt efter
matematikprovet så hade hon letat fram
Gunnars prov och efter en mycket noggrann
granskning inte kunnat finna några fel. Allt
Gunnar gjort var helt korrekt och det fanns
ingenting att anmärka på. Däremot när det
gällde de andra eleverna i hennes klass, så stod
det klart att Eivors försök att försvåra för
Gunnar hade ställt till det för alla andra. Alla
hade i poäng presterat under vad de brukade
med massor av fel och framförallt när det gällde
den delen av provet som Eivor bidragit med.
Och ingen förutom Gunnar hade lyckats lösa de
två sista talen som då skulle vara
utslagsgivande och svårast.
När nu klassen var engagerad med sin
samhällskunskapsövning så satt Eivor och
funderade på hur hon kunde använda
matematikprovets resultat för att då uppnå sina
syften. Som hon såg på det hela, så var det
– 010:023/7 –
uteslutet att erkänna Gunnar som bäst i klassen
framför alla andra.
Samtidigt som hon funderade på hur hon skulle
bära sig åt, så studerade hon Gunnar som i lugn
och ro satt framför henne och skrev. Hennes
irritation över honom blev inte mindre av att
det nu såg ut som om han inte hade några
problem med den här övningen heller.
Eivor hade sagt till att ingen fick gå efter att de
var klara. De skulle lämna in sitt prov och
sedan fortsätta läsa in ett stycke de fick i läxa
till nästa gång. Gunnar blev klar med sitt prov
samtidigt som de bästa i klassen och lämnade
också in det till Eivor ungefär samtidigt med
dem. Och precis som på matematikprovet, så
sågs det inte med blida ögon att Gunnar var
bland de först färdiga och han visade dem
dessutom det där fåniga flinet över hela
ansiktet igen. Eivor själv tog det hela med ro
den här gången, hon såg nästan som belåten ut.
Hon var i och för sig inte belåten med att
Gunnar klarat av hennes övning så lätt. Nej,
hennes belåtenhet kom sig istället av att hon nu
bestämt sig för hur hon i fortsättningen skulle
agera och hantera Gunnar.
– 010:023/8 –
Efter Eivors lektion så förflöt dagen på ett
någorlunda sedvanligt sätt, vilket innebar
fortsatta trakasserier för Gunnar, fast då på ett
helt annat plan än förut. Från att innan bara ha
påpekat hans dumhet och utseende, så började
många att även koppla samman honom med de
nu ”mentalt handikappade” barnen i
Bodalskolan och det rådde ingen tvekan om att
det var Gunnars klasskamrater som inlett det
hela.
Man kallade Gunnar mentalt störd och några
till och med liknade honom vid ett mentalt
missfoster. Det pratades också om hans
förbindelse med en mentalt störd flicka där,
vilket han också blev retad för. Flickan man
anspelade på då var förstås Eva och hon hade
nu genom Gunnars klasskamraters försorg
förvanskats till något fult och frånstötande. Att
det inte var sant spelade ingen roll, det var så
som alla ville ha det och då gjorde man det
också till deras sanning.
Gunnar kunde inte annat än att bara bli ledsen.
Han kunde inte förstå varför han på det här
sättet blev utsatt för allas missnöje, han ville ju
inget annat än att göra sitt bästa och vara alla
till lags. Han gjorde ju allt för att alla skulle
– 010:023/9 –
vara så nöjda med honom som möjligt och han
kunde inte förstå vad det var som han gjorde
fel.
När så Gunnar kom in i klassrummet till de två
sista lektionerna för dagen som var teckning, så
kände han sig ganska så bedrövad. Han bara
satt där för sig själv med ett tomt papper
framför sig och tänkte just på ingenting. Rita
det kunde han inte och det hade han till fullo
förstått då han sett Eva arbeta med sina
teckningar. Det tomma papperet påminde
honom dock om Eva, vilket gjorde honom
bättre till mods. Han började mer och mer
komma ifrån den verklighet där han befann sig
och började fantisera igen. Gunnars
fantiserande nu blev mer som en tillflyktsort
när hans omgivning var på det humöret och
försökte trakasserade honom hela tiden. Det
var Gunnars sätt att kunna fortsätta hålla sitt
goda humör uppe.
Efter att ha suttit där en stund, stirrande och
leende mot ett tomt papper, så kom Gunnars
teckningslärare bort till honom.
- ”Tror du inte att det går bättre om du har en
penna i handen om du ska rita någonting”,
försökte han skämta till det lite.
– 010:023/10 –
Gunnar såg upp och nickade jakande. De övriga
eleverna i teckningssalen log skadeglatt, men
det märkte inte Gunnar. Han var snart inne i
samma fantasier som förut fast med en penna i
handen denna gång. Utan att egentligen göra
någonting så fick han sitta där. Hans lärare
insåg att det inte var någon idé att ytterligare
försöka engagera Gunnar i skolarbetet, inte just
nu i alla fall.
När så skoldagen var slut så skyndade sig
Gunnar till tunnelbanan för att så snabbt som
möjligt ta sig till Bodalskolan och träffa Eva och
Louise igen. Gunnar hade inte berättat för
någonting för någon vad han skulle göra, det
hade inte funnits någon anledning. I Gunnars
skola var det som det alltid varit, ingen verkade
vilja veta vad han företog sig på sin fritid och
hans föräldrar hade inte visat något som helst
intresse av vad som hänt på Bodalskolan efter
att han hade varit där. Men det bekymrade inte
Gunnar, han kände sig glad nu, han kände sig
glad över att få komma dit igen och träffa Eva
och Louise.
För Gunnar var Eva och Louise annorlunda och
de hade bemött honom på ett sätt som ingen
annan hade gjort tidigare, han tyckte helt
– 010:023/11 –
enkelt om att vara tillsammans med dem och
det fanns en längtan inom honom att få komma
dit igen. För Gunnar var det här ovanliga
känslor och han hade inga möjligheter att
förstå det Eva och Louise gjort, att bemöta
honom på ett sätt som en helt vanlig människa,
en vän, en person som de trivdes att vara
tillsammans med. Den enda jämförelse Gunnar
i så fall hade, var att han tyckte det hade varit
lika trevligt att träffa och umgås med Rolf på
konstmuseet.
När Gunnar kom fram till Bodalskolan så var
skolgården öde. Deras skoldag hade avslutats
för en halvtimma sedan och alla skolans elever
hade gått hem. Gunnar gick direkt till den
arbetssal där Eva och Louise skulle finnas och
knackade på. Eva kom och öppnade med
detsamma, hon hade sett honom komma
gåendes över skolgården genom ett fönster.
Louise var också där och hon hälsade Gunnar
varmt välkommen. Louise hade tagit med fika
som hon bjöd Eva och Gunnar på när han kom,
vilket var väldigt uppskattat. De satt och
pratade en stund och Louise frågade hur hans
dag i skolan varit. Gunnar svarade bara helt
– 010:023/12 –
kort att den varit bra, då han inte ville tala om
hur alla hade retat honom och han ville
definitivt inte tala om vad de i sammanhanget
hade uttryckt om Eva.
Louise som lärt sig att tolka mer än ord förstod
att det inte var hela sanningen, men hon ville
inte pressa Gunnar så hon bytte snabbt ämne.
Det dröjde inte länge innan Eva och Gunnar
förflyttade sig för att börja arbete med Evas
tavla igen. Louise behövde inte hjälpa till att få
de två i arbete. Om nu Eva från början hade
haft någon blyghet inför Gunnar, så hade den
släppt för länge sedan. Gunnar som fortfarande
hade lite kvar av sin naturliga blyghet hade
trots det inga problem att prata med vare sig
Louise eller Eva och särskilt inte nu när
samtalandet gällde sådant som han tyckte om
att prata om. Och det Gunnar nu uppskattade
allra mest, var att få vara med och se Eva måla.
Louise betraktade dem båda när de förflyttade
sig till hörnet vid fönstret och gjorde sig i
ordning för att börja med Evas målning igen.
Hon tyckte att det var märkligt att det inte
förekom någon diskussion om hur Eva målade
eller hur detaljer i hennes målning såg ut eller
skulle vara. Gunnar behövde bara sätta sig där
– 010:023/13 –
bredvid med den ofullbordade tavlan framför
sig, för att nästan omedelbart börja berätta om
en plats eller vad han nu berättade om och allt
det som kom i hans väg och gjorde intryck på
honom. Louise som visserligen hade med sig
sitt eget arbete att sysselsätta sig med, kunde
inte låta bli att lyssna till Gunnars små
berättelser. Hon började mer och mer inse att
Eva hade haft rätt när hon beskrev den känsla
hon fått av att Gunnar varit på den plats han
berättade om, men ändå inte men då på ett rent
fysiskt sätt.
Gunnar hade ett märkligt sätt att berätta och
det fascinerade Louise. Hon började till viss del
inse Evas intresse för Gunnars berättande. Men
vad Louise fortfarande inte kunde förstå var
hur Eva bara kunde stå där och måla utan att
fråga Gunnar om någonting. Hon själv skulle
väldigt gärna vilja fråga Gunnar massor, men
det gjorde inte Eva. Hon kunde se att Eva och
Gunnar på ett konstigt sätt var både avslappade
och koncentrerade på en och samma gång.
Louise förstod efter ett tag att det inte var
någon idé att försöka samtala med dem då båda
två verkade ganska så frånvarande där de höll
på med Evas tavla.
– 010:023/14 –
Tiden gick fort och Louise blev till slut tvungen
att avbryta då hon visste att Gunnar hade en tid
att passa. Men först så visade Eva Louise hur
långt de hunnit. Många av de grova dragen såg
ut att vara på plats och flera små detaljer hade
börjat framträda som ur ett vitt bländande ljus
och Louise kunde se på Gunnars glada min att
det Eva presterat var han mer än nöjd med.
Louise själv tyckte det fortfarande var svårt att
se hur tavlan i slutändan skulle komma att se
ut, men hon insåg att det här var något helt
annat än det Eva presterat tidigare. Hon kunde
också se att Eva var mycket nöjd med sitt
arbete så här långt och det verkade på Louise
som om både Eva och Gunnar kunde få ut så
mycket mer ur tavlan redan nu på det här tidiga
stadiet än vad hon kunde.
Louise skjutsade först hem Eva och sedan
Gunnar som dagen innan, så att han kunde
hämta hem sina bröder i tid. Det här hade då
förstås uppmärksammats redan dagen innan
på både fritids och dagis att Gunnar blivit
hemkörd och nu fått skjuts två dagar i rad och
dessutom av någon okänd. Det hade pratats en
del bland personalen den första dagen, men
ingen hade velat fråga Gunnar vem han hade
– 010:023/15 –
fått skjuts av. Nyfikenheten nu hade blivit ännu
större, då någon passat på att göra ett ärende ut
till parkeringsplatsen samtidigt som Louise
släppte av Gunnar där. Det var en av de yngre
ur personalen på fritids som hade gått ut för att
låtsas hämta något ur sin bil. Gunnar tänkte
inte så mycket på det, men för Louise var det
hur tydligt som helst att hon blivit utskickad för
att spionera.
Louise tyckte det var riktigt roligt att se flickans
förvånade ansiktsuttryck när hon såg Gunnar i
bilen tillsammans med henne. Louise kunde
inte låta bli att ge Gunnar en extra liten
vänskaplig kram innan han klev ut ur bilen,
vilket gjorde förvåningen än större hos den
spionerade flickan. Gunnar blev fortfarande lite
generad över att Louise var den
känslomänniska hon var och gärna kramade
om de personer hon fattat tycke för. Hon gjorde
det på ett naturligt sätt och Gunnar hade inget
emot det, han var bara ovan och han visste inte
riktigt hur han skulle bete sig och besvara
kramen. Det gjorde nu ingenting och Louise
hade full förståelse för det.
Därefter så skildes de åt. Louise körde iväg hem
till sig och Gunnar gick in till fritids för att
– 010:023/16 –
hämta Lars. Ingen där frågade honom
någonting den här gången heller. Det verkade
som om personalen, som trots allt kände
Gunnar mycket väl, hoppades på att Gunnar
själv skulle berätta vem det var som skjutsat dit
honom. Men nu var inte Gunnar sån och han
lade heller inte märke till alla nyfikna blickar
runt omkring sig, och även om han gjort det, så
skulle han aldrig självmant få för sig att berätta
någonting i vilket fall som helst. Gunnars
uppträdande och det faktum att han rodnade
stort när han klev ur bilen gjorde bara
fritidspersonalens nyfikenhet än större, men
Gunnar lyckades trots det få med sig både Lars
och Jonas hem utan att någon kom sig för att
fråga.
Book 10
feb1995
– 010:024/1 –
När de kom hem så var allt som vanligt. De åt
sin middag och efteråt så ville Lars och Jonas
vara tillsammans med Gunnar som oförtrutet
tog med sig hem nya sagoböcker som han läste
för dem på kvällarna innan det var dags att
sova. Det hade börjat smyga sig in en konstig
stämning hemma hos Gunnar. Han ägnade sig
mycket mer åt sina bröder nu än förut, då de
funnit något som roade dem alla tre
tillsammans. Även om nu Lars och Jonas
lekkamrater fortfarande var intressanta att leka
med, så spenderade de inte så särskilt mycket
tid med sina föräldrar numera.
Kent märkte av det, han kände sig
undanskuffad och var numera sällan på gott
humör. Lena hade också börjat
uppmärksamma att barnen inte hade tid med
henne och deras pappa längre och hon
uppskattade inte alls de lugna stunderna utan
några barn runt omkring henne i lägenheten
som förut. Gunnar hade lagt märke till att
något hade förändrats men förstod inte vad.
Han trodde att hans föräldrar på något sätt var
missnöjda med honom, vilket på sätt och vis
Kapitel 24
– 010:024/2 –
var sant förstås. Därför så försökte Gunnar att
vara sina föräldrar än mer till lags. Han störde
dem inte med sådant som han trodde var
oväsentligt, som exempelvis att berätta något
som innan inte hade intresserat dem. Han
visste att de alltid hade velat att han skulle ta
hand om sina bröder och det försökte han göra
i så stor utsträckning som möjligt nu. Han hade
inga möjligheter att förstå att det var just detta
som var orsaken till den stämning som rådde.
När Gunnar kom till skolan nästa dag så var det
ingen skillnad från dagen innan. Där fanns
fortfarande de som försöka plåga och häckla
honom. Det engelska prov de hade haft på
förmiddagen kunde inte annat än sluta i
katastrof för Gunnar. När klassen sedan
samlades till sin matematiklektion efter lunch
så var spänningen på topp. De skulle nu få reda
på resultaten av det matematikprov de haft i
början på veckan. En annan klass som gjorde
provet samtidigt som dem hade fått sina
resultat redan på förmiddagen, vilket gett en
fingervisning om att provet varit svårare än
vanligt.
Eivor tänkte inte hålla sina elever på
– 010:024/3 –
sträckbänken, utan delade ut deras rättade prov
och resultat direkt i början av lektionen. Hon
lät dock inte eleverna dela ut proven så som
hon brukade göra, utan istället så gick Eivor
runt och delade ut proven själv till var och en.
När hon var klar och återvände till sin plats
bakom katedern, så hade alla fått tillbaka sina
rättade prov utom Gunnar. Alla i klassen var
väl medvetna om att Gunnar inte fått sitt prov
tillbaka, då man noga iakttagit honom för att se
hans reaktion när han såg hur många rätt eller
fel han hade. Som det nu var så såg Gunnar
bara helt förvånad ut och förstod ingenting.
Eivor talade därefter om för hela klassen att
Gunnars prov inte kunde godkännas och att
han omedelbart skulle bege sig till rektorn för
samtal. Det var allt Eivor sade, ingenting mer.
Klassen nyfikna sorl tystnade när de hört vad
Eivor sagt. Gunnar blev både stum och
förvirrad och förstod nu absolut ingenting.
Eivor fick i bestämd ton upprepa att han skulle
bege sig till rektorsexpeditionen nu med en
gång och anmäla sig där. Det tog ytterligare en
stund innan Gunnar började röra på sig,
fortfarande lika oförstående. Eivor fick nästan
fysiskt hjälpa honom iväg och se till att han inte
– 010:024/4 –
glömde ta sin väska med sig. Det tog ett tag
innan hon fick ut honom i korridoren och
kunde stänga dörren till klassrummet.
Gunnar blev stående ett tag där i korridoren
utanför sitt klassrum, helt förstummad. Han
kunde lika gärna ha fått en ordentlig örfil av
Eivor, det hade haft samma effekt. Sättet som
hon hade framfört det hela var på alla de sätt
avsiktligt, hon ville få Gunnar ur balans och det
hade hon verkligen lyckats med, han visste
knappt var han befann sig. Gunnar hade hört
att han skulle bege sig till rektorsexpeditionen
och efter ett tag så började han sakta bege sig
dit.
När Gunnar kom fram till rektorsexpeditionen
så var han fortfarande i ett tillstånd av chock.
Utan att behöva fråga någon där någonting, så
blev han hänvisad in till rektorn i sitt
ämbetsrum. Där inne fanns inte bara rektorn
själv utan även studierektorn och en annan
person som Gunnar inte kände igen. Gunnar
uppmanades slå sig ner i en utplacerad stol rakt
framför de andra, vilket han gjorde efter en
ytterligare uppmaning.
Rektorn gick rakt på sak utan att ens försöka
presentera vilka andra som var närvarande i
– 010:024/5 –
rummet.
- ”Anledningen till att du kallats hit beror på att
ditt prov i matematik inte kan godkännas på
grund av misstänkt fusk. Innan några
ytterligare åtgärder tas i frågan så vill vi höra
din förklaring på hur det hela gått till”, sade
han i skarp ton.
Gunnar kunde inte svara. Han hörde vad
rektorn sade men han kunde inte svara.
- ”Hör nu här Gunnar. Ditt prov i matematik
kan inte annat än tyda på att du fuskat. Jag vet
inte hur du burit dig åt, men låt oss nu reda ut
det här på bästa sätt så att vi sedan kan
glömma det inträffade och fortsätta med
skolarbetet på ett sätt som det skall skötas,
utan fusk”, fortsatte han i en något mer normal
ton.
Gunnar satt fortfarande tyst och såg sig
förvirrat omkring. Han förstod fortfarande
ingenting av vad han hörde.
- ”Men Gunnar. Du tror väl ändå inte att vi alla
här på skolan ska tro att du ensam kan ha alla
rätt utan ett enda misstag på en skrivning som
var så svår att ingen annan i skolan hade bättre
än fyrtioåtta poäng av de maximalt sextio som
– 010:024/6 –
man kunde få. Jag menar, vi känner ju dig
Gunnar, dina tidigare resultat i matematik har
ju varit ojämförligt sämst. Nu måste du berätta
för oss vad du håller på med om vi skall kunna
hjälpa dig”, fortsatte rektorn säga i en något
otålig ton.
Gunnar kunde fortfarande inte svara, han var
lika förstummad som förut. Rektorn som tyst
betraktade Gunnar ett tag började tröttna,
liksom de andra närvarande, när Gunnar, som
de tyckte, inte verkade vilja svara.
- ”Nu får du tala om för oss hur det förhåller
sig! Var det du ensam som kunde svaren på
samtliga frågor på provet!”, tog Rektorn i efter
en stunds tystnad.
Det tog en stunds tystnad till innan Gunnar fick
ur sig ett tyst och tveksamt ja till svar.
Rektorn slog ut med armarna och såg uppgivet
på Gunnar och frågade igen om han verkligen
ville få dem att tro att det var han själv och
ingen annan som hade del i det prov han
lämnat in.
Gunnar upprepade sitt försynta ja utan att
kunna säga någonting annat.
- ”Förstår du inte att vi bara inte kan acceptera
– 010:024/7 –
ett sådant svar utan att få klarhet i hur det hela
i så fall har gått till”, fortsatte rektorn i en något
mer förlåtande ton.
Gunnar svarade inte då han inte kunde svara
på något sådant, han visste inte vad han skulle
säga.
Rektorn slog ut med armarna igen och såg sig
uppgivet omkring.
- ”Jag hoppas att du är medveten om att vi då
måste informera dina föräldrar och att det
förmodligen inte räcker med det. Vi på skolan
kan inte acceptera fusk, det är orättvist mot alla
de andra eleverna och vi har krav på oss från
skolstyrelsen att stävja alla försök till fusk
oavsett vem det är som fuskat.”
Gunnar hörde vad rektorn sade, men förstod
fortfarande ingenting. Han visste bara att han
hade försökt genomföra sitt prov så gott han
kunde och efteråt varit lycklig över att det gått
så bra. Det förhör som Gunnar nu råkade ut för
hade han ingen möjlighet att förstå eller
försvara sig mot. Det här var frågeställningar
som låg långt över hans förmåga att ta till sig
och för honom helt hopplöst att förstå.
- ”Ja du Gunnar, du kan gå nu. Men du vet var
– 010:024/8 –
vi finns om du har något ytterligare du vill
tillägga”, avslutade rektorn trött.
De andra som suttit med och lyssnat reste på
sig och Gunnar blev tecknad att göra
detsamma. Studierektorn eskorterade sedan
Gunnar ut ur rummet utan att säga någonting.
Gunnar gick ut och visste inte riktigt vart han
skulle ta vägen. De flesta i Gunnars situation
skulle säkerligen ha lämnat skolan för dagen,
men Gunnar var inte som alla andra. Efter en
stund av förvirring så tog sig Gunnar tillbaka
till sitt klassrum och knackade försiktigt på,
men det tog ett tag innan Eivor öppnade. Hon
blev ytterst förvånad, hon hade inte förväntat
sig att få se Gunnar där igen, i vilket fall som
helst inte så snart. Eivor visste mycket väl vad
rektorn hade sagt till honom och hon kunde se
på Gunnar att han inte var sig lik.
Hon sade åt Gunnar att komma in och sätta sig
och därefter så fortsatte hon lektionen som om
ingenting hade hänt. Efter lektionen gick alla
elever ut på rast, vilket Gunnar också gjorde.
Inga ord växlades emellan Eivor och Gunnar
efter lektionens slut och han lämnades ensam
släpandes sig runt på skolgården som vanligt.
Även om Eivor inte direkt hade sagt någonting,
– 010:024/9 –
så spreds det snabbt ut att Gunnar fuskat på
matematikprovet, någon annan förklaring till
vad som hänt fanns inte och det var precis vad
alla hans skolkamrater ville höra. Det var den
bästa förklaring de kunde komma på till varför
Gunnar blivit klar med sitt prov så snabbt och
senare kallad till rektorn.
De två sista lektionerna för dagen var inte
roliga för Gunnar. Vem som helst i hans
situation skulle ha lämnat skolan för länge
sedan, men Gunnar var alldeles för förvirrad
för att tänka klart. Han klarade inte att ta tag i
situationen. När så skolan för dagen äntligen
var slut, så skyndade Gunnar i alla fall iväg så
fort han kunde. Att några ropade skällsord efter
honom uppfattade han inte, han ville bara
komma därifrån.
Gunnar tog inte tunnelbanan hem, utan istället
så åkte han in till staden. Gunnar ville komma
bort och det fanns bara ett ställe som han
kände till där han kunde känna sig lycklig och
få vara ifred, så han åkte raka spåret till
konstmuseet för att få lugn och ro. Även om
Gunnar tagit mycket illa vid sig av dagens
händelser, så kunde han ändå glädjas åt sådant
som för honom kändes positivt. Och ju närmre
– 010:024/10 –
han kom sitt mål, desto bättre till mods blev
han.
När sedan Gunnar kommit fram till museet och
satt där på bänken med sin tavla, så kunde
ingen se på honom vad han varit med om. Den
här tavlan var som en vän för honom, en vän
som enbart förmedlade glädje och hjälpte
honom att komma bort från alla svårigheter
han varit med om under dagen. Visserligen var
det ett sätt att fly verkligheten, men vart skulle
han annars ta vägen? Att Gunnar först på sista
tiden fått vänner i Rolf, Louise och Eva, var för
honom också en positiv upplevelse, men det var
så nytt för honom och han visste egentligen inte
riktigt vad en vän var för en person. Han hade
visserligen uppfattat ordet flera gånger i de
sagor han läste för sina bröder varenda kväll,
men han kunde inte sätta in sin egen person i
sammanhanget. Som Gunnar såg det, oavsett
vad, så hade han i och med tavlan funnit ett
ställe där han trivdes och som på något sätt var
hans eget.
Gunnar fantiserade mycket om den plats som
hans tavla återspeglade, en plats både långt
bort och nära på samma gång ungefär. Nära på
så sätt att han kunde se sig själv där, en sorts
– 010:024/11 –
verklighet där han kunde känna hur alla
spänningar inom honom släppte. Långt bort på
så sätt att han kände att det fanns så mycket
mer att upptäcka där. Gunnar kunde inte
enbart skåda in i tavlan, han hade även vänt sig
om där på ängen och blickat tillbaka utifrån
tavlan någon gång. Han gjorde det inte ofta
men den här gången så kände han en närvaro
som gjorde att han måste vända sig om på
ängen och skåda ut.
Som i ett skimmer kunde Gunnar se Eva
framför sig. Hon stod och målade på sin tavla.
Han drog sig till minnes att innan de skilts, så
hade Eva benämnt hennes tavla som deras, hon
hade sagt ”vi”, när hon visade Louise hur långt
hon kommit. Gunnar hade reagerat men inte
sagt någonting då han inte riktigt visste hur
han skulle bete sig, om han skulle säga
någonting eller inte. Men oavsett vad så
uppskattade han Evas invit.
Där Gunnar nu befann sig, så kunde han också
på ett annat sätt jämföra den bild Eva skapade
med hans tavlas verklighet som omslöt honom
nu. Han kunde se och känna att Evas tavla på
så många sätt stämde överens med hans.
Samma atmosfär fanns där genom alla de små
– 010:024/12 –
detaljerna som höll på att ta form, men trotts
det så var Evas tavla ingen kopia, det var inte så
som Gunnar berättade och beskrev de bilder
han såg framför sig.
Den tavla, den bild som Eva var i färd med att
skapa, liknade mer ett komplement till hans
tavla, utan att för den skull kunna betraktas
som förlängning åt varken det ena eller andra
hållet som man kanske skulle kunna tro.
Gunnar kunde se det klart nu. Han hade inte
tänkt på det tidigare, men nu var det ingen som
helst tvekan längre att Eva genom sitt måleri
berättade om sig själv och sin längtan och
Gunnar tyckte om vad han såg.
Gunnar var uppslukad av sin tavla mer än
vanligt, när han till slut upptäckte Rolf
sittandes bredvid honom och påpeka att det
nog var dags att gå hem nu. Gunnar vaknade
upp och tackade Rolf så hemskt mycket för att
han påminde honom. Det var sent och de hann
inte med någon ytterligare konversation.
Gunnar gav sig av på ett för honom skyndsamt
sätt. Rolf satt kvar på bänken ett tag och såg
efter honom när han försvann bort genom
salarna.
Rolf hade tänkt mycket på Gunnar den sista
– 010:024/13 –
tiden. Efter att Gunnar berättat för honom om
tavlan då solljus föll in genom trapphuset och
gav den liv, så hade han fått något att tänka på.
Gunnars beskrivningar hade plötsligt blivit så
verkliga. Det Gunnar hade berättat för honom
beskrev inte något dött eller tekniskt som hade
med tavelmåleri att göra. Istället så beskrev
Gunnar tavlan mer utifrån ett innehåll, det var
ingen platt bild, tavlan blev till något mer än
bara punkter och färgprickar som målningen
var uppbyggd av.
Rolf hade tänkt på det här mycket och dagen
efter så hade han varit på plats vid samma
tidpunkt som Gunnar dagen innan. Som tur var
så hade väderleksförhållandena inte ändrats
särskilt mycket, så Rolf hade också fått se några
glimtar av det Gunnar berättat om. Efter att ha
hört Gunnar berätta så som han gjorde, så var
det ingen tvekan om att det Rolf fick se även
rörde honom, han som egentligen inte var
intresserad av konst alls. Han kunde som
Gunnar följa med i tavlans alla olika skiftningar
ju mer solen förflyttade sig längs horisonten
samtidigt som den också gick ner. Han insåg att
det inte bara var tavlan i sig och det ljus den
reflekterade ut i lokalen. Där fanns ett samband
– 010:024/14 –
med Gunnars berättelser som fick honom att
känna som han gjorde. Rolf började så sakta
förstå att Gunnars fantasier var så mycket mer
än bara vanligt fantiserande. Det Gunnar såg i
tavlan kanske faktiskt fanns där, en annan
verklighet, men en verklighet som kanske inte
var direkt avsedd för honom själv eller någon
annan än Gunnars att se.
Gunnar han till fritids och dagis i tid för att
hämtade hem sina bröder. På både fritids och
dagis så hade det varit vilda spekulationer om
vem kvinnan var som hade kört Gunnar dit
dagarna innan. Ingen kunde erinra sig att
Gunnar haft eller ens kunde ha några sådana
kontakter och att bli så väl mottagen av en så
elegant kvinna som Louise, det gick bara inte
att förstå. Det hela var och förblev ett
mysterium då Gunnar var sen och inte hann
med att prata. Gunnar och hans bröder hann
dock hem i tid till middagsmaten, så han
behövde inte förklara eller på något sätt
ursäkta att han var sen.
Book 10
feb1995
– 010:025/1 –
Helgen som kom förflöt ganska så lugnt för
Gunnar. Han ägnade stor del av tiden åt sina
bröder och lyckades även komma ifrån en
stund på söndagen som han tillbringade på
konstmuseet. Han hade inte glömt hur han
blivit anklagad för fusk i skolan, men trots det
så kunde han ändå behålla sitt goda humör när
han var tillsammans med sina bröder eller
besökte museet. Det var stunderna däremellan
som han tänkte på skolan och vad han råkat ut
för där. Det gjorde honom sorgsen. Han förstod
fortfarande inte vad som hänt och han hade
ingen aning om vad han skulle göra eller hur
han skulle bete sig i en situation som denna.
Gunnar hade heller ingen tanke på att försöka
prata med någon om sina problem, han hade
aldrig gjort det förut. Han visste inte ens om att
man kunde prata ut om sina problem med
någon nära person och för Gunnar så var det ett
problem i sig att han inte hade någon att
anförtro sig till. Hans föräldrar försökte nog
hjälpa honom på sitt sätt, men deras sätt att
hjälpa stämde väldigt dåligt överens med det
stöd Gunnar egentligen var i behov av att få. På
Kapitel 25
– 010:025/2 –
ungefär samma sätt så ställde också Gunnars
egen vilja till det då han inte ville vara till
besvär och egentligen aldrig talade om, frågade,
eller på annat sätt försökte påvisa om det var
något som bekymrade honom.
Hans föräldrar sätt att bemöta Gunnar
handlade i mångt och mycket om att
kommendera honom och när de upptäckte att
det inte fungerade, så lät de honom istället vara
utan att försöka ta reda på varför han inte
klarade av att göra så som han blivit tillsagd.
De frågade honom heller aldrig om problem i
skolan då det var någonting de helst inte ville
veta av. Detta gjorde att Gunnars problem var
något han själv måste försöka hantera och på
det sätt Gunnar var och fungerade, så gick det
inte så bra.
Visst hade det förekommit tillfällen då Gunnars
oförmåga visat sig så att det påverkat andra
som då i sin tur reagerat. Men det var mer
sällan och då hade man bara sett till att få sina
egna problem ur världen, det var ingen som
egentligen tänkte på Gunnar och att även han
kunde ha problem. Folk i allmänhet, inklusive
hans föräldrar, såg nog Gunnar som en person
som vandrade genom livet utan några som
– 010:025/3 –
helst bekymmer och många trodde nog att han
helt enkelt var för dum för att bekymra sig
överhuvudtaget alls. Om Gunnar hade varit
mer fysiskt spröd och klen så kanske man hade
tagit mer hänsyn till honom, men det var han ju
inte. Gunnars yttre företräden gjorde tyvärr att
nonchalansen mot honom istället förstärktes.
Gunnar hade hört allt det rektorn sagt till
honom, men problemet var att han inte riktigt
förstod innebörden av fusk och att ljuga förstod
han sig inte på heller, Gunnar var en alldeles
för ärlig person för det. Att han däremot kunde
förtiga saker om ingen frågade honom, det var
en annan sak. Det var inte att ljuga eller fara
med osanning och det hade definitivt inget med
fusk att göra. Som det nu var så kunde Gunnar
inte ens försöka att förmå sig att göra
någonting åt saken, han kunde bara vänta och
se.
När Gunnar på måndags morgon kom till
skolan igen, så blev han än mer hånad än förut.
Att han hade fuskat hade nu kommit ut i hela
skolan och det var igen som egentligen
intresserade sig för om det var sant eller ej.
Eivor hade förstått att utnyttja situationen till
sin fördel. Hon hade helt enkelt meddelat sina
– 010:025/4 –
kollegor om Gunnars resultat på
matematikprovet med tillägget att det här inte
kunde vara riktigt och att något inte stämde då
nivån på provet låg långt över Gunnars
kapacitet. Att hon skulle få medhåll i det hon
insinuerade var helt i sin ordning då de andra
lärarna mycket väl kände till Gunnar och hur
han var.
Nästa steg att informera rektorn blev då till en
självklarhet och i samband med det så hade
Eivor presenterat en del noga utvalda övningar
som Gunnar tidigare hade gjort och som
bekräftade hans oförmåga. Eivor hade även
låtit förstå att hon burit med sig och arbetat
med matematikprovsfrågorna i skolan och att
det eventuellt kunde ha varit möjligt att någon
tagit provet ur hennes väska och skrivit av. Men
Eivor var noga med att inte försöka beskriva
exakt hur det i så fall skulle ha gått till, hon ville
bara få fram att möjligheten i så fall funnits för
Gunnar eller någon annan att hjälpa honom
fuska.
Eivor hade också rätt i sin bedömning att
Gunnars resultat skulle framstå som mer
otroligt än det tveksamma i att han skulle
kunna ha fuskat. Hon hade också bedömt
– 010:025/5 –
Gunnars chanser att försvara sig som
obefintliga och att hans föräldrar inte heller
skulle vara kapabla att reda ut situationen. I
och med det så förväntade hon sig också att
skammen för Gunnars föräldrar skulle bli så
stor att de nästan självmant skulle vilja flytta
Gunnar till en annan skola för att undvika
konfronteras med henne och skolans övriga
elevers föräldrar i fortsättningen. På det sätt
som Eivor hade räknat ut det hela, så skulle
hon själv komma i skym undan och inte vara
den som direkt anklagade Gunnar för fusk, den
stämpeln ville hon undvika att få på sig.
För Gunnar blev skoldagen en plåga.
Lektionerna gick väl sådär, men på rasterna så
hade han svårt att hålla sig undan. Förut så
hade det inte gjort honom något om de retade
honom för hans utseende och sätt, det hade
han vant sig vid. Men att bli anklagad och
hånad för fusk när han istället hade trott att
alla skulle bli glada och nöjda med honom, det
klarade han inte av. Att han tog illa vid sig
syntes och när nu Gunnar inte kunde förmå sig
att göra någonting åt sin situation så fanns där
heller inga alternativ, utan han fick helt enkelt
– 010:025/6 –
genomlida dagen. Den enda ljusglimt han hade
var att han skulle träffa Eva och Louise efter
skolan och det övervägde på sätt och vis allt det
andra.
När så skolan slutade för dagen, så gav sig
Gunnar iväg till Bodalskolan och det kändes
som en befrielse för honom att komma iväg.
När han kom fram så hade Louise även denna
gång med sig fika och precis som förra gången
så tog det inte lång stund innan Eva och
Gunnar var igång med sitt arbete. Det som
Louise sysselsatte sig med var mer en terapi
vars avsikt var att det skulle se ut som om hon
hade någonting att göra. Förra gången så hade
hon kommit på sig själv med att sitta och lyssna
till Gunnar istället för att ägna sig åt sitt och
hon gjorde likadant den här gången. Men hon
var noga med att inte tränga sig på och riskera
störa.
Louise hade förstått att Gunnar berättade om
en plats, men hon kunde inte begripa att det
fanns så mycket att berätta om på den där
platsen och ändå så upprepade han sig aldrig.
Gunnar varierade sig hela tiden, som om han
betraktade saker ur olika perspektiv, ljus, dag
eller natt, eller vilken situation han befann sig i.
– 010:025/7 –
Louise kunde heller inte låta bli att förundras
över sättet han berättade på. När Gunnar
pratade eller försökte samtala med någon så lät
det helt annorlunda. Hon anade sig till att när
han berättade om den här platsen eller om
något annat som betydde mycket för honom, så
släppte spärrar som annars hindrade honom
att uttrycka sig fritt.
Precis som förra gången så fick Louise avbryta
när det var dags att skjutsa hem de båda. Och
precis som förra gången när Louise släppte av
Gunnar utanför fritids så var personalen
framme vid fönsterrutorna och glodde. Gunnar
klarade sig även denna gång från att förklara
vem Louise var, då ingen riktigt visste hur de
på ett fint sätt skulle börja fråga.
Den påföljande tisdagen och onsdagen flöt på
ungefär så som måndagen börjat. I skolan så
hade man diskuterat igenom fallet Gunnar och
hur man i fortsättningen skulle hantera saken.
Eivor hade hävdat att Gunnar blivit till ett
problem i klassen och att det då avspeglades på
deras arbete. Hon hade också påpekat att om
ingenting gjordes så skulle hon bli tvungen att
acceptera Gunnars resultat på skrivningen,
vilket då skulle kunna få oanade konsekvenser
– 010:025/8 –
med tanke på alla de andra eleverna i skolan.
Både rektorn och de andra inblandade lärarna
förstod mycket väl vad Eivor menade och hur
alla andra elever skulle reagera om man från
skolans sida såg mellan fingrarna med fusket,
så alla var ense om att de måste agera i frågan.
Alla var också medvetna om sin delaktighet i
spridandet av nyheten och att det nu var
allmänt känt att Gunnar fuskat och att det inte
skulle bli så lätt att ändra på ett så etablerat
faktum.
Rektorn hade bestämt att man skulle vänta
några dagar innan man kontaktade Gunnars
föräldrar, han ville ändå ge Gunnar en chans
till att förklara sig, även om han inte trodde att
så skulle ske. På det sätt som Gunnar hade
blivit anklagad och vad som nu skedde, så hade
han inga möjligheter att varken förklara eller
försvara sig. Hur skulle han kunna förklara och
bevisa att han faktiskt hade klarat av att lösa
alla talen själv utan fusk? Hur skulle han kunna
förklara att han innan det här provet varit
sämst i hela skolan och nu helt plötsligt kunde
allting?
Även om Gunnar förändrats genom den
stimulans han funnit i sin tavla på museet och
– 010:025/9 –
kunnat komma fram till lösningar på annat sätt
än vad skolan lärde ut, så var han fortfarande
samma person och personlighet som förut.
Hela hans mentalitet, utseende och sätt att vara
hade inte förändrats ett dugg och som den
person Gunnar nu var, så klarade han inte av
att bemöta alla dessa för honom okända
argument.
Även om Gunnar förstod att man på skolan
förväntade sig en förklaring från honom så
kunde han inte ge någon. Han gick heller inte
till rektorn då han inte kunde komma på något
att säga. Så på torsdagen sammanträdde
rektorn och berörda lärare, där det bestämdes
att Gunnars föräldrar skulle informeras och att
rektorn själv skulle göra det på grund av
ärendets allvar. Skolans ledning beslöt också
att om ingenting ytterligare kom fram som
förklarade händelsen och på något sätt
ursäktade Gunnars handlande och ovilja att
medverka till en förklaring, så skulle man verka
för att få honom förflyttad från skolan.
Rektorn gick tillväga så att han skulle begära
ett möte med Gunnars föräldrar på måndag
kväll redan veckan efter. Han hade på inrådan
från Eivor tänkt skicka en lapp med Gunnar
– 010:025/10 –
hem. På lappen så fanns ingen förklaring till
den egentliga orsaken till mötet, utan där fanns
enbart angivit att han önskade diskutera
Gunnars fortsatta skolgång.
Gunnar fick den här lappen av Eivor senare
samma dag och hon var inte särskilt diskret när
hon gav honom den. Hon gjorde det inför hela
klassen och hon talade om att den var från
skolan rektor och att han skulle lämna den till
sina föräldrar. Det var ingen tvekan om att alla
i klassen då förstod vad som var på gång och på
rasten efter så fick också resten av skolans alla
elever veta det med. När Gunnar gick till de två
sista lektionerna i teckning, så betedde sig de
andra eleverna på skolgården inte så aggressiva
mot honom som förut. Fortfarande så hånade
de honom såklart, men nu ville man avvakta
och se hur skolans ledning med lärare och allt
skulle ta sig an ärendet och vilket straff Gunnar
då skulle få.
Att delge Gunnar den här lappen på det sätt
som Eivor gjorde och att ge honom i uppdrag
att överlämna den till sina föräldrar, var i
förväg Eivors förslag. Hon hade fått det att låta
som en välgärning, att det skulle ge Gunnar
ytterligare en chans att tillsammans med sina
– 010:025/11 –
föräldrar ta initiativ och försöka reda ut saken.
Att hon var säker på att så inte skulle bli fallet
behöll hon för sig själv.
Eivor kände sig nu mycket nöjd med hur saker
och ting utvecklade sig. Som hon såg det, så var
Gunnar så gott som borta ur hennes klass och
hennes sätt att agera i frågan hade gjort att hon
ytterligare stigit i respekt hos sina kollegor.
Man avundades henne inte att vara den som
hade att ta hand om problemet Gunnar, men
att hon hittills gjorde det på ett både korrekt
och riktigt sätt vara alla överens om. Men den
främsta orsaken till att man lovordade Eivor,
var nog innerst inne att ingen själv ville bli
indragen och riskera kritik, så man gick helt
enkelt med på allt som Eivor och rektorn
föreslog för att slippa undan delaktighet och ta
ansvar.
Det var också så att man från lärarnas sida
hade börjat uppmärksamma att Gunnar mer
och mer blev utsatt för mobbning på
skolgården, men i och med Gunnars fusk så såg
man mellan fingrarna med det och många
lärare tog omvägar för att slippa konfronteras
med det hela. Man lät helt enkelt det hela bero
och överlät ett eventuellt initialt agerande till
– 010:025/12 –
Eivor på så sätt att om hon reagerade, så ansåg
de andra att även de kunde ingripa om det då
ansågs nödvändigt. Men Eivor var inte på det
humöret och hon gjorde istället som alla andra
och undvek nogsamt att komma i kontakt eller
ens befinna sig i närheten av Gunnar på
rasterna. Hon kunde komma på alla slags skäl i
världen att befinna sig någon annan stans om
någon av de andra eleverna gav sig på honom.
Hon såg inget skäl till att hjälpa Gunnar, den
enda hjälp han skulle få av henne var att
komma bort ifrån skolan och hennes klass.
Lappen som Gunnar fick av Eivor gjorde
honom än mer ledsen. Det var en ytterligare
bekräftelse på att han inte hade hört fel och att
man tänkte fortsätta hävda att han fuskat.
Gunnar fortsatte med att göra ingenting de två
sista teckningstimmarna han hade för dagen.
Han orkade helt enkelt inte tänka på lappen
han måste ge till sina föräldrar.
Gunnar började allt oftare fly bort i sina
fantasier, som nu även omfattade Eva och
hennes tavla de höll på med. Han kände sig
trotts allt glad över att få komma dit och träffa
Eva och Louise igen. Det var en av de tre
– 010:025/13 –
ljusglimtar som trots allt verkade finnas kvar så
som saker och ting var nu. Han uppskattade
också väldigt mycket att få vara tillsammans
med sina bröder och de hade utvecklat ett
mycket fint förhållande dem emellan. Men
framför allt så uppskattade han sina besök på
konstmuseet som blivit till en regel efter
skoldagens slut, utom måndagar och torsdagar
då förstås när han skulle träffa Eva och Louise.
Gunnar kom iväg till Bodalskolan utan vidare
intermezzon. Eva öppnade för honom och
Louise bjöd på fika som tidigare. Även här
tillsammans med Eva och Louise så hade det
utvecklats en slags samvaro ungefär som med
Gunnars bröder, vilket alla tre verkade trivas
med. Gunnar hade inga som helst problem att
komma bort ifrån sina bekymmer när han var
tillsammans med Eva och Louise och det var
inte bara Gunnar som uppskattade deras
möten.
Eva såg verkligen fram emot de dagar då
Gunnar skulle komma. Louise hade vid ett
tillfälle frågat Eva om hon inte kunde fortsätta
att måla på sin tavla själv under den ordinarie
skoltiden när Gunnar inte var där. Men Eva
hade då försökt förklara för henne att det inte
– 010:025/14 –
gick. Visserligen var det hon som målade, men
hon klarade inte av att göra just den här tavlan
själv. Hon hade sagt till Louise att Gunnar
målade precis lika mycket som hon och att det
var han som hela tiden visade vägen genom sitt
berättande, vilket gav henne inspiration att
måla som hon gjorde.
Louise förstod nu att Gunnar påverkade Eva
mycket mer än hon tidigare trott och hon hade
lagt märke till att Eva blivit som en annan
människa sedan hon träffat Gunnar. Eva hade
blivit mycket mer behagligare att ha och göra
med och hennes ibland så häftiga temperament
var som helt bortblåst. Det var som om hon på
några veckor blivit vuxen och det klädde henne
tyckte Louise.
I och med Evas totala omvändning, så hade
Louise allt mer börjat inse att Eva på ett sätt
inte längre hörde hemma i den här sortens
skola, men hon insåg också att hon inte skulle
klara av en vanlig skola heller. Eva kunde
fortfarande varken läsa eller skriva tillräckligt
bra och Louise visste att det handikappet
förmodligen skulle följa henne livet ut.
Evas stora problem som hon hade tillsammans
med de flesta andra eleverna i skolan, var att de
– 010:025/15 –
saknade intresse att lära sig läsa och skriva, då
det inte gick lika lätt som för andra så kallade
”normala” barn så var det inget roligt eller ens
mening med att ens försöka. Det verkade heller
inte gå att få dem intresserade som det verkade.
Louise hade mer och mer börjat komma fram
till att det var detta slags ointresse som gjorde
att de blev hämmade också på så många andra
områden i livet och inte bara när det gällde
skolan. Så som samhället såg ut och
utvecklades, så verkade det bli allt mer omöjligt
att fungera normalt om man inte kunde läsa,
skriva och räkna på så kallat rätt sätt.
I och med Gunnar, så hade det också blivit så
att Louise och Eva kommit mycket närmre
varandra. Från en lärare och elev förhållande så
hade de nu mera börjat umgås på ett sätt som
vuxna umgås med varandra och båda hade
upptäckt att de trivdes i varandras sällskap.
Båda var pratglada och de verkade inte ha
några som helst problem med att finna på
något att prata om. Att de pratade mycket om
Gunnar var en självklarhet och ju mer samtalen
kom in på relationer och om Gunnar då förstås,
ju mer öppet samtalade de med varandra.
Det var heller inte så konstigt att de båda frågat
– 010:025/16 –
ut varandra om vad de tyckte om Gunnar. Eva
hade förklarat att hon inte riktigt visste, men
att hon tyckte hemskt mycket om honom
tvekade hon inte en sekund på, även om allt var
så mycket annorlunda med Gunnar. Eva hade
haft och hade inga problem med att skaffa
pojkvänner som hon då sedan avverkat i rask
takt, men det gick inte att jämföra dem med
Gunnar. Eva hade berättat för Louise att då de
var tillsammans så hade hon känt att Gunnar
visste saker om henne som hon inte själv hade
en aning om. Hon berättade att Gunnar inte
bara berättade utifrån sig själv längre, utan ur
ett annat perspektiv så som hon kände det
själv.
- ”Jag vet att det inte låter klokt, men han gör
det! Han säger saker som jag inte trodde om
mig själv. Men när jag målar så känner jag att
allt det han berättar passar in”, hade Eva med
ett blygt leende förklarat för Louise.
Louise förundrades över vad Eva berättat och
frågade om hon inte blev rädd av att höra
någon annan berätta om henne på det där
sättet. Eva hade svarat att hon inte kände det så
och att hon absolut inte kände sig rädd inför
Gunnar, och i samband med det så hade Eva
– 010:025/17 –
för första gången kommenterat Gunnars
utseende.
- ”Han må se ut som han gör, men det finns där
något vackert i honom trotts allt ändå och det
är vad jag bryr mig om”, hade Eva sagt med ett
brett leende på sina läppar.
Louise hade blivit förvånad över hennes så
öppna svar, men egentligen bara kunnat hålla
med. Louise hade aldrig tänkt på Gunnar på det
sättet, men när hon hörde Eva säga det, så
insåg hon att Eva hade rätt.
Louise å sin sida hade förklarat att hon själv
fascinerats av Gunnar och hon erkände för Eva
att hon suttit och tjuvlyssnat på honom och
hans små berättelser när Eva och han satt
tillsammans och arbetade med Evas tavla.
Louise var också snabb med att påpeka att det
var svårt att låta bli att lyssna på Gunnar där
han satt. Eva hade smålett lite blygt tillbaka och
sagt att det inte gjorde något om hon lyssnade.
Louise hade då vidare förklarat för Eva att hon
aldrig hört någon berätta något liknande på det
sättet förut. Louise talade också om att
Gunnars sätt att berätta var det vackraste hon
hört och att hon riktigt längtade till deras
– 010:025/18 –
stunder tillsammans för att få höra mer och
Eva kunde inte annat än att hålla med.
Book 10
feb1995
– 010:026/1 –
Tiden som Eva och Gunnar satt tillsammans
gick fort och som gången innan när det började
bli dags att åka hem, så visade Eva Louise vad
dem gjort och hur långt de kommit.
Louise skjutsade hem dem som vanligt och när
hon släppt av Eva hemma hos sig och var på
väg till fritids där Gunnar skulle hämta Lars, så
frågade Louise om han brukade skriva
någonting. Gunnar gissade att Louise inte
menade det han skrev på dagarna i skolan och
hade till läxa och så, men han förstod i så fall
inte riktigt vad hon menade då för någonting.
Louise förklarade för Gunnar att hon hade ett
litet problem som hon undrade om han kunde
hjälpa henne med.
Louise berättade för Gunnar om Evas läs och
skrivsvårigheter och att det var svårt att få
henne intresserad av att lära sig läsa och skriva.
Louise lät Gunnar förstå att hon trodde att Eva
kanske skulle vara mer intresserad av att läsa
någonting som Gunnar skrivit själv och kanske
på så sätt få henne att börja öva och lära sig
läsa ordentligt. Utan att Gunnar hunnit säga
någonting, så fortsatte Louise. Hon talade om
Kapitel 26
– 010:026/2 –
för honom att hon skulle hjälpa till med
stavningen och se över grammatiken så att den
blev någorlunda rätt och så, men att det allra
viktigaste var att det var hans ord som kom
fram och inget annat. Gunnar tittade lite blygt
ner i sättet där han satt och sade.
- ”Jag gör nog inga stavfel”, sade han tyst.
Louise hade tänkt fortsätta prata när Gunnar
avbröt henne.
- ”Vad säger du?” Frågade Louise förvånat.
Gunnar rätade på sig något.
- ”Jag gör nog inga stavfel” upprepade han i
samma tonläge som förut.
Gunnar hade med tiden blivit mer och mer
medveten om sin förmåga och han visste nu att
han inte gjorde några stavfel längre.
Louise blev så förvånad att hon blev alldeles
tyst. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro
då hon inte kunnat tänka sig ett sådant
yttrande komma från Gunnar. Hon trodde att
han var ungefär lika dålig på att skriva svensk
som en del andra elever i hennes klass, efter att
ha demonstrerat sina urusla kunskaper i
engelska den dagen då han och hans
klasskamrater besökte hennes skola. Hon
– 010:026/3 –
trodde att hon härigenom skulle kunna hjälpa
både Gunnar och Eva på ett nytt sätt och nu
visste Louise inte vad hon skulle säga.
Det blev tyst så pass länge att det till sist var
Gunnar som tog initiativ och fortsatte.
- ”Jag kan läsa, skriva och räkna, men jag kan
ingen engelska”, sade han i samma tysta ton
och ställning som förut.
Louise som så smått hade börjat hämtat sig
igen och just tänkt säga någonting blev tyst
igen. Hon hade lärt känna Gunnar och förstod
mycket väl att han inte skulle säga någonting
sådant om det inte var sant.
- ”Jag skriver gärna något till Eva om du tror
att hon skulle tycka om det”, fortsatte Gunnar
efter ännu en paus dem emellan.
När nu Gunnar sagt det han ville ha sagt, så satt
han stilla och tyst som innan utan att vända sig
om mot Louise. Louise hade ömsom förvånat
tittat på Gunnar och ömsom på den väg där hon
körde. Hon kunde se att Gunnar menade allvar
med det han sagt och på något konstigt sätt så
kände hon att hon inte tvivlade på hans utsaga
längre. Gunnar hade under hela tiden de varit
tillsammans överraskat henne och just nu så
– 010:026/4 –
kände Louise sig bara lycklig över att Gunnar
kunde allt det där han sagt och hon kunde inte
annat än glädjas med honom, hon tvekade inte
längre.
- ”Du Gunnar, om du bara visste hur glad jag
tror Eva skulle bli. Även jag skulle bli glad om
också jag fick läsa det du skriver om. Du skall
veta att det inte spelar någon roll vad du skriver
eller berättar om, både Eva och jag skulle inte
kunna bli lyckligare än om vi fick läsa något du
skrivit själv”, svarade Louise med lite glädjegråt
i halsen.
Gunnar rätade på sig och log tacksamt tillbaka
mot Louise, men utan att den här gången bli
generad över hennes vänliga ord då Louise
efteråt knappt kunde hålla tårarna tillbaka.
Hon tog Gunnars hand och kramade den hårt
en lång stund medan hon körde. De sade inget
mer till varandra under en lång stund, det var
bara Louise små snyftningar som hördes. När
de svängde upp och stannade framför fritids, så
kunde Louise inte hålla sig längre. Hon
kramade om Gunnar ordentlig och grät några
glädjetårar och när hon väl släppte greppet, så
smekte hon honom lätt på kinden samtidigt
som hon förmanade honom att sköta om sig.
– 010:026/5 –
Efter det så klev Gunnar ur bilen och tog farväl.
På något sätt så blev Gunnar var varken
förvånad eller generad över Louise reaktion
den här gången, det var på något sätt som om
det passade sig och som Gunnar kände det, så
hade Louise varit uppriktig och ärlig gentemot
honom på det sätt som hon reagerat. Louise
hade utan att tveka accepterat det Gunnar talat
om för henne. Han behövde inför henne inte
bevisa någonting, hennes reaktion var bevis
nog på att hon trodde honom. Gunnar kände
sig mycket tacksam mot Louise där han stod
kvar vid sidan av parkeringen ett tag tills
Louise hade kör iväg, hon hade gett honom det
bästa erkännande han kunnat få.
Gunnar gick glad och nöjd in till fritids för att
hämtade Lars. Därefter gick de båda till dagis
för att hämta Jonas. Men den här gången så
slapp Gunnar inte undan personalens
nyfikenhet. Alla hade de sett när Gunnar kom
och alla hade de sett den ömhet som östs över
honom. Det var inte tal om att vara fin i kanten
nu längre, utan nu var det Gunnar som blev
insläpad in i personalens fikarum så fort han
visade sig innanför dörren. Britta, som förestod
dagis och kände Gunnar väl satte på fika och
– 010:026/6 –
tog fram bröd, medan en av de yngre flickorna
ur personalen följde med Lars bort till Jonas
för att sysselsätta honom där en stund.
- ”Nu får du inte narras med oss längre Gunnar,
vem var det där som du fick skjuts med hit”,
frågade Britta nyfiket?
Om inte Gunnar blev generad förut, så blev han
det desto mer nu. Han hade haft det där fånigt
glada leendet över hela ansiktet när han kom
för att hämta Lars och han hade behållit den
minen hela vägen in till dagis och nu på Brittas
direkta fråga, så blev han alldeles högröd i
ansiktet. Gunnar blev först nu medveten om att
alla hade sett på när Louise kramade honom
och smekte honom på kinden och nu blev han
oerhört generad.
- ”Det var Louise”, sade han, samtidigt som han
såg ner i fikabordet där han blivit placerad.
Han kunde dock inte låta bli att le lite när han
nämnde Louise vid namn, trotts att han
samtidigt och med stor ansträngning försökte
låta bli.
- ”Louise? Och vem är Louise då? Nu får du lov
att berätta Gunnar, jag kan inte sova i natt om
jag inte får veta”, manade Britta på leende.
– 010:026/7 –
Britta var på ett sprudlande gott humör och
Gunnar kunde inte låta bli att göra henne till
viljes. Han berättade att Louise var lärare på
Bodalskolan och att han besökte henne där
efter skolan på måndagar och torsdagar för att
arbeta tillsammans med en av hennes elever
där. Britta visste mycket väl vad Bodalskolan
var för en skola och hon fick en känsla av att
hon kanske hade gått lite för långt i sin
utfrågning av Gunnar, så hon fick det hela raskt
att övergå till ett mer normalt samtal dem
emellan, vilket Gunnar tycktes uppskatta.
Brittas utfrågning varade en stund innan hon
kände sig nöjd med det hon fått veta och
Gunnar kom hem lite senare än vanligt med
sina bröder. Maten stod på bordet och deras
föräldrar satt och väntade på dem. Gunnar
förklarade att personalen på dagis bjudit på
fika och att det blev sent innan de kom
därifrån. Både Lena och Kent accepterade
ursäkten efter ett tag, om än motvilligt.
När de ätit klart och barnen lämnat bordet och
Lena och Kent dukat av, så gick Gunnar tillbaks
in i köket med lappen som han skulle ge sina
föräldrar. Gunnar hade inte glömt bort den och
han var mycket orolig för hur hans föräldrar
– 010:026/8 –
skulle reagera. De läste lappen båda två och
frågade sedan Gunnar vad det var frågan om då
lappen inte gav några ledtrådar. Gunnar
försökte förklara så gott han kunde. Han sade
att rektorn talat om för honom att han fuskat
på ett matematikprov de haft.
Det räckte. Gunnar behövde inte säga mer.
Både Lena och Kent uppfattade orden, att han
hade fuskat.
- ”Vad har du gjort sade du”, utbrast Lena
förtvivlat?
- ”Jag har inte fuskat”, försökte Gunnar
förklara tyst.
- ”Om du nu inte har fuskat, hur kommer det
sig då att du fått den här lappen med dig hem”,
kommenterade Kent argt?
Gunnar kunde inte svara.
- ”Vad är det här för något, vad har du nu ställt
till med”, tjöt Lena?
Gunnar hade ingen chans att ens försöka
förklara sig, han bara stod där förskrämd och
tog emot den ena salvan skäll efter den andra.
Efter ett tag så skickades han in på sitt rum då
hans föräldrar tröttnat att se honom bara stå
där framför sig.
– 010:026/9 –
Det blev inget sagoläsande den här kvällen för
Gunnar. Lars och Jonas fick bara veta att
Gunnar gjort något mycket dumt och att han
därför fick stanna på sitt rum. Lars och Jonas
blev mycket dämpade och frågade inget mer då
de märkte att deras föräldrar var mycket
irriterade och arga.
Gunnar gick som vanligt till skolan dagen efter.
Kent hade gått upp tidigare än vanligt så att
Gunnar och Jonas inte skulle få den stund för
sig själva på morgnarna som de brukade. Det
pratades inte alls runt frukostbordet den här
morgonen, till och med Jonas höll tyst. Gunnar
kom iväg tidigare än vanligt, då det var
uppenbart att han inte var önskvärd där
hemma. Resten av dagen i skolan verkade
förlöpa i samma stil. Det var uppenbart att han
inte var så särskilt önskvärd där heller.
Eivor däremot var nöjd. Hon brydde sig inte
om att fråga Gunnar om han hade lämnat
lappen till sina föräldrar eller glömt bort det,
det hade ingen som helst betydelse nu längre.
Även om han inte gjort det, så fanns det
ingenting som kunde stoppa processen som det
nu såg ut. Det fanns dock en sak som hon
– 010:026/10 –
fortfarande retade sig på och det var Gunnars
sätt att fortsätta sköta sig och försöka göra sitt
bästa på alla hennes lektioner. Det verkade inte
spela någon roll hur mycket hon än försökte få
honom ur balans, Gunnar fortsatte att göra bra
ifrån sig.
Eivor ville inte att det skulle komma ut att
Gunnar verkligen kunde och var så duktig som
han nu var, så hon hade stoppat alla prov och
andra övningar i sin klass tills dess att saken
med Gunnar var avklarad. Hon hade även fått
de andra lärarna med sig att göra detsamma,
med motiveringen att inte riskera mer fusk
innan man hade fått klarhet i fallet Gunnar.
Där fanns inget som helst förlåtande i Eivors
agerande gentemot Gunnar som det var nu. Om
han någon gång fick en fråga så var det en
nonsens fråga avsedd att göra honom till åtlöje
inför klassen. Att ge Gunnar några frågor som
eventuellt skulle kunna avslöja hur duktig han
var, var det inte tal om.
Efter skolan så åkte Gunnar till konstmuseet
igen. Hans närvaro där hade blivit en följetong.
Han förnöjde en del och irriterade andra, men
så länge som han hade en vän i Rolf så fick han
vara ifred. Men innan Gunnar gick till museet
– 010:026/11 –
så letade han reda på en bokhandel och frågade
efter skrivpapper. Han hade lyckats spara en
hel del av sin nya veckopeng och stod länge och
valde innan han till slut fastnade för ett lite
större format av brevpapper som han tyckte såg
bra ut. Brevpappret var av bra kvalité, men gick
bara att köpa i större förpackningar som då
kostade en hel del. Men så länge som Gunnars
pengar räckte, så kände han sig nöjd med sitt
köp.
Brevpapperna skulle han ha att skriva på till
Eva och efter att ha funnit sig tillrätta på sin
plats bredvid sin tavla, så satte han omedelbart
igång med att skriva. Gunnar kände sig
inspirerad och han tyckte att det skulle bli
roligt. Vad han skulle skriva om var inga
problem, hans oändliga fantasi tycktes aldrig ta
slut. Även om hans tavla var som en referens
till mycket, så tänkte han inte alls skriva om
den.
Genom den energi tavlan tycktes förmedla, så
kunde Gunnar rent känslomässigt sträcka sig
längre bort på många andra plan dit där vårt
vanliga medvetande inte når. Genom att sitta
där med Eva och arbeta med hennes tavla, så
hade Gunnar lärt sig mer om henne än hon
– 010:026/12 –
hade en aning om själv. Gunnar såg i Eva en
känslomänniska ungefär som Louise, fast då
något mer av en romantiker och då på ett annat
sätt än vanligt förstås. De här sidorna som
Gunnar i sitt sätt att fantisera kunde se hos Eva
satt djupt begravda i hennes undermedvetande
och det var det här som Gunnar ville skriva och
berätta om.
Sättet som Gunnar gick till väga på, var som att
ge Eva en röd tråd att följa, något som visade
vägen genom ett helt galleri av upplevelser som
han generöst i små sammansatta berättelser
berättade om. Hans sätt att skriva liknade i
mångt och mycket sagoberättelser där en saga
ledde till en annan och så vidare. Gunnar hade
nu läst så många sagor för sina bröder att han
nära nog skrev som han läste och såg
berättelserna utvecklas framför sig, ungefär
som på film. På senare tid tillsammans med
sina bröder, så hade Gunnar lärt sig utnyttjade
sagoböckerna mer som referens istället för att
läsa direkt rakt ur som han hade gjort i början.
Numera så lade hela tiden till egna små stycken
och kunde göra många och långa utsvävningar
för att på ett mer målande sätt berätta och
förklara, och få saker och ting att falla på plats
– 010:026/13 –
trotts att den egentliga tryckta texten inte fanns
där. Även om hans bröder nu inte kunde förstå
sättet Gunnar läste på, så hade de allt mer
börjat uppskatta hans sagoberättande. Tiden
liksom spelade ingen roll när de satt där tätt
tillsammans och flöt bort med Gunnar i sagans
värld.
Nu helt plötsligt i och med att Louise frågat, så
fick Gunnar möjlighet att skriva något utifrån
sig själv, något han inte tänkt på förut. Gunnar
hade känt att Eva bar på en längtan inom sig,
men att hon inte riktigt kunnat hitta rätt och ta
till vara på den harmoni och stillhet som han
också kunde känna fanns där. Och kanske var
det därför som Eva innan upplevts som
irriterad, frustrerad och arg, som då ibland
resulterat i de vredesutbrott han hört några av
hennes klasskamrater tala om. Gunnar själv var
inte riktigt säker, men han trodde att han
förstod och det var det han tänkte skriva om.
När nu Gunnar satt och skrev, så satt han
visserligen där rent fysiskt på plats på bänken,
men det var egentligen inte där han rent
mentalt och känslomässigt befann sig. Gunnar
satt på sin sommaräng och blickade ut ur sin
tavla. Där kunde han se Eva stå och måla, men
– 010:026/14 –
inte bara det, Gunnar kunde se mycket längre
än så härifrån. Han beskrev Eva så som han såg
henne där han satt och han försökte på något
sätt få med hennes drömmar på ett sätt som
fick dem att framträda som än mer verkliga så
att de nästan gick att ta på. Att Gunnar var så
totalt borta från verkligheten, fast han rent
fysiskt satt där på bänken och skrev, gick inte
att ta miste på.
Rolf som hade tagit till vana att kontrollera
Gunnars hörna innan det var dags för Gunnar
att gå hem, fick nu se honom sitta där som
uppslukad och skriva på ett sätt som han inte
sett förut. Rolf slog sig tyst ner bredvid Gunnar
och tittade på ett tag medan Gunnar skrev. Han
textade tydligt och det var inga svårigheter att
läsa, samtidigt som det gick ganska så fort.
Gunnar skrev i en takt nästan helt utan några
synbara uppehåll.
Men Rolf ville inte sitta där och tjuvläsa, utan
efter ett tag så gjorde han Gunnar påmind om
sin närvaro. Gunnar tyckte som vanligt om att
träffa Rolf och han hade inget emot att han
först nu upptäckte honom sittandes bredvid
sig. Rolf frågade Gunnar vänligt vad han höll på
med och då för första gången på ett någorlunda
– 010:026/15 –
mer riktigt sätt så berättade Gunnar om Louise
och Eva. Han hann inte med att tala om allt för
Rolf, det skulle ha tagit för lång tid. Men
Gunnar lyckades i alla fall berätta om
Bodalskolan och att Louise var Evas lärare och
att hon hade bett honom skriva något som
skulle hjälpa Eva att lära sig läsa bättre.
Gunnars sätt att beskriva saker och ting kunde
ibland bli ganska så kryptiska och Rolf visste
inte riktig hur han skulle tolka en del saker,
men han accepterade det Gunnar sagt och
tyckte att det var snällt av honom att hjälpa till.
Att sedan Rolf uppfattade Gunnars beskrivning
av Eva som en liten flicka i småskolan, det
förstod inte Gunnar. Rolf smålog för sig själv
och trodde nog att han senare skulle få bättre
klart för sig hur det hela låg till, på ungefär
samma sätt som annat Gunnar försökt förklara
och som han först efteråt lyckats få för honom
sammanhängande och begripligt.
Gunnar packade ihop sina saker och åkte hem
och när han glad i hågen kom till fritids så tog
personalen emot honom förvånat. De talade om
för honom att Kent redan hade varit där och
hämtat Lars och Jonas. Gunnar blev lika
förvånad han och förstod ingenting, ingen hade
– 010:026/16 –
sagt någonting till honom. Så han hade bara att
gå hem utan sina bröder. När så Gunnar kom
hem innanför ytterdörren, så rusade Jonas på
honom direkt.
- ”Pappa säger att vi skall åka till ett badhus
imorgon med rutschkanor och allt och att du
inte kan följa med, men det kan du väl Gunnar?
Du kan väl följa med? Snälla,”, bad Jonas?
- ”Nej, det kan han inte!”, ropade Kent argt
inifrån köket.
Gunnar förstod då att han inte fick följa med
och försökte tyst förklara att han kanske kunde
följa med en annan gång istället, vilket gjorde
Jonas ledsen. Gunnar blev ledsen han med och
speciellt då han hade hört Kents arga rop
inifrån köket. Hela den kvällen så höll sig
Gunnar undan på sitt rum. Han var ute en
stund för sig själv, men när han kom hem igen
då det var dags för Lars och Jonas att gå och
lägga sig, så hade Kent bestämt att det inte
skulle bli något av med sagoläsandet den här
kvällen heller. Det var inte bara Gunnar som
blev besviken, Lars och Jonas blev minst lika
besvikna de med och de kunde inte förstå
varför deras föräldrar var så arga på Gunnar
för.
– 010:026/17 –
För Gunnars del så blev det nu så att han fick
vara för sig själv hela helgen. Både Lena och
Kent tillsammans eller så turades de om med
att ta hand om Lars och Jonas och försöka
sysselsätta dem med både det ena och andra
vare sig de ville eller ej. Det gick inte att ta
miste på att avsikten var att hålla dem borta
ifrån Gunnar. Gunnar däremot förstod
ingenting av vad detta nya förhållningssätt
gentemot honom gick ut på, han kunde bara
konstatera att de övriga i familjen inte ville,
eller som då Lars och Jonas, inte fick vara
tillsammans med honom längre som det
verkade.
Istället så tillbringade Gunnar helgen på
konstmuseet där han satt och skrev. Rolf
arbetade inte på helgerna men för Gunnars del
så verkade det inte göra så mycket om han
skulle glömma bort tiden och komma hem
försent. Det verkade som om han inte hade
några tider att passa längre och äta det kunde
han ju klara av själv om det var så.
Book 10
feb1995
– 010:027/1 –
Efter helgen så kom Gunnar iväg till skolan
mycket tidigare än vanligt. Det verkade som om
Kent nu tagit på sig att passa Jonas på
morgonen när han vaknade. Varken Gunnar
eller Jonas tyckte att det var någon vidare
trevlig stämning runt frukostbordet nu med
Kent där och de fick knappt prata med
varandra längre. Lena hade under gårdagen i
för Gunnar negativa ordalag talat om att Kent
nu varit tvungen att begära ändrade arbetstider
och att han nu hädanefter skulle hämta hem
Lars och Jonas från fritids och dagis. Det fanns
egentligen ingenting som Gunnar kunde
kommentera eller säga någonting om, han
kunde bara se på och acceptera.
Dagen i skolan flöt på som vanligt om man nu
kan säga så. Gunnar fick ta emot spott och spe,
men försökte ändå göra sitt bästa även om det
kunde kännas svårt ibland. Som vanligt numera
på måndagar efter skolans slut, så åkte Gunnar
iväg till Bodalskolan för att träffa Eva och
Louise. Här däremot möttes Gunnar av vänliga
ansikten och det gjorde honom glad. När de
satt och fikade så tog Gunnar fram en liten
Kapitel 27
– 010:027/2 –
trave med papper som han visade för Eva och
Louise.
- ”Jag har skrivit lite till dig”, sade han till Eva.
Eva blev både överraskad och glad, men hon
förstod inte riktigt. Men om nu Eva blev
överraskad, så var det ingenting mot vad Louise
blev. Visserligen så hade hon trott att Gunnar
skulle skriva något till Eva som han lovat, men
det här var ju massor med papper fulla med
text. Hon kunde också se att allt var mycket
välskrivet och att Eva inte skulle ha några som
helst svårigheter med att kunna läsa Gunnars
handstil. Louise blev alldeles överväldigad.
- ”Men Gunnar, vad har du gjort? Har du suttit
och skrivit hela helgen”, utbrast Louise?
Samtidigt som hon sade det, så bläddrade hon
igenom högen med papper Gunnar lagt upp på
bordet framför henne och Eva. Gunnar blickade
vänligt tillbaka mot Louise och sade att hon
också fick läsa om hon ville. Louise tackade
Gunnar med att resa sig och ge honom en
vänlig kram till svars. Louise förklarade för Eva
att hon bett Gunnar skriva något till henne som
hon kunde använda när hon övade sig på att
läsa och att hon trodde att Gunnars berättande
var mer intressant läsning för henne än alla
– 010:027/3 –
andra tråkiga övningsböcker som skolan hade.
Eva uppskattade gesten då hon inte skämdes
för sitt handikapp inför Gunnar, så hon reste
sig och gav Gunnar en vänskaplig kram hon
med.
Louise var så nyfiken på vad Gunnar skrivit att
hon frågade om det gick bra att hon satt och
läste medan de fortsatte med Evas tavla. Det
hade Eva och Gunnar ingenting emot. Så när
Eva och Gunnar fikat klart, så förflyttade de sig
till sin lilla hörna vid fönstret där de brukade
hålla till.
Eva hade kommit en bra bit på sin tavla och nu
gick det inte att ta miste på likheterna med
Gunnars tavla på konstmuseet längre, men det
var inte på något sätt en kopia. Eva kände sig
glad och nöjd med vad de åstadkommit hittills
och hon kunde se på Gunnars reaktion att även
han uppskattade det hon gjort.
Tavlan och deras arbete tillsammans betydde
mycket för Eva. Det var stunder då hon kom till
ro, tid och rum betydde inte så mycket och den
irritation som ibland kom smygande över
henne fanns liksom inte där. Gunnar å sin sida
beundrade Evas tavla på flera sätt så som den
växte fram. Han såg Eva framför sig när han
– 010:027/4 –
tittade på den. Han kunde se att Eva lade ner
hela sin själ i att måla den och han uppskattade
mycket att han fick vara med. Han kunde också
känna att Eva uppskattade att ha honom med
sittandes där bredvid och se på då hon målade,
vilket Gunnar tacksamt tog till sig. Det var inte
ofta som Gunnar fick någon uppskattning från
någon och tillsammans med Eva så kunde han
känna att hon var alltigenom ren och ärlig
gentemot honom. Att de två trivdes
tillsammans var det ingen tvekan om och
Louise kunde se banden mellan dem växa sig
allt starkare för var gång de sågs.
Men nu däremot så var Louise upptagen med
annat än att studera de två måla. Hon satt djupt
koncentrerad kvar vid fikabordet och ägnade
sig åt det Gunnar skrivit. Emellanåt så såg hon
upp från bladen som hon höll framför sig för att
betrakta den unge mannen som skrivit det hon
just nu satt och läste. Hon hade svårt att förstå
hur han, Gunnar, lyckats återge sitt berättande
i skrift så som han hade gjort. Hon var
fullständigt medveten om att hon själv inte
skulle kunna skriva någonting liknande. För
henne var det otroligt vacker skrivet och hon
kunde bara sitta där och njuta av det hon läste.
– 010:027/5 –
Louise mycket väl förstod att där fanns en
handling, men hon blev inte riktigt klok på om
hon tolkade den rätt eller om där fanns något
mer bakomliggande som hon missat. Hon fick
en känsla av att Gunnar ville visa någonting,
där fanns någonting bakom texten som hon
inte kunde få fram. Det här gjorde bara Louise
än mer nyfiken och intresserad av Gunnars
berättelse som hon hade framför sig. Att han
bara kunnat hitta på en berättelse som den här
begrep hon inte och han hade skrivit avsevärt
mer än hon kunnat drömma om.
Det var inte lite att läsa igenom och när Louise
var klar så var de sena. Det fanns ingen tid för
Eva att visa Louise hur långt de kommit med
tavlan den här gången, det fick vänta tills på
torsdag. Louise gav Eva papperna som Gunnar
skrivit och sade åt henne att ta väl hand om
dem. När de satt i bilen på väg hem till Eva, så
kunde Louise inte låta bli att berömma Gunnar
för det han skrivit. Hon var också noga med att
tala om att Gunnar inte hade gjort några
stavfel, språkfel, eller andra fel heller för den
delen och att det inte kunde ha varit mer
korrekt skrivet. Hon talade om för Gunnar att
hon trott han kunde, men att han nog
– 010:027/6 –
fortfarande var lite för blygsam för att tala om
hur duktig han egentligen var.
När Louise släppt av Eva och de var på väg hem
till Gunnar, så kunde Louise inte låta bli att
fråga om handlingen. Hon talade om att hon
hela tiden hade en känsla av att det låg
någonting mer bakom berättelsen än det som
texten beskrev. Gunnar log då han förstod att
Louise läst rätt så som han avsett och han
förstod också vad hon menade.
- ”Jag är så dålig på att förklara hur jag menar,
men Eva kan förklara det bättre”, svarade han.
- ”Hjälper du Eva läsa om hon inte kan”,
tillfogade Gunnar lite tyst.
- ”Det vet du att jag kommer att göra”, svarade
Louise vänligt leende.
När de närmade sig fritids där Louise hade
tänkt släppa av Gunnar som gångerna innan, så
talade han om för henne att han inte skulle
hämta hem sina bröder idag. Louise tittade lite
undrande på honom och frågade sedan var han
i så fall bodde så att hon kunde släppa av
honom där istället.
- ”Det behövs inte, det går bra om du släpper av
mig där vid parken där framme, det är inte så
– 010:027/7 –
särskilt långt att gå därifrån”, svarade Gunnar
tyst.
Louise gjorde som Gunnar sade, men hon
kände något sorgset komma över Gunnar när
han klev ur bilen. Hon avsiktligt dröjde kvar en
stund med att köra iväg för att följa Gunnar
med blicken där han sakta vandrade in i den
närliggande parken utefter en dovt upplyst
parkväg. Det hade börjat bli kyligt ute och
regnet hängde i luften. Louise inte bara rös av
kylan när Gunnar öppnade bildörren, det var
någonting mer med Gunnar som gjorde henne
orolig.
Efter att ha följt efter Gunnar med blicken en
stund så åkte hon iväg. När hon vänt bilen vid
den nästkommande korsningen och var på väg
tillbaka, så kunde hon se att Gunnar hade
stannat upp och vänt sig om för att blicka
tillbaka på hennes bil när hon körde förbi. I
skenet från en parklykta så fick Louise en glimt
av Gunnar så som hon inte sett honom tidigare,
men hon fortsatte. Gunnar såg på ett konstigt
sätt ledsen ut vilket förbryllade Louise, då
Gunnar för henne var den godmodigaste,
gladaste och trevligaste unge man hon träffat
på och nu så här hade hon aldrig sett honom
– 010:027/8 –
förut. Gunnar hade under alla de stunder de
träffats enbart spridit glädje kring sig och när
hon nu såg honom, så kände hon en viss
förtvivlan spridas inom sig. Det var något i
Gunnar ansiktsuttryck som gjorde henne
orolig.
Gunnar kom lagom hem till middag och sedan
så fick Gunnar ta hand om Lars och Jonas
medan Lena och Kent åkte in till Gunnars skola
för mötet med skolans rektor. När deras
föräldrar lämnat lägenheten så föreslog Gunnar
att de skulle läsa en saga tillsammans. Det ville
Lars och Jonas gärna, men innan de började så
frågade både Lars och Jonas Gunnar varför
deras mamma och pappa var så arga på honom.
Gunnar förstod att ingen hade sagt något till
dem och han försökte förklara att rektorn på
skolan sagt att han fuskat på ett matematikprov
de haft och att han trodde att det var därför
som deras föräldrar var arga på honom.
- ”Hade du fuskat då”, frågade Lars nyfiket?
- ”Nej det hade jag inte gjort, men det tror
ingen på”, försökte Gunnar förklara.
Det blev tyst en liten stund tills Jonas utbrast.
– 010:027/9 –
- ”Jag tror på dig i alla fall, så det så!”, sade han
sedan i trotsig hög ton.
Lars stämde omedelbart in och därmed så var
saken utagerad och avklarad för deras del.
Gunnar tog fram en ny sagobok som han lånat
och började läsa som förut med alla tre
sittandes i Jonas säng tätt tillsammans.
Under tiden så var Gunnars föräldrar på väg till
hanns skola. De pratade inte med varandra där
de satt på bussen. Det utbyttes heller inga ord
när de åkte vidare med tunnelbanan där de satt
och såg både dystra och arga ut på samma
gång. När de sedan anlänt till skolan och blev
hänvisade in i rektorns ämbetsrum, så hade
deras ansiktsuttryck skiftat till något mer
allvarliga drag. Rektorn själv såg också han
allvarlig ut när han tog emot. Ingen ville dra ut
på tiden då det enbart skulle förlänga plågan,
så rektorn förklarade kort vad som hade hänt
och hur han såg på saken. Han talade om att
man på skolan gett Gunnar flera chanser att
förklara sig, men att så inte skett. Han
förklarade för Gunnar föräldrar att som saker
och ting utvecklat sig, så såg man ingen annan
utväg än att flytta Gunnar till en annan skola.
Både Lena och Kent bara satt där och tog emot.
– 010:027/10 –
Ingen av dem frågade efter något bevis eller ens
försökte ställa upp för Gunnar på något vis, de
bara satt där och accepterade allt som sanning
så som rektorn beskrev det. Då Lena och Kent
inte opponerade sig, så talade rektorn om att
det kanske skulle ta någon vecka eller så innan
de fått klart med vilken annan skola Gunnar
skulle flytta till, men att han skulle meddela
dem så fort han visste besked. Gunnars
föräldrar ifrågasatte inte heller det, vilket
betydde att de i princip accepterade vilken
skola som helst.
När rektorn informerat Gunnars föräldrar klart
så avslutade han mötet. Lena och Kent
ursäktade sig inför rektorn, men utan att
ursäkta Gunnar på något sätt. De hade heller
inte behövt förklara någonting avseende
Gunnars fusk eller hur det i så fall hade gått till
då rektorn aldrig frågade. Rektorn ville heller
inte fråga, då misstanken naturligtvis fanns där
att Gunnars föräldrar hade varit inblandade på
något sätt, vilket i så fall bara gjorde saken
värre och besvärligare att hantera. Så oavsett
vad, så ville rektorn inte befatta sig med
Gunnars föräldrar i onödan, utan istället bara
avsluta det hela så skyndsamt som möjligt.
– 010:027/11 –
Om Lena och Kent var dystra och arga på väg
till skolan, så var de det än mer nu på väg hem.
Det var en skam i sig att bli kallade till skolan
på det här sättet och att sedan vara tvungna att
ursäkt sig inför skolans rektor beroende på
Gunnar kändes svårsmält. Det kanske värsta av
allt var nog att det här med all säkert skulle
komma ut i området där de bodde, vilket då
förmodligen redan hade skett. För Lena och
Kent så kändes detta som hänt som någonting
av en katastrof. De skulle med all sannolikhet
ses som medskyldiga till Gunnars fusk och det
skulle de förmodligen få leva med resten av
sina liv. De skulle få skämmas vart de än gick,
vem de än träffade eller vad de än gjorde, några
ursäkter fanns inte.
För Lena och Kent så spelade det ingen roll vad
som var sanning eller lögn, det enda som
betydde någonting i deras värld nu, var vad
omgivningen trodde på. Både Lena och Kent
insåg att den status och respekt de lyckats
bygga upp i deras bostadsområde och på var
sina arbetsplatser, nu var som helt borta. Folk
skulle komma att se ner på dem och deras
familj, det behövde inte sägas något, det skulle
bara räcka med en blick för att få dem tappa
– 010:027/12 –
ansiktet. Varken Lena eller Kent yttrade ett ord
där de satt på väg hem igen, men båda så
tänkte de på samma sak.
Lena och Kent var på uruselt humör när de
kom hem och bryskt stängde ytterdörren
bakom sig. Utan förklaring så avbröt de
Gunnars sagoläsande och hänvisade honom in
på sitt rum. Lars och Jonas fick göra sig i
ordning och sedan gå och lägga sig, och några
protester ville varken Lena eller Kent veta av.
Så som det nu blev så verkade Gunnars
föräldrar inte bry sig om honom längre. Han
blev ställd utanför familjens gemenskap
ungefär som olämplig att umgås med. Att
Gunnar inte tilläts vara tillsammans med sina
bröder längre var nog det värsta. Om det bara
hade varit så att Gunnars föräldrar ägnade sin
tid åt Lars och Jonas och att det då inte fanns
någon tid över till honom var en sak. Men Kent
hade argt talat om för Gunnar att han skulle
hålla sig borta från hans barn och att det inte
var bra för dem att umgås med honom. Gunnar
tog det hela mycket hårt även om han försökte
låta bli att visa det. Kent hade också i samma
ordalag även förbjudit Lars och Jonas att leka
– 010:027/13 –
med Gunnar mer. ”De behövde inte alls leka
med Gunnar, det fanns andra mer passande
lekkamrater som de kunde leka med”, hade han
sagt.
Det blev också så som Lena och Kent befarat,
att Gunnars fusk skulle spridas ut i deras
bostadsområde av de barn som gick i samma
skola som Gunnar. I och med att Gunnars
föräldrar kallats till skolan och accepterat
rektorns förslag att flytta Gunnar till en annan
skola som någon form av straff, så hade alla
tidigare rykten om Gunnar nu besannats. Lena
och Kent kände sig också anklagande, vilket
gjorde att de isolerade sig allt mer.
Gunnar hade numera ingenting att se fram
emot varken hemma eller i skolan, så han
tillbringade nästan all sin påtvingade fritid med
att åka in till museet efter skolan och efter
middagen hemma så vara ute för sig själv tills
det var dags att gå och lägga sig. Det hände
förstås att han då och då på avstånd stod och
såg på när Lars och Jonas lekte med sina
kamrater i parken. Förut hade det alltid varit så
att hans föräldrar velat att han skulle se efter
dem när de var ute och lekte, men inte numera.
Det var inte så att Lena och Kent tagit Gunnars
– 010:027/14 –
plats på något vis och själva passade barnen.
Nej, numera så fick Lars och Jonas vara ute och
klara sig helt själva.
Gunnar fortsatte att skriva till Eva när han var
på museet och han hade lyckats få ihop en hel
del mer när han kom till Eva och Louise på
torsdagseftermiddagen. Gunnar var på gott
humör som alltid, när han fick vara
tillsammans med dem. Louise hade tänkt
mycket på Gunnar sedan de sist skildes, men
när han nu kom innanför dörren och såg så
nöjd och glad ut precis som vanligt, så ville hon
inte fråga hur det egentligen stod till. Deras
diskussioner rörde sig bara om glädjande saker
och Louise kände att det kanske inte var riktigt
rätt läge att ställa några närmande frågor om
Gunnars hemförhållanden.
Eva berättade för Gunnar att hon med Louise
hjälp hade läst igenom allt Gunnar skrivit flera
gånger. Gunnar log. Louise berättade för
honom att Eva inte hade gjort annat än läst och
alla skrattade de åt att Eva även suttit hemma
och läst på kvällarna så att hennes föräldrar
trott att det var något fel på henne och frågat
om hon inte skulle gå ut snart som hon
brukade. Louise berättade också att det gick
– 010:027/15 –
bättre och bättre för Eva att läsa. Louise log lite
skämtsamt mot Gunnar och sade att Eva hade
berättat för henne om det där hon frågat
honom om. Gunnar förstod att Louise menade,
det där om vad som låg bakom den text han
skrivit. Eva förstod också vad Louise menade
och hon frågade Gunnar rakt ut.
- ”Berättelsen var om mig, va? Visst var den
det?”
Gunnar nickade blygt samtidigt som han såg
ner i bordet de satt runt.
- ”Men hur kunde du veta allt det där om mig,
en del saker visste jag inte ens själv? Att det du
skriver stämmer, det visste jag så fort jag hade
läst det”, utbrast Eva förundrat.
Både Eva och Louise såg frågande på Gunnar.
- ”Jag vet inte riktigt, jag ser det när du målar”,
svarade Gunnar lite tyst.
- ”Men kan du inte vissa oss vad du ser? Eva
och jag har pratat om det mycket och Eva säger
att du känner henne bättre än hon gör själv.
Hon har talat om för mig att dina berättelser
när ni sitter och målar verkar som komma
utifrån henne själv. Både Eva och jag skulle bli
hemskt glada om du vill visa oss”, frågade
– 010:027/16 –
Louise snällt.
Gunnar hade ingenting emot det. Han kände
sig trygg tillsammans med Eva och Louise och
han ville gärna dela med sig om han kunde. De
satte sig alla tre framför Evas tavla vid fönstret
och Gunnar berättade vad han såg. Tavlan var
nästa färdig nu och det verkade bara vara
detaljer kvar. Men Gunnar talade inte om vad
tavlan föreställde, utan istället så visade han på
detaljer och motiv, och beskrev sedan på sitt
sätt hur Eva passade in i sammanhanget. Ju
mer Gunnar visade och beskrev Eva utifrån
hennes målning, ju mer började det gå upp för
Louise att hela Evas personlighet fanns där på
duken.
Eva och Louise satt där länge och lyssnade till
Gunnar som verkade kunna se hur mycket som
helst i Evas tavla. Men efter ett tag så avbröt
Eva honom och frågade var han fanns
någonstans? Hon förklarade att hon känt att
allt hon målat inte enbart kom ifrån henne och
det kände hon sig helt säker på.
Gunnar hade då lite blygsamt svarat att hon på
sätt och vis hade rätt i det, men att han inte
hade trott att de skulle vara intresserade av
honom och hans del i det hela.
– 010:027/17 –
- ”Men snälla Gunnar, hur kan du tro det. Både
Eva och jag har inget som är viktigare för oss än
att träffa dig. Du har fått Eva att visa vem hon
egentligen är. Och mig blir du inte av med så
länge jag lever, om du nu står ut med mig vill
säga. Du måste förstå att vi tycker om dig
Gunnar, vi trivs att vara tillsammans med dig”,
utbrast Louise uppriktigt och på ett sätt som
bara hon kunde.
Louise förstod att hon generade Gunnar, men
hon ljög inte och hon ville att han skulle veta
sanningen och hur saker och ting dem emellan
förhöll sig. Eva höll med Louise i allt hon sade
med en alltigenom lika uppriktig blick som
Louise. Gunnar kände sig mycket tacksam för
det han fick höra. Han rätade på sig något och
såg blygt tillbaka på Eva och Louise som båda
log välkomnande tillbaka.
Gunnar började då så sakta berätta att han inte
fanns med i tavlan på samma sätt som Eva.
Hans närvaro bestod i att Eva hade målat på ett
sätt som han tyckte om och kunde finna glädje
i. På det sätt som Gunnar nu beskrev tavlan så
fick både Eva och Louise en känsla av att han
fanns där någonstans överallt, även om det inte
gick att direkt se. Men trots det så gick det inte
– 010:027/18 –
att skilja Gunnar från tavlan nu när de började
förstå, på något sätt så måste han finnas med
där i bakgrunden som för att lyfta fram Eva.
Ingenting hade kommit till av en slump, allt
som Eva målat fanns en mening i.
Som Gunnar betraktade tavlan så fanns han
där enbart genom Evas personliga sätt att måla.
Hon visade vem hon var och utan att egentligen
förstå det själv, så beskrev tavlan på något sätt
även förhållandet dem emellan. För Gunnar så
hade deras förhållande ingenting med sex att
göra, det var inte så han menade. Den längtan
Eva utstrålade genom sin tavla var mer än
längtan av liv, att få leva, en längtan som på så
många sätt harmoniserade med Gunnar och
stämde överens med den längtan han såg i sin
tavla på museet.
Att olikheter kan bli till en enhet beskrev
Gunnar som träd och växters rötter som flätas
samman och bildar den mark vi står på. Att
växter kan vara så olika ovanför marken
hindrar inte att några växer upp tillsammans
tätt alldeles bredvid. De livnär sig på samma
jord, samtidigt som de också delar med sig av
deras gemensamma kraft de skapat när de dör.
Men de dör inte som en sten när den spricker,
– 010:027/19 –
vittrar sönder och blir till sand. Nej, istället så
återuppstår de igen, var för sig, men av samma
skäl, en vilja att återse varandra och få vara
tillsammans igen.
- ”Jag tror längtan är en plats vi inte kan se och
då heller inte känna igen förrän vi är där. När vi
är där så dör längtan vi känner liksom sakta ut,
ungefär som om den har uppfyllt sitt syfte. Jag
ser Evas längtan i det hon målar och jag
försöker bara berätta om platsen där den är”.
Som Gunnar nu beskrev sig själv och sin del i
tavlan, så kunde han inte ha uttryckt sig bättre.
Om han velat tala om för Eva hur mycket han
tyckte om allt han såg i Eva, den person som
hon visat honom sig vara, så gjorde han det nu.
Gunnar tystnade sakta när han kände av att
Eva och Louise började förstå vad han menade.
Louise började snörvla och hon hade svårt att
hålla tårarna borta, medan Eva satt tyst och
betraktade sin tavla tillsammans med Gunnar,
fast nu på ett helt annat sätt än förut. Louise
var tvungen att gå och hämta något att snyta sig
i.
Samtidigt som hon letade reda på en näsduk i
sin handväska en bit ifrån, så kunde hon se de
– 010:027/20 –
båda bara sitta där tysta tillsammans och titta
på tavlan. Hon förstod nu att de inte behövde
säga någonting till varandra, deras sätt att vara
tillsammans sade allt. Den tavla, den bild Eva
målat, förenade dem båda och knöt dem
samman, även om hon inte riktigt kunde förstå
hur.
Louise såg på klockan och det snart var dags att
åka och hon påminde Eva och Gunnar om
tiden. Men innan de åkte så tog Gunnar fram
ännu en hög med papper som han skrivit och
gav till Eva. Att Eva var nyfiken på vad han
skrivit den här gången rådde inga tvivel och det
var hon inte ensam om. Nu visste både hon och
Louise vad de skulle sysselsätta sig med tills
nästa gång de sågs.
Louise släppte av Eva hemma hos sig och
Gunnar skulle hon släppa av på samma ställe
som han hänvisat sist, då han inte heller den
här gången skulle hämta hem sina bröder.
Louise och Gunnar var på bra humör hela
vägen dit och Louise hade nästan som glömt
bort hur det kändes sist när hon lämnat av
honom där. Men precis som förra gången när
hon släppte av Gunnar och tagit farväl, så fick
hon den där kusliga känslan igen. Och precis
– 010:027/21 –
som förra gången så kunde hon se en skymt av
Gunnars sorgsna ansikte följa henne med
blicken när hon vänt bilen för att köra hem till
sig.
När Gunnar kom hem så var alla de andra
redan hemma och de skulle snart äta. Gunnar
gick in på sitt rum för att vänta på att maten
skulle bli klar. Efter en stund så kom Lena in i
hans rum. Gunnar kunde se på henne att hon
inte var glad.
- ”Kent har fått höra på dagis att du varit på en
annan skola på måndagar och torsdagar som
idag. Vad är det för någonting? Vad gör du
där”, frågade hon strängt?
Gunnar försökte förklara att han hjälpte en
lärare med en av hennes elever. Men Lena
lyssnade inte och avbröt honom tvärt.
- ”Det där är en skola för mentalt störda barn
och du har ingenting där att göra, förstår du
det! Och dessutom så ska du fråga om lov innan
du gör någonting hädanefter”.
Lena gick ut ur Gunnars rum utan att vänta på
svar. Gunnar kunde bara sitta och ta emot. När
de satt till bords allihopa så var stämningen
den sämsta tänkbara och Gunnar hade tappat
– 010:027/22 –
all aptit, han bara satt där och petade i maten.
På tillsägelse att äta upp ordentligt, så gjorde
han det och när han fick lov att gå ut, så gjorde
han det. Gunnar var mest ute på kvällarna nu.
Han kom hem när Lars och Jonas hade gått och
lagt sig och han försökte göra så lite väsen av
sig som möjligt. Han smög också upp lite
tidigare på morgonen därefter för att undvika
att störa Kent och Jonas när de skulle äta
frukost.
Book 10
feb1995
– 010:028/1 –
Han hade gott om tid på sig när han kom ute så
här tidigt på morgonen, det var knappt att det
hunnit börja ljusna. Vintern hade definitivt
kommit och det var kallt. Gunnar som förr
också kunde njuta av den här årstiden kände
ingen glädje längre. Han gick längs den lilla
parkvägen där han brukade gå till bussen.
Gräset skiftade i vitt på några ställen efter
nattens frost. Han stannade och titta på
fåglarna ett tag som satt tätt ihop inne i en av
parkens buskar och burrade upp sig. Han gick
och småsparkade på några större stenarna som
låg på parkvägen. Men inget som Gunnar
brukade fördriva tiden med kände han någon
glädje i längre.
Resan in till skolan gav honom heller ingen
stimulans. Trotts allt så hade han uppskattat
sin skola som det var innan, men inte nu
längre. Det var bara en tidsfråga innan han
skulle bli förflyttad därifrån. Att han
överhuvudtaget gick dit begrep han inte själv.
På de lektioner han hade så arbetade han på
som förut, men det fanns ingen glädje i det han
gjorde. Efter skolan så åkte han in till museet
Kapitel 28
– 010:028/2 –
igen och satte sig i sin hörna. Gunnar var
mycket nedslagen, men här kände han sig
hemma. Han tittade sorgset på sin tavla som
hängde där. Den var lika vacker för honom nu
som alla gånger innan. När Gunnar suttit där
en stund utan att göra någonting, så reste han
sig och gick därifrån. Gunnar tog tunnelbanan
hem igen. Han var hemma mycket tidigare än
han brukade den här gången och han gick runt i
parken utan att göra någonting särskilt.
När det började mörkna så såg Gunnar Kent
komma gåendes med Lars och Jonas i var sin
hand. Kent syntes ha bråttom och det såg mest
ut som om han släpade Lars och Jonas efter sig.
Gunnar höll sig undan så de inte skulle se
honom. Han kunde höra hur Jonas
protesterade och det gick inte att ta miste på
hur arg Kent var. När de gick förbi en plats där
några andra barn lekte, ville varken Lars eller
Jonas följa med Kent hem längre och de
protesterade vilt. Kent blev så irriterad att han
lät dem stanna där och gick sedan själv vidare
hem. De flesta andra barnen där var i Lars
ålder och några av dem brukade han också leka
med ibland. Gunnar stod och såg på från sin
undanskymda plats. Det såg ut som om de hade
– 010:028/3 –
roligt trotts allt.
Efter ett tag så kom det några andra barn dit.
De var något äldre och de tyckte att det var
mycket roligare att förstöra för de andra än att
leka tillsammans med dem. Efter ett tag så blev
det bråk och de äldre pojkarna började knuffa
de andra mindre pojkarna och försökte köra
iväg dem därifrån. En del av barnen gick
därifrån med en gång, men Jonas som var
minst blev bara argare ju mer de knuffade och
bråkade med honom. Jonas tog upp en sten och
slängd den rakt i huvudet på en av de äldre
pojkarna som bråkade värst.
Det tog inte lång stund innan alla de andra
äldre pojkarna var över Jonas. Lars stod vid
sidan av och skrek och grät medan alla Lars och
Jonas kamrater försvann springandes därifrån.
Gunnar som hade sett det hela stod inte kvar på
sin plats längre, han var på väg i full fart fram
till Lars och Jonas det snabbaste han kunde.
Gunnar han fram innan någon av de andra
pojkarna hunnit göra Jonas illa. Gunnar föste
undan dem från Jonas. Pojkarna blev först
rädda och backade när Gunnar kom farande
som de aldrig sett honom göra förut. När de
sedan fick se att det bara var dumme Gunnar,
– 010:028/4 –
så morskade de upp sig ordentligt. Det haglade
glåpord över honom och när inte det hjälpte
och de såg att Gunnar var på väg därifrån med
Lars och Jonas, så började de kasta sten och
andra saker de hittade på marken runt
omkring.
Både Jonas och Lars skrek till när de blev
träffade. Gunnar ville få slut på stenkastandet,
så han vände sig om och rusade rakt emot dem
och fick tag i en av pojkarna som stod närmast.
Det var samme pojke som hade försökt ge sig
på Jonas innan. Men samtidigt som Gunnar
fick tag i pojkens arm där han höll en stor sten
som han hade tänkt kasta, så kom några andra
ungdomar farande på sina mopeder. De hade
också hört att det gapades och skreks och ville
se efter vad som stod på. En av de större
pojkarna kom körandes fram till Gunnar som
fortfarande höll pojken med stenen hårt i
armen.
- ”Släpp min bror!”, uppmanade han Gunnar
samtidigt som han klev av mopeden och gick
fram till dem.
Gunnar gjorde som han blev tillsagd.
- ”Vad bråkar ni om”, frågade den äldre pojken
sin yngre bror?
– 010:028/5 –
- ”Den där lilla skiten som står därborta
kastade en sten i huvudet på mig”, förklarade
han och pekade på Jonas.
Den äldre pojken gick bort till Jonas och
samtidigt som han sade åt Jonas att han skulle
ge fan i hans bror, så sparkade han till Jonas på
ena benet så att han skrek och började grina.
Gunnar reagerade omedelbart och fortare än
någon kunnat ana, så rusade han fram mot den
äldre pojken som sparkat Jonas. Gunnar fick
fatt i honom bakifrån innan han ens hunnit
börja vända sig om. Gunnar som bara var något
större höll honom i ett järngrepp över bröstet
och kramade allt vad han orkade. Den äldre
pojken försökte först slå sig loss, men Gunnar
var både arg och rädd på samma gång och han
tog i allt vad han förmådde.
Pojken Gunnar höll slutade sparka och slå efter
bara några sekunder och om han hade kunnat
skrika så hade han gjort det. Gunnar höll kvar
och kramade så hårt han bara kunde, med alla
andra ståendes på avstånd som förstenade runt
omkring. Alla hade blivit så överrumplande av
Gunnars våldsamma angrepp och med den
kraft han tog tag i deras kamrat, att ingen kom
sig för att göra någonting.
– 010:028/6 –
Något slagsmål var det inte tal om då pojken
Gunnar höll runt bröstet inte längre rörde sig
och om Gunnar hade kunnat se pojken i
ansiktet, så hade han sett att han började bli
alldeles blå. Gunnar släppte greppet först när
allt var lugnt och stilla runt omkring honom,
ingen vågade säga eller göra någonting. Pojken
som Gunnar hållit fast föll handlöst rakt ner på
marken. Gunnar tog omedelbart Lars och Jonas
i handen och gav sig snabbt av därifrån, medan
alla andra strax därefter skyndade fram för att
se efter hur det var fatt med deras kamrat.
Gunnar skyndade hem så fort han kunde med
Lars och Jonas. När de tre kom inrusande
innanför dörren med buller och bång, så kom
Lena och Kent förvånat ut från köket för att se
efter vad som stod på. Alla tre hade smutsiga
kläder efter allt som kastats på dem. Lars hade
fått en sten i huvudet och blödde lite.
- ”Vad i hela friden har ni gjort”, utbrast Lena?
Både Lars och Jonas försökte samtidigt förklara
att det var flera andra pojkar som hade bråkat
med dem när de lekte och att de hade kastat
sten och andra saker på dem. Lena och Kent
lyssnade inte så särskilt mycket på vad Lars och
Jonas sade. De hjälpte istället till att klä av och
– 010:028/7 –
tvätta av dem och körde sedan in dem i deras
rum samtidigt som de tyst betraktade Gunnar
surt. Gunnar som inte riktig visste vad han
skulle säga eller göra klädde sakta av sig efter
ett tag han med och hängde upp sina kläder på
en krok. Han stod fortfarande kvar i hallen när
Lena och Kent kom ut ur Lars och Jonas rum.
- ”Vad har du nu ställt till med!”, utbrast Lena
surt efter att ha stängt dörren till Lars och
Jonas rum.
- ”Vi har ju sagt åt dig att låta Lars och Jonas
vara i fred och om du hade gjort det så hade
inget av det här hänt!”, fortsatte Kent argt.
Gunnar gavs ingen chans att förklara, utan blev
istället hänvisad till sitt rum han med tills
maten var klar. Lars och Jonas hade hört på
inne i sitt rum när deras föräldrar skällde på
Gunnar och när maten var klar och de satte sig
ner för att äta så var det först alldeles tyst tills
Jonas började mumla för sig själv.
- ”Det var alla de andra pojkarna som var
dumma. Gunnar var inte dum, han hjälpte Lars
och mig”.
- ”Du skall vara tyst vid matbordet Jonas!”,
rättade Lena honom.
– 010:028/8 –
Men Jonas tystnade inte, utan han fortsatte i
samma ton och upprepade återigen att det inte
var Gunnar som var dum utan alla de andra.
Både Lena och Kent såg strängt på Jonas där
han satt och glodde surt tillbaka, samtidigt som
han fortsatte sitt mumlande.
- ”Nu får det vara nog! Om du inte är tyst så får
du gå härifrån utan någon mat!”, utbrast Ken
och höjde rösten ordentligt.
Jonas blev ilsken och slängde sina bestick på
golvet.
- ”Det är inte Gunnar som är dum, det är ni
som är dumma!”, skrek han rakt ut.
Kent reagerade direkt. Han reste sig och slog
näven i bordet.
- ”Vad i helvete är det här för något!”
Han reste sig, gick runt bordet och tog Jonas i
armen och förde honom skrikande in i hans
rum. När Kent kom tillbaka sade han åt Lars
och Gunnar att de skulle lämna matbordet de
med och gå till sina rum.
Varken Lars eller Gunnar hade sett Kent så här
arg förut. De lämnade matbordet och gick till
sina rum utan att säga någonting.
– 010:028/9 –
Det tog ett bra tag innan Kent lugnade ner sig.
Men barnen skulle fortfarande stanna i sina
rum utan mat. Gunnar hade hört att Lena varit
inne hos Lars och Jonas och skällt på Jonas
hon med. Jonas i sin tur hade skrikit tillbaka
att hon var dum och att det bara var Gunnar
som var snäll. Lena hade argt gått ut och slagit
igen dörren efter sig, då det uppenbarligen inte
gick att prata med Jonas så som han bar sig åt
nu.
Lite senare på kvällen så ringde det på dörren.
Det var ytterst ovanligt att någon ringde på
hemma hos Gunnars familj och speciellt då de
inte väntade något besök. Både Lena och Kent
gick för att öppna. Där ute stod en man som
presenterade sig som Martin Berg, pappa till
Jan.
- ”Jaha”, svarade Kent frågande?
- ”Jo det är så att jag kommer direkt från
sjukhuset, min son Jan blev inlagd där idag och
det har kommit till min kännedom att det är er
son Gunnar som är orsaken”.
Både Lena och Kent blev alldeles stumma av
förvåning. Mannen som stod framför dem såg
inte ut att vara arg på något sätt, han såg
snarare bekymrad ut. Han fortsatte förklara att
– 010:028/10 –
det tydligen hade blivit bråk om någonting och
att Gunnar på något sätt lyckats bryta sönder
fem revben på hans son Jan. Läkarna hade talat
om för honom att Jan trots allt haft tur och att
det hade kunnat sluta riktigt illa så som han såg
ut när han kom in. Men som det verkade nu, så
skulle Jan klara sig utan några framtida men.
Martin talade också om att han visste vem
Gunnar var och att han inte kunde förstå vad
som utlöst det hela. Men som han sade, han
ville själv meddela dem om vad som hänt innan
de fick höra det av någon annan.
Lars och Jonas som var nyfikna hade öppnat
sin dörr på glänt och hört det hela. Jonas kunde
inte låta bli att rusa fram och säga att det var de
andra som var dumma och kastade sten på dem
och att Gunnar hade hjälpt dem. Jonas blev
genast inskickad i sitt rum igen av Lena.
Därefter så tackade Kent Martin för att han
informerat dem om vad som hänt och lovade
att försöka ta reda på vad som försiggått
händelsen, samtidigt som han bad om ursäkt
för Jonas uppträdande.
När Martin tackat för sig och Kent stängt
ytterdörren, så kunde Gunnar höra honom
sakta sätta igång att svära ve och förbannelse
– 010:028/11 –
över honom. Även Gunnar hade innan hört allt
vad den främmande mannen sagt.
- ”Jävlar! Jävlar! Vad i helvete sysslar
ungjäveln med! Ska han börja ha ihjäl folk nu
också! Förbannade skitunge, han kan fara åt
helvete!”
Kent var ursinnig och Lena gjorde ingenting för
att försöka lugna ner honom. Kent svor och
stod i samtidigt som han gick fram och tillbaka
i lägenheten. Jonas som fortfarande var arg
öppnade dörren och skrek att det inte var
Gunnar som var dum, det var alla andra som
var dumma. Kent rusade in i deras rum och
började skrika åt Jonas. Gunnar kunde höra att
Jonas fick stryk. Efter ett tag så slogs deras dörr
igen och det blev tyst. Det enda som hördes var
Jonas snyftningar efter den åthutning han fått.
Den natten grät Gunnar.
Gunnar gick upp strax innan det började ljusna
på lördagsmorgonen. Han hade inte kunnat
sova på hela natten. Han hade emellanåt
slumrat till lite för att bara någon minut senare
vakna upp igen. Han klädde tyst på sig, tog sin
skolväska och smög ut. Resten av familjen sov
– 010:028/12 –
och ingen märkte när han tyst stängde
ytterdörren efter sig. Ute var det kallt och stilla,
det fanns inga människor ute så här tidigt,
ingen som Gunnar kunde se i alla fall.
Han gick ner till busshållplatsen och fick vänta
i en kvart innan bussen kom. Det fanns inga
andra passagerare i bussen den här morgonen
och Gunnar kände inte igen chauffören heller
vilket han tyckte var skönt. Gunnar följde med
bussen förbi tunnelbanestationen och vidare
till Bodalskolan där han gick av. Han ställde sig
utanför grindarna till skolgården och såg in.
Han stod där helt stilla ända tills det kom en
buss från andra hållet som han vinkade åt att
stanna och sedan klev på. Nu istället så gick
Gunnar av vid tunnelbanestationen och
fortsatte med det nästkommande tåget in till
staden.
Klockan var nu några minuter efter nio och det
hade blivit ljust ute. Gunnar hade siktet inställt
på konstmuseet. Men de öppnade inte förrän
klockan tio, så han fördrev tiden med att
vandrade planlöst däromkring tills museet
öppnade. Gunnar var bland de första som kom
in. Han gick inte bort till sin tavla som han
brukade, utan gick istället till cafeterian. Han
– 010:028/13 –
hade lite pengar kvar så att han kunde köpa
kaffe och en bulle. Han satt länge och sög på
sitt kaffe, han hade inte bråttom eller kände sig
stressad på något sätt. Han hade satt sig vid ett
fönsterbord och såg ut. Men det Gunnar såg
eller tittade på saknade betydelse och efter att
ha suttit där i cafeterian ett bra tag så gick han
bort till sin hörna med tavlan.
Där satte sig Gunnar förnöjt ner och beundrade
sin tavla. Han satt där i flera timmar innan han
reste sig och vandrade ner till entréhallen. Det
hade börjat komma mycket folk nu och det var
tjockt med folk utanför som stod i kö för att
komma in. Gunnar fick tag på en vakt ur
personalen som han kände igen. Han frågade
vakten om han visste var han kunde få tag i
Rolf. Vakten som mycket väl kände igen
Gunnar, talade om att Rolf inte arbetade idag
och att han förmodligen var hemma. Gunnar
frågade då om det gick att ringa hem till Rolf?
Vakten såg då lite förvånat tillbaka på honom,
men utan att fråga så tog han med Gunnar och
hjälpte honom leta reda på Rolfs
telefonnummer hem. Han lät även Gunnar
ringa från kontoret där de befann sig och sade
sedan åt Gunnar att han bara kunde stänga
– 010:028/14 –
igen dörren efter sig när han var klar. Därefter
gick vakten ut och lät Gunnar ringa ostörd.
Gunnar hade tur och fick tag på Rolf direkt.
Rolf blev väldigt förvånad över att det var
Gunnar som ringde. Gunnar frågade Rolf om
han kunde hjälpa honom så att han kunde få
vara kvar på museet över natten. Rolf blev än
mer förvånad över Gunnars begäran och
förstod att något inte stod rätt till.
- ”Men snälla Gunnar vad har hänt”, frågade
han?
- ”Jag kan inte gå hem ikväll”, svarade Gunnar
tyst.
Rolf tänkte till en stund. Han var helt klar över
att något allvarligt hade hänt, annars skulle
Gunnar aldrig be honom om hjälp och
definitivt inte med en sådan sak som att stanna
kvar på museet över en natt.
- ”Jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa till.
Jag måste bara ta hand om ett par saker först,
sedan kommer jag ner till dig. För jag antar att
du är på museet, eller hur?”
- ”Jo det är jag”, svarade Gunnar.
- ”Då ses vi där du brukar hålla till”, sade Rolf
åt honom i vänlig ton.
– 010:028/15 –
De lade på och Gunnar lämnade kontoret. Han
gick bort och tackade vakten för att han hjälpt
honom och fortsatte sedan till sin plats vid
tavlan. Det tog en stund innan Rolf kom och
det hade nu börjat bli sent. För Gunnars del så
gjord det inget, han var fullt sysselsatt med att
skriva.
- ”Skriver du fortfarande för att hjälpa Eva
läsa”, frågade Rolf samtidigt som han slog sig
ner bredvid Gunnar.
Gunnar nickade med ett leende på sina läppar.
Rolf frågade Gunnar om han hade ätit något
under dagen och Gunnar svarade att han
druckit en kopp kaffe och ätit en bulle när han
kom. Rolf såg på Gunnar en stund då han slutat
skriva.
- ”Jag vet inte vad som har hänt, men kan vi
göra så här att du och jag går ut och äter en bit
mat på ett lugnt ställe här intill så kan du väl
berätta för mig? Jag bjuder”.
Gunnar accepterade tacksamt. Han lade ner
alla sina papper i skolväskan och så gav de sig
av. Rolf tog med Gunnar till en ganska så fin
restaurang som inte låg så särskilt lång
därifrån. Klockan hade nu hunnit bli fyra på
– 010:028/16 –
eftermiddagen och vid den här tiden så var
restaurangen nästan tom.
De slog sig ner vid ett undanskymt bord i en
hörna. Kyparen följde med dem till bordet där
de ville sitta och gav dem var sin matsedel att
kika i. Rolf sade åt Gunnar att ta god tid på sig
och att han fick välja vad han ville. Gunnar
tackade och såg vänligt tillbaka på Rolf. När de
beställt och fått in bröd och smör samt något
att dricka till, så frågade Rolf Gunnar hur det
var fatt.
Gunnar förstod vad Rolf menade och började
sakta berätta. Han försökte vara så saklig som
han bara kunde och han svarade på Rolfs alla
frågor på bästa sätt. När maten kom in så
avbröt de diskussionen och ägnade sig åt att äta
istället och när båda var nöjda och mätta, så
fortsatte Gunnar att berätta.
Det tog ett tag innan Rolf började förstå vad
Gunnar varit med om. Gunnar hade berättat för
Rolf att han blivit anklagad för fusk i skolan
samtidigt som han berättade om alla
bekymmer hemma med anledning av det. Rolf
kunde se på Gunnar att han hade tagit mycket
– 010:028/17 –
illa vid sig. I början så tyckte Rolf att det hela
lät ganska så märkligt, men på det sätt som
Gunnar berättade och svarade på frågor, så
undanröjde han alla tvivel och Rolf visste att
Gunnar inte ljög, det fanns inte i honom helt
enkelt.
Rolf blev lika dyster som Gunnar när han
började förstå vidden av det hela och efter ett
tag så frågade han Gunnar hur han kunde
hjälpa till. Gunnar frågade då återigen om han
inte kunde ordna så att han fick stanna på
museet över natten. Rolf förstod att Gunnar
ville var i närheten av sin tavla, det var hans
flykt bort från verkligheten, det var där han
kände sig trygg och hemma.
Rolf trodde inte att det var någon mening med
att försöka erbjuda Gunnar att sova över
hemma hos honom, för om Gunnar hade velat
det, så kände sig Rolf säker på att han i så fall
skulle ha frågat. Rolf lovade att han skulle
försöka hjälpa till och att han sedan dagen
därpå skulle försöka hjälpa honom tillrätta med
hans problem. Gunnar sken upp och på så sätt
visade sin tacksamhet mot Rolf. När Rolf såg
Gunnars reaktion så visste han att han fattat
rätt beslut.
– 010:028/18 –
Att försöka kontakta Gunnars föräldrar nu med
en gång och tala om var Gunnar befann sig
tänkte han inte göra. Även om nu Gunnar inte
anklagat sina föräldrar för något, så kunde Rolf
förstå av det Gunnar berättat att de burit sig
mycket illa åt. Rolf kände också sig tveksam till
om Gunnars föräldrar verkligen fullt ut förstod
hur illa de behandlat Gunnar. Rolf trodde nog
mer på att deras beteende baserades på rent
oförstånd.
Rolf tyckte också att skolans agerande i frågan
lät märkligt. För Rolf så stod det helt klart att
alla som kände Gunnar, om än så lite, visste
och förstod att han aldrig någonsin skulle
kunna fuska eller ljuga. Att Gunnar skadat
pojken som försökte göra hans lillebror illa var
heller inte så konstigt. Han förstod att Gunnar i
en sådan situation inte kunde kontrollera sina
krafter och att pojken som gav sig på Jonas helt
enkelt råkade ut för en olycka när han
attackerade Jonas med Gunnar i närheten. Det
var nästan så att Rolf kunde le åt det hela. Han
förstod att de andra barnen runt omkring
måste ha blivit chockade när Gunnar kastade
sig över pojken och demonstrerade hur stark
han egentligen var.
– 010:028/19 –
När de båda lämnade restaurangen så var det
en halvtimma kvar innan museet stängde. På
vägen dit så berättade Rolf för Gunnar hur de
skulle gå till väga. När de kom till museet så
talade Rolf om för några vakter att det var
några saker med ett larm som han måste fixa
och att det förmodligen skulle ta lite tid, men
han lovade stänga museet åt dem för natten.
Han talade också om att han skulle öppna på
morgonen för att följa upp en del saker med
larmet. Det hade vakterna ingenting emot då de
nu kunde gå hem tidigare.
Klockan sex så tömdes museet på besökare och
efter en kvart ungefär så var det bara Rolf och
Gunnar kvar.
- ”Vi har till klockan sju på oss att arrangera
saker och ting innan huvudlarmet slås på”,
förklarade Rolf.
Rolf tog med Gunnar till cafeterian och
plockade fram en termos som han fyllde med
kaffe. Han såg också till att få med sig lite
vatten och fikabröd. På sitt kontor plockade
han fram några filtar och något som kunde
likna en kudde. Sedan gick de upp i huset till
– 010:028/20 –
Gunnars hörna där han ville stanna över
natten. De ställde ifrån sig alla sakerna bredvid
Gunnars bänk. Rolf visade Gunnar vilken
toalett han kunde använda så att inget larm
skulle gå på. Han visade också Gunnar de
områden han kunde röra sig inom där det inte
fanns något larm installerat. Som tur var så var
hallen där Gunnar skulle tillbringa natten inte
larmad och det fanns tillräckligt med ljus från
trapphuset som skulle vara tänt under hela
natten. När klockan så närmade sig sju så var
Rolf tvungen att gå. De skildes och Rolf lovade
att han skulle vara där före alla andra vid
niotiden, en timma innan museet öppnade
nästa dag.
Gunnar kände sig helt lugn där han nu satt
alldeles ensam i hela museet, lugnare än på
mycket länge. Han betraktade sin tavla en
stund. För Gunnar så framträdde tavlan
vackrare nu än någonsin tidigare i det något
dunkla sken från trapphuset som lyste upp
hallen. Det lugn och harmoni han kunde känna
fanns där i tavlans hela väsen, vilket
fortfarande alltjämt överväldigade honom.
Efter en stund så tog Gunnar fram sina
– 010:028/21 –
brevpapper och började skriva, samtidigt som
han i sinnet förflyttat sig sittandes mitt i
tavlans praktfulla sommarängen. Han
placerade sig så att han kunde blicka ut ur
tavlan till skillnad från tidigare.
Härifrån kunde Gunnar känna och se sådant
som bringade honom glädje, ingenting störde
honom här. Han kunde se Eva framför sig och
hon framträdde vackrare än han någonsin sett
henne förut. Hon stod där och målade på deras
tavla och emellanåt så tittade hon upp och log
vänligt emot honom där han satt på sin äng.
Även Louise kunde han se leende stå bredvid
en bit bakom Eva, samtidigt som han kände
närheten till Rolf och att han fanns där han
med.
Gunnar kunde också se sina bröder Lars och
Jonas. De var glada och satt och lekte med
varandra i sitt rum. Även de tittade upp och log
tillbaks emot honom lite då och då dem med.
Gunnar kände att oavsett vad som än hände, så
skulle den gemenskapen som utvecklats dem
emellan aldrig sina eller ta slut. Allting
framträdde så rent och klart och Gunnar kände
en ro i kroppen som han aldrig känt förut. Där
han nu satt på ängen och skrev, så fick han
– 010:028/22 –
också bekräftat att alla där i hans närhet var
nöjda med honom och uppskattade honom så
som han var och trivdes i hans sällskap.
Även om nu museet var helt tomt på människor
så var Gunnar inte ensam, inte nu längre. Han
kunde ta tillvara på all den glädje han delade
med alla vars närhet han kände här. Han kunde
se deras gemensamma glädje utvecklades över
tid, en glädje som varken gick att sudda ut eller
förneka. Allt som innan överskuggat hans liv
fanns inte där längre, inget som innan hade
gjort honom ledsen fanns kvar. Gunnar kände
det som om hav och vatten rest sig över allt det
där som tyngt honom men samtidigt också låtit
glädjen i honom flyta upp ovanpå. Där Gunnar
nu befann sig, så kunde han se ut och glädjas åt
allt det han såg komma flytande mot sig, även
den glädje som hör framtiden till.
När nu Gunnar kände havet lägga sig, vinden
tystna och stillheten total, så reste han på sig
och vände sig om. Han såg ut över landskapet,
den äng där han satt och den skog som bredde
ut sig framför honom. Och utan att vända sig
om igen, så började han gå mot kanten av
ängen dit där stigen in i skogen började.
Gunnar tvekade inte, utan han fortsatte vandra
– 010:028/23 –
utefter stigen och bortom där den tillslut böjde
av och försvann in bakom några träd.
Det blev morgon och Rolf skyndade tidigt iväg
till museet för att öppna och se till Gunnar som
han lovat. Han hade drömt konstigt hela natten
och han kände sig inte helt utvilad. När han
öppnat upp personalentrén och stängt av alla
larm, så gick han iväg för att titta till Gunnar.
Utställningssalarna låg tysta, inga andra ljud än
hans egna steg hördes. När han kom fram till
hallen, så satt Gunnar kvar i sin hörna där Rolf
hade lämnat honom, men med en hel trave
fullklottrade papper i knäet. Rolf kunde se att
Gunnar varken rört kaffet eller påsen med
bröd. Gunnar hade heller inte använt sig av de
filtar eller den kudde han gjort i ordning åt
honom. Istället så satt Gunnar där tyst och
något böjd mot den hög med papper han hade i
knäet. Gunnar rörde sig inte och allt kändes
stilla och tyst.
Rolf kunde se att Gunnar såg blekare än vanlig
ut, men han såg också lugn och harmonisk ut
där han satt på samma gång. På något sätt så
förstod Rolf och han gjorde inga försök att kalla
– 010:028/24 –
på uppmärksamhet. Rolf satte sig stilla och tyst
ner bredvid Gunnar. Han tog den store
ynglingens hand i sin och bara satt där
tillsammans med honom utan att yttra ett ord.
Gunnar var död.
Slut
Book 10
feb1995
– 010:000/V –
På precis samma sätt som här, så avslutade jag
berättelsen om Gunnar för över tjugo år sedan.
Men som jag redan från början påpekat, så
kanske detta inte är slutet på den här
berättelsen trots allt i alla fall.
Jag vet att jag kommer att avsluta berättelsen,
det är min intention i alla fall, men jag kan inte
riktigt säga när. Berättelsens fortsättning finns
där och har funnits där i mitt medvetande
under en ganska så lång tid faktiskt, men det är
en process att skriva och tar tid när det gäller
mig.
Att avsluta en berättelse på detta sätt ställer
onekligen en massa frågor och några av dem
kunde jag själv inte riktigt förstå då 1995 när
berättelsen var klar. Men på något märkligt sätt
så har svaren kommit i efterhand och då
mycket beroende på mitt eget liv och så som det
har utvecklats.
Utan att någon för den delen är dum,
handikappad eller så, oavsett vad, så finns det
Slutord
– 010:000/VI –
en hel del paralleller man kan dra med den
verklighet vi lever i idag. Vad som är rätt eller
fel i sammanhanget beror nog mer på hur vi
distanserar oss till Gunnar och berättelsen som
sådan än någonting annat. De lärdomar och
slutsatser som jag själv har tagit till mig så här
nu i efterhand, handlar om att försöka förhålla
mig till den verklighet som faktiskt är och
ingenting annat och där spelar viljan att minska
avståndet och se på verkligheten som den är en
helt avgörande roll.
Om det nu finns en röd tråd i den här
berättelsen så är den inte rak som från en
punkt till en annan. Utan istället så knyter
slutet ann till där berättelsen från början
började. Den bild vi såg och hade framför oss
från början förändras egentligen aldrig,
eftersom allt som senare skedde blev en form
av så kallad ”logisk konsekvens” hur vi
uppfattade Gunnar då. Om nu Gunnar
medvetet vek av eller omedvetet avvek från
detta vårt cirkelseende och följde sin röda tråd
bort till någon annanstans så finns han med oss
i alla fall som något av en passage genom vår
samhällscirkel.
– 010:000/VII –
Om fantasin är verklig eller verkligheten
fantasi, vilketdera, är någonting som man
skulle kunna fundera på. Men om nu Gunnar
var och är verklig, så finns där också en röd
trådända som han lämnat åt oss att följa och ta
lärdom av, om nu någon skulle vilja det.
Li Sam
Book 10
feb1995
Född Dum
Den här berättelsen handlar om Gunnar
och om han nu ”föddes dum” eller blev
dumförklarad någon gång senare i livet,
tar den här berättelsen egentligen aldrig
ställning till. Men man
ska ju finna sig i sitt öde
och om födas dum är ett
sådant öde, så förväntas
det av personen ifråga att
bete sig på motsvarande
sätt och att även se dum
ut för att bli accepterad
och ursäktad för något
ingen egentligen är.
Men så händer sig det att
Gunnar börjar kunna se
och tänka klart, vilket
inte alla i hans närhet
klarar av att hantera.
Book 11
dec2017
– 011:001/1 –
It was late spring in a quite large city in the
U.S., with warm, clear weather. But there was
this car driving down the street that just
shouldn’t be there. Not on this street and in this
neighborhood and people were looking. This
part of town was considered no good and was
dilapidated. This car, however, came from
somewhere else, and it bragged of luxury and
importance. The man driving a car like this
must be really rich. It was purple with shiny
chrome, and the way it crept like a snail made it
stand out even more. What was it doing?
This car looked like presidential in style, but its
color was totally out of order. What kind of car
By the hand at night, fantasy rules. True
or not—don’t let go of that hand.
1. First Encounter
– 011:001/2 –
is that, looking like that, you may ask…? There
you go; it’s a pimp car, and by the look of it, not
just any kind of pimp, okay. It was growing a
tail of local neighborhood junk cars piling up
from behind, but nobody dared to pass. That
was the kind of car this was.
However, the driver didn’t match—as either its
owner or the chauffeur—and that added to
people’s curiosity. He was driving on a small
street a few blocks parallel from the main
street, and you just don’t drive a car like this
there if you’re not lost. But the driver wasn’t
acting lost. At the end of this long street the car
turned right towards the main street, but just to
cross it, and then it turned left again to
continue on another parallel street, looking the
same as the previous one with people staring as
it passed.
After a few more blocks the car stopped outside
an open space with a main gate. There was a
seven-foot-high (2.1m), wire fence surrounding
the area, and the time was 9:15 am. Many
young people were outside on the sidewalks
and inside behind the fence. Behind them was
an old school building, as worn down as most
– 011:001/3 –
of its neighbors.
Even though many cars were parked all along
the street, there was an opening next to the gate
where this stared-at car slowly turned in and
parked, backing in and out a couple of times to
all the spectators’ amusement, but they didn’t
laugh. These students didn’t know what to
think, so they didn’t get close; they kept a
respectful distance as the car door opened and
the driver stepped out, a male kind-of figure in
his forties.
He seemed fairly thin, of medium height, and
with bright orange, well-combed hair that
definitely looked fake. He had a thin nose
sticking out a bit too far from a small head
propped on a long, thin neck. He was dressed
stylishly in a dark-grey suit that didn’t fit well,
and there was this stupid tie. It looked as if he
had chosen it only because it was the same
color as his hair, bright orange, totally
mismatching his suit. The man stepping out of
the car looked like a joke, and he drew more
attention than the car.
Kids from both sides of the fence gathered
curiously, getting nearer and nearer, but that
didn’t bother the man; he carried on like
– 011:001/4 –
nobody was watching. After closing the car
door behind him (leaving the keys in the
ignition, as some students noticed), he walked
to the back of the car and, with a mysterious
move, he opened the trunk. He removed a big,
white, paper bag, with “Johny’s Hats” spelled
wrong and stamped in red letters all over it.
Everyone could see that there was something
big and round inside the bag, but they couldn’t
see what it was.
If this silly-looking man had arrived in a
normal car, he would have been bullied and
ridiculed by the increasing spectators gathered
there. But everything about him was too
peculiar, so they all stood back expectantly,
waiting for his next move.
This man expressed no nervousness, and
happily he closed the trunk with a gentle slam,
stepped up on the sidewalk, and proceeded
through the gate carrying his paper bag. He
didn’t show any sign of wanting to lock his car.
Instead he looked around, and with the paper
bag in his right hand he aimed for the school’s
main entrance.
What on Earth was this? What could possibly
be the mission of this very misplaced person at
– 011:001/5 –
this school?
This particular school was known for its bad
reputation. Crime was something people had
learned to live with here. Many of the kids in
this school came from criminal families, if they
had families at all, or from gangs. If nothing or
nobody stirred the pot, a disguised peace ruled
the area. It was like a jigsaw puzzle where
everyone had to know their place; if not they
would be forced to remember it, or maybe
killed in favor of somebody else.
“What about education?” Well, that was not the
priority here. “Grades then?” No, not that
either. At this school there were other
priorities.
Leaving a car unlocked was something you just
didn’t do here. But was no one watching to
challenge that by stealing the car? No, no one
was, no one near dared to do that. This man
and his car were just too strange, and they all
waited for someone else to make a move.
Shaggy, a young, muscular, gang member, was
there at the sidewalk too among the others
– 011:001/6 –
looking, and he let it all pass. If Shaggy and his
boys let that car with its driver be, nobody else
would dare to interfere. If Shaggy let that piece
of property stay put, unlocked and all, as well as
letting that silly man walk away without even a
comment, then Shaggy owned him—if not now,
he would later—such were the rules.
Apparently happily unaware, the orange-haired
man proceeded untouched through the school’s
main entrance, and again everyone had to
guess: he knew the way to the principal’s office
because he went straight there. As the school
bell rang calling for yet another class session,
almost all of the kids went inside to their
classrooms, as if for once there was something
happening in that school and they didn’t want
to miss it. The orange-headed man had
watched as he walked to the principal’s office
and, after a short wait, was invited in.
“Hello, my name is Tobias Clark, and now I’m
here,” said the orange-headed man when he
entered the office, putting down his paper bag
beside the door.
The principal was elderly, and after having
doubtfully examined the man standing in front
– 011:001/7 –
of his desk for a few seconds, he stood up and
reached out his hand. After shaking the
strangers’ hand he shook his own head and
asked him to sit down in the chair in front of
his desk. The orange-headed man sat as if there
was nothing to it, and the principal sat in his
chair behind the desk, too.
The strange man spoke again. “I’m looking for a
young assistant to take part in my magic show
this summer, and if one of your students is
interested and does a good job, I will employ
him.”
“Why here?” the principal asked.
“This looks like a nice school to me, and I’d be
surprised if there’s not someone here who
wants to join my team.”
“Why a ‘he’?”
“He can be whatever he likes by me, I don’t
mind,” the man answered with a smile.
The principal didn’t bother to comment; in fact
he didn’t bother for much of anything. He
wasn’t aware of anyone coming to visit, he
didn’t have time to argue, and he thought,
“What the hell.” Whatever got rid of this
stupid-looking man of the fastest.
– 011:001/8 –
“I can promise you that he will be well taken
care of and accordingly paid,” the man
continued.
“What do I care,” was the first thought popping
into the principal’s head, but he didn’t say it.
“And?” he did say, looking skeptical.
“I would just like to attend a class—is that
okay?”
To the principal this talk appeared sillier and
sillier, and he shook his head once more, but he
couldn’t help smiling a bit.
“Why on Earth do you want to do that? What
could you possibly expect?”
“I expect to find myself a magical assistant.”
This naivety made the principal suspicious, but
instead of throwing him out as an imbecile, he
thought he’d teach him a lesson.
“Okay, you can go to classroom #2 on the third
floor. And I take it you know the way?” the
principal said with a cunning smile.
“Yes, of course, I’ll find my way, no problem.
Thank you,” the orange-headed man replied,
now even happier than before.
– 011:001/9 –
He stood up, bent over the principal’s desk, and
shook him by the hand while the principal
remained sitting. He turned to the door,
grabbed his paper bag and as suddenly and
unexpectedly as he had arrived, and he left the
principal’s office.
“Knock! Knock!”
For a moment there was no sound from behind
the door.
“Knock! Knock! Knock!”
Feet were heard coming closer, and the door
was opened from behind.
“Yes?”
“Hello, I’m Tobias Clark, and I have come to
visit,” was all the orange-headed man said, as a
young, black woman, obviously the teacher,
opened the door and stared up at him.
She hadn’t seen this orange-haired man before,
but she had overheard her students talking
about him. As if by coincidence the principal
had chosen the worst class of the school, and as
if by coincidence this was Shaggy and his
gang’s territory, and as if by coincidence all the
others were waiting.
– 011:001/10 –
“Thank you!” Tobias said, and he stepped
inside the classroom before being invited.
Book 11
dec2017
– 011:002/1 –
Tobias walked straight to the teacher’s desk and
stood in front of it, where he smiled at all the
students. They stared back, silent and
suspicious. For once the class was full;
everyone was there as if by accident.
“Hello everyone! My name is Tobias Clark and
I’m a magician.” He put his paper bag on the
floor, taking no notice of the teacher who
continued to stand by the open door.
“I’m looking for a young assistant for my show
this summer, and, if any one of you is
interested and perhaps would like to stay even
after that to be a part of our small magical
The power of the hand—a gun? In this
game it’s the eye that rules.
2. Making a Scene
– 011:002/2 –
community, there is a good chance we can
provide employment.” Tobias continued to
smile at a sea of disbelieving faces.
A few students laughed, and then Shaggy
spoke.
“Who the hell would join up with you?”
Tobias didn’t respond to these rude words or
the sarcastic tone Shaggy delivered almost up
in his face. Shaggy was sitting in the third row,
in the middle of the classroom with five of his
gang members sitting around him. From this
position he controlled the entire class.
“Now, I would like to present my magic, and I’d
like to show you something you’ve never
experienced before,” Tobias continued in the
same unaffected tone.
“Nobody cares!” Shaggy announced to all
present.
“I need only one of you to say the word that
you’re interested in me showing you my tricks.”
Tobias spoke like a circus director announcing
a new act to his audience, and then he turned to
look out over the class, listening for the
slightest little “yes.”
“I said, nobody cares, dumb-ass!” Shaggy was
– 011:002/3 –
keenly aware that he was being ignored by
Tobias.
The rest of the class was instantly silent, and
the teacher edged behind her desk. Tobias,
however, was still standing there, listening for a
yes with his hand to his ear as if that would
help him hear better, still smiling happily.
“What the…? You idiot, no one’s interested in
you. GET LOST!” Shaggy shouted.
Tobias acted as if he were paying no attention
to Shaggy, and it became obvious that Shaggy
had to do something to not lose face in front of
all the others. He stood up aggressively, ready
to throw Tobias out of the room. Then
suddenly…
“I’m interested,” a small voice piped up.
Shaggy swirled around. That voice came from
the far back corner of the classroom, from a
place no one expected. Shaggy almost turned
white from both anger and fear. He had lost
respect by being challenged by another kid in
his class, but there was more to it than that.
Patrick Lindy had spoken, a shy black boy, not
as muscular as Shaggy and perhaps a year or
two younger.
– 011:002/4 –
If it hadn’t been for Tobias’ reaction, the
situation would have gotten ugly right then.
“Right! Ladies and gentlemen! I will now
present to you the basketball trick,” Tobias
announced, and Shaggy had to swirl around
once more because again he was taken by
surprise.
Tobias bent down, and from his paper bag he
took out a basketball and held it high so
everybody could see.
“This is an ordinary basketball, with no strings
attached,” he said and dribbled the ball a
couple of times loudly.
“You, young man—I need you as a volunteer to
check this out. Please come forward; don’t be
afraid,” Tobias continued as he picked up the
ball and placed it under his arm. With his other
arm stretched out, he invited Shaggy to come
forward.
Now things were really getting out of hand—the
situation was close to exploding. Shaggy’s gang
didn’t know what to do; they’d never seen their
leader be ignored before, and Tobias being so
strange made them more than confused. So
they kept quiet and still in the background,
– 011:002/5 –
waiting for someone else to make the next
move.
The most bizarre element was Patrick, the child
who dared to speak up.
Patrick was a loner who took no part in any
gang. His parents had been drug dealers, but
now they were dead, executed to end a gang
war when he was still a baby. He was now living
with an old aunt and uncle in a small
apartment in one of the worst housing projects
around. He was rarely there; he visited for food
sometimes, and clothes, and no one knew how
he got on by himself.
When Patrick first started at the school a
certain group of older boys caught him alone
and bullied him in the alleys behind the main
building. Their taunting had escalated for a
couple of weeks to them trying to attack him in
front of everyone in the main hall. Patrick had
escaped by running away, proving that he was
quick even if he was small.
The next day Patrick didn’t show up at school,
but one of the boys who had been bullying him
was also missing, and the rest of the group had
no idea what had happened to him. The day
– 011:002/6 –
after that yet another bully went missing. And
the day after that, a third boy who had harassed
Patrick was found nearby, having been badly
beaten. He wouldn’t say what had happened to
him, but everyone knew Patrick was somehow
involved.
So far the leader of the bullies had been spared,
but he was the last remaining with the beaten
boy. It seemed obvious that the nastiest boys
who had bullied Patrick had been kept till last.
The body of the beaten-up boy was found the
following day, close to home in an alley; no one
admitted to having seen it happen. The police
said his neck had been broken by a single,
heavy strike, and that no adult hand had
delivered that unusual, fatal blow.
That afternoon the leader left town with his
little brother. A week later Patrick began
school again as if nothing had happened.
Rumors, however, told that the leader and his
brother didn’t make it to whatever safe place
they’d been heading toward; they had been
beaten to death, and their killer had not been
found.
A year later, everyone, even Shaggy, kept their
distance from Patrick, who fueled his own
– 011:002/7 –
isolation by keeping to himself. But now Patrick
had spoken.
Shaggy was being pressured from in front and
behind; he was trapped. Tobias applauded him
as if he were coming forward bravely from the
circus stands, but Shaggy didn’t move and he
didn’t look the least bit amused. Neither did
anyone else, except one: Patrick.
Shaggy’s gang watched for any move from
Patrick or Tobias. Patrick seemed pleased.
Tobias still acted like he was having fun.
Shaggy looked like he was about to rise, but the
first to move was Tobias who thrust the
basketball forward suddenly, letting it hang in
the air between himself and Shaggy. Nothing
seemed to be attached to the ball, and Tobias
moved his hands around it to show that
nothing indeed was holding that ball up.
“Ladies and gentlemen! This ball is now locked
in space, related to the coordinates of this
room, and cannot be moved. The trick is how to
lock and unlock the ball from its position.”
The class turned dead silent. Shaggy halted and
stared Tobias in the eyes—he now, finally, had
gotten Tobias’ full attention. But something
– 011:002/8 –
had changed in those eyes. They were no
longer laughing.
Shaggy felt like screaming in fear and
frustration, but of course he couldn’t in front of
the class. What he could do was punch that
stupid basketball out the air and, yes, out of
this room if necessary. Assembling all his
strength, Shaggy swung an arm back and hit
the ball with a powerful blow.
The class heard only one arrested sound from
the impact, and then a suppressed scream of
pain leaking out from Shaggy. The ball didn’t
move an inch, but his arm had kicked back
hard in pain.
“Ladies and Gentlemen! You have now
witnessed the power of the universe and that
you can place anything in space like this, if you
know the trick, that is,” Tobias exclaimed in a
more serious tone.
He put his hands around the ball and twisted it
loose from space, then moved it two feet
(60cm) away to his left and let it lock into space
there. The ball was hanging, fixed in the air like
before, and Tobias happily urged Shaggy to
have another try hitting it.
– 011:002/9 –
Ignoring his aching arm and hand, in defiance
Shaggy tried to stare Tobias down. But Tobias’
eyes now had become deeper, and they only
reflected. Shaggy felt those eyes in front of him
like solid rock. He backed off two steps in
panic, and from in under his jacket he drew a
gun.
There were screams, and most students,
including the teacher, ducked under their desks
for protection.
Tobias didn’t move an inch; he stood firm as
Shaggy pointed his gun straight at him.
Shaggy’s gang were scared too, but they didn’t
hide; they had been frozen stiff by Shaggy’s
panic.
Patrick back in his corner didn’t hide either,
and he didn’t seem frightened by the gun.
Instead he studied the situation, which made
Shaggy’s gang even more uncomfortable.
“Ladies and gentlemen! Anything, guns
included, can be locked into space,” Tobias
proudly announced.
Then Tobias made a quick gesture with his
hand, and Shaggy pulled the trigger.
Book 11
dec2017
– 011:003/1 –
There was silence. The gun didn’t go off; there
wasn’t even a metallic click. Shaggy was trying
harder to pull the trigger but it wouldn’t move.
In fact nothing moved; the gun seemed stuck in
the air like the basketball. He didn’t know what
to do except sweat. But he just couldn’t
announce his defeat by letting go of his gun, by
leaving it to hang there in the air.
Tobias didn’t wait for Shaggy to decide the next
move.
“Ladies and gentlemen! In the same manner as
items can be locked into space, they can also be
forced to move along certain lines. To you I will
At the end of a deal, what’ve you gained? If
you aim too high you may miss the target.
3. Class Ends
– 011:003/2 –
now demonstrate once again the power of the
universe that surrounds us by moving this gun
to your teacher’s desk here behind me,” Tobias
exclaimed solemnly yet proudly.
He moved aside so that the gun (with Shaggy
attached to it) had free access to the teacher’s
desk a couple of feet (70cm) away. The teacher,
who was still on her knees hiding behind her
desk, was quick to scurry over to the corner by
the door.
Tobias made some kind of magical move with
his right hand stretched out towards the gun,
and at the same time, loudly and in front of
everyone, he instructed Shaggy to hold on
tightly. Shaggy couldn’t change a thing though
because he was already holding on tightly, so he
sweated some more.
Tobias moved his right hand slowly so that it
was pointed at the top of the teacher’s desk.
Then he moved aside a bit farther as if to
observe. And so did all the others in the room,
even if most were still hiding behind their
desks. He then crossed his arms to indicate: “let
the show begin.”
The gun started to slowly move in a straight
line towards the teacher’s desk. Shaggy tried for
– 011:003/3 –
everything he was worth to hold it back without
revealing his effort, but it was no use; he
couldn’t even shake it or twist it, not even a
hundredth of an inch. The gun continued
gliding as if it were on a track, and Shaggy just
had to come along. He had given up trying to
pull the trigger, but he still didn’t want to let go
of his gun. So he followed it while trying to
come up with something to rescue the
situation.
But when the gun was above the teacher’s desk,
it stopped and then slowly turned on its side as
if preparing to lay flat on the desk. Shaggy
panicked. He let go of his gun and ran out of
the room. His gang reacted a few seconds later
and tried catch up with him, but not real hard.
When making their way out of the classroom
they couldn’t avoid the sight of Shaggy’s gun
lowering itself down towards the desk to meet
its surface.
Tobias just stood there proudly watching,
without saying word. When the gun placed
itself on the desk and seemed to be still,
another student close to the door sneaked out,
and soon all the others, including the teacher,
left in a panic. Patrick, however, remained, still
– 011:003/4 –
sitting back in his corner, with no intention of
leaving. He looked amused, but he held back
some because he wasn’t sure if he was supposed
to applaud Tobias or not.
When the last of the fleeing students had left
the room, Tobias looked back at Patrick with a
smile. He then walked to the door and closed it.
As he walked back, his manner changed from
that of a magician to a regular person, like
anyone else, except for his orange hair and
flamboyant tie, of course.
He asked Patrick to come forward, which he
did. Tobias went over to sit on one of the
student desks in front of the teachers’, and he
signaled for Patrick to come sit at a desk beside
him, which he did.
“So, you say you’re interested.” Tobias opened
up the conversation in a calm easy manner as if
nothing strange had happened at all.
Patrick smiled like he enjoyed the situation.
“Yes I’m interested, but I don’t know what this
is.”
“You’re right; you can’t really know anything by
this small performance. However, are you
– 011:003/5 –
interested in learning and maybe working with
me and the others on our team? I think you will
fit in real well.”
“But doing what? I don’t have any education; I
just go here because I don’t have anything
better to do. Nobody cares about me,” Patrick
said, throwing out his hands and shrugging his
shoulders while kindly looking back at Tobias.
Tobias gave Patrick a friendly smile and sat
back a bit on the desk.
“You know, I, and the others, and those
running the show don’t care what your
education is. We have our own small
community, and we run the show the way we
like, not the other way around. We’re a bunch
of strange people who have found joy being
together, doing what we do, and we don’t
always agree with society just like they don’t
agree with us. You know, we try to develop our
own kind of business, and we welcome people
like you. I have to admit that it was no
coincidence that I came to visit you here, but I,
we I mean, need to be sure that you can be one
of us, and I actually think you can.”
Patrick was listening eagerly, and he didn’t
– 011:003/6 –
want to interrupt with questions. Tobias
continued, as he didn’t expect questions at this
point, anyway.
“I don’t expect you to leave everything and join
us just like that, but I wonder if you would like
to try and meet us, and we’ll take it from there.
You will be very well taken care of, and you will
meet kind, caring, and sometimes very
interesting people; that I can promise you. I
don’t want to talk about money, not just now
anyway. There are some things I would like to
show you first, like what our community can
offer and things like that. Actually, I think what
we can offer you goes beyond any monetary
value.”
Patrick had nothing to lose anyway, no
belongings he was attached to, no real family,
no anything. The more Tobias talked to him, in
his now-soothing voice, the more safe he felt,
and there was something about Tobias that he
liked. He had totally dismantled Shaggy and
treated him like a fly not worth bothering
about, and that appealed to Patrick a lot. So
after a while, sitting there listening to Tobias,
Patrick had to ask.
– 011:003/7 –
“That trick you did with the ball and the gun?
Was it a just a trick?” he asked a little
doubtfully, while throwing a glimpse at the
basketball still hanging in the air and the gun
laying there on the teacher’s desk.
Tobias turned on a big smile and almost
laughed.
“No, you’re right, that was not just a trick. But
the funny part is to make it look like magic.
What I did was actually for real, and it actually
works, no magic involved.”
“You know, when I was a kid I wanted to be a
magician, and I was quite good at it too, but
you need money and connections and people to
support you to get anywhere. I started out
playing in nightclubs and all that, and I tried to
become famous, but it seemed that most people
are judged by their looks somehow and I wasn’t
one of them. I think I also made the audience
uncomfortable; they couldn’t get their heads
around what I was doing, so they would leave
the show in the middle. Club managers hated
that.”
Tobias shrugged his shoulders to show that he
given up his dream and then he continued.
– 011:003/8 –
“Then after a while I discovered that some of
the tricks I had come up with had been stolen.
Somebody, probably the managers who
watched the rehearsals, sold my act to other
performers. I actually think they deliberately
discredited me so they could steal from me and
sell my act, so I would run out of money and
give up the gigs, no questions asked. They
thought I was bad news.
“But I didn’t give up. It became more and more
obvious that you need contacts in this business,
and the managers probably bad-talked me
because they felt like I was a threat to them.
Like maybe one day I would reveal their scam. I
have no doubt though that they helped others
through this black market of tricks to build up
their careers.”
Tobias took a short break. He and Patrick
heard some people making a racket outside, but
they didn’t react. Patrick listened intensely, and
he seemed to enjoy hearing Tobias tell his
story.
“Anyway, the only gigs I could get were doing
shows for handicapped people in institutions,
of all places. And I can tell you, some of these
– 011:003/9 –
places are worse than any prison. Some staff
there were really ugly people. But by learning
to interact with my audience I met some really
interesting people, and we got to know each
other.
“Okay, they all have some kind of handicap, but
some of them have brains you wouldn’t believe.
Like me they’ve been dumped, but unlike me,
because of their handicap nobody even wants
to notice them; it’s like they’re invisible in
society. But, it’s actually these handicapped
people I met while doing magic who are
responsible for making my little act here today
work.”
Tobias paused for a few second, as if he were
studying Patrick, and then he asked, “So, I
hope you’re interested in coming with me. I
have something to show you and there are
some people I would like you to meet. I think
you’ll enjoy it.”
Tobias turned to the basketball hanging there
in the air, and with a slight move with his hand
the ball dropped to the floor and bounced a few
times. He then stood up, picked up the
basketball and put it back in the paper bag. He
– 011:003/10 –
also took off his orange hair that in fact was a
wig and put it into the bag too, and he did the
same with his orange tie. Tobias also started to
undress, taking of his dark grey suit, revealing a
normal-looking t-shirt and shorts underneath.
He turned the pants and jacket inside out, so
they became a dark blue suit, and put them
back on. He passed his fingers through his hair
a bit and, like “magic,” he had changed his
overall appearance quite a lot. Tobias laughed.
“It’s good for the show you know. People do
take notice of me when I wear this, but not
afterward. That can be quite handy sometimes,
you know…. Anyway, are you coming?” he
asked, ready to leave, but with everything he
had put in his paper bag still behind.
“Aren’t you going to bring your things with
you?” Patrick asked, surprised.
“Oh no, I don’t need those anymore; they’re
just ordinary things. There’s no value in those.”
“But the gun?”
“Let it be. It’s not mine anyway.”
Patrick laughed a bit at the ignorant way Tobias
said that as if he didn’t care.
“But isn’t the gun locked in space anymore?”
– 011:003/11 –
“No, it’s not; I let that go with the basketball. So
anyone who picks it up can use it, if they like.
Patrick seemed amused, and he stood up to
follow Tobias out. But first he went over to the
windows to have a look at all the noise outside.
“Do you think Shaggy and his boys will let us go
just like that?” was Patrick’s next question.
“They’re out there smashing your car to pieces.”
Tobias just laughed as he urged Patrick to come
along, like that was nothing, and Patrick did.
Whatever Tobias was up to now, this he didn’t
want to miss.
Book 11
dec2017
– 011:004/1 –
Shaggy ran from Tobias’ show straight to the
yard in front of the school, where he stood
waiting for his gang to catch up with him. He
was angry and scared, which together meant he
needed to take control again. He needed to
show that nobody could get away with
humiliating him like that freak had.
Shaggy wasn’t sure about Tobias, if he would
attempt to attack him or had his own gun, but
there had to be something he could do to get
back at him.
For instance, there was the purple car parked
outside the school gates. Nobody had touched
The best illusion most often is no illusion
at all. So who is cheating whom?
4. Sneery Departure
– 011:004/2 –
it. After a fast conference with his gang, Shaggy
focused his sights on that car. This silly purple
luxury car covered with chrome needed to be
stolen.
No problem—that weirdo magic guy had left it
unlocked with the keys in the ignition, so it just
sat there as if it were waiting for them. Shaggy
was the first to sit in the driver’s seat while the
others looked around as if hesitating. Tobias’s
actions for a few second made them back off.
“COME ON! WHAT THE HELL ARE YOU
WAITING FOR?” Shaggy shouted with his
hand on the ignition.
Five of his boys squeezed in beside him and in
the back, and then he turned the key. The car
engine made a sound as if it were starting, but
not quite. The motor turned over all right and
the car seemed to start and run, but before
Shaggy could put it in first gear, the engine
died. He tried again, and again the engine died
before he could get it in gear. Shaggy tried a
couple more times, and then in fury and
frustration he banged his hands hard on the
wheel, like he was close to exploding. His boys
sat still and silent.
– 011:004/3 –
The next time he tried, the engine started with
a roar and stayed running, and Shaggy stepped
on the gas like he was going to take out all his
anger right there. The engine screamed as
Shaggy revved it repeatedly, on and on, with
the pedal hard to the floor.
“YEAH! FUCK YOU!” he yelled so all could
hear, especially the students who had begun to
assemble curiously, but from a safe distance.
Now with a superior smile Shaggy put the
purple car in first gear to take off with a flying
start, but again the engine died with a
chugging, silly sound and then a small, delayed
pop after the crankshaft’s last turn.
Shaggy’s temperature rose several degrees and
then he went silent. His boys in the car didn’t
dare move or do anything to try to help, as
Shaggy just sat there staring at the wheel,
trying to gain control. After about ten seconds,
he tried to start the car again calmly.
The engine turned and there was a chugging
sound beneath the hood, a sound remarkably
similar to a boisterous chicken coop. After
about ten seconds Shaggy turned it off, and the
– 011:004/4 –
sound stopped with that one delayed pop added
as an insult. Shaggy tried again and conjured
only the chicken coop. He hung on to the key,
and the chicken coop sound grew, and damn,
didn’t it sound like pig grunts were coming
from the exhaust pipe in the back, too?
Now Shaggy got really mad. He hammered the
wheel with his fists and grabbed it and shook it
and screamed. Those words he mumbled after
that, before trying to start the car for the last
time, were like hell fire coming from his mouth.
Then there was a five-second silence. Shaggy
turned the key and the engine started cleanly,
no chugging, no pops and puffs, no nothing. He
just sat there for a while listening.
Shaggy carefully grabbed the gear stick… and
then again… and again. The stick seemed loose
somehow and wouldn’t go into gear.
He tried every gear and position. He stomped
on the gas pedal, well yes, every pedal there
was, and he hammered the wheel again. He
gave the engine gas high up and down like it
was running wild and shouted some more.
After at least a minute like that he turned the
– 011:004/5 –
engine off, but as it came to a stop it made that
chicken coop chugging, pig grunt sound, and
again this one small pop to round it off.
Shaggy went berserk and broke the key in the
ignition. He then bent and broke the gear stick
to ground the car there at the street. Next he
screamed out orders to two of his boys to find
some crowbars and to the others to grab their
knives. He got out and waited for them, pacing.
Glad to finally know what they were supposed
to be doing, the young men cut the white
leather seats up completely. When the others
returned with several crowbars, Shaggy
grabbed the biggest bar and smashed the
windshield. The others smashed the back and
side windows too. In fact they hacked at
everything they could to try to keep up with
Shaggy’s fury.
While they were at it, they didn’t notice four big
black cars slowly driving by, stopping along the
street surrounding them. Eight white men
stepped out of the cars and spread around to
secure the area before they silently approached
– 011:004/6 –
Shaggy, still hammering at the car wildly.
Shaggy was about to deliver yet another fatal
blow over the front left fender when a strong
arm grabbed his wrist from behind, making
him drop the bar with a clang to the street.
Shaggy’s boys had also been caught by the other
men now taking over the scene. They were
obviously not the police, and they were huge.
These men exuded nothing but trouble, and the
one who had grabbed Shaggy looked the worst.
Shaggy was turned and pushed up hard to the
driver’s side door against its broken window
frame.
“So, what do you think you’re doing?” the man
said to him in a threatening tone.
Shaggy was pressed so hard on to the car that
he had to be released a bit so he could answer.
But before he opened his mouth, an oddly light-
hearted voice came from the sidewalk.
“Hello!”
That voice Shaggy unfortunately recognized.
“That’s him! It his car!” Shaggy claimed, like he
was trying to swear himself free.
– 011:004/7 –
The big white man loosened his grip a bit more
so Shaggy could turn and point out Tobias. He
couldn’t find him though.
“Which one is he?!” the grip holding Shaggy
tightened again.
Shaggy did recognize Patrick standing on the
sidewalk, and his eyes moved to the man
standing beside him wearing a similar grin.
That’s when he realized Tobias was indeed
there. Tobias’s stone-hard eyes looking straight
at him were now laughing.
“There he is! It’s his car! We haven’t done
anything to you! Ask them—you can ask
anyone. He drove the car and parked it here.”
The man holding Shaggy looked around at the
crowd that was once again large outside the
school. No one seemed to recognize Tobias
now; at least they couldn’t be sure; not a single
nod or sound confirmed what Shaggy had said.
However, the man did turn to Tobias without
letting Shaggy go.
“How about it?” He asked Tobias.
“What? I don’t know what he’s talking about.
That’s my car,” Tobias said, pulling some keys
– 011:004/8 –
from his pocket as evidence and pointing.
“That one, the blue one there, three down,”
Tobias said, pointing out an ordinary-looking
blue Ford hatchback.
“So, who are you?” the man asked firmly,
looking a bit irritated by Tobias’s smile.
“I’m the school building inspector. I just
investigated a complaint with my apprentice
here,” Tobias happily answered.
“NO, NO, he’s not! He’s lying, he’s lying!”
Shaggy was even more scared now.
“Well, you can ask him,” Tobias said, pointing
at Patrick as there was nothing to it.
“That’s right. We’ve been up on the third floor
checking a leaking toilet; no big deal really. And
now Mr. Spaceball and I are going to another
school to check some rerouted pipes,” Patrick
happily explained.
“Spaceball? What the hell kind of name is
that?” the man said, while wrinkling his face.
Tobias only nodded. The man seemed to not
want to continue this silly talk any longer, so
Tobias and Patrick turned to the blue car.
– 011:004/9 –
Apparently no one was going to stop them, so
they walked over to the car together and got in,
Tobias in the driver’s seat and Patrick beside
him, with no further questions asked.
Shaggy saw them slip away, taking all his
credibility with them.
“What the hell…?” Shaggy went furious now.
“I’LL KILL YOU! I WILL KILL YOU!” He
shouted out wildly after the blue car. There was
a muffled sound as a hard blow to his stomach
silenced him.
Tobias took his time maneuvering out from the
parking place in the same unselfconscious
manner as when he had arrived. Nobody dared
to speak out. The rumor that had spread like
fire about Tobias and what had happened in
that classroom assured that nobody would
want to point him out, even if they had
recognized him. And no one wanted to mess
with Patrick either.
Tobias and Patrick pulled away.
After only a block down the street Tobias
couldn’t hold back any longer. “Good God!” he
laughed out loud. “Mr. Spaceball? What on
– 011:004/10 –
Earth gave you that idea?”
“Well, you told me about your magic, with all
that locked in space stuff and that basketball
and all. So!”
Tobias laughed even louder, looking over at
Patrick appreciably now and then as he drove.
After a while Patrick asked, “But what about
that car you showed up in?”
“Well, with some help, I stole that car, but it’s
not just any car, you know. A few
neighborhoods over an Italian gang runs the
prostitution, drugs, and all that. And the
meanest guy running the show in that part of
the city has some bizarre ideas, like that car for
instance. So a couple of days ago I stole it, and
later that night there was a huge reward
announced among gangs. If anyone provides
information on that car, the reward is his. So
after I parked it in front of your school this
morning someone made a phone call saying
where to find it. So there you are.”
Patrick thought for a while and then asked,
“What do you think’ll happen to Shaggy now?”
“Oh yeah, that’s something to think about.
Hmm… I think there’s a saying: “They’re in
– 011:004/11 –
deep shit,” if you know what I mean. I don’t
think they’ll get away smashing that car no
matter what, and who would believe them not
stealing it in the first place? What do you
think?”
“No, I guess not. Those guys back there seemed
to be dead serious. Do you think they’ll kill
them?”
“Most likely, most likely, I think. Do you care?”
“Not really. They were no good anyway; they
treated me like crap.”
There was yet another short pause.
Patrick asked, “But this car then, did you know
all along what was going to happen?”
Tobias smiled. Then in confidence he leaned
towards his new young friend a bit, whispering,
“Tell you what, now we’ll go and meet up with
the others and have some fun. I’m sure they’ll
approve of letting you in on this.”
Book 11
dec2017
– 011:005/1 –
It took about an hour to drive through town
and a bit farther out, into a middle-class
suburb. Tobias drew up a long driveway to a
large building to the side, bordering an open
field. He parked the car outside a garage door
and turned off the engine.
He and Patrick had been chatting all the way,
and it was the first time Patrick really had
talked to anyone at length before. As a loner he
didn’t trust anyone, but now, suddenly, all that
changed.
Tobias was forty-three years old and Patrick
sixteen, but still they talked like good friends.
At a dead end, we don’t expect much.
Unless it‘s there that our journey starts?
5. Meeting the Team
– 011:005/2 –
Tobias told him about his wild youth when he
learned his magic tricks by pick-pocketing and
engaging in other scams such as in card games,
and Patrick for the first time opened up and
told about the loner life he was living. Tobias
didn’t try to hide that he already knew some of
Patrick’s history, explaining that one part of his
mission was to initiate contact.
These people, the Team and the Community, as
Tobias explained, were in the process of
expanding, and they were looking for people
who might fit in and would like to join them.
Patrick didn’t mind learning that he had been
spied on—that didn’t matter to him now—and
Tobias didn’t seem to hold back about himself
either, so Patrick felt safe.
However Tobias didn’t tell Patrick much about
the Team and the Community people; he
wanted them to be a surprise. He said that he
wanted Patrick to meet them first to form his
own opinion. But as Tobias also said, “They’re
very friendly and will gladly tell you about
themselves, no problem.”
Before they stepped out of the car Tobias
leaned over and said, as a bit of last advice,
“Think of this as a magical moment when you
– 011:005/3 –
first meet these people—like, consider that
nothing is what it seems. They are all very basic
people, but their magic as persons is constant.”
Patrick smiled back and tried to prepare
himself, but for what?
They stepped out of the car and walked up to
the main entrance. Tobias smiled widely and
opened the door like it was always unlocked.
“I’m home!” he called out when they both were
inside and he had closed the door behind them.
It took only a couple of seconds for the first one
to appear, a short woman with a mongoloid
look.
“Oh, there you are! And you brought Patrick
with you. Welcome! Welcome!” she burst out,
seeming to be particular happy when she laid
eyes on Patrick.
She hurried to them with an odd gait, like a too-
fast walk. First she hugged Tobias quickly
around his waist and then she turned to Patrick
and did the same without hesitating. Patrick
was surprised, but he acted like Tobias and
hugged back gently. It was more than a few
seconds before she let go of him, like she
– 011:005/4 –
wanted to really feel him through that hug.
“This is Eve,” Tobias briefly informed Patrick as
she grabbed hold of him.
Then more and more people started to show
up, one in an unusual wheelchair, and the
variety in their handicaps stunned Patrick. But
he did like Tobias and hugged them all,
answering politely when they asked how he
was, if everything had gone well, and other
polite questions.
It was obvious to Patrick that they all knew
about what had happened at the school, like
they all had been in on it. But how…? Patrick
became increasingly puzzled. These people?
Only just one or two looked and seemed to
behave normally. All the others had some kind
of visible disability, or disorder, or something
that made them stand out. Who were they and
why were they all together?
Tobias smiled back at Patrick as he occasionally
glanced at him, bewildered.
They were invited into the house, with many of
the little people staying close to Patrick,
obviously very keen to get to know him. They
– 011:005/5 –
passed through a wide hallway to a staircase
that rose up three floors and down one to what
appeared to be the cellar.
Leading them to the stairs was a big man
walking with a limp, followed by the person in
that strange wheelchair. There was an elevator,
but everyone ignored it. The big man started up
the stairs with ease, as if he were floating up
them, and then the person in the wheelchair
started up as if he were sliding, never leaving
the chair.
Tobias said to Patrick, “Don’t bother asking.
Not just yet, anyway—it’ll be explained later.”
Patrick had paused when the wheelchair
seemed to leave the ground.
They all rose up the staircase like that, one by
one, and Patrick felt something lifting him up,
as if each step up were ordinary walking.
It was a very happy, chatting bunch who floated
up the stairs to the first floor and entered a big
room with a dining space at the far end. There
were tall windows along both walls. One row of
windows looked out over the driveway where
Tobias and Patrick had arrived, and the other
overlooked some kind of back yard. For the
– 011:005/6 –
first time the shorter people let go of Patrick so
that Tobias could guide him to one of the
backyard windows.
“You see, we all live here, for the most part.
This house was first a mental institution, and
dilapidated at that. With a bit of magic and the
genius of Ms. Nodi we kind of bought it to be
our home,” Tobias explained while showing
Patrick a beautiful backyard view of flowers, a
pool area, benches and tables… well it just
stunned Patrick into silence.
“As you can imagine, there have been a lot
changes and renovation work done here, but we
have kept a low profile to avoid suspicion. To
ordinary people outside this is still a mental
ward, but private and for people with special
needs, so to speak. So outside I’m regarded as
some kind of doctor going back and forth, and
some of the others are too. Obviously though,
it’s not what it seems, and no one here is any
mental case whatsoever.”
Patrick listed intensely while looking out the
window. It all looked so inviting, with more of
these people outside, sitting under trees
reading, swimming in the pool, talking at the
– 011:005/7 –
tables under umbrellas.
“But…,” Patrick tried to ask after a while.
“Hush…,” Tobias smiled, stopping Patrick. “The
magical moment is not over yet—there is
more.”
The people who had left them alone had gone
over to the dining area to a big oval, richly laid
table. Tobias made Patrick let go of the
backyard view with a slight “Come on” push to
his arm. He explained that it was time for
lunch, and at the meal were some people who
were waiting to greet him.
“But we need to clean up first. Come on!”
Tobias said with another smile, and he pointed
to a door near where they had entered that
might be a restroom.
Patrick followed Tobias. There were no
“Ladies” or “Gents” signs on the door, as if that
didn’t matter, and right now Patrick felt excited
about whatever awaited him. Everything about
this place was so strange, yet friendly.
Tobias continued to explain as they entered the
bathroom. “You know, people in the area leave
us alone and never ask questions. But they keep
– 011:005/8 –
their children away from us and this place, and
some of them even moved away when we
moved in here fifteen years ago. It’s strange
that some people moved when we arrived, since
it had been a mental institution before. But that
was then, and whereas those mental patients
were locked in and never came outside these
walls, we do.”
Tobias laughed. “You should have seen some of
their faces when we moved in, running around
like crazy. And some of us—well, you’ve met
them—approaching the curious neighbors
outright who were watching from the other side
of the street, with big generous hugs. For
instance, Hans is a huge friendly guy who looks
retarded—he’s very child-friendly, nice, gentle
and all—but when he crossed the street to hug
and greet people, they disappeared in a hurry.
God that was fun to watch!”
Patrick laughed too; now that he was starting to
meet these people he could imagine the sight
well.
Tobias washed his face at a sink, removing
some light makeup that had added to his
dramatic magician look, and Patrick washed his
hands before they went out to join the others at
– 011:005/9 –
the dining area.
Patrick was realizing that what had happened
at his school had been a scam, but were all
those efforts just so these people could meet
him? Hmm… he had to think about that some
more. Although he felt confident all his
questions would answered, he kept dwelling on
“Why? What could they possibly want with
him?”
At the table he once again was surrounded by
all sorts of people, and he was offered a seat in
the center of a long side. Now when he and
Tobias sat down next to each other, everyone
else was quick to take their seats. On Patrick’s
left was the woman he first met who hugged
him for so long, looking up at him with a smile
that sought approval, and Patrick was quick to
smile back a confirmation.
Opposite him a very strange character had
placed himself. He seemed old and crippled in
all kinds of ways. He could stand, although
crumpled, and he could speak, although his
voice didn’t work properly: it was reduced to a
mere mumble, though sharp. Patrick didn’t
understand a thing, but many of the others did,
– 011:005/10 –
and Tobias translated for him.
“This is Mr. Zed, and he welcomes you at this
table. He also, in his way, expresses a wish that
you will find the company here worthwhile and
that you eventually will join us.”
“Mr. Zed represents one of the four powers in
our community, and you could say that he,
together with the other three, runs things and
make things happen. You could also say that
he’s my boss, but that is not entirely true and I
will tell you more about that later,” Tobias
continued.
“But now let’s eat, and afterward I’ll more
properly introduce you to everyone. Later this
afternoon we have to get ready to collect some
money, and I hope you’ll want to stay and
watch it. If you feel like you need to go home or
something, just tell me.”
“No problem, I have nothing to do at home,
really, and I’d like to stay if I may?”
“You definitely can stay as long as you want,
and I’ll explain how that could be a reality, and
show you too,” Tobias replied.
– 011:005/11 –
A light meal was served by yet more strange
people, mostly offered from a rolling cart.
Tobias advised Patrick to try some special dried
ham with some cheese, a bit of salad and some
homemade bread. “Try our water too—it’s
different and tastes really good,” Tobias urged.
Patrick had never eaten or seen food like this
before. It was special Italian ham and cheese,
Tobias explained, and it was all carefully
displayed for his enjoyment. This food was a
world away from the scraps Patrick’s aunt and
uncle had given him and what he had
scrounged for himself.
Now, after he and Tobias had been served, his
curiosity had grown a bit too much and he just
had to start to asking, whatever—something?
“What money are you going to collect? What
are you going to do now?”
Tobias suppressed a burst of laughter.
“Glad you asked. We’re going to collect the
reward for locating that purple car I stole. You
see, the owner of that car, Mr. Cantini, just
went crazy when his car got stolen. He regards
that car as a symbol of power or something, an
– 011:005/12 –
untouchable symbol, which he alone has
control over. Strange man.
“So Liam, sitting over there,” Tobias pointed a
bit to the right across the table, “was the one
who called Mr. Cantini to tell him where the car
was parked, and this evening he and Eve (she’s
sitting next to you) are going to Mr.
Cantini’s—the city’s fanciest, most expensive
nightclub—to collect that reward. It’s fifty
thousand dollars; can you imagine offering
money like that just for a car?”
“But… but…?” Patrick’s questions increased
exponentially as he looked at the two people
Tobias had pointed out to him. Eve smiled back
at him and nodded to confirm what Tobias just
had told him. And that other person, Liam…?
“But… but how can that be possible…? That
Cantini guy is seriously no good—I’ve heard
about him and you saw his guys taking care of
Shaggy and his boys—they’re serious. Actually,
they’re real mean guys. How can you let them,
Liam and Eve, go there? And… and Liam, he
seems… what should I say…?”
“No problem, Patrick, say it! We’re all aware of
ourselves here, and we have no problems with
– 011:005/13 –
ourselves or the others, no offence taken. It
takes a while to adjust, and everyone here
knows that. You’re welcome to use the words
you know to describe us; we don’t mind,
really—everyone else outside does. Meanwhile
you’ll learn other ways to address who we are,
including disabilities and abilities—what we
can do. No problem—you’ll see.”
Patrick took a deep breath. “Liam looks so…
kind of retarded. Can he really manage? And
Eve…,” Patrick said turning to her. “These guys
are the worst kind of criminals; they actually
kill people.” Patrick touched Eve gently on her
hand.
Eve answered with a smile, “No problem,
Patrick. We have Mr. Zed and his magicians
and elves helping us. We’re safe.”
Tobias chimed in, “Right you are, Eve! And
we’ll never ever abandon any of Ms. Nodi’s
Nitwits and Slyboots, or anyone else for that
matter. You’ll see.”
Patrick’s head was spinning. “What the… Good
God, what were they up to now?”
Book 11
dec2017
– 011:006/1 –
Patrick had the best lunch he ever had eaten
(for one thing, there was enough food for
everyone, although no one else seemed to think
that was significant). During the meal his
curiosity about these people grew sky high.
They were all very kind; that became obvious to
him very quickly. They all used polite table
manners, even if some needed help as their
hands and bodies were twitching, and for some
chewing properly was not that easy to control
either. But no one was left out; they all had
white linen napkins and they obviously had
practiced ways to work around and overcome
most of their disabilities. And hearing them
A magic frog is more real than any
unimaginable reality can ever be.
6. Prepare for Action
– 011:006/2 –
talk—Patrick liked this—it was a caring kind of
talk that he had never heard before either, and
all people at the table were included. There
were no hesitations, no shame—as if disabilities
didn’t matter. In fact, they all seemed proud.
“How come?” Patrick was amazed.
“Okay, wake up Patrick!” Tobias smiled and
poked Patrick gently in the side.
Patrick had been listening as if he were in a
dream. Next to him, Eve had entertained him
by talking about herself, others there with
them, and various places he never had heard of
before. Even though he felt overwhelmed, he
picked up here and there that Eve was a clever
conversationalist; she was definitely no
dummy, as her looks implied. However, she
needed time seemingly to process words, those
coming to her and leaving from her, and
Patrick learned to compensate quickly. He
enjoyed talking to Eve slowly; for once there
was no rush. She smiled and laughed a lot and
touched him on the hand or arm as if they were
good friends already.
But… for the first time Patrick realized, “I’m
black, and no one here is black too?” He had
never talked to white people before, not like
– 011:006/3 –
this. But here he talked with ease and felt
welcome like nowhere else.
Patrick felt Tobias pushing him again. “Now
you two have to stop blabbing,” Tobias said to
both them with a grin. “Patrick needs to be
properly introduced to us all.” And then he was.
There were about twenty-five of them sitting
around the big oval table. Politely and
respectfully, they all introduced themselves to
him, Mr. Zed as well. He didn’t present himself
as the leader or anything—no one did. Patrick
felt a bit strange about that, especially as Tobias
obviously showed the deepest respect for this
man. Tobias—who had shown no respect for
Shaggy, his gun, or those big fellas handling
Shaggy and his gang at the car—he honored Mr.
Zed, this crumbling, twitching old man looking
like nothing for the world. However, that was
just yet one of all the mysteries that Patrick
hoped to have explained to him later on.
But Mr. Zed was not alone sticking out among
the crowd. There was a young woman, Eleanor,
who was attractive and, unlike many others
there, quite normal apart from having no arms.
At the table she used her feet and toes to handle
– 011:006/4 –
her knife, and she did it with style.
At the opposite end there was Gustav, a blind
Swede who did not look at his plate while
eating. But he by some kind of sense was able to
know exactly where to cut the meat with his
knife and pick up the beans with his fork.
Patrick had never thought of it before, how
strange it felt seeing a person you dine with
looking elsewhere than the plate while eating.
However and whatever their disabilities were,
some kind of respect started to build up in
Patrick about these people. None of them was
any mental case at all, just as Tobias had told
him, but outside in society they most certainly
would be considered differently.
Tobias turned to Patrick and said seriously,
“Okay, now that you have met most of us
staying here, I, or rather, we have something we
would like to show you. We’re not going to just
leave Liam and Eve alone with this Cantini
fellow; we are going to be present too, but
without him or anyone else knowing,”
“But how?” Patrick asked.
“Well, like I wasn’t alone at your school, and
– 011:006/5 –
like you haven’t been completely by yourself
either, even if you thought so. You have a talent
you don’t know of yet—at least one of us had
said so—somewhat similar to Mr. Zed here,
who is a very, very special person. The one who
identified you is Mr. Green, but he’s not here
now. I hope to be allowed to take you to him
next week or so, if you decide you want to stay
with us, that is.”
Patrick nodded shyly as the others around the
table looked at him approvingly. “A place to
stay.” Okay, he sort of had that, but what he
had wasn’t his choice.
Tobias leaned over and interrupted Patrick’s
thoughts, “But first we’re going down to the
basement—this you will enjoy seeing.”
Tobias stood up and walked to the stairway,
with Patrick and some of the others following
him. When they each got on the steps to go
down, once again it was like they were floating
down them, which Patrick thought was a funny
feeling but not unpleasant.
Once they hit the bottom floor they entered a
common basement door, but inside was this
– 011:006/6 –
huge room that looked like a space center or
something vastly technical like that. Patrick
didn’t recognize a thing in that room.
Tobias took him to something that looked like a
big screen, about three feet wide (1.om), with
rounded corners and a strange joystick
attached, with a mouse, a keyboard and… was it
a headset, or what? There were all sorts of
strange-looking goggles, strange tools… well
there was a lot there. The screen looked funny,
as if it were alive itself in three-dimensions or
something.
Oh God, it was displaying his classroom, here,
but from where…? There was no camera
installed in his classroom, that Patrick was
pretty sure of.
Tobias sat down in one of the two chairs in
front of the screen and started to maneuver
that joystick thing a bit with his left hand.
“Here—look Patrick. From here we cannot just
see your classroom, we can actually access it.”
With the stick Tobias made the image move
around as if a camera were floating in space,
viewing the teacher’s desk from all angles. The
gun was gone, but Tobias’s paper bag with all
his things in it was still there on the floor, like
– 011:006/7 –
nobody had dared to touch it. There were no
people in the room and the door was closed.
“I guess everyone’s out at lunch. What do you
say—shall we pick my things up?”
“Can we do that?” Patrick asked, a bit stunned.
“Yes we can,” Tobias said with a smile. “Look!”
With his right hand, Tobias grabbed the
mouse-like thing and pointed with it at his
paper bag. There was a red spotlight projected
on the bag’s surface, and Tobias did something
to make the red spot grow until it was
surrounding the bag, and then he moved it.
Patrick watched closely as the bag moved with
the red light around it, flew through the air
towards the camera, and then came out from
the monitor towards him.
“Grab it!” Tobias urged him.
Patrick hesitated.
“Go on,” Tobias said, and Patrick stretched out
and grabbed the bag as if it were any ordinary
bag, and it was.
“You see, this is not any ordinary display; in
fact it’s not a display at all. This is one of Mr.
Zed’s early creations, and what it does, it
– 011:006/8 –
actually takes you there. Think of it like a tube,
a periscope thing, where you start to see only
from where the tube ends. With this stick here I
can maneuver the tube and make its length
vary. In fact, I can expand the tube many miles
if I like, and it’s fast. I can lock the tube’s end to
cars on the road and have a look inside if I
want. This is how we made that basketball and
gun trick in your classroom happen, with other
screens and some of the people here helping
me.”
“But the gun didn’t go off—I saw Shaggy pull
the trigger… real hard, too?”
“Yes, he did. But he couldn’t make it go off.
With Frogman here,” Tobias showed Patrick
the mouse thing in his right hand, “I can lock
things in space, and I can lock the trigger so it
doesn’t move in relation to the gun and make
the gun stuck in space too, if I like. Moving the
gun was easy; you just enter some coordinates
on the keyboard here, then press enter, and it
happens as you set it up to happen.”
“But how? I don’t understand any of this.”
To Patrick it all looked so easy, and yet he had
never heard of such things before. Tobias saw
the confusion in his face and gently smiled back
– 011:006/9 –
at him. He put Frogman down and let go of the
stick. Then he took Patrick aside to a nearby
table and they sat down.
“It’s a long story, you know. But think of Mr.
Zed as a scientist—a very, very good one, one of
the best. He’s not alone—there are more of the
most advanced scientists in our community,
too. They are each unique, and we call them
Wizards. Why that name is a long story, too.
But what they’ve discovered and have managed
to control are forces more powerful than
anything else anyone has discovered yet.
“You know, ordinary scientists, physicists, you
see them on television now and then; they
sometimes talk about atoms and even smaller
particles, and they all try to be the first to
discover the smallest particle there is; like the
particle that all the universe is built upon. It’s
like a race, you know, and they think what
they’ve discovered is the absolute truth, like
Einstein you know. Have you heard about
him?”
Patrick nodded while listening intensely.
“Anyway, Mr. Zed knows what that smallest
– 011:006/10 –
particle is, and those other ordinary scientists
out there haven’t got a clue. Mr. Zed and the
Wizards are way ahead in applying their
science to technology, and that tube display you
saw is one way this knowledge can be used.”
“But how? I mean, what is it? That smallest
particle, I mean?”
Tobias smiled like only a magician can, having
performed his final trick and received an
ovation.
“It’s nothing! You know, that smallest particle
there is, is nothing. To understand that and
how that works in practice, I think only Mr.
Zed, or maybe some of the other Wizards, can
do fully. It’s been explained to me several
times, and I still can’t really grasp it all.
“As Mr. Zed has told me, this nothing is
everywhere and nowhere, because nothing
can’t really exist. Think of space far out there in
darkness: there is something there, isn’t it?
Otherwise it couldn’t be, could it? Like think of
that vast, endless, empty space in between
planets, galaxies, and such; what is it? But
somewhere out there past the universe there
must be an end, right? And at the end, there
– 011:006/11 –
must be something ending it—at that very edge
of the universe, there is nothing? Right? But
not quite so.
“Mr. Zed says that this nothing at the same
time is what the universe surrounds, like
surrounding nothing. The universe actually
surrounds itself. And what about the edge of
the universe then, do you think? It’s
everywhere, within us, and yes, even in hard
stone.”
Patrick thought he might understand some of
this, but at the same time he didn’t really
understand any of it. This was way beyond
what anyone could understand, he thought,
and a certain respect for that old crumbling,
twitching man started to grow.
Tobias saw that Patrick had had enough of Mr.
Zed’s philosophies for one day, but he had
gotten Patrick interested; it looked that way,
anyway. Tobias felt very pleased with how
Patrick had listened, plus how he had met all
the others. There was something about Patrick
that he really liked. He had been told that
Patrick was special, but that potentiality was
not what appealed to Tobias. If Mr. Zed was
hard to understand, Mr. Green was impossible,
– 011:006/12 –
and yet with Patrick….
Few had even met Mr. Green—Tobias had met
him only once, and those eyes were not from
this world, he had thought. That first impact
could take the breath out of anyone, that he was
pretty sure of.
“Okay! Enough with Mr. Zed’s thinking for
today, don’t you think?”
Patrick nodded as if he were in a trance.
“Right! Come on, we’ll move over to the others
who are planning for this evening’s action. You
and I are not going to participate at the scene,
since we’re somewhat known, as you can
imagine. But we can take part by listening in
and later watching the show, so you can get a
picture of how it all works, who these magicians
are, like me, and about the elves and what they
do.”
Patrick seemed to wake up from his dream.
“Yes,” he thought, and followed Tobias.
If Tobias was excited about all this, then he
definitely wanted in. And he didn’t feel worried
about Liam and Eve anymore meeting that
nasty Cantini guy. But to collect that money,
– 011:006/13 –
$50,000, how on Earth were they going to pull
that stunt off?
Patrick had no doubt that they could, with all
the things he had been shown by Tobias, plus
that bag he just picked up from far away and
all. But it all sounded too fantastic to believe…
and he wouldn’t want to miss this for the world.
Book 11
dec2017
– 011:007/1 –
Tobias took Patrick a bit farther in the huge
technical room where the others had assembled
around a small table, with a few here and there
sitting on chairs and tables, standing, or
whatever. They all welcomed Tobias and
Patrick to sit in with them, and Tobias moved
over another small table for him and Patrick to
sit on. It was a joyful meeting according to their
faces, but Patrick could tell they were also very
serious about their plans to get that money.
Patrick still wasn’t too sure about this. “Why
can’t you just go there with your tube display,
break into Cantini’s safe, and use that Frogman
to get the money? Why must Liam and Eve go?”
Expectations, hopes, we all have. But only
the sideline people are those rewarded.
7. Backward Scam
– 011:007/2 –
he whispered to Tobias.
“We could, but that would probably wind
things up the wrong way. You see, there is a
reason for everything we do, and Ms. Nodi is in
charge of this kind of plan. You could say that
Liam and Eve work for Ms. Nodi, and here
Liam is supposed to act the Nitwit and Eve the
Slyboots part. I don’t understand everything
Ms. Nodi does and wants us to do, but she has
her way of doing things. Sometimes it seems
backwards, but it works.”
Patrick nodded back at Tobias as if he
understood, and to some degree maybe he did.
Ms. Nodi was not present and neither was Mr.
Zed. They didn’t need to be here, Tobias
explained. Everyone already knew what to do,
and this was just the final meeting to check
things.
This meeting further amazed Patrick. He and
Tobias didn’t talk—they just listened. More and
more Patrick realized that this team setup
matched each participant perfectly, and as a
team performing, their handicaps were gone
with the wind. Where one wasn’t able, another
one was, and what they were good at they
– 011:007/3 –
would soar with. Their way of planning and
discussing things did seem backward to Patrick,
but it obviously worked. For instance, early on
one said “I can add a button here,” and another
said, “Yeah, and I’ll button it up,” and a third,
“Okay, we’ll fit that in here and here,” pointing
at places on something that looked like a
restaurant seating plan.
However, about Liam Patrick got a bit
concerned. He sat there on a chair at the small
table and tipped it back and forth while
skimming and flipping through some papers
with pictures on them. “I like cars,” he said
repeatedly. “I like purple cars,” he would
extend to now and then, all in a very slow and
monotonous way.
Patrick didn’t want to ask Tobias about Liam,
as Tobias seemed to take no notice. To Patrick
Liam just seemed far off, not listening to the
others at all, but no one else said anything or
tried to get his attention. Liam just sat there
and made faces, one worse than the other,
saying “I like cars. I like purple cars,” all the
time, and he really tried to express every letter
as clearly as he could. And the more he tried to
– 011:007/4 –
express his short sentences, the more strange
faces he made. Eve, sitting next to Liam, didn’t
bother about him; she was very alert talking to
the others. Patrick didn’t understand a thing.
The way Liam kept on with his “I like cars”
thing could drive anyone crazy. How could the
others be so calm about it?
At about two a clock, Tobias signaled to Patrick
that it was time to leave.
“There are more things about this place I would
like to show you,” he said.
Patrick stood up from the table when Tobias
did. They said goodbye to the others, and
everyone waved back at them for now, all
except Liam. He was stuck with his car talk, but
that didn’t seem to matter.
“Come on, I’d like to show you the rest of the
house. There’s a lot to see—we can’t visit all the
places now, but I’ll explain.”
“Okay,” Patrick happily replied and followed
Tobias out of the room.
This time they passed all the floors up to the
top, and there they entered a corridor to their
right. There was a similar corridor to the left,
– 011:007/5 –
and Tobias explained that it was very much like
this. “As this was an institution before, we have
kept some of the concept, but not much. It’s
like, if we should have unwanted visitors like
the Health Department we could keep the
image up.”
“What about the police, then?” Patrick asked.
“Oh yes. Them too.” Tobias was quick to assure.
Tobias explained that all these rooms on both
sides of the corridor in fact were fully equipped
apartments, and he opened some random
apartment doors to show Patrick. Patrick had
heard the term “luxury apartments” but never
seen any except on TV. Tobias showed him
both small and large apartments with several
rooms, and they all felt very welcoming and
were beautifully designed.
There were a couple of open spaces in the
corridor on both sides to let daylight in,
arranged with comfortable sofas, some tables
and such, and lots of flowers. Tobias explained
that in the other corridor to the left there were
no flowers because some people staying there
were allergic.
– 011:007/6 –
“And so. This is my apartment. This is where I
stay from time to time,” Tobias said while
opening a certain door, inviting Patrick in.
They had a look around, and Tobias showed
Patrick everything. His apartment had a garden
view, and he explained that the garden was for
all to enjoy. Patrick was amazed. Tobias asked
him to sit on a sofa with him in the living room.
“I have a wife; her name is Nina, and we have
two children, Dennis and Jack. They’re seven
and nine years old. Sometimes we stay here,
but we have a bigger apartment in another city
where they are now and where Dennis and Jack
go to school. Nina most the time works there
too.”
Tobias sat up a bit and looked at Patrick.
“Would you like to come and stay with us, all us
here and at the other places where we work and
live?”
Patrick had heard Tobias ask this question
before, but he hadn’t yet taken it truly to heart.
“But how can I? I have nothing. I have nothing
to offer, no money, no nothing. What can I do?”
Patrick said sadly.
“Here’s the deal. You don’t need money to live
– 011:007/7 –
here with us. You don’t need to pay for the
necessities like basic food, travel, etc. And an
apartment like this is free with everything in it.
What we do in our community is help each
other out, and as a team we earn our living in
various ways. I have mentioned Ms. Nodi to
you before—this is her achievement, all this,
and she’s good.”
Tobias sat back a bit and smiled. “All of us here
are offering you a place to stay, to live and work
with us as a team. We are not some kind of cult
or anything, and religion doesn’t quite fit in
with us. There’s no problem if someone
believes in God—many of us do. But God is life
to us; he’s here now where we are and not
locked into some kind of church. We don’t
smoke, no drugs, but we enjoy life like having
wine and beer sometimes, no problem. But
you’re not old enough yet, are you?”
“No I guess not,” Patrick replied. “But I would
like to stay, if you would like to have me and if
you think I’ll fit in. Honestly I would.”
“Then I say we make it happen, and you can
stay with me here in my apartment first off. I’ll
arrange so you can have the children’s room for
now. Later we’ll see; we have space left both
– 011:007/8 –
here and elsewhere, so that’s no problem, and
you’ll have the opportunity to decide about
your private life later when you know how
you’d like it to be. Here you can be by yourself
if you like, as I from time to time am, and you
can be with friends. You haven’t met us all yet,
but there are a lot of us, as you’ll see.”
Happiness is a strange feeling for a boy with
Patrick’s experiences. He wanted so much for
this to be true, and in case he believed in God,
he now prayed hard that he was not dreaming.
He liked Tobias, he liked Eve whom he had
started to get to know… and yes, when he
thought about it, all the people he had met so
far were okay.
“Right Patrick. I say we go back to your place,
pick up your things, and tell your folks that you
are going on tour with us. Then we go out
shopping. All our citizens start with the
equivalent of $100,000, and I will help you to
use it wisely. After that we’ll have dinner here,
and then later in the evening we will follow
Liam and Eve to meet Mr. Cantini. What do
you say?”
Patrick felt so happy that he felt like he was
– 011:007/9 –
bubbling inside, and he didn’t know what to do.
Tobias stood up and Patrick did too… like he…
he just wanted too… then with a small tear
trembling from his cheek he hugged Tobias.
He hugged Tobias for a long time, like he didn’t
want to let go, and Tobias let him. As Tobias
responded he could feel Patrick trembling all
over. There were a lot of emotions Patrick had
to let loose, including hope and happiness that
he never had experienced before.
He was still a child, and now he had a hard
time controlling all these feelings inside that
for long had been trapped and now were urging
and pounding to come out. Tobias didn’t put
stress on him as they stood there, and gradually
Patrick gained his calm back and let go of
Tobias.
“That was necessary, Patrick; I’m glad you let
that all out. You are not alone, you know; we
have others like you, kids your age, both boys
and girls, in the same situation as you. You will
have no problem finding friends with us here.”
It took another half an hour for Patrick to settle
and let it all sink in. It was a very happy boy
whom Tobias took to his old apartment. There
he told Patrick’s uncle and aunt that he was
– 011:007/10 –
coming with him and his magic team on a tour.
They didn’t ask many questions, like they didn’t
care that much. Instead they seemed relieved
that Patrick was leaving. Patrick didn’t have
many things, and as Tobias said, “You can buy
a new one if you’d rather like that.” So they left
with only a half-full broken suitcase, nothing
more.
Tobias took Patrick directly shopping, and at
first Patrick didn’t know what to buy, as he
never had been out shopping before. Tobias
told him that there was no hurry; they’d go out
shopping tomorrow again, anyway. So they did
some basic shopping, buying better quality and
better fitting clothes, shoes, and such.
“Don’t I need a mobile phone? I’ve never had
one,” Patrick asked.
Tobias laughed. “That you don’t need to buy,
because that will be handed to you. That’s one
thing our community will provide you with.
And it won’t be any mobile phone you see. I
have a hunch you’d like to see what Mr. Zed has
to offer first.”
– 011:007/11 –
That day went by almost too quickly for Patrick.
Back at his new home he had a shower in
Tobias’s apartment, tried his new clothes on,
and accompanied Tobias down for dinner. They
took the same seats as at lunch, and Patrick had
Eve next to him as before. This time Patrick
was the first to hug her when they met, and
after that their dinner started.
This meal was again the best Patrick had ever
eaten, with plenty for all, lots of interesting and
polite conversation, and everyone took their
time. Afterwards Eve took him with her to see
the garden, the pool area, and all that was in
the back yard.
When it was almost nine o’clock it was time for
the event, and they all started to get ready. Eve
had to go to a meeting, so Patrick went with
Tobias down to the basement where they
installed themselves like in a theatre to watch.
Several of those tube displays were up and
running, and two people were at each display.
Tobias explained a bit about one of them being
the magician and the other the elf. Patrick
asked about what that was all about, but that
was too long a story to tell now, so that had to
wait.
– 011:007/12 –
There was a lot so see on each of the monitors,
and Tobias tried to explain as much as there
was time, but soon the clock had passed ten.
One display showed a small cue that had built
up in front of a beautiful, well lit building.
“That’s Mr. Cantini’s best night club. It’s the
fanciest gambling place in town,” Tobias
explained.
A strange car looking like a cab arrived with
pictures of houses adhered all over it. It
stopped right outside the club’s main entrance
beside the queue where well-dressed people
stood waiting. The cab’s backdoor opened
towards the sidewalk, and out stepped Liam
and soon after Eve.
Liam was carrying a thin briefcase that looked
like an office clerk’s, and he was dressed up too
in a suit and tie and all. God, he looked funny,
turning around walking in small quick steps
back and forth out there on the sidewalk, while
Eve got out like she was assembling her things
and getting ready all in the same step. She was
neatly dressed in a flowery dress, with a small
red handbag hanging on her shoulder, and she
– 011:007/13 –
was carrying some kind of all-colored knitted
bag or something. Patrick smiled when he saw
her, and so did Tobias.
Out from the cabdriver’s door came the driver,
catching up. He was yet another small, thin,
strange character whom Patrick recognized
from dinner. If Liam and Eve were slow, this
one was quick as a weasel, and like that he was
running up and down the aisle to the entrance,
with the queue people craning their necks to
see what he was up to and making way for him.
Liam and Eve now had free passage to the front
door, and looking like pint-size people coming
from nowhere compared to the people in line,
they walked in their funny way the few steps
along the isle to the doorman.
The cabdriver tried to say something to the
doorman, but it turned out that the cabbie was
a heavy stutterer and talked too fast, and the
doorman didn’t understand a thing. Liam
slowly started to open his briefcase and dip into
some papers in the bottom there, with the
cabdriver stretching on his toes, repeating his
stammering talk to the doorman over and over
– 011:007/14 –
again.
The doorman scratched his head, still very lost
about what kind of people they were. Liam
looked through his papers some more, picked
out one, and held it up high to the doorman’s
face to show him.
“Yeah, yeah. Yeah, yeah. Show him, Show him,”
Eve jabbered, standing partway behind Liam
and sticking her head out from under his arm,
looking up at the doorman with happy, glaring
eyes.
Patrick laughed a bit as the doorman once
again scratched his head as he looked down at
Eve. Liam proudly held up his paper and
moved it a bit closer to the doorman’s face to
get his attention. Then he loudly and clearly
explained in his well-known, very slow,
monotonous way, “I like cars. I like purple
cars.” Liam wrinkled his face with every word
he said.
Patrick had a hard time not laughing out loud.
Tobias did too.
The doorman just looked stunned like he
couldn’t move.
– 011:007/15 –
“Tell him. Tell him,” Eve urged Liam, as if
nothing weird were happening, and Liam did,
in the same slow, monotonous tone, but
wrinkling his face some more this time.
“I like cars. I like purple cars,” he said, looking
up at the doorman and deadly serious.
Patrick had to turn away a bit to laugh, holding
his hand over his mouth. Tobias laughed too
and smiled widely.
Some giggling laughter could be heard from the
queue, and the doorman seemed to wake up.
He looked at the paper Liam was showing him
and turned suddenly pale. He talked in the mic
that was hanging on a string attached to his ear,
and then he listened, tensed. After a minute or
so Liam and Eve were asked in, and the
cabdriver who had been jumping up and down
next to Liam trying to say something quickly
weaseled back to his cab and drove away.
Liam and Eve were in. On several other
displays a path on a fancy dance floor was
opening up as they passed through the
entranceway.
Book 11
dec2017
– 011:008/1 –
Liam and Eve were welcomed by another man
as they were let in to Mr. Cantini’s very fancy,
old-fashioned-looking night club. The man
approaching them was very stylish in a black
tuxedo, crisp white shirt, and black shiny shoes.
His hair was combed back, slim and shiny, and
he was tall and muscular, of course. Eve
glanced up at him with glaring but happy eyes
as she stuck her head out from behind Liam.
“Yeah, yeah. Yeah, yeah,” she jabbered to
herself approvingly.
“Do you have anything you want to leave in the
cloakroom?” the man politely asked them.
What is the most important thing about
carrying? Is it the bag or its content?
8. Entering the Nest
– 011:008/2 –
Liam, who had just put the paper he had
showed the doorman back in his briefcase,
stopped walking, and Eve bounced into him a
bit as she was occupied looking up at that
handsome, tall man. Liam then, in a thorough
manner, opened his briefcase again, found the
paper and…
“I like cars. I like purple cars,” he proudly
explained to the man.
The man seemed to get the message. “No
cloakroom then,” he said to himself.
A bit further down the hallway was a desk with
a girl behind it, discussing something with
other people who just had passed them from
behind.
“Have you made any reservations,” the man
kindly asked Liam and Eve.
Liam, who still was holding his paper in his left
hand and his briefcase in his right, put down
his briefcase and switched hands, while the
kind, tall man waited patiently for an answer.
Eve continued to happily glare up at the man,
and when Liam straightened up again he raised
his right hand high, holding the paper firmly in
– 011:008/3 –
front of the man, and…
“I like cars. I like purple cars,” he once again
proudly and thoroughly explained.
It must have been a very clever tall man, as he
now most certainly got the message. He guided
Liam and Eve past the desk with the girl
charging entrance fees, and at the security
check he took Liam and Eve aside and asked
another man and a girl in uniform to come
forward.
“We need to check all our guests so they don’t
bring anything illegal with them—is that okay?”
the tall man asked Liam and Eve.
“Yeah, yeah. Yeah, yeah,” Eve jabbered.
Her face became a bit more serious, and she
pushed Liam in his side, urging him to open his
briefcase and let the uniformed man search
him. Eve did the same, opening her colorful,
knitted bag to let the uniformed woman search
her, too.
“He’s clean,” the uniformed man said after
having searched Liam. “Just a lot of slips of
paper with pictures on them.”
– 011:008/4 –
“She’s clean too,” the uniformed woman said
after having searched Eve. “She’s got just
envelopes with pictures on them.”
The tall handsome man seemed both pleased
and puzzled, but he didn’t say anything. The
uniformed man helped Liam to close his
briefcase, and the uniformed woman handed
over Eve’s bag.
“Please follow me,” the tall man said.
And Liam and Eve did… in their way of course,
lining up so closely behind the tall man’s back
that he had to frequently turn to check that they
still were following.
It was quite a procession entering the big, open,
high-ceiling room, with luxurious decorations
in every detail. Not many of the fancy people
there could have missed that entry, the tall
elegant tuxedoed man in the lead and two
midgets following too closely behind, like
ducklings scared to lose contact.
Liam and Eve were guided through the room
over a big open floor and up two steps to a
platform where only a few low tables, sofas, and
– 011:008/5 –
armchairs were arranged with lots of room
among them and a few people at ease.
There were exotic flowers, a separate private
bar, and staff specially assigned to serve just
this area. Luxury and high class entered
another dimension here, and with a view
overlooking the room. This was Mr. Cantini’s
domain, and from here he was in control and
he wanted everyone to know it.
The duck procession stopped halfway in front
of Mr. Cantini, who was sitting in his armchair
with some guests—two couples on each
sofa—quietly chatting. The tall man cleared his
throat and Mr. Cantini turned to him.
“I have two visitors who have brought
something I thought you might want to see,
Sir.”
The tall man stepped aside, and immediately
behind him stood Liam, now face to face with
Mr. Cantini. Mr. Cantini didn’t look like much
like a gangster in his fanciest night club with
his guests, and particularly not with these
guests.
He liked to be surrounded by celebrities, and
this night was no exception, with a couple of
– 011:008/6 –
gorgeous actors on one couch and a man who
looked like he could be a politician on another,
with his girlfriend. But Mr. Cantini’s eyes, when
he saw Liam standing there in front of him,
with a strange glaring face sticking out from
behind him, revealed something else. This kind
of people, showing up here, in his night club:
that he didn’t like.
Liam didn’t do anything; he just stood there
proudly looking at Mr. Cantini, urging him to
speak, like this was the first line in a play.
“So…,” Mr. Cantini hissed.
Eve pushed Liam in his side to make him
respond. He did then, and in style, his style of
course. He stood his briefcase on the table in
front of Mr. Cantini, much to his dislike, and
retrieved his paper to show him.
“I like cars. I like purple cars,” Liam announced
so everyone around the table (and farther
away) could hear.
Liam held the paper up high so Mr. Cantini’s
celebrity guests could also see it.
– 011:008/7 –
Mr. Cantini’s eyes narrowed as he looked at the
paper, then he looked at his now very amused
guests and he recognized Liam’s voice. The
paper Liam was holding up to him was a
printout from a website: Liam was the one who
had called that number and in his way told Mr.
Cantini about the school where the car could be
found.
At first when he spoke with Liam on the phone,
Mr. Cantini thought it was just a bad joke, but
nevertheless he had to check. And when his
men went there, they just “happened” to show
up at a bad time for Shaggy and his gang.
“YOU, it was YOU on the phone telling me
about my car!” Mr. Cantini burst out, first
– 011:008/8 –
staring at Liam and then at the paper he was
holding up in front of him. “What is this?” he
asked as he motioned for and was given the
paper.
“The reward, the $50,000,” Eve was quick to
add, poking her happy, glaring face out from
behind Liam.
“What the…?”
“The reward, the $50,000 it says. There, it’s all
there,” Eve repeated, pointing at the paper.
Mr. Cantini stared at Eve for a second, and then
he took his cellphone out from one of his suit’s
inner pockets and dialed a short number. He
told someone to come down and bring a laptop.
It took about two minutes, and during that time
Liam entertained Mr. Cantini by showing him
all the other slips of paper he had brought with
him in his briefcase. They were all pictures of
cars in various colors, and with every picture
Mr. Cantini was shown, Liam repeated his “I
like cars” line.
Mr. Cantini went silent, looking at Liam and at
Eve sticking out her head more and more from
behind Liam. The pictures he couldn’t escape
– 011:008/9 –
from as Liam made sure he saw them, holding
them right up in front of his face. When he
could, Mr. Cantini glanced at his now very
amused guests. They didn’t laugh out
loud—they didn’t dare—but they had to work
hard to stifle their laughter.
A man with a laptop showed up running, and
Mr. Cantini gave him Liam’s printout and
asked him to check out the site. It didn’t take
long to get the Martha May page open with
some tinkling music in the background.
“Turn that stupid sound OFF!” Mr. Cantini
yelled through gritted teeth.
The laptop man turned the sound off, made
some more clicks here and there, and after a
few seconds turned the display towards Mr.
Cantini.
“You are… Hrmm, your car is on the purple
page between a purple toy watering-can and a
purple cuddly cat, there,” the laptop man tried
to explain while pointing.
“Yeah, yeah. There see, the reward, $50,000 it
says,” Eve chimed in, with the laptop man
nodding at her.
– 011:008/10 –
Mr. Cantini felt things were getting out of hand,
and if they had been anywhere else and he had
a gun in his hand he himself would have shot
that laptop man down in an instant.
“There, the reward, the $50,000 it says,” Eve
repeated.
Everyone knew about the reward, as this kind
of rumor spread like fire. But a picture of his
car, a private portrait and his very private
cellphone number displayed on a site like
this—no one had been aware of that. They all
also had heard that the car had been found
smashed up, but who’d taken it or what had
happened after that seemed wrapped in
mystery.
“What about the reward?” one of Mr. Cantini’s
celebrity guests commented, a bit amused.
“Yeah, what about it?” another one chimed in.
Suddenly it had come to a point where Mr.
Cantini had to prove to be a man of his word,
and no one there doubted that Liam was the
one who should be rewarded. But before Mr.
Cantini got a chance to answer, Eve was quick
to say, “Cash, I like cash.”
– 011:008/11 –
There was giggling from the celebrity corner,
and Mr. Cantini was caught. Once again while
controlling his anger he dialed a short number
on his cellphone. He asked someone to come
down with the money, and he especially
repeated cash to make that clear. He told the
laptop man to disappear, and he asked Liam
and Eve to sit, and he ordered two chairs to be
placed at the table next to him. As Eve sat, she
started to empty her knitted bag, and out on
the table a lot of envelopes were spread.
Mr. Cantini thought he had seen it all but was
taken by surprise again.
“What’s this?” he asked.
“Envelopes, envelopes it is,” Eve was quick to
answer.
“But, what for?”
“The money, it’s for the money, the $50,000
reward.”
“But, what about all the pictures? All the
envelopes have the same picture on them. That
old apartment building, what’s that for?”
“It’s where the money is going to be sent.
There,” Eve answered, pointing at a picture on
an envelope as there were nothing to it.
– 011:008/12 –
“What? Are you going to put the money in
those envelops and post it?” Mr. Cantini asked,
stunned.
“Of course! You should never go out with too
much money in your pocket—you can be
robbed you know.”
There was a giggling heard from the celebrity
corner when Eve delivered that last statement.
Mr. Cantini, however, didn’t know what to
think, and he didn’t look amused either.
“But the address, there’s no address???”
“We use picture post: much better,” Eve replied
shortly and once again pointed at an envelope
picture.
“What the he… sorry. What is “picture post”?”
“We get the money sent home to us, to our
house that is pictured here on the envelopes.
See,” Eve explained to Mr. Cantini, holding up
an envelope pointing at the picture one more
time to let him have a closer look.
The celebrity corner had a hard time not
laughing out loud, and Mr. Cantini felt the
color in his face disappearing. At the same
time, a lady showed up with a small package
that obviously was the money.
– 011:008/13 –
Mr. Cantini straightened up as he was handed
the package; not a word was exchanged
between him and the lady, only silent looks,
and then she went away.
In order to save the situation in front of his
guests, Mr. Cantini handed over the small
package containing the $50,000 reward to
Liam and Eve.
“Yeah, yeah,” Eve jabbered.
“I like cars,” Liam chimed in almost at the same
time.
Then Eve opened the package, took out the
money, and slowly counted it on the table in
front of all the curious eyes and filled some of
her picture envelopes full. Nobody said
anything while Eve was counting.
After that, she put all her envelopes back in her
knitted bag. Mr. Cantini stood up and called for
that tall handsome man again to guide Liam
and Eve out.
The tall man came up to him to receive
instructions, and as a last word, Mr. Cantini
tilted his head up and whispered, “I want my
money back. Take them to the wheel.”
Book 11
dec2017
– 011:009/1 –
The tall, handsome, tuxedoed man nodded
back at Mr. Cantini, and it was obvious that he
knew what to do. With his very polite manners
he asked Liam and Eve to follow him.
“Mr. Cantini is very grateful for what you have
done, finding his car, and he would like me to
take you on a short tour to show you this—his
place—the best nightclub in town. You can
order anything in the bar if you like, and for
you the bar is free tonight.”
Eve peeped up at the man like she was checking
him out, while Liam didn’t react at all.
“Free, free. Yeah, yeah. Yeah, yeah,” Eve
Gambling, to win or lose, do we ever
consider losing? If we do, what’s the gain?
9. The Wheel
– 011:009/2 –
jabbered to herself, and then she pushed Liam
in his side a bit to get his attention as they
walked away.
“There, there. The bar, there. We go there, it’s
free. Yeah, yeah,” she said to both the tall man
and Liam.
Liam didn’t mind; it seemed like he could have
been taken anywhere.
“Okay, here we go,” Patrick heard Tobias say as
the threesome on the screen changed course.
It became obvious that all the staff in the
nightclub now had gotten Mr. Cantini’s
message and that most of the other guests also
knew what was in Eve’s knitted bag. As they
approached the bar, people moved aside to give
them space. Both Liam and Eve were short, but
the kind, tall man helped them each up on a bar
stool that he wound up higher so they could
reach the bar top properly.
Another nice young man behind the bar, one of
the bartenders in a white jacket, showed up to
serve them. Eve smiled…
“Yeah, yeah. Free, free,” she jabbered.
– 011:009/3 –
Both she and Liam were given a small cocktail
book with lots and lots of drinks listed. Eve was
quick to open her book. “Look, look,” she
pushed Liam in his side. “It’s pictures, they
have picture drinks here,” she exclaimed out
loud in surprise.
The other guests at the bar giggled, and after
that Liam started to open his cocktail book too.
So what to choose?
“I can recommend…” the bartender tried to
start a conversation.
But it was no use. Liam had already gotten
stuck looking at various pictures in his usual
thorough manner, taking his time. Eve,
however, was quick, turning page after page,
really digging in. After Liam had turned two
pages he started to talk, pointing at a picture of
a drink.
“I like purple…. There,” he said making some
kind of odd, happy face when pronouncing the
word purple.
He repeated this on a couple of pages with Eve
adding, “Yeah, yeah,” approvingly each time.
“Do you want me to make you a purple drink?”
the bartender tried to ask him.
– 011:009/4 –
Liam looked up from his book at the bartender
happily, nodding up and down so forcefully that
his back joined in.
“I like purple,” Liam repeated.
Eve turned back some pages in her book and
pointed at a picture. “Red, red, I like this red.
There, there!” she pointed out to the bartender,
who smiled back at her.
“So, we’re all settled then,” the tall tuxedoed
man said from right behind them.
“I like purple,” Liam repeated once again, and
Eve jabbered her usual “Yeah, yeah,”
approvingly.
The bartender moved away to make the drinks.
At this point on the tube display in front of
Patrick and Tobias, all the staff in Mr. Cantini’s
nightclub had been marked by frogman with a
different color. Liam and Eve had been labeled
purple, and I wonder why. Those people
running the tube displays had put on some of
those strange headsets and spectacles Patrick
saw before.
“Now they can access people by their color,”
– 011:009/5 –
Tobias explained to Patrick, pointing. Patrick
nodded back, but his particular interest now
was about what that barman was up to mixing
Liam’s and Eve’s drinks. Patrick now intensely
followed his every move on the display before
him.
Mr. Cantini’s orders to his staff were clear:
Liam and Eve should be drugged, taken to the
main roulette table—“The Wheel”—and made
to lose all the money they had been given. That
way, fully open and in front of everyone,
nobody could blame him for winning the
money back. So the bartender was now going to
add something extra into Liam and Eve’s
drinks.
Before he could do the deed though, the
bartender spilled the contents of his small,
hidden bottle when he dropped it, because it
suddenly became too slippery to hold. When he
bended down to pick up the bottle, he felt a
push, which made him drop it again and spill
the rest. How the bottle got so slippery and
where that push came from he had no idea, and
he looked around himself and at his fellow
bartenders in bewilderment.
– 011:009/6 –
He searched for a new one of these small
bottles, but he couldn’t find any; as if by some
coincidence all those small bottles had gotten
lost, almost like magic. The two glasses he had
put forward for Liam and Eve’s drinks were still
empty, and the other staff, including that tall
tuxedoed man standing behind Liam and Eve
watching his clumsiness, threw angry looks
back at him.
This bartender was well prepared, though, and
he patted his pocket for a small something that
he could use instead. So first he filled the
glasses halfway with liquor, lemonade, and
something that made Liam’s drink look purple
and Eve’s drink red. Then he turned away a bit,
pretending to talk to a colleague, while in secret
picking out that small foil package from his
inner pocket. “But, what the…,”—the inner
pocket was buttoned up by a button he never
had noticed before. “Where did that come
from?” he asked himself, looking stupid. The
bartender’s colleague became impatient and
left, giving him an angry look.
Okay, that didn’t work, but this bar was well
prepared. The bartender put away those drinks
he had started to prepare, as if he had a better
– 011:009/7 –
idea for making those Liam and Eve drinks look
tastier. Next he got hold of two new, fancier
glasses from a glass cupboard behind him.
Patrick who was watching intense guessed that
they were well prepared with some invisible
drug substance smeared inside the glasses or
something.
As the bartender placed both glasses in front of
himself to start to pour the drinks again, he felt
someone tapping his shoulder for attention. He
swirled around, but no one was there.
Meantime the glasses in front of him and two
similar ones in the glass case had been marked
different colors by a frogman, and, with the
speed of lightning, as the bartender turned to
see who was tapping him, the two prepared
glasses were exchanged with the ordinary clean
ones. The barman turned back again puzzled
and finished prepping the drinks for Liam and
Eve.
Liam smiled innocently as he received his
purple drink with a straw and mini umbrella,
and Eve looked equally happy having her drink
served. The drinks didn’t contain that much
alcohol, as the barman had to take in
– 011:009/8 –
consideration the drug he thought was in there.
However, Liam was not used to alcohol at all
and the same with Eve, so the small amount
they had did make an effect.
Some impatience started to grow in the tall
tuxedoed man now standing beside Eve at the
bar, with a soft drink in his hand, keeping her
company. Eve talked, jabbered and talked, and
he just had to listen and smile to whatever she
wanted to talk about. Her favorite
subject—housekeeping, keeping her small
apartment neat and clean— could have driven
anyone crazy. Liam talked too, but to a fellow
on his other side who was standing a bit away,
thus making him talk loudly.
Liam had put his briefcase on the bar, and one
by one he picked out his paper slips with car
pictures on them, which he then was showing
to the uninterested fellow who trying hard to
ignore him. But it was not that easy to ignore
Liam after he had drunk half of his drink.
Stretching up proudly on the bar stool, he held
up his paper slips high and…
“I LIKE CARS,” he proudly announced to his
new bar friend.
– 011:009/9 –
It took quite some time for the tall, kind, still
smiling, tuxedoed man to get Liam and Eve
away from that bar, and in silence he promised
himself never to try that again. He wasn’t sure
if the drug he thought Liam and Eve had gotten
in their drinks really worked because of their
normally odd behavior.
So, would Liam and Eve be willing to follow
him to the wheel?
No problem, it turned out. They willingly, but
now in a more spread-out manner than before,
followed the man to another corner of the
room.
This time he had a harder time keeping track of
his small party, as Liam after his drink
obviously liked to talk to people, showing his
paper slips to many as they passed. Eve wasn’t
any easier to keep track of, as she was looking
all over the place, diverting both here and
there, checking everything out that evoked her
interest.
The tall, kind, tuxedoed man didn’t smile that
much anymore, but he brought two seemingly
happy people to the gambling section of the
– 011:009/10 –
nightclub and installed them at the main
roulette table called “The Wheel,” right in the
middle where the big money was at stake.
He explained, or at least he tried to explain, the
rules of the game to Liam and Eve, but he had
to give it up. After a while trying, he asked for
assistance from other staff members there, and
they had a brief meeting on what to do.
This is how their plan panned out: Liam and
Eve together received a $50,000 credit via one
marker worth that amount. They wanted to
exchange that marker for a purple one and
make that worth $50,000 instead—at least
Liam thought so. The staff humored them.
To make things easy, the staff explained that
they were to put their marker on either red or
black. (And this time Liam’s “I like purple” talk
was ignored.) If they placed their marker on red
and the roulette marble ended in one of the
roulette wheel’s red holes, they would win
another $50,000. If the marble got into a black
hole, they would lose their $50,000 reward.
This was explained so everyone around the
table could hear.
– 011:009/11 –
“Yeah, yeah. Win, win,” Eve jabbered back after
each explanation like she understood, while
Liam held on to his purple marker, showing it
to everyone.
After the explanation, everyone at the table
prepared for the first spin. The croupier
proudly announced, “Ladies and Gentlemen,
place your bets please,” and people did.
“Red, red. Win, win,” Eve jabbered, and took
the purple marker from Liam. With assistance
from their tall tuxedoed man, their $50,000 bet
was made on red.
As their bet was placed, two things happened in
secret. There was no way the gambling house
was going to let Liam and Eve win; they just
wanted this thing over with as fast as possible
and for Liam and Eve to get out of the place.
The wheel was very sophisticatedly rigged, and
from a control room in the back everything was
monitored and set up for a black number to
come up. But from where Tobias and Patrick
followed the game, something else happened.
On one tube display the spinning roulette
wheel was locked up, making the surrounding
– 011:009/12 –
of the wheel spin instead, and very quickly a
circular pattern of red light was emerging,
blocking all the black holes.
Patrick smiled widely as he saw the blocking
pattern instantly laid out over the wheel and
even more so when the marble in the end just
had to go into a red-marked hole, winning Liam
and Eve another $50,000.
The tall tuxedoed man seemed to lose all color
in his face, even if he was still smiling. The
head croupier and the rest of his staff around
the table just had to maintain their expression
too. The people in the back control room were
both confused and stunned as the marble
dropped in a red hole in spite of their scam
setup.
There was a small, amused mumble among the
other players around the wheel, as this single
bet was by far the highest bid most of them had
ever seen.
“Yeah, yeah. $50,000. Win, win,” Eve jabbered
beside Liam, whose happy expression hadn’t
changed.
“I like… RED. I like red” he switched to, and
– 011:009/13 –
accordingly he claimed another $50,000
marker, but now a red one, as if to show people
that he now had gotten a hang of the game.
The croupier ordered a short break, as there
was a major win that had to be taken care of,
although the real reason was: what to do now?
Someone from the back room showed up to
give instructions, whispering that Mr. Cantini
wanted his money back—they had checked
their system and were going to try again.
There didn’t seem to be any problem to go
another round, as Liam and Eve showed no
sign of wanting to leave, and, anyhow, no one
had told them when or how this game ended.
Liam got his new now RED $50,000 marker,
and the word from the croupier once again was
spoken: “Ladies and Gentlemen, place your
bets, please.” People did as before, although
this time most bet with Liam.
“Red, red. Win, win,” Eve jabbered once more,
now taking the red marker from Liam and
urging the tall, tuxedoed man to add that to
their $50,000 purple marker already in place at
the table.
– 011:009/14 –
The tuxedoed man hesitated for a second and
looked around, but he couldn’t refuse or do
anything contrary with all the other guests
watching.
The marble was released from a higher spot
than before, and tension in the room rose up to
the ceiling. Again, despite what the back
control room did, the marble ended up in red.
“Yeah, yeah. Win, win,” Eve was the only one
heard through the profound silence, jabbering
beside Liam who again looked happily around.
“I like red,” he joined Eve after a while.
The rumor started to spread and people started
to gather around the wheel. From the back
control room Mr. Cantini was phoned up and
informed of what was happening. He was quick
to excuse himself from his guests, and then he
went to the nearest back door to meet with his
people who had gathered there.
“WHAT THE HELL ARE YOU DOING?” Mr.
Cantini shouted loudly. “I WANT MY MONEY
BACK AND I WANT THOSE IDIOTS OUT OF
HERE!”
There was a ten-second silence as Mr. Cantini
– 011:009/15 –
furiously stared at each one of them, nobody
daring to speak.
“Now, you fix that table and get my money
BACK. DO YOU UNDERSTAND?”
No one dared to question him, and this time
Mr. Cantini followed them to the back control
room just in time to witness Liam and Eve win
another round at red.
“What the… GET THEM OUT OF HERE! Mr.
Cantini yelled. “IDIOTS! DAMNED IDIOTS,
WHAT THE HELL IS THIS? Just get them out
of here and bring back my money no matter
what!”
“But what about the payoff? They have indeed
won a lot of money,” one person seemingly in
charge notified him.
That look he got from Mr. Cantini indicated no
good. But still, Mr. Cantini had to control
himself and his furious anger.
“Pay them. Whatever, pay them, but don’t let
that money out of your sight—I want it back.”
In the silence around them, Liam and Eve were
– 011:009/16 –
told that the game had ended and that they had
won. They were given a full $350,000… in cash,
as Eve insisted, and, like before, she took out all
her picture envelopes and placed them before
her on the roulette table, interrupting any
further gambling as she thoroughly counted
and filled her envelopes with money and put
them back in her colorful knitted bag in front of
everyone’s eyes.
Mr. Cantini watched it all happening on
monitors in the back room with murder in his
eyes. Eve’s constant “Yeah, yeah. Win, win”
jabbering while stuffing her picture envelopes
crammed full with his money almost made him
explode.
The tall, kind, tuxedoed man, now quite pale in
his face, guided Liam and Eve away from the
wheel and the gambling area surrounding it,
back towards the main entrance. He and Mr.
Cantini didn’t dare guide them elsewhere as
there were witnesses all over, following Eve’s
money bag and their slightest move; they had
to be seen having left the building in good
shape.
– 011:009/17 –
What was going to happen thereafter, outside,
in the street, was quite a different matter, and
Mr. Cantini’s intention was not to let them get
far.
Book 11
dec2017
– 011:010/1 –
The tall, kind tuxedoed man did look rather
pale while guiding Liam and Eve out from the
night club. He knew Mr. Cantini well and thus
had no good hopes for Liam and Eve’s
departure out there on the street.
At the point where he left them outside the
entrance door, getting a last glimpse of their
backs before the door closed between them, he
felt both relieved and sad. Relieved as he had
nothing to do with this anymore, but sad as
somehow Liam and Eve had gotten to him, his
conscious or his heart.
They were like two innocent children who had
Your target is what you aim at. If you miss,
your target must have been an illusion.
10. Posting Pictures
– 011:010/2 –
been caught up in a situation with the wrong
kind of guy. Anyway, he now just wanted this to
be over with so everything could go back to
normal again, whatever that was.
There was still a small line of people controlled
by the doorman waiting to get in, but other
people were spread out in the surroundings too,
waiting for something else. There was no doubt
that they were waiting for Liam and Eve’s
departure, and when they showed up at the
doorstep the activity in the air increased.
Mr. Cantini’s orders were clear: Eve’s money
bag was to be nicked, and at this point things
didn’t look too good for Liam and Eve getting
home safely.
However, through the tube displays Tobias and
Patrick could follow each and every one of
Cantini’s men outside because they were
marked, outlined in red. Liam and Eve were
still marked with purple, and Patrick guessed
that Liam in an initial stage of this setup had
something to do with it.
As Liam and Eve moved down from the
doorstep, some of the red-marked people
– 011:010/3 –
started to flash. The closest one to them
pretended to lean on a short decorative fence at
the edge of the sidewalk just outside the club
entrance, and he just happened to get
entangled in it as Liam and Eve passed.
His trousers had gotten hooked on one of the
sharp pins sticking out, and somehow he just
couldn’t get loose to nick Eve’s bag and run
away. He really did try, but it all became too
ridiculous with so many people looking that he
had to stop trying, just as Liam and Eve in their
usual disorderly manner were passing. He
stood there trying to look normal with his pants
caught in the fence.
Another man who had been standing in the
shadows watching started to approach Liam
and Eve from behind. But as they came out on
the sidewalk they split, Liam to the left and Eve
to the right, which confused him. Who to
follow?
After a few seconds’ thought: the money bag of
course. But at that time both Liam and Eve had
changed course, heading back to each other
again, with the man now standing at the brink
of the sidewalk close to where the queue ended.
– 011:010/4 –
However, Liam and Eve didn’t stop to meet;
they just passed each other with Eve jabbering,
“Where, where?” in an incessant stream.
The man didn’t know what to do, and no one
else did either because Liam and Eve’s
direction seemed not to have been set yet. The
man at the fence was still looking embarrassed
and tangled, unmoving.
Liam and Eve passed each other a couple of
times with Eve still jabbering, “Where, where?”
and Liam silent and happy.
Eventually as they met for the fifth time,
“There, there it is!” Eve exclaimed so that
everyone could here, the people in the queue
too.
Liam stopped, looking around himself.
“There, there it is! We go there,” Eve told him
as she pushed him slightly in the side.
“There? Yes! I like ca…” he tried to say as Eve
grabbed him by his jacket sleeve and dragged
him with her down the sidewalk to the right.
Right, finally it was decided in what direction
– 011:010/5 –
they were going, and the surrounding gang
reassembled once more, as this was it.
The man behind tried to follow as discreetly as
possible, trying to open his vest as they left the
people in the queue. But for some reason his
vest was buttoned up with all kinds of buttons
here and there that he never before had taken
any notice of. He just couldn’t get his gun out.
When that option was out of the picture, he
hurriedly tried to approach Eve and grab her
bag to run away with it, but instead he
stumbled and fell flat to the ground. His
shoelace had gotten untied—in his haste he’d
stepped on it.
Liam and Eve didn’t take any notice; they were
fully focused to get “There” wherever that was.
A black limousine drew up beside them as they
walked, but the men inside couldn’t get their
car doors to open. They were very active trying,
oh yes, but to no use. The limo drove beside
them slowly for about a hundred feet (30m)
with some cars passing from behind, until it
happened to run into the back of a car parked
by the sidewalk.
– 011:010/6 –
“WHAT THE HELL ARE YOU DOING?”
someone was heard yelling from inside the car
to the driver.
“I DON’T KNOW, IT WASN’T ME!” was the
answer from the driver.
Another black car came up from behind, as
Liam and Eve proceeded their walk taking no
notice, but as it slowed beside them it was hit in
the back by yet another car from behind that
was driving faster, unaware of the snail’s pace
of the crowd focused on Liam and Eve.
Liam and Eve still took no notice of all the fuss
surrounding them, as if they were fully
concentrated on their task to get “There.”
After about six hundred feet (183m) “There” it
was.
A blue mailbox: one of those old iron metal
mailboxes standing like a monument from
ancient times, and there was this big bold text
engraved in it.
“Picture Post,” it said.
“There, there it is!” Eve jabbered pointing.
Even though they’d left many people behind in
– 011:010/7 –
disarray, there were still some people following
and observing their every move.
As Liam and Eve got to the mailbox, Eve was
just too short to reach up to it, so one by one
she handed Liam the fully stuffed money
envelopes with just a picture of a building on
them, and one by one, fully visible to all
watching, he threw them all in.
“There,” Eve said, without repeating herself.
As that was done, Eve pointed Liam back to the
night club, and in pretty much the same
manner as they got to the mailbox they went
back again. All the surrounding people
watching didn’t know what to do. Eve’s knitted
bag had been emptied of its contents; what
were they supposed to follow now?
Liam and Eve passed the black car that was
smashed in the back with the now many more
people out on the street arguing, but their
arguing stopped, as if they were all surprised at
seeing those two heading back to the night club.
But Liam and Eve took no notice, content that
they had fulfilled their task and nothing could
stir that away.
– 011:010/8 –
They passed the limo and its still locked-in men
shouting at each other. But too, their yelling
stopped, and the driver once again tried to start
the car to get them out of there. But wasn’t
there this chugging sound remarkably similar
to a boisterous chicken coop coming from
under the hood? And, yes, wasn’t there also
these pig grunts coming from the exhaust pipe
when the engine misfired? But Liam and Eve
took no notice.
They met the man who had fallen behind them,
but he was now standing up straight again,
having tied his shoelace, but he like the others
didn’t know what to do seeing them coming
back.
The man entangled with the fence was gone,
but a big piece of his trousers was hanging
sadly.
Well, now outside Mr. Cantini’s night club
again, Eve went a bit out in the street and
waved like she was trying to get a cab. And
strangely, like from nowhere, a cab showed up,
pulled over, and pick them both up.
– 011:010/9 –
Mr. Cantini was furious when he heard the
story of how Liam and Eve had escaped. Their
taxi had been followed all right, but there were
these small incidents that put each follower off
the trail. One car ran out of gas, another got
run over by a bus, and the third one just
happened to lose its steering wheel right when
the cab was turning around a block.
“WHAT THE HELL IS THIS!” Mr. Cantini was
yelling at his men. “CAN’T YOU DO
ANYTHING RIGHT?”
No one assembled in a back room of the night
club said anything, especially not the guy with
the ripped trousers.
“THERE WERE THIRTY OF YOU OUT
THERE—WHY ON EARTH CAN’T YOU JUST
GRAB THESE TWO NITWITS—WHAT
COULD POSSIBLY BE EASIER THAN THAT?”
“They took a cab,” said a small voice.
Mr. Cantini lowered his voice, “All right, they
took a cab. What was the license number of
that cab, if I may ask?”
“We don’t know; there was a picture on the
license plate instead of a number,” another
small voice explained.
– 011:010/10 –
“It was a picture cab,” yet a third, clever voice
chimed in.
Mr. Cantini could have exploded there and
then, but he tried to his best to calm himself.
“So, what picture did the license plate have,
and what kind of company runs picture cabs, if
I may ask?”
There was a moment of mumbling among the
assembled people before one of them spoke.
“It was a picture of a garage on the plate, and
there were pictures of buildings all over the
cab,” he proudly exclaimed, with all the others
backing him up by nodding.
“ARE YOU CRAZY OR WHAT? HOW THE
HELL CAN WE LOCATE THAT CAR BY A
SILLY PICTURE OF A COMMON GARAGE?
DOES ANYONE HERE HAVE ACCESS TO
SUCH A PICTURE REGISTER? WOULD YOU
BE ABLE TO RECOGNIZE SUCH A GARAGE,
HUH?”
No one had heard of a garage picture register
before, and no one would recognize the garage
or the buildings, so they all shook their heads
sadly.
– 011:010/11 –
Mr. Cantini called for that tall handsome
tuxedoed man who had guided Liam and Eve
throughout their visit at the night club, and he
asked him if he knew where these people came
from or where they lived. The tuxedoed man
shook his head.
“I couldn’t communicate with them. I guess no
one could,” he answered.
“But we got the money,” a clever voice was
heard.
There were a few seconds of silence, like
everyone was expecting to hear a small
“hurray” from Mr. Cantini, expecting or at least
hoping for everything to be forgiven.
“Right! WHERE THE HELL IS IT—WHERE IS
MY MONEY? DO I HAVE IT HERE IN MY
HAND?” Mr. Cantini yelled.
Yet another couple of seconds of silence passed
with everyone looking at each other.
“It’s in the box,” one then said.
“Yeah, it’s in the mailbox,” another one fell in.
– 011:010/12 –
“WHAT THE HELL IS MY MONEY DOING IN
A MAILBOX?”
“They mailed it,” a third voice explained.
“Yeah, I saw it,” a fourth voice verified.
“Picture Post it said on the mailbox,” yet
another clever voice proudly added.
That did it. Mr. Cantini exploded, yelling his
heart out, and he was close to getting his
automatic rifle out to further emphasize his
dislike of his men and their failure. This stupid
picture talk that no one could verify anything
from just made him go berserk.
The meeting was adjourned like nobody ever
after would want to bring the issue up again.
But a main question still remained: the money
in the picture mailbox and what was going to
happen to it.
Liam and Eve arrived safely back home in their
picture cab; it was the same cab and driver that
drove them there in the first place. One of the
first to welcome all three home, cab driver
included, was Patrick. He hugged Eve for a long
time and then Liam, and he told him how
awesome he was.
– 011:010/13 –
“I like… awesome,” Liam proudly repeated
back, smiling.
The cab driver got his share too, and Patrick
felt relieved that everything had gone so well.
The money had been picked out from the
mailbox through a tube display without any one
of Cantini’s team noticing. How they try to
conquer that picture mailbox is yet to follow;
Tobias explained to Patrick that his teammates
would make that a challenging task.
What seemed like a game at first was not, and
Patrick knew it. How he knew it he wasn’t quite
sure, but that scam out there was for real, and
even with backup it took quite some courage
for Eve and Liam to perform like they did.
Regardless of who they are, what they look like,
or their handicap, Liam, Eve and the cab driver
had done something most other people
wouldn’t even dream of doing, and Patrick
emitted his full admiration through his
welcoming hugs.
Tobias was there too, but not so much in the
forefront as Patrick, and he enjoyed the sight.
He was thinking about having been told that
– 011:010/14 –
there was something about Patrick, that he was
special. The fact that it was Mr. Green himself
who had said so made him stand out, and to an
extent Tobias could see that now.
The full outcome of this whole setup with Mr.
Cantini was yet to come, but that was
postponed for the night. It was late now, and
after a small welcome-home party it was time
for bed.
Tobias brought Patrick with him up to his
apartment, where his son’s room had been
prepared for Patrick. There was no doubt that
Patrick was happy now, and on the way to the
apartment it was like he couldn’t stop asking
and talking, something he never had done
before.
But the late hour finally took its toll, and
Patrick fell asleep in a bed, between clean
sheets, which he hardly knew existed before.
Tobias stayed up a bit longer; it had been an
exciting day for him, too, and he needed a
moment by himself. He had lived a long time
with these people whom society had regarded
as useless and less intelligent than normal
– 011:010/15 –
people and whom it had rejected. He had seen
their variety and how they could bloom when
taken seriously.
Patrick was for sure one of them, even though
not obviously handicapped, but he was
different. How, or in what way he differed,
Tobias was not sure of. That was something to
be discovered, as his task regarding Patrick was
not over yet.
Next Tobias was to prepare Patrick to go to
Skyjland with him and to tell him the story.
Book 11
dec2017
This saga is about people that we
“the ordinary real people” regard
as less intelligent because of their
handicaps and their behavior and
looks. But diminishing people can
backfire and this time, a lot!
It all begins with this car driving
down the street that shouldn’t be
there. Not in this neighborhood
and people were looking...
Once Upon a Time
The Skyjland Saga 1
entry 1-10
Book 12
dec2017
– 012:011/1 –
Patrick woke late as Tobias let him sleep. The
clock was at half past nine, and Tobias had
been up since seven making himself a small cup
of coffee and reading a newspaper while
waiting. It was a happy Patrick who came into
the kitchen to greet Tobias good morning.
Tobias smiled and said, “You’ve slept well, I
presume,” looking up from his newspaper at
the big kitchen clock at the wall.
Patrick smiled back, nodding as he made his
way to Tobias and gave him a gentle hug where
he sat at the kitchen table.
“I’ll fix us breakfast while you take a shower
When being stubborn doesn’t break it,
being gentle might open the wall instead
11. Breakfast
– 012:011/2 –
and freshen up—we have things to do today.”
“What are we going to do today?” Patrick
curiously asked, as if he were eager to get going
right away.
“That I will tell you when we have our
breakfast,” Tobias answered, smiling back at
him.
Patrick smiled too and quickly he turned to the
bathroom.
“You have all your things laid out for you,”
Tobias like raised his voice after him.
This new life brought with it so many new
things—routines and manners—that Patrick
never before had considered. Before, his
mornings were just getting up, grabbing
something from the fridge, whatever, and out.
He couldn’t remember ever having sat down in
peace and quiet with breakfast. There was so
much to discover now, and Patrick enjoyed
every minute of it.
He didn’t rush showering; instead he took his
time to prepare himself for the day as he didn’t
– 012:011/3 –
want to disappoint Tobias, or anyone else for
that sake, showing up like a dirtbag as so many
times before.
When he finished in the bathroom he got
dressed and went back to the kitchen again
where Tobias had made them both a nice
breakfast with tea, juice, yogurt, bread, butter,
marmalade, cheese, ham… well there was a lot
of all sorts of food.
As everything else, Patrick enjoyed his
breakfast together with Tobias talking. What
exited him the most was hearing about Mr.
Cantini and his gang’s efforts to break open the
mailbox from last night to get hold of all the
money they still thought was there. Patrick
smiled and laughed out loud as Tobias told him
what had happened.
“They even tried to use a giant excavator to get
to the mailbox, but as with all their other
attempts, something happened,” Tobias started
off.
Mr. Cantini had gone berserk after Eve and
Liam’s escape, and he ordered every man he
had to go out there and take his money out
– 012:011/4 –
from that mailbox no matter what, and he
wanted it at breakfast the next morning when
he woke up.
At first some of his guys went there to have a
closer look at the mailbox to try to break into it,
tilt it or something to get in. But the mailbox
turned out to be solid as a rock, and when they
tried to pick out the envelopes through the mail
slot with any kind of device they always failed
one way or another, like by getting their hands
stuck in the slot or the device, squeezing a
finger and such.
On one occasion one of them had lowered a
weight with glue on it through the mail slot and
just managed to get hold of something that he
thought was one of the money envelopes, when
he felt a push, which made him drop it back in
again. There was an argument of course, as no
one watching had delivered the push and
everyone blamed each other. And as the
argument developed there was a stamp on a
toe, a concealed punch, and so on, and it all had
ended in a big fight.
Trying to tamper with the mailbox ended in
disaster, like when they tried a glue tube once
– 012:011/5 –
the now-bruised men had calmed down. The
glue tube cracked at the bottom end during a
hard squeeze, squirting glue all over them. And
as it happened, glue landed on the most
inconvenient places. Hands, fingers, clothes,
and other stuff were stuck instantly to each
other and to things around them, making it
impossible to do anything. One of the men even
got a small glue squirt on his eyelashes, which
on his next blink closed his eye for good.
Next, other men took over, carefully lifting
explosives from their car trunk. There was
some arguing about how much to put under the
mailbox so the money wouldn’t blow up too,
but then they dug a small hole under the box,
put the explosives in, lit the fuse, and moved
away to await the explosion.
But as it happened, a big stray dog showed up,
and of course the mailbox was just perfect to
pee on. ZZzz… the fuse went out and the dog
unconcernedly strayed away. Trying to light the
fuse again was impossible as the explosives
were wet, and it must have stunk terribly.
Anyway, one of the men took out the explosives
– 012:011/6 –
from the hole and quickly threw them back in
the car trunk again… where they of course
happened to explode.
That blow woke most people up from their
frustrated dazes, the police came, and it was all
just a mess, except for the mailbox. It just stood
there, untouched.
So their next smart move when the police and
by-standers had left the area was to get a truck
with a crane to remove the mailbox and open it
elsewhere, as all their fuss and yelling attracted
too much attention. However, that truck and all
the other trucks sent for never got close to the
mailbox for various reasons, from flat tires,
malfunctioning engines, to a big splat of bird
shit on a windshield, getting all smeary when
the wiper was turned on and making the driver
not see a thing, such as the police car they just
happened to meet and smash in to.
“But the best was when they got so mad that
they stole that huge excavator with its runners
ripping up the asphalt surface and leaving a
track all the way from where they stole it,”
Tobias said, laughing even more.
– 012:011/7 –
“Even though the driver of the thing knew what
he was doing, it just didn’t behave like it should
have. Instead it behaved more like the other
way around. When he closed in on the mailbox
trying to turn left a bit, the excavator turned
right instead and climbed on top of a line on
parked cars next to the sidewalk, which it
mangled down for almost 150 feet (46m) before
he got the machine to stop. Trying to get out in
the street again, he just happened to start the
bucket arm, which turned and smashed right
into the building on the other side of the
sidewalk.”
Patrick laughed along with Tobias, as he had no
problem picturing the scene after last night’s
performance.
“After that they gave up and fled what now
looked more like a warzone than a peaceful
sidewalk,” Tobias said, ending the story.
“But what happened after that?” Patrick asked.
“We don’t know yet. Mr. Cantini hasn’t had his
breakfast yet, and, anyway, we can have a look
at it all happening if you want to like we did
yesterday, or we can have it all presented to us
– 012:011/8 –
as the late night show.”
“Late night show? What’s that?”
“Well, we do record things, and we have sort of
our own TV channel. What I told you so far was
on the morning news,” Tobias explained in a
cunning way.
Patrick happily smiled back at Tobias, like why
would he be surprised after what he had seen
and experienced yesterday? Tobias laughed at
Patrick’s reaction and Patrick joined in.
They had almost finished their late breakfast,
chatting about the mailbox adventure, and to
finish Tobias told Patrick what was on the
schedule for today as well as five days ahead.
“After that we are going on a trip,” Tobias said.
His serious expression piqued Patrick’s
curiosity. Patrick returned his serious look.
“We are going to Skyjland. It’s not just any
land; it’s our land and it’s governed by us. I
haven’t told you much about Ms. Matey, but if
Mr. Zed is our wizard, Ms. Matey is our witch.
However, she’s no wicked witch. Actually she’s
quite the other way around. If Mr. Zed is our
– 012:011/9 –
technical genius, Ms. Matey takes care of the
social side of things, and she’s very much doing
it the enchanting way.”
Patrick listed intensely because of Tobias’s tone
of admiration and respect.
“There’re four: sort of our congress, senate,
parliament, or company board if you like. They
run and govern Skyjland and they do it in a
very special way. Ms. Matey is the architect
behind it all, and although she talks in riddles,
she also enjoys telling us tales.”
Tobias asked, “Have you ever heard the
expression, ‘When your fairy tale comes true’?”
Patrick nodded, but added, “Yes, but I don’t
really know what that means.”
“Well, it’s like if you have a wish, a positive
wish of course, and that wish in a magical way
comes true… well, all Ms. Matey’s tales so far
have come true for us. Technically Mr. Zed and
his wizards have made it possible to make Ms.
Matey’s tales come true, but without her tales,
the thought behind all of this, there would be
nothing.
“The vision Ms. Matey has seems to match
what is possible, for example giving us a place
– 012:011/10 –
to stay. She and her genies and trolls, as we call
them, have made us a place, Skyjland, where
we “unwanted people” can live, where we can
make a living and manage on our own, and I
would like to take you there for a visit.”
Patrick didn’t quite understand what Tobias
was trying to tell him, but he trusted him more
than anyone else and felt that sooner or later he
would find out.
“So, I suggest we do some more clothes
shopping today plus buying some other
necessities for you, and then in the afternoon
before dinner we visit Mr. Zed to see what he
has to offer. You did talk about wanting a
cellphone, didn’t you?”
Patrick smiled back at Tobias shyly, nodding.
“And then after dinner I suggest we cozy up
here in my apartment a bit with some snacks
and lemonade to watch the late night show,
featuring Mr. Cantini with his wise guys. What
do you say?”
“Yeah!”
– 012:011/11 –
After they finished breakfast and Patrick helped
Tobias wash up, they went down to the garage
where they met with Liam, who had prepared a
small car for them. Tobias explained while
driving that Liam really did like cars, even
though he wasn’t technically minded at all, but
he enjoyed cleaning and polishing, making
their small fleet of cars shine.
“He takes pride in what he does and he does a
good job, which is worth a lot to us all,” Tobias
explained.
Patrick agreed.
Their shopping to extend Patrick’s wardrobe
went well, and again Patrick used some of the
money Tobias had given him. He was still a bit
puzzled about that $100,000 Tobias said was
his. How come? How on Earth could he be
given such a substantial amount of money just
like that? “I’ll tell you more tonight,” was the
only answer he got.
Back home they had a late lunch with some of
the others, and afterwards back in the garden
Patrick met Eve and had a chat with her. It was
– 012:011/12 –
obvious that he liked Eve, and despite their
differences there were no strings attached.
Tobias enjoyed this, seeing how Patrick so
fearlessly and without any second thoughts
took his time socializing with the others,
regardless of their looks, handicaps, or
whatever.
“What do you say, Patrick? Should we go and
check out Mr. Zed’s store?”
Patrick responded immediately, saying
goodbye to everyone and giving Eve a short,
friendly hug.
In one end of the house, on the first floor, Mr.
Zed had a small workshop together with some
other people working there, and he arrived
himself to show Patrick. Not that Patrick
understood everything that Mr. Zed said, as his
language was kind of crippled, but Tobias and
the others explained to him.
“Don’t worry, Patrick. It takes a while to
understand what Mr. Zed is saying, but in time
you will get it,” Tobias said.
First was a cellphone, and Mr. Zed showed
Patrick some various models. They looked sort
– 012:011/13 –
of like cellphones in shape, but their displays
and keyboards were different.
“Is it a touch screen?” Patrick asked.
“Well, yes and no” Tobias translated.
“It’s the other way around, Mr. Zed says; the
screen touches you instead. There is a built-in
awareness that is locked to one user only. No
one but you can use the phone, and you can’t
lose it or whatever you store in it.”
Patrick listened intensely.
“But how?”
Tobias looked up at Mr. Zed, as if he were
asking for permission to answer, and Mr. Zed
spoke like there was nothing to it, and word-by-
word Tobias translated.
“You are one of us, and as one of us you’re
entitled to know. To be able to operate a
“TeeWee” like this … we call these cellphone-
like things TeeWees and they’re far more than a
just a phone, iPod, or whatever’s out there. The
name comes from Ms. Matey’s riddles and
tales, but anyway, it connects you mentally. A
TeeWee can sense you, and like the tube
display you’ve seen, you can be connected and
you can connect to others too.
– 012:011/14 –
There’s no ordinary network relaying your
connection. These TeeWees can be directly
linked to each other wherever you are. You
could be on the Moon or be locked in a
hermetically sealed iron coffin—it doesn’t
matter—the signal will still come through. It’s
like life has its own fingerprint, like a telephone
number that is you. If you approve we can set
up a TeeWee for you.”
Patrick’s head was swirling, but even so he
thought he understood the meaning and power
of this TeeWee.
“Does that mean that you can go in and listen
in on me?” he then asked.
“Yes, we can if we need to. This, however, can’t
be done without you knowing it, and there has
to be a legitimate reason for it. For instance, I
can’t check you out on my TeeWee; you decide
if you want to approve of me contacting you. No
one can check you out unless you are in some
kind of danger. The TeeWee senses that, or if
you’re up to no good, the TeeWee senses that
too. Otherwise it won’t reveal a thing to
anyone.”
– 012:011/15 –
“But how does that work?”
“Unlike ordinary cellphones, these connect
using the space between matter, that space that
is nothing, literary speaking. Like, if you’re on
the Moon and I’m here, there’s both matter and
nothing between us, and using this in-between
zone when communicating means there is no
distance, no time delay, and we could touch
each other like through a tube display.
“All imaging and communication is in real time
and encrypted using yours and the other’s life
prints. A TeeWee display like this has no pixels
or other resolution limits; in fact it can display
and sense more than your eye can see. And
there you have your touch feature: it senses
you, and you can sense it. In time you will learn
to feel your TeeWee, as it will learn to feel you.”
Mr. Zed made a small interruption explaining
something to Tobias and urged him then to tell
Patrick.
“Mr. Zed says that we know privacy for you is
vital, and that’s why we need to tell you exactly
what this is. Mr. Green has specifically told us
that you are special and that we never, ever
– 012:011/16 –
should fail to present you with the truth as we
know it. A TeeWee like this is a tool, and it’s up
to you how to use it. This tool reacts on its own
only if misused, if you misbehave, or if you lose
contact with it, like if you should lose it or if it
should be stolen. And it tracks you, like
searching for your DNA, so you can’t get lost
even without it. There are some quite
sophisticated life-identifiers these devices use. I
have one, as well as Mr. Zed here and all the
others, but it’s up to you if you want one of
these to use as your own.”
Tobias ended his long speech with a gentle
smile, and Patrick smiled too looking back at
him. But it was those previous moments of eye
contact with Mr. Zed when Tobias was talking
that made Patrick feel safe. Whatever it was
Mr. Zed reflected Patrick felt deeply, and he felt
no need to ask any more questions now.
For a while Patrick looked at various models
Tobias and Mr. Zed showed him, but he also
became aware that a TeeWee could look like
anything he wanted. Patrick pointed one model
out that, whenever he wanted, for him Mr. Zed
could change its shape or colors.
– 012:011/17 –
The part about Mr. Green having said he was
special puzzled him. But he also felt that he
couldn’t take all that in now, and, anyway, he
was convinced that someday he would be told.
Patrick got his TeeWee and was eager to learn
and try it out, and then he had the evening with
Tobias telling him more about Skyjland to look
forward to. And, of course, the late night show.
How would Mr. Cantini react when he wakes
up without the mailbox money in hand?
Book 12
dec2017
– 012:012/1 –
After dinner both Patrick and Tobias settled
themselves in Tobias’s apartment, eagerly
waiting for the late night show as were most of
the others. Patrick, from the start, when he got
his TeeWee, had begun to explore it to try out
its functions. Tobias happily assisted, setting it
up right. There was no separate manual at
hand; instead you just asked.
“Yes, that’s right, you just talk to it. The
TeeWee will learn to recognize your voice and
even more than that later. You can access only
those functions you have learned to master, and
it guides you one at a time,” Tobias explained.
When analogue is out of the picture, the
same picture is still valid in digital.
12. Backstage
– 012:012/2 –
“So, if I want to connect to you?” Patrick asked.
“Don’t ask me, ask your TeeWee.”
Patrick hesitated a bit, feeling strange asking a
thing like that, but he tried. “How do I connect
to Tobias, TeeWee?”
The display showed Tobias’s picture and with
text below asking, “This Tobias?” and gave
three choices, yes, no, and maybe.
“Wait; don’t touch any of the choices right now.
Try to touch my picture,” Tobias said.
Patrick did and felt a strange tickling in his
finger.
“This is another way of looking at a picture. As
some of us are blind or can’t see that well, they
use this feature instead, and it’s really quick,
and it often provides you with a lot more
information that you can’t see or read. In our
schools in Skyjland you can learn to interpret
this, and many of us use this feature even if we
can see, since it can be a more convenient and
accurate identifier than just a picture.”
Patrick looked up at Tobias in amazement
while sensing his picture.
– 012:012/3 –
“Now, ask TeeWee to explain to you how to
connect to me.”
Patrick did, and TeeWee started talking, telling
Patrick what to do and about various ways to
connect to people. TeeWee also said that
Patrick needed to be listed by the receiver in
order to connect and that he needed to ask for
permission. After having done that, Tobias
picked up his TeeWee because it was calling for
attention. Tobias showed him his display with
Patrick’s picture, and by touching the picture,
Tobias acknowledged the request, which
showed on Patrick’s display immediately.
“You have my picture? But, you didn’t do
anything or say anything, you just touch my
picture?” Patrick asked Tobias a bit puzzled.
“The TeeWee sees you like a camera or a video
camera if you like. And that’s not quite true, I
did do something. You just didn’t see me do
anything, but my touch display knows me and
can feel me. I acknowledged you by feeling.”
Patrick looked back at Tobias silently with
wonderment in his eyes. Then he looked at his
TeeWee and loosened his grip a bit. He formed
– 012:012/4 –
a serious look on his face, reflecting an
awareness Tobias never had seen before. It was
like Patrick went deep into adulthood when
touching his TeeWee display. He didn’t use just
one finger; instead he very much used his
whole hand.
Tobias felt something, and it took him by
storm. What he felt was Patrick’s full-hearted
response, his gratitude: Patrick was grateful for
being with him, for being allowed to share his
time, for sharing his joy, and for being trusted
like he was.
Patrick’s awareness of his situation was
profound, and his look to Tobias was a bridge
that his gratitude used to move from Patrick to
Tobias.
Tobias had never felt something like that before
when connecting to the others; it was a quite
different feeling and he just had to smile. That
boy next to him exuded a peace, a joy and
recognition of him as a person, a human being,
that he never had received from anyone else
before, his wife and his own children included.
Now Tobias both felt and received proof that
Patrick was special and in a way he never could
have understood by being told only.
– 012:012/5 –
Tobias put his TeeWee aside. He moved over to
Patrick and took him in his arms and hugged
him gently, as he knew no other way to
respond. Patrick put his TeeWee aside too and
returned to his boyishness, hugging Tobias
back. Tobias now knew that he had gained a
friend for life despite age, and that Patrick,
while still a boy, moved through some other
dimensions of life he obviously wasn’t yet
aware of.
“I guess you know what a TeeWee is now?”
Tobias asked Patrick.
“Yes I know,” was the short answer he got back.
“How about preparing for the evening show?”
Patrick started to smile widely and released his
grip from around Tobias.
“Yeah, I don’t want to miss that. But where’s
the TV?”
“Oh, have you forgotten? Here nothing is
ordinary, so how do you think a TV-set
designed by Mr. Zed looks? Interested?”
Patrick smiled even more and started to laugh
without saying anything.
– 012:012/6 –
“Right! First we prepare our snacks and drinks
and whatever else we want, and then I’ll
demonstrate a TV, which is slightly different.
And don’t ask me what a radio looks like.”
Patrick laughed even more.
Snacks for Patrick meant just a packet of
popcorn or potato chips, nothing more. But
here with Tobias the concept of snacks widened
and took time to prepare. Tobias engaged
Patrick in everything he was doing, first
preparing a variety of fruits handsomely
displayed on a platter. There were cheeses too
that had to be unpacked and displayed on
another platter. There were crackers, nuts,
chocolate… you name it, and it all had to be
prepared to look nice.
Tobias also had set out some drinks for Patrick
and some red wine for himself to go with the
cheese. Patrick had soft drinks he was used to
from back home to choose from, but there were
also some new drinks he hadn’t tasted before.
One kind was Skyjland lemonades Tobias
pointed out, and Patrick tried some. They
tasted different, but still good, and Patrick
chose one with a strange fruit illustration on
– 012:012/7 –
the label he never had seen before.
“What is it?” Patrick asked.
“Well, if you touch the label… no, no, I’m just
joking,” Tobias laughed.
“That fruit is one of several you won’t find
anywhere else in the world other than in
Skyjland. It’s from ancient times, and it’s a
mango-type fruit we call cirrago because of the
citrus/sweet and sour taste. I like that one too,
and it’s just perfect for a warm day at the
Skyjland beach.”
“What? Skyjland beach? Where are we going?”
Patrick almost jumped up with joy.
“Please, just let me keep that a secret till we’re
on our way. But I can promise, you won’t be
disappointed.”
Patrick loved to see Tobias’s happy, cunning
smile, letting him know that this would be
something extraordinary, if even possible after
all the other things happening to him. But
Patrick promised to be patient.
When they had finished their preparation for
the evening, Tobias as the magician just had to
– 012:012/8 –
do it his way. He placed himself in front of
Patrick on the sofa with a small snack table in
front of him and…
“Ladies and gentlemen! I will now present to
you Mr. Cantini and Gang, Posted!”
Patrick laughed at the way Tobias made his
presentation look like he had back in the
classroom, and then in a magical way Tobias
pointed at a painting on the opposite wall from
where Patrick sat and mumbled some magical
words. And yes, the painting changed its image
and became live. Tobias quickly moved over to
sit beside Patrick like there was nothing to it,
smiling, not saying a word.
However, laughing Patrick and a slight, friendly
push in his side made him talk.
“What? Haven’t you seen this before? Color,
3D, stereo, wide screen and all?”
“No I haven’t, is every painting like that?”
“No not quite. There is one more in the kitchen
that I watched the morning news on when you
were asleep. Anyway, this is our Skyjland TV
channel, and the late night show was released a
couple of minutes ago. Once it’s released we
can pick it up whenever we want, just like any
– 012:012/9 –
other program. Shall we?”
Patrick nodded; Tobias took up his TeeWee
and made something start the program.
The late night show opened like any ordinary
talk show, but the program presenters were
different. Tobias explained that they could
choose a presenter based on language, rate of
speech, sign language, adding text, etc.
“Even if you’re blind you can follow the show
using your TeeWee, and there’s also a feature of
multi-sound, so through the TeeWee you can
hear your choice of presenter speak without
disturbing any others. However, I’ll select
Wendy for both of us—she’s fun to listen to.”
It all started with an introduction from where
Eve and Liam arrived at Mr. Cantini’s night
club. Tobias explained that there were several
other introductions to this sort of series, and
the previous one was about him coming to
Patrick’s school.
“We do want to inform people about what we’re
doing and provide some entertainment at the
same time,” Tobias explained.
– 012:012/10 –
Patrick enjoyed the way Eve and Liam were
presented as heroes, and in Patrick’s mind they
were. Despite their handicaps they performed
no less than anyone else could have done. Out
there in the ordinary society, no one would
consider them capable of doing anything.
Patrick especially liked seeing Liam presented
and how he completely took Mr. Cantini off
guard when entertaining him with his car
pictures.
The mess outside the nightclub when Mr.
Cantini’s men tried to steal Eve’s knitted money
bag was hilarious, and the presenter Wendy’s
comments were all spot on. The gang’s failure
to get to the mailbox that Tobias had told him
about was a joy to watch, like one disaster after
another, and Patrick laughed like he never had
done before.
After that the screen focused on a nicely set
breakfast table, and there were a few seconds of
silence, some steps, and then Mr. Cantini
showed up. A few more seconds of silence with
Mr. Cantini studying the table…
“WHERE THE HELL IS MY MONEY!!!” he
yelled.
– 012:012/11 –
The servants who stood in the background
didn’t know what to do, as Mr. Cantini’s anger
exceeded everything they had experienced
before. There were a few more seconds of
silence as no one dared to speak.
“WHERE THE HELL IS MY MONEY!!! I
WANT TO KNOW WHERE MY MONEY IS!” he
yelled out even louder.
Servants and other people started to move in
and out through doors in confusion, asking
around for someone daring enough to bring
Mr. Cantini the message. After a minute of
further confusion that tall tuxedoed man who
had guided Liam and Eve was pushed forward,
with some messed-up men, bruised and
disorderly dressed, lined up behind him.
“The money is still in the mailbox,” the
tuxedoed man tried to explain.
“What the he…” Mr. Cantini looked like he
might explode.
“Can you please… explain this to me,” Mr.
Cantini said, trying to calm himself down.
“I’d rather not.”
– 012:012/12 –
Mr. Cantini looked around in silence at his
lined-up men for a while, like he wanted to
bruise them up even more.
“Okay… can you show me?” he then asked the
tuxedoed man.
The tall, tuxedoed man looked back at Mr.
Cantini in anxiety, expressing “rather not” once
more with his eyes, but he didn’t dare to say it.
So instead of breakfast, Mr. Cantini got dressed
and pushed his people out in the street to show
him that damn mailbox.
Out on the sidewalk he stood for a while
watching the great havoc marking the way to
the mailbox, the only thing standing.
“What the hell is this???” Mr. Cantini asked
right out in the air as if he were stunned.
“I rather not say,” the tall tuxedoed man
following him silently answered.
Mr. Cantini’s bedroom was well isolated at the
other end of his nightclub building, and after
his usual sleeping pill he hadn’t heard anything
of the noise, not even the blast blowing up the
car trunk.
– 012:012/13 –
He looked at his men, who looked at something
else, anything. Any further arguing seemed
pointless. He then turned to the mailbox and
made his way there. Any people on the sidewalk
moved away, and together with others they
were looking from a safe distance. This was
Cantini area and even the police moved away as
Mr. Cantini closed in on the mailbox.
“What the hell is this?” he asked again when he
had all his men assembled behind him.
“It’s the mailbox,” someone said.
“With the money,” someone else added.
“SHUT UP!!! I can see that it’s made up to look
like a mailbox. BUT DO WE HAVE
MAILBOXES LOOKING LIKE THIS HERE???
Mr. Cantini furiously asked.
A silent mumbled “No” was all he got back as
an answer.
“What the hell, look at it; a stupid massive iron
pillar, blue okay, but it’s junk. NO ONE PUTS
ANY MAIL IN HERE!!!”
“But there’s a mail slot—OUCH.” A kick on the
shin by a nearby buddy silenced any further
explanation.
– 012:012/14 –
“We saw the money envelopes put in there,” the
tall tuxedoed man added.
“AND!!! WHY THE HELL CAN’T YOU JUST
TAKE IT OUT. WHAT THE HELL’S THE
MATTER WITH YOU!!!”
In anger Mr. Cantini kicked the mailbox hard,
and as a result a small iron door at the back just
happened to fall out in the street with a crash.
Even though they all from the start had looked
for a back entrance, a hatch or something to get
into the iron pillar, no one before had noticed
that backdoor, as it of course had been
cunningly concealed.
Mr. Cantini looked behind the mailbox and saw
an envelope fall out afterward. He picked up
the envelope and got glue on his fingers, which
stuck to the envelope.
“What the he… Get this off me!” And the
tuxedoed man was quick to remove the
envelope from Mr. Cantini’s hands.
“Where the hell is the money?” he then asked,
stepping aside a bit while trying to get rid of
some glue from his hands.
– 012:012/15 –
Some other wise guys rushed forward to have a
better look.
“There’s nothing here?” they all in surprise
established, as with one mouth.
Mr. Cantini starred at them like a madman as
they one-by-one investigated the inside of the
mailbox, getting glue on their hands, too. Then
he turned to the tuxedoed man and asked what
was in that envelope he found.
The tuxedoed man carefully opened the
envelope without getting any glue on his hands
and took out a folded paper. He unfolded the
paper and read to himself, and almost at the
same instant he became silent.
“What the hell does it say?” Mr. Cantini asked,
urging him to answer.
“You don’t want to know,” was the silent
answer coming out from the tuxedoed man’s
shut mouth.
“WHAT THE HELL DOES IT SAY!!!? Mr.
Cantini furiously shouted, having had enough
of this nonsense.
The tuxedoed man took a deep breath as if he
– 012:012/16 –
were preparing himself to hide from an
expected explosion.
“Out of Order, it says.”
BANG! That second kick Mr. Cantini delivered
to the mailbox hurt bad, and after that he let
lose on the men closest to him, delivering gluey
punches that of course happened to get stuck
here and there, ripping off one man’s toupee.
It all became another mess with Mr. Cantini
furiously hitting everyone close and the men
already bruised up trying to protect themselves
and escape the area.
Patrick laughed his heart out on the sofa
together with Tobias, as Mr. Cantini hobbled
back home because of a hurt foot, assisted by
that tall tuxedoed man as the only one Mr.
Cantini still could trust.
“My guess is that we have to take Mr. Cantini
out soon. He could be a danger to us if he tries
to set up a search for handicapped-looking
people like Liam and Eve and sends his people
to institutions like ours is registered as,” Tobias
said a bit more seriously after a while.
“He’s very powerful Patrick, and he’s not just
– 012:012/17 –
any ordinary gangster.”
Patrick listened intensely.
“You know that wheel of his, the one he tried to
trick Eve and Liam to lose their money on? It’s
rigged all right, but not really rigged to make
people lose money. The wheel is actually used
to pay out money to let politicians, police,
military, etc. win it. To give away money to
people of importance, banks and big company
leaders, those key people who run this
country.”
“Like the President,” Patrick curiously asked.
Tobias looked back at Patrick and smiled, but
without answering his question.
“Bribes, it’s called, and by letting them win the
money it doesn’t show where the money is
coming from; it can’t be traced. They’re all in
on this setup, financing their penthouse-style
luxury living, and Mr. Cantini is the one
administering everything, making him the most
powerful of them all.
What we’re doing is making him lose his
manners and credibility, making him useless,
so to speak, so we can replace him our way and
take over the business without anyone noticing.
– 012:012/18 –
The money involved for us to earn is most likely
many billons’ worth.”
Tobias sat silenced for a short while, thinking.
“I wouldn’t be surprised if there will be a
master meeting regarding this tomorrow,”
Tobias ended with.
Book 12
dec2017
– 012:013/1 –
“What’s a master meeting?” Patrick asked.
Tobias looked back at the TV screen for a while
before he turned it off.
“We can have a look at what happens next,
covering the whole day and night, tomorrow.
There are some things about this you need to
know.”
Patrick agreed by nodding back. Tobias smiled
and offered him some crackers with cheese, as
they too were from Skyjland, like his lemonade.
Patrick tried a small piece Tobias prepared for
him and yes, he liked it.
“You know this money you have? It’s something
In a high tech world we look up to illusions
and forget what feeds us in the first place.
13. Getting Ready
– 012:013/2 –
we, the Skyjland society, give to all the people
in our community. We don’t have debts,
meaning you can’t borrow money from a bank
or from any of us. Skyjland functions more like
a company than a country, and everyone here
has work, employment if you like, employment
of their choice, provided. Everyone has
something to do and everyone earns money for
whatever extras they may want. Your $100,000
is for getting you started, and we, the Skyjland
society, have so far earned our money from
crooked people and companies like Mr. Cantini.
We steal from them, if you like, our way.”
Patrick smiled. Whatever made Mr. Cantini
suffer, he liked, as there was this feeling he had
had since long ago that Mr. Cantini in one way
or another was behind his parents’ deaths. He
had been spared, but what kind of life was that?
“In many ways Skyjland is rich, and we have
our own banks and monetary system that may
seem kind of strange to you. Basically
everything is free in Skyjland; you only pay for
extras. Your apartment is free, healthcare is
free, and you don’t even have to pay for basic
food, or clothes to a certain limit. This makes it
possible to live a decent life, and if you get old,
– 012:013/3 –
handicapped, sick or something, what you need
is provided for you,” Tobias explained, slightly
shrugging his shoulders.
“We have no taxes whatsoever, and our entire
infrastructure—transportation, energy and
such—is free within the limits of a decent
standard of living. People can run their own
businesses within Skyjland and are encouraged
to do so, and that is one way to use your
$100,000, to get you started.
“But because you’ve been invited as most of us
have, I advise you to take your time and learn
who we are and how Skyjland is functioning
before you start spending much. Remember
that what we buy outside is regarded as extras,
and not all of it is allowed in, like things we
regard as toxic, such as cars, gasoline, batteries,
some food, chemicals, medicine, and stuff.”
“But cars? Don’t you have cars?” Patrick asked,
a bit surprised.
“No, not a car as you might think of it. We don’t
need cars like that; we travel differently.”
“But how does that work? You must have
gasoline, oil, everything’s got to run on
something?”
– 012:013/4 –
“That’s true. But what Mr. Zed and his wizards
have discovered is another kind of energy
source that replaces oil, natural gas, coal, and
actually electricity too.”
“What?” Patrick asked, stunned.
”But how? How can that be? Everything is
based on electricity, isn’t it?”
“No, it isn’t. In fact, nothing we use in any
society needs to be electric; we can’t eat
electricity. And if you think of it, electricity is
always used to generate something else, like
light, for instance. Like your TeeWee—it
doesn’t run on electricity—there is no battery in
that one and it’ll run as long as you live; no
recharge is needed.”
Patrick became silent for a while looking at
Tobias as if he were searching. He didn’t doubt
Tobias after all he had experienced, but he
needed to feel it. At this point he wasn’t able to
take it all in, and unconsciously he searched for
a kind of mental guidance. Up to a certain level
Tobias was able to provide that, but beyond?
Tobias felt Patrick’s presence once again and
this time without his TeeWee. What Patrick
– 012:013/5 –
emitted was extraordinary—a different kind of
emotional trust.
“I don’t understand everything myself, truly,
but it works,” Tobias said, like it was something
you just had to acknowledge, as he had done.
“But if you want to know?”
“Oh yes, then you are entitled to, and we have
schools for that that are free, too.”
Patrick laughed, as it seemed that Tobias, even
if not knowing, had an answer to everything.
“But what can I do?” Patrick then asked. “What
about that magic show you were going to set
up?”
“Glad you asked. Interested?”
“Yeah! Of course.”
“Right, now we’re getting down to business,”
Tobias said with a grin all over his face.
“This magic show I’m setting up is going to take
place in real life, and it’s going to be called
Bangers and Mash,” Tobias proudly presented
in his usual way, as the magician he was.
“What? Bangers and Mash? What’s that all
about?” Patrick asked while starting to laugh.
– 012:013/6 –
“Well, it’s a sort-of fake company name, and
we’re going to present ourselves as selling
arms, ammunition and weapons at military
meetings and such, items for banging and
mashing things, you know?”
Patrick laughed even more while asking, “How?
I don’t get it?”
Tobias laughed a bit too. “Okay, here’s the deal.
As you’ve already seen, Skyjland has equipment
and technology that any military would love to
possess. But we’re not going to sell what we’ve
got. What we sell we can also control, like, we
can destroy anything we sell anytime from
anywhere. But we’re not going to tell them that,
are we?”
Patrick shook his head while smiling.
“The arms and things we’re going to sell we’ll
present in an awkward way, like magical, like a
show. Spectators and those interested, let’s say
potential buyers, shouldn’t be sure if what we
promote and sell is just an illusion or what.
We’re going to present our merchandize as real
of course, but in such a silly way that people
will have difficulty taking us seriously. And of
course all our products will look childish and
silly, too.”
– 012:013/7 –
Patrick laughed while enjoying Tobias’
presentation. It was obvious that this was
Tobias’ territory and he enjoyed every minute
of it.
“THEN—and this is the best part of it all—we’re
not going to sell for money, not a cent, no
money at all. Instead we’re going to trade for
land, acknowledged as a fair deal of course, to
be governed as we please as our own country
with borders and all. So in this scam we can’t
just sell to anyone; there has to be a country
involved that we can deal with and an
internationally acknowledge government has to
sign up for the deal.”
“But, how will that work? Can you just sell
parts of a country like that?” Patrick asked in
surprise.
Tobias laughed and brightened up like the sun
was all over his face.
“This is the funny part, to see how far these
people, the military and politicians, are willing
to go in order to get these arms we’re going to
offer. The arms we’re providing look like toys,
and the soldiers equipped with them will look
ridiculous. But the advantage in warfare using
them will be immense. You see, with these
– 012:013/8 –
arms a small country can take on a much bigger
neighbor with a much bigger military force.
How many small countries do you think would
like to do that? Freedom fighters, they’re called,
and I think there are quite many, especially in
the Third World.”
“But doesn’t that mean war? Aren’t you starting
wars by selling arms like that?
“Well, Patrick, there’s a lot to learn about this,
and I’m very comfortable knowing that we have
Mr. Zed, Ms. Matey, Ms Nodi and Mr. Green
running the show. They don’t do anything they
from the beginning can’t control.
“You see, big countries today already sell guns
and whatever arms they can come up with to
whomever as long as they pay. And where do
you think that money they’re paying with is
coming from? Mr. Cantini is not the only crook
out there; there are other worse crooks than
him, and many countries are more or less at
war today anyway. If they don’t shoot at their
neighbors, they shoot at their own citizens
trying to steal their bread for the day.”
“I guess you’re right. But how does Mr. Cantini
fit in in all this?”
– 012:013/9 –
“Mr. Cantini—even though he’s just a
middleman, even though he doesn’t seem to
know it—is very important at linking people
together, exchanging money for all kinds of
secret deals. There’s a lot going on behind the
scenes, and we in Skyjland have the means to
intercede without them knowing. This is
complicated business and it isn’t easy to
understand. But we know what we want with
this plan, and we need to protect ourselves and
our way of living. There are some disturbing
things going on that we need to deal with.”
“What’s that?” Patrick asked.
For a moment Tobias became a bit more
serious, in a sad kind of way. He looked back at
Patrick for a while, like he needed to feel him,
like he needed him to be near.
That black boy he had approached at his school
and brought with him had dramatically
changed in attitude since they’d met. He’d
shown that he was a kind and gentle kid and
didn’t have to be by himself, as he had been
before. He was open and enjoyed company, was
curious about life, oh yes, and somehow he
showed an understanding unusual for a boy his
– 012:013/10 –
age.
Tobias wondered to himself, “Why does it have
to be that way? Why do people have to be so
mean to each other, why can’t they appreciate
and enjoy each other instead?”
“You see, we, the Skyjland people, also make
deals and trade with other people
outside—whomever we like. For example, we
have farmers and fishermen working for us and
we also have agreements with doctors and
nurses and similar people. They are active
mainly outside Skyjland and have their land or
their business situated there. We help them by
making their living easier, like if a farmer has a
problem with his crops for whatever reason, we
have the technology to help, and if a doctor has
problems in his business somehow, we can
improve his situation.
“However, them helping us out and profiting by
it is not always seen positively by others. For
example, we know a very nice farming family
living in a poor South American country. They
grow coffee for us, among other things, and we
have helped them to improve their standard of
– 012:013/11 –
living so that their small farm today stands out
compared to others, and their crops are better
quality and far bigger than their neighbors’,
who are now jealous and greedy.
There are some big landlords who have tried to
burn their farm down without any of their
neighbors standing up for them, and individual
thieves as well as the government have tried to
steal the money they have earned from us.”
“The police too?” Patrick asked with concern.
“Especially the police.”
“It’s gone so far that their two daughters are
going to school in Skyjland now, as they
otherwise would risk their lives attending the
local school in their village. To a certain degree
we can protect them, causing all kinds of
trouble for the others without giving ourselves
away. Like, they have been shot at out in their
fields working, but as you can imagine, no
bullet has reached any of them. In some cases
we made their rifles explode right in their faces
when they pulled the trigger.”
But instead of all this trouble and bloodshed, if
we had more land of our own we could invite
farmers to come and work with us, and we’d
– 012:013/12 –
provide the land where they can feel safe. We
actually have that set up and working in
Skyjland today and have done so for many
years now.”
“But this Skyjland—where? Where is it?”
Tobias started to smile again with this never-
ending stream of questions thrown at him.
“That, my young man, is a tale to tell when we
get there. You just have to be patient.”
“But… everything I hear makes me want to
know more.”
“Yes, I do understand, and there’s so much
more to tell, but it’s getting late,” Tobias said in
a fatherly tone.
Patrick smiled gently back; he knew he’d learn
more about Skyjland tomorrow… and the wrap
up of Mr. Cantini on the late night show…
and… there was so much, so many questions
that Patrick had a hard time sitting still.
“Then Sunday morning we’re going to Skyjland,
and I think we’re booked in a Mush 12,” Tobias
had to finish with, like that was it and then to
bed.
Patrick just had to laugh, moving over to
Tobias’ side and pushing him a little.
– 012:013/13 –
“What… ? What is a Mush 12? I’ve never heard
that before.”
“We’re going to travel in a Mush 12. We’re not
that many going to Skyjland on Sunday, and so
we don’t need to use the Mush 50,” Tobias
happily explained.
“What is a Mush 50? You have to tell me!”
“It’s how we travel. Mush 12, Much 50… and
you should see the Mush 200… and not to
mention the Mush 875.”
“You are teasing me! I need to know. I can’t
sleep otherwise.”
“Well now, if you have to know: Mush is short
for Mushroom and 12 stands for the amount of
passengers it can take.”
“No… You’re joking?”
“No, I’m not. We’re going to Skyjland in a Mush
12 DXV on Sunday.”
“No … You’re joking?” Patrick repeated. “What
is DXV then?”
“Deluxe Extraordinary Vehicle, of course!”
Patrick inched closer and started gently
hammering on Tobias’ chest while laughing.
– 012:013/14 –
“Okay, okay. That DXV thing I just came up
with; there’s no such designation. But Mush 12
and the others truly exist, and the Mush 12 is
an adventure to travel in. I’m sure that the
captain will take us for a ride you won’t forget,
just to show you what it’s capable of,” Tobias
said calmly, closing his arms around Patrick.
Patrick stopped his hammering and came
closer, leaning on Tobias’ chest, listening a bit.
“That Mush mushroom thing we’re going in—it
actually looks like a mushroom and it flies
higher than any airplane on Earth, and it’s
faster too. It actually can take you out in space
if you want it to. That name and mushroom
shape originates from Ms. Matey and her tales,
but it’s strange how all her tales come true. The
shape is perfect for its purpose, and they can be
as big as the Mush 875—it’s huge you know.”
Tobias stood up with Patrick looking at him,
smiling.
“Can you promise me one thing?”
Patrick instantly nodded.
“Try to hold your curiosity back till Sunday and
don’t ask the others about our flying
mushroom. It would be much more fun to show
– 012:013/15 –
you when we get there.”
Patrick smiled back, nodding, promising. It had
gotten very late and both of them were rather
tired after yet another exiting day. Patrick went
first to the bathroom to wash up, and then he
went to bed. While lying down, his thoughts
were swirling. TeeWee, mushrooms… 875
passengers, but that must be the biggest
airplane in the world, he thought. And like that
he fell asleep dreaming.
The next day the master meeting took place as
Tobias had predicted, and it was decided that
Mr. Cantini had to go. How and who would
replace him seemed not to be an issue at that
moment, but Mr. Green would see to it that Mr.
Cantini departed one way or another.
Whoever this Mr. Green was, he seemed to
stick to himself and few seemed to have met
him. But he was not unknown; there were
stories; and the respect Mr. Green was shown
no one questioned.
Patrick did keep his promise and didn’t ask
anyone about the mushroom planes.
– 012:013/16 –
Saturday evening they packed for their trip to
Skyjland. Tobias didn’t have to pack much
because he had another wardrobe, what he
thought of as his usual clothes, “back home” in
Skyjland. But Patrick packed all his new things
he had bought, clothes and all, in two big
suitcases he also bought for his money, as
Tobias had let him understand that it might
take a while before they returned.
Patrick didn’t mind. For him this city had never
felt like home anyway. This past week he had
spent with Tobias had meant more to him than
his all previous life put together. For the very
first time he had been able to let go of all the
strain built up in him. The lack of love from his
relatives and parents that Patrick had no
memory of: Tobias seemed to in just a couple of
days have compensated for. The trust he found
in Tobias had relieved Patrick of a lot of
suppressed anxiety that he hadn’t even been
aware of. During these few days Patrick
unconsciously sought more and more
emotional contact with Tobias as the father he
had never had, and Tobias let him.
It had been Ms. Matey who had suggested
– 012:013/17 –
Tobias take on this mission; no Ms. Matey had
almost demanded him, and then he didn’t
understand why the fuss. But once again Ms.
Matey’s intuition had been proven right. Tobias
felt strongly for this black young man, and now
he wouldn’t want to have missed this occasion
for the world. This connection between the two
that had built up and now started to take shape
was for life and Tobias knew it.
On Sunday morning Tobias got up early and
then woke Patrick up. This was the day Tobias
was going to take Patrick to Skyjland, the White
City, and Patrick could hardly wait.
Book 12
dec2017
– 012:014/1 –
Tobias and Patrick had their breakfast while
joyfully chatting. Tobias still didn’t reveal much
of what could be expected—“Wait and see,” was
the tone of the day. “You won’t believe me
anyway,” Tobias said. Patrick had a hard time
sitting still, so he helped Tobias wash up after
breakfast to try to speed up things. Tobias
enjoyed this and added some bits and pieces of
information here and there to increase Patrick’s
curiosity.
So at last they were ready, outside the
apartment and on their way along the corridor.
“We’re going to use the elevator this time,”
In fantasy our minds can blow us away.
In reality you better keep your hat on.
14. New World
– 012:014/2 –
Tobias said.
“Okay, but why? I can help with any luggage
down the stairs.” Patrick was curious.
“That’s right, but we’re going down some extra
floors and there are no stairs down there.”
Patrick smiled. Wait and see, huh.
He turned to the elevator that he hadn’t seen
anyone using. It was a big elevator, like those in
hospitals that are made to carry a full-length
bed and more; otherwise it looked quite
ordinary.
“Use your TeeWee,” Tobias urged Patrick.
“What? For what?”
“Tell your TeeWee where you want to go. Tell
your TeeWee that you want to go to Skyjland
and that you have your flight pre-booked.”
Patrick spoke into it authoritatively, and his
TeeWee answered with a short “Okay.” Then
the elevator doors closed, taking them down.
They passed the basement that Patrick thought
was the last stop; its button was the lowest, at
least.
“Shouldn’t we get off here? Are there more
floors?” Patrick asked a bit surprised.
– 012:014/3 –
Tobias just smiled back as the elevator took
them a bit further down, at least four floors,
Patrick felt like. There were no indications in
the elevator revealing anything below the
basement, but obviously that’s where they were.
The elevator stopped, and the doors opened.
“But…? It’s huge!” Patrick exclaimed, stunned.
“Yes it is.” Tobias guided Patrick out of the
elevator.
The room they stepped out in was more like a
hangar, forty feet (12.2m) high. And there they
were, not just one but several of these Mush 12
airplanes, and in the far back, opposite the
elevator, was the Mush 50 standing, reaching
almost up to the ceiling. It was huge, just like
the whole room.
“But how…? How could you have done this? It’s
huge!” Patrick expressed as they walked right to
the middle of the room.
Tobias smiled and urged Patrick to look up to
the ceiling right above where they stood.
“What? Noo… it can’t be, can it?
“Oh yes, we are right under the garden pool,
– 012:014/4 –
and up there you see the pool water from
below. And no, there’s no glass or anything
holding the water up.”
Patrick looked up amazed at the water
sparkling above him, with some early morning
sunbeams reflecting through.
“Mr. Zed?” Patrick asked after a while, smiling.
Tobias nodded. He had been so lively that
morning, waking Patrick up and teasing him
with details over breakfast, but now he was
calm. He took Patrick for a tour, this time with
a fatherly attitude.
Just as they started walking around, some other
people Patrick recognized from upstairs started
to show up, including Liam and Eve.
“Eve is going to Skyjland too, but Liam will stay
here. He likes to take care of the Mushes, too,
you know, looking after them, keeping them
neat and clean.”
They greeted Liam and Eve with a hug each, as
well as the others, and Tobias asked Liam if it
was okay to show Patrick the Mush 50. Liam
nodded back, smiling. “Awesome Patrick,” he
said, urging them to have a look.
“You can leave your suitcases here Patrick;
– 012:014/5 –
Liam will take care of them for you,” Tobias
said with Liam nodding. Patrick just couldn’t
wait, and he had to keep himself from running
ahead.
This thing really looked like a mushroom, a
giant mushroom. The Mush 50 was made from
something like transparent, shiny steel that you
couldn’t see through; it was like you saw
around it instead. Its surface was smooth and
without any visible joints or rivets holding it
together. Tobias explained that the Mush’s
chassis was made from a material Mr. Zed and
his wizards had developed and that it was much
stronger than the strongest steel, much lighter,
and could withstand almost anything.
“You see, that metal-looking chassis is almost
alive, and inside it you’ll enter almost another
dimension, an environment that is its own
mini-world. A Mush makes its way through
both air and water at a speed no ordinary
airplane or even rocket can follow,” Tobias
explained while hinting at the pool’s water in
the center of the ceiling.
Patrick looked up at the water again with a
– 012:014/6 –
questioning expression.
“Yes, we’re leaving that way, and it’s only the
Mushes that can pass through. If you drop
something in the pool from above it’ll stay there
at the bottom; it won’t fall through, and you
can’t swim down here through the pool either.
From up there, the pool functions like an
ordinary pool.”
“But if we pass through and people are up there
swimming?”
“Don’t worry, they’ll be notified and leave the
pool area when we’re ready to take off, no
problem. The strange thing is that a Mush even
can pass through material like rock. As Mr. Zed
likes to put it, “Air, water or rock, it’s just
matter, and even if we people experience them
as different, a Mush will pass through it all as if
it were the same.”
Seeing the Mush 50 and standing under its cap,
something like a hundred feet (30.5m) wide
and seven feet (2.1m) over his head, Patrick
now believed everything Tobias told him—it
was a massive sight.
Tobias picked up his TeeWee and did
something that made an entrance door open in
– 012:014/7 –
the Mush’s stem. The stem was round and
about thirty-five feet (10.7m) in diameter at the
bottom. Farther up it narrowed to about
twenty-five, shaped a bit like a pear. As they
entered Tobias explained that the Mush also
had a lower pilot department below the floor,
like the Mush was growing up from it down
where they entered it.
“There is a sort of elevator shaft in the center,
connecting the cockpit in the cap with the
control room in the base, and you can control
the Mush from either way, whichever the pilots
feels is best.”
Inside the entrance to the left there was a
walkway around the center cockpit shaft,
leading up to the cap’s main area. It looked all
helter-skelter from below, without steps and
steep. But Patrick saw that once people stepped
foot on it, it was like walking on flat ground, as
if gravity changed to keep them perpendicular
to the surface.
As they rose, Tobias pointed out, to the right of
the entrance, a closet for luggage or whatnot.
He said that, with a special tag for Patrick’s
suitcases that they would get in Skyjland later
on, Patrick’s TeeWee could track his bags and
– 012:014/8 –
have them ready for him and in line when it
was his turn to get off. “Those tags will also
carry the suitcases for you; it’s like they make a
suitcase weigh nothing,” Tobias added with a
smile.
When they entered the hall in the cap, Patrick
became even more amazed. It didn’t look like
the inside an airplane like he’d seen on TV and
in the movies. Instead this was a room, a hall,
like in any ordinary house, but not quite.
Everything was so exquisitely furnished and
decorated that even luxury wasn’t the word for
it. Tobias felt Patrick’s amazement and smiled.
“That’s right, Patrick. We don’t have any
second class or whatever. Here everything is
first class.”
The floor was made from beautiful hardwood,
dark brown and polished so it shone.
Handrails, doorknobs and even fixtures looked
like they were made of gold and silver and
brass. The walls of the round hall were paneled
at the bottom, lighter than the floors, up to
about three feet (90cm). Above that was a bone
white, lightweight wallpaper, covered in places
with colorful paintings. The ceiling in the
center, where Tobias and Patrick entered the
– 012:014/9 –
hall, was open and almost one floor higher than
the ceiling closer to the round curved walls,
revealing a second floor above. Alongside the
outer wall, opposite each other were two stairs
leading up. Also along the main hall walls were
four openings leading to the outer area of the
cap.
The hall itself was furnished with sofas, tables
and chairs for the journey, and a small kitchen
bar to support passengers with refreshments.
Tobias showed Patrick around and then up. As
they entered the cap’s outer ring areas, they
saw a ring corridor with lots of openings to the
outer edge, where there was more seating in
private rooms for families and such.
From one of these openings, Patrick now could
look out through the cap’s roof through wide
windows running all around the Mush, which
didn’t show from the outside. They stepped
into one of these rooms, and it had sets of wide,
comfortable seats grouped in twos. The seats
looked more like armchairs with small side
tables than airplane seats, and each faced the
windows, providing an excellent view for
everyone. Screens between each set of
armchairs could be slid closed for more
– 012:014/10 –
privacy.
Tobias also took Patrick to have a look at the
cockpit at the center top of the cap, with a
window in the ceiling, which gave the
impression that the cap top was open, like a
convertible.
To Patrick in the cockpit, everything looked
different than how it should look. There weren’t
many instruments, and Tobias explained that
the cap pilots (usually four of them even though
the Mushes were all fully automated)
controlled and maneuvered the Mushes with
their TeeWees.
Patrick silently followed Tobias around,
listening. He was too overwhelmed to start
asking questions, and, anyway, where would he
begin? This was too much.
When it got close to their departure, Tobias and
Patrick left the Mush 50 and joined the others
who had assembled at the foot of a Mush 12.
Their luggage seemed to be all on board, and
they now stood like they were waiting for
Tobias and Patrick. The Mush 12s had only two
pilots and two other crew members, but that
seemed more than enough.
– 012:014/11 –
Tobias presented Patrick to the pilots and the
crew, and Patrick recognized each one from
somewhere. One of the pilots, a young, good-
looking girl, particularly confused him. After
the presentation Patrick drew Tobias aside and
whispered, “But, she’s blind? Isn’t she?”
Tobias looked happy. “Yes, Patrick, she is, but
she has her TeeWee guiding her.”
Tobias turned to Doris—that was here
name—and asked her to show Patrick her
TeeWee and give him a short demonstration.
She did so happily.
The TeeWee she had was more disk-shaped,
with round displays on both sides and with five
kinds of buttons along its edge, fitting her hand
and fingers perfectly.
“You know, I can read like a seeing person with
this by feeling its displays just like seeing
persons read text,” Doris explained. “I can
write with it too and feel what I’m writing at the
same time—I don’t need to see what I’m
writing.”
“But don’t you have a keyboard, a pad or
something? You’ve got only five buttons—how
does that work?
– 012:014/12 –
“Those five buttons have more functions and
more sensitivity than any other keyboard, pad
or whatever, and they allow for extremely fast
writing. Pick up your TeeWee, Patrick, and
respond to me communicating with you, and
I’ll show you.”
Doris explained that she was going to write to
him in English, and through his display he
could follow her as she was writing. She also
said that she was going to turn on the sky tone
text function so he also could hear her writing.
“But, don’t you just talk?” Patrick asked.
“Oh yes, we can do that too. But this is so much
faster, and anyway, some of us can’t talk, and
some people have difficulties pronouncing
words or expressing themselves verbally. The
sky tone text language is much richer and is
able to express more than any other language
that I know of,” Doris explained. “Right! Okay,
Patrick, are you ready?”
Patrick nodded while looking at his display.
Some tones started to play, like a melody
following a tune, and text started to line up on
his display at a pace he couldn’t follow or read.
Row by row text filled Patrick’s display, and as
– 012:014/13 –
the melody from Doris’ TeeWee played quicker
and more richly, new rows on Patrick’s display
just flashed by.
Patrick looked up at Doris from his TeeWee
and smiled. “Can I learn that?” he asked.
“Oh yes, it’s not that hard, really. We have
classes in Skyjland that teach it.”
Tobias, too, was amazed by Doris’
demonstration, even though he had seen it
before. But Doris’ skill in handling it seriously
impressed him.
“My kids are learning that at school, but they
haven’t got to her speed yet,” Tobias added.
“It will come,” Doris happily answered. “But
now we must hop on board, everyone, and get
going.”
Doris took the lead, and with her TeeWee in
hand she guided the others onboard like any
seeing person would have.
Tobias explained to Patrick as they entered that
the Mush 12 was basically the same as a Mush
50 in its design, but was more like a sports car
in size and performance.
– 012:014/14 –
Patrick just smiled back at Tobias. He could
hardly wait to get in and get going.
The Mush 12 had only one floor in its cap, and
the cap cockpit was more open, for a half floor
up in the center. There was no shaft in the
center down to the base control; it was all an
open space. Patrick could see Doris take her
place at the top and the other pilot Richard,
whom he had seen before, taking a seat at the
base where they entered.
Tobias and Patrick sat in a set of armchairs
looking out over the hangar room, heading
towards the pool up in the ceiling.
There was no sound indicating that motors had
started running. Not a bump or acceleration
was felt as they started to move horizontally
over the floor. Patrick felt almost like he was in
a movie theater, as if the screen were coming at
him.
Doris maneuvered them right in under the
pool, and then the Mush started to take off
vertically at a gentle speed. As they reached the
ceiling with all the water coming straight at
them Patrick grabbed hold of his armchair; he
felt like they were going to crash into the
– 012:014/15 –
water—but they didn’t—he felt not one shake.
As they rose up through the pool he could see
some of the others in the garden waving
goodbye, and at an increasing speed Doris
made the Mush leave the pool straight up.
From where Patrick sat he could see the ground
vanishing from under his feet, and he grabbed
his armchair tighter. Tobias calmly sat beside
him, enjoying the view of the landscape
spreading out the higher they rose.
They were quick to pass some clouds, and the
Earth’s horizon started to curve. The air
became visibly thinner and as they left the
atmosphere, and the Earth took on a new
dimension.
“But don’t we need space suits?” Patrick asked
in a panic.
Tobias smiled back to reassure him, like only a
father can do.
“No, Patrick, not in this one. And we’re not
going to float around in space either, as you
might have seen astronauts do on TV. It’s like
we’ve brought gravity and the atmosphere with
us, and we can wander around up here in space
– 012:014/16 –
like on the surface of the Earth. How do you
feel? Do you like it?”
Patrick smiled back and finally let go of his
armchair.
“You see, we’re going to pass what we call the
junk belt—rockets, satellites and
malfunctioning equipment man is putting in
orbit around Earth—to a point far out where
the entry to Skyjland is located. Radar or
whatever technology the others are using, they
can’t see us, locate us, or even get to that entry,
as we’re in another dimension they’re not
aware of.”
As Earth became smaller down below, Doris
made the Mush slowly turn around is center
axis, letting Patrick get an outer space view of
the moon, which started to appear behind the
Earth: a powerful sight. As they turned farther,
the sun filtered through the Mush’s windows,
displaying an amazing structure of floating fire
where white, the light of life, presented itself in
a scale of colors and patterns far beyond what
eyes and mind could normally handle.
What amazed Patrick the most was that black
emptiness among all the spectacular scenery
– 012:014/17 –
that the sun, stars and planets were providing.
In silence Patrick took it all in, and Tobias
stopped talking. There were so many feelings,
so many impressions.
The silence Patrick felt in that black, vast,
empty space Tobias filled with his presence,
sitting beside him. The joy, spectacular fun, and
wonderment everything sparkling out there
represented—it couldn’t match the comfort of
the night Tobias provided for him.
Patrick looked deep into the dark endless space
for a long time, like he needed to feel its depths,
but Tobias in spirit never left him once. Patrick
felt pleased and once again he got confirmation
that Tobias was never going to abandon him
and that Tobias was for real.
It took only about an hour for the Mush to
reach Skyjland’s outer space gate. Tobias
explained that Doris and Richard had slowed
the trip down to let him see space; the trip
could take less than a minute.
Doris turned the Mush to show Patrick a thin,
strangely colored, light-reflecting disk out there
in the dark.
– 012:014/18 –
“That is the gate to Skyjland,” Tobias explained.
“Its area is about four times the size of
Skyjland, and through it we’ll return to Earth,
like through a shaft.”
“Like through those tube displays?” Patrick
asked.
“Yes, very much so. But this is a vast tube and
far more advanced.”
As they flew through, Patrick could see Earth
far away, tiny as a pea, shining with blue and
white. It was strange to have seen the Earth
behind him and now in front of him, but after a
few seconds he got used to it. His head had
gotten used to getting used to such wonders.
For the trip back to Earth Doris sped up the
Mush considerably, making the pea-sized Earth
grow to a basketball within seconds. The
beautiful planet started to spread out and fill
Patrick’s window.
“Were are we?” Patrick asked.
“We are above Antarctic. Skyjland is a valley
we’ve made, ice-free, a bit out in the ocean.
Through the Skyjland gate, out there in space,
we can catch and bend sunlight and let it
through to temperate our valley, making it
– 012:014/19 –
warm and cozy. It’s quite a place. We’ve got two
suns down there you know,” Tobias happily
explained.
Whatever Tobias said now, Patrick believed,
and he smiled back and laughed.
“I’m sure Doris will slow down our approach to
give us a view of the place. This I like!”
Tobias leaned back in his armchair, like this
was a moment to enjoy. And even though he
had done this trip so many times before, seeing
it, the sight of Skyjland from above, he never
tired of.
The sheer, blue, outer atmosphere came closer,
and the Mush slowed. Down there a pattern of
high clouds like transparent stripes were
smearing the view, but as the Mush lowered
through, the sky opened clear.
Book 12
dec2017
– 012:015/1 –
There… Patrick almost lost his breath. In the
middle of widespread ice and mountains, as far
as the eye could see, a valley spread out green,
from one high end of the mountain range to the
sea and farther, to end in a mass of ice meeting
the horizon. The valley stretched three-hundred
miles (483km) from the highest mountains to
the shore and hundred miles (161km) out in
sea, and it was hundred-eighty miles (290km)
wide down to the coast, where it ended in a
wide peninsula where the ice masses, like a
wall, took over.
Skyjland was finally visible and… Patrick just
couldn’t believe it. He reached for Tobias,
Home is a location, where we live. But to
find it we need to search within ourselves.
15. Family
– 012:015/2 –
sitting next to him, and he wasn’t far. His hand
was already there beside his to hold. The sight
and feeling of Tobias near was overwhelming,
and a tear of joy trembled down his cheek.
As they came closer, the green landscape and
its contours became more distinguished. There
were green fields spread out in unusual
patterns, as if they followed the landscape and
its will. Obviously some serious farming took
place here. There was a river, quite large for
this relatively small valley, and it could be seen
almost from the top mountain range. Smaller
rivers flowed down from the mountain sides to
join it.
“Look there, Patrick! Do you see the wall
surrounding the valley, on the highest
mountains and in between?”
“Yes, I see it.”
“That’s Skyjland’s state borders, it’s here we
live—this is home. Your home too now, right?”
Patrick nodded back shyly, and more tears
trembled down his cheek without him
understanding why.
“Don’t worry. You have a home here with
– 012:015/3 –
us—I’ve spoken to my wife and my children,
and you’re welcome to live with us if you want,
and they’re all eager to meet you. Whatever you
choose, you will never be left alone here.
Skyjland is filled with souls like us—there’re
about thirty-thousands of us living here.”
Patrick unconsciously squeezed Tobias’ hand
hard. Tobias responded comfortably, making
the flood of tumbling tears on Patrick’s cheek
slowly cease. He didn’t let his grip on Patrick’s
hand loosen.
“Look there, beyond the wall! Skyjland is
bigger, you can see now, than its border shows.
Outside a radius of about a hundred miles
(161km), we let nature rule and don’t let any
humans in. That outer border is where the
Skyjland gate ends, and the border doesn’t even
let a bug in. You see, Mr. Zed and his wizards
can filter matter passing through dimensions,
and there are thousands, he says.”
“Like where the Skyjland tube meets the
ground?” Patrick added.
“That’s right, Patrick, you’re getting this fast,”
Tobias exclaimed, stretching with his other arm
– 012:015/4 –
to give Patrick a firm hug, cheering him up.
“But, what is that?” Patrick suddenly asked as
they got closer.
Tobias moved back a bit to his seat, enjoying
the question. He had felt Patrick’s positive
response and now knew that his family had
expanded.
“That, Patrick, is White City, the capital of
Skyjland. It’s built almost in the center, a bit up
in the valley. You can see that the Sky River
almost surrounds it, trying to pass down at the
bottom. And now you can also start to see the
beach I was joking about. There, at the one
side, the river doesn’t pass. It’s a lake, mostly
manmade by us. It gets fresh water from the
river at the top which we warm up and later use
out in the fields. The river is almost untouched,
and we have great, big fish swimming there.
And, do you see what that tall skyscraper looks
like? There, in the center of that high inner wall
surrounding the top?”
Patrick was so entranced by the sight that he
got up from his armchair and fell on his knees
while looking through the window.
“But… I don’t get it? It looks like a fairytale
– 012:015/5 –
castle, but it’s huge! What is it?”
“That, Patrick, is how it all started. That’s what
Ms. Matey predicted in her tales. The walls
outside surround the castle with its four major
corner towers, southwest, southeast, northwest
and northeast. They mark the center of White
City.
“Outside that area, down the mountain slopes,
is where we live. And, as you can see, White
City is situated on a fairly high peak, with
magnificent views over ancient grounds that
have been buried in ice almost forever but are
now blooming again.”
“Where do you live?” Patrick asked.
Tobias did something with his TeeWee, and
Doris made the Mush turn of a bit from their
original approach route. And as they got closer
to the ground on one side of White City, Tobias
joined Patrick on his knees close to the window
so he could point out his home.
“We live on the north side, high up, with a view
over the valley. We can see the ocean meeting
the horizon on good clear days. There it is, if
you see all those balconies sticking out. All
apartments have one, and they are about four
– 012:015/6 –
hundred square feet (37m
2
) , more than enough
to enjoy as a backyard. Our apartment is
actually big; my wife and I started out planning
for a lot of children, but we were able to have
only two. So our apartment has one of the
biggest balconies—that one there—seven
bedrooms, a large kitchen, a sauna and a hot
tub, and a living room big enough for us all.”
Doris made the Mush close in a bit more on
Tobias’ apartment.
“There, do you see now, Patrick? There is where
we live. That is home,” Tobias said pointing.
The smile Patrick produced as an answer was
eternal.
“Yes, Patrick, you live there too.”
Patrick didn’t dare to look back at Tobias, as if
he might reveal an illusion. Tobias didn’t expect
an immediate answer; he knew Patrick needed
time to come to terms with himself. But the
following gentle push by Patrick and then a
strong hug made all doubts vanish.
Again with his TeeWee Tobias asked Doris to
continue their approach to White City so they
would land from above.
– 012:015/7 –
“Okay, Patrick, now look! That fairy castle in
the middle is our recreation center. It’s where
we meet to enjoy ourselves, like for concerts,
parties and whatever. It’s huge, and it’s got
plenty of rooms and various theatres. That
highest tower is over seven hundred feet
(213m) tall. The area within the castle walls is
open for everyone, and it’s big enough for all
sorts of things, from sports arenas to ancient
flower gardens. The big round towers you see at
the four corners of the castle walls are where
Mushes and Cyls take off and land.
“And the tower walls are big enough so that
inside are our schools, universities, science and
other research labs; Mr. Zed and the wizards
work there. That’s also where our healthcare
and senior apartments are—that’s in another
wing where Ms. Matey’s in charge. Ms. Nodi
has her premises here too, as well as Mr. Green.
However, Mr. Green is doing things a bit
differently than the others—he’s keeping us
safe. ”
“What’s a Cyl?” Patrick asked.
“Oh, it’s short for cylinder. It’s another vehicle
like the Mushes that’s more convenient for
transporting goods. The biggest ones are
– 012:015/8 –
actually our main factories that can be moved
anywhere, like a Mush, no different. Anyway,
there’s a lot to see and learn, and this is the
center of it all.”
The Mush approached the northeast tower for
landing, and the closer they got, the castle in
the center seemed to grow in height, and the
diameter of the tower widened considerably.
“You know, from these four towers the Mush
875s and Cyl 20ths also take off and land, and
we’re like flies compared to those.”
The northeast tower they were approaching
was about 500 feet (152m) in diameter, and
their small Mush 12 seemed to vanish into it.
“But how can you have accomplished all this
without anyone knowing?” Patrick asked while
their Mush gently sank deeper into the tower
and the mountain below.
“Well, nobody from the outside wanted to
know. Many of us are highly qualified engineers
whom no one wanted to listen to, mainly
because of our looks, handicap, etc. The world
outside isn’t always what it says it is, and like
rats inside a wheel, they’re all so busy chasing
their tails that they don’t notice us.”
– 012:015/9 –
“What do you mean by ‘chasing their tails’?”
Tobias smiled, realizing he was talking to a
young kid as if he were an adult. Although he
was an extremely bright kid, he had no
experience or references to rely on.
“Well, it’s an adult saying, and it’s not that easy
to understand. It’s about trying to get
somewhere doing the same thing over again,
even if that thing is failing. I think you and I
have a lot to learn from each other in the
future, and I wouldn’t be surprised if you will
exceed me.”
Patrick looked at Tobias to see if he was joking,
or what? But Tobias wasn’t, and he couldn’t be
more right. Whatever Patrick possessed was
there within, unwrapped; Tobias had seen and
felt hints of it. He had met so many others who,
like Doris, easily could exceed Patrick in most
skills, or perhaps everything. Surely though
Patrick possessed that one thing that made him
even more special, although Tobias wasn’t sure
of what that was yet.
“Okay, everyone, we’ve reached our level. We
have a touchdown,” Doris interrupted.
They had sunk quite deeply into the mountain
– 012:015/10 –
and then moved horizontally onto a
mushroom-like rail towards the outside edge of
the mountain. As their Mush stopped, they
were looking out over a big terminal hall where
some people down below were standing,
waiting for them.
“There, Patrick, there they are, my wife Nina
and my two boys, Dennis and Jack. Come on,
let’s go down and meet them.”
Patrick hesitated and suddenly became scared.
Tobias’ wife looked so pretty and well dressed,
like someone on TV who was important. And
the boys looked really out of his league too, like
they were eager to welcome their father back
home with no room for him at all. Patrick, a
black boy from nowhere … who was he?
Nobody! There wasn’t even a question mark
behind that statement he felt slapping his face.
Patrick shrank back and got stuck, like he
wasn’t able to move because suddenly there
was no place for him to go.
Tobias glanced down and saw tears start
flooding from Patrick’s eyes, and when he slid
closer he felt Patrick shiver. Tobias signaled to
– 012:015/11 –
Eve to go and tell his wife that it could take a
while before he and Patrick disembarked. Eve
nodded back that she understood.
Tobias put his arm around Patrick’s shoulder
and then turned to him and embraced him.
Patrick was devastated. How could he ever
compare with Tobias’ own sons… he wasn’t
even related. He wasn’t even the right race! He
was black, he was …. Patrick felt both anger and
shame. How could he ever think such stupid
things like Tobias—like a white family— would
ever want him? These spiraling thoughts made
Patrick cry, almost chokingly.
“They want to meet you, Patrick,” Tobias softly
whispered. “They’ve come to meet you.
Me—they don’t come to the terminal anymore
like that for me. I make these journeys too
often; there’s nothing special about me leaving
and coming back home anymore. They want to
meet you.”
“But I’m nobody,” a quiet, broken whisper
came between irregular breaths.
“That’s not so, Patrick. I love my boys because
of who they are as individuals, and I don’t give
out my love just because they’re family. Yes, I
– 012:015/12 –
love my wife, too, even though she wasn’t
family in the first place. We like each other, and
over time the love grew, which later resulted in
our kids. Nina and I have learned to love our
kids for who they are, like I have learned to love
you too, for who you are. You definitely are
somebody to me, Patrick, and will always be,
and my family out there is eager to get to know
you. They’ve come to welcome you home to stay
with us, Patrick.”
Those last words and the sincerity Patrick felt
from Tobias holding him made him breathe
easier. Patrick sought comfort, which he never
before in his life had. Tobias provided it, and
out there eagerly waiting was a family, even
though complete strangers to him, even though
they shouldn’t be.
Patrick’s breath improved considerably, and he
tried to wipe away his tears.
“There you go, Patrick, take your time. This
Mush is not going anywhere; it’s grounded till
we get off.”
Patrick tried to smile back at Tobias. It took a
couple a minutes longer before he was ready to
meet his new family, so Tobias and Doris
– 012:015/13 –
unloaded Patrick’s luggage while he wiped his
tears some more.
The kids, Dennis and Jack, ran straight up to
meet Patrick as soon he stepped out of the
Mush, and they did so without any hesitation.
That big kid was no stranger to them; they had
seen him on the late night show together with
their father in Patrick’s school, and their
father’s word was good enough for them to
welcome Patrick home.
Patrick was still a bit shaken by his own strong
reaction, but he recovered quickly. Both Dennis
and Jack were eager to have Patrick like a big
brother, and they were quick to introduce him
as just that to everyone around.
“Now you have something to live up to,
Patrick,” Tobias added with a smile. “Little
brothers can be tough to handle, and Dennis
and Jack are the WORST.”
“NO, WE’RE NOT!” Dennis and Jack laughed
back at their father, and Patrick joined in.
Contact was immediate, and Dennis and Jack
were eager… well, more than eager to show
Patrick his new life, but he enjoyed it. In
– 012:015/14 –
seemingly an instant Patrick had gained a
family who cared for him, and he so wanted to
fit in.
When they arrived in Skyjland it was
lunchtime, Skyjland time. However, it wasn’t
that easy to tell, as the South Pole sun wasn’t
the same as from where they left, and here
there were two suns to keep track of, exactly as
Tobias had joked about. One sun seemed to be
creeping along the horizon, never really rising
during the day, and the other sun was shining
from high above through the Skyjland gate. It
was still Sunday though—that was no
different—the actual time difference was only
three hours.
From the moment they arrived at the Skyjland
terminal until they entered Tobias’ home,
everything was a new adventure for Patrick,
one after another. Dennis and Jack didn’t let
him out of arms’ reach, showing him everything
of interest (and not) along the way and
presenting him as their new big brother,
straight off, to friends and neighbors whom
they met. Patrick just had to accept it.
– 012:015/15 –
At the apartment a room was prepared for him,
and he had his own private bathroom where he
could wash up. There was a lot to unpack and
figure out where to put, things that Patrick
never had had before. But Nina assisted, giving
advice, which Patrick very much appreciated.
That became a way of learning about Nina, and
she felt the same.
The evening dinner—Patrick’s first family
dinner ever—was a joy, and Dennis and Jack
behaved perfectly, which Patrick did, too, of
course.
The calm, quiet evening out on the balcony
Patrick enjoyed much. The quiet was so
unusual for him he had to ask about it—he
couldn’t hear any motors or other disturbing
noises whatsoever.
Tobias explained that if you wanted privacy,
like when neighbor children were yelling and
jumping around too much late at night, you
could simply flip a switch to get it. All
apartments had what he called filtering, which
eliminates a noise, smell, or anything that
might disturb you or others. This filtering
– 012:015/16 –
works both ways, so out on their balcony they
could have grilling parties without others
hearing them, smelling what they were cooking,
or even seeing them, for that matter; light could
be bent that way.
“However, most times we enjoy our neighbors,
so we don’t need to filter. It’s just when
David—a boy who lives to the right—starts to
get too intense on his piano that we cut him
out,” Tobias said laughing, with Dennis and
Jack agreeing.
Nina interrupted, “David has a handicap that
makes him overactive, but music helps him
calm down, and he’s quite good at playing.
Even though he’s only sixteen years old, same
as you, he and some other kids have played up
in the castle a couple of times.”
“Yes, Nina is right, Patrick—David is a great
kid, and we all enjoy his music. I’m sure you’ll
like him too when you meet,” Tobias assured.
There was a light, warm breeze out there on the
balcony when the Skyjland sun lowered to the
horizon. There were no clouds to be concerned
about, and according to Nina the next day’s
weather would be as sunny and pleasant as
– 012:015/17 –
today.
Tobias and Nina sat in one corner chatting.
Dennis and Jack were at the table showing
Patrick what they were doing in school, and
Patrick asked a lot of questions. After a while
Nina brought the younger boys inside to get
ready for bed, as the next day was Monday and
that meant getting up early to go to school.
Tobias and Patrick said goodnight to them
both, and afterwards Tobias moved over to
Patrick for a chat.
“I think we need to have a look at the late night
news this evening,” Tobias told him. “It will be
about Mr. Cantini; Mr. Green is going to
replace him.”
Patrick looked up at Tobias. “How? I mean,
how does he do that? Can he really?”
“It’s not often Mr. Green appears, but as I’ve
told you, I’ve met him once, and I’ve seen him a
number of times on TV. And besides, there are
stories about him from before Skyjland. He
looks tiny, like a half of a man, but he is
massive in so many other ways, and I have no
doubt in my mind that he can do it.
– 012:015/18 –
“And there’s one thing more—you’ve got a
letter.”
“Have I? From whom?”
“Well, I don’t know what it says; that’s for you
to find out. But I know it’s from the East Wing
University, and that’s where Mr. Green is
located.”
Patrick became both curious and concerned,
and Tobias let him open the letter in privacy. It
didn’t say much, but after he had read it he
showed it to Tobias.
“Well, okay. Hmm…. Well, Patrick. You’ve been
invited to join a class that’s going to start this
week, on Wednesday, and its Mr. Green himself
who’s going teach it. Hmm… Mr. Green hasn’t
ever shown up like that, or given any lectures,
either. Something is happening, and I think you
should go there and find out. I have a feeling
that this is for you.”
Patrick looked at Tobias with big eyes.
“So, I really think we need to watch that late
night news—you, Nina, and me,” Tobias
rounded off in a comforting tone, smiling.
“There’s definitely something going on here; I
can smell it.”
Book 12
dec2017
– 012:016/1 –
Dennis and Jack were quick into bed, having
enjoyed an exciting day meeting Patrick. Nina
then joined Tobias and Patrick out on the
balcony where she was given Patrick’s letter.
She was as surprised as Tobias that Mr. Green
himself took this initiative.
“Mr. Green is fair, Patrick. You don’t need to
worry,” Nina said.
Tobias nodded back at them both.
“But what are those stories about Mr. Green
you mentioned, Tobias?” Patrick asked.
“Well, you see, Patrick, Skyjland probably never
would be if Mr. Green hadn’t been there in the
In square worlds we can get stuck in the
corners, unable changing positions.
16. Late Night News
– 012:016/2 –
background. Mr. Zed and Ms. Nodi know him
well, and I guess Ms. Matey knows him best,
but they still don’t say much about him.
“We do know he’s from Europe, from a small
country called Sweden. It’s been said that Mr.
Green had been institutionalized for most of his
life because of his small size, and that he’d been
subject to a lot of strange experiments in his
childhood, during the world war two and
afterward. His parents were ashamed of him
and let the authorities put him away as a
mental case. At that time in Sweden they
castrated people labeled as feeble-minded and
insane to prevent them from
reproducing—from having children.”
Patrick cringed.
“Mr. Green was never crazy though. You could
say he is highly intelligent, in a mental sort of
way. He does things to people, and what he did
to those people who’d tortured him in his
childhood—people say that’s worse than death.
He didn’t let them out of the institution where
he’d been. They were stuck there as patients in
a lot of mysterious pain, and the only way for
them to get any relief was to stay within those
walls. Outside it’s said that they were
– 012:016/3 –
sometimes screaming of pain throughout the
nights, and doctors couldn’t help. So Mr. Green
trapped them there, like in a prison, and he did
similar things with other people and staff he
didn’t like, too.”
Nina confirmed this story by filling in details,
and the power of Mr. Green started to take
shape in Patrick’s mind.
Tobias continued, “It’s also said that even the
government in Sweden got involved, that they
tried to get rid of him—to kill him
secretly—although why all the secrecy back
then I don’t know because no one would have
missed him. But all the attempts ended up
making Mr. Green only madder. He took his
revenge against people outside the hospital,
too.”
Nina added, “But you need to know, Patrick,
that here in Skyjland Mr. Green is well
respected. Just his very presence, people
knowing that he’s here, has made any kind of
formal justice system unnecessary. We have no
police, no prisons, no judges. That’s how
powerful he is. It’s like: don’t even think about
being mean to someone, and whatever you do,
don’t lie or cheat. That will hurt only you.”
– 012:016/4 –
“Anyway, Sweden is believed to have paid him a
considerable amount of money, using secret
bank accounts, before he agreed to move to the
U.S. and another institution there, which is
where he met Ms. Matey. If that was fate or
what, no one knows.
“But why would he move to another
institution?” Patrick asked.
Nina explained, “My guess is that he just didn’t
know anything else. I don’t think it matters how
intelligent you are; if you’ve been locked up
without any contact with the outside world,
you’ll probably feel safe in that kind of
environment even when you’re set free. I know
many people who don’t like to change and often
end up living in the same neighborhood their
whole life even if they don’t like it.”
Tobias added, “And Mr. Green had learned how
to gain power in that setting.”
He continued, “Ms. Matey is different in
another kind of way, like she knows people; she
knows about people whom she’s never even
met. She knew that Mr. Zed existed and she
even located him for Mr. Green. So, Mr. Green
sort of arranged for Mr. Zed to join them, and
Ms. Nodi moved over there, too, thanks to him.
– 012:016/5 –
“After that Mr. Green took over the institution
and started to run things, with his three new
associates, and later they bought the place
where you first met us Patrick. Money didn’t
seem to be a problem—it seems that Sweden
paid him as long as he stayed put and left them
alone. That place is not entirely unique
though—there are several other places like that
in other countries, too.”
Tobias paused and stretched a bit before
continuing. “The four of them have something
in common. What, I’m not sure of, because they
are so different. You’ve meet Mr. Zed, haven’t
you Patrick?”
Patrick nodded.
“They were able to communicate very well even
in those early days, and they began all of this
themselves.”
Nina took over. “In one of Ms. Matey’s early
tales she talks about an ancient power, like a
spring flower breaking through the ice. Even
though the crack in the ice was tiny, the sound
it made when it broke open was heard from
miles away. The sound split apart, echoing off
– 012:016/6 –
mountains and through valleys, like it was
searching for something. Where the ice ended
and water took over, the sound took off high
into the sky, like it was being carried by a
storm. The sound eventually embraced the
Earth, and where it came together again, it was
silent.
“A witch who had heard where the sound died
went there to see what it left. She met a tiny
little half-size man, standing out in the snowy
wasteland like he was waiting for directions.
“‘I seek wisdom in soul and mind, and feet to
stand on,’ he said.
“‘Wisdom in soul I can help you find, but
wisdom in mind is far away. Your feet,
however, you will find wherever you are,’ the
witch answered.
“While traveling and learning with the witch,
the little man gained wisdom in his soul, and
the ancient power he possessed spread far.
Soon thereafter they met a wizard, who joined
them, and his wisdom in mind made ancient
power assemble. Seeking feet to stand on also
made ancient power bend down to the ground.
A peasant woman once offered him shoes to
walk in, and that’s how he found his feet.
– 012:016/7 –
“From there the threesome planted wisdom
with each step they took, giving ancient life the
power to prosper. However, some of the power
that tiny little man possesses, he still keeps
hidden deep in his shoes, and no one knows
what will be revealed when he takes his last
step.”
Tobias smiled, nodding towards Patrick to
acknowledge the story Nina told. Patrick smiled
too.
“So you see, Patrick, that’s how Skyjland
started, and if you’re interested, you could
check out some more of Ms. Matey’s early
stories. They’re all a bit cryptic, but they’ll give
you an idea of how Skyjland became what it is
today. And perhaps they‘ll even tell you what to
expect in the future. Through her strange tales,
Ms. Matey is said to be able to travel in time,
but nobody really knows if that’s true or not.”
Patrick listened intensely, enjoying every word,
because he certainly did want to know more.
But it had gotten late, and the late night news
was coming up. They all moved inside to the
living room, where Tobias used his TeeWee to
switch on a TV screen that had been hidden
– 012:016/8 –
within a landscape painting on the wall.
First was regional news, and Patrick enjoyed
that very much as it was about Skyjland and its
people. But in almost no time the reporter
interrupted with an announcement that Mr.
Cantini had resigned and had been replaced by
a Mr. Derek Boyd, whom Tobias and Patrick
recognized as that tall tuxedoed man at Mr.
Cantini’s fancy nightclub. The reporter also
said that the full story was to come up right
after Skyjland news.
“That’s only in about ten minutes,” Tobias said,
stretching his legs.
As the news ended with a weather report, Nina
filled in for Patrick about details on how things
worked in Skyjland, like who ran the news
station and how that benefited the people. But
as the Cantini story started everyone fell into
silence.
After a short introduction, a reporter explained
that they were about to see footage from the
scene where the coup had happened. It all
started last night when Mr. Cantini was having
dinner in his nightclub before opening. He
– 012:016/9 –
enjoyed dining by himself in one of the back
rooms, waited on by his staff; it was his way of
beginning business.
However, last night as he sat there eating, his
staff mysteriously stopped appearing when he
called for them. He became impatient and
stood up to go shout at them from the door. But
when he turned to the door, he couldn’t find it;
it just wasn’t there. And as he turned for the
other door, and then a third, they were gone as
well, just blank walls… and the windows too,
they all had disappeared like they never had
been there in the first place.
Mr. Cantini was visibly upset, but he didn’t yell
for assistance. Instead he moved away from the
walls and sat back in his chair, with a
bewildered expression on his face, staring
down at his plate.
“Hello!” a tiny voice was heard calling.
It was Mr. Green, and he was standing right in
front of Mr. Cantini on the other side of the
table. It was like he had come from nowhere.
Patrick knew it was Mr. Green because he was
indeed very small, kind of like a child, but with
a very adult-like demeanor.
– 012:016/10 –
Mr. Cantini twitched and raised his head to
look at the small stranger. He seemed to be
about to yell at him, that pint-sized man in a
dark green, doll-size suit who dared to enter his
domain without an invitation. But instead Mr.
Cantini started to struggle to breathe, like he
was hyperventilating.
“You and I are going to have a chat,” Mr. Green
continued without Cantini able to respond.
Mr. Green’s eyes became very dark and
piercing, like he was evaluating Mr. Cantini’s
feelings. Despite his size, his authority couldn’t
be denied, and it started to fill the room.
“Here’s the deal. You are going to resign and
turn over your business to one of your staff
who’s able to handle it, backed up by your
name. That person must be able to obey
commands when he or she is told to, and you
will be liable if he or she fails to do so.”
The posture of Mr. Green was demanding yet
relaxed. That tiny voice was no more; his tone
and pitch were the same, but his delivery
sounded hard and without hesitation. Those
first seconds of his comic leprechaun
impression had been washed away. The
– 012:016/11 –
seriousness in his deepening eyes made his
otherwise small, perhaps childish face, look
hard as rock. He had no beard or wrinkles to
reveal his true age; it looked like not even age
could touch him.
“Your money and all the money your business
generates is going to be accounted for as I say,
and by a person who will obey commands just
like before. Again, you will be liable if the
accounts are not managed properly. You will be
allowed some money for a decent living, and
you will be allowed to choose four of your
closest men whom you will pay to protect you,
but nothing more. You are not allowed to do
any business ever again, and you are only to
follow the commands I give you for the rest of
your life.”
There was a pause when Mr. Green just looked
at Cantini, without the slightest change of
expression. The pause stretched, and soon it
was clear that Mr. Cantini was in pain, unable
to express a word.
All three—Patrick, Tobias and Nina—were
glued to their seats on the sofa, silent, serious.
Despite all the stunts, hypnoses, and illusions
Tobias had pulled off in his time, he had never
– 012:016/12 –
seen anything like this.
After five minutes in a dead silence, Mr. Green
opened his mouth again to speak. “I’m going to
stay here with you for twenty more minutes,
and when you’re prepared to give me the
names, you’ll do that. If I leave here without
you having given me those names and
accepting the deal, you’re leaving with me.”
There was yet another short pause with Mr.
Green looking straight at Mr. Cantini, who was
suffering.
“Yes, you may ask,” Mr. Green then said.
Mr. Cantini was suddenly able to breathe again
freely, making it possible for him to move. But
what he wanted most of all was to grab his gun
from inside his vest and fill that half figure
standing there in front of him with bullets.
But he didn’t dare. Nothing before in his life
had scared him, but now that was exactly what
he was feeling. He felt Mr. Green was holding
him with a thin string, which was his only guide
to finding his way back. That darkness he felt
when he’d lost his breath started to open,
finally giving him space.
– 012:016/13 –
Mr. Cantini stood up like he was searching for
support, and he tried to take some steps away
from his chair, but he didn’t get far. It was a full
couple of minutes before he could open his
mouth. He asked hoarsely, “Or else? What are
you going to do?” He was able to work sarcasm
into his voice, but that was as far he dared to
go.
Mr. Green changed, gently smiled. “Please sit
down.” He gestured to Cantini’s seat. He then
turned to fetch for himself a chair of massive
oak from a corner. Mr. Cantini sat down,
waiting. Mr. Green, the tiny half-man, grabbed
the tall chair, and with one hand he lifted it up
like there was nothing to it. He walked the chair
to Mr. Cantini’s table and placed it a bit away
from the edge, in front of Mr. Cantini, so he
would be visible in full without the table getting
in the way. Then he climbed up to take a seat.
Mr. Green started to smile even more as he
leaned back in his chair, with his head not even
reaching the top of the seat back. This smile
wasn’t for fun.
Patrick reacted. “Can I go and touch it?” he
asked.
– 012:016/14 –
“Yes, of course you can,” Tobias answered
without knowing what it was Patrick wanted to
do.
Patrick stood up and walked over to the TV
screen, where he reached out with one hand,
like he was searching for something on the
surface of the screen, but a couple of inches
away without touching it.
“He’s letting go of him!” Patrick exclaimed.
“Mr. Green is letting Mr. Cantini lose.”
Neither Tobias nor Nina understood what he
was talking about, but they let him stand there
searching with his hand over the screen, even
though he partially blocked the view.
It was obvious now that Mr. Cantini could
move more freely, and he started to look really
angry. But Mr. Green just sat there smiling,
waiting like a doll in an oversized chair,
watching Mr. Cantini gain strength.
After another minute at the screen, Patrick
turned back to Tobias and Nina on the sofa,
saying, “He’s lose! Mr. Green let him lose!
There are no strings now.” Patrick had a wild
look in his eye, like he spoke without
understanding or even being aware of his
– 012:016/15 –
actions.
Both Tobias and Nina looked back at Patrick
with wonderment as he sat down beside them.
He was so fully concentrating on that screen.
Mr. Green’s smile, before he spoke, boded no
good.
Patrick rose quickly and stepped towards the
screen again, feeling with his hand for a couple
of seconds, but from a farther distance this
time, and then he went back again to his seat.
“He’s strong. He’s terribly strong, Mr. Green
is,” Patrick mumbled to himself as he sat down.
Tobias and Nina had not just the late night
news to watch. Something was happening right
before their eyes in their living room, but they
didn’t know what it was.
“I’m not interested in stealing your
money—that I can do anyway without you
knowing it,” Mr. Green began.
Mr. Cantini’s eyes became darkly sharp, like he
was waiting for the right moment to pull the
trigger.
“He’s still lose,” Patrick again mumbled.
“I’m interested in you,” Mr. Green said in a
– 012:016/16 –
sharp voice while smiling widely.
Mr. Cantini looked a bit off guard.
“What do you think you’re worth on the black
market?”
“What do you mean? What black market?”
“You. That you, who you are. That body of
yours. What do you think you’re worth?”
Mr. Cantini was silent. But this time Mr. Green
didn’t wait for any answers.
“That body of yours. I’m going to strip you bit
by bit and sell your body parts as donations on
the black market. How much do you think
you’re worth?” Mr. Green’s voice was sharp like
pins and needles, making both Tobias and Nina
grab their seats while Patrick followed the
screen.
Mr. Cantini wasn’t able to quite catch up or
recover his composure before Mr. Green
delivered his next blow.
“And I’m going to do it with you alive. How
much do you think you’re worth alive? How
much do you think your body parts are worth
with you donating them?” Mr. Green started to
add some nasty depth to his voice.
– 012:016/17 –
Tobias and Nina froze; they didn’t know what
to do. Were they going to turn the TV off or
what? This in just a couple of seconds had
turned into a nightmare. What about Patrick?
What would he think?
The sharpness in Mr. Green’s eyes intensified.
“And I’m going to be with you at all times. No
anesthesia needed. What’s your body worth,
Mr. Cantini? I can keep you steady, you know
that now, and you’ll be aware and awake all the
time, that I can promise.”
To hear his name like that, filling the room,
started to wear on him. Whatever Mr. Cantini
tried to prepare himself to say, Mr. Green was
ahead of him, but close enough to drag him
along behind him, a route with no return.
Mr. Cantini started to sink; the room got
smaller. The darkness that he felt stealing his
breath before he now saw in Mr. Green’s eyes,
but this time the darkness let him breath; it let
him feel all his organs as his blood, with every
beat, drained him of life.
Mr. Green’s small self now dragged Cantini
farther and farther into darkness, still with no
strings attached, but with Mr. Green’s face
– 012:016/18 –
turning nasty as he continued.
“But I’ll keep that brain of yours, and I want it
alive….”
Not a breath was heard. Not a sound was heard
from the screen or the living room where
Patrick, Tobias and Nina sat staring.
“Now you can ask me what I will do with your
brain if you don’t comply.”
“He’s still lose, but he can’t do anything. Mr.
Cantini is finished, he can’t do anything!”
Patrick blurted. He stood up again and leapt to
the front of the screen, and this time he
touched the screen lightly.
“He’s finished. Mr. Green took him and he did
it without any strings attached. Mr. Cantini
never stood a chance,” Patrick said as he turned
back to his seat.
And right he was. After two more minutes of
silence, Mr. Cantini started to give Mr. Green
names, and it was not the same Mr. Cantini as
before. Broken was not the word; humble was
not the word either. Instead he expressed
emptiness, like he had been dried out. Patrick
knew that mentally Mr. Cantini had lost contact
with his body. His consciousness was now split.
– 012:016/19 –
It was like his body had been ripped away from
him, and the only thing that remained was a
role for him to play. He now inhabited a state
between life and death, where he wasn’t able to
find any relief.
Whatever Mr. Green took, it was not Mr.
Cantini’s body. That Mr. Green still intended to
make use of, turning his business to act
according to his rules. No, what Mr. Green took
was something more profound. And as if life
itself darkens and vanishes in the shades, Mr.
Cantini’s face on the TV screen had faded away.
As the program ended Tobias asked, “But what
did Mr. Green take, do you know, Patrick? He’s
still alive and will now work for us, won’t he?”
“No, he’s not alive, not anymore,” Patrick
answered sadly. But then he stated with
authority, “Mr. Green is for real. He doesn’t
need any tube display; he’s seriously strong.”
And without giving Tobias and Nina a chance
to ask him any more questions, Patrick told
them about the time back in school when he
was bullied by a gang and ran away. “They died
later, one by one. Each one died by a single
– 012:016/20 –
stroke. And everyone in school thought it was
me, but it wasn’t. It was Mr. Green, I know that
now,” Patrick said with relief.
“Would you like us to go with you to that
meeting with Mr. Green on Wednesday, Nina
and I?” Tobias asked.
“Yes please, would you do that?”
“Yes, of course, Patrick. We will never leave
you—you know that now.”
Patrick produced a happy smile back at them
both; in a strange way he didn’t seem to feel
scared or upset at all after Mr. Green’s
startling, violent performance. Tobias and Nina
were both having a hard time relating to what
they just had seen, but neither of them wanted
it to show.
“Great, guys. How about a late snack?” Tobias
exclaimed.
Patrick wasn’t sure what that was, so he first
looked at Nina to get a confirmation that it was
okay and then back at Tobias to check that he
was not joking.
The clock had turned late, and Patrick wasn’t
sure if he was supposed to be up that late in his
new home. He was tired all right, in fact
– 012:016/21 –
exhausted after yet an exciting day that
exceeded them all, but he nonetheless didn’t
want to miss anything. Nina seemed to have no
problem with Patrick joining in, and Tobias
obviously meant what he was saying.
“Right, I’ll get some crackers, cheese and jam in
the kitchen. Tea or hot chocolate, anyone?”
“Hot chocolate with some whipped cream,
please,” Nina ordered. “You should try some,”
she then said to Patrick.
Patrick was all for it, and Tobias went out into
the kitchen to prepare.
“So, what do you think of your first day here,
Patrick?” Nina asked.
“I like it very much,” Patrick politely answered.
He still was a bit shy before Nina, but after
some more easy-going small talk and as the day
suddenly wore him down even more, he
loosened up.
Nina asked about his interests and what he
wanted to do, and Patrick answered the best he
could from what he had learned so far. He’d
been seriously impressed by Doris presenting
her TeeWee—especially her skills using it—and
he told Nina that he wanted to learn that. Nina
– 012:016/22 –
explained about his options, that it was no
problem to enter a class anytime.
“We don’t bother about age and school
schedules like that here. We arrange classes to
meet our interests and needs,” she explained.
After a while Tobias called from the kitchen for
them to come and dig in. They squeezed in at
one corner of the kitchen table for a cozy late
night snack. Again, this Patrick never had
experienced before, sitting between two
adults—a man and a woman, a husband and a
wife—and being accepted as their child. Their
chatting was quiet and comforting, and after
Patrick had finished his last cracker with jam
and hot chocolate, he more than ever felt ready
for bed.
They all hugged, and then Patrick headed to the
bathroom. Tobias didn’t have to get up early
because he controlled his own time, and that he
intended to use spending the week with Patrick,
showing him around.
When Patrick was washed up and ready, having
brushed his teeth and put on his pajamas, he
went back to Tobias and Nina in the kitchen
where they were still chatting about the evening
– 012:016/23 –
events and what they’d witnessed.
Patrick told them, “You don’t need to worry
about Mr. Green, he’s not like that at all. You
just shouldn’t mess with him.” He gave both
Tobias and Nina an extra goodnight hug before
he went back to his room and bed, falling
asleep safe and confident that now finally he
had come home.
Book 12
dec2017
– 012:017/1 –
Dennis and Jack were quick out of bed that
morning, eager to get the day started and go to
school. They had news to tell, that they’d gotten
a new big brother named Patrick, and they
could hardly wait.
They didn’t hesitate to wake Patrick up for
breakfast by bounding into his room while it
was still dark, turning on his light and bouncing
on his bed. Patrick sat up with a sleepy smile
and grabbed them both by their pajamas; they
wrestled and laughed on his bed until Nina
called that breakfast was ready.
At the table both Tobias and Nina enjoyed
Children see things as they are—a reality
sometimes more real than adults’.
17. Class Starts
– 012:017/2 –
seeing their two sons shifting all their attention
to Patrick; they didn’t have to say a word.
“Will you meet us at the playground after
school, Patrick?” Jack asked.
“Of course I will. Where is it? And what’s
there?” Patrick asked.
“It’s tons of fun—there’re things you can ride,
and a big maze you run through, and Jack and I
play soccer,” Dennis chimed in.
“Yes, you should go with them and have a look,
Patrick—it’s for all ages,” Tobias added.
Nina explained that down around the White
City Mountain are a lot of places they call
playgrounds, but really they’re where kids and
adults meet. “We’ve built them on natural
plateaus, from all the way up here down to the
outer wall of the city at the base of the
mountain. Along the streets you’ll also see
some small parks and other open places near
open-air cafés. We try to take advantage of the
views over the valley; even small shops and
workshops—well, you name it—they all have
either a green space attached or a great view.”
“There’s a lot you can do here if you’re
interested,” Tobias added.
– 012:017/3 –
When they had finished breakfast Nina
announced, “Well, kids, it’s time for school.”
Dennis and Jack clattered noisily away from
the table to gather their bags. Patrick smiled as
he watched them go, and then he looked up at
Nina, who was leaving the table herself to go to
work.
“What do you do?” Patrick asked.
“I work with elderly and especially handicapped
people in the South Wing with Ms. Matey.
That’s how Tobias and I first met. It was in a
home for the elderly, and Tobias came there
one day to entertain.”
Tobias smiled. “Yep, and the first time I met
her I magically made Nina fall in love with me,”
he added, laughing.
Nina and Patrick laughed too, and Patrick
asked, “Okay, but not right away—it took some
effort, right?”
“Yes, you’re right, there, Patrick. When it comes
to relationships, that kind of magic you just
don’t pull off in one performance. To impress
her—God, that was hard,” Tobias said,
pretending to groan a bit while leaning back in
his chair.
– 012:017/4 –
Tobias and Nina engaged in a bit of a playful
nagging with Patrick as the amused witness,
until they realized the morning was getting on
and Nina had to rush to get ready and go.
“So Patrick, what do you want to do today? I’m
not going to do anything special this week; I’ve
taken the week off to show you around. So
where do we begin?” Tobias asked in a relaxed
manner, leaning back.
“I don’t know. But I want to go with Dennis and
Jack when they come home from school—is
that okay?”
“Definitely! That is a must—little brothers with
big requests you just can’t ignore. And anyway,
at the playground they’re the best ones to show
you around,” Tobias joked.
Tobias gave him some options for starting.
There was so much Patrick wanted to see that
he couldn’t make up his mind, so Tobias
devised a working plan for the week. First he
wanted to show Patrick the Skyjland valley to
give him an idea about what Skyjland looked
like, and Patrick was all for that.
“I think we’ll start with the snake rail from the
– 012:017/5 –
top of the valley following the wall down to the
coast, which will give us a great view of most of
the valley.”
Patrick laughed. “Snake rail—what’s that?” he
asked.
Tobias laughed too, as he was aware he was
teasing. To Patrick everything was so different
that names of things had no consequence at all.
Tobias gave him an overview, and again Patrick
just couldn’t wait to get going.
The Snake Railway followed the valley wall all
the way around and along the shore. One rail
on the inner side of the wall traveled one way,
clockwise, and the other rail on outer side of
the wall traveled the other way around. As
Patrick had seen from above when they landed,
some sections must be like giant rollercoaster
rides. Tobias told him that the valley wall’s
highest peaks were over ten-thousand feet
(3048m) high, and because the wall was built
following the highest ground, there were lots of
ups and downs, and in some sections it was
really steep, almost like a free fall.
To get to the Snake Rail, Tobias and Patrick
took a Worm Tube that looked almost like a
– 012:017/6 –
worm. Inside the White City Mountain was a
network of tunnels, like a subway, where these
worm-like trains picked up passengers from
over a hundred stations all over the mountain,
connecting the valley villages.
“A lot of people here work with communication,
and we take pride in running our trains often
and all day and night, so nobody needs to wait
for a train for longer than five minutes. This
way we don’t need any cars, taxis, or busses
clogging up roads—they’re for walking, slow
cycling, and such. If someone needs a special
kind of transport, like farmers, we use our
Mushes and Cyls. They can land and take off
from anywhere, even out in the ocean.”
Tobias continued to explain while they rode
their worm, without any outside noise or break
in speed from station to station; his description
was like a slide show for Tobias. The station
from where they embarked was only about two-
hundred feet (61m) from their apartment.
There were short-range and long-distant
worms you could get on or easily switch to, so
within the White City you could go anywhere
within a maximum of fifteen minutes from
home, no queues or crowds.
– 012:017/7 –
The station areas were like open plazas,
running back from the main street into the
mountain, with small stores on either side.
From the inside of the plaza the tunnel looked
like a large, opalescent tube gently bending,
coming out from the mountain. As a worm
stopped, the tube opened along its side, as did
the worm, and you could walk freely in and out,
like through an open wall. On the other inner
side of the worm were seats of various shapes
with enough room for suitcases, prams, and
wheelchair-like carriages that seemed to float
on air without the wheels.
These plazas were obviously meeting places. On
the other side of the main street with a view
over the valley were restaurants, cafés, and
pubs. Art was displayed in the plaza along with
benches and flowerbeds at the outer edges too;
otherwise it was clean, for allergic reasons,
Tobias explained.
“We have no pets, birds, or any other kind of
animals inside the city walls—not a rat or insect
either; they can’t get in. Those who like animals
live in the villages outside the city, and there
are special transports for them.” Patrick had
never had a pet before; he wondered if this
– 012:017/8 –
meant he couldn’t have one while he was living
with Tobias. He saved that question for later,
though.
They switched to another worm at a junction
inside the city mountain, and in a few minutes
they arrived at a valley wall tower. It was the
highest wall tower, and the view over the valley
to the sea was stunning.
“Each tower has a small village at its base, and
each one specializes in something like a craft or
food. They’re each like a small country you can
visit to buy things and enjoy special meals. Ms.
Nodi sees to it that these villages keep their
identities and don’t have to deal with
competition from elsewhere.”
The village here was called Goat Tower, and of
course they had goats and highland cattle from
which they produced local food, including a
delicious cheese, and handicrafts made from
horns and wool. Tobias took Patrick for a walk
to have a look around, and Patrick asked about
the relaxed atmosphere and the people living
there.
“They come from practically all over the world,
but mostly from highland countries where they
practiced their trades and professions before
– 012:017/9 –
they came here. We used to trade with many of
them, and if they were ostracized in their own
countries then we invited them here. It’s
strange how different cultures can blend in and
work together if you just leave judgmental
morals and organized religions out of it.”
Patrick looked up at Tobias with a questioning
expression.
“You know, we don’t disapprove of morals or
religion, we just disapprove of people misusing
them. And the strange thing is—do you know
what that is, Patrick?”
Patrick shook his head.
“Our values in life and what we believe in are so
alike, regardless of where we come from. Here
you don’t need to segregate people in classes,
one being better than the other, and you don’t
need for social rules to be enforced through the
church. It’s funny how we find God, harmony,
and peace in other people and ourselves by
being together. We find joy in other people and
in being ourselves. I think that’s what “divine”
really is, what life is all about. When people
come here, they don’t feel any need to go to
church, and we don’t have any, anyway. People
come together as family and friends throughout
– 012:017/10 –
the day all the time.”
Patrick stood closer to Tobias to indicate he
thought he understood, but he had no
experience with socially enforced morality,
whatever that was, or religion. He’d never even
been in a church. What Tobias said to him
sounded reasonable though… but had to be
added to the things Patrick wanted to think
about more and ask about later.
Next they boarded the snake train that ran on
the inside track, following the east valley wall
down to the coast. From inside the snake, the
floor-to-ceiling windows provided a panoramic
view of the eastern valley, and between the hill
tops the wall could be several hundred feet
(200m) high. The snake train didn’t go as fast
as it could—“We enjoy the views traveling here
so much that we’ve slowed it down,” Tobias
explained.
When they crested that last brink of the valley,
down a slope to the coastline, they were treated
to a view of the ocean spread far before them.
The morning sun reflected off its surface
brightly, and the green hills to the right soaked
– 012:017/11 –
in the light.
Tobias and Patrick got off at one of the east
coast towers and took a stroll in the village at
the base that spread out to the shore. There was
a small harbor with some ordinary-looking
boats bobbing in it, and a pier jutted out in the
sea. But those boats were mainly for recreation,
Tobias explained. The fishermen used the
Mushes and Cyls that were provided to them,
and the fishing harbor was farther down in the
ground in the same tower where they had
disembarked from the snake rail.
“You see, we don’t have private Mushes; we
don’t own things like that here. What we need
most times is provided to us, depending on our
trade and profession. When we need to ship
anything to our homes, we have it transported
by our mail service. They use Cyls that land on
our balconies—that’s another reason why the
villages are built on hills and slopes and our
balconies are so big.”
Patrick enjoyed this; he had never been to the
coast or seen the sea before, not in real life, at
least, and this looked much different than what
– 012:017/12 –
he’d seen on TV. The village was built on a low
hill that jutted gently out to the shore. Patrick
asked if they could go there. Tobias explained
that it was not much for swimming—the water
was too cold, but the beach with its small,
smooth rocks felt funny to walk on, so they
went there to have a look. The icy sea,
throughout millions of years, had polished the
stones smooth. The shoreline was inspiring to
look at and the sound of the slow surf lapping
up on the pebbly shore was brand new to
Patrick.
This day the sea was calm, almost like a mirror
a little bit further out. Tobias searched for some
flat stones and skipped them on the surface a
few times. Patrick picked up some stones, too,
and after a short lesson from Tobias in how to
flick his wrist, he skipped them too, and for a
while they competed to see who could make the
most skips with a single stone.
The climate this close to the sea was colder, so
after choosing for themselves a special, darker
stone as a souvenir, they walked back to the
village.
Patrick wasn’t surprised by the fact that there
were handicapped people around, but he wasn’t
– 012:017/13 –
prepared for the variety of their handicaps and
thus the variety of ways they all used to travel.
Many used a device kind of like a wheelchair,
but instead of wheels it floated on air. There
were also bicycles, scooters, and in-line-skates,
and a couple of kids were out on their
skateboards just playing around. In the center
of the village on the seaside was a big
playground and park where most
people—adults and kids—were.
“But without cars—and there’s no motorcycles
either—the streets seemed to be only for
walking. How do people move big things
around?” Patrick asked.
Tobias smiled. “Do you see those strange, wide,
round chimneys on all the houses here—they
are Cyls chimneys—some transports, except
standard mail and letters, go through there, like
Santa you know,” Tobias said, laughing.
Patrick laughed too, thinking, “Of course,
stupid me, why didn’t I think of that.”
“Ms. Matey has seen to it that we do it that
way—it’s a social thing because the mailmen
(women, too, of course) are much appreciated
and take their time talking to people and even
– 012:017/14 –
popping in for a coffee sometimes. No one here
needs to be alone,” Tobias further explained.
At the playground Patrick stopped to watch
some kids his age playing a strange game where
they used clubs to try to pass big wooden balls
through some hurdles.
After it was clear that Patrick was truly
interested in what they were doing, Tobias
urged, “Do you want to ask if you could join
them?”
“Can I?” Patrick asked shyly.
“Of course you can. Just tell them you’ve never
played and they’ll show you how.”
Patrick smiled back at Tobias and walked over
to the kids. And like there was nothing to it, he
was invited into the next game. The game had
four players, and one of the girls invited Patrick
to share her club, while she explained what the
game was all about. Her name was Lilly, she
told him, and he thought she might be 16, like
him. She didn’t look handicapped, but she
talked a bit slowly and oddly. Patrick got used
to that in just a few minutes.
Tobias took a seat on a nearby park bench to
– 012:017/15 –
enjoy the game. Patrick and Lilly seemed to get
along, and they played well out on the court.
They didn’t win, but coming in second seemed
to please them almost as much. When the game
finished Patrick thanked everyone and in turn
received a gentle arm squeeze from Lilly.
Tobias smiled, wondering if Patrick had ever
had a girlfriend.
“So, did you ask for her number?” Tobias
asked.
Patrick blushed a bit. “No,” he answered, shyly.
“Well, why don’t you? She looks nice. You have
your TeeWee, so use it.”
Patrick took up his TeeWee and tried to figure
out what to do now to find her number.
“No, not that way. Take your TeeWee and go
and ask her. She knows what to do.”
After several seconds of hesitation Patrick
walked up to Lilly, TeeWee in hand, and she
smiled at him. They chatted for a while and
bumped their TeeWees together before Patrick
returned to Tobias.
“She just touched my TeeWee display and did
something, and I got her number,” Patrick said.
– 012:017/16 –
“Yes, and by doing that she also got yours,
right?”
Patrick smiled back at Tobias in confirmation.
While they continued their stroll along the
coastal village boulevard Tobias talked about
the village and the way they lived there, and
then they stopped at a small kiosk to each have
an ice cream. It was free, of course; why not, as
Tobias explained: “It’s a social thing. Everyone
should be able to enjoy an ice cream now and
then. That’s how Ms. Nodi runs her business.
We all have something to do, like selling ice
cream for free, for instance.”
“Tell you what,” he suddenly said. “Let’s go out
for dinner this evening, to one of our favorite
restaurants, so you’ll see how that works. I
think you’ll like it—Dennis and Jack love it.”
Patrick approved, and through his TeeWee
Tobias sent a message to Nina, who agreed as
well.
They spent the rest of the day walking along the
coast, and when the afternoon arrived they took
a Distance Worm back home, which was
– 012:017/17 –
quick—only ten minutes traveling
underground. Soon after they settled in, Dennis
and Jack came home from school, throwing
their jackets and backpacks on the hall floor,
grabbing hold of Patrick, and then hurrying to
show him the playground. Tobias just had to
smile while picking up their things because this
time they had a good reason to rush out.
Patrick wasn’t given a chance to protest;
Dennis and Jack were quick to show off their
big brother to everyone.
The playground was mostly grassy, with
sections of trees around the edges. At one end
was a big café where parents sat chatting and
watching their children play. Within the café’s
premises children could borrow all kinds of
things to play with, and Dennis and Jack picked
up a soccer ball there. “But I haven’t got the
right shoes,” Patrick tried to complain. Those
could be borrowed too, so no excuses were
accepted.
Patrick hadn’t played soccer before, but that
didn’t matter. After a few kicks and some
explanations, the three boys started a game
– 012:017/18 –
with a handful of others. Patrick was surprised
that, as with the game he played with Lilly,
both boys and girls played, some being more
handicapped than others. They all looked to be
at a similar age maybe, but their soccer skills
must have varied a lot, he thought.
But again, no problem: no one was left out, and
those with handicaps or no talent were given
the ball to play, too. Okay, they missed the ball
sometimes and even passed it to the opposite
team, but that didn’t seem to matter. Everyone
laughed and tried hard, and there was lots of
shouting and running and good-spirited joking
about the score.
On their way home Patrick had to ask Dennis
and Jack about that, how they could play
together despite their skills being so uneven.
“It is fun,” Jack answered simply.
“You should see the big soccer game at the
castle. They play the same there, too,” Dennis
explained.
Patrick didn’t quite understand, so when they
got home he had to ask Tobias.
“Yes, it’s great!” Tobias laughed. “What do you
say, guys? What about taking Patrick to the
– 012:017/19 –
Saturday soccer game at the castle?”
Dennis and Jack jumped around
enthusiastically cheering, and Nina was in for it
too, so that was settled.
Tobias sent them to the bathroom to wash up,
and they all met on the balcony, Tobias telling
the others what he and Patrick had done during
the day. After everyone shared a pitcher of
lemonade, they set out for dinner.
Again, they didn’t have to go far. The restaurant
they were heading to was in the plaza where
Tobias and Patrick had gotten on and off the
worm, but on the other end with a view over
the valley.
Once inside Patrick saw that all the tables were
the big kind, for ten or more people, and
instead of choosing a free table Nina went over
to one where people were already sitting and
asked if it was okay to join them. It must have
been, because Nina waved to her family to
come over.
“You see, Patrick, this is how we do it; this is
how we meet, and learn about each other, and
maintain friendships. As long as you’re
– 012:017/20 –
polite—most everyone will welcome you in.”
Patrick was amazed. At their table was another
couple with two children, a boy and a girl, a bit
younger than Dennis and Jack. But their
mother hand no arms, so instead she used her
feet as he had seen before when first meeting
with Mr. Zed. Her seat was a bit higher so she
could reach up, but otherwise, there was
nothing to it, and both families set to chatting
right away, with Dennis and Jack bragging
about their big brother, of course.
Patrick went to sleep early that night and
dreamed contentedly. He was exhausted by all
the new impressions—as well as the two sports
games he’d played—but he wouldn’t want to
have missed any of it.
The next day Tobias took him up to the castle,
and he showed Patrick an ancient garden,
explaining that these plants and small trees
were what sprouted when the valley glacier had
melted away.
Patrick again hit the hay early after yet another
day filled with wonderments, including a return
trip with Dennis and Jack to the playground. It
– 012:017/21 –
seemed to him that in an instant he knew more
people and had more friends than he had
known in his entire life. It was a lot to take in,
but Patrick’s joy shone through his exhaustion.
As he was falling asleep he remembered that he
still had Lilly’s number… but that too would
have to wait.
Tobias and Nina stayed up late that evening
talking about the next day to come, when they
would take Patrick to see Mr. Green for his
class. They both wondered why Patrick didn’t
seem to be worried to meet Mr. Green after that
nasty late night news experience. In fact,
Tobias and Nina felt a bit awkward about the
situation because they also didn’t understand
what had happened in their living room with
Patrick. They both hoped that tomorrow
perhaps would bring them some answers.
So, Wednesday morning, Dennis and Jack
entered the kitchen for breakfast at about the
same time as Patrick, and they started chatting
simultaneously as if they were unaware of the
significance of the day. Whether Patrick was
hiding his concern or felt confident, Tobias and
Nina didn’t know. Nina had taken the day off so
– 012:017/22 –
she’d be there for any surprises.
They were supposed to show up at nine-thirty
in the east wing of the castle, a classroom that
was easy to find on the first floor. When they
arrived, Mr. Green was standing outside the
door and invited them in. Tobias and Nina felt
it odd to be welcomed by that tiny, strange Mr.
Green, shaking hands and smiling. During that
late night news show, Mr. Green had engraved
an authority that couldn’t be denied, but that
was not all that made the situation strange.
Few had met Mr. Green, and no one had heard
of him shaking hands. This friendliness in
sudden contrast to how he had neutralized Mr.
Cantini a few nights ago felt awkward. Patrick,
however, showed no sign of conflicted feelings.
The classroom was large enough for about
thirty students. Its ceiling was tall, almost
fifteen feet (4.5m) high, and its ancient-looking
windows were styled much like those of a
castle, revealing a view of the eastern city
slopes with its streets, terraces, and houses
running down to the city outer wall, and the
river floating by outside it creating an ancient
fosse.
– 012:017/23 –
Tobias, Nina, and Patrick weren’t the first to
arrive; five other kids were there with their
parents, and soon a couple of more students
arrived, also with their parents, and they were
greeted by Mr. Green in the same friendly
manner as the others.
It was obvious to Nina and Tobias that all the
kids must have been adopted like Patrick,
because their parents’ appearances didn’t
match their children. Patrick was the only black
child there, but upon closer inspection no kids
looked the same, as if they each had come from
a different corner of the Earth. None had any
visible handicap, and their ages seemed to be
from Patrick’s to about twenty years old.
As Mr. Green closed the classroom door after
having welcomed the last family in, Tobias
could count nine of them there. No one spoke.
Mr. Green walked to the front, where the
teacher’s desk had been raised a foot (30cm)
above the floor on a dais. Nevertheless, Mr.
Green was still shorter than all the others. He
told them to come forward and spread out in
front of him, not to stand there in the back of
the room. They all shuffled closer, and then Mr.
Green started to talk.
– 012:017/24 –
“I would like to welcome you all once again.
Everyone who was invited has come, and for
that I’m very grateful. You haven’t received
much of an explanation regarding what this
class is about, but I will tell you that now. Each
of you students has a talent—that is how Ms.
Matey and I first became aware of your
existence. You have all met me before under
not-so-nice circumstances, but without you
knowing about it. There are other kids with the
same or similar talents, but not all are welcome
here. As you know, Skyjland is special, and we
need it to stay that way.”
Mr. Green shifted his weight from one foot to
the other before he continued.
“If you want, in this class I will teach you about
your talents and show you how to use them.
Your talents are not the same—you all
differ—but one thing you have in common is
that you can move to other dimensions in a
room. So far you’ve been unaware of this. Ms.
Matey and I found you that way because we
have that talent, too. In another way we found
Mr. Zed and Ms. Nodi, but that’s another story
that this class will reveal later.
“This room we’re in now isn’t merely three
– 012:017/25 –
dimensional, or four dimensional with time
included, as we’re usually aware of. There are
other dimensions, and they are many—and
some quite impossible to understand—but
nevertheless, they exist. What you and your
parents need to understand is that this talent of
yours is not only a blessing; I would rather
describe it as a curse, for several reasons, as I
know from personal experience.”
Both Tobias and Nina twitched a bit as Mr.
Green said those last words, but still he emitted
friendliness without any intention to harm
anyone. A quick look around at all the parents
revealed more worry, but their children were as
calm as could be.
As if he could read their minds, Mr. Green said,
“Now, there’s nothing to be alarmed about, and
I’m really happy that all of you brought you
parents here, because you need them, and they
need you. So on this first day I will try to tell
you what this is all about—how class can help
you develop as persons and be of assistance
further on.”
There were lots of bewildered looks as Mr.
Green suggested a short break for the parents
and their children to meet each other.
– 012:017/26 –
“Do you know what he’s talking about?” Tobias
whispered to Patrick.
“No, I have no idea, but he’s telling the truth; I
know he’s not cheating.”
Tobias stood quietly for a moment as Nina
began introducing herself to the others, with a
smile. Then he straightened up, as Mr. Green
walked closer, apparently happily taking part in
presenting everyone to each other, chatting as
if he were one of them. Him? Mr. Green?
How…?
That late night news show was no joke; Tobias
knew that it had scared even him. What had
changed? Whatever was going on, Tobias felt
eager to learn and to know. He might be a
magician, but he felt this was out of his league.
Book 12
dec2017
– 012:018/1 –
As Mr. Green turned to Tobias, Nina
automatically joined in at Tobias’ side, with
Patrick standing at the other.
“Hello, Tobias.” When Mr. Green greeted him,
everyone nearby turned toward them, creating
an empty space around them as if they were on
a stage.
Tobias almost jumped; he hadn’t forgotten that
first hello Mr. Green gave Mr. Cantini. But this
time his tone was quite different. He had never
seen Mr. Green smiling like this, and the little
man now looked extremely pleasant.
In a forest we can see the trees, but we
never look for the magic that made them.
18. The Color of Green
– 012:018/2 –
“Everyone, this is Tobias Clark and his wife
Nina, and their son Patrick. Perhaps you all
remember them from last week’s Tuesday TV
show when Tobias and Patrick first met at
Patrick’s school? Mr. Spaceball was it?” Mr.
Green joked.
Tobias laughed too while looking at Patrick,
and the parents around him smiled back,
showing they too had enjoyed the show.
But Mr. Green referred to Patrick as Nina’s and
his son, as if there were nothing to it, even
though he also revealed that they had just met.
Hmm… it must have been Dennis and
Jack—they’d been bragging about their big
brother so much that all of Skyjland must know
by now, Tobias thought.
Neither Nina nor Patrick lifted an eyebrow, as if
he had been their son from birth.
Tobias enjoyed the joke and shook Mr. Green’s
hand once more. And as before, it was a funny
feeling shaking hands with him because his
hand was so amazingly small. However, there
were no hesitations from Mr. Green’s side, and
his small grip felt both firm and resolute.
Mr. Green continued, “Patrick is the last to
– 012:018/3 –
have been added to this class. In many ways
though, he represents you all. Just like Patrick,
you’ve all found your parents here in Skyjland.
And like Patrick, your stories are all similar in
that you were neglected on the other side.” Mr.
Green continued speaking to the room in
general as he moved to greet another couple
and their daughter.
So there was a lot in common here with these
children, Tobias thought.
When Mr. Green had finished his tour around
the room, he went back to his position at the
teacher’s desk. “Before we start, there are some
things we need to talk about. As parents, you
need to know what your child’s talent is all
about and how it will affect you. And you
children need to master it so that it won’t
destroy you.
“The most important thing for parents and
children to remember is that you need to be
true to each other, because any falseness will be
revealed through this unusual talent. In fact, a
lie in any direction will hurt seriously.
“You need to know that this is not about mind
– 012:018/4 –
reading. This is about senses and emotions.
You children can move between dimensions
depending on your emotional state—how you
feel about things—and unless you’re careful you
can get lost and never find your way back again.
That’s one of the curses I was talking about
earlier. Many children out there with this talent
get lost and lose contact with reality; for
example, they wouldn’t be able to communicate
with us standing here in this room.”
A shiver went up Tobias’ spine as he thought
about the children and adults he’d met in
institutions who were totally unreceptive to
everyone and everything around them.
“If I may, I’ll give you an example about how
this affected Patrick and how Ms. Matey and I
found him,” Mr. Green said as he turned and
looked directly at Patrick. They didn’t speak to
each other or even nod; Mr. Green seemed to
be tapping into Patrick’s innermost self to get
his acknowledgment. Tobias and Nina looked
at them both back and forth but couldn’t tell
what they were communicating.
“Okay, Patrick, you need to tell your parents
and the others that this is okay with you. How
many of you children were in on this?” Mr.
– 012:018/5 –
Green asked.
Three hands were raised in the air, those of two
boys and a girl.
“There were four more of you present, but you
weren’t aware of it,” Mr. Green informed them
with a smile before he continued.
“There have been several incidents in Patrick’s
life that caused him to disappear in other
people’s consciousness. In times of extreme
sadness or fear, he has moved away into other
dimensions. And he can move so far away that
the people he distances himself from physically
can’t find him; they can’t sense Patrick even
when he’s in the room with them.
“Ms. Matey especially feels this type of
movement, as if there were disturbances among
dimensions, and she can use the positions of
these disturbances as coordinates to locate
someone. That’s how she found you, Patrick.”
They all listened in silence, and when Mr.
Green paused and turned to look at Patrick, not
a breath was heard.
“Ms. Matey told me about you, Patrick, and
what was about to happen, that you had hidden
too far from that gang that was after you. You
– 012:018/6 –
had successfully escaped from them, but you
were in greater danger because where you were
hiding was a dangerous place to be for too long.
So I removed the threat by taking care of the
gang, and Ms. Matey and I together guided you
back without you knowing about us.”
Mr. Green paused again and looking out over
his audience, who remained deadly silent,
looking back at him.
“In a similar way Ms. Matey and I have
interfered in all of your lives and brought you
back.
“We have a lot of talented people here in
Skyjland, but in many ways they differ from
you, like you differ from each other. But this
class is about your similarities. It’s to teach you
about how to recognize your true selves and
how to deal with your talent and what ties you
together. But there is something more—and it’s
about your parents.”
Mr. Green paused a while longer this time, as
his audience started to look around at
themselves, as if they were searching for
support. Tobias and Nina glanced around, and,
– 012:018/7 –
like the others, they grabbed hold of their child
and pulled him or her close. Mr. Green kindly
smiled back at them before he spoke.
“We think of family in terms of flesh and blood,
and in one sense that’s what it is; and that’s
important. But as you’ve now been introduced
to this concept, there are thousands of more
senses we possess that connect us, and some
are even more vital than flesh and blood ever
can be. These additional senses tie you together
without you understanding any of them.
“This is not about the thought process. Your
brain, that jelly-like lump of nerve connections
we think makes us smart, doesn’t really work
here. This is about being alive—emotions,
happiness, and love—and that is what ties you
together as family. Tobias, Nina, Patrick—may
I?”
Tobias twitched due to the sudden address, as
did Nina. Patrick, on the other hand, was quick
to smile, and Mr. Green was quick to smile back
at him.
“Okay, I have two new approvals that need to
be expressed verbally.”
Tobias and Nina looked at each other in
– 012:018/8 –
surprise. What did he ask permission for? And
how did he know the answer? Patrick obviously
knew, and many of the other children seemed
to, too. Tobias and Nina first looked at Patrick
and then at all the others, trying to figure out
what this was all about. Mr. Green was enjoying
their behavior and waited them out.
“Okay Tobias… Nina…?” he asked.
“I don’t know—what?” Tobias asked back with a
smile, obviously enjoying being the straight
man for a change.
Nina started to laugh as she didn’t understand
either. Mr. Green joined her, and the giggling
spread.
“Well,” Mr. Green said after a while. “I didn’t
mean to embarrass you. I just wanted to show
you a bit of what this means, and make a point.
This is for you, children.”
And now Mr. Green changed to a more serious
attitude, looking at each one of them. “You
need to learn never, ever, to do what I just did
now. This is of vital importance for your
wellbeing. You must never make use of your
talent on or invade family or anyone else you
love, including friends and fellow
– 012:018/9 –
citizens—because you won’t get away with it.
That is another curse that comes with the talent
and is another reason why you must master it. I
will teach you how in this class.
“What I did, Tobias and Nina, was sensing how
you feel about me telling everyone your family
situation. You both reacted positively, without
any hesitation. Through me, Patrick and many
of the other children could sense that, too.
“You see, there’s a difference between what I
did and merely predicting peoples’ reactions
through psychology. It’s also not the same as
when we ‘know’ what someone will think or do
because we’re close to them. I didn’t do this the
brain way.
“Instead I like connected with your souls.”
“You see, we are all emotionally driven. So if I
present you with a feeling, as I did, you
respond, but you’re only able to process to a
stage of awareness, a fraction of your feelings
and responses. You can’t control the vast
majority of your personality, “your soul,” and
neither can I. But nevertheless we respond to
our surroundings all the time and very much in
other dimensions beyond what we’re normally
aware of.
– 012:018/10 –
“Your children and I have an extended
awareness of this level of connections, but our
abilities are not quite the same. That’s what this
talent is, and your children needs to learn how
to manage it properly.”
“You see, your children can tap into the
innermost beings of others, and there’s nothing
anyone can do to stop them. You can’t hide
anything from them, even subconsciously. So
training is essential to channel their skills so
they’re always in control.
For a moment the tone in the room turned
serious as Tobias and Nina, and all the other
parents, for the first time started to understand
what this talent entailed and how much
damage it could do.
Mr. Green looked out over his audience,
especially the children one by one, who now too
started to realize how serious this was. In
addition, they’d heard and felt Mr. Green say,
“You won’t get away with it”—and he’d
emphasized it so they knew they’d never even
want to try abusing their talent. Patrick looked
up at his parents and leaned his head against
– 012:018/11 –
their shoulders; he needed to feel them nearby.
“I’m sorry for this Tobias, Nina, but I had to
make tap inter your feelings without your
permissions to make you aware, so you parents
can feel safe about your children. I promise you
all that no one here will ever interfere in your
private family life and that this class will teach
the importance of that. Invading other people’s
feelings are strictly forbidden.”
“It’s okay,” both Tobias and Nina assured him.
Tobias added, “And I’d like to say that I
appreciate you demonstrating this to us the
way you did. I probably wouldn’t have gotten it
if you’d just told us.” Many of the other parents
nodded.
With the authority they knew Mr. Green
possessed and just demonstrated, Tobias, Nina
and all the other parents felt confident that
their children would never invade people’s
souls without prior permission.
“Thank you Tobias, Nina, and everyone,” Mr.
Green said, and he lightened the room’s
atmosphere with a smile before he continued.
– 012:018/12 –
“When you, Tobias, first met Patrick in his class
room, no one really knew what was going to
happen between you two. I didn’t know, and
Ms. Matey couldn’t be sure either. We could
control the room (Shaggy and all that), but we
didn’t know if Patrick would ask you to do the
trick. To ask you with all that hostility in the
room takes a lot of guts, and few people would
do it. But you did it, Patrick. Why?”
After a few seconds’ thought Patrick answered,
“I don’t know.”
“Well there’s something I like to describe as
recognition. There are some things that link us
together as friends and partners, and love is
one of them. Love is a very wide notion. For a
child love is a feeling of safety, and home, and
recognition of one’s parents. This is very
obvious among animals, and appearance has
very little to do with it. Ms. Matey knows about
this more than anyone else. You did what you
did, Patrick, because you unconsciously felt
safe and connected with Tobias as your father.
A lot of senses between you two clicked, and
that is another side of your talent Patrick—you
feel this strongly.”
Patrick turned his head and looked back at
– 012:018/13 –
Tobias for a while with big eyes, and Tobias put
his arm around him and held him steadily.
“This sense of belonging to each other is a
family thing, and most of it is beyond genetics.
When it’s there, when things fit, it comes
naturally and you should never question it.
Instead you should enjoy it and spread your
happiness, letting other people know about
your feelings.”
“When it comes to this, those dimensions I’ve
been talking about seems endless, and my
guess is that I only can access a fraction of
them. However, I do know of their
existence—the space they occupy and their
importance for families. You, Tobias, and your
family, you need Patrick because he fills a role
in your lives. It’s not that you missed
something before; it’s more that Patrick will
make your family live even more richly because
he fits in. You, Patrick, you need Tobias and his
family. Not to feed you, but to make you aware
what life is all about. Happiness and love—they
fit in too, don’t they?” Mr. Green asked.
Patrick, Tobias, and Nina all nodded and said
“Yes,” without hesitation. Mr. Green smiled
back, pleased.
– 012:018/14 –
“So you see, this class needs you all, parents,
too, and we’ll meet on a regular basis. What
your children learn here, you need to know.”
Mr. Green declared a break to show them
around the East Wing where their class was to
be held.
Next he took them all to the castle for lunch,
and Patrick was amazed—it was indeed just like
a fairytale castle in every detail. They had their
lunch in a luxurious dining room, with silver
platters, and for desert Patrick was given a
golden spoon.
“Is it real gold?” Patrick asked Tobias beside
him.
“Yes, it is, Patrick. Here nothing is fake.”
After lunch they walked back to the classroom,
and Mr. Green explained more about practical
details such as when class was to start and end.
Patrick raised his hand.
“Yes, Patrick?”
“Am I going to have time to work with Tobias?
He’s going to set up a show, Bangers and
Mash.”
– 012:018/15 –
Mr. Green smiled widely.
“Yes, of course you’ll have time for that. Here
we make time for such things—they’re
important. And besides, I wouldn’t be surprised
if, when Tobias picks his cast for that show,
some more of you in class will fit in, too. That
show—Bangers and Mash—I wouldn’t miss for
the world. And I promise that the whole of
Skyjland is going to follow it. There’s no one
better than Tobias to pull that stunt off.”
Mr. Green laughed, and the contrast in his
character from the late night news now felt
immense. That happy, even giggling pint-size
man looking at Tobias was shining with joy,
harmless as a lamb.
They all laughed with him. Then Mr. Green
urged Tobias to give a short briefing about
Bangers and Mash. As a magician, Tobias’ way
of briefing, of course was through comedy,
which managed to get the audience interested
without revealing too much of his plans.
That first class ended in laughter, and Mr.
Green’s character grew in dimension. Tobias
was shocked. That little man: first more deadly
– 012:018/16 –
than the most poisonous snake and then like
the kindest best friend you could ever meet.
“What is he doing?” Tobias thought, and
couldn’t let go of it for the rest of the day.
Tobias’ magician acts depended on
understanding people’s reactions and common
behavior, so he was keenly aware that Mr.
Green blew out all those borders.
That night Tobias stayed up late because his
mind just couldn’t drop it. “How? Why? What
was the trick?” There had to be something to
this sudden change of character—Tobias knew
it but just couldn’t put his finger on it. “Why
this now—with a planned class and
everything?”
Mr. Green had gained respect by showing up on
TV, as the ultimate person in charge, like the
last man standing, terminating people if
necessary and doing it in a way that was final,
no further questions asked. And anyway, who
would question that little man after having seen
him in action. “You just shouldn’t mess with
him.” Patrick had said, and that’s for sure. Who
would ever dare to mess with him? Not anyone
– 012:018/17 –
in his right mind, never. And even if you were
mentally off track you would feel him though
your bones, like with a basic fear, like
displeasing him would be like touching fire and
getting burned.
In class Mr. Green had proven that with his
senses he could dig into people. Tobias
shivered. “What did he do to Mr. Cantini? He
took him, Patrick had said, but how, to where?
And he’d said that he no longer was alive. What
did Mr. Green do?” At this point Tobias
stopped—he just didn’t want to know.
“It was ancient power that Ms. Matey’s tale
spoke about. The little man, of course that must
have meant Mr. Green, and the witch, well that
was obviously Ms. Matey herself. But that tale
was from even before they met,” Tobias
thought aloud, starting to smile.
“What if…? Ha—is that what he’s doing? Life,
all living is controlled by fear and what hurts.
So if people are conscious or not, that doesn’t
really matter; he can draw the line and draw it
deep. What he did in class today was using that
same ancient power to guide—like, people go
where food is—pointing out directions.” Tobias
smiled, almost laughing. “God, and it’s no trick,
– 012:018/18 –
it’s for real. He actually can do this.”
Tobias stayed up several minutes more, just
digesting this. As a tricky character himself, he
would never reveal these thoughts to anyone,
not even Patrick. Even if Patrick had that
talent, which Tobias didn’t doubt, then Mr.
Green had drawn a line that he couldn’t pass.
Never to interfere in people’s private life he had
said—you won’t get away with it—he had
added. “God no, Patrick will never do a thing
like that even if he could. No, not now after
having met Mr. Green,” Tobias thought. After
staying up a few minutes more to clean the
kitchen table, he went to bed now able to sleep.
The rest of the week went quickly. Thursday
and Friday morning classes for Patrick were
short and light; Mr. Green intended for the
families to get acquainted more than anything
else. And when not in class, Tobias and Patrick
traveled around in Skyjland, which Patrick
enjoyed greatly. When Dennis and Jack came
home from school each the afternoon, Patrick
joined them, playing sports and climbing trees
– 012:018/19 –
and doing all sorts of things that he never had
done before. For him it was like catching up on
childhood and all he had missed without a
family. This was something Patrick had to do,
and he loved every minute of it.
It was Friday, late afternoon, when Patrick and
Tobias were on their way home after having
wandered around White City that Patrick’s
TeeWee buzzed. He could feel who it was
immediately, and even Tobias, without any of
Patrick’s talent, had to guess just once. It was
Lilly, the girl from the village park at the sea,
and Patrick blushed a bit. Tobias enjoyed this,
but he didn’t tease.
“Hi,” Patrick answered.
They had a short chat, with Patrick mostly
agreeing one way or the other. Several times he
mentioned the upcoming Saturday soccer
game, and finally he said, “That would be fun,”
and “I’ll ask Dad.”
The switch from “Tobias” to “Dad” was swift
and natural.
“Dad, Lilly is going to the game with some
friends and wonders if we could meet
– 012:018/20 –
afterwards? They’re going to one of the after-
game shows; there’s a band playing.”
“Of course you can. We’ve planned a late dinner
anyway because Dennis and Jack always want
to eat snacks during the game.”
On Saturday morning they all slept in. The
weather was warm and sunny, with a light,
pleasant breeze. Nina and Tobias served
breakfast out on the balcony while Dennis and
Jack chattered on about the afternoon soccer
game.
“West is going to win, there’s no doubt about
it.” Jack announced.
“No, South,” Dennis argued, and with both
discussing each and every one of the players.
Patrick now knew a bit more about the game
from what he had heard from the new friends
he’d met, both in class and out on the
playground with Dennis and Jack. But hearing
about it and being there watching the game he
understood to be quite different. So he, too,
was very excited and argued when he could.
– 012:018/21 –
The late morning became lazy for them all out
on the balcony. Patrick played a card game with
Dennis and Jack that was new to him, Nina was
reading, and Tobias was sketching and writing
in some kind of magic notebook of his.
At noon they had a light lunch, and at two
o’clock it was time to start moving for the big
game. Dennis and Jack put on their opposite
team shirts—they of course couldn’t cheer on
the same team—and Tobias put on a silly hat (a
red Fez similar to one worn by a British
comedian, Tommy Cooper, he knew about),
which Nina complained about, and a cheerful
mood was rising.
They left the apartment disorderly, and Tobias
was at his best teasing them all.
Out on the street a lot of people were heading
for the game, but the worms managed them all
without the slightest queue. Worms from all
over Skyjland arrived under the stadium, and it
was obvious that this was a very popular event.
The stadium seated about twenty thousand
spectators, and almost all Skyjlander’s were
there. Tobias had been lucky and managed to
get them good seats.
– 012:018/22 –
Even though it was forty-five minutes till the
game started, there was a lot of action out on
the field. Both teams’ supporter clubs joined in
a cheerful show singing and dancing, even
those who were obviously handicapped, and as
Patrick had understood, that mix of players was
going to be in the game, too.
It was a joy, and the weather was the best.
Patrick thought about that for a while as he
hadn’t yet experienced any rain; it had been
good weather all week. Tobias explained that it
did rain when they wanted it; that could be
controlled as well as wind, temperature,
humidity, or whatever. “We try to establish a
climate that favors growth, farming, and
wildlife.”
“Wildlife?” Patrick asked.
“Well, we have our river and the fish living
there and a bit farther out the sea. But we also
have wildlife established on the land outside
the Skyjland wall that we take pride in.
Skyjland is bigger than the wall where we live,
and from the wall the land gradually turns into
ice as it had been previously. I haven’t shown
you that yet, but there’s plenty of time to do
– 012:018/23 –
that later. Dennis and Jack would love to join a
Mush excursion out there.”
Patrick nodded back that he very much would
like to join that too.
But, now it was time for the game. The field
was cleared, and the officials came out to
introduce themselves. Tobias explained that
there was one referee for each section of the
field, which was divided into five sections from
goal to goal. Two sections were within the
semicircle line in front of both goals. Outside
the goal fields were the strike fields, from
where players could score, and the middle field
in the center of the court was where the ball
had to be passed from one half court to the
other. The size of the whole soccer field was
about the same as Patrick was used to, but
different was that the goals could change in size
depending on the player setup.
Tobias further filled in what Patrick had heard
about the game so far. It was soccer all right
and with the same kind of ball, but each team
had a mix of players that was roughly classified
prior to each game. There were classifications
– 012:018/24 –
for keeper, attacker/defender, and middle-
fielders, plus if you were boy or girl or
handicapped one way or another. This way
people with various handicaps could play on
the same team, same match. The only thing
that separated them was age. There were
different age divisions from under eighteen
years old down to eight years old.
“We play five periods of twenty minutes each,
and the players are randomly picked like in a
lottery, but done in a way that everyone on a
team must play. This means that each team
must have all sorts of players, boys and girls,
handicapped or not, on their team. Then
they’re assigned, the lottery way, a section to
play in against equals, and if a player crosses a
section line, the ball is moved in favor of the
other team.”
“And what about what I’ve heard, that the ball
kind of magically moves to where it’s supposed
to go between plays?” Patrick asked.
“You’ve heard right, and guess who made that
work?”
“MR. ZED!” both Tobias and Patrick joined in,
laughing.
– 012:018/24 –
The players entered the field, and they all were
introduced by name and classification so that
everyone knew what group they were going to
play in.
After that, an announcement told the player
setup for the first twenty minutes. The
goalkeepers were both girls, one with one leg
and the other with a visibly crippled arm, and
based on that the goals were set accordingly.
The attackers and defenders were girls with
various handicaps that slowed them down,
while the middle-fielders were boys with no
handicap at all.
Then they all took their positions and got
ready. The game was about to start.
Book 12
dec2017
– 012:019/1 –
In the center of the field and thirty feet (9.1m)
in the air, a soccer ball slowly, dramatically
materialized as if from nowhere. About half of
the midsection players assembled under the
ball, it dropped and the game started.
The middle-fielders kept up a high tempo and
intensity when one on one, very much like
Patrick was used to watching on TV. But they
were not allowed to cross their lines or shoot
directly on the goal. The ball first had to pass
through one of their team’s attackers on the
strike field. The field around the goal was for
the goalkeeper alone; if any player passed those
lines, the ball was moved in the other team’s
Light is energy, something we see. But
what is darkness, nothing?
19. Kick-off
– 012:019/2 –
favor to correspond with the violation.
The first pass to one of the West team’s attacker
girls changed the character of the game because
they and the defenders were slower, but the
intensity was still there and the play equally
exiting.
Adding to the fast pace was a seemingly
invisible force moving the ball around the field
when necessary, instantly and accurate to the
officials’ calls. When a foul occurred the ball
would drop by itself from one spot on the field
to another. If someone kicked the ball out, it
was immediately bounced in again in the other
team’s favor. There were almost no
interruptions in the game.
So with no goals scored in the first fifth of the
game, it was thrilling nonetheless. Dennis and
Jack were cheering loudly and jumping up and
down in their seats, and during the few brief
lulls they argued and commented on
everything.
Tobias was cheering too, waving his silly hat
while Nina kept a somewhat lower profile.
Patrick, who was sitting between Tobias and
Jack, had gotten caught up in all the excitement
on the court and all the people watching,
– 012:019/3 –
singing, cheering and making all kinds of joyful
noises. He hadn’t experienced this kind of
excitement before, where people supporting
opposite teams siting together cheering instead
of fighting.
Between fifths was a ten-minute break, and
Dennis and Jack dragged Patrick along to get
some snacks and something to drink. Tobias
and Nina said they were okay for now. Snacks
and drinks were free, of course, and with no
money hassles there were no queues. In fact
there were so many stands handing out snacks
that in no time Dennis, Jack, and Patrick were
back at their seats with their arms full of
popcorn, nachos, hotdogs, and candy.
Before they could get settled again Tobias had
snatched a packet of candy from Patrick’s snack
box as he was putting his drink down.
“Hey, I saw that!” Dennis argued, laughing at
his father.
“Yeah, watch it Patrick—he does that all the
time and still he says he doesn’t want any,”
Jack added leaning over to Patrick.
“What, who me?” Tobias said, teasingly, and
snatched some popcorn this time from Jack.
– 012:019/4 –
“Ahh...! Watch it Jack, now he’s stealing from
you, too!” Dennis flew up from his seat with a
grin.
“I’m allowed too, I have my snatch hat on,”
Tobias argued.
“But that hat’s silly—Mom says—and you
should get your own food.” Dennis argued
trying to protect his brothers.
“No, it’s not silly, is it?” Tobias spoke loudly,
seeking support from the people sitting near
them.
Now some good-natured arguments started to
spread among their neighbors about Tobias’
hat, with people pointing at his and some at
their own team hats.
Nina just laughed—this was so typical Tobias,
teasing and making a scene out of nothing.
Patrick enjoyed it too, sitting in the middle of it
all, trying to take part in the arguing.
“Here, Patrick, fair is fair. Now you can swipe
from me,” Tobias said, putting his silly hat on
Patrick’s head with everyone laughing.
“But you don’t have anything to eat!” Patrick
argued.
– 012:019/5 –
“It’s only a matter of imagination; I’ll show
you,” Tobias answered, taking back his hat,
putting it on, and at the same time snatching
some French fries from Patrick with his other
hand while Patrick was eyeing the hat.
“Watch it, Patrick, he’s doing it again!” Dennis
happily shouted.
Everybody around was laughing, and while
Patrick quickly locked down at his snack box,
Tobias was quick to put the fries in his mouth.
“Do you want to try and borrow my hat again?”
Tobias asked.
“No—I don’t want it—you look ridiculous in it.”
“Ladies and gentlemen, Rid Icculus is my
name, and with the magic of this hat I will now,
openly, fair and square, snatch a French fry
from this young man without him knowing.”
Tobias stood up from his seat proudly
presenting the scene to everyone nearby.
But while drawing everyone’s attention and
holding his hat high in the air with one hand,
he snatched yet another fry from Patrick with
his other hand without anyone seeing and put it
in his sleeve.
“Right, okay Patrick, are you ready?” Tobias
– 012:019/6 –
announced.
Patrick held both his hands over his snack box
to protect it. Tobias smiled, and with a quick
move he put his hat on Patrick’s head for a
second time and then held it high again.
He then tipped the hat and dropped the fry into
it without anyone noticing. After yet another
announcement he proudly picked the fry out of
the hat and showed it to everyone.
Tobias was greeted with applause and laughter,
although nether Patrick, Jack, or Dennis
understood a thing about how he did it.
Tobias bowed, thanking his audience
dramatically, and then he sat down again
smiling, without meeting his kids’ wondering
eyes even slightly. Nina laughed quietly,
enjoying the scene.
“Right kids—the second fifth is coming up—are
you ready?!” Tobias suddenly cheered his kids
on again.
All three of them sat up in their seats and
instinctively moved their snack boxes away
from Tobias. He grinned.
– 012:019/7 –
New team players were entering the field, and
as before the ball was dropped from above to
start the game. Again, the character of the game
changed, with girls in the middle field, some
equally looking handicapped boys as attackers
and defenders, and two fully capable adult men
as goalkeepers. However, this time the goals
were set up a bit higher and much wider.
It all reminded Patrick of a pinball game, with
the ball going back and forth and never really
put out of play until someone scored. The
players had to be constantly alert all over the
field, because when there was a foul somewhere
or the ball passed a boundary line, it
disappeared and showed up somewhere else on
the court without any notice of where that
would be. This extra element caused the game
to shift quickly, and the funniest situations
occurred when the ball disappeared and
everyone ran around trying to be the first to
find it again.
There was no anger on the court between the
players. Instead there was laughter; all players
were obviously enjoying themselves. As the
game ended five to three in the West team’s
favor, they all clapped for each other.
– 012:019/8 –
As people stood up and started making their
way out of the stadium or down to the field
(many workers in bright yellow shirts appeared
to help those with handicaps get where they
wanted to go), Patrick’s TeeWee rang. It was
Lilly, locating him. Through his TeeWee Patrick
could see where Lilly was also, and they agreed
on where to meet.
“You go on, Patrick; we’re going down to the
field for a while. There’s some fun for the kids
there after the game that Dennis doesn’t want
to miss. We’ll see you back home later,” Tobias
said.
“And dinner is at eight,” Nina added.
They separated, and with the guidance of his
TeeWee, Patrick soon found the certain hotdog
stand where he was to meet Lilly, and soon
after she showed up with her friends, Gina,
Amy, Finn, and Henry. Patrick recognized Finn
and Amy from before when they played that
croquet game.
They greeted each other and discussed the
soccer game a bit. The after-game show they
wanted to go to was in the castle and for
teenagers only, Lilly explained to Patrick.
Excited, they left the stadium to head there.
– 012:019/9 –
The castle rose tall over the grounds around it,
and it was a massive sight from all directions,
especially from the stadium. They didn’t go
underground to take a worm there; instead
they walked, taking some park paths which
were more like park avenues in width, with
various sports fields and playgrounds along the
sides. Closer to the castle were parks with many
kinds of flowers and trees.
They entered the castle through the main gate
facing north, a different gate from when Patrick
entered for lunch with Mr. Green that first day
of class. This north gate was huge and
swallowed many people at once.
The staircases were wide as streets, and in the
hallways the ceiling was several stories high.
Down under the castle was a big worm
junction, from where you also had a quick and
swift access to the four mush tower terminals.
Lilly explained to Patrick that she and her
friends had direct access through a distance
worm from down under there to back home.
After having passed by two big hallways, they
climbed a staircase taking them two stories up
to another hall where a lot of teens were
– 012:019/10 –
gathering. This hall was smaller but
nevertheless held at least five hundred people.
The stone walls, stone floor, and massive
wooden furniture were all impressive, just as in
a fairytale. On the walls were big monumental
paintings of magnificent landscapes and some
with various animals fitting in. From what
Patrick could see there were no portraits of
people, at least not here. After a few minutes of
waiting, a massive oak door opened at one end
of the hall, revealing the room where the event
was going to take place. The room
overwhelmed Patrick.
It had long, draped curtains hanging down
from the high ceiling, between ancient-looking,
high castle windows that broke the sunlight
into soft, sometimes colored beams covering
the room. The ceiling was carried up by
massive beams and made of foot-wide (30cm)
wooden planks, and hanging from the ceiling
were six giant, ornate chandeliers, seemingly
covering the room from above.
The room easily held as many people as could
fit in the outside hall. In the back of the room
from where they entered, a built-in stage jutted
out about ten feet (3.0m), and above the stage
– 012:019/11 –
were the same type of castle windows, but
ending at the top of the stage. The main high
windows on the walls however must have been
at least thirty feet (9.1m) high, starting from
about five feet (1.5m) from the floor and
reaching almost to the ceiling. From the floor
up was a wooden panel about eight feet (2.4m)
high with a cut out for the windows and stage.
This room was situated in one of the many
castle wings that ran from the main section,
stretching up and ending with lots of towers
and pinnacles at different heights. To Patrick’s
amazement, there was no graffiti anywhere that
he could see, no broken or worn-out furniture.
And all this first-class stuff was for kids?
Patrick felt he was walking through a king’s
palace, like he was being invited to a royal
celebration or something.
“Come on, Patrick, let’s go to the bar and have
something to drink,” Lilly pulled his arm.
Along each side was a very long bar, with many
high bar stools. Small tables and smaller stools
were nearby, plus a couple of massive, long oak
tables with benches. In the corners was a bit of
free space, revealing doors to the restrooms.
– 012:019/12 –
The six teens found six barstools all in a row,
which they occupied in a hurry.
“What do you want to have, Patrick?” Henry
asked as he sat next to him at his right.
“I don’t know; I’ve never been in a place like
this before.”
“Then I suggest you ask the bartender. I’m
going to,” Lilly said, taking a seat to his left.
“I will, too,” Gina joined in, while the others
wanted to have a look at the drink menu that
they found close to them on the bar counter.
One of the many bartenders approached them,
and Henry asked for a recommendation. Just to
hear the bartender describe the drinks (all non-
alcoholic of course) Patrick enjoyed much. They
were treated like adults, which meant to him
that this was no children’s party with kids
running around screaming and such, and
Patrick felt mature.
After a short discussion, Patrick was
recommended a mango/pineapple/squash
something with ice, and the others were
recommended something different for each of
them.
Patrick was handed a tall, thin glass that looked
– 012:019/13 –
seriously expensive, and the others’ glasses
matched their different drinks too. Gina
ordered some appetizers to go with the drinks,
and then they made a toast to welcome Patrick
to the group of friends. No worry about money
or so, here drinks and snacks were free as well.
For a reason that Patrick didn’t understand, he
felt comfortable with Lilly and the rest of them,
and rather immediately they all started talking,
interrupting each other and singing little jingles
together. Patrick, acutely aware of being out
with kids his age in such a cool place; he still
had a hard time believing was true.
After they chatted for a while, telling Patrick
about themselves and their school and asking
him a few reserved questions, the band got on
stage and the room fell quiet. This was no
children’s band; these were serious young
musicians, some visibly handicapped and
others not. There were eight of them up on the
stage, arranged like a rock group, with drums,
bass, guitar, keyboards, a singer, and a small
horn section of three. They played something
sounded like jazz and rock; Patrick had never
heard this exact style but he liked it. The music
were fairly loud, but Patrick could still talk with
– 012:019/14 –
his new friends where the sat.
Almost as soon as the band started, about
twenty teens, boys and girls, walked out to the
floor in front of the stage and started to dance,
and soon after others joined them. Patrick
looked at them with big eyes—handicapped or
not didn’t matter—they were all bouncing and
wriggling around with smiles on their faces.
“Do you want to dance?” Lilly asked, stepping
down from her barstool, as did the others.
Patrick had never danced before and of course
had no idea how. But again, after looking at the
other kids out there, obviously not fabulous at
it, but still out there having fun trying, he
thought, “What kind of a person am I if I don’t
even try?” But what he said was; “I don’t know
if I can—I haven’t danced before.”
“No worries, we’ll show you,” Lilly said as if
there were nothing to it.
So Patrick, too, jumped down from his barstool,
and they all left their drinks for later. Patrick
was reluctant to leave his, so Lilly said, “Don’t
worry, it’ll be here when we get back!”
It took Patrick a few songs to loosen up and get
– 012:019/15 –
his body moving. Lilly and her friends included
him in their tight group, everyone facing the
band and then each other at different times,
casually moving around to the beat.
Now and then they went back to the bar for a
pause, and they had time for one more round of
drinks before Patrick had to head home for
dinner.
No one asked him to stay longer than he said he
could; instead they all said variations of “See
you later, Patrick!” and with Lilly saying, “Let’s
keep in touch.”
Patrick left with an impression he would never
forget. He followed his TeeWee’s directions
back home with a smile on his face all the way.
Opening the front door, Dennis and Jack were
on him right away, asking nosey questions.
“Guys, stop it! Let Patrick come in—don’t
bother him like that,” Nina shouted at them.
Unwillingly, Dennis and Jack stopped to let
Patrick pass, but they followed him hard
wherever he went. Patrick first went into the
kitchen where Tobias and Nina where
preparing dinner. It was going to be a cook out
– 012:019/16 –
on the balcony.
“Did you have fun, Patrick?” Nina asked.
“Yeah, I’ve never been in a place like that
before.”
“Glad you enjoyed it. There’ll be more events
like that up in the castle— at least once a
month,” Tobias chimes in without teasing.
“Did you meet Lilly?” Dennis asked while
smiling from behind, with Jack joining in
smiling at him too.
“Guys!” Nina called at them.
Tobias laughed. “Scram. Go and wash up for
dinner—you’ve got fries sticking out of your
ears.” Tobias reached for their ears with both
hands. There was a cheering shout, and both
Dennis and Jack escaped in laughter.
Patrick sat down at the kitchen table for a
while, happily telling Tobias and Nina about
the event, his new friends, and them dancing.
After a while Dennis and Jack showed up again,
clean and dressed up a bit, and Patrick cheerily
chatted with them at the kitchen table before he
went to the bathroom to do the same.
– 012:019/17 –
At about eight o’clock dinner was ready, right
when the second sun had passed below the
horizon, making the sky dark. But it was still
warm; no one bothered to put on a sweater;
they just turned on a few lantern-like lamps on
the balcony. Tobias was going to grill pork loin,
and he and Nina had prepared fresh vegetables
and sauces to go with it. While preparing the
food, Tobias and Nina took turns in the
bathroom washing and dressing up a bit. If
there was going to be a late evening party,
everyone needed to fit the mood, and both
Dennis and Jack knew it and now Patrick, too.
That Saturday dinner stretched out with ice
cream for Dennis and Jack and various desert
cheeses for Tobias and Nina, with Patrick
tasting some of it all.
When the clock got close to eleven, Dennis
went to bed while Jack stayed to keep playing
cards with Patrick. Tobias and Nina were
chatting, planning for next week and what was
coming up on their schedules.
“You know I’m going to start work on Monday,
Patrick?” Tobias asked.
“Yeah, I’ll manage. I have class, and after that
– 012:019/18 –
some of us in class are going to the west wing to
check out some of Mr. Zed’s TeeWee’s. Like
that one Doris showed me.” Patrick answered
while playing out a card on the table.
“Great. And in any case, if something comes up,
we just call, right?”
“Right, I will,” Patrick answered.
The evening ended with Jack going to bed and
soon after, Patrick. Nina and Tobias stayed up,
enjoying a good glass of wine, the silence, and
the night. Next week would be the first regular
week now with Patrick included, and they were
looking forward to that.
Patrick had enriched their family in just one
week, and, as Mr. Green had said, he was
family and he fitted in. So far Mr. Green had
just helped his students get to know each other
as well as himself and the East Wing building
and those who worked and some others that
studied there. On Monday they were set to start
more seriously.
Tobias felt different after having met Mr. Green
in Patrick’s class, and he had thought a lot
– 012:019/19 –
about it. That Mr. Green had come out like this
he never had expected, and obviously there was
something to it. Mr. Green knew about his
Bangers & Mash performance, and that meant
something, too. On Thursday in two weeks’
time he was supposed to present his Bangers &
Mash scam at a masters’ meeting, where they
would plan what’s needed and how to proceed.
He knew that others had been appointed
masters too, but for something else, and they
too were supposed to attend this meeting. So
there was definitely something extraordinary
going on.
Book 12
dec2017
– 012:020/1 –
On Sunday they all took a trip to the lake below
the White City walls. They took a worm there
and carried their well-packed swimming and
picnic gear to a place on the beach near the
water where they settled down.
The lake’s fresh water was crystal clear and
warmed to a comfortable bathing temperature.
Tobias explained, that by small streams tapped
upstream from the cold river, the water was
warmed up by warm stones on its way down to
the lake.
When arriving they picked up some lounge
chairs and a big umbrella from a beach shack.
Light that you don’t see isn’t necessarily
dark; children see that light differently.
20. Summer Ends
– 012:020/2 –
Once settled in, they were out of the wind and
warmed by the sun.
Dennis and Jack were quick to run into the
water, but Patrick hesitated.
“I can’t swim,” he said to Tobias and Nina.
“Well then, now would be a good time to learn,”
Nina answered kindly.
Nina took Patrick to a big pavilion up the beach
where people were changing clothes in
changing rooms, getting ice creams, and
looking at notices about get-togethers and
classes related to recreation on the lake side. In
the reception she and Patrick made up a
schedule for him to take a swimming class.
Nina took charge of this problem of Patrick’s
like a mother would; Patrick could make minor
decisions like what time of day he wanted the
class, but he had no say in whether he would
take the class or not. From this point forward
Nina proved to be the authority on such things,
and often Patrick simply did what he was told.
For many reasons Patrick felt this as a relief;
finally someone cared enough about him to
take control. His respect for Nina continued to
grow.
– 012:020/3 –
That summer Mr. Green’s class, too, blossomed
into a multifaceted mix of structure and
exploration. Patrick learned not just from Mr.
Green but from his fellow students as well, as
they spent part of each class telling each other
about their lives before they came to Skyjland,
in addition to talking about how they were
learning to recognize their talents and make
connections with others.
Each school day they spent time outside for
sports, recreational games, or whatever
physical activity they felt like spontaneously.
The other classes in the east wing seemed to be
particularly special, like Patrick’s, but he
couldn’t put his finger on what made them so
yet.
The East Wing children and teens met with
children from all the castle courtyards to play
for two and half hours in the middle of every
school day. In many classes were handicapped
kids who needed regular physical training, and
this way they had enough time for a decent
lunch (and help with that if they needed) plus
having fun with a variety of kids as others.
For the first time ever, Mr. Green could now be
seen out in the courtyards too, although of
– 012:020/4 –
course he did not take part in playing games.
He seemed pleased just being out there
watching the kids play, and sometimes he was
seen sitting in one of the castle’s gardens
reading a book or just enjoying the
environment, with the two suns interacting,
making the valley full of life accompanied by
children’s laughter.
The general feeling Patrick got from Mr.
Green’s class was an extraordinary freedom
brought on by sharing life stories and newly
found inner awareness with his classmates. He
was learning that although, of course, everyone
is unique, everyone, even him, shared certain
fears and desires. And he was learning that he
was not alone.
Many details about class, however, Patrick
found odd, and so did his fellow classmates, but
no one argued about it. With Mr. Green’s
guidance they all had begun to become more
aware of their talents and their classmates’
talents, too. Mr. Green, though, kept a low
profile, only revealing about himself what was
necessary for teaching and the course. To a
degree it felt frustrating that Mr. Green still
remained a closed book.
– 012:020/5 –
About himself, Patrick learned that he could
focus in on the emotions people felt under
certain circumstances and thus learn more
about them, and even communicate with them
on this inner kind of level. He also understood
that he, through very precise control of his own
emotions, could affect others, but he wasn’t
quite able to do that just yet. Mr. Green had
explained, “That takes time and training.”
But this wasn’t all. Patrick, as well as some of
the other students, could change appearance in
front of people, similar to what great actors do,
but without make up or costumes; and doing so
by moving in-between dimensions. An actor
creates the illusion of being a different person,
whereas Patrick could transform the perception
of him on another deeper emotional level.
It was right there, gaining awareness of this
transformation skill, that Mr. Green stopped
Patrick and the others from exploring it
further. He warned them not to go too far into
this kind of transformation; as had explained it,
that could mess up a person real good—the
person they are changing in front of and
themselves, too, if they weren’t able to deal
– 012:020/6 –
with it properly. But the scariest aspect of all
this, Mr. Green had said was about that space
between dimensions, because there you could
get lost without being able to get back again.
Mr. Green had explained it as if it were a web,
and they were spiders who could move from
one thread to another. It was like playing chess,
controlling their opponents by giving them no
options for their next move.
But as spiders they needed to be steady and
careful, because if they lost their grasp of a
situation, slipped and fell through their web,
there would be only one tiny thread left for
them to climb back up again. And if that thread
broke, they would be lost in a really nasty place,
even worse than death—and forever.
Or the opposite could happen in a positive way.
He told them to imagine helping people as if
they were playing the piano, like if hitting the
wrong note, you need to be quick assisting to
get back into the melody again in order to save
the day.
“To be able to master your talents like a spider
masters its web—or like a piano-player is able
to enchant the audience through music—you
first and most importantly have to learn 1) who
– 012:020/7 –
you are, 2) your character, and 3) the person
you present yourself as in relation to your true
self and nature,” Mr. Green had repeated.
“But I know who I am.” Patrick thought, and so
did the others, until one day Mr. Green put
them to the test.
“Today we are going to talk about you and your
integrity, which means you don’t have to
expose yourself in this session or say anything
about your thoughts or how you feel to anyone;
this is for you only. Which means, we are not
going to talk and discuss about your talents
today, as that has nothing to do with you or
integrity at all. Instead we’re going to explore
you, that true person you are.”
“Okay, this is important, and you need to know
that you can talk about this whenever you feel
the need to. You have your parents, and you
have this class. From hereafter each day, class
will end with a half hour reserved for this, and
we can expand that half hour if we feel the need
to. Now! Remember that this is for you.”
“So, when you think about who you are, what
do you come up with? What is the first thing
– 012:020/8 –
you think of when you think of yourself as
“me”? Do you think of your body, looks, like
that you’re tall, have red hair, or dress in jeans
all the time? Do you think of your behavior, like
when you’re with others, are you a leader or a
follower? Or do you think about how you act
when alone? Do you think of what you want to
be? Have you ever thought of what you don’t
want to be? Or, on the other hand, do you think
of yourself in terms of what others think of
you?”
Mr. Green paused and looked out over his class
encouragingly. His class looked curiously back
at him; none of them knew where this was
leading. After a couple of seconds making eye
contact with each student, Mr. Green
continued.
“That thought, your thinking, is that really you?
Has anyone heard of denial?”
He waited a second for a response. But
everyone knew what denial meant, so they each
gave him a so what look.
“Have you ever been in denial about yourself,
the person you are?” Mr. Green suddenly said,
causing the class to look at each other more
closely.
– 012:020/9 –
“Think! How do you know that you’re not in
denial about who you are? To know who you
really are, you need to be aware of something
intimate about yourself that you may not want
to know, don’t want to show or talk about. So
what don’t you want to talk about? What are
you avoid doing? Why are you behaving the
way you do? What is the cause of it? What is
you?”
“Your parents raise you to behave a certain way
to fit in, to make your life easier when you’re
interacting with others and with society as a
whole. Your parents are there to help you in
life; that’s their job—they need to do this and
they need to do it for you, not for themselves or
for somebody else. That’s who parents are. And
if they’re not doing this for you, who are they?
And if they try to make you do something that
you dislike. Why that dislike? Who are you?”
Mr. Green paused and smiled gently at his
students as some of them started to look a bit
scared.
“Okay, how many of you are with me so far?”
he said, looking at each one of them.
No one lifted a hand. No one even twitched a
finger. But attention began to raise.
– 012:020/10 –
“How about wishing? You wish for something,
like you wish you want to be a certain way.
What you see when you look in a mirror may
not match that wish. What then?”
“As you all are aware we have a lot of people
with handicaps here in Skyjland. Those of you
who wish that all their handicaps would go
away raise your hands.”
There were no delays—everyone in the class
raised their hands.
“But isn’t handicaps also part of who you are?
Here in Skyjland we try our best to correct for
handicaps and help people to a so called “better
life”, then, who do they become? If you had
surgery, say to drastically change your looks,
who would you become? Those of you who
think that altering your bodies wouldn’t make
any difference being you, raise your hands.”
Everyone in the class looked around, a bit
stunned, not knowing what to do.
“Of course you don’t think surgery to make you
look different, or even a new haircut, new
clothes or a whole new style, would change who
you are. You know yourself, don’t you? But how
about your friends, your family, your
– 012:020/11 –
parents—will they recognize you afterward?
How do they know you? Do you know a person
by looks?”
“Okay, so maybe you’re thinking that even if
someone changes his looks, he has the same
behavior, and you can recognize him through
that. Are you sure? Can’t behavior change to go
with ones looks? And why do we change clothes
and hairstyles? Doesn’t that depend on society,
environment and situation? Do we behave
differently depending on occasions? So who are
you, really?”
“If your body and behavior can change with you
still feel being the same person, what decides
who you are? Could it be that there’s something
else other than our bodies and brains that
decides our identities? In that case, what is it?
Could it be that you don’t know yourself and
another person would emerge if that smart
brain of yours stopped fooling itself? How do
you know that you are not in denial of your true
self? Who are you? What decides?”
In one swift move Mr. Green jumped up to sit
on his desk and took a break from all his
talking. He smiled, letting everyone know that
he didn’t expect them to understand this. But
– 012:020/12 –
his true aim with this exercise was to unlock
their unconsciousness.
It was difficult for Patrick to think about all this
identity stuff; it was too much to take in, and
he’d never thought in these terms before—none
of his classmates had either. A strange kind of
uncertainty spread inside him, making him feel
uncomfortable and he could see that the others
experienced the same, too.
“Now, I would like to tell you about Ms. Matey
a bit and what she’s got to do with it.” Mr.
Green arranged himself on top of his desk like
he was preparing to tell a children’s tale, and as
such he started.
“You know, Ms. Matey doesn’t only write tales,
she also collects tales from ancient times, from
even before mankind, from when life was very
different. Not that life has changed much at its
core, in fact not at all, but it’s different in that it
used to be more open; things were not that
complicated then. At that time there was no
writing, as man had not evolved to write yet.
But still, tales of life were spread and told. You
know, life itself is like a tale, and we like
– 012:020/13 –
engrave our stories by living. All these life
stories have something to tell and you know
what? There are life stories out there in the past
that haven’t happened yet.”
The sudden shift in atmosphere with these
riddles and ancient mysteries made the former
tension in class ease, as Patrick and his
classmates seemed to float away far beyond
their understanding into fairyland.
“These stories are life, and they are not meant
to be written down; they can’t be. There is
something in these stories that connects us all,
and that is who we are; it’s about life at its
purest. The thing is that these tales can’t even
be told with spoken language, because there
aren’t any words involved. These tales you feel.
But to reach that understanding, you have to
take a journey, and only your true self can go.
The destination is where your mind can’t follow
and must be left behind. You’ll find this place
on the other side of an ancient, kind of eternal
sea, and there’s only one boat on the shore able
to carry you over. But don’t look for that boat,
because your eyes can’t see it. Light is not what
it seems and darkness isn’t either. The image
– 012:020/14 –
you search for you find inside yourself, and the
leaf you are given will sail you across.”
The class became deadly silent as fantasy
entered the room, making the ceiling and walls
vanish, revealing a bright star that no ordinary
eye could see. The light it emitted reflected on a
silent sea surface appearing from its
surrounding shadows, and beyond its horizon a
falling sun colored the sky.
“It’s there beyond the horizon that you will
meet your true self. It’s there you will find life
and the future, but not without reflecting on
the past from behind. You see, life is not like a
straight line; our past is very much our future.
too. The past is following from behind and
without it backing us up, we can get lost,
unable to find our way back home again.”
“Before that very first tale could come to its
end, it had to find its way back to its past and
connect with that first beam that opened the
book of life, revealing its title. In the same way
life has to find its way back to rest in peace
when we die. As in life, we carry that map
inside us, and it sometimes shows up in our
dreams. If we are really silent, if we open up
and listen to our hearts, that silent sea will
– 012:020/15 –
appear and there we will be guided to that place
called Where Horizons Meet.”
Mr. Green paused, like he was searching for his
own inner peace. Light took another shape in
the silence and it swept like a breath through
the room making them all still, listening, as Mr.
Green continued as if reading.
“Beyond horizons is where night turns into
dawn. There we dream of a future, it’s there
we are born.”
“Our past may haunt us, making us afraid of
the dark. In our fantasy the light is, it’s there
we can find a spark.”
“The child within will guide us to where we
need to go. Deep within we can feel it, we don’t
have to know.”
“Where horizons meet is where the past and
future merge. It’s there beyond, within us,
where life and love emerge.”
“Looking back you see the future as from the
other side. Trust the child within you and you
will never need to hide.”
Mr. Green stopped, but he didn’t let go of the
– 012:020/16 –
shimmer that had entered the room. It had to
settle and as it did after a couple of minutes,
Mr. Green smiled gently looking around and
carried on.
“You know, that child within we all are is from
where all and everything started. We are all
children of the universe and this is how it
happened.”
Mr. Green did something opening up the room
a bit further which changed the dark to become
endless and he asked them to gather around
sitting on the tables in the center. To Patrick it
felt like they were floating around in nowhere.
Mr. Green reached them his hands to touch and
then, hand by hand close, they formed a circle.
The air changed and the ceiling and roof felt
like being lifted of the building. Like now there
were no boundaries other than themselves to
trust. Mr. Green smiled and trough that touch
he made them all feel safe.
Where and when this they were now or had
entered, Patrick had no idea about. He had
never heard of, but not quite so. The verse,
where horizons meet, was this it? Mr. Green
did something opening the room, was this
– 012:020/17 –
another dimension of their classroom?
Whatever this was, it felt like outer space and
something on its way to happen.
Mr. Green made himself ready to tell the tale.
“From the very beginning there were earth,
water and heaven. At that point our planet
Earth didn’t exist. It was just there as a mass,
floating around in space without meaning or
the notice of anyone.
When the first beams of sunlight found their
way to its surface, Earth emerged as a
newborn child. She turned and danced around
the sun, showing herself from all angles. The
sunlight made her feel warm and happy. At
night she rested, and when morning slowly
woke her again, she showed herself more
beautiful than the day before. No one
questioned her existence and no one ever
questioned that she was a she.
Very soon after our mother Earth began to
produce life, and her beauty increased even
more. But life didn’t just happen out of
nothing; the sun wasn’t the cause alone. All the
stars far away saw with wonderment what
was happening—they hadn’t seen anything
– 012:020/18 –
like this before.
Stars surrounded our mother Earth as in a
theatre, expectantly waiting for her next turn.
And with every turn, their friendly
relationship grew stronger. With the attention
she was shown, she felt like sparks were
lighting a fire surrounding her, and soon after
love occurred.
All the stars gathering around her made the
sky open, letting energy flow. Even from afar
her love reflected increasing and eternal
beauty.
The starlight brightened the night, and Earth
allowed beams of light from all over to find
their way to her heart. The starlight made
Earth pregnant and bonds of love emerged as
signs of the Zodiac across the sky.
Our mother Earth nurtured every beam that
touched her, even from the tiniest little star far
away, and she made them grow. The energy
she felt touched her soul and made her more
beautiful than ever before.
At daybreak she turned to the sun, making life
aware. At night, stars tucked life in, providing
comfort while sleeping. Wherever she turned,
– 012:020/19 –
light as in a marriage gently caressed her soul,
promising eternal faithfulness. And as a
mother in a universal, loving relationship,
Earth made life a home.
Mother Earth feeds our bodies. The sun
enlightens our minds, making us see. And like
a father teaching his children, stars guide both
you and me. In life we sparkle as the children
of the universe we are, and like stars
shimmering in the sky, we will never be
forgotten.”
It took Patrick some time to recover from a
feeling he sensed; something, he didn’t know
what, had entered him and his classmates
seemingly had experienced the same. Mr.
Green didn’t rush things; instead he sat there
waiting for them after he had finished telling
them that very first tale from the ancient past,
from where and when life first started.
Mr. Green did something again, making light
returning, taking them back to their classroom
again. And as they did, Mr. Green let go of their
hands and the circle. Mr. Green bowed in
respect to honor the group taking part being
– 012:020/20 –
with him. Patrick and the others did the same
towards Mr. Green and after that, one by one
they went back to their places.
Afterwards there were small chats about the
experience which Mr. Green invited to and as
such, in good mood, yet another school day
ended.
Book 12
dec2017
– 012:021/1 –
Back home that day, Patrick didn’t go out with
Dennis and Jack as he usually did to play.
Instead he wanted to be alone for a while, and
Dennis and Jack let him. They didn’t argue with
him as they would have otherwise. Instead they
went outside quietly by themselves while
Patrick sat on the balcony in the sun, looking
out over the valley.
Somehow Mr. Green’s message had reached
him; there was something he needed to find,
which he couldn’t deny. He could keep it inside
himself; that he knew because Mr. Green had
said so, that he didn’t have to tell anyone.
However, he felt that for himself that was not
From start to the end. But what if that end
doesn’t exists, or can’t be reached in time?
21. New Beginning
– 012:021/2 –
an option. In fact, as soon Nina came home
Patrick told her about class, and when Tobias
arrived an hour later, he told him, too.
That evening after Dennis and Jack had gone to
bed, Patrick, Tobias, and Nina stayed out on
the balcony talking quietly. Their tone seemed a
bit solemn in the beginning, as the three of
them searched for meaning in Patrick’s new
experience in school that day.
They had never heard about Where Horizons
Meet before or that first tale, Children of the
Universe, but they, too, could feel them both
significant. Patrick wasn’t able to recall the full
tale as Mr. Green had told it, but nevertheless
he felt it strongly. Before the end of class that
day Mr. Green had said that they were going to
search together so they get to know the tale and
their true selves better.
As the evening stretched in time, the night sky
softly emerged, but this night didn’t seem as
dark to Patrick as before, with its stars popping
out here and there, becoming more and more
visible.
He told Tobias and Nina about a line he
– 012:021/3 –
remembered from that tale Mr. Green had told
them, about how we were born: “The starlight
brightened the night, and Earth allowed beams
of light from all over to find their way to her
heart. The starlight made Earth pregnant and
bonds of love emerged as signs of the Zodiac
across the sky.”
Tobias and Nina could also feel a warmth
spreading as more and more stars became
visible, looking down on them. As that last
streak of sunlight melted away behind the
horizon, the night sky got deeper, and from afar
millions by millions of tiny, twinkling stars
covered the back of the scene. Patrick didn’t
know about the signs of the Zodiac, so Tobias
and Nina pointed them out to him.
“What do they mean?” Patrick asked as Nina
described them by name.
“I’m not quite sure. There are those who
interpret stars and their various constellations
in relation to the Earth revolving, but that’s not
what you’re talking about, is it? I think you’re
right in what you see, and that what you did in
class today is more vital than any of those other
personal predictions,” Nina answered.
“I think so, too, Patrick. Looking at those stars
– 012:021/4 –
tonight has sparked another meaning for me.
They suddenly feel so close, like some friendly
twinkling beings saying hello. I’ve never seen
them like this before,” Tobias added.
Patrick nodded peacefully. Suddenly there was
so much to see, another light…
“But that was what Mr. Green said!” Patrick
suddenly burst out.
“What?” both Tobias and Nina asked.
“Light isn’t what it seems, and darkness isn’t
either. The image we reflect and search for we
find within ourselves, and the leaf we are given
will sail us across. Do you think it’s up there,
beyond the stars, where horizons meet?”
“I’ve never thought of the night sky like that.
You may well be right there,” Nina said,
curiously looking up in the sky with Tobias
joining in.
“Would you like to go there and find out?”
Tobias gently asked.
“I don’t know. Would you follow me?” Patrick
answered, shyly.
Both Tobias and Nina had to think for a while,
and it was Nina who came up with the idea.
– 012:021/5 –
“Why don’t we go on this spiritual journey
nightly, just the three of us? Each night when
the sky opens like this, we’ll go there, where
horizons meet, to see what we can find, and
we’ll tell our tales to each other.”
Patrick smiled back, pleased at his
parents—they had read his feelings right. What
began as a quiet, quizzical talk had developed
into gentle joy instead. Both Tobias and Nina
felt Patrick’s response deeply and after a while
longer out there on their balcony, studying the
stars and the sky, they went to bed.
The following days in class, Patrick and his
classmates told Mr. Green about each of them
exploring the night; they all had experienced it
similar as Patrick had with his parents. Mr.
Green was pleased that they all voluntarily
wanted and had involved their parents and
their half hour for getting to know their true
selves after school expanded.
Tobias was occupied with his Bangers & Mash
performance now, and he sometimes came
home late. But that didn’t matter much because
– 012:021/6 –
Patrick had become fully integrated with his
new family, so they managed on their own.
As summer moved on, Patrick kept in contact
with Lilly and her friends, and sometimes they
saw each other at the coast where Lilly lived,
and they met for concerts up at the castle in the
city. The apartment was big enough so that
Patrick sometimes invited his friends home,
which Tobias and Nina enjoyed especially; it
reminded them of their childhoods surrounded
by friends in their parent’s homes.
Over the summer Tobias had a lot of masters’
meeting to attend, and after a few he arrived
home with a big smile on his face.
“What?” Nina asked.
“God, they are smart,” he had answered,
without revealing anything.
Tobias started to involve Patrick, teaching him
some minor magic tricks but never giving him
the full scope of the show, as Patrick was too
young to understand it all.
Tobias’ cast started to take shape, and as
Patrick got to know his classmates better,
Tobias started to plan for some of them to come
– 012:021/7 –
along, too.
Even though the children of Skyjland were free
during summers from their regular school
schedules, there were still plenty of activities
for them to attend if they wanted, both more
structured and unstructured. Most kids enjoyed
sports and physical activities, of course, but
there were a lot of science-minded explorations
for them as well as art classes.
There were no musts—things that you had to
do; instead there were more of independent
entertaining lectures that anyone could attend.
For the Skyjland kids these were popular
events. It was here interests were evoked about
what the future held for them. If someone were
interested in animals and agriculture, activities
were scheduled for them too; no one was cast
aside.
All three of Tobias and Nina’s children spent a
lot of time up in the tower wings with other
children that summer. Patrick, of course,
explored as much as he could in the south wing
with Ms. Matey.
When he came home after having met her for
– 012:021/8 –
the first time, he was absolutely amazed, just as
Tobias and Nina thought he would be. She
emitted an entirely different kind of wisdom,
and despite being old, her intellect was razor
sharp. Patrick went to many of her small
lectures, but they weren’t ordinary lectures. She
told joyful and meaningful stories. But she
never mentioned that Where Horizon Meet and
the Children of the Universe tale that Mr.
Green had told his class about. As summer
began to come to an end, Patrick in private
asked Ms. Matey about that.
“Oh, you see, Patrick, those stories are not for
anyone to hear, and you won’t find them on a
shelf locked up in a library. They are all out
there for everyone to find, but you have to
listen with your heart instead of your ears.
There are secrets hidden within each one of
them, and if you’re not true to yourself, you will
instantly be misled by them.”
“You know, there are a lot of people outside the
Skyjland borders who are misled even without
knowing about these tales and we don’t want to
make things worse, do we?” Ms. Matey had
answered.
– 012:021/9 –
Patrick would have liked to ask Ms. Matey
more. Whatever talent Mr. Green possessed,
Ms. Matey did too. Having finally met her only
intrigued Patrick more, and as summer ended
Patrick went back to class eager to learn further
and more.
Tobias had finished his Bangers & Mash scam
show setup. The cast had been chosen and now
rehearsals were to begin. The premiere would
take place end of September at a big
international arms exhibition in an Eastern
Europe country. It all had been prepared for
with whatever unconventional means Ms. Nodi
could come up with. Mr. Zed and his wizards
had finished producing and testing all the
equipment needed and Ms. Matey had giving it
all her blessing. Mr. Green had attended many
meetings, but didn’t say much; he just sat there
smiling and observing.
They were going to enter the exhibition in a
specially prepared Mush 50 that looked more
like an old fashion carousel with two carousel
horses hanging from the Mush’s cap. The Mush
shape was perfect, with many circus- and
clown-like paintings all around and with its
– 012:021/10 –
size, no visitor could possibly miss it in the
middle of everything happening.
Tobias was in his glory, exciting, intriguing…
well, everything. Without a doubt this was his
specialty. Whatever would happen there at the
exhibition no one would forget; that he was
determined to make sure of.
And with an ever-smiling Tobias, and with
Nina, Patrick, Dennis, and Jack out on their
balcony, that main event was closing in and
coming up soon.
Book 12
dec2017
This saga is about people that we
“the ordinary real people” regard
as less intelligent because of their
handicaps and their behavior and
looks. But diminishing people can
backfire and in this saga, a lot!
As the saga continues Patrick and
Tobias are getting tighter in their
relationship while preparing for
the big adventure, White City...
White City
The Skyjland Saga 2
entry 11-21
Book 13
feb2018
– 013:022/1 –
Finally, end of August, Tobias had finished all
his scam preparations and he was particularly
intrigued and happy that Ms. Nodi was going to
join them. She was a kind of a mystery to him
the way she did things and he wanted to learn
more.
Patrick felt happy with his new family and
worked well with the others in his class too, all
to Mr. Green’s satisfaction. Tobias had made
some inquiries about Patrick’s classmates,
which Mr. Green felt happy about, having them
join in on the Bangers & Mash ensemble. So to
assist and make it all work, Mr. Green now
focused his teaching on training them for their
To perform is one thing. To do it just once,
another. To end successfully, a third.
22. The Ensemble
– 013:022/2 –
task and how to best contribute and support
Tobias.
Besides Patrick, there were three girls and yet
another boy joining and their tasks were not so
much being outwards active on their stand.
Instead they were more signed up as the
intelligence crew, sorting out and learning
about those “VIP” people at the fair.
They had been chosen because of their talents,
able to listening in on people in various mental
ways. As Mr. Green assured Tobias, these five
were the best for the job. But he also pointed
out that this class was one unit and without the
group support from the others using their
talents, their task would turn out much harder.
Patrick was in no way a leading figure among
those Mr. Green and Tobias had selected.
Instead it was a nineteen year old girl, Sheila,
who had proven to be better equipped for that
job.
Sheila was a fair good looking girl, same height
as Patrick, but a bit thinner. She was fun to be
with and like a sheep dog, she not only could
keep track on the others physically, but also
– 013:022/3 –
mentally, keeping them tight and linking them
all together to sort of complement each other.
Sheila’s talent was different from Patrick’s in a
broader sense. She could see patterns in people
and people assembling without needing to tap
into their minds. She could sense their energies
in a way that she could predict things on its way
to happen and she could even be quite specific
about what was going on.
Sheila, with her quite mature way of guiding
the others, Tobias felt perfect pointing these
VIP people out and learn more about.
Then there was Bill, same age as Sheila. He was
short, looking more like a kid, like someone you
don’t need to bother about. He had this strange
talent being able to blend in among people like
everywhere, as people didn’t took any notice of
him. He didn’t have to talk or say anything,
instead he seemingly unstructured moved
around and placed himself such that people
revealed themselves in various ways to others
by behaving peculiar or saying something they
shouldn’t, which could create a hell of a mess in
any situation with people involved.
The final two girls Sara and Karen were both
twenty years old and kind of more adult looking
– 013:022/4 –
than the others. They were both about six feet
(1,8m) tall, well built and good looking, too.
They had found each other in class and very
much enjoyed each other’s company.
They were different than all the others and
regarding their talents, they could make people
feel uncomfortable and extremely sad without
them understanding why. But on the other
hand, they could also make people feel good
and happy opening up to anyone wanting to
talk, both revealing their situation and position
in life.
To Tobias it immediately turned obvious when
Patrick told about his classmates at home, that
Sara and Karen were perfect taking on the role
of good and bad cops, passively listening in on
people, to spread suitable rumors and all kinds
of gossip that he wanted to leak out.
To Tobias Sara and Karen were like the best
Christmas presents he could have, taking his
scam to another higher level. Tobias loved this
and that cunning smile he put on when talking
about and addressing Sara and Karen, Patrick
just loved to see. This was Tobias at his peak
the magician he was.
– 013:022/5 –
However, Patrick’s role in all this was much
simpler, but never the less important. Tobias
wanted him to help out at the Bankers &
Mash’s counter, which together with the Mush
carousel were going to be the main attractions.
The thing was that they were going to serve free
bangers and mash to a seriously high quality
level, like up to a Michelin star food level. That
at least, was Tobias goal and what he hoped for.
The staff running the stand were going to be
both crippled and the funniest looking Skyjland
people he could find, but also capable for the
job, and they were going to be many. Service
had to be swift and perfectly executed all the
time to prevent annoying queues to build up.
Both Tobias and Ms. Nodi knew that there were
going to be a lot of spy agents of various kinds
moving around inside their fairly big stand. A
place like theirs, attracting lots of people, must
be perfect to mingle and make up deals in
without being so much noticed as otherwise.
Tobias knew Patrick, having experienced his
talent sensing people’s inner feelings, even
without needing to be close, like excitement or
nervousness and such when in process of doing
something. Tobias had kind of double-checked
– 013:022/6 –
this with Mr. Green and that Patrick and the
others in class back home in Skyjland were able
to pick up Patrick’s senses the sort of telepathic
way through the tube displays. This way the
tube display crews could target and listening in
on these VIP people and whatever agenda they
might have.
So Patrick were to blend in with the other weird
serving staff as just a black kid cleaning tables
and trash collector all around the eating area as
nobody to bother about.
Patrick loved that idea and had no second
thoughts taking on that role being the lowest
level servant at the stand and that people most
likely would regard him as less with all kinds of
comments announcing their superiority.
Patrick however, thought of it as being one in
the gang of crippled and feebleminded who
throughout their lives must have experienced
being not wanted and sometimes worse.
Together with Tobias, Patrick had learnt who
they were and learnt to respect and enjoy them
for who they were, so he had no problem being
one of them. That Bangers & Mash staff were
going to be the tightest enjoying themselves, no
matter what bad comments or perception. That
– 013:022/7 –
Patrick was determent to make happen, and to
sort these VIP visitors out in best way possible
to support his classmates taking over back
home.
To run the Mush carousel and assist like the
stand doorkeepers, Tobias had selected three
big frightening looking men and a quite
massive woman from Mr. Green’s wing, which
Patrick for sure thought no one would like to
mess with. With some smart haircuts, black
clothes and carousel badges to ID them, they
looked like fitting in among the worse and
meanest of Mr. Cantini’s bad guys, apart from
that big silly badge then of course, Patrick
thought.
Even though the doorkeepers Jan, Oliver, Ken
and Sally were the nicest people in private, they
for sure were strong and physically fit to take
on anyone. Patrick had learnt that there were
other kinds of classes in Mr. Green’s wing,
teaching various self-defense arts as a sort of
exercise practice to keep them fit and to enjoy
themselves and others in their tournaments.
Patrick hadn’t been to any of their games yet,
but after having seen Jan, Oliver, Ken and Sally
– 013:022/8 –
in their outfits, that were another next thing he
had to do.
Then, of course, there were Tobias as the
Master Magician and his five awkward
Wizard’s; Trish, Mini, Ann, Tom and Leo.
Wherever Tobias had found them and whatever
they were up to, Tobias didn’t quite want to tell.
But whatever, that was a giggling and laughing
bunch to watch and be with, Patrick thought.
Then the most important part in this scam, the
merchandise and business, Ms. Nodi’s domain.
Mr. Zed of course was in charge of production
making all these arm devices and ammunition
work. But to sell, delivery and trade, that was
Ms. Nodi’s responsibilities and to assist her she
only needed one of her nitwits, Carl.
When an approved customer (which had to be
an international acknowledged governing body)
wanted to find out about these guns regarding
prices, delivery details and such, they were to
be presented to Carl and from there (if Carl
thought so) Carl were to escort that one single
person, or several, into the Much carousel to
– 013:022/9 –
meet with Ms. Nodi.
That signing a deal, Tobias didn’t know much
about, other than it was going to take place
inside the Much. But even so, if several more
people were needed to complete a deal, Ms.
Nodi could make that happen, too.
Tobias wondered about that, Ms. Nodi alone
with these kind of guy’s, how? That Tobias
didn’t know much about. Tobias had never met
Carl before, but his clerk looking appearance
and his somewhat secret absent look, Tobias
liked. Just the kind of assistant Tobias would
have selected, too. But what could he do if a
situation occurred in there?
Even so, Tobias felt sure that Mr. Zed’s gang
back home were present through their tube
displays all the time. But still, if Ms. Nodi, tin,
small and kind of strange looking as she was,
met with too many of these most possible bad
guy’s at the same time when signing? Hmm...
Whatever, Tobias thought. There had been
some meetings where he had seen Ms. Nodi
and Mr. Green smiling at each other in a sort of
cunning way, so no worry. If Mr. Green was in
on this and in the background with Ms. Nodi,
poor anyone trying to do anything
– 013:022/10 –
inappropriate.
With the whole ensemble set and individually
trained so far, they were now ready to enter the
second phase, to get used to their exhibition
stand and proceed with their training there.
So far they had only seen drawings and three
dimensional models of various kinds, but now
they were going to enter the real deal. Tobias,
and Ms. Nodi of course, were the only ones who
had been with Mr. Zed planning and seen the
final results of everything, which Tobias so far
had kept a secret even to Patrick to both their
amusement, as Patrick all along had a hard
time controlling his curiosity. But now it would
happen and the following days all of them were
invited down under the West wing to have a
look and exercise them all together.
Patrick almost stood on his toes of curiosity
that evening, but still didn’t want to ask. Tobias
who was the ultimate teaser, just smiled back at
him to tease some more. Patrick tried to occupy
and redirect his mind by playing cards with
Dennis and Jack and of course he did poorly.
Nina was well aware what was going on and
– 013:022/11 –
that Tobias was teasing, but wisely she kept out
of it. Instead she engaged them all in family
things to do, which she felt were a must. Tobias
did too, and supported her.
Up till now, Patrick, Tobias and Nina had
experienced a couple more star bright late
evenings out on the balcony, looking deeper
into space. Whatever Patrick saw and felt, he
tried to convey and share with them. There
were something out there, both Tobias and
Nina felt sure of now, but what? Patrick didn’t
know either, his training with Mr. Green hadn’t
come to that yet. But never the less, these
evenings had become precious moments, which
none of them wanted to miss.
That tomorrow arrived and Patrick was first out
of bed making himself ready before everyone
else. Both Dennis and Jack enjoyed having
Patrick waking them up for once, making a fuss
with them all in their beds.
It was the first Friday in September and it was
going to be a great day. The Saturday after they
were free, so Tobias and Nina had decided to
celebrate whatever they could come up with.
– 013:022/12 –
Both Dennis and Jack like screamed out of joy
and Patrick did too, but not so loud.
Patrick felt more relieved this morning as
Tobias no longer had that cunning teasing
smile all over his face. This was it.
They took their time enjoying early breakfast,
as Patrick had made them all stand up earlier
than usual. One and a half hour later Tobias
and Patrick made themselves ready to leave
after Dennis and Jack had left for school. Nina
had taken the day off to prepare the Saturday
celebration.
Book 13
feb2018
– 013:023/1 –
Tobias stretched up a bit after having stepped
outside their apartment and into the street.
Patrick was quick to follow, trying to speed up
things. Tobias smiled and kind of hurried his
way after him to the worm station, attempting
to compete getting there first.
Tobias of course lost, but they both laughed at
it. They didn’t have to wait long to get a worm
taking them to the Northwest tower where they
met with some of the others engaged by Tobias,
taking part in the Bangers & Mash ensemble,
too.
This time they were not supposed to take the
From a position moving forward is never
the first stand. First you have to get there.
23. Fair Stand
– 013:023/2 –
escalator stairs down-under, as there were
none to where they had been invited. Instead
they had to take an “Eel taxi”, which like an eel
slipped into and through the mountain to its
direct destination.
Patrick had never traveled in one before and
like most odd things Mr. Zed designed, this eel
taxi could extend its length, fitting the amount
of passengers traveling to the same address. So
with this happy gang of eleven, their eel taxi
would have to expand to become like a slippery
eel sliding around inside the White City eel
network.
Adding to the oddness of this eel tube system,
there were no doors in the tower halls to enter.
Instead there were a kind of bent tube sticking
up from the floor and back into the floor again
about thirty feet (9.1m) long. Patrick felt it like
taxis were standing in line for them and with
some taps Tobias did on his TeeWee, the eel
tube and the inside eel taxi doors opened, two
on each side.
As they got in, one by one on each side, the eel
taxi extended to fit them all. There was a driver
seat and a driver at the front. But as Tobias
explained, it’s more for guidance and friendly
– 013:023/3 –
support than anything else and that these eel
taxis navigated on their own based on what the
passengers TeeWee’s allowed them to go.
“Look in your TeeWee Patrick! You have an
invitation too, like me. We need it to where we
are going and this way uninvited can’t get there,
or enter the same eel taxi as us. The eel won’t
start with uninvited passenger onboard you
know. The TeeWee will alert you if you by
mistake enter the wrong transportation, or try
leaving it at a wrong stop.” Tobias happily
explained.
Patrick laughed a bit as he looked up from his
TeeWee. And when turning to Tobias, he did
too. Patrick loved to hear Tobias’s explaining of
all the new things he hadn’t experienced before.
He always did it with a kind of magical touch,
like telling a fairytale story.
They all got in their eel taxi and there were
plenty of room adjusting to all its passenger’s
needs. There were two seats a row, one on each
side, and a gangway in the middle a step down,
which made the gangway high enough to walk
back and forth straight.
– 013:023/4 –
Like all the other transportations Patrick had
tried, he couldn’t feel any acceleration, bumps,
tilts or turns. The whole journey felt like
stepping into a fixed still standing vehicle with
everything else moving and a short while later,
stepping out somewhere else. Down inside the
eel tube network there were nothing to see so
the trip was fast, no more than just a minute.
They stepped out in a big hallway and Mr. Zed
himself was there to greet them all by hand,
happily smiling. He said something to all, but
Patrick had still difficulties to interpret his
strange talk, so Tobias at his side translated.
Mr. Zed smiled as Tobias did and carried on
saying something more.
Tobias translated what Mr. Zed had said, that
he was happy to see Patrick again and “He says
that you soon will understand him better like
the others. If not, he have some ear extenders
for you to try out.” Tobias added.
Both Mr. Zed and Tobias burst out in laughter
as Patrick instinctively put his hands covering
his ears to sort of protect them. Patrick then
laughed him too, when he a bit embarrassed
realized his immediate response. He wasn’t
prepared for Mr. Zed’s joke as he never had
– 013:023/5 –
heard him joking like this before.
More of the Bangers & Mash ensemble arrived
in their eel taxis and with all having been
greeted by Mr. Zed, it was time to enter the
main hall which was huge. In all corners and
alongside the walls there were strange looking
machinery, work desks and like office huts
spread out here and there. But more so and in
the middle, their exhibition stand were placed.
Patrick could recognize all from the drawings
and the three-D models he had seen. But this,
to experience the stand live was something else
and Patrick felt amazed as all the others.
The stand were 112 feet (34m) wide and 249
feet (76m) long and one of the biggest at this
fair, Tobias explained. Their stand were located
in the main hall, the biggest of them all, and in
the very center of everything. The Bangers &
Mash was announced as a food, refreshment
(other than alcohol then of course) and
entertainment area, Tobias explained to Patrick
a bit on the side. After that Tobias left Patrick
with the others and went to stand in front of
everyone calling for attention.
– 013:023/6 –
He asked Ms. Nodi to come up beside him and
explain a little bit about how this had become
possible, to enter an arms fair of this
magnitude “sort of” just like that.
Ms. Nodi Joined Tobias standing on a feet
(30cm) high podium to compensate for her
height, short as she was, and then she happily
took over with Tobias taking a step back.
“Not just anyone is allowed to enter an arms
fair like this and the center location we have is
generally occupied several years ahead by the
biggest arms dealers in the world. Politicians of
course fight hard to promote their interests and
country industries. But this is corrupt business
and the main part of these wheeling’s and
dealing’s takes part under the table, figuratively
speaking. Which means that no one have the
full control over these bidding business and
what’s going on.” Ms. Nodi announced with an
authority tone, making all listening tensely.
Then Ms. Nodi smiled.
“So we interfered, our way of course, and
messed all their deals and biddings up to a
degree that the only possible solution to all
their arguing were to neutralize this center
location we wanted. Meaning that none of the
– 013:023/7 –
others could have it.” Ms. Nodi said pausing a
bit.
“And! The only possible use of this now empty
space were to make it a café and rest stand with
some entertainment, our way of course, making
it all look like a circus.”
Patrick standing in the front line listening,
looked straight at Tobias as Ms. Nodi made yet
another brief pause. Patrick just had to smile
widely. Who other than Tobias could come up
with such a mad circus idea, Patrick thought?
Tobias returned Patrick’s look acknowledging,
smiling back at him.
“You should know that all these looking like toy
guns, which Tobias are going to use in his
shows, are for real. And while you are serving
and entertaining our visitors I will take care of
business, which is the main reason why we’re
doing this in the first place. And of course we
are going to do it in a magical silly circus way to
disguise the main purpose of this act.” Ms.
Nodi happily announced smiling while turning
around towards Tobias a bit.
“You also need to know, and this is important.
You never tell anyone about these weapons or
me, you are just hired as staff doing what you
– 013:023/8 –
are assigned for. All questions, which will come
up, about the show and us being there, you
simply just don’t know. And if that doesn’t
work to get rid of nosy people, you just refer to
Carl as perhaps he might know. You just point
him out if you see him. Most times he will be
circling around in the stand. How to act
regarding this, not talking to anyone saying
nothing, Tobias will teach you later on.”
Ms. Nodi like looked out over them all, sort of
making a note of what she just had said.
“Carl’s mission is to guide those visitors who we
approve doing business with into the Mush
carousel where I will be and take over. I will not
show up outside the Mush and it’s equally
important that you don’t know of me. You
never mention my name, or get involved in any
such conversation which might be overheard.
Tobias will teach you on these matters too later
on.“ Ms. Nodi kind of ended with.
Then Ms. Nodi asked Carl to come and stand
beside her. She again, with authority, looked up
and out over her audience and smiled.
“Carl’s act is to appear as the only proper sane
person among you. He will sneak around, but
not really mingling with any of you in public.
– 013:023/9 –
He will need to keep his distance in order to
make his act work as intended.” She explained
smiling.
Ms. Nodi smiled even wider.
“Now about the business! Skyjland is going to
trade guns for land. These kind of Fairyland’s
are going to be internationally acknowledge as
our own sovereign states, which is going to
happen even if some, or many, of all those
other states disapprove. How this will happen
is complicated. But in time, back home, you all
will be informed about the details by the
Skyjland news.” Ms. Nodi said.
A soft excitement could be heard, but the
authority Ms. Nodi represented was a bit too
much for anyone to cheer out loud.
Tobias knew that and thanked Ms. Nodi and
Carl in his best manner possible, in order to
emphasize her importance to the project.
And to finish off with, Ms. Nodi, in a cheerful
way, invited all to visit the inside of the Mush
carousel to have a look and added, “After all,
we are all going to travel in it to the fair.”
As Tobias took over, he started to explain about
– 013:023/10 –
the stand in more detail and how everyone
were supposed to fit in, like pieces in a puzzle.
“The main thing!” as he explained it, “is to
embody the role each one had been given and
to enjoy doing so with the others.”
Tobias were explicit about them others doing so
too, and added, “We are no more than any one
of us and it’s those any one of us that makes us
who we are in this scam. And together as one,
we are going to be the best act ever seen!” he
said.
As Tobias paused, Patrick knew exactly and
instinctively what he was talking about and he
could sense that the others did too, even
without knowing.
“So now I’m going to explain the visible parts of
our stand for our common knowledge before
we go there and have a closer look.”
Tobias made himself more visible and asked his
audience to get some chairs and to sit down
close in a bow in front of him.
Chairs were handed out next to hall entrance
wall and then they all, excited as they were,
returned back to Tobias who had moved away a
– 013:023/11 –
bit, adjusting himself on a small podium, to get
a better view over his audience.
With everyone back Tobias started.
“The Bangers & Mash service section located at
the left corner with tables outside opposite the
Mush carousel, is the main area of our stand.
Those of you working and serving in that area,
keeping it nice and clean ...and attractive, are
the most important ones making us all and this
mission succeed.”
Tobias paused and Patrick could sense that he
was dead serious about what he just had said.
Patrick who had learnt to know Tobias as the
comedian, now had to shift to learn about him
as the leading master he was.
“You my friends are going to perform an act
never seen before and never will ever after. This
is a one off performance and can’t be repeated.
What we are about to do and achieve, will be
remembered like forever. When at the fair, see
me as one of you, a magician and circus
director performing. Just neglect me and refer
to Carl as the man to talk to if you can’t get rid
of nosy people. Doing so, I can’t be more
pleased.”
– 013:023/12 –
Tobias paused for a second, intense looking at
Patrick as the father he was. Then he took a
next step talking about his responsibilities.
“As one of you I’m assigned to lead and make
this happen. Same as you, I have taken on this
challenge to prove myself. We all have qualities
in our beings and now, as one unit, we are
going to make use of the abilities we possess.”
Patrick almost shivered. He felt that this talk
was not just meant for him, but for all the
others too for who they were and were able to.
Patrick didn’t have to look around, he knew the
others, crippled and whatever. They all had a
place among them all and were needed.
As a lightning from above, Patrick was struck
by the sudden understanding what that was all
about. Tobias not just stood out as a father
figure to him now, he also took the shape of a
soul leader to make them all happen for real
without being ignored and laughed about.
“We, you and me, are no more than humans.
But as humans we’re also an equal part of what
nature is all about..., we belong! And I would
like to see you all, and I know you will, perform
as one with us all and your fellow friends here,
– 013:023/13 –
...and all those in Skyjland supporting us
behind their tube displays, keeping us safe.”
Now Patrick turned looking himself around,
same as all the others did too, like searching.
“You and me are the same!” Tobias continued.
“We are heading for a common goal. Making
our lives happen here in Skyjland we’ve already
achieved. But we can’t just rest on that alone.”
“Now! This is the real deal! No jokes this time!”
Tobias continued.
“We are going to enter this fair as a joke, but
exit as the winner of something real which no
one ever after can joke about. We the Skyjland
people are dead serious about this and we are
going to make what we aim for happen!”
Tobias paused a bit again and Patrick felt it as
he was pointing right at him being one of them
now for sure, one among all the others.
Tobias took further a step in his speech.
“The future is here in front of us and we are
more than ready and able. Whatever happens
there at the fair, trust yourself, all us here and
our fellow Skyjlander’s back home watching
over us.”
– 013:023/14 –
“The Bangers & Mash stage,” Tobias continued
“on the right corner, is where I and my wizard
assistants are going to perform. The giant can
in-between the stage and the Bangers & Mash
counter, with its displays and signs on top, is
actually a full functioning Cyl supporting us
with everything we need. It also function as
backstage and restroom, too. Everything, like
fresh cooked food and drinks will come out
through there from our Skyjland kitchens, but
to our visitors, it will look like we are cooking
and preparing everything ourselves on site.”
“The interesting thing is that we will never be
seen filling up stock, which most likely will
draw some attention. We will not have any
water or sewer connected to our stand either.
Electricity sort of, yes, but we’re never going to
use it. Whatever people ask, we will avoid their
questions playing dumb.”
Tobias smiled, almost laughing.
“Who of you watch the evening news with Eve
and Liam at Mr. Cantini’s nightclub?” Tobias
asked around, and with them all raising their
hands smiling.
– 013:023/15 –
“That’s the way we are going to deal with nosy
questions and people, and I’m going to teach
about that more in private later on.” Tobias
announced laughing a bit with all the others.
Eve’s and Liam’s performance back there at Mr.
Cantini’s nightclub had been hilarious to watch
and Patrick reminded himself about Liam, both
when practicing and then carrying out his act to
perfection. “I like cars. I like purple cars,” had
been his only line and by constantly repeating
that with his car cards at hand, he had made it
impossible for anyone to get anything else out
of him. Patrick slightly shock his head laughing.
“Yeah, that’s the way to do it,” he like silently
agreed to himself same as all the others.
Tobias raised his hands to get further attention
and started to smile even more.
“Okay guys! There’s one more thing which
might raise some eyebrows and interest.”
Tobias announced.
“At the front of the Cyl can, we have something
looking like an oversized slot machine. That’s
for trash gambling! Like a waste bin! Keeping
our stand neat and clean!” Tobias exclaimed in
his most magical conning way.
– 013:023/16 –
Patrick just had to laugh along with some of the
others who knew Tobias from before. Like what
now? This can’t be anything other than stupid.
“You feed the top of the machine with trash
instead of money and then the display on top,
and the Cyl can top displays, announce the
trash stake before a draw. And to make it a
show, there’s a small podium to climb next to
the trash machine lever, so everyone in our
stand can see and sort of take part in what’s
going on.” Tobias happily explained.
“After having disposed the trash and the trash
stake has been displayed, you pull the lever and
the three trash-wheels start to spin. And after
some silly trash sounds and flashing lights, the
wheels ends up in a winning position, cashing
out real US-dollar bills to make it even more
interesting. Not so much money tough, but
enough to make it fun both to watch and try
out, even for our visitors. And of course we can
control the wheels, payout and the jackpot win
too, if we want.” Tobias happily ended.
“Right everyone! Come up here Patrick,” Tobias
pointed, urging him to enter the kind of small
– 013:023/17 –
podium, standing next beside him.
“Ladies and Gentlemen!” Tobias started off
with happy smiling, and with Patrick smiling
wide too, like recognizing the drill.
“I hereby would like to present to you our one
and only ‘Trash Master’!” Tobias proudly
presented with both his hands stretched up in
the air.
Patrick had no idea about this as Tobias never
had told him. But still he couldn’t help laughing
the way Tobias had caught him off guard.
“Patrick is the one keeping our stand neat and
clean and doing so he’s responsible for feeding
the trash slot machine and assist our visitors to
do so too, if anyone wants to have a try. This
will be fun, that I’m sure of, and it will draw
attention, which is what we want.”
All the audience, and Ms. Nodi too, laughed
and smiled widely when imagine how hilarious
that would turn out in real. Patrick had a hard
time not laughing him too and made a face he
had seen Liam do at Mr. Cantini’s night club
when showing his cards.
“I like purple cherriiees. Win, win!” he like Eve
jabbered, weaseling around a bit at the small
– 013:023/18 –
podium next to Tobias.
Tobias kept his face too, even if laughing inside.
But all the others laughed out loud with Liam’s
and Eve’s dazzling performance in mind.
“Right so Patrick, that’s the way to do it! Any
questions? Anyone?” Tobias then added in a
comedy tone.
A cheerful mumble followed with everyone
looking at each other. And after that Tobias
thanked Patrick off like the end of an act and
nothing further to it. But meeting each other’s
eyes as Patrick stepped down the podium, they
both laughed at themselves inside enjoying the
moment.
“Right so! And now everyone! Let’s go from the
drawing board to action and get to know each
other and make this work. Which is, practicing
and training ourselves to perfection live here in
the stand till we depart.” Tobias carried on.
“We all have our positions spelled out in our
TeeWee’s. Mr. Zed’s staff will meet up with you
at the stand and from there inform and teach
you how things work, how to manage and
operate everything. I will join now and then to
– 013:023/19 –
teach on behavior. Starting from tomorrow, you
are all invited as my audience to attend my ten
minutes magic shows to learn what’s going to
happen on that stand side corner.”
“AND! Please listen up now! In these small ten
minute shows I’m going to present you some of
the armory Ms. Nodi was talking about. They
are called “Bubble-guns” and they come in
various shapes, color and caliber and the world
‘of course’ have never seen anything like it!”
Tobias, now in a more serious tone, said.
“AND! One thing more. The fair time is eight
hours ahead of us, so the last week of our
training we will need to adapt to their time.
Meaning: We will need to get up eight hours
earlier, like midnight, and be back into bed at
midafternoon. This is tough I know, but never
the less necessary.”
There Tobias ended his speech in a wide smile,
and advised everyone to have a look in their
TeeWee’s where to go to continue with their
training.
Back home after an incredible day, Patrick and
Tobias sparkled of joy. Nina, Denis and Jack
– 013:023/20 –
felt it and to a degree they were let in on what
could be revealed at the moment. When Denis
and Jack went to bed that night, Nina were let
in on the rest of it.
The night stretched in time and when Patrick
went to bed him too, Tobias hugged Nina
gently and told her how proud he felt the way
Patrick had taking part in all this.
They talked about Nina’s celebration plans for
tomorrow and Tobias was all in for it. That will
be spectacular he thought. The kids will love it.
Book 13
feb2018
– 013:024/1 –
Celebration day and Dennis and Jack were first
out of bed like jumping. They hadn’t been told
yet what to celebrate or what to do, so they like
stormed their way into Tobias and Nina’s
bedroom with a roar, demanding to know right
away. Tobias turned away, pretending to have
forgot all about it, to tease a bit more. But Nina
wasn’t in on that and told them that this was
river day and that she had booked them a day
at the riverbed fishing and camping.
Dennis and Jack had done this before, but
Patrick hadn’t. So next they ran into Patrick’s
room to force the good news upon him. Patrick
didn’t stand a chance in the pillow fight
If not knowing if something exist, it don’t.
If knowing it don’t, you can’t be too sure.
24. The Bubble Show
– 013:024/2 –
following, so he just had to get up him, too.
Tobias had told Patrick about the river before
and that there were fish in it, but this about
fishing and camping was something he never
had done before and almost knew nothing
about.
So with every one up, a light breakfast and swift
packing, off they went. They took a worm out to
the countryside to a small farmer village not far
from the river. There Nina had booked all they
possible could need for a full day adventure.
Like everything were arranged with a good
private spot along the riverside with a pre-
prepared fireplace. A nearby shack supported
them with what else might needed, like fishing
gear, towels if someone got wet, camping chairs
and a table for comfort if anyone wanted that
and so on.
But this kind of adventure also included that
they had walk the last bit to get there. Not far, a
mile (1.6km) perhaps, but never the less, some
distance to get the feel for it. Food for a day
they bought locally and when that was done
they loaded it all and their packing on a trolley
Nina had booked for them, too. Which like
everything else in Skyjland like floated on air
– 013:024/3 –
instead of wheels, to make the walk more
enjoyable and easy.
So when arriving at the riverside they were a
happy giggling and laughing bunch, determent
to make the most of the day.
Patrick had never been out into or seen nature
like this before. Not much were human touched
and their booked spot at the riverside had a
small lagoon bent in from the main stream.
This place along the riverside were known for
good fishing with some calm water in-between
small rapids, both up and down the stream.
Dennis and Jack hadn’t been here before, but
they knew the drill. So rather immediately they
took Patrick to discover things, while Tobias
and Nina prepared the fireplace and later on an
early snack party lunch.
After a while the kids came back asking for
fishing gear and Tobias helped them to prepare
it and to try life jackets on, too. As the river was
cold and in some places deep and not that easy
to climb out from if any of them happened to
fall in. When all done, then the three of them
ran away to a perfect spot Jack had discovered
to try to catch some fish.
– 013:024/4 –
It was a perfect sunny day, as most days in
Skyjland, and no wind to speak of. Dennis, Jack
and Patrick got their first fish, about a one
pound (0.45kg) trout, enough to prepare over
the open fire to have a taste. Tobias had done
this many times before and prepared the fish to
Dennis, Jack and Patrick’s liking. Later after
lunch they played around in the lagoon trying
out their life vests, even though the water was
freezing cold.
Patrick loved this. There were a peace in nature
he never had felt before and the late afternoon
open fire dinner with the children keeping the
fire burning, sausage and marshmallow grilling
and whatever else cooking Nina had come up
with, turned out like the best meal and snacks
ever.
At six a clock they packed, put out the fire and
went back home. Trash leftovers and things
they had rented were returned and taken care
of by the village people. As Tobias explained to
Patrick, this was one of the things they used
their extra earnings for. Not much, but it
allowed the village people to earn their extras,
too.
– 013:024/5 –
When back home it had begun getting dark
outside. Dinner they already had had, so
Dennis, Jack and Patrick went into the living
room starting up playing cards. Nina engaged
herself in a book and Tobias went out on the
balcony to digest the day with a glass of wine. It
had been a perfect day and as such it ended.
Sunday were free activities and Patrick spent
most of the day with Dennis and Jack at the
playground meeting with others, dividing in
teams playing soccer and so on.
For the first time having experienced the full
size fair stand, had been seriously exciting and
now those impressions were like settling down.
Patrick didn’t think of his mission that much
when out with Dennis and Jack till later that
evening when Dennis and Jack had gone to
bed. Patrick joined Tobias and Nina out on the
balcony for a moment, but soon he felt tired too
and dropped off to bed.
Tomorrow was like back in business again with
his classmates. By Mr. Green they had been
told that their classes would change till after
the Bangers & Mash fair. Patrick thought about
– 013:024/6 –
that for a while, but then he fell asleep in the
middle of a thought.
Monday morning and Tobias was first up early.
He felt needing the time to emotionally ease up
a bit, to sort of embrace the moment before
entering the scene. Sometimes he needed some
time of his own to settle down properly. Doing
so, he laid the breakfast table while waiting for
the others.
Nina was next entering the kitchen and soon
after the kids. It almost had become standard
that Dennis and Jack kept track on Patrick,
making him getting up too with them.
Breakfast didn’t felt quite right without their
big brother and Patrick wouldn’t want it in any
other way.
Tobias enjoyed breakfast like taking his time
not saying much. Patrick, Dennis and Jack let
him be and concentrated on their mum instead,
like constantly arguing about clothes to wear
and whatever else unimportant they could
come up with.
Dennis and Jack were first off to school and a
little bit later Nina left too, cheerfully shouting
– 013:024/7 –
“Have fun you two!” back to Tobias and Patrick.
Patrick moved over to where Tobias sat at the
breakfast table without saying anything. He felt
that he didn’t have to. Tobias felt that sincerity
and stretch for Patrick putting his arm around
him giving him a gentle hug.
“A quite significant day this is Patrick,” he said.
“I’m very convinced that nothing will go wrong
and that we will come out of this prosperous.
But one thing will change and that‘s about our
awareness, like suddenly us among all them
others out there. Ms. Nodi and the three others
knows this and it’s all planned for, so no
worries there. But I’m not so sure moving from
here to there, how I will feel it. How about you
Patrick?”
Patrick didn’t quite understand, but somehow
he did anyway, unconsciously.
“Do you mean the gun business? Do you think
we will mess up things causing war, like killing
people or something?” Patrick curiously asked.
“No, not quite that,” Tobias fatherly answered
back.
“It’s more about us becoming adult in relation
to the other world. Playing around with our
– 013:024/8 –
scams we will always do, that I’m sure of and
happy about. But this is more like entering
another adulthood and with it, responsibilities
and consequences will follow. It’s like you
Patrick, you are growing up like I did many
years ago and doing so, it somehow matters.”
“Yeah I know,” Patrick silently replied. “Some
say, and Mr. Green says that too, that I have a
talent, but that doesn’t make me adult. Ms.
Matey says that there’s a lifetime in all of us
living which can’t be changed and which we
shouldn’t try to alter or else try to tamper with.”
“Hmm... You know Patrick, and I can tell you
this now. In a master meeting I attended, Ms.
Matey revealed the basic purpose about this
what we are about to do. She said that all life is
one soul in its origin. If one life, mankind,
animals, insects or plants, is extinct because of
greed and not natural causes, we all lose a bit of
that one soul as a consequence. We like gnaw
holes in it and doing so, our most vital life
circle shrink.” Tobias thoughtfully replied.
“You know Patrick. Our new Fairyjland as they
call it, is not just for us as physical beings. Ms.
Matey says that there has to be a balance and
harmony pattern in everything and that this,
– 013:024/9 –
our first Fairyjland, will be one of many to
achieve just that. And this even I can feel. We
need to share these Fairyjland’s with other
species and plants, farming bits and pieces, but
at the same time keeping it all in harmony and
balance. I’m not sure how, but even I can sense
this to be true.” Tobias said.
“How about you Patrick. You have met with
Ms. Matey several times now. How do you feel
and sense her?” Tobias asked.
“She’s true dad. She sees beyond horizons and
sphere borders same as Mr. Green do, but she
does it in a much deeper meaning which I can’t
follow. I hope one day I will, but I don’t know
when and how. And in a way, as she says it, I
don’t need to, there’s no hurry. It’s all there she
says and we all have it within us. So in a way, I
guess we all feel the same even if not knowing.
She’s true in all her prophesies and that we’re
all part of everything happening.” Patrick tried
to explain.
Tobias stretch up a bit and gave Patrick yet
another fatherly hug and appreciating look.
“I think you are right there Patrick. That’s how
it must be. It’s like it can’t work in any other
way. Life is strange, but somehow in some
– 013:024/10 –
meaning, predictive too.”
Tobias stood up and together they cleared the
table, washed up the dishes and prepared
themselves for yet another day, them too.
Leaving the apartment they both took on a
cheerful mood. Tobias knowing what’s coming
up and with Patrick curiously yet unaware.
The Worm was swift and the Eel taxi together
with some of the others arrived well in time.
Tobias instructed Patrick and the others to
relax for a while and check their TeeWee’s for
when and where to get started.
Tobias then vanished to meet with Mr. Zed and
some of his other magicians to prepare for his,
as usually, grand opening scenes.
After an hour with all engaged in theirs, Tobias
called for attention and to gather in front of the
Bangers & Mash stage as his audience.
“Ladies and gentlemen!” Tobias declared.
“I’m now going to present to you the ultimate,
environmental friendly and the most lethal
weapon there is, the Bubble-gun! Ladies and
– 013:024/11 –
gentlemen, please gather and come closer and
check this out.”
Tobias opened a box, took out a blue alien
child’s toy looking water pistol and held it up
high with both his hands. All in the audience
happily smiled and slightly laughed at the sight.
But Tobias, as the magician he was, treated it as
a very dangerous and lethal piece of armory.
Tobias went over to the left of the stage and to
the right, one of his wizard assistants turned up
with a marble looking bust placed on top of a
pillar. The scared looking assistant placed it
there and quick disappeared behind the scene
like in a hurry.
“Ladies and gentlemen!” Tobias continued.
“I’m now going to fire this bubble-gun in slow
motion and totally wipe out the head of that
bust without harming anyone or anything else.”
Tobias held up the bubble-gun a bit longer to
make sure that everyone had seen it and then in
his usual slow magical manner, he made
himself ready, aimed and fired.
There were no blast or any sound heard. But
instead and slowly, a blue bubble started to
grew out from the barrel. And when it reached
– 013:024/12 –
the size of a basketball, the bubble started to
move towards the bust in a peaceful pace. Well
there, the bubble continued like half way
through the head before it stopped, making the
bubble look like an upside down glass bowl
resting on the bust’s shoulders.
“A HIT!” Tobias shouted out. “And now, ladies
and gentlemen, by pulling the trigger one more
time, the blue bubble will “implode” inversely
“exploding”, making the bust head like grinding
into nothing. AND... doing so within just a
fraction of a second.” Tobias proudly explained.
Tobias made himself ready once more, pulled
the trigger and a sharp snap was heard, almost
echoing, and the head of the bust disappeared.
Those closest to the scene could sense a smell
of grinded marble at first, but after a couple of
seconds more, that smell vanished too like into
thin air.
There were silence. No hurray’s or otherwise
happy cheering’s. They all, Patrick too, knew
that this was for real and the power of what
they just had witnessed couldn’t be denied.
Tobias changed attitude and turned to them in
a more serious manner this time.
– 013:024/13 –
“Friends. You have now experienced what this
Bubble-gun is and what it can do in its simplest
version. Up here on stage we are going to do a
series of ten minute shows each half hour
which are going to be repeated and developed
further on each day. On Saturday, the last
exhibition day, I and Carl are going to the
artillery range to, in a circus kind of manner,
compete with whatever kind of weapons the
others are going to demonstrate there as a final
test. There I’m going to implode a full size tank
in the same manner you’ve witnessed me doing
here.” Tobias explained.
“But remember, we are going to make all this
look like a silly magic show. After all, we are
there to entertain, right? These Bubble-guns
comes in various versions, where the green one,
which have green bubble, is like blank ammo
for us to play around with.” Tobias continued.
“So now, ladies and gentlemen. I as a next ten
minute show will present to you the ability of
this Bubble-gun and what else it can do.”
Tobias opened up with in a more playful style.
Tobias put the blue bubble-gun back in the box
again. He ordered his wizards to clear the stage,
which was swiftly done. Then he ordered Trish,
– 013:024/14 –
one of the wizard assistants, to bring him the
green bubble-gun, which resulted in Trish like
silly running all around the stage looking and
with Tobias giving her that hopeless look.
“No! You have to go to the can. There!” Tobias
pointed “And ask for it!”
Trish ran to the Cyl can on the left side of the
stage and asked by saying “Green bubble-gun”
only.
Nothing happened, so Trish ran back to Tobias
shrugging her shoulders right in front of him.
“No, you have to be polite! Knock on the can
and say: Can I have the green bubble-gun,
please! Okay?” Tobias impatiently advised.
Trish put up a happy silly smile, ran back to the
Cyl can and knocked on its surface.
“Who’s there?” A mandatory male voice was
heard.
Trish looking scared ran up to Tobias close,
pointing back at the can.
“It’s you! It’s you there. Tell the can!” Tobias
urging said while kindly pushing Trish back
towards the can again.”
Trish happily ran back to the can and two
– 013:024/15 –
“knock, knock,” was heard.
“Who’s there?” The same mandatory male voice
was heard again.
“YOU!” Trish happily answered and then a
concealed shutter appeared and opened with a
green bubble-gun sticking out like there was
nothing to it. Trish grabbed the gun and then
the shutter rapidly closed invisibly again.
Tobias bewildered turned and looked out over
his smiling audience who now started to get the
idea of it. Trish happily ran back to Tobias tight
upfront with the gun. Tobias had to back a step
in order to grab it and then he like snatched it
from Trish and ignorantly shoved her away.
Trish happily ran over to the others standing at
the back of the stage so they wouldn’t be in the
way. But somehow they had problems in what
order they should be standing, so now and then
they shifted place with each other in a kind of
silly annoying hilarious way, which interrupted
and made Tobias lose focus, just as he was to
do or say something in front of the audience.
The audience started to laugh and Patrick just
loved it.
“Stop it!” Tobias kindly raise his voice turning
– 013:024/16 –
towards them after a while, urging his wizards
not to mess around anymore. And almost
immediately the five of them stopped in strict
attention, even though a little bit disorderly, of
course.
Tobias turned back a forth a couple of times to
check and be sure that they now stood still and
kept their places, even if disorderly.
So at last again: “Ladies and gentlemen! I’m
now going to demonstrate the bubble-gun
using lose and harmless green ammo this
time.”
“You! Come here.” Tobias said pointing at Tom
at the right end of the disorderly lineup.
Tom hesitated and instead Trish rushed
forward and up Tobias face once more.
“I’m you!” She happily announced.
Tobias paused a bit with the audience laughing.
“No I don’t mean you, I mean him!” Tobias said
after taking a step back pointing at Tom once
more like repeating his action.
Trish happily ran back to her place and then
Tom ran forward to stand two feet (0,6m) in
front of Tobias saluting him, saying:
– 013:024/17 –
“I’m him! Sir!” Tom like raised his voice.
More laughter was heard with Tobias giving the
audience a resigned look.
“Right, okay!” Tobias continued stretching up a
bit. “Go over there.” Tobias pointed towards the
right end of the stage, and Tom did in a sort of
marching way.
“Ladies and gentlemen! I will now target ‘him’
over there and when done, ‘him’ can’t escape
the bubble.” Tobias proudly presented.
Tobias aimed and pulled the trigger, and as
before and in kind of slow motion way, a green
bubble started to grow out from the barrel into
a fishbowl size before it in slow motion started
to float in air like before towards Tom.
Tobias lowered the gun and asked Tom to move
around and try to escape the bubble. But as
Tom did, the green bubble seemed as if
attached to him by an invisible string following
Tom’s every twists and turns and kind of
reeling itself in closer all the time.
If Tom ran over the stage, he like dragged the
bubble after him in the same a bit faster pace,
following him in his exact footsteps, even
around a corner if there had been one. So
– 013:024/18 –
eventually Tom ended up with his head inside
the green transparent bubble.
“So, ladies and gentlemen, as you can see, you
can’t escape the bubble. You can’t get rid of it,
or destroy it either, unless you have a wand and
know the magic word for that specific ammo
green bubble series.” Tobias explained.
“Now let’s see. Do we have any volunteers in
the audience today checking the green bubble
out for me?” Tobias asked.
Some happy hands were raised and Tobias
invited them up on stage. Tom happily
challenged each one of them to try to lift and
pull off the bubble from his head, but it were as
if stuck and not possible to penetrate either.
“A perfect helmet!” Tobias exclaimed after a
minute, when all attempts pulling it off or
break it had failed.
“But I have a wand!” Tobias proudly presented,
raising his right hand showing everyone a very
ordinary looking toy wand.
“And I know the magic word!” Tobias declared
to the audience like in secret.
Tobias went over to Tom, tapped on top of the
bubble three times with his wand and then loud
– 013:024/19 –
and clear announced “Abracadabra, Gone!” The
green bubble splashed like any ordinary soap
bubble would have if touching the point of a
needle or anything sharp.
Tobias and Tom tock a bow at the front of the
stage in front of the audience who cheered and
applauded. And like that, the ten minute show
was over.
Tobias declared a twenty minute break to try
out some of the Bangers & Mash refreshments
and after that they were going to gather in the
other opposite end of their stand to have a look
at the Mush carousel for the first time.
After having experienced the seriousness and
power of the blue bubble, they all had turned
back into a giggling happy gang again, looking
forward to the next of Tobias demonstrations.
Patrick met up with Tobias as he came down
the stage and hugged him hard.
“That was hilarious cool and I guess it will turn
out even better at the fair with a real audience.
Will it?” Patrick happily asked.
“Oh yes it will Patrick. I think we have enough
up our sleeves to intrigue and please everyone.”
– 013:024/20 –
Tobias happily replied.
Together they all went over to the Bangers &
Mash counter for some refreshments. It all had
been prepared for, so the staff running the
business just had to get in and start serving.
Like on the stage side, the Cyl can had secret
doors and openings delivering whatever on the
menu people ordered in a never ending stream.
The kitchens behind these deliveries through
the can were many, Tobias explained, and that
quite a lot of the Skyjland people were engaged
helping them out behind the scene.
Patrick smiled. To feel this kind of support he
never had experienced before. They all did it for
a common cause and at the same time working
hard, they enjoyed it too, and being together.
As Tobias turned to talk to some of the others,
Patrick in silence for a moment looked himself
around. He reminded himself making use of his
talent, as Mr. Green and Tobias had told him.
Patrick smiled a bit, now he knew what to do,
how to perform and make his part of the show
being assigned ‘Trash Master’ happen.
Once again Tobias called for attention as their
– 013:024/21 –
break had come to an end and they all went
over to the Mush carousel side of the stand.
Standing on a small announcement podium,
like in a circus, Tobias started to explain.
“Now you have seen and learned a bit about the
green bubble-gun that it’s harmless. So after
that demonstration we are going to offer our
visitors to play with it, like cowboy duels on
film you know.” Tobias declared.
“From the Mush cap, or rather, the carousel
ceiling, we have two poles hanging down with
each a carousel horse attached to them at the
bottom end. These poles with horses can move
around in circles individually back and forth
and in and out from and around the carousel
body. These twist and turn movements in all
directions can be controlled in an escalating
speed and degree of difficulties. A duel is about
three minutes long for those who can stay on
their horse without getting a green bubble over
their head. The bubble-guns are set so that
nobody outside the carousel can be targeted
and hit. If not targeted right, the bubble will
splash by itself after having left the barrel.”
Tobias explained.
“After first stage performance each day, I will
– 013:024/22 –
come down here and start up the carousel
business. We have Jan, Oliver, Ken and Sally
running the carousel keeping everyone safe,
preventing accidents and other unwanted
things happening.” Tobias continued.
Tobias urged Jan, Oliver, Ken and Sally to join
him for a demonstration.
“So now! Who two of you would like to start
challenging each other in a first duel?” Tobias
cunningly asked around.
Several hands were raised and Tobias pick two
that seemed to match each other. A young kind
of muscular man and a seemingly more tuff and
experienced looking woman.
Tobias in his usual artistic manner asked them
to sit up on each a horse with Jan and Sally
assisting. Oliver and Ken provided them each a
bubble-gun giving instructions. And when
ready, the two were separated opposite each
other with the carousel body in-between.
Tobias lower his hand quick as a start signal
and then the horses were put in motion back
and forth, in and out, in different speeds.
Soon the two combats got eye contact, but still
they needed to target properly. If not, the
– 013:024/23 –
bubble would splash with a failure pig grunt or
geese honking sound when leaving the barrel.
As the speed increased the two got closer, but
with their horses making all kinds of twists and
turns, it turned out hard to get a clean shot. But
eventually and at close range, after not so many
silly geese honks as the young guys annoying
pig grunts, the woman managed to get it right.
“We have a winner!” Tobias exclaimed after
about one and a half minute ride.
The guy, now with a green transparent bubble
over his head, were assisted down on the floor
by Jan and the woman by Sally. Obviously they
had had a hilarious amount of fun dueling.
Tobias went over to them and did his thing with
his wand “Abracadabra, Gone!” making the
bubble go away. And after that there were
another happy couple in line wanting for their
turn having a go.
The carousel kept spinning till all who wanted
had tested their dueling skills. It was promised
that each day, except departure day then of
course, the carousel would be open to play
around with one hour after lunch for those who
– 013:024/24 –
wanted. Tobias was not meant to run the
carousel, instead Jan, Oliver, Ken and Sally
were the ones taking over after it had been
presented.
Mornings were meant to meet with the others
and learn from them their specific tasks and
what could be expected happening.
Then, each day before lunch, Tobias and his
wizards were going to present one of their ten
minute shows, so they all were in on how it all
should looked like and meant to be.
The afternoon activities were assigned specific
rehearsals for everyone, both individually and
in groups.
Patrick and his class mates had their specific
tasks, both individually and as a team. Most of
their training had to be performed live and
outside Skyjland too, to test their talents and
increase awareness. Mr. Green was the one
supervising and at the same time taking his
class to another higher level in their education.
Tobias knew about this long before, but was
advised by Mr. Green not to reveal anything
until now. Patrick and his classmates, both
– 013:024/25 –
those joining him at the fair and those behind
the tube displays back home, were both excited
and a bit scared of what might happen. But at
the same time they could feel Mr. Green more
comfortable than ever, which made all the
difference.
Back home that day Tobias and Patrick chatted
cheerfully and widely. Nina tried her best to
keep Dennis and Jack out of it, but didn’t quite
manage.
Dennis and Jack wanted their share of what
was going on and to a degree Tobias let them
know, but without mentioning the bubble-guns
of course. So after dinner and their homework
done, Tobias made them fairytale evenings with
the four of them cuddling up in either Dennis
or Jacks bedroom, telling bits and pieces of
what he and Patrick had been up to. Tobias
mixed it all up with fairies, trolls and wicked
witches to make these stories appear even more
fantastic, with him and Patrick as the heroes, of
course. Patrick loved these evenings and he
enjoyed them as much as Dennis and Jack did,
even if they knew that Tobias most times made
it all up.
– 013:024/26 –
To a degree, day by day, all their preparations
turned into routine. But still, Tobias and his
wizards managed to make each day memorable.
Patrick and his class had been scheduled their
first live experience outside Skyjland with Mr.
Green the following Thursday. They were going
to London in a Mush 12 and that London were
five hours ahead, meaning that they had to get
up early, had been the only things Mr. Green
had informed about so far. And to ask him
further, none of them like dared to do.
Book 13
feb2018
– 013:025/1 –
Days went fast and Wednesday evening Patrick
had to go to bed early to compensate a bit for
the five hour time delay, having to get up in the
middle of the night before departure at three.
He hadn’t been away from Tobias and family
like this since he first met them and this was a
totally new feeling he never had experienced
before. They were scheduled to stay overnight
and return back home Friday afternoon. Tobias
felt similarly, but didn’t show it.
To a degree this was a test and education in its
own. Patrick were in a process of becoming
adult and had to try that out being on his own.
With Mr. Green guiding them, Tobias felt no
To learn is when body and mind agree. If
not agreeing, we learn by training.
25. Live Training
– 013:025/2 –
worries, so in a way he was looking forward to
this, Patrick on his first excursion without him.
Thursday night at two a clock Patrick was quick
out of bed, but Tobias had excelled him already
being in the kitchen preparing some kind of
light breakfast.
Patrick and his classmates were going to meet
with Mr. Green at the Southeast tower from
where they were going to depart and by a silent
agreement between Tobias and Patrick, Patrick
was going there alone. Patrick hadn’t been in
that tower before, but “Use your TeeWee,”
Tobias had said to him without a worry.
Patrick had got used to his TeeWee now and it
worked more like a friend to him than just a
communication device. What the limitations
were, Patrick had no idea about, it just seemed
to support him whatever he asked about. For
some reason he was a slow learner when
texting, all his classmates were much faster.
But that didn’t matter much as Patrick didn’t
have to use as many words as the others
making sense.
Anyway, Patrick felt safe with his TeeWee and
there was no way he could lose it Mr. Zed had
said. He hadn’t tested that mislaying it, but if
– 013:025/3 –
Mr. Zed had said it, that was true enough for
him.
Patrick didn’t have to pack much as they were
going to stay at a dement clinic which they had
sort of took over years ago. The same concept
which Tobias took him to when they first met,
but this time located in London of course.
Everything was prepared for, Tobias said and
they all would have their separate rooms.
After breakfast Patrick got his jacket and
grabbed his quite empty backpack to leave.
Tobias followed him to the door and gave him
an encouraging hug and wished him good luck.
Patrick returned the hug quite quick and
happily shouted back at Tobias, “See you
tomorrow!” as he hurried to the worm.
Tobias followed him with his eyes a bit before
he closed the door and went back in to the
kitchen to clear the table when it was time for
the others to get up.
Patrick was quick to the worm and he had no
problems finding his way to the Southeast
tower and where he was supposed to meet with
– 013:025/4 –
the others and Mr. Green.
Mr. Green was already there, calmly sitting on a
bench reading and soon after, one by one, the
others showed up, too.
As Patrick was first to arrive, Mr. Green
lowered his paper and offered Patrick to sit
down next to him and wait for the others.
Patrick did with Mr. Green continuing reading.
It felt both funny and strange to sit close to Mr.
Green like that, but Patrick appreciated it and
soon enough he got up to say hello and be with
the others.
When the last of them arrived, Mr. Green
folded his paper and put it in a small briefcase
which was the only thing he was carrying,
nothing else, no packing. He just looked as he
was on his way to another day at work and
nothing to it. Patrick though that he probably
had his own apartment there in London, like
Tobias had when they first met.
Mr. Green tapped on his TeeWee and a little bit
further down the hall a wall opened revealing
the Mush 12 which they were going to travel in.
Patrick felt as excited as the others, this was the
– 013:025/5 –
second time for him traveling in one. The crew,
two of them, Patrick had never seen before, but
they seemed okay, same as any of the others he
had met. It had become normal to him now
that whatever handicap and various looks, it
didn’t matter. They all were able in their own
ways, so nothing to bother about.
The crew were both male and the one with a bit
crippled bent back, was Steve, and the other
taller guy was William. Steve looked the
youngest and he presented himself as the pilot
and William as the purser assisting them
onboard this journey.
As they boarded, Patrick and his classmates
handed over their bags a backpacks to William
who stowed them away in the bottom of the
Mush near the exit.
They floated up the stairs and spread out
around the Mush cap seats for best view. Mr.
Green found a place by himself in a cuddly
armchair in the middle, close to Williams bar
where he handed out refreshments. There he
pulled out his paper again and started to read.
Whatever instructions before taking off, during
the flight and landing, Steve and William were
– 013:025/6 –
to provide and they were the ones to ask if there
were any questions, too. Mr. Green had parked
himself and gave the impression not wanting to
be disturbed, which wasn’t needed anyway.
Patrick had found his place next to Warren, just
one year older than him. Warren, Nick, Lisa
and Sue where the ones staying back home in
Skyjland with Mr. Green, when he, Bill, Sheila,
Sara and Karen went with Tobias to the fair.
There were no hierarchy order in-between
them in class regarding friendship and who’s
with who and so on, it like never had occurred
to them. So it didn’t matter sitting next to
whoever. On Patrick’s right side, with an aisle
in-between leading back to the Mush center
area where Mr. Green sat, Sue, a two year older
girl than him, had placed herself.
There were plenty of space and between each
seat pair, the aisles were arranged like spokes
in a wheel dividing the window seat sections
into six. Each seat had a folded table, which
could be pulled up. Or you could ask your
TeeWee making it fold up by itself. All were
conveniently arranged so no one had to stand
up for the other if needing to go the lavatory,
– 013:025/7 –
getting some refreshments and snacks, or just
move around a bit.
The pilot Steve felt the excitement and Mr.
Green was like in no hurry, so they both had
agreed on making this journey a trip to
remember.
“Okay! Everybody ready? Thirty seconds to
takeoff!” Steve announced.
The wall doors closed behind them. The Mush
slightly lifted from the floor and then it moved
out into the launch shaft where it lifted itself up
in a peaceful way.
There was this dizzy feeling when the Mush
reached the top of the tower shaft and took off.
The ground beneath with all the White city
lights felt like vanishing from under Patrick’s
feet.
Warren was as excited as Patrick and told him
that this was his sixth time traveling in a Mush.
“Have you traveled in any of the bigger
Mush’s?” Patrick asked.
“No not yet,” Warren answered. “I wonder what
that would be like?”
– 013:025/8 –
“Yeah! That I’m looking forward to that too,”
Patrick replied, adjusting himself in the chair a
bit more to get a better view. Even if night
down there, up here as they were climbing,
their second sun was on its way rising over the
horizon, so now not that pitch dark over the
mountain as it otherwise would be.
Steve turned the Mush in a three quarter circle
and aimed up the Skyjland highest mountain
top. He had the Mush run up there through a
valley and sort jump off from the top in a slight
bow into space, while turning the Mush slightly
around its axis so everyone got a good view.
The Mush accelerated all the time so when they
left the last streak of air bending around the
globe, it felt like a cork bang from a too well
shaken soda pop bottle.
Well out in space, the Mush accelerated
further, with Earth down below under their feet
getting smaller and smaller. They left the
Skyjland outer space entry with a snap, like the
last string bursting attaching them to Earth.
“Right guys! Those of you who have been to the
Moon, raise your hands,” Steve opened up with.
One small hand was raise in the center section
sticking up behind a paper like buried deep
– 013:025/9 –
down into a too big armchair.
“Oh no. Not you Mr. Green, you don’t count on
this one. Right guys?” Steve happily declared.
Mr. Green happily laughed a bit while lowering
his hand continuing like reading.
“So everyone. As the captain of this Mush 12 we
are going to meet with the Moon and make
ourselves acquainted. How about that guys?”
There were a cheer and lots of laughter’s, and
as Patrick felt it, was this true or not?
But it was. The speed of the Mush traveling
there exceeded all expectations and within ten
minutes time they were there circling around
the Moon. Steve was their guide, telling them to
make themselves comfortable with whatever
they could get from the bar.
They all went to the Mush center where Willian
handed out whatever they wanted. It was a
cheerful bunch like cueing and with Mr. Green
happily hiding behind his paper. Suddenly now
no one took notice of him and he loved it. That
chitter and chatter he loved to hear and most
likely, that entertained him the most.
They circle the Moon and Steve even took them
closer, almost to the ground, to have a better
– 013:025/10 –
look at some spectacular views.
They all loved it. It was as if sitting there in a
three D movie, but now in real. Patrick had a
hard time to take it all in, which all the others
had too, like understanding it happening, being
there circling the moon.
That Mush flight exceeded it all and their
approach and entrée to London were no
exception. Steve made the most of their journey
and presented London from above as nobody
had seen it before, except Mr. Green then of
course.
There were no pool area to land in as Patrick
had experienced before. But on top of a roof on
one worn-out looking building, there were an
old chimney like opening up. They lowered
down like squeezing into a tube. This way,
widening and making space and squeeze into
something smaller, was yet another way to
utilize Mr. Zed’s techniques and knowledge of
physics.
The chimney shaft was not as wide as the Mush
considering the outside, but the inside made
them space taking them all the way down to a
– 013:025/11 –
secret lower garage basement where they
landed and parked.
It was a happy giggling bunch thanking Steve
and William for the flight and as they one by
one stepped out of the Mush, William handed
them their bags and backpacks.
Mr. Green got of first and went over to an
elevator door where he happily smiling waited
for the class to join him.
This Mush garage was smaller and didn’t fit any
bigger than this Mush 12. But never the less,
there were two fairly large Cyls standing in one
corner. They too could transport people, but
were mainly for transporting goods and bigger
kind of packages, which the tube displays, in
their design, wasn’t meant for.
Patrick had also learnt the some Cyls were like
factories, where all sorts of building material
could be produced and put together. That way
they were able to take over buildings and sort
of renovate it from the inside without anyone at
the outside noticing it. And as Tobias had told
him, they owned and had took over buildings
and houses like this in most major cities
without the government or neighbors knowing.
– 013:025/12 –
A funny feeling Patrick thought, being able to
enter a country and live there without anyone
knowing. But he liked the idea, even though he
didn’t quite understood it.
From the Mush garage, Mr. Green took them to
their rooms to settle in. He told them to go to
the London lecture room on second floor and
be there at ten.
“Use your TeeWee’s to find your way and get
in,” Mr. Green advised them.
Patrick’s room was small, but never the less
enough space to stay many more nights than
just one. He found everything to his liking,
bathroom and all, and unpacking was swiftly
done.
Same as the others he took a look around and
doing so he met with other people living and
working there. They were all very polite and
friendly and welcomed him and the others by
name. Obviously they all knew who they were
and to avoid any confusion and keep everyone
safe, they beforehand had been presented by
both pictures and names.
– 013:025/13 –
Well in time the class made it to the London
lecture room where ten chairs were arranged
inwards in a circle in the middle of the room.
They had to wait till exactly ten a clock when
Mr. Green arrived. He happily greeted them
welcomed to London and the Hardy Institution
as he called the building. He asked them to take
a seat, but not just any seat. He asked them to
sense the room and to choose a chair that in
relation to all the others felt the most right.
“One chair is mine,” Mr. Green explained. “But
not I, instead you, will by your choices leave my
seat out.”
“This exercise before going out live, is about
awareness. Give it time and allow yourself try
out various positions. If a chair is occupied by
another, you just proceed. As a first step is
maintaining movement. This is important, so
don’t stand still in one position too long. You
need to try out more than five chairs and
repeating that at least one time before you’re
allowed to occupy and make that chair yours.
No concentration is allowed. Just let go of
everything except awareness. And don’t hast it,
this is not a competition.” Mr. Green told them.
– 013:025/14 –
“So. I will be over here at this window and
when you’re all done, I’ll give it two more
minutes before I come and sit with you.”
“Okay everyone? You may begin.” Mr. Green
ended and then he moved over to the window
he had pointed out to observe.
This was new, but Patrick did as Mr. Green had
advised them and so did the others. Patrick
found it hard to begin with, to keep awareness
and let go of everything else at the same time.
But moving around in a peaceful pace with the
others, it all began to sink in after a while. He
felt it like some of the chairs started to resist
him in various ways when coming closer or
trying to sit down on them.
After that awareness he rather quickly found
out which chairs he couldn’t use. But then it
became much harder to find out which chair
was his. He felt strange with the others testing
chairs too and it varied in intensity depending
on who sat down on his remaining options.
“But! Isn’t that awareness too?” Patrick asked
himself after having been stuck for a moment
standing outside the circle. It must be, he
– 013:025/15 –
thought. So he shifted his awareness to the
others moving around, instead of the chairs.
That made a difference, letting him know which
of his remaining chairs the others least
preferred. Patrick went over to that chair they
least preferred and tried it out. And yet another
time, after having stood up and moved around
a bit. And this second time he could sit down
without any resistance.
After a while sitting there, he rose and went to
the center of the circle where he turned to face
the chair. This time the awareness of the others
were like totally gone and now it was just him
and that chair, nothing else like mattered.
None of the others even bothered about that
chair anymore and it felt even more inviting.
This must be another third awareness, Patrick
thought. “But what is it about? I only know of
my chair and nothing about the others.”
Patrick went over to his chair and took his seat
waiting for the others, who took their seats too
almost simultaneously.
A peace could be felt in the room. No conflicts.
And strangely, none of them had at any time
considered Mr. Green’s leftover chair.
– 013:025/16 –
Two minutes went fast, and when Mr. Green
came over from the window to join them, they
felt him fitting in as the last piece in a puzzle
when sitting down on his chair.
“Good.” Mr. Green said. “You all did good. And
this awareness is what makes us one. This is
what we are going to use out there, live.”
“This awareness you emotionally feel, you don’t
think it. I want you to recognize this awareness,
as this is what guides us in life.”
“I want you Sheila to take note of this patter
which we sit, me included. You also need to
understand that one possibility, in this case a
chair, always have to be left open. That’s how I
fit in, as that possibility. But it might be
someone else depending on situation.”
“Got it Sheila? And you others?” Mr. Green
asked around and they all nodded back at him
one by one.
“Right!” Mr. Green said and tapped his TeeWee
and some seconds later four from the kitchen
brought them some refreshments to choose
from and loosen up a bit.
– 013:025/17 –
Mr. Green made them time to let it all sink in
and after that he told them to get ready to enter
the city. Their building were located a fifteen
minute walk away from Oxford Circus and
that’s the place Mr. Green was aiming at. When
they all had finished something to eat, Mr.
Green explained the task for the day.
“We are going to mingle with people on this
crowded place, finding our positions like we did
just now. If needed, we know where we are and
can find each other through our TeeWee’s, but
that’s something else which we are not going to
use and tryout there now.”
“We are going to spread out in whatever shape
or patter, not just a circle. You are going to find
your place, same as you did here. I’m not going
to be in on this one, so one position will be
open and later on here, with the chairs, you are
going to show and tell me who that possibility
is and about that possibility’s thinking and
situation.” Mr. Green explained.
“Sheila. I want you to make note of that live
constellation without discussing it with the
others. Okay?” Mr. Green added, with Sheila
confident nodding back at him.
– 013:025/18 –
“Okay then. You have about one and a half
hours out there, make use of it. Then you come
back here for late lunch at one thirty. Right?”
They all felt intrigued and confident. They all
wanted to please Mr. Green and do their best
on this their first live mission.
They used their TeeWee’s to navigate to Oxford
Circus and there they spread out among the
people to each find their place.
Patrick took his time and went with the stream
of people a bit back and forth. He recognized
that first feeling with the chairs, even without
anyone of the others in sight. So now, how to
find the position which was his, he thought?
It took a while with Patrick moving around a bit
between his five positions and then he got
aware of one position which people seemed to
avoid by not stopping there and even walking
around it. People just rushed by or around that
spot as if a person were standing there. Patrick
tried that position back and forth a couple of
times and after a while he got aware of it and
recognized that inviting feeling same as before
with the chair that was his.
– 013:025/19 –
Patrick staid on that spot with one hour left till
lunch. An odd feeling spread with all these
people moving around him. But he did as Mr.
Green had told them and didn’t bother about
anything else than his awareness, which after a
while made him like float away up and over the
crowd. People close to him started to sound
different, look different and he now saw it all
like from a distance.
Patrick held on to that place and awareness and
emotionally started to orientate himself among
the people moving around back and forth. Both
close by, but further away too, he could sense
the people he couldn’t see through his eyes.
“There!” Patrick smiled. That awareness he
recognized and felt strong. He emotionally was
able to locate one of his classmates quite a bit
away from himself in the crowd. Encouraged,
and within about ten minutes time, he was able
to find the others too by just being aware and
recognizing that previous chair constellation
feeling.
This emotional awareness felt like connecting.
Patrick found it so special fun to be with his
classmates like this, sensing their presence,
that he totally forgot about that left open
– 013:025/20 –
position.
Time ran fast and Patrick’s TeeWee reminded
him it was time to head back for lunch. With
his TeeWee guiding him, he managed back in
time meeting up with the others.
There were an exciting chitter chatter between
them all, but Mr. Green didn’t say much other
than, “See you after lunch, two thirty, in the
London room.” Then he went off to have his
lunch a bit private.
Lunch was tasty and felt perfect to settle down
with. Doing so, Patrick started to feel how
exhausted he really was. Whatever they had
been doing so far, like nothing physical really, it
had taken its toll. But regardless that, he felt
excited about what would come next.
Gathering again after lunch, Mr. Green asked
Sheila to step forward.
“Take these signs with your names on and place
each on top of a chair. Then I want you to
position the chairs in the same pattern you felt
at Oxford Circus.”
– 013:025/21 –
Sheila didn’t hesitate and did just that as if it
was nothing to it.
“Now, go to your chairs and sense that position
for two minutes,” Mr. Green told them.
Patrick did and so did the others.
Madly strange Patrick thought, this felt like an
exact replay from what he had experienced at
Oxford Circus. It all were there and for the first
time now, he realized and got aware of that left
out open empty chair position, which Sheila
had placed without being told.
“Do anyone feel lost?” Mr. Green asked.
No one did. They all felt Sheila had placed and
positioned them exactly right, same as they had
been aware of at the site.
Mr. Green paused and gave it a minute more.
“Good! And now about that left open chair.
What and who is there? What did you find
and/or got connected to? Do anyone of you
know?” Mr. Green intriguingly asked.
Three hands were raised. Sheila’s of course, but
Sara and Karen were in on this, too.
What’s this, Patrick seriously asked himself.
– 013:025/22 –
That he had completely missed. Somehow he
had been connected in a way he hadn’t been
aware of through the others till now?
Mr. Green smiled and acknowledged the three,
as well as the others confusion.
“This was your first test as a unit and none of
you failed to deliver. The reason not all of you
were in on that left open chair, is that your
talents are personal and in that way you differ
from each other. But with that said, you
complement each other, too. So let’s investigate
on this a bit more,” Mr. Green explained.
“First, to get to know about that left open chair
and its position, you need to be aware of it. As
one, Sheila, Sara and Karen are like emotional
beacons which you others can follow. Their
awareness is yours too.” Mr. Green continued.
“Give it, let’s say, five minutes. You will all get
there.” Mr. Green said and moved back over to
his window.
Patrick let go of everything, except that feeling
of them at Oxford Circus, which popped up and
occurred to him like immediately. But with his
increasing awareness and with Sheila’s chair
constellation, he saw like three beams from
– 013:025/23 –
Sheila, Sara and Karen pointing towards that
open chair which he could follow.
Patrick didn’t have to go through them, their
awareness was also his, so in that sense they
placed him there as they did with the others.
Now as one, a person started to emerge in that
left open position. To Patrick it felt like looking
at a woman as she materialized. It was a lady
like figure, well dressed, but with sad eyes.
Patrick’s immediate reaction was that she
shouldn’t be there, her being there felt wrong.
Patrick got more aware and could see that she
was pregnant and on her way to a clinic to
make an abortion. Basically she didn’t want
too, but the father of that child hadn’t liked the
idea of becoming a father and after several
serious quarrels, he had left her. Strange was
that Patrick could follow her trough the streets
to that clinic and sitting in with her in the
waiting room, too.
“Okay guys, times up. Sad business, isn’t it?”
Mr. Green quietly asked around with them all
silently agreeing.
“That we can’t do anything about and shouldn’t
mess with either, to try to sort things right. But
– 013:025/24 –
the lesson for today is that you didn’t pick her
out like random, she was targeted. And if I’m
not mistaken, you Sheila, Sara and Karen have
got some experience in this direction, which
has something to do with it. Right?” Mr. Green
in a kind voice asked.
The three in a shy manner nodded back at him.
“Okay, now. We are going to practice this. It’s
useful in the way that you don’t have to go and
target people at the arms fair. Instead, you can
have them come to you and tell their secrets,
those secrets we want to know about.” Mr.
Green continued with a smile.
“This has nothing to do with you tapping in on
people, messing them up and so on. That’s for
later when we know who they really are and
their more precise intentions. How these
people sort out themselves is about awareness,
too. You need to learn about people, how they
feel and affect you. That way, to sort of inviting
them to that left open chair, they come to you.”
Mr. Green said looking around at each one of
them for confirmation.
“So the rest of this London visit we are going to
– 013:025/25 –
learn about the people we want to be aware of
and about and I will point them out to you.”
Mr. Green announced with a cunning smile.
Patrick and the others happily smiled back at
Mr. Green, now they finally knew what this live
training was all about.
“One last thing though!” Mr. Green raised his
voice a bit. “You will learn about serious
military and political secrets and if wrongly
leaked, this kind of information can cause
major catastrophes and war. So we as one only
tell and talk to Ms. Nodi, no family or anyone
else. Ms. Nodi knows how to deal with this the
proper way. Right everyone?” Mr. Green ended.
They all agreed and then out to continue their
training.
Book 13
feb2018
– 013:026/1 –
Patrick and his classmate’s first adventure with
Mr. Green in London went well and Patrick
loved learning about his classmates this way.
Mr. Green had commended them all and felt
very pleased with how far their training had
taken them, a team, a one force that he felt he
could rely on.
Their second last day in London they had
mingled around parliament, embassies and
military buildings, and Mr. Green had pointed
out several people going in and out to learn
more about. Patrick, as well as the others, felt
more and more confident, they knew how to do
this now and with their training in other major
When leaving we move in one direction.
Returning, that direction can be the same.
26. Departure Day
– 013:026/2 –
cities, their skill increased. Their awareness of a
person at its best could happened within a
second. The distance in-between them, in any
constellation, didn’t matter so much anymore.
So at the fair, Patrick, Bill, Sheila, Sara and
Karen, could still be as one with the others in
Skyjland. No tube displays, TeeWee’s, or any
else devices were needed. Not even Mr. Green
had to be there with them to make this work.
Long before the opening of the arms fair, Ms.
Nodi had rented a complete hotel suitable for
hosting them all and with no other guests or
ordinary hotel staff allowed in. And of course, it
all had been arranged with an invisible Cyl
access to Skyjland back and forth.
Ms. Nodi and Tobias knew that their fair stand
and hotel were safe, but leaving and arriving,
and the transport in-between had to be dealt
with in another visible way and in a “sort of”
normal expected manner. So they all had to
close and leave the stand together, pass
through security with their fair passes, so they
all would be registered going in and out of the
exhibition hall, same as all the others.
Outside the fair entrance an ordinary tourist
– 013:026/3 –
bus was hired to pick them up, driving them to
and from the hotel. Whatever attempts to sneak
in on them, the Skyjland people through their
tube displays would take care of by causing any
sneaky people problems and divert them to
somewhere else.
So with everything set and all ready, tomorrow
at midnight their big departure day were set!
Patrick of course felt nervous, but Tobias just
loved it, no nervousness there. This time they
had to pack more properly, but as Tobias said,
they didn’t have to overdo it. Just in case and if
they had missed something, they could always
have it sent to them through their Cyl gates.
The arms fair were to open Wednesday, but the
exhibition halls opened three days before for
workers and staff preparing and setting up
stands. Tobias and his Bangers & Mash
ensemble, on the other hand, were going to
arrive on Tuesday afternoon at three with all
their equipment. The only pre-done thing, were
a forty-three feet (13m) high curtain with a
framework aimed to cover their stand all
around, which local exhibition workers had
been assigned to mount and setup.
– 013:026/4 –
Mr. Zed had provided the material and precise
instructions and through a remote device, the
curtain could be elevated simultaneously up
and down all around like in a theater. So when
arriving with the curtain down, they could
lower the Mush and Cyl can through the roof
and ceiling and land without anyone notice.
After arriving, the curtain were to become
impossible to penetrate or tamper with. If
anyone would try, they would discover textiles
in layer after layer like tangle them in and out
again. Any cameras aimed to peek in over the
top were block by a black air layer lid. Any
attempts throwing or climbing over the curtain
would be stopped too by something unexpected
happening. So whatever, inside their stand
other than opening hours, privacy were
guaranteed at all times with the curtain down.
Patrick loved to hear Tobias explaining,
nothing seemed to be left to chance. Anyone
clever or evil minded trying to mess with them
and their stand, or whatever, would have to
work hard. And with Mr. Zed back home with
his tube display crews, nosy people wouldn’t
stand a chance as Patrick saw it.
– 013:026/5 –
“Right Patrick, now’s the time.” Tobias quietly
announced waking him up one and a half hour
before midnight and departure. Everything was
neatly packed and labeled, so they just had to
prepare themselves and have some late night
breakfast before quietly sneaking out into the
street to catch a worm to the Northwest tower
where Mr. Zed had prepared their Mush 50
carousel and the Cyls for departure. Their stand
Cyl can were remote controlled following them
from behind and the hotel Cyl were to
departure ahead when ready.
All their stayover packing were loaded into the
hotel Cyl together with the staff setting up and
running the hotel business. The Cyl can were
already prepacked with the now folded stand
and everything else of equipment needed.
As the hotel Cyl took off they gathered back in
the tower hall again. Another much bigger wall
door opened revealing their Mush 50 carousel
ready for boarding. The bottom part one floor
down, were like hidden beneath the floor, so
they just walked in at the middle one floor up
opening.
With all on board and everyone ready, the
Mush didn’t lift up from the floor to reach the
– 013:026/6 –
launch shaft as might be expected. Instead it
like floated there horizontally as if the floor
would have been water. To Patrick, who got a
good view of it, it felt strange. But why not, he
thought. With Mr. Zed in charge of physics, this
of course must be possible, too.
Well in the shaft, the Mush took off in an
accelerating speed. No showoff this time, now
serious business started. But still. This Mush 50
was quite something to travel in Patrick
thought. But when passing through the
Skyjland gate far out in space, all the stars
showing up one by one in that empty darkness
when the Mush turned from the sun, dazzled
him even more.
The actual journey was swift, only fifteen
minutes. So after hovering a couple of seconds
over the exhibition hall roof to verify position,
the Mush lowered straight down through the
roof and ceiling and landed at the exact spot
inside the curtain.
As it lowered down, Patrick got a good view
over the hall from above and all the activity
finalizing all the other stands. The hall was
huge and there must have been more than
– 013:026/7 –
hundred stands in there Patrick thought. But
whatever all them others, their stand in the
middle were going to be the best.
Of course all the other workers and staff in the
hall had wondered about that curtain wall
being announced as “Bangers & Mash -
Refreshment and Entertainment Center”, and
what that was all about until now. No activity
had been detected, seen or heard, so it all felt
kind of mysterious. But suddenly now, small
odd faces stuck out their heads from behind the
curtain. Small odd people weaseled around for
a couple of seconds or so in the aisles to end up
diving in and disappear again behind the
curtain. And, wasn’t there various silly circus
sounds starting to come out from in there, too?
It for sure drew attention as nobody had seen
anyone going in there since the curtain was set
up two days ago. All the nearby stands workers
and staff stopped up listening for a minute,
trying to figure out what was going on. Patrick
and the others who had disembarked stopped
up too, as this came as a surprise to them too.
Patrick as well as the others, looked themselves
around to find some kind of answer from where
– 013:026/8 –
all these silly noises came from. But when
looking at Tobias happy and cunningly moving
around the stand taking no notice, they all got
it. This couldn’t be anything other than Tobias
doing. They all silently laughed and Patrick just
shook his head slightly. This was typical Tobias,
he just had to come up with things like this.
To a beginning these silly sounds sounded kind
of normal, but later on it got weirder and
weirder with silly circus music winded up with
all kinds of animal sounds, which for sure
didn’t belong there in the first place.
Meantime, Carl, assigned to be the only sane
person among them, had gone to the expedition
for their fair passes and to do some paperwork
needed. He didn’t rush anything, say or explain
anything to anyone, he just like did his job.
Carl’s professional manner, his paperwork in
perfect order and all bribes taken care of and
paid. No questions were asked.
So at five, two hours after arrival, their stand
and everything was installed and ready. No
hassle. Mr. Zed had made all equipment like
unfolding by itself. So most the time Patrick
– 013:026/9 –
and the others could enjoy themselves being
there, testing and tasting whatever was served
at the Bankers & Mash counter and riding the
carousel, but without the bubble-guns though.
Here the Mush 50 bottom base stood on the
floor, making the carousel ceiling twenty feet
(6m) high. There entrance door at the bottom
were slightly visible while the door one floor up
didn’t show at all. Inside the cap the
inventories had been shifted to an office for
inviting buyers. And no floating up and down
the stairs anymore. The Mush trunk now,
worked as any ordinary staircase to avoid
suspicions.
At five their installation day ended in a kind of
silly crescendo with like every sound and
everything playing at the same time, which
made Tobias smile even wider. He just loved it.
Carl lined them all up with Tobias first and Jan,
Oliver, Ken and Sally, the doorkeepers, last in
line, to make this march look like schoolkids
out hiking.
Carl handed over their fair passes and when
that done, he draw the curtain aside a bit so
– 013:026/10 –
they two by two could march out in a kind of
disorderly manner with Tobias as the main
front character in yet another silly hat Patrick
had never seen before.
Tobias handed over a big red “Closed” sign to
Carl with a very much oversized safety pin to
visibly close the curtain, like telling all and
everyone that nobody could get in. And as such,
and in a disorderly way, they marched through
the aisles heading for the exit and their bus
waiting taking them to their hotel.
On purpose they of course got lost a bit to show
off and evoke interest. And as always, with
Tobias in the lead with his silly circus director
hat on his head, there were smiles and happy
people all over peeking out from their stands
welcoming them to the fair. Some even clapped
their hands enjoying the parade.
Finally they got to the gate registering their
passes having been there and left. They entered
their buss in much the same marching manner.
Then at the hotel, they disembarked in a very
much the same disorderly way. Gathering in
line behind Tobias again, he marched them to
the hotel entrance, through the doors held open
by two of their own porters, and into the lobby.
– 013:026/11 –
First after all doors closed, they were released.
There were quiet laughter’s heard and smiles
were spread all around.
“Great performance everyone!” Tobias proudly
announced.
“Get your keys and check your rooms. Your
bags and luggage should be in there now.
Mingle wherever you like, the hotel is ours for
the whole of our stay. And we meet down here
in the bar before dinner at seven. Just great
everyone!” Tobias happily repeated.
Patrick joined up with Tobias. They both got
their keys to a two bedroom apartment on the
top floor. Tobias had arranged it such, so that
he could have small meetings there, too. Patrick
installed himself in one of the bedrooms and
Tobias the other. Their luggage had arrived in
good order, so no problems there.
Before unpacking their bags, Patrick happily
hugged Tobias.
“Where did you hide that silly hat?” Patrick
almost laughing asked him.
– 013:026/12 –
“On no, no nosy questions. That’s magic you
know.” Tobias teasingly replied.
And after that an enjoyable giving and take
argument started while unpacking their things.
Patrick unpacked his things first and rushed
out to meet and mingle with the other
downstairs in the bar. Tobias, however, took his
time easing up a bit on his own.
Later on, mingling in the bar, were pure joy for
everyone and dinner was no exception. Ms.
Nodi, as said, remained in the Mush. She had
her quarters there and kept her distance as
planned. She didn’t expect anything to happen
and inside the Mush she was secure and very
well guarded.
Wednesday morning the fair opened at ten and
Tobias with ensemble arrived in good time. Ten
minutes before opening, their stand curtains
for the first time lifted and an amazed
mumbling sound could be heard from the
nearby stands on all other sides of the aisles.
The Bangers & Mash serving staff went out into
the aisles to deliver their menus stating all for
free. A joyful chitter chatter started with these
– 013:026/13 –
odd servants weaseling around handing over
their menu to everyone in their way.
To select was easy, you just tore a ticket off the
menu that by picture and text showed what you
would like to order. Then, at the Bangers &
Mash counter, you put your torn ticket(s) into a
kind of letterbox “order” slot and pulled the on
side attached leaver to get a number tag related
to you order. And of course the letterbox had to
remind of a mini slot machine producing a silly
ting-a-ling sound with every draw and number
tag sticking up like a win at the top.
Some workers and staff from the other stands
immediately went over to have a try, and as
such it all started and soon after their Bangers
& Mash service were in full swing.
Tobias in his silly circus director hat made
himself ready and as the first visitors started to
arrive along the aisles, he went out there to
announce about his show, presenting the stage,
the Cyl can announcement displays and then
pointing out the Mush carousel, which because
its size most certainly caught everyone’s eyes.
Patrick and his five classmates where like
– 013:026/14 –
starting up, too. Their last live test with Mr.
Green had gone really well, enabling them to
listen in on people and their intentions.
Mr. Green, back in Skyjland with the other
four, felt more than pleased and had cuddled
himself up in an armchair in the back of the
control room to sort of support if needed.
An hour after opening a lot of people were
mingling both inside and outside their stand,
with some taking advantage of the small stand
tables spread to chat and relax for a while with
some refreshment.
The Bangers & Mash free sale menu surprised
everyone and even if not having something to
eat, so why not have a small cup of coffee, tea
or something, just to try out that weird
ordering slot machine and get a number.
Patrick was in full swing too, picking trash all
over, keep everything neat and clean. He used
the trash slot machine regularly, but so far no
one of the visitors had quit got it.
Close to the bottom side of the trash machine
podium there were a sink with a lid like sticking
out from the Cyl can, where Patrick emptied
liquid and leftover food before inserting the
– 013:026/15 –
rest as a stake at the top. It kind of made better
sense that way and looked better. If anything
else were put in apart from liquid and leftover
food, it were sorted out down under the sink in
a neat little paper bag to feed the trash machine
with as a stake, too.
Anyway, people were looking and that was the
main thing of all this, to get them intrigued and
interested and to have something to talk and
ponder about.
But now, one hour after opening, Tobias started
up his first ten minute show with trumpets
heard, bells ringing and a majestic drum finally
heard all over the hall.
“Ladies and gentlemennn...!” Tobias proudly
shouted out. “Welcome to witness the wonder
of the bubble-gun. A brand new superior piece
of armory no one has seen before. Welcome to
be the first to witness this ground breaking
wonder!” Tobias announced from the stage in
his most cunning, intriguing theatrical way.
“I’m Tobias, the magician. Here on stage I will
present you ten minutes true magic every half
hour each day. Except Saturday, were my grand
– 013:026/16 –
finally will take place at the artillery range
competing with the worlds very best!” Tobias
continued.
“And these are my five wizard assistants,” he a
bit suspiciously added, turning towards them,
lowering his voice. “Which I sometimes wonder
where they come from.” he continued, shaking
his head a bit in doubt, with Trish, Mini, Ann,
Tom and Leo proudly stretching up smiling
widely.
“Right!” Tobias raised his voice turning back to
his audience again. “But first, we need to learn
this properly, how to aim and hit the target.”
“You! Come here!” Tobias pointed with Trish
running fast up Tobias nose so he had to back a
step with some amused laughter’s heard. ”Get
me the green bubble-gun!” Tobias ordered, and
then the show continued in the same hilarious
manner they had rehearsed to profession.
As the bubble-gun was handed over to Tobias,
everybody laughed, pointing and commenting
the bubble-guns silly childish shape. But as the
show carried on and ended, there were more of
bewilderments in their laughter and some with
eye brushes raised high.
– 013:026/17 –
But before Tobias move over to the carousel, he
raised his voice one more time.
“But before entering the bubble duel carousel, I
have one more thing to show you.”
“Ladies and gentlemen! Gather next to this
Fantastic, Unique and Environmental friendly
TRASH SLOT MACHINE!” Tobias announced
and called for Patrick to enter the stage.
Doing so, he did it in a kind of disorderly way,
which he had pickup from some of the others
when marching to the hotel.
“Now young man, tell the audience how much
you so far have earned!” Tobias asked, looking
out over his now many more curious audience.
Patrick held up fourteen one dollar bills and
gave them to Tobias.
“Now. Ladies and gentlemen! Trash is cash
these days and if you are lucky, you can earn
real money by assisting keeping this stand neat
and clean.” Tobias announced.
“Show them Patrick!” Tobias urged.
Patrick was quick off the stage and ran over to
two men, which he already had spotted being of
interest, standing there in uniforms at one of
– 013:026/18 –
the tables drinking coffee. One of them had
finished his coffee and Patrick politely asked if
he could dispose the mug for him.
Patrick got a smile back and was given the mug.
He then ran straight to the trash machine and
up the podium. Visibly and slowly he through
the mug in the trash bowl at the top. A rattling
mechanical sound was heard as if the machine
were processing something and then above and
at the top can displays, in all directions, the
trash stake was announced in big red figures.
One dollar people could read.
Patrick happily jumped around a bit at the top
of the podium before he pulled the giant leaver.
The three trash wheels started to spin, which all
watching could see. Then, after about five
seconds, the wheels one by one stopped a
second in between. Patrick jumped a bit higher
clapping his hands rapidly when three trash
bags were displayed on the score line.
“Ladies and gentlemen! We have a win!” Tobias
announced loud and clear.
A kind of money counting sound was heard,
then a fifteen dollar trash win was displayed
and when the money had been cashed out,
– 013:026/19 –
Patrick ran over to the uniformed man again
and handed over the money bowing politely.
“Win, Win. Thank you.” Patrick said, and after
that he ran back to Tobias on the stage.
“Sir! The gentleman over there! Yes you! Can
you show us the money, please?” Tobias asked
the man Patrick just had given the money.
The uniformed man happily did, stretching his
right hand up high, showing everyone the
money, waving with it a bit.
“Could you please confirm the amount and tell
if this money are real American dollar bills or
not?” Tobias asked.
The uniformed man happily did and a bit
surprised he confirmed the fifteen dollar bills
being genuine.
“Good! You’ve earned it and is for you to keep.”
Tobias happily waved at the man who then kind
of happily waved back at him as a thanks.
“So please everyone! The trash machine will be
open for use in between shows. Just ask our
‘Trash Master Patrick’ and he will guide you
what to do.” Tobias ended with.
Then he pointed towards the other end of the
– 013:026/20 –
stand and in a higher pitch he announced, “The
Bubble Carousel everyone!”
Tobias moved over there and introduced Jan,
Oliver, Ken and Sally as the carousel authorities
running the thing, for free of course. Then with
Tobias wizards, they demonstrated how it all
worked. After a couple of hilarious rides, Trish,
Ann, Tom and Leo lined up with green bubbles
over their heads and Tobias proudly raising
Mimi’s hand, declaring her the winner.
Tobias picked out his silly wand from his inner
vest pocket. Tapped it three times each on top
of Trish’s, Ann’s, Tom’s and Leo’s green bubble
heads announcing the magic word out loud,
“Abracadabra, Gone”.
The bubbles splashed into nothing and Trish,
Ann, Tom and Leo were released. In a kind of
ceremonial way Tobias handed over his wand
to Oliver and encouraged all the happy and now
intrigued spectators to line up and have a try.
Some did and from there on their Bangers &
Mash stand was fully opened and running.
It all turned out a hit and almost immediately
their stand were filled with people.
– 013:026/21 –
Patrick had targeted several people of interest
which the others back home had acknowledge
and were able to fill in. Sheila was like a rock
and guided both Patrick and the others towards
that “left open chair” they had learnt to master.
Then after lunch it happened. Sheila put up a
warning sign. A person which she felt as a
potential threat was on his way towards them
and approaching. Mr. Green at the same time
immediately and without being told reacted.
Patrick went over to Tobias to inform him that
a health inspector was on his way to their stand
to inspect their license keeping and serving
food and refreshments.
Now everything happened fast. Mr. Green gave
one tube display crew order to make him get
lost and away from the Bangers & Mash stand.
After a couple of seconds more Sheila and her
class found out that he wasn’t corrupt, evil or
anything such. But he could make a hell of a
mess if he were allowed to continue with his
investigation making nosy questions at their
stand.
– 013:026/22 –
They had bribed like everyone, but this guy
with his more honest agenda was employed by
an independent organization which wasn’t in
on the deal.
The tube display crew, who keep track of the
man, made his navigation through the aisles
hard. They made aisles and stands signs change
and if so, they just twisted the floor mat under
his feet so that he unconsciously went the same
way back again, or to the left, or right, without
noticing that his direction changed. So with this
scam in place, he could have be walking around
all day without ever coming near their Bangers
& Mash stand.
Mr. Green gave further direction to make the
man feel sick and make him stay home till the
fair was over. So the tube crew caused him feel
dizzy and of balance, but without making him
sick for real.
Yet another incident occurred later on were a
number of pickpockets were detected by Sheila
and the team moving around in the hall. These
guys Mr. Green had no sympathy for and their
business could be a threat to them too if found
– 013:026/23 –
operating among the people in their stand.
So as they were targeted dark red, with Sheila
providing their positions, Mr. Green told
another tube display crew to make them suffer
and to cut the first finger touching forbidden
items which was not theirs. No blood though,
Mr. Green ordered. So with an intense heat
pulse the blood was immediately stopped after
a finger had been cut off and sort of deleted in
that same moment.
That did the trick, with some bewildered scared
looking guys covering one hand with the other,
leaving the hall in a hurry.
Otherwise everything worked as planned. The
Bangers & Mash counter were full with people
most times, enjoying their meals and chatting.
Patrick weaseled among them picking trash
and their leftovers and made the most showing
off at the trash slot machine to everyone’s joy
and amusement. Patrick also made people go
there showing them and most times doing so,
they happily left with a couple one dollar bills.
Through Sheila a number of people had been
– 013:026/24 –
targeted to be processed by the others back
home, supported by Mr. Green.
Bill did his thing, and by moving around in
various patterns. He were able to move people,
making them feel more or less comfortable
ending up with people they didn’t like, or by
overhearing or needing to saying something,
like excusing themselves, in order to make way.
All this together tested their true personality,
who they were, and revealed their intentions
visiting or exhibiting at the fair.
Sara and Karen worked together and assisted
Tobias with his scams. During his ten minutes
shows and after, he wanted his audience to
start wonder if what they just had seen and
experienced was for real or not, or if just an
illusion. He wanted people to start talk about it,
like over the shoulder and he wanted various
rumors to be spread.
Sara and Karen were perfect for this. They
talked with each other, letting people overhear
them and made people make eye contact with
each other as if they knew something the others
didn’t, making people need to ask.
All this gossip of course escalated and later in
– 013:026/25 –
the afternoon some high decorated military
uniforms started to show up, like seriously
observing Tobias small ten minutes shows.
Sara and Karen dressed like hostesses, but not
in such silly way as most of the others. People
of course asked and laughed about most things,
but so far Carl hadn’t been pointed out yet to be
the one to talk to.
Carl like anonymously floated around, looking
like a manager kind of guy, checking things out.
If anyone were sent to speak with him, it had to
be the real deal, so he needed to be available
and not occupied with irrelevant talk.
As the last ten minute show for the day, Tobias
prepared the audience for the blue bubble-gun.
It had been widely announced and gossiped
about and now with some serious looking guys
turning up mingling with the otherwise
cheerful people in their stand.
Tobias of course made a spectacular show of it
all and made some people from the audience
come up on stage to examine the setup with the
marble bust and everything, and to verify that
the bust was marble, heavy and real.
– 013:026/26 –
When Tobias fired the blue transparent bubble,
it moved in a straight line like floating over the
stage, encircling the bust head to the neck
completely. Tobias pulled the trigger again,
making the bubble with the bust head implode.
A short snap was heard and after that the bust
head was totally gone without anything else
damaged or moving.
First an amazed silence was heard and then an
astonished chatter followed. Tobias bowed
deep in front of his audience to receive
applause, which he got plenty of. Then he
announced that more would come the next
upcoming days.
Some of the serious looking guys gathered in
the aisle close to the stage, whispering. They
had been targeted by a tube crew, so nothing
escaped Mr. Green and the others back home in
Skyjland what they were talking about.
With a half hour left of the day, the carousel
started to spin again. That had been a success
too, entertaining both the spectators and the
couples dueling.
With that last blue bubble show, people had to
– 013:026/27 –
be convinced once again that the green bubbles
were completely safe. So at the same time
Tobias engaged in that, Karen intriguingly
spread the rumor that “Those green bubbles
were blanks and just for practice”, insinuating
that the blue bubbles were sharp and for real.
And as such their first day at the fair ended.
And as the stand curtain lowered to meet the
floor, Tobias with ensemble made themselves
ready for their march back to the hotel.
Book 13
feb2018
– 013:027/1 –
It was a happy marching gang entering the
hotel lobby once again and with the entrance
doors closed, Tobias gave the order “A short
hurray everyone”, which he got. And after that
cheerful response Tobias added “At ease.”
“Same procedure as yesterday!” Tobias
announced. “However! Dinner at eight.”
Tobias and Patrick happily continued their
march into the elevator and into their room.
They both felt exhausted, but happy, and in full
gear at the same time. Tobias had a shower and
after him, Patrick did the same. When ready
and dressed, Tobias asked Patrick to call his
Where we are going, like time will tell.
When there, that time is passed telling.
27. The Deal
– 013:027/2 –
classmates to come to their room for a chat.
Tobias wanted to know more about those
obvious interested men which attended his last
ten minute show with the blue bubble-gun.
Patrick tapped them to come on his TeeWee
and soon they all gathered in their room.
“Right guys! Even I felt it fishy with those guys
assembling in the aisle outside our stage after
that last blue bubble.” Tobias started off with.
“You don’t have to tell me everything, that’s for
Ms. Nodi and Mr. Green. But I would like to
know in what way I can improve my act. What
makes them trig, and what if I brought some of
them up on stage to verify that this is for real,
or making them do something and such, would
that work?” Tobias asked.
Patrick and his classmates laughed, they just
would love to see Tobias make them a joke in
front of all the others.
However and to be serious, Sheila started to
talk and the others filled in. They for sure were
potential customers, but still not the right
government people and military guys they
wanted. But as Sheila said, they are well
connected and that their highest commander
– 013:027/3 –
also were there at the fair. They were from an
African country and their discussions were not
so much doubting what they saw. Instead, as
their discussions continued, they got stuck on
who we were.
“Good, good!” Tobias sort of talked to himself.
“Now we are getting somewhere.”
“Can I check this with you?” Tobias asked, with
them all curiously listening.
“Tomorrow early, can we let them overhear and
believe that Carl has arrange a meeting with a
head of state or something, to sort of verify that
we are for real?”
Sara and Karen cunningly smiled towards each
other and Sheila confirmed that they for sure
could do that.
“Can you make them call and discuss this with
their head of state and make their commander
come and see the show, too?” Tobias further
asked.
Oh yes, Sheila assured him by nodding.
“Great! Now this is getting interesting!” Tobias
said smiling, straightening up a bit.
“Can we do it like this? In secret notify me if
– 013:027/4 –
what I do on stage make them feel the need to
get down to the bottom of this, wanting to meet
with Carl. On stage I will try to emphasize what
kind of threat these weapons could be if there
neighbor countries get their hands on them
first. Can you emphasize that threat in their
conscious too?” Tobias curiously asked.
“Oh yes we can!” Sara and Karen cunningly and
smiling answered Tobias back.
“Perfect! Just perfect! We have a mission! Let’s
get their highest commander visiting us and
talk to Carl and then Ms. Nodi, and then we
take it from there. Yes!” Tobias exclaimed.
Patrick and his classmates liked Tobias plan, it
almost felt like an exam to them.
Patrick and his classmates left and went down
to the others in the bar and fifteen minutes
later Tobias showed up to have a drink before
dinner him, too. No alcohol though. Tobias like
the others wanted their heads clear, no slipups.
Dinner was a joy and just perfect, and after a
good night sleep, they were back at the fair in
their stand again. Thursday and two more days
to go, and Tobias felt that this was it. Now the
– 013:027/5 –
serious business started.
The Bangers & Mash counter filled up with
people and orders quite quick as soon as their
curtain lifted. The word had spread all around
how exceptionally well everything tasted.
Nearby stands staff went over to them first,
eager to start their day with a coffee, tea, or
something else just to relax for a while.
Patrick started off busy too, and made the most
of the trash machine he was responsible for. He
politely asked around the tables, and among
people standing, if he could assist with any
leftovers and trash. When a person gave him
something to dispose, he was quick to feed the
trash machine, pulling the leaver, and most
times he returned back with some dollar bills
just saying “Win! Win!” and nothing more. In a
way he didn’t have to explain anymore as the
rumor had spread and with the trash machine
blinking, making all kinds of silly noises, and
the Cyl can top displays announcing all over
that yet another trash win had been paid to a
lucky winner.
Tobias strolled around a bit among the people
– 013:027/6 –
in their stand. Sara went over to him and
whispered that one of the yesterday guys were
on his way to their stand. Tobias smiled back
cunningly. During the night he had found out a
way to make his act look more real and
technical interesting.
The guy showed up a bit discrete and when
Tobias entered the stage, the guy moved closer
so that he in more detail could see what was
happening and try to figure it out how.
Tobias opened up his show same as yesterday
with the green bubble-gun, but this time he
added something to the bubble-gun, so people
wouldn’t feel that they already had seen it.
So this morning a brick wall looking board had
been setup on the stage between him and his
target Leo this time.
Tobias announced that he was going to hit the
targets behind the brick wall without knowing
where his assistant had placed himself, using a
“Three-D Egg Telescope Sight”, which he now
held up for everyone to see.
“And to make this properly, so there will be no
doubts, I need an experienced gunslinger to
– 013:027/7 –
verify this and pull the trigger.” Tobias added.
Tobias, of course, confronted the man Sara had
told him about and asked him to assist. The
man first looked around to see if there weren’t
anyone else willing, but then he accepted as
this was a perfect opportunity to learn about
this silly looking gun and what this was all
about. And that “Three-D Egg Telescope Sight”,
he never had heard about before.
Tobias made the most of the situation, showing
off. But simultaneously he instructed the man
in a manner showing that this bubble-gun and
egg sight were very real. Tobias showed both
the gunslinger guy and the audience the
bubble-gun with its buttons, levers and trigger
and to a degree also telling about their both
purpose and functions.
The man definitely looked interested and as a
final piece, Tobias showed him the Three-D Egg
Telescope Sight once again before hocking it on
the gun.
Now the man got really interested. As a single
device it had its own function, too.
“Looking straight into the egg, you see the stage
with the brick wall in three-D. There are three
– 013:027/8 –
colored lines crossing each other in the middle,
that’s your position. The blue line pointing up
is the vertical axis. The red line pointing
forward is where you aim. And the horizontal
green line is left and right.” Tobias thoroughly
explained so everyone could hear.
“Are you with me so far?” Tobias asked the man
and got a confirmed nodding back, without the
man taking his eyes from the egg.
“Right! If you tilt the sight towards you and
look into the top, you will see this stage and the
brick wall from above. Okay?” The man
confirmed again by nodding.
“Now you can see the target behind the brick
wall and with this bubble-gun and sight you
can aim in steps and get closer to your target
right up in front, or direct aim and hit it from
above.” Tobias continued.
Tobias mounted the egg sight to the bubble-gun
by fitting its rounded bottom into an equal
rounded bowl at the top of the gun. He locked it
with a small leaver, but still he was able to twist
it all around and tilt it quite a lot to look from
above.
“Attached to the bubble-gun, a black and white
– 013:027/9 –
ring is added inside the egg sight, that’s where
the gun is aiming.” Tobias explained.
“Now everyone! We can move that three line
cross center to the black and white target ring
by pulling the trigger. With the egg sight
mounted, no bubble will go off just yet.” Tobias
announced so everyone could hear.
“Now! Try this.” And Tobias handed over the
bubble-gun to the gunslinger guy assisting him.
“Feel it in your hand for a while and then hold
it like this,” Tobias said visually showing.
“You use your thumb to zoom in and out your
view with this joystick button, left or right. And
to resize your aiming circle, you push the
joystick button forward or pull it back.” Tobias
explained.
“As you can see, you can tilt the egg sight a bit
looking from above to better place your aim
circle. Now there! That’s a good place for the
next step,” Tobias said. “Now pull the trigger.”
The man pulled the trigger and three-D view in
the egg immediately moved and centered its
position from that target position instead. The
amazed man looked back and forth at Tobias
and now he got even more interested.
– 013:027/10 –
“So now you can forward tilt the egg sight a bit
again, looking horizontal from that position
behind the brick wall. You can turn the egg and
along the red line aim straight at your target.
You can zoom in the target so you don’t miss.
You can also adjust that aim circle, which in the
end will be the size of the bubble and pull the
trigger.” Tobias advised and the man did.
“Okay everyone. We have a hit! But still the
bubble is not fired yet.”
“Target back there, move around!” Tobias
commanded Leo.
Leo did and the audience standing on that side
of the stage confirmed him doing so.
“Ladies and gentlemen! Can you my friend
confirm by looking in your ‘Three-D Egg
Telescope Sight’ that your aiming ring is locked
to the target and move with him?” Tobias
widely announced with a superior smile,
stretching up and out his hands towards the
audience.
The man let go of the egg sight for a second and
looked back at Tobias like in chock, nodding.
“Can you also confirm that whatever direction
you point the bubble-gun, the target is stuck?”
– 013:027/11 –
The man moved the gun around and upside
down, but the aiming ring stayed put. So the
man just had to nod back at Tobias once more.
“Ladies and gentlemen! With this bubble-gun
we can shoot around corners. To activate a
bubble, you just press the joystick center a bit
harder till your aiming ring starts to blink and
then, whenever you want, you pull the trigger.
Where the bubble-gun is pointing at this stage,
with its target locked, doesn’t matter.” Tobias
said like this was obvious.
First the man hesitated, but then he pressed the
joystick button and the aiming ring started to
blink. He didn’t quite dare to point the bubble-
gun like anywhere other than beside the brick
wall just in case, and then he pulled the trigger.
The green bubble left the gun and in a peaceful
pace it followed the aiming line set and sneaked
around the brick wall corner. No matter Leo’s
all attempts to escape the bubble, it in the end
hit him over the head.
The stunned audience applause slow started,
and then after that, an amazed chitter chatter
began and quite loud too. Tobias bowed deeply
and he made the gunslinger man bow in front
– 013:027/12 –
of the audience, too. Some spread applause like
never wanted to stop. Tobias straightened up,
he took the man’s hand in his and thanked him
for his good spirit taking part.
The man both amazed and bewildered, and still
in a kind of chock, asked Tobias in whispering
voice if this was for real or not. Tobias happily
looked back at him smiling.
“Well. I’m just hired for the show you know.
You have to talk to Carl, him there,” Tobias said
pointing Carl out.
The man thanked so much and then he happily
left the stage confirming that he would talk to
Carl, but first he needed to talk to some others.
Tobias was in his glory and yet more people
came to get both amused and stunned by his
ten minutes acts.
After lunch, even some US, European, Russian
and Chinese military started to show up like
small secret groups in the back of the audience
and a bit further away in the aisles.
At about the same time after lunch, Carl
experienced his first, sort of, “valid” encounter
with two men booking a meeting.
– 013:027/13 –
Patrick, Bill, Sheila, Sara and Karen knew and
so did the rest of their class back home in
Skyjland, and then of course Mr. Green and Ms.
Nodi, too. They were both colored men, but
civilian dressed. One of the men Tobias had
had up on stage first thing in the morning.
Patrick, class and Mr. Green had found that the
gunslinger guy were genuine military and the
other a government man, not just a middleman
arms dealer.
Carl had been very clear that such meeting with
his superior in matters regarding what they
asked for, required them to bring at least one
authority government person with who a deal
could be discussed, and if so, concluded. The
two men agreed and a meeting were booked
taking place at three a clock.
So right on time, three men arrived to their
stand and presented themselves to Carl. One of
them was a government man from before. The
other was his military commander fully dressed
in uniform with decorations and all. The third,
civilian dressed, was the minister of defense.
Patrick and team notified Tobias, as they felt
that he needed to know, too.
– 013:027/14 –
Tobias started up one of his acts again so the
carousel closed for the moment. Carl took the
three men to the Mush door, which didn’t look
much, but well inside the men had to commend
the lobby interior.
They had to walk up the stairs this time, with
Carl showing the way in a very polite manner.
At the top of the stairs, the Mush cap entrance
hall spread out and impressed the three men
even more. Ms. Nodi was quick out from a
looking like office and went over to greet the
men. At first they thought she was the
secretary, but then when Carl presented her
executive manager, they got a bit stunned.
But never the less, the way Ms. Nodi acted and
presented herself, and took control, like telling
Carl that she would call for him later, the three
men got more at ease. Whatever you could say
about Ms. Nodi, her person and authority no
one could deny.
Ms. Nodi showed them into a conference room
with dimmed windows and perfect view over
their stand. In a back corner were a counter
with coffee, tea, water and whatever they would
like. Except alcohol then of course.
– 013:027/15 –
She asked if they wanted anything coffee, tea or
so, but as she poured herself a glass of water,
the three men did so, too. They took a seat at
each side of the conference table and with Ms.
Nodi opening up the conversation.
“I hear form Carl that you are interested in our
armory and what we have to offer. Our business
is not public and open to anyone, and we would
like to keep it that way.” Ms. Nodi started.
“So... What we are dealing with here is new
science and technology. We are independent,
without any government or state involved.
Financially we are very strong and answer to no
one, and we would like to keep it that way, too.
So all negotiations and deals go through me.”
Ms. Nodi continued saying.
“Who we are is for later, but this you need to
know. We do not, practice, or get ourselves
involved in any religion or politics. Which
means that we have no strings attached on our
deals and you shouldn’t have against us either.”
“We are western culture oriented with English
as our official language and as company and
people, we don’t discriminate or diminish
anyone. So making a deal with us and meeting
– 013:027/16 –
our people, we need that to be respected.
Which means that any of your religion or
politic ideas will not be accepted forced upon
us. And with that said, I’m open for questions.”
Ms. Nodi ended her speech with.
The three men listened intense and then they
one by one started to present themselves. And
as the military commander put it.
“To begin with, we need you to confirm if these
so called bubble-guns are for real. Are they?”
Ms. Nodi smiled gently, but at the same time
seriously looking back at the three men, too.
“I can assure you that the bubble-guns are very
functional and real and in fact, even more so.
You haven’t seen all we can do yet. What you
have seen so far, is merely us demonstrating
the basics of this equipment and capacity. On
Saturday, at the artillery range, we will step up
a bit and demonstrate a bubble-rifle imploding
a full size tank. This implosion technology is far
superior, as an explosion damage randomly all
around. As you have seen demonstrated this
morning, the bubble-gun three-D egg sight can
be very accurate, not damaging anything
outside the bubble.” Ms. Nodi explained.
– 013:027/17 –
“Also. In here we only demonstrate slow speed
bubbles. We do have bubble ammunition much
faster that any fighter jet or rocket. So with this
equipment, we can have any flying object
disappear from the sky ...and there are bubble-
guns and bubbles which work under water,
too.” Ms. Nodi convincingly told them.
“But how?” the military commander asked.
“That I’m not going to tell. We have a policy to
keep our customers safe. If this science and
technology were common understanding and
open to all, we for sure will extinct this planet.
No winners, only losers. So therefore it’s vital
that this knowledge stay with us, no question
asked.” Ms. Nodi made clear.
“In that same sense you should know, that nor
you or anyone else can’t tamper or experiment
with this equipment trying to figure it out. That
won’t work and will have consequences. But at
the same time, legitimate owners and users of
this equipment are protected. If stolen and
turned against you, this equipment shuts off.
How all this work, will only be disclose after a
contract has been signed. So you have to trust
me on this one.” Ms. Nodi explained.
– 013:027/18 –
“Okay, we trust and believe you after what we
have heard and seen. But what about prices and
all the practical details such as deliveries and
support? How do we make a deal?” Both the
military commander and the minister of
defense asked as with one mouth.
Ms. Nodi studied the three men for a while and
then she asked the more silent government guy
to leave. She called for Carl to see him out and
if so, have him wait for the others in their stand
if needed.
Then after that and with the Mush door closed,
Ms. Nodi turned to the two men remaining.
“The deal is this. You don’t pay us in money,
not a dollar or cent. Instead you pay us in land,
a piece of your country, which then will become
our independent sovereign state, equivalent to
the equipment you want. Ammunition is free,
as that too will not be charged moneywise. In
order to provide you with arms, ammunition
and technical support, we need a central block
in one of your major cities as our embassy. You
don’t charge us for fully owning it. Taxes and
other types of basic costs like electricity, water,
sewer, internet and whatever licenses we need,
you provide for free. So in that sense we trade.
– 013:027/19 –
You don’t charge us, we don’t charge you for
ammo and services you need.” Ms. Nodi
explained.
“Now, and this you need to understand! What
you do with these weapons is none of our
business and we will not interfere unless turned
against us in one way or the other. If so, there
will be consequences. But on the other hand,
and you stick to the contract, we will be the best
arms and ammo supplier you ever had. No
blockade whatever, or by whoever, will stop us
and our deliveries to you.” Ms. Nodi continued.
“But you need to give up a substantial piece of
what I call ‘Wasteland’. Land which we choose
where and the size of. A sale which we consider
internationally and lawfully okay. If you sign a
contract with us with what we consider to be
the necessary genuine signatures, like sell that
land to us, we have a deal. People living in that
wasteland area will have to be moved out from
there, but we will assist you on that. Terrorists
and whatever people trying to hide, we will
hand over to you, or chase off, if you prefer us
to do that instead.” Ms. Nodi further explained.
“So first. Can and will you give up land on these
conditions?” Ms. Nodi finished off with asking.
– 013:027/20 –
There were a moment of silence with the two
men looking at each other quite surprised.
“If this is true, that we don’t need any money,
like US dollars to pay you, and that you will
supply us with ammunition, no charge and no
questions asked. I’m convinced that we can
provide you land and an embassy block. Like
wasteland we have plenty of,” the defense
minister replied with the commander assuring
Ms. Nodi the same thing.
“Good.” Ms. Nodi said.
“But we need to ask you this. You obviously
know about us and our country, and all the
conflicts we’re involved in with both neighbor
countries and all kinds of terrorists, criminals,
international cartels and so on. And sometimes
even UN forces and their help organisations,
too. These bubble-guns as we see it, will give us
the advantage we need. Do you mind?”
“No! That’s your business, no questions asked.”
Ms. Nodi short answered back.
“But what about you selling the same armory to
others?” The minister continued.
“This is how it works.” Ms. Nodi started,
straightening up a bit.
– 013:027/21 –
“Everything about our new land and embassy
will happen fast from our side. When you have
signed and turned the land and embassy block
over to us, you are protected and will receive a
first delivery like the week after. Within the
contract we also agree to no sale to anyone six
months after that date. Any deal with any other
nation after that, will look the same as yours.
So in that respect you have an advantage
knowing, being the first nation signing up with
us. The reverse, not signing up with us, and one
of your neighbor countries do instead, is all up
to you. But as said before. When you have a
contract with us, you will be protected from
anyone aiming at you or trying to using these
kind of weapons against you.” Ms. Nodi made
clear.
The two men looked at each other for a while to
sort of conclude what they just had heard.
“Can we have a look at the contract and bring it
with us?” the minister asked.
“You can have a look at it here. But first I need
you to bring me a list of your people signing,
those names needed to make the contract legal
and binding. If I’m okay with those names, you
will have to study the contract here first. If you
– 013:027/22 –
are okay with it, I will assist you getting these
signatures right away through a special kind of
fax machine I have. If I feel that some names
are missing, I will tell you so. And if you are
able to provide and add them to the contract
too, we have a deal.” Ms. Nodi gently answered.
“Can we talk in private and come back in about
twenty minutes,” the minister said.
“Oh yes, absolutely. I call for Carl to see you
out. I’ll give you half an hour to return. After
that I may agree to meet with others.” Ms. Nodi
with respect replied. “Carl will be in the stand
waiting for you.”
The first meeting was over and Carl met up in
the hall outside the conference room and
guided the two men out.
The Bangers & Mash counter was in full swing
with a lot of people having something to drink
and eat and on the other side, getting amazed
by Tobias and his wizard’s acts.
The bubble duel carousel drew more and more
interest as it offered an opportunity to test and
try these silly bubble-guns out. And as people
did, it became more and more clear to some of
– 013:027/23 –
them that these guns were no joke. The bubble-
guns did kind of look silly, but holding one with
a perfect fit in your hand, it felt too solid in all
details so it had to be real. No glitches or week
plastic details what so ever.
The commander and the minister returned
back well in time and in-between a duel, Carl
sneaked them in the Mush to meet with Ms.
Nodi again and to have a look at the contract.
However, Carl entering the Mush with the two
men were noticed by some people, which Sheila
and the others had labeled NATO agents. They
for sure knew who the commander and the
minister were. So now, and like in panic, their
cellphones were up and with one of the guys
running down an aisle like in a hurry.
Suddenly now, it seemed as if the big serious
guys had woke up, giving the Bangers & Mash
stand their full attention.
Book 13
feb2018
– 013:028/1 –
Close to four, Tobias started up yet another of
his acts. But up in the Mush cap another kind of
act was on its way. Ms. Nodi had prepared the
contract for the minister and the commander to
read and they had brought her a list of names
signing the document, which they considered
needed making the contract legal selling out
and transferring some of their territory.
Ms. Nodi briefly checked the names on list and
confirmed that she was okay with it. Then she
handed over the contract for them to read.
“Not so much to read as you can see, we like to
keep things simple.” Ms. Nodi commented.
To meet half way one way or the other,
that balance act have to start from the top.
28. The Contract
– 013:028/2 –
The two men gently smiled back at her,
receiving a file with just one sheet of paper.
“You have coffee, tea and whatever you want
back there at the counter. You call for me by
pressing this green button when you feel ready,
or if there’s anything unclear.” Ms. Nodi said,
bowed a bit, and then she left the room so they
could read and talk a bit about the contract in a
sort of private.
The two men opened the file and took out the
one paper contract to read:
This Contract between Skyj Industries (here
after [Supplier]) and the lawful government of
________________ (here after [Buyer]) is
binding for as long as fulfilled by both parties
on the three following terms:
(*marks are added at the end of this contract.)
1. The [Supplier] will deliver equipment* and
ammunition* to the [Buyer] to a destination* of
their choice within their country borders. Or...
The [Supplier] will deliver equipment and
ammunition to the [Buyer] as needed.
2. As payment for (1), the [Buyer] will give up a
part of their territory to the [Supplier] listed as
– 013:028/3 –
Fairyjland*, to become its own sovereign state,
and a city block*, to be the Fairyjland sovereign
embassy. Providing water, sewer, electricity,
internet and all whatever licenses for free. No
taxes or other fees apply.
3. In any event (1) or (2) fails, and the contract
terminates, the [supplier] and [buyer] keep
what’s theirs and delivered up to date. If a party
deliberately have caused such event, that party
will pay and/or return the full value of what
have been delivered. If any third party have
caused such event, the [Supplier] is free to
respond and restore the contract with whatever
means required.
Skyj Industries
_____________ _____________
Ms. Nodi Mr. Green
chief executive contract preserver
[Buyer] signature list as follows:
*Equipment list:
*Ammunition list:
– 013:028/4 –
*Delivery destinations list:
*Fairyjland location and borders:
*Fairyjland embassy city block:
----------------------------------------------------
Whatever the men thought after having read
the one page contract, it couldn’t be more
convenient. No US dollars to pay or any other
terms which could cause problems. And as they
discussed in a bit secret, “What could go wrong
in this which we can’t handle?” So after just ten
minutes they called for Ms. Nodi.
She entered the room, pleased with the
whatever quick decision they had made.
“So gentlemen. Okay so far?” Ms. Nodi asked.
“Yes.” The minister answered. “But what about
yours the other signature? Who is Mr. Green,
and what is a contract preserver?”
“Well,” Ms. Nodi started. “As a final step in this
process, you will meet him. His signature will
be the last one needed. He is what I call, both
our insurance making this deal work. If you
somehow feel that we fail to deliver, you
remind us and we fix it. If we somehow feel that
– 013:028/5 –
you fail to deliver, we remind you and you fix it.
If none of this works, Mr. Green step in and
sort of “make things work”, first gently
reminding us both. If that doesn’t work, there
will be consequences. And if any of us still
refuse to comply, Mr. Green is free to either
terminate the contract or see to that the
contract work anyway.” Ms. Nodi kindly
explained.
“You see. We take our responsibilities and all
we promise seriously and Mr. Green guarantee
that a contract is kept and valuable to us both.”
Ms. Nodi added as there were nothing to it.
The two men looked a bit surprised at each
other like if they understood and agreed.
“Good.” Ms. Nodi concluded and continued.
“Now, the first paragraph in the contract, which
of the two alternatives do you prefer?”
“Can you confirm and be more specific about
that second alternative about what we need?”
the commander asked.
“Yes, and that’s your best choice. Trust me.”
Ms. Nodi pleased replied.
“You don’t have to be specific about what kind
of bubble armory or ammunition you want.
– 013:028/6 –
Instead we will deliver what you need to any
location within the borders of your territory, no
questions asked. Within our embassy, you will
be well informed, taught and trained about the
bubble arsenal we have, from all colors to the
black and white, and the transparent ones. I
can promise that you won’t be disappointed.
What we do here is demonstrating a fraction of
the range and capacity we can offer.” Ms. Nodi
explained.
“But, and I need to ask you this. What if we
have a war in our region? In fact we already
have. What position will you take?” the
minister asked with his military commander
joining in.
Ms. Nodi smiled gently back at them.
“Well gentlemen. I don’t care whatever. That’s
your business. Whoever the blame is, I don’t
care. It’s even so, that if you feel the “need” to
attack another country for whatever reason,
like to expand your own territory or whatever,
you will be supported as agreed. However.
There are three things to keep track on here.
One: There’s a difference between “need” and
“greed” and greed we do not support.
– 013:028/7 –
Two: The contract is between us, the Skyj
Industries, and your country. It’s not personal
in any way. So you just make sure to stay in
power. That we support, no questions asked.
Three, and the most obvious: Our weapons
must not be turned against us, or any other
weapons either for that sake, we won’t accept it.
If any such incident would happen which is
beyond your control, like an accident, you will
be notified. However, carelessness or trying to
test us, is not accepted.” Ms. Nodi explained.
“All this is common sense really. You stick to
your business and we stick to ours, and doing
so, no questions will be asked. Right?” Ms.
Nodi a bit pushed it.
The two men smiled back at her like this was
okay with them too, no strings attached.
“But what about that land? That wasteland as
you called it? How much? What will this cost
us?” the minister asked.
“Yes. For this the ‘need’ option we would like to
have the northern part of your territory, which
very much is a desert. And what I understand,
that desert land you have no use of or control of
anyway.” Ms. Nodi said, and went over to a
– 013:028/8 –
small table to fetch a map.
Returning she unfolded the map where that
desert area already had been marked out.
“You obviously know our country well,” the
minister said smiling.
“Yes, I do my homework for both ours sakes.”
Ms. Nodi replied smiling.
That desert territory was huge, almost half the
size their country, almost 116 thousand square
miles (300,000km²) of sand, and not many
people living there either.
“Do you need it?” Ms. Nodi curiously asked.
“The two men looked at each other for a short
while and confirmed they didn’t with a smile.
“No, you are right! And we don’t know what to
do with it. But we just can’t have our neighbors,
guerrilla warriors, or whatever terrorists there
is fighting about it either,” the minister said.
“What if we took over and eliminated that
problem for you? Making your North adjoining
new border to our Fairyjland safe, would that
work for you?” Ms. Nodi like curiously asked.
The two men smiled widely at the same time.
“Now I’m getting curious.” The commander
– 013:028/9 –
replied. “Through decades and hundreds of
conflict years this has not been possible. How
on Earth can you do this now just like that?”
“So far you’ve just seen a fraction of what we
can do and to prove our capability to you and
what we can offer, I can have that area cleared
within in a week from when the contract have
been signed. For you it may look like a gamble,
but not for us. We know what we’re capable of.
So why don’t you put us to test? Does it matter
or not?” Ms. Nodi challenged them.
“But if you fail?” the minister asked.
“Does it matter?” Ms. Nodi replied. “Can it get
any worse than it already is?”
The minister straightened up, same as the
commander did.
“You for sure know what this is all about, don’t
you?” They both said almost commonly.
“Yes I do! I’ve done my homework.” Ms. Nodi
most persuading replied.
“But to make this both right and properly, there
are three things you must do.
First: I need you to announce and make clear
as good as you can, that the land has been sold
– 013:028/10 –
and moving out to other location will starts two
days after. A location whatever which you will
provide. But we will assist you making this
move as smooth and easy as possible.
Second: Terrorists or whatever guerrilla and
criminals, or other kinds of none reliable
persons, we can deal with for you and deport to
a location of your choice like immediately one
day after that. Most will flee into your neighbor
countries, not south into yours, we will prevent
that. And if you prefer, we can move anyone
remaining out, too.
And third: How we make this happen? Well.
We would prefer no questions asked. Okay?”
Ms. Nodi declared.
“You don’t have to believe all this now. But
after having met Mr. Green, you for sure will
know all I’ve just said to be true. So why not
give it a try? What’s to lose which you haven’t
got any control of anyway?” Ms. Nodi
challenged again.
For a moment the two men silently looked at
each other. The blue bubble-gun capacity they
couldn’t deny. And a tiny lady as Ms. Nodi
challenging them? Who knows, perhaps that
– 013:028/11 –
did it.
“Okay! We can do this. But what about that
embassy of yours?” the minister asked.
“That is from where we supply you on time and
according to your needs. Our embassy is the
link between us. Our Fairyjland will be closed.
No one in and no one out. So your northern
border will be protected and guarded at all
times. We do have stealth and silent helicopters
which can’t be detected. Those helicopters will
connect the embassy with our Skyj industries.
That traffic will happen during the dark hours,
no sound, not seen, so no need to bother about.
Right?” Ms. Nodi replied smiling.
“Our embassy will look like an ancient castle
with four corner towers and with one bigger
tower in the middle about five or six floors
high, it depends. Inside we will have an open
public area with restaurants, some stores and
meeting places to serve both our staff and any
safe potential visitors. Your education and
simulator training will take place there too. So
you see, this embassy block has to be big.” Ms.
Nodi continued.
“Whatever Skyj industries, our Fairyjland and
– 013:028/12 –
that embassy is and earn its money from, is like
nobody’s business, same as we won’t ask about
your business. It all is very simple actually. The
embassy inside public areas we protect our
way, but in compliance with you of course. Any
your citizens we employ, you can have a say on
if you want to. If any of those employees fuck
up, we will turn that person over to you. Our
embassy in not for hiding. However, you will
need to allow an attorney of ours assisting
throughout any legal process of yours against
that person.” Ms. Nodi made clear.
“We do take pride in employing honest proper
people, so trust us. And we do not take on and
protect asylum seekers, refugees and such. And
we will not hide any of your citizens from you.
Your police will be welcome to visit our public
areas and interact with our embassy guards,
too.” Ms. Nodi promised. “We just need to
know who they are, same as all we invite and
allow in.” Ms. Nodi continued.
“Further: Our otherwise embassy staff and
vehicles needs to have total immunity and we
will provide you a list who and what will need
ID cards, number plates and alike and this
needs to happen fast. When Mr. Green have
– 013:028/13 –
signed the contract, we will start to assist you
from that moment. Soon the week after there
will be more information, education and
training, and of course, deliveries which you
need will start a bit later that same week after,
too. You just have to announce that Fairyjland
area sold to the best of your ability and provide
us a decent and worthy city block for our
embassy.” Ms. Nodi ended with.
In a way the commander and minister had
heard all they wanted and more to please them.
But were they able to believe it? It took further
a minute with them secretly discussing and
after that they both agreed and were all in for it.
Now a completely new process started. The
contract had to be legally signed by all involved.
Their meeting so far had stretched in time and
it had become late. The exhibition hall would
soon close for the day. Ms. Nodi instructed the
two men to be back as soon the fair opened
again in the morning and that the contract
should be ready for a final read and then for
signing, which she suggested her couriers to
make possible within that same day.
– 013:028/14 –
The two men didn’t understand how the
signing would be possible within one day, but
they didn’t say anything or objected. So now,
with everything in place and taken care of, the
two men met up with Carl in the hall at the top
of the staircase, and from there they were
guided down and out of the Mush.
Leaving the stand they happily shock Carl’s
hand assuring him “See you tomorrow.”
This late before closing, the Bangers & Mash
service were still running big. When Tobias
launched that last blue bubble and the head of
the marble bust snapped into nothing, some of
the people close to the staged turned looking
for Carl. Not just people from one camp, but at
least five of them from different countries.
Carl of course greeted the men in best possible
manner and kindly asked them to come back
tomorrow afternoon at about three a clock as
he was fully booked till then. Some of the men
looked quite frustrated but didn’t say anything.
Tobias had a ball and really enjoyed what he
was doing and so did his wizard assistants, too.
– 013:028/15 –
It had been a great day with lots of applause,
laughter’s, bewilderments and some irritated
serious looking guys not knowing what to
believe.
The Bangers & Mash food and refreshment
service exceeded all expectations. And without
complaints, only commendations, they were
the hit of the day. Most people had learnt how
the trash machine worked, so during the day,
quite a lot of cash had been handed out to
people.
The bubble duel carousel kept on being an
attraction and brought lots of laughter’s and
fun. People starting to get the idea, having
learnt how to hang on to their horse, made the
skill level raise. The horses circled around with
increasing speed, doing all sorts of unexpected
twists and turns. Both chasing each other and
meeting each other head on.
Patrick and his classmates got better and better
interacting with each other and Mr. Green felt
more than pleased in his cuddly armchair, not
needing to do much. Whatever threat closing in
on them, Sheila were able to detect assisted by
Patrick and the others. And back home behind
the tube displays, the four others had managed
– 013:028/16 –
to target and map the full activity and intention
of these VIP people visiting their stand. And at
the end of the day, they all got aware that Mr.
Green was going to join Ms. Nodi in the Mush.
The day ended as the day before with Tobias in
the lead marching them all out. Doing so
people applauded with Tobias lifting his silly
circus director hat up high, waving. Patrick and
all the others behind, happily waved them, too.
Back at the hotel Tobias once again gathered
Patrick, Bill, Sheila, Sara and Karen for a brief
meeting before dinner. Patrick told Tobias that
Mr. Green was coming over, which meant that
they soon would have their first deal signed.
They were all excited, but still they couldn’t
share the news with the others.
“So guys, keep your mouth shut.” Tobias urged
by visually zipping his mouth, happy smiling.
The downstairs bar were crowded with happy
smiling and laughing people and the following
dinner even more so. This for sure was an
adventure out of the ordinary for everyone and
constantly improving.
Book 13
feb2018
– 013:029/1 –
Friday, the third day at the fair and a glorious
day. Tobias marched in with the others and
started up their stand in the same good order as
the days before. Very soon after the military
commander and the minister of defense from
yesterday’s meeting with Ms. Nodi arrived.
They happily greeted Carl, who took them to
the Mush and showed them in.
During the night and morning, they both had
wondered about that Mr. Green, who was the
last signing the contract. How he would look
like after have met Ms. Nodi.
Carl guided them up into the hall, where Ms.
Agreeing is back and forth in all directions,
signing we should do flat still on a table.
29. Signing Day
– 013:029/2 –
Nodi greeted them and next to her, a half step
behind, was this half size man she presented as
Mr. Green.
Okay, the men a bit surprised thought. But
anyway. Their whole Bangers & Mash stand
with these kind of odd people, so why not.
Ms. Nodi showed the men into the conference
room with Mr. Green following a bit from
behind. They went over to the coffee and tea
counter and got themselves a glass of water,
except Mr. Green, who took his time making
himself a cup of tea.
As they sat down opposite each other the two
men were eagerly interested in learning more
about Mr. Green and that “Contract Preserver”
title of his.
“Of course.” Mr. Green said, gently smiling
back at the two men before he started to speak.
“To me a contract like this has to be validated
and that is what I do. But I’m not just making it
legal, I also preserve it legal, making it worth
something. If you or Skyj industries mess up,
we’ve both lost and the contract is a failure and
will cost both of us one way or the other. But no
worries, you will be notified well in time before
– 013:029/3 –
anything like that would happen.” Mr. Green
kindly said.
Both the commander and minister silently
listed to Mr. Green as he spoke and it became
obvious that Mr. Green added some strong
authority to his words making them feel it.
“You know. I don’t want this deal to fail, so look
at it this way, I will assist you. You have chosen
us to deliver up to your needs, which is a very
wise decision. This means, at the same moment
this contract is fully signed, I will see to that
you are protected. As you probably have seen
and can imagine, there are other countries and
officials wanting to have a word with us. But as
Ms. Nodi have informed you, we at a maximum
only do one deal every half year, so if we close
this deal now today, no one else will come
close, they can only watch whatever there is to
see out there in our stand. We won’t say
anything or talk to anyone else, that’s not good
for business or this contract.” Mr. Green
continued.
“After half a year we may sign another contract.
But when you have a ‘delivery up to your needs’
contract with us, we will keep you informed and
make sure that you will not be attacked by any
– 013:029/4 –
of our armory.” Mr. Green explained in a
friendly but firm way.
“So this is what I do and as you may now see,
my signature is both necessary and vital for this
contract to work for both of us and I’m sure Ms.
Nodi has informed you about paragraph 3, the
termination of this contract. If you have any
further question regarding that, I will answer
and make that clear to you.” Mr. Green ended
without threatening, as he didn’t have to.
Mr. Green had let the two men feel him and get
to know him the mental way, so no further
questions were asked. The authority Mr. Green
conveyed added to their trust in both him and
Ms. Nodi, and made them even more confident
and willing to proceed.
Those other things, like asking Mr. Green what
would happen if failing or deliberately messing
things up, or being greedy, as Ms. Nodi had
said, they just didn’t want to know. That had
gone through to them both unspoken.
“Good!” Ms. Nodi said and brought forward a
book size case with smooth rounded edges to
show the two men.
– 013:029/5 –
It was metallic shiny black, no marks or labels
or anything, and without any visible seams
what so ever. She opened the case with a small
key card like thing, sticking it in an almost
invisible slot at one end. Inside she tipped out a
twin pipe looking case from its padded holders.
On the long side, she slid a lid off disconnecting
the pipes revealing two paper rollers inside.
Each roll had two metallic wheels attached in
each end used to push up or pull down the
paper in-between.
“Now gentlemen. This is the contract printed
on three-D paper, which allows handwriting
and our signatures, too.” Ms. Nodi explained
while pulling the rollers apart to show the
contract in one long intact paper.
“Three-D paper, what is that?” the minister
curiously asked.
“Wait a second, I’ll just get the tele printer book
and then I’ll show you.” Ms. Nodi answered
while on her way getting it.
Mr. Green just smiled silently.
As Ms. Nodi returned, she held up a letter size
(A4) hardback book like case, which she then
opened and placed on the table. Inside were
– 013:029/6 –
two slots where she fitted the paper rollers. One
on the top of a page and the other at the
bottom. With her thumbs on one of rollers side
wheels, Ms. Nodi could roll the document up
and down.
Somehow the paper kept stretched all the time
and along the sides there were a dot pattern in
various color and size about half an inch
(12,7mm) wide on each side.
“What’s that?” The both men pointed and
almost simultaneously asked.
“That’s the validation stripes.” Ms. Nodi
answered. “This book case is both three-D
scanner and printer and this is the three-D
paper.” Ms. Nodi pointed out.
“The alongside validation codes assures the
printed text and handwriting being authentic.
You can’t tamper with this paper as all the text
and handwriting you see on it is also inside the
paper. The code is there as a sort of checksum
to confirm the text and writing and it works
with drawings as well as with pictures too.” Ms.
Nodi explained.
“The three-D feature is similar to paper layers,
which with a pen, or even a fingerprint, can be
– 013:029/7 –
printed into the paper and in color, too. So if
anyone try to fake it or try to tamper with it, it
will show. And you can’t photocopy, cut and
paste, or whatever else, after the paper have
been sealed.” Ms. Nodi added.
“So now. This here is the preprinted contract
we have agreed on. If you can verify that text,
we move on to the signing of it. I’ll walk you
through the process step by step making all our
signatures authentic on one original each.” Ms.
Nodi ended, pushing the contract case over for
them to read.
All this technical stuff were all new to them, but
after checking it all, they were able to verify
that the contract stated what they agreed on, all
in place and looking good so far.
“Good.” Ms. Nodi said moving over to their side
of the table to show how the signing worked.
“We will generate three original contracts, one
for you here and two for us out there. This tele
book here generate your contract and I will
show how the other two are generate now.” Ms.
Nodi explained.
With her TeeWee used as remote control, she
pointed to the short end of the table and from
– 013:029/8 –
the ceiling a widescreen lowered down to about
two feet (60cm) from the table surface so they
all had a perfect view.
Ms. Nodi did something on her TeeWee again,
making the screen start up. Then Ms. Nodi
closed the tele book cover.
On the screen the original paper emerged to the
left and then she called for her two couriers out
there to connect and show theirs. The couriers
connecting divided the screen in three, showing
one empty paper in the middle and another to
the right.
Ms. Nodi started the copying process with her
TeeWee and the three papers began to roll up
with two empty papers like printing the same
text row by row and with side codes, too. When
done Ms. Nodi rewind all three papers and
asked the commander and minister to
compare.
They did and as it wasn’t that much text, they
didn’t have to spend much time on it. The men
approved and Ms. Nodi carried on by opening
their book cover again rolling down to the
space where she should sign.
“Now I’m going to sign these three originals at
– 013:029/9 –
the same time and as it’s a three-D paper, the
side codes verifying my signature will be print,
too. So now, check me and the screen while I
sign.” Ms. Nodi encouraged them.
The two men did and as Ms. Nodi signed, her
signature was written on three documents at
the same time as she wrote, no delay.
When done, she turned to the men.
“I assume you know that you can be exactly
located through your mobile phones. Right?”
Ms. Nodi kind of investigating asked.
“Well, can we? Even if turned off?” the military
commander asked.
“Yes you can. In those kind of devices you have,
there are deliberately engineered loopholes like
everywhere.” Ms. Nodi assured them.
“However, this technique we use is something
else. So nobody can track or listening in on us
here or our couriers out there either. So if you
agree, I’ll show you how this works and then we
can start the signing process.”
First the two men thought “But how?” without
saying anything. They were too curios and
hadn’t seen any of these devices before which
Ms. Nodi now presented to them.
– 013:029/10 –
“Yes please. Show us.” The minister a bit
doubtful, but smiling replied.
“Good.” Ms. Nodi started off with and did
something on her TeeWee again. The screen
shifted showing a map of their country.
“Please call the names on your list, those which
signatures we need to have. Tell them that we
have a courier on its way setting up a safe
connection enabling us to sign this contract
right away. And please tell them that we know
where they are through their mobile phones, so
the courier will soon show up there with them.”
Ms. Nodi instructed.
“So now. When you call them up, and even
before they’ve answered, it will show on the
screen where they are. And if so, let me know a
password or something which my couriers can
be identified with when they show up.” Ms.
Nodi continued.
“Okay.” the both men said and the minister
started up calling.
Almost immediately as soon as he had pressed
the call button, the display lit up a red dot
within their country capitol city. Ms. Nodi
zoomed in to show the building and then which
– 013:029/11 –
room the mobile phone he called were in. The
minister almost panicked when he realized how
quick this was done and so did his military
commander too, but without any comments.
The signal went through and the man in the
other end answered. He was well informed
about the contract and, sure he said, agreeing
on a question the courier had to answer to
verify his identity.
When that conversation was over, Ms. Nodi
asked “Okay?” and got two serious and chocked
nodding’s back as answers.
The commander and minister both started to
call the others needing to sign and the same
thing happened. They all were tracked down on
the spot one by one and one were located being
at the fair with them. This surprise both of the
men again and Ms. Nodi asked, “Why not ask
him to come up?”
They did and Ms. Nodi showed them on the
display how it was possible to follow him
through the aisles.
Ms. Nodi called for Carl guiding the minister
downstairs to meet with the man and guide
– 013:029/12 –
them both up to the conference room. He
presented himself as the minister of internal
affairs and head of the police and justice.
It all turned out to be quite a demonstration,
with the three men studying their mobile
phones with increasing suspicion.
“Right, good.” Ms. Nodi said.
Some of the signatures needed where close to
each other in their parliament building, so they
assembled in a room. The president were
elsewhere. But even so, he was asked and were
in on this signing procedure.
“Now we just have to wait a moment for our
couriers to arrive with their equipment same as
we have here. On the display we can see when
they arrive by the red spots turning yellow and
when green, we are safe and connected. So
please, help yourself with some coffee, tea and
perhaps something small to eat back at the
counter before we start.” Ms. Nodi advised.
Mr. Green, who hadn’t done or said anything,
went over to greet the new man arriving and
then he guided the man to the refreshment
– 013:029/13 –
corner followed by the two others. Their
conversation were polite with the commander
curiously asking about their mobile phones and
how they could be protected, which Ms. Nodi
answered “That is how they are made. The
hardware manufacturers and software
programmers are very tied up by their
countries secret service. If not complying, they
will run into problems not being able to sell.
We use a new type of technique. Let’s say we
are direct satellite connected,” Ms. Nodi
explained.
Quite soon, and one by one, the red spots
turned yellow and then green, and with all
green, they went back to their places.
Ms. Nodi lowered two more screens next to the
first one in the middle and moved them all back
a bit so they all could see. Then she opened up
the parliament room connection on the left
screen and president room showed up to the
right, so now they could talk and see each other
like in private.
To their astonishment, seeing and talking to
each other, were no transmission delays and
– 013:029/14 –
the screens much beyond ultra-high resolution.
They all felt as if being in the same room and a
giggling mode of comfort started to build up
amongst them.
“Okay, right!” Ms. Nodi opened up the meeting,
presenting herself and Mr. Green to the new
coming others.
She went through the signing procedure once
again, so that everyone knew what they were
signing and how to do it. And with everything
in place and everyone agreeing, the first name
on the buyers list signed his name as advised.
They all could witness his signature being
added to the three originals and soon after the
next signature and the next and so on. And
then Mr. Green added his signature, and
suddenly like a strike from above, a first
contract was signed.
They all applauded each other before saying
goodbye and after that, Ms. Nodi turned the
communication off. The couriers involved
packed their equipment and simply
disappeared in very much the same magical
manner they had showed up, (no questions
asked).
– 013:029/15 –
Ms. Nodi felt pleased and Mr. Green felt more
than satisfied, too. The three men look happy
and excited too, talking to each other.
Ms. Nodi made the displays disappear back up
in the ceiling. Then she took out the original
contract from the tele book and placed the now
signed rollers back in their case again.
She handed over the case and its card key and
instructed them how to use it. After that Ms.
Nodi handed over another case to the minister
of defense.
“This is a gift from us and a functional one too.”
Ms. Nodi added.
The minister curiously opened it and inside
were an exquisite and fully gold plated book,
same size as the tele book they had been using.
The minister carefully opened the front cover
and inside, like before, the contract rolls could
be fitted as he had seen before. But this golden
book didn’t have the tele function, scanning
and printing features as they’ve seen before,
Ms. Nodi explained. The rolling up and down
the paper though, worked the same.
“Now!” Ms. Nodi said showing them. “On the
back, if you open the back cover, there are two
– 013:029/16 –
compartments where you have these two phone
device which you can used contacting with us.
These phones are safe and can’t be traced or be
overheard by any other than us. These two
Skyj-phones have a direct connecting both to
me and in-between each other. If you press the
green button, the phones connects to each
other. If you press the blue button you call me.
Pressing the red button, you disconnect and
end the call.” Ms. Nodi explained.
“Further! This is our technique, so don’t mess
with these phones or try to tamper with them.
If someone do, we will know about it. As said,
these apart from any ordinary cellphones are
safe and we will not monitor them, that’s not
our way of doing things. No charge devices are
needed, they will work forever and wherever,
the coverage is 100%.” Ms. Nodi assured.
“So now, we just have to activate these items
and we do it by hand prints, both hands just in
case. And if you want all three of you to be able
to access and operate both of these phones,
that’s okay with us.”
“Well okay, the minister of defense said. Can
we add some of the others later?” He asked.
– 013:029/17 –
“Of course you can. But we’ll do that later in the
embassy when ready.” Ms. Nodi answered
back.
“Okay, first phone and right hand and wait for
the ting-a-ling signal.” Ms. Nodi instructed.
The commander began, carefully picking up the
quite small phone in his right hand and with
Ms. Nodi doing something on her TeeWee. And
then after a second or two a ting-a-ling sound
was heard. ”Good, and again” Ms. Nodi said,
and another ting-a-ling was heard. “And a third
last time.” Ms. Nodi repeated, and a third, a bit
longer more prominent ting-a-ling was heard.
“Now the left hand.” Ms. Nodi said, and then
the same procedure was repeated as with the
right hand, and then with next phones and all
three of them, one after the other.
“Good, great! Now these items are yours to
keep. Test and try the phones out and if you
wonder about anything you just call me.” Ms.
Nodi happily added.
The three men smiled back at her and prepared
to leave.
“And a last thing before you leave. Please enjoy
the rest of the exhibition and don’t miss our
– 013:029/18 –
tomorrow show at the artillery range. And don’t
forget to propose a city block for our embassy. I
would like to have that settled before two pm
tomorrow before the fair close, as I will leave
soon after. Whatever, call me on those phones I
gave you, whenever. I just now have cancelled
all other appointments, so I will be available
when you are.” Ms. Nodi ended with a smile.
After that Carl showed them out in-between
two carousel duels and said goodbye. Then Carl
went over to some other people like waiting in
line, telling that they were fully booked for the
rest of the fair and unable to take on any
further inquiries.
Lunch was over, but even so, their stand were
like crowded. Some who had been rejected a
meeting by Carl took offence and to a degree
they showed it. Even if not threatening Carl,
Patrick, Shelia and the three others were close
by and ready to disarm such a situation by
making them seriously uncomfortable if trying
to approach Carl any further. Then, in worse
case, Jan, Oliver, Ken and Sally were close by
too, if anyone got physical. And of course, Mr.
Green was there as a last resource. So Carl felt
– 013:029/19 –
safe moving around as before.
In a way the climate in their Bangers & Mash
stand had begun hardening. These other tough
guys out for information, for sure knew that
something had been agreed on. None of them
knew about what though, which made them
feel like put aside as nobodies and nothing
further to bother about.
All these silly bubble shows, bubble-guns and
circus acts were totally new to them and they
didn’t know what to believe, how to act, or
properly respond to any of this happening.
But still, all these secret service agents just had
to find out more before any of the others. Like,
what if this is true and these silly bubble-guns
work? What then? And what would happen if
these kinds of weapons showed up in a conflict
with them on the other side? How to deal with
weapons like these? Could they? And how to
take them out?
All this guessing couldn’t continue. Like leaving
the fair uncertain were no option. They just had
to know.
So in secret, these now several state agents
– 013:029/20 –
tried to come up with plans how to get hold of a
bubble-gun before any of the others. And then
that stupid carousel, what’s in there? They had
seen two men and a third, which they all knew
too well, go in there. And what did they carry
when coming out from there?
Whatever this was all about, they desperately
had to find out, too.
Book 13
feb2018
– 013:030/1 –
Later in the afternoon a lot of new faces started
to show up in their stand, obviously checking
things out. Sheila, Patrick, Bill, Sara and Karen
knew this and as they were spotted, each of
them were marked with a warning sign by the
tube display crews back home.
It was so obvious that even Tobias could see it
and then of course Mr. Green and Ms. Nodi too,
which could be seen from the Mush cap hidden
windows. But even so, Mr. Green didn’t get
himself involved or anything as he felt
confident that he didn’t have to.
“My class is doing well down there and back
Sneaky stealing can change fast into the
opposite, wheeling back at you again.
30. Stand Raiders
– 013:030/2 –
home.” Mr. Green assured Ms. Nodi. “I think
I’m going to enjoy this,” he said.
At one of these occasions, Sheila and team
spotted a new face arriving circling around in
their stand. They found out real quick that he
was a quite high ranked CIA agent. Together
with two other guys they relaxed a bit standing
around a table with some coffee. They were
there planning and checking the stand out for
some sort of raid later on Sheila had found out.
Patrick had pointed this out to Tobias and
come up with a plan. When Tobias had finished
yet another of his ten minutes acts, he
remained on stage. Patrick was quick to
sneaking up beside the CIA guy pointing at his
empty coffee mug.
“Trash, trash... neat and clean?” Patrick said as
if asking. The two other men had some coffee
left, so Patrick deliberately ignored them.
The CIA guy just waved with his hand like “take
it”, which Patrick was quick to do heading with
it to the trash machine. He put the mug in, the
stake was accordingly displayed, and then he
pulled the lever.
– 013:030/3 –
There were trumpet flourishes and all kinds of
silly noises with flashing lights all over their
stand and the Cyl can lit up looking as if it were
wobbling around its center. Tobias still on stage
grabbed the microphone and in a strong voice
heard all over the hall:
“Ladies and gentlemen. We have a trash
jackpot winner! Thousand US dollar, ladies and
gentlemen! And the winner is...!”
Patrick was quick to cash out and run back to
the CIA guy and hand the money over to him. A
very strong spotlight, which nobody knew from
where, lit him and Patrick up real good. Tobias
took like charged and commanded them both
up on stage applauding, which then all the
others in their stand did, too.
It got crowded, people were like coming from
everywhere to have a look what was going on.
Patrick acted like retarded and point to the
stage where Tobias stood urging him to come.
“There, there,” Patrick like stammered. “Stage,
stage. Must go stage.” He said and grabbed the
CIA guy sleeve to sort of get him going.
The CIA guy was caught. With all these people
cheering and applauding, there were no return.
– 013:030/4 –
But whatever, it can’t be that bad, he thought.
So he followed Patrick to the stage with his
thousand dollar win in his hand and there he
was guided up on stage by Tobias.
“Fantastic ladies and gentlemen.” Tobias
announced. “Trash can really be worthwhile if
disposed in an environmental friendly manner.
This CIA spy gentleman here, for sure have
earned his thousand dollars fairly.”
“How did you kn...? I mean, I’m not a spy.
Where did you get that idea from?” The CIA
guy a bit disturbed asked, with Tobias holding
his microphone close so everyone could hear.
“I just looked at your badge.” Tobias simply
explained bending over towards the CIA guy a
bit like whispering, but with the microphone
held in-between so everyone still could hear.
“I haven’t got any badge.” The CIA guy replied a
bit irritated.
“Well, what’s this then on your back?” Tobias
happily announced like asking his crowded
audience, now filling the aisle all around, too.
Tobias did a kind of magic gesture over and
around the CIA guy’s head and suddenly there
were a string visible around his throat and back
– 013:030/5 –
over his shoulders.
Tobias gently turned the man presenting the
audience an oversized badge like covering his
back and a massive laughter was heard. Tobias
gently turned the man back to face the
audience again, but kept the giant badge in
place so it now covered his chest instead.
“CIA Spy, Langley Hideout, Secret City, USA”
the badge spelled out in big letters, which all
and everyone could reed. The CIA guy tipped
the badge up a bit, and now he too could read.
With yet another magical gesture, Tobias
released him from the badge and forward it
behind his back to one of his wizards which had
come to assist taking the badge away.
“Hey everybody! Give the man a big applaud,
he more than any of us have earned his
money.” Tobias shouted out before the CIA guy
had a chance to protest or say anything.
All in their stand applauded appreciating and
long. And after that Tobias took the CIA guys
hand and shook it, thanking him so much for
being such a good sport and showed him off the
stage.
“My man. Thank you so much for your good
– 013:030/6 –
spirit helping me out there.” Tobias followed up
with confirming the trick so all his audience
could hear.
But regardless that and whatever excuses. The
CIA guy got caught like with his pants down.
Like in an instant all knew who he was and had
seen him. He not only had revealed his identity,
but also his connection with the CIA, and to
quite a degree, embarrassed his superiors, too.
Ms. Nodi and Mr. Green who had seen it all up
in the Mush, enjoyed it immensely and laughed
out loud. When Mr. Green saw Tobias turn the
man and the big badge on his back, he almost
laughed his head off. What a total and complete
disaster he said, that must have hurt.
“But what is happening now?” Mr. Green called
out and almost jumped off his chair in joy?
When coming off the stage, the CIA guy made
his way through the audience with his money
and back to the other two guys at the table like
he knew them. Mr. Green happily gestured as if
the CIA guy now had lost all his sense, pointing.
“He’s going back there and disclose the others,
too. He must have lost all whatever sanity he
– 013:030/7 –
had by that treatment Tobias gave him. He
must know, that contacting any workmates or
agents will disclosed them too working for CIA.
Like doesn’t any of them understand?” Mr.
Green burst out once more laughing.
Then the CIA guy mobile phone rang. Ms. Nodi
did something on her TeeWee so that she and
Mr. Green could listen in on him answering.
“WHAT THE HELL ARE YOU DOING? You
three, you don’t meet with us, talk to us or do
anything! When things has cooled down a bit,
you three leave the hall, grab a cab to the
airport and take the first flight back home, ANY
CITY, and GET LOST! And that’s an ORDER!!!”
Ms. Nodi and Mr. Green heard a very upset and
angry man shouting at the CIA guy in the
phone. And with that the call ended without
giving the CIA guy a chance to explain or say
anything.
“Love it.” Mr. Green laughed. “That was some
performance. Just loved it.” He repeated with
Ms. Nodi joining in on his laughter.
But down there in the stand, Tobias, Patrick
and all the others kept appearance and carried
on with whatever they were doing.
– 013:030/8 –
The three CIA agents soon after disappeared to
like never be seen again. But they were not
alone taking interest in their stand. Many new
agents from all over were arriving to try to rig
their stand with all kinds of secret spy devices.
But to Mr. Green’s further joy, Patrick were all
over the place picking those spy devices one by
one up and as often as he could, he ran over to
the trash machine to cash in.
All agents soon got aware of him weaseling
around like a nitwit picking all their hidden
devices up as if he exactly knew where to find
them. Patrick like never seemed searching and
sometimes not even looking when he picked
them up. And when a trash stake was set and
Patrick pulled the lever, their expensive spy
devices just died. And if there was a win, as
almost all the time now, it was presented with
cheerful noises and lights like all over, making
most of the spy agent guys go bananas.
“Can’t anyone stop that kid, throwing him out
of here or something!” someone said with a
disillusioned angry voices, when discussing
what to do now with some of the others.
– 013:030/9 –
Mr. Green saw it all and smiled widely. His
class down there really made all these clever
agents work hard. To try to highjack Patrick
and through him out was not possible with him
running around like a weasel. Someone tried to
talk and bribe him to leave, but “Trash, trash.
Must be neat and clean.” were the only words
they got out of him, so that didn’t work either.
Then someone tried to stand in the way. But
Patrick just pointed their hidden devices out
repeating his “Trash, trash. Must be neat and
clean,” so that people started to take notice
moving over there to see what’s up. And with
people assembling, the agent blocking and
trying to get rid of Patrick, just had to give up
and leave to avoid a situation. And further to
his annoyance when turning around, Patrick
just bended his arm into a decoration pot
without looking and picked the spy device
which he had planted as it was nothing to it.
This ongoing spy trash chase, the bubble duel
carousel spinning, Tobias entertaining and the
Bangers & Mash counter in full swing,
continued till about half an hour before closing
time. Then the agents, whatever country, gave
– 013:030/10 –
up. Not a single spy device had been planted
and their failure was complete.
However, they all had plans to come back later
when the hall had closed and were cleared from
people and the cleaning staff. But then security
took over and they didn’t allow people in two
hours after closing.
But when mighty nation governments pulls
strings and pay the right money, security can
always look away or never show up at all in the
first place. And of course, alarms do not always
work and cameras can be turned away or show
fake pictures. So with the last cleaning guys
gone, it all would be all set and ready for the
agent guys to return like in secret.
After closing and with their curtain down,
Tobias lined his ensemble up once more for
their march to the bus and back to the hotel.
Safely back at the hotel, Tobias gathered them
for a minute in the lobby.
“Friends! Tomorrow is our last day at the fair
and we are going to leave soon after the fair has
closed and we have wiped our stand neat and
clean. Right Patrick?” Tobias happy
– 013:030/11 –
announced, looking back at Patrick laughing a
bit with the others.
“So please pack your things and leave it here in
the lobby by tomorrow morning. We don’t want
anyone to get suspicious about us leaving that
fast. Our friends here at the hotel will bring our
luggage back home in their Cyl after having
wiped this hotel neat and clean and turned it
over. So breakfast here tomorrow morning will
be light, so our staff here can leave as fast as
possible too.” Tobias said.
“Great job everyone and keep it up till we have
safely taken off in our Mush carousel tomorrow
afternoon. See you in the bar later on and
dinner at eight.” Tobias finished off with.
He then went over to Patrick and told him to
gather his classmates right away in their room
and to bring Carl too, this time.
Their assembly was quick and with all present,
Tobias put on a cunning smile.
“As you all know, we have a signed contract and
tomorrow morning is our great finally out in
the artillery range. Only Carl and I will be there
and the stage acts will be closed during that
time. But we will have a big screen on stage like
– 013:030/12 –
sending from there “our way” if you know what
I mean.” Tobias explained.
“This for sure will raise panic questions about
who’s filming, what company is sending and
such, but just ignore all questions, same as we
have done so far. We know from this afternoon,
that we will have agents trying to close in on us,
and as I understand it from you guys, they are
going to attack and try to raid our stand
tonight. Right?” Tobias asked around with
Sheila a bit seriously nodding back at him.
“Now! We have trained for this scenario back
home and Mr. Zed with crew are ready, and as
you all know, we have Mr. Green visiting up in
the Mush with Ms. Nodi. You all have done
extremely well today and I’m very convinced
that you will excel tomorrow. You five take care
of the stand tomorrow morning when I and
Carl are gone and my wizards will manage the
broadcasting. Let’s just do ourselves proud and
deliver Ms. Nodi and Mr. Green a performance
to remember and talk about. Carl and I will be
back about one a clock and at two we are
closing. Okay?” Tobias encouraged them.
They all joined in seriously hugging each other,
determine to make the most of their last
– 013:030/13 –
performance before leaving. Tobias ended the
meeting and showed them out to later on meet
up in the bar.
Back in the room again he took Patrick aside a
bit and asked where he had got that silly look,
stammering and weaseling around from, which
totally had taken the agents trying to rig their
stand off guard.
“I’ve learnt that from Eve and Liam at
Cantini’s, remember, and that silly look from
the master himself, you.” Patrick laughed
pointing.
Tobias laughed too.
“I think you need to borrow one of my hats
though, to make that look more trustworthy.”
Tobias then said, studying Patrick a bit with a
cunningly smile.
“Oh no you don’t.” Patrick happily replied with
them both laughing and chasing around a bit.
Then after that and relaxing a bit, they began to
pack and prepare for tomorrows departure.
And when that all done with, they as fast as
they could like weaseled down to the bar and
dinner with the others.
– 013:030/14 –
Back at the Mush, Ms. Nodi and Mr. Green had
made themselves a splendid dinner with a view
over the now empty stand. They had setup four
screens hanging down from the ceiling covering
the outer surrounding aisles. They both knew
what was coming, and after dinner they both
cuddled up in each an armchair to sort of watch
the show.
Soon after the cleaning staff had left and
disappeared from their locker rooms, some
black burglar dressed people started to show up
in the aisles. Obviously they didn’t want to
show their faces and risk being recognized,
even though they knew the security cameras
had been turned away. It was like just in case,
no lose ends and no mistakes this time.
Some of the men had brought drones with
cameras to check the stand out from above to
make sure it was empty and no surprises. But
as happened, there were men from different
camps and countries running in on each other
with the same mission, to raid the Bangers &
Mash stand.
Surprisingly none of them had thought about
that with some arguing starting up, looking
quite threatening at times.
– 013:030/15 –
Mr. Green just laughed and Ms. Nodi smiled
widely. Up in the Mush they could see and hear
everything without being either heard or seen
what so ever. The Mush were completely sealed
and protected from the outside, so whatever
they tried to do down there, Ms. Nodi and Mr.
Green were safe.
It took the agents quite some efforts and time
to get the mess running into each other sorted.
Their superior’s had to be called in to avoid a
fight and instead try to negotiate and agree on
how to do this together.
The hardest part of these negotiations were
about the bubble-guns and the carousel, and
how to share whatever they would find in there.
After all, they all wanted the same thing, and if
fighting about it, none would get anything.
Ms. Nodi’s TeeWee rang.
“It’s our guys, the minister of defense,” she said
to Mr. Green.
Mr. Green was quick to shut all the outside
noise off with his TeeWee and after that Ms.
Nodi picked up the call.
They both friendly greeted each other and then
– 013:030/16 –
the minister told that he and the others had a
proposal regarding the embassy block.
“It’s a quite large administration block in the
center of our capital city, not far from our
president palace, parliament and military
quarters. The buildings in that block are old
scrap buildings and we haven’t much going on
there anyway, so we can have that whole block
emptied and turned over to you on Tuesday
next week. Would that work for you?” The
minister asked.
“That sounds good.” Ms. Nodi answered.
“Could you give me the address and location so
we can have a look at it?”
“Oh yes.” The minister happy replied. “And
then you come back to me?”
“Absolutely. Within about two hours I guess.”
Ms. Nodi replied.
She got the address and immediately contacted
Mr. Zed to check that block out. On a smaller
screen next to the other four, Mr. Zed showed
her and Mr. Green what that block looked like.
It contained old crap buildings alright. But as
the minister had said, the block was big and
almost in the very heart of their capital city.
– 013:030/17 –
With some quick measurements and checking
the ground deep down under, they all agreed
that this was a perfect spot.
Ms. Nodi kept her promise and called back. She
and the minister agreed to meet in their
parliament to sign and hand over all the legal
documents on Tuesday afternoon and Ms. Nodi
confirmed that on Thursday next week they will
have their first arms delivery of what’s needed.
“Then just to make clear.” Ms. Nodi asked.
“About the people now living within our
Fairyjland borders. Would you like to deal with
them, or would you rather prefer them to
escape over to your neighbor countries?”
“Well, are you sure you can make them
disappear like that?” The minister asked.
“Oh yes we can!” Ms. Nodi answered back. “But
as soon as possible, like immediately on Sunday
morning, you need to announce and make as
many as possible aware that the north territory
have been sold and that they all have to leave.
To where, is none of our business, but you need
to advise us one place south, so we can assist
you with those sort of ‘okay people’ remaining,
moving them there.” Ms. Nodi continued. “The
– 013:030/18 –
problem guys we will sort out for you”.
The minister had no problem with that and
added “If you help us get rid of most people
over the boarders, I for sure will advise you a
pickup spot for those remaining.”
“Good.” Ms. Nodi said. “We will start right
away Sunday evening when the word is out.
And I’ll keep in touch about what’s happening.
And if you wonder about anything, just call.”
The minister sounded pleased and the call
ended.
With that business taken care of, Ms. Nodi and
Mr. Green move their attention to the raider’s
getting ready to invade their stand again.
After some further arguments and negotiations
it had almost turned midnight. They had
agreed on dividing themselves into four groups,
one in each aisle, and from there
simultaneously open up the curtain and walk
in. But first and before that, the drones were to
scan and secure the area from above.
There were six of them controlled by each
country and of course they had to start at the
same time, which were achieved by some
– 013:030/19 –
agents sharing walky-talkies handed out.
So at the same time they lifted.
One flew straight up and into the curtain where
it tangled up bad and got stuck sixteen feet up
(4,9m) from the floor, which was enough so the
men down under couldn’t reach it.
Another took off fast in the wrong direction and
crashed into a stand further back in the hall on
a very inconvenient spot, which they couldn’t
reach without further messing that stand up.
Which then of course would be very hard to
explain afterwards in the morning.
Two drones took off along their aisles with like
no control and crashed into each other at their
aisles crossing. And there, like autumn leaves
shaken down from a tree, they sadly fell down
to the floor with pieces spread out all around.
The fifth drone just wouldn’t take off no matter
what the agent pilot did with his control box.
And the last sixth drone just flew up straight,
turned upside down just like that, and with full
speed flew straight back into the floor on the
same spot from where it started. And that was
that, another pile of junk to get rid of.
The guy with the fifth drone just got madder
– 013:030/20 –
and madder with the other guys around trying
to give him clever advice. In the end he just
jumped on top of the drone destroying it
completely and then he threw the control box
to the floor, breaking that into pieces, too. In
fury he picked some pieces up and angry
walking, he disappeared from the stand along
an aisle.
Mr. Green just laughed heartily, causing some
tears of joy become visible in his eyes. Ms. Nodi
smiled widely, keeping him company. For the
raiders down there this now was getting out of
hand, but giving up were no option.
After a short conference, the raiders agreed on
that it must have been some kind of radio
signal interference causing all this. And
whatever, they all felt, that was to be the best
explanation they could agree on excusing their
failure. And after all, close to an airfield and all,
how were they supposed to know?
So now, with that mess over with, they felt like
fire at free will. One agent went over to that
silly big “Closed” sign with that oversized safety
pin attached to the curtain. He got rid of the
– 013:030/21 –
safety pin and threw the sign and the pin to the
floor like in fury, no more fooling around now.
Then with a superior look, he made himself
ready to open up the curtain and go in. But to
his surprise, there were no opening. A Skyjland
tube crew had sewed the curtain up and with all
silly means they could come up with, they were
dead determined not to let anyone in.
Without any opening, the agent pulled his knife
and cut the curtain to make way. But cutting
the curtain he ran into another next textile
layer, and another, and another, and so on.
The other agent’s in the aisle could hear his
frustrated bad language from inside the curtain
and suddenly, like 20 feet (6,1m) alongside the
aisle, he cut himself out again after totally lost
his orientation.
One other agent tried to peek in under the
curtain, but again was stopped by all these now
heavy textile layers like stuck to the floor.
Working hard crawling in under, he soon found
himself crawling out again, totally lost
orientation him, too. The agents on all sides
tried to do the same, but all the time they got
lost within the curtain and sort of thrown out
– 013:030/22 –
again.
After that another agent got hold of a long
round stick which he sharpened with his knife.
His aim was to stick it through the curtain to
try to find out how thick it was. But as he
started to penetrate the first layer, there were
this sound coming out from behind the curtain,
an angry growling sound from something big.
The agent stopped and pulled his stick back
again. The agents on that side looked stunned
at each other. “What was that? No it couldn’t
be? Wasn’t that the sound of a lion in there?”
Through their walky-talkies they asked the
other agents if they had heard anything. An
agent on the opposite side like hit the curtain
with his right open hand to sort of check out.
Doing so, an immediate inside roar response
was heard with a big lion paw hitting his hand
back hard.
Suddenly after that, there were more angry lion
growling’s and roar’s heard from within the
curtain all around, and the agents could hear
the lions moving and it sounded as if many.
“Oh no, this can’t be true,” the agents discussed
among them.
– 013:030/23 –
The guy with the stick tried to penetrate the
curtain again and got it through about a foot
(30cm), when it suddenly snapped in one clean
cut, just behind the outer curtain surface. The
hole like mended itself within a second and the
remaining inside stick were heard falling to the
floor and then seen rolling out down under the
curtain in the aisle again.
However, there were no angry roars behind the
curtain this time. Instead the lions sounded like
purring and gathering around their master, a
kind of lion tamer in a circus or something.
All the agent activities stopped, “What’s this?
What’s happening?” they asked themselves
quite taken. To try to go in there and find out,
none of them wanted to do anymore. But still...
Two agents had found a long metal pipe which
they aimed to run into the curtain with speed.
So holding it like a spear they took off in a side
aisle to ram the curtain. But two feet (60cm)
from the curtain the metal pipe was invisible
chopped up in foot (30cm) pieces with the
same speed the men were running.
The men were able to stop just before the front
man were about to have his fingers cut off.
– 013:030/24 –
There were a couple of seconds silence and
then the lions inside the curtain started to
move around again both growling and roaring
and pounding the curtain hard from inside with
their big paw’s like wanting to be let out.
That did it. It all had turned quite spooky and
the agents hurried through the hall to the main
exit were they were let out by the well bribed
security staff wondering what was going on.
None of the agents wanted to speak or say
anything, all this were too embarrassing, which
no one would believe anyway.
Ms. Nodi and Mr. Green had stayed up late
witnessing the whole thing. To them, safe up in
the Mush with like ringside seats, it all had
been hilariously fun to watch. And after that,
they both went smiling to bed.
It all had been settled. Their Fairyjland and
embassy had been harbored. So like from now,
nobody could stop them.
But even so. One day left at the fair and their
grand finally. After all, neither Ms. Nodi nor
Mr. Green wanted to disappoint their first new
customer.
Book 13
feb2018
– 013:031/1 –
Like previous days, Tobias marched his
Bangers & Mash ensemble to the fair exhibition
hall and their stand. The tube crews back in
Skyjland had got rid of all the scarp spread
around from the night activities so no one could
suspect anything of what had happen during
the night. However, they deliberately had left
the drone that had crashed into a stand further
back in the hall as a sort of annoying proof for
security to try to sort out.
This was their last day at the fair and as soon
they all had installed themselves in the stand
and the exhibition hall had opened, Tobias and
Carl left with a mysterious long looking bag
Whatever fair in a play, it depends on the
winner. Fair losers haven’t got that say.
31. Fair Finally
– 013:031/2 –
carried on Carl’s back.
No doubt that they were followed by eyes from
like everywhere. The night raiders were there
together with some more strange and serious
looking people. But the raider had kind of burnt
their fingers, so with their night experience in
mind, they all adapted a more cautious attitude
now.
Tobias and Carl were of course followed out of
the hall to a black limousine waiting for them.
This was a special Skyjland car designed for the
occasion with a Skyjland chauffeur from the
Hotel and all. A precaution taken to avoid
anything happen on the way to and from the
artillery range. And of course their limousine
were followed, but almost immediately at the
same moment it took off, it disappeared from
the persecutors radar and got lost.
To confuse the persecutors even further, Tobias
and Carl arrived to the artillery range soon after
and before any of their fellow agents waiting
could expect them. So they all missed their
arrival and it became a mess with agents, like
from all countries, running around outside the
entrance not knowing if they had arrived or
not. When they after a long while looking,
– 013:031/3 –
Tobias and Carl turned out being installed at
the artillery range launch platform, as the
entertaining part of the program, from where
they couldn’t be reached.
Back at their exhibition stand and stage, Tobias
wizards had setup a vast wide display with an
incredible resolution which no one had seen
before, showing views from the artillery range,
scanning all over the place. And of course
Tobias, with his silly circus director hat, had to
be in the picture zoomed in and all, most times.
When it all started, the artillery range speaker
voice were added to the scenery and sound, too.
With Tobias and Carl gone, Sheila took over the
stand and all happening. Sheila and team knew
what to do, so no problems there. Among the
people in their stand, most had been targeted
by the Skyjland tube crews for various reasons.
Sheila had decided that the red and blue
targeted people should be given a hard time
being there.
So with Bill leading the way, they were to feel
very uncomfortable, like having been spotted
and constantly watched over like criminals,
which in a lot of senses they actually were.
– 013:031/4 –
Not knowing from where or who watching
them, the confusion and discomfort soon got
too overwhelming and too much, so they simply
had to leave. So this way their stand were
cleared from these the nastiest people.
The green targeted people however, Ms. Nodi’s
new customer friends, Sara and Karen took
good care of, making them feel comfortable and
safe with all happening. Unnoticed they let
them overhear other military people talking
and whispering, disclosing about their attempts
trying to raid their stand aiming to steal a
bubble-gun and wanting to know about their
deal, without success.
So as Mr. Green had said and promised. After
having signed the contract they would be safe
and protected and like now, they felt good
taken care of enjoying themselves.
The show at the artillery range had just begun
and people started to gather all around their
stand as their screen were far better quality
than any of the others. And most obvious and
annoying too, their screen displayed more of
details and from better angles the others
weren’t able to match.
– 013:031/5 –
The first scene were from the launch platform,
presenting various heavy rocket weapons
aimed to take out military vehicles with. There
were twelve of them lined up, including Tobias
and Carl’s. With their weapons, they were one
by one presented from the left to the right.
Tobias and Carl were last out of course, meant
as the joke challenging all the others.
Each had a target set up for them, which special
inspectors were to verify and grad the damage
of after a blast. So with first out presenting
their handheld rocket launcher and the panzer
target vehicle about half a mile (800m) away,
the next were to follow and so on. The three last
before Tobias and Carl, were country
representative industries, China, Russia and
USA, and they had each chosen a tank to sort of
demonstrate their superior power. Same sort of
heavy tank Tobias, of course, had chosen, too.
All presentations were serious and thoroughly
made, with high decorated military men in the
background. But with Tobias as the last one
out, it all turned into a joyful show as usual.
Tobias turned and bowed back at the quite big
audience at the grand stand behind him. He
presented Carl in the back as a bubble admiral
– 013:031/6 –
and chief executive. And to make him compete
with the other high military decorated men,
Tobias had decorated his jacket similarly and
topping it with a too big hat, making him look
more like a Christmas tree than anything else.
There were smiles and laughter’s of course and
when Tobias pulled out his blue bubble-rifle
from the bag Carl handed over to him, the
audience amusement rose.
In the same kind of manner, but sillier of
course, Tobias explained his bubble-rifle in a
both magical and comical way. The bubble-rifle
was much smaller and lighter than all the
others rocket type of equipment, and when
Tobias demonstratively added the three-D egg
telescopic sight on top of his bubble-rifle,
people just shocked their heads smiling widely.
“Ladies and gentlemen!” Tobias raised his
voice. “Our target, a tank, the biggest we could
find. And to make this even more interesting,
we have been allowed to fill it with explosives
and gasoline, too.” Tobias proudly presented.
“Can we have that confirmed please?”
On two big screens on each side of the launch
platform, the shoot-out jury and the target
inspectors confirmed that to be true.
– 013:031/7 –
The target inspectors were experts and
specially selected from various countries to
make sure that no cheating would take place.
Even so, some of them had smuggled on board
spy devices into Tobias tank, so whatever now,
no fooling around this time. For some this had
become real and deadly serious, Tobias was
going to be disclosed as the simple comedian
and magician he was and nothing else.
With everything set for the first team, the target
inspectors drove away to a safe location. The
first team aimed and fired. There were a blast
heard all over and as everyone back at the
grand stand could see, their target was blown
into pieces. The target inspectors went over to
have a look and on a scale from zero to ten,
were ten represented total destruction, the
inspectors gave the hit a five. The junk were
quickly tossed away and replaced by the next
target.
This was repeated and turned extra interesting
when the three big guys taking on each a full
size tank. Their scores were a bit higher, but as
the jury explained, this was another league as
these tanks were bigger and heavier protected.
– 013:031/8 –
The USA team managed to get an eight, one
point higher than the others, but in all other
aspects the tanks were done with and tossed
away as metal junk them, too.
And so, with just Tobias left to prove himself,
amusement and attention rose. What would
happen now? However, there were a bunch of
serious guys in place too, with order to carefully
monitoring this event to find out what these
silly bubble things were, if real or not, if a trick,
and if so, how Tobias did it.
“Ladies and gentlemen!” Tobias proudly and
widely announced. “To compete with the very
best and allow you to see, I’m going to slow
down the bubble speed from maximum to
match the others slower rocket speed, so you all
can see and follow our bubble hit the tank.”
“But! I’m not going to delay the implosion. At
impact, the tank with all its explosive stuff
inside will implode into nothing and disappear
for good. No junk to toss away this time.”
Tobias declared like visually with his arms held
high.
“Right people! Observe!” Tobias raised his
– 013:031/9 –
voice and after that he slowly and dramatically
raised the bubble-rifle up to his shoulder.
“Aim!” He like shouted, adjusting the egg sight
a bit to show off.
“And bubble!” He exclaimed, pulling the
trigger.
There were no blast, but a very visibly blue
bubble taking off from the bubble-rifle barrel in
an accelerating speed and growing in size. It all
happened incredible fast and with a sharp snap
heard from over there at the target site, the
tank totally disappeared. No explosion or
anything else indicating that the explosives on
board had detonated, could be heard.
Tobias turned back to the audience and raise
his bubble-rifle as in victory. The majority of
the audience laughed and applauded like wild.
This was a trick they never had seen before. But
some others, stunned and not so happy guys,
did not applauding.
The target inspectors drew over to the impact
site where they suspiciously and thoroughly
examined the area. But they couldn’t find
anything, not a trace of an impact could be
– 013:031/10 –
found. The tank with its content was gone. Not
a bolt or single scrap piece what so ever could
be found. And at that same instant the tank
snapped away, all the planted spy devices
ceased to send. No monitoring of what really
happened, even before the snap, could
explaining the disappearance of the tank.
The jury score took time as there were no
evidence of any blast, no smell, not a sign of
anything, just nothing.
Then finally, the score ten was announced to
sort of defuse the situation and make a laugh of
it all. Tobias bowed deeply and happily received
all the cheer and rejoice of the audience and
some even gave him standing ovations, too.
Tobias made the most of it, having Carl to come
forward standing next to him at his side bowing
deep to the audience him, too. And all along,
neither Tobias nor Carl bothered to look over to
their competitor’s side and the teams standing
there, like stripped off looking themselves
around, not knowing what to do.
When all the cheering had ceased a bit and
people felt like pleased with what they had
– 013:031/11 –
experienced, Tobias lowered the bubble-rifle
and put it back into the bag again. The staff at
the artillery range didn’t quite know what to do
now, so Tobias and Carl like sneaked away as
fast as they could. Carl took off his silly jacket
and hat and like threw it away in a big trash bin
outside the artillery rage entrance, which a
second later were picked up by a tube crew. So
they didn’t leave much to investigate in about
them being there in the first place.
Outside the artillery rage entrance Tobias and
Carl’s limousine showed up again like from
nowhere and they both went in without looking
themselves around. The fuss inside with all the
cheering and them leaving the scene so quick,
hadn’t reached the outside area yet. So all the
agents present there missed Tobias and Carl
driving away. So they got lost again and the
next minute they were back and inside the
exhibition hall entering their stand to amaze
and amuse their audience there even further.
Of course there were cheers and ovations when
Tobias in his silly circus director hat entered
the stage. The screen behind him were still
running, showing close up pictures of the target
inspectors and now other people too, at the
– 013:031/12 –
impact site looking for their tank and clues to
explain what had happened.
The limousine drew back to the hotel were they
all there were ready for a quick departure.
Their Cyl, of course, fitted the limo as their last
item so nothing were left to chance. All were
paid for in cash and the hotel keys had been
properly handed over. So with all done and
ready, the hotel Cyl took off heading back home
to Skyjland again.
Back at the exhibition, the clock turned one
with just one hour left before this years arms
fair were scheduled to close. The Bangers &
Mash food and beverage service were still in
full swing and celebrating.
Tobias made the most on stage, showing up the
bubble-rifle with the stage screen replaying like
over and over again from the artillery rage and
in slow motion, too. Tobias also asked people
up on stage to verify, feel and check the bubble-
rifle out.
Ms. Nodi’s friends, the minister of defense and
the two others were there too, and had seen it
all like from first row in a cinema. The three
– 013:031/13 –
were asked up by Tobias on stage to check the
bubble-rifle out and by Carl they were let to
know that the bubble-rifle were included in
their deal, too.
However, what Tobias didn’t do, was to invite
any hostile agents or other involved people up
on stage. So still, they were not able to check
anything out, instead they were ignored in a
most annoying way.
And of course they asked around and talk to
people having been up there on stage, except of
course, Ms. Nodi’s minister and the two others.
But only to hear their bubbling enthusiasm for
the great show, confirming bubble-rifle as
awesome and fun to have been holding as a sort
of souvenir and proof of that stunning act.
With just half an hour to closing time, Tobias
asked his wizards to bring him the bubble-rifle
bag. He put the bubble-rifle in and handed the
bag over to them. With extreme care, all five of
them carried it over to the Cyl can, knocked its
surface three times, and...
“Who’s there?” The Cyl can’s demanding voice
– 013:031/14 –
asked.
“You!” Tobias five wizards with one mouth loud
and clear answered back.
A hidden shutter opened and the five wizards
threw the bag in like that was that and over
with. The can shutter closed with a bang and
got invisible again.
Tobias smiled back at his wizards and then
turned to his audience again.
“My wizards everyone! Give them a big warm
applaud.” Tobias urged the remaining people
within their stand and surrounding aisles, too.
And people did. They cheered and applauded
like crazy.
“Ladies and gentlemen! Also at this late hour.
Please give a big hand to our Bangers & Mash
staff, too! Have you enjoyed their free food and
service everyone?” Tobias raised his voice,
followed by a big “YES!” from the audience,
continuing applauding.
“And also! Our carousel crew back there, who
have taken so good care of you.” Tobias added,
pointing Jan, Oliver, Ken and Sally out.
They of course too, got applause, hurray’s and
appreciating laughter’s in return.
– 013:031/15 –
“You know. It has been a privilege to be here
and perform for you and I would like to thank
you all for coming. But I couldn’t have done it
without some people taking care of us in the
first place, throughout and from behind. The
administration staff making all this work. The
not seen people which are so easy to forget.
Please! Ladies and gentlemen! And for the last
time. Our most sincere appreciation to those
who made this and us being here possible.”
Tobias said, raising his hands high, urging
everyone to applaud, and they did for long.
Tobias ended there. He bowed a couple of times
more in front of the audience as a last gesture
and got off the stage down to the floor. Some
went up to Tobias, wanting to thank him more
in person for a throughout outstanding
performance and sort of have a chat.
The last ten minutes, people started to drop off
happy talking, and as the fair closing siren
sounded, their stand curtain slowly began to
lower down. The last visitors were guided out
and for a moment, Tobias and all the others
stood silent still till that last bit of the curtain
had fully dropped to the floor. One short loud
– 013:031/16 –
hurray was heard from within the curtain and
then a lot of dismantling noises started, getting
louder and louder all the time.
And then about fifteen minutes later, silly
backward carousel music started to play, and
wasn’t there lion roars and elephant trumpets
heard from in there, too?
That and more totally way-out silly noises kept
going for about two minutes like in a crescendo,
before it all tuned out into silence ending with
just one triangle ting-a-ling.
People packing in the surrounding stands had
had a hard time laughing at it all, but now they
stopped up with whatever in their hands,
listening.
At the same time that last ting-a-ling sounded,
the Mush and Cyl had invisibly and soundless
had passed through the ceiling and the roof of
the hall. And as they came out on top of the
roof three seconds later, the curtain framework
snapped into nothing and the curtains original
cloth fell from top down, folding itself up in a
perfect rectangle, lining out their now totally
empty stand.
The surrounding people who had listened to all
– 013:031/17 –
the noises coming from in there looked stunned
at each other, suddenly now, like in an instant,
there were none and nothing there. Everything,
somehow, had neat and clean disappeared, not
a footprint or even dust could be seen.
That last stunt, or whatever it was, took them
all by surprise. Mostly all those sneaky agents
hiding, trying to learn more and perhaps steal a
thing or two when they were supposed to be
packing and leaving the hall.
A couple of seconds later Ms. Nodi’s TeeWee
rang, it was the minister of defense calling.
“Hello minister.” Ms. Nodi happily answered.
“Did you like our demonstration at the artillery
range? And were you able to witness our neat
departure?”
“Well yes both I guess. Like everyone is talking
about it. Where are you if I may ask? I and the
others got kind of worried?” The minister a bit
concerned asked.
“We are all here and on our way back home.
And we are no ghosts, that I can assure you. We
are for real, so no need to worry.” Ms. Nodi
answered back.
– 013:031/18 –
“Most likely you and your friends will be
approached having seen going in and out of our
carousel. But try not to say anything, like act as
that’s classified. Keeping all them others out
and ignorant, for sure will strengthen you case.
This is why I don’t tell too much. You see, like
already now without any guns and such, we
have an advantage against the others which we
shouldn’t give away.” Ms. Nodi continued.
“Okay..., now I see what you mean.” The
minister, now smiling, replied back.
“Good. Tomorrow at noon, your time, I will
contact you with some more details so you
know what’s going on and what will happen
next. Okay?” Ms. Nodi ended off with.
“Okay. And have a safe trip back home. I’m
looking forward to your call.” The minister
returned as a last say before hanging up.
Back at the exhibition hall some people were
running around like crazy, had secret meetings,
called superiors for advice like in one big and
increasing mess.
Whatever, and for sure, they all wanted to
know who and what these Bangers & Mash
– 013:031/19 –
guys were, where they were coming from and
where on Earth they were now after their
spectacular departure? And then of course, how
they had been able to enter the fair with the
biggest stand and the best location of them all?
Several secret agencies had found out that no
one in the arms fair administration really knew.
All had been offered good money for any
information, but as it seemed, all whatever
information there had been, it all had been
erased both from both files and paper, and
from the administration staffs memory, too.
Some, like in panic hurried to the hotel Tobias
and the others had been staying in, they must
know something there they thought. But the
same thing happened. Not a single trace or
evidence were found, proving that they even
had been there. And like before, no one were
able to recall or remember anything.
The tube crews had swiped it all clean and
removed any document providing clues. The
Bangers & Mash name still remained in the fair
catalogue though. But having paid the proper
corrupt people well, all vital details were never
filed and it all just became more and more
spooky confusing.
– 013:031/20 –
All the research turned into a mystery and the
frustration amongst all those highly regarded
agencies and secret service organizations, grew.
What on Earth was this about? What had
happened?
The Mush carousel, the Cyl can and the hotel
Cyl, returned safe and sound back home to
Skyjland. That short trip in time had been a joy
with them all happy chitter and chattering.
Tobias joined in with Ms. Nodi, Mr. Green and
Patrick with his schoolmates.
At arrival and before getting off, only half an
hour after their departure, Tobias called for
attention. He proudly announced that all
involved in the Bangers & Mash project, were
going to meet up in the castle ballroom at noon,
their time, for a celebration dinner.
There were cheers of course, and a happier
bunch of people disembarking had never been
seen before. Tobias and Patrick got hold of
their packing and headed back home. In
Skyjland it was early Saturday morning, seven a
clock. On their way home they didn’t say much,
but them smiling at each other, said it all. What
– 013:031/21 –
they had done and accomplished were out of
any league, like no competition.
Stepping out of the worm, Patrick ran ahead to
their apartment. Nina, Dennis and Jack were
up and waiting. Like all of Skyjland, they too
knew that they had arrived back home safely.
First Patrick hugged Nina hard and then he
turned all his attention to his two curios little
brothers. The three of them started like run
around chasing each other, till they ended up
settling down in a sofa with Patrick sort of
telling them everything, but not quite. Some
things had to remain secret from nosy kids,
which Patrick was very well aware of. So in a
fairytale way he got from Tobias earlier before
they left, Patrick told them the Bangers & Mash
tale and story.
Tobias took his time and got inside the door
after. He and Nina hugged and kissed and went
out on the balcony to let Patrick, Dennis and
Jack be by themselves for a while. Neither
Dennis nor Jack had time with their father just
now, they were all into Patrick’s Bangers &
Mash fairy telling.
Tobias didn’t say much as he used to do coming
– 013:031/22 –
home after one of his adventures and Nina
didn’t rush him. She knew she would get the
full story soon enough.
“You know,” Tobias said. “To experience and
see young people like Patrick and his
classmates grow into adulthood this fast is
really something. Still like children, but so
seriously focused on their task was amassing to
see. I wouldn’t have managed without them.
That Sheila is something, as well as the others
are, too. But she has that touch making her
magic. She pick up things I do and would like to
happen, and she delivers. It’s like I never have
to tell or ask.” Tobias continued.
“Well. But I bet you will have trouble getting
her to do your laundry, right?” Nina responded
with a smile.
Tobias laughed heartily and changed mood to
his more usual him and gently hugged Nina for
a while.
“You’re damn right! That’s a bet I’m not going
for.” Tobias laughingly said.
“But right now I feel for a shower and at eleven
it’s time to get ready for the Bangers & Mash
celebration dinner at noon. But for now shower
– 013:031/23 –
for me, and then sometimes before eleven, it’s
Patrick’s turn.” Tobias happily announced.
Book 13
feb2018
– 013:032/1 –
Patrick had never been to the main ballroom up
in the castle before. But what Tobias had told
him, it was huge and that all of them would be
there, his other classmates, Mr. Zed and his
tube crews, too. And then of course, the guys
running the hotel business for them.
To honor the evening, Tobias left all his hats
back at home and dressed in style and properly,
no joking around this time. When Tobias did,
Patrick felt the need to dress up properly too,
and went to Nina for some advice. Nina happily
supported and when the clock stroke eleven
thirty am, they were ready and on their way.
The end of it all is always a start of a new
beginning. From there we move on again.
32. Mission Completed
– 013:032/2 –
Tobias and Patrick smiled at each other on
their way to the worm without saying anything.
Their journey was swift and when getting off in
under the castle, they met with several of the
others, nicely dressed up to honor themselves
and the occasion, too.
The main ballroom was located above the big
castle entrance hall with four staircases on each
four sides leading up and down, no elevators
needed. If handicapped, lacy, or whatever, you
just floated in either direction along the wall
sides. However, Tobias and Patrick were not in
a hurry and took the walk to have a better view
over the hall and all the people.
“What do you think Patrick? Is it all worth it?”
Tobias asked walking up the stairs, stopping up
for a moment.
“What do you mean?” Patrick curiously asked.
“I mean all this that we have achieved and now
you are a part of this, too. You know..., there’s
one thing standing on stage and be appreciated
by the audience getting all the credits, but quite
another to be one with all those others making
it happen. Today we have won as one as I see it,
no one less or better than the other.” Tobias
explained. “And that I feel worth it, being one
– 013:032/3 –
of us all.”
Patrick looked up at Tobias and felt him strong.
“Yeah, that’s true, I can feel that too, being one
of us all, and that is worth like everything.”
Patrick responded with a smile.
“Yeah, you truly are one of us Patrick and now
the one of us are going to celebrate!” Tobias
assured him.
Entering the ballroom with all the others as one
with the same intention, to enjoy the moment,
did something. It like opened doors, allowing
hugging anyone and everyone at the same time.
Whatever fame was and is, it wasn’t there. No
placement cards and no table of honor at all.
They all mingled from the start and did so even
up the staircases when getting there.
Tobias and Patrick blended in as all the others
did and got apart from each other as all the
others did, too. It did matter who you met,
talked to or laughed with.
Ms. Nodi, Mr. Green, Mr. Zed and Ms. Matey
were all there and spread themselves out, too.
No ceremony. None of them, not even Tobias,
wanted or were engaged to give a speech.
– 013:032/4 –
Instead there was an event speaker, like telling
everyone to take a seat as dinner were about to
be served. They all did and it must have been
more than three hundred of them, all one way
or the other being engaged in this Bangers &
Mash adventure.
Three courses were served and Patrick enjoyed
all, same as the company around his table did,
too. People Patrick never really had met before,
just seen passing by and such, which made the
dinner even more exciting. Age for the moment
didn’t matter, they all had something to tell
from the arms fair stand, at the hotel, or back
behind the tube scenes in Skyjland.
Present too at this dinner were Mr. Zed’s
magician scientists and elf workers, having
created and built their stand with the Mush
carousel and all, and their stories were as much
fun and interesting as the others Patrick
thought, giving him some insights in that
science Mr. Zed used making all this possible.
Patrick didn’t understand much about that
science talk, but he very much enjoyed to hear
the others talking, using words he never had
heard before.
– 013:032/5 –
Time went fast and at half past two Tobias
called Patrick up on his TeeWee asking if it was
time to leave. Patrick agreed as he too started
to feel quite exhausted after a long day.
They met at the top of the staircase they had
entered and slid down this time instead of
walking. They hadn’t been in contact with each
other during the whole dinner, so they had a lot
to tell and talk about.
Back home Dennis and Jack were out playing
soccer with their friends and Nina was out on
the balcony enjoying a warm cloud free day
with a good book reading. Both Tobias and
Patrick joined here for a moment with each a
glass of cold lemonade to drink.
“So how was dinner?” Nina asked with a smile.
“Did you enjoy it?”
“Yeah.” Both Tobias and Patrick answered with
one mouth.
Tobias told a little bit about the people he had
met and Patrick filled in about the company he
had dined with. To meet like this was totally
new to Patrick, but as he said “It’s so fun and
worth it.”
There were a short pause, with Tobias for a
– 013:032/6 –
moment looking out over the valley, like he was
preparing to say something.
“You know, with our first Fairyjland in place,
some things are going to change. Maybe not
change just like that, but I mean that things are
going to be added. Like my profession and job
as magician I know will change. You know
Patrick, Nina and I have talked about this. Ms.
Nodi and Ms. Matey would like me to start
teaching and the way they describe my role as a
teacher and what I’m going to teach, I can’t
quite understand. But they both are convinced
that I can do this and that I will learn along the
way.” Tobias tried to explain.
“Are you going away? Are you leaving us?”
Patrick asked, becoming very concerned.
“Oh no Patrick! I’m not going to leave anything.
You are my family and Skyjland is our home.
I’m not going to leave anything of that.” Tobias
assured Patrick strongly with Nina joining in.
“You see, the thing is this. Ms. Nodi and Ms.
Matey have asked me to start up a new project.
What we did back there at the arms fair was
one off performance and we don’t need, or for
that sake, can’t, do it again. So in a sense, that
kind of job will never show up again.” Tobias
– 013:032/7 –
continued.
“But anyway. I want you to know and maybe
you and Nina could help me out here, as this
teaching they want me to do is mildly put, way
beyond my horizons. You know what we talked
about before Patrick, us three trying to figure
out life and what’s out there, stars and all.
Would you support me on this one?” Tobias
invitingly asked.
For a moment Patrick got silent, kind of went
into himself to search for some kind of answers.
“Yes, I would like that. I would like to assist you
if I can.” Patrick answered back in a very
mature adult way.
Tobias had experienced Patrick turn serious
like this before, but Nina hadn’t. So this shift in
Patrick came as a total surprise to her. Tobias
had tried to tell about that when coming home
but without her really understanding. But she
did now.
Tobias reached Patrick his hand, which Patrick
took, and then Patrick gave Tobias and Nina
each a gentle hug.
“Great Patrick, I’ll try to be brief on this as I’ve
been told.” Tobias started off with.
– 013:032/8 –
“That desert Fairyjland of ours we are going to
turn into one quarter farming with a castle in
the middle, similar to what we have here. The
rest is for wildlife, trees and plants and various
whatever else African species. That Fairyjland
is going to be sealed with the same space exit
and entrance we have here. We are going to
have a Fairyjland embassy of our own in their
capital city too, which will have another kind of
function, and this is where I come in.” Tobias
explained.
“We are going to provide them arms up to their
needs, but if they start to be greedy, we won’t
accept it. It’s like, if they ask for too much,
more than they need, they will have to explain
that to Mr. Green.” Tobias said, with Patrick
beginning to smile widely.
“Okay. Mr. Green, right? I think I get it.”
Patrick commented.
Tobias smiled back at Patrick and Nina did,
too. Just the thought of greedy people being
forced to explain their needs and what for to
Mr. Green, that would be some program to
watch on TV they all agreed on.
– 013:032/9 –
“Anyway,” Tobias continued. “They don’t know
much about these weapons yet or how to
properly use them. So they need to learn such
things. But all the technical matters and details
Mr. Zed will take care of.”
“But, as Ms. Nodi and Ms. Matey say, there’s
another need in all this, the understanding of
these weapons without having to use them in
the first place. Instead of arms balance, cold
wars, curtains and such, which you don’t know
much about yet Patrick, these two ladies have
boiled it down to something else. To me they
feel like two ancient witches gathering around a
boiling cauldron, throwing in all kinds of
poison herbs and witchcraft, and then they
want me, innocent as I am, to kind of lure
people to drink it.” Tobias told in a nasty
fairytale witch style way.
Patrick just had to laugh the way Tobias made
his voice croak and head sink down to his
shoulders, narrowing his eyelids and wrinkling
his hands as if wanting to grab him and put
him into the cauldron, too.
Nina couldn’t help smiling widely, too. This
was so like Tobias. Even if his job as magician
had to change, he himself hadn’t, not a bit at
– 013:032/10 –
all.
“Okay, okay! Now I scared you right?” Tobias
happily said, smiling back at them.
“Anyway. They talk about another dimensional
arms balance, attaching the top center to the
above seventh dimension and from there skew
and shove to achieve a flow beneath. It’s almost
like steering a flash of lightning, they say, and if
you enter it up from there instead, it will make
the energy center much more stable. You just
teach how to setup and deal with these energies
to achieve the perfect balance. It’s like an
illusion you know, they tell me. If this is
understood properly, that you teach them will
make illusions come true.” Tobias tried to retell
Ms. Nodi’s and Ms. Matey’s saying.
“So what do you say? Do you get any sense out
of this?” Tobias asked Patrick and Nina,
looking back at him with question marks all
over his faces.
Patrick just couldn’t help laughing.
“What? I haven’t the slightest idea what that’s
about?” Patrick said with Nina joining in
shaking her head smiling.
“Okay! Do you see now what I’m up against
– 013:032/11 –
with these two ladies? Do I have your support
trying to figure this out?” Tobias asked like
making a point.
With both Patrick and Nina cordial laughing,
they promised Tobias their unconditional
support and to the best of their ability, enter
this mission seriously.
“Well anyway. I trust them both and Ms. Nodi
interests me the way she does things and make
things happen. So who knows, I might learn
something new, so the illusion of me free from
cleaning, washing up and stuff come true.”
Tobias appreciating just had to add
“Oh no you don’t!” Nina was quick to respond.
That witchcraft doesn’t work on me.
The cheerful nagging continued for a while
longer, with them all throwing happy
comments teasing each other.
After that Tobias and Patrick went to bed for a
couple of hours to get back on Skyjland time
again. At six a clock Nina had dinner ready. A
light dinner it was, as Tobias and Patrick were
not that hungry after their previous spectacular
dinner up in the castle, but still enjoyable tasty.
– 013:032/12 –
But Dennis and Jack grabbed in hard.
Later on the news that evening, there were talks
and reports from the arms fair and the Bangers
& Mash adventure that had ended in a success.
But so far not so much in detail, merely to say
that they all were safe back home again and
that Skyjland had expanded.
Later on, with start Sunday, the news crew
promised to present the full story in a series,
including all the hilarious events that had
happened.
Tobias and Patrick tried to stay up a little bit
longer to adjust for the time delay, but still
early evening they both had to hit bed.
Skyjland had got their first Fairyjland contract
settled. Whatever countries and military forces
they were up against, Ms. Nodi, Ms. Matey, Mr.
Zed and Mr. Green felt ready for. So what’s up
their sleeves now will be revealed next.
Book 13
feb2018
This saga is about people that we
“the ordinary real people” regard
as less intelligent because of their
handicaps and their behavior and
looks. But diminishing people can
backfire and now it does just that!
The final preparations are on its
way. The rehearsals are coming
close to end. And with all in place,
the arms fair open...
Arms Fair
The Skyjland Saga 3
entry 22-32
Site end
18feb2017
As for now, this is
where the site ends!
But I have more writing
in my drawers which I
aim adding to this site
later on and of course,
I will continue with my
story and poetry writing.
So why don’t you check
in on me now and then
to have a look? And if
so, you know how to
contact me.
Love,
-Li
Book 14
jan2018
– 014:021/1 –
Text...
By the hand at night, fantasy rules. True
or not—don’t let go of that hand.
31. First Encounter
Site End
– 013:021/2 –
– 013:021/3 –
– 013:021/4 –
– 013:021/5 –
– 013:021/6 –
– 013:021/7 –
– 013:021/8 –
– 013:021/9 –
– 013:021/10 –
– 013:021/11 –
– 013:021/12 –
– 013:021/13 –
– 013:021/14 –
– 013:021/15 –
– 013:021/16 –
– 013:021/17 –
– 013:021/18 –
– 013:021/19 –
– 013:021/20 –
– 013:021/21 –
– 013:021/22 –
– 013:021/23 –
– 013:021/24 –
